Issuu on Google+

frost I åratal har Grace betraktat vargarna i skogen bakom huset. Speciellt en varg fascinerar henne – vargen som räddade livet på henne som barn. Hennes varg. Sam är den vargen och några dyrbara månader varje sommar får han vara människa innan frosten och vintern tvingar honom att förvandlas igen. Ödet för dem båda samman och nu kan de inte leva utan varandra. Men vintern är nära och Sam för en ojämn kamp för att förbli människa och för att få stanna hos Grace. www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-15742-4

maggie stiefvater

Sedan öppnade jag ögonen och här fanns bara Grace och jag – ingenting annat, bara Grace och jag – hon som pressade ihop läpparna som för att behålla min kyss inom sig, och jag som höll ögonblicket i händerna som en skör liten fågel.

f ro st

Hans hemlighet räddade hennes liv … Nu måste hon kämpa för att rädda hans.

maggie stiefvater


frost

maggie stiefvater

Översättning: Carina Jansson

Stiefvater Frost.indd 3

10-01-15 13.48.01


K apitel

ett

· G race

-10º C

Jag minns att jag låg i snön, en liten röd fläck av kallnande värme, omgiven av vargar. De slickade, bet och slet i min kropp. Deras hopträngda kroppar blockerade den lilla värme solen kunde ge. Iskristaller glittrade i deras päls och deras andedräkt bildade små molnformer i luften mellan oss. Deras unkna lukt fick mig att tänka på blöta hundar och brända löv, både behagligt och skrämmande. Deras tungor smälte min hud, deras hänsynslösa tänder slet i mina kläder och ryckte i mitt hår, tryckte mot nyckelbenet, mot halspulsådern.   Jag kunde ha skrikit, men det gjorde jag inte. Jag kunde ha kämpat, men det gjorde jag inte. Jag bara låg där och lät det hända medan den vintervita himlen ovanför mig blev grå.   En varg tryckte nosen mot min handflata och mot min kind, kastade en skugga över mitt ansikte. Hans gula ögon såg in i mina medan de andra vargarna ryckte mig hit och dit.   Jag såg in i de där ögonen så länge jag kunde. Gula. Och på nära håll strimmiga av alla nyanser mellan guld och hasselnötsbrunt. Jag ville inte att han skulle titta bort, och det gjorde han inte. Jag ville sträcka ut handen och gripa tag i pälsen på hans hals, men mina knutna händer låg kvar mot mitt bröst och armarna var som fastfrusna vid kroppen.   Jag mindes inte längre hur det kändes att vara varm.   Sedan var han borta, och utan honom kom de andra vargarna för nära, kvävde mig. Någonting verkade fladdra till i mitt bröst.   Det fanns ingen sol, det fanns inget ljus. Jag var på väg att dö. Jag mindes inte hur himlen såg ut.   Men jag dog inte. Jag försvann i ett hav av köld och återföddes i en värld av värme.   Hans gula ögon, dem minns jag.   Jag trodde aldrig att jag skulle få se dem igen.   Hans gula ögon, dem minns jag.   Jag trodde aldrig att jag skulle få se dem igen.

Stiefvater Frost.indd 7

10-01-15 13.48.01


K apitel

två

· S am

-10º C

De ryckte ner flickan från gungan i trädgården och släpade in henne i skogen. Hennes kropp drog upp ett grunt spår i snön, från hennes värld till min. Jag såg det hända. Jag stoppade det inte.   Det hade varit den längsta och kallaste vintern i mitt liv. Dag efter dag under en blek, meningslös sol. Och hunger – hungern som brände och gnagde, en omättlig härskare. Den där månaden rörde sig ingenting, landskapet låg fruset i ett färglöst diorama utan liv. En av oss hade blivit skjuten vid ett försök att stjäla sopor från någons bakgård, så resten av flocken stannade i skogen och svalt i väntan på värme och våra gamla kroppar. Tills de hittade flickan. Tills de gick till anfall.   De hukade omkring henne, morrade och gläfste, slogs om att få hugga in på bytet först.   Jag såg det. Jag såg deras flanker skälva av iver. Jag såg dem riva och slita i flickans kropp, nöta bort snön under henne. Jag såg käftar färgas röda. Ändå stoppade jag det inte.   Jag stod högt i rang i flocken – det hade Beck och Paul sett till – så jag kunde ha gått emellan omedelbart, men jag dröjde mig kvar i bakgrunden, darrande av köld i den djupa snön. Flickan doftade värme och liv, och framför allt mänsklighet. Vad var det för fel på henne? Varför kämpade hon inte emot, om hon fortfarande levde?   Jag kände lukten av hennes blod, en varm och klar doft i denna döda, kalla värld. Jag såg Salem rycka och rista när han slet i hennes kläder. Det högg till av smärta i buken – det var så länge sedan jag hade ätit. Jag ville tränga mig förbi vargarna, ställa mig bredvid Salem och låtsas att jag inte kunde känna doften av hennes mänsklighet eller höra hennes svaga stön. Hon var så liten inför vår vildhet, inför flocken som ville byta hennes liv mot vårt.   Med en morrning och blottade tänder kastade jag mig framåt. Salem gläfste åt mig, men jag stod högre i rang trots min hunger och min ungdom. Paul morrade lågt för att ge mig stöd.

Stiefvater Frost.indd 8

10-01-15 13.48.01


Jag stod bredvid henne, och hon stirrade tomt upp mot den oändliga himlen. Kanske var hon död. Jag tryckte nosen mot hennes handflata, och doften av hennes hand – socker och smör och salt – påminde mig om ett annat liv.   Sedan såg jag hennes ögon.   Vakna. Levande.   Flickan såg rakt på mig, mötte min blick med en fruktansvärd innerlighet.   Jag backade, ryggade, började skaka igen – men den här gången var det inte ursinne som ryckte i min kropp.   Hennes ögon mot mina. Hennes blod på mitt ansikte.   Jag slets itu, inifrån och utifrån.   Hennes liv.   Mitt liv.   Flocken drog sig vaksamt bort från mig. De morrade åt mig, jag var inte längre en av dem, och de gläfste över sitt byte. Jag tyckte att hon var den vackraste flicka jag någonsin hade sett, en liten blodig ängel i snön, och de skulle förgöra henne.   Jag såg det. Jag såg henne på ett sätt jag aldrig hade sett någonting tidigare.   Och jag stoppade det.

Stiefvater Frost.indd 9

10-01-15 13.48.01


K apitel

tre

· G race

3º C

Jag såg honom igen efter det, alltid i kylan. Han stod i skogsbrynet bakom vårt hus och såg på mig med sin lugna, gula blick när jag fyllde fågelbordet med frön eller bar ut soporna, men han kom aldrig nära. Mellan dag och natt, en oändligt lång tidsrymd under Minnesotas långa vintrar, klamrade jag mig fast vid den frusna däckgungan tills jag kände hans blick. Och senare, när jag hade växt ifrån gungan, gick jag ner från altanen och närmade mig försiktigt, med utsträckta händer och sänkt blick. Ingen hotfullhet. Jag försökte tala hans språk.   Men hur länge jag än väntade, hur jag än försökte nå honom, försvann han alltid in i undervegetationen innan jag hann fram.   Jag var aldrig rädd för honom. Han var stor nog att kunna slita ner mig från gungan, stark nog att kunna slå omkull mig och släpa in mig i skogen. Men vildsintheten i hans kropp fanns inte i hans ögon. Jag mindes varje gul nyans i hans blick, och jag kunde inte vara rädd. Jag visste att han inte skulle göra mig illa.   Jag ville att han skulle veta att jag inte tänkte göra honom illa.   Jag väntade. Och väntade.   Han väntade också, men jag visste inte vad han väntade på. Det kändes som om jag var den enda som försökte nå fram.   Men han fanns alltid där. Iakttog mig medan jag iakttog honom. Aldrig närmare, men heller aldrig längre bort.   Så samma mönster upprepades utan variation i sex år – vargarnas påtagliga närvaro på vintern och deras ännu påtagligare frånvaro på sommaren. Jag tänkte inte så mycket på det. Jag trodde att de var vargar. Bara vargar.



Stiefvater Frost.indd 10

10-01-15 13.48.02


K apitel

fyra

· S am

32º C

Dagen när jag talade med Grace var den varmaste dagen i mitt liv. Till och med i bokhandeln, som var luftkonditionerad, smög värmen in genom dörren och de stora panoramafönstren. Jag satt hopsjunken på min stol bakom disken och sög in sommaren, som om jag skulle kunna behålla varje droppe av den inombords. Timmarna gick och eftermiddagssolen blekte alla böckerna i hyllorna till ljusa, förgyllda versioner av sig själva, och värmde papperet och bläcket på sidorna så att doften av olästa ord hängde i luften.   Det älskade jag, när jag var människa.   Jag satt och läste när dörren öppnades med ett litet pling och släppte in en ström av kvävande het luft och tre flickor. De skrattade för högt för att vara i behov av min hjälp, så jag fortsatte läsa och lät dem strosa omkring längs hyllorna och prata om allt utom böcker.   Jag tror inte att jag skulle ha fäst någon uppmärksamhet vid flickorna, men ur ögonvrån såg jag en av dem lyfta upp sitt mörkblonda hår och fästa det i en lång hästsvans. Rörelsen i sig var anspråkslös, men skickade en våg av doft genom luften. Jag kände igen den lukten. Jag kände igen den omedelbart.   Det var hon. Det måste vara hon.   Jag höll boken för ansiktet och vågade mig på en blick åt flickans håll. De två andra stod fortfarande och pratade och pekade på en pappersfågel som jag hade hängt i taket över barnböckerna. Men hon pratade inte, hon höll sig i bakgrunden och tittade på alla böcker omkring sig. Så såg jag hennes ansikte, och i hennes uttryck kände jag igen något av mig själv. Hennes blick fladdrade över hyllorna, letade efter flyktmöjligheter.   Jag hade föreställt mig tusen olika versioner av det här tillfället, men nu när ögonblicket var inne visste jag inte vad jag skulle göra.   Hon var så verklig här. Det var annorlunda när hon satt i trädgården och läste en bok eller gjorde läxorna. Där var avståndet mellan oss en



Stiefvater Frost.indd 11

10-01-15 13.48.02


oöverstiglig avgrund och jag kände alla skäl att hålla mig på avstånd. Här i bokhandeln med mig kändes hon andlöst nära på ett helt nytt sätt. Ingenting kunde hindra mig från att prata med henne.   Hon sneglade åt mitt håll och jag tittade snabbt ner i boken. Hon skulle inte känna igen mitt ansikte, men hon skulle känna igen mina ögon. Jag måste tro att hon skulle känna igen mina ögon.   Jag önskade att hon skulle gå så att jag kunde andas igen.   Jag önskade att hon skulle köpa en bok så att jag blev tvungen att prata med henne.   En av de andra flickorna ropade: ”Grace, kom hit och titta. Bra betyg – kom in på ditt drömcollege – det låter väl inte så dumt?”   Jag drog ett djupt andetag och såg på hennes långa, solbelysta ryggtavla när hon sjönk ner på huk för att titta på studiehjälpsböckerna med de andra flickorna. Hon hade en viss lutning på axlarna som antydde att hennes intresse bara var artigt; hon nickade när de pekade ut andra böcker men verkade distraherad. Solljuset strömmade in genom fönstret, lyste upp enstaka hårstrån i hennes hästsvans och förvandlade dem till skimrande guldtrådar. Hennes huvud rörde sig nästan omärkligt i takt med musiken från högtalarna.   ”Hej!”   Jag ryckte till när ett ansikte dök upp framför mig. Inte Grace. En av de andra flickorna, mörkhårig och solbränd. Hon hade en stor kamera hängande över axeln och hon såg mig rakt i ögonen. Hon sa ingenting, men jag visste vad hon tänkte. Reaktionerna på min ögonfärg kunde vara allt från förstulna blickar till rättframt stirrande – den här flickan var åtminstone ärlig.   ”Får jag ta en bild av dig?” frågade hon.   Jag försökte komma på en ursäkt. ”I vissa kulturer tror man att om man fotograferar en människa, stjäl man hans själ. Det låter som ett utmärkt argument i mina öron, så jag måste tyvärr säga nej.” Jag ryckte på axlarna. ”Men du får gärna fotografera butiken.”   Den tredje tjejen kom fram till fotografen – krusigt, ljusbrunt hår, massor av fräknar och med en så energisk utstrålning att jag blev utmattad. ”Flirtar du, Olivia? Det har vi inte tid med. Här, vi tar den.”   Jag tog emot Bra betyg och såg mig snabbt om efter Grace.   ”Nitton dollar och nittionio cent”, sa jag.   Mitt hjärta bultade.



Stiefvater Frost.indd 12

10-01-15 13.48.02


”För en pocket?” muttrade den fräkniga flickan, men hon gav mig en tjugodollarssedel. ”Behåll växeln.” Vi hade ingen dricksskål, men jag lade myntet på disken bredvid kassan. Jag lade ner boken och kvittot i en påse – långsamt, i hopp om att Grace kanske skulle undra varför det dröjde och komma för att se efter.   Men hon stannade bland biografierna och läste titlarna med huvudet på sned. Den fräkniga flickan tog emot påsen och log mot mig och Olivia. Sedan hämtade de Grace och föste henne mot dörren.   Vänd dig om, Grace. Se på mig. Jag står här. Om hon vände sig om nu skulle hon se mina ögon, och då måste hon känna igen mig.   Flickan med fräknarna öppnade dörren – pling – och gav ifrån sig ett otåligt ljud till resten av flocken: Dags att dra vidare. Olivia vände sig hastigt om, och hennes blick hittade mig bakom disken igen. Jag visste att jag stirrade på dem – på Grace – men jag kunde inte sluta.   Olivia rynkade pannan och lämnade butiken. ”Grace, kom igen”, sa flickan med fräknarna.   Det värkte i bröstet och min kropp talade ett språk som mitt huvud inte riktigt förstod.   Jag väntade.   Men Grace, den enda människan i världen som jag ville skulle veta vem jag var, drog bara ett längtansfullt finger över omslaget till en av de nyutgivna böckerna och gick ut genom dörren utan att någonsin inse att jag var där, inom räckhåll.



Stiefvater Frost.indd 13

10-01-15 13.48.02


frost I åratal har Grace betraktat vargarna i skogen bakom huset. Speciellt en varg fascinerar henne – vargen som räddade livet på henne som barn. Hennes varg. Sam är den vargen och några dyrbara månader varje sommar får han vara människa innan frosten och vintern tvingar honom att förvandlas igen. Ödet för dem båda samman och nu kan de inte leva utan varandra. Men vintern är nära och Sam för en ojämn kamp för att förbli människa och för att få stanna hos Grace. www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-15742-4

maggie stiefvater

Sedan öppnade jag ögonen och här fanns bara Grace och jag – ingenting annat, bara Grace och jag – hon som pressade ihop läpparna som för att behålla min kyss inom sig, och jag som höll ögonblicket i händerna som en skör liten fågel.

f ro st

Hans hemlighet räddade hennes liv … Nu måste hon kämpa för att rädda hans.

maggie stiefvater


9789132157424