9789173518345

Av Björn B. Jakobsson har tidigare utgivits Vid vägs ände

Jacobsson De dödas ljus.indd 2

2012-07-06 09.45

Jacobsson De dรถdas ljus.indd 3

2012-07-06 09.45

www.damm.se Copyright © Björn B. Jakobsson 2012 Svensk utgåva © 2012 Damm Förlag, Forma Books AB Forma Books AB är ett dotterbolag till Forma Publishing Group AB som är miljöcertifierat enligt SS-EN ISO 14001 Omslag: Maria Sundberg Omslagsfoto: © Valentino Sani, Trevillion Images Sättning: Forma Books AB Typsnitt: Indigo Tryck: ScandBook AB, Falun 2012 ISBN 978-91-7351-834-5

Jacobsson De dödas ljus.indd 4

2012-07-06 09.45

1 Sebastian klev ur bilen, gick fram till vägkorset och hukade sig ner. Han tog upp en näve sand, vägde den i handen och såg kisande mot den sjunkande solen. Ljuset var perfekt. Det norrländska inlandet badade i ett guldgult sken som var som hämtat ur gamla fotoalbum. Här ville han ha Kleo. Här ville han filma hennes alltjämt vackra ansikte och kropp. Kunde det bli mer magnifikt! Det levande sida vid sida med det döda, det utdöda. Han förde sanden till munnen, stack försiktigt ut tungspetsen och smakade på den. Till och med jorden i den här gudsförgätna avkroken smakar död, konstaterade han.

Han reste sig upp och kastade bak den lilla axelväskan som hängde diagonalt över bröstet. Nu hade han bestämt sig. Den högra vägen. Den mest orörda av de två. I den vänstra vägens ytskikt syntes tydliga hjulspår efter både bil och traktor. Den högra vägen bar inga spår alls, bortsett från en bit torrt ormskinn vid dikesrenen. Från en huggorm, gissade han.

Till det som en gång varit visar giftormarna vägen, viskade en tanke i honom.

Han skulle just gå tillbaka till bilen när han stannade med blicken på en punkt långt borta. Något som rörde 5

Jacobsson De dödas ljus.indd 5

2012-07-06 09.45

sig. Ett fordon. En traktor eller en fyrhjuling av farten att döma. Han vände sig om och log mot Kleo och Rebecka som satt i bilen och väntade. ”Fordon på ingående”, sa han och stack ner handen i väskan.

Idén hade helt och hållet varit Sebastians. Den hade kommit till honom så sent som för två nätter sedan när han satt framför datorn med ett glas Chivas Regal i handen.

Plötsligt hade den nedlagda gamla fabriken dykt upp på skärmen, hur kunde han inte säga efteråt, och han hade klickat fram den ena bilden efter den andra och sett på dem med stigande förundran. I samma ögonblick hade han bestämt sig. Där och ingen annanstans skulle videon göras: i den nästan helt intakta fabriksbyggnaden med sina rostiga gamla maskiner som lika gärna kunde ha varit skelett efter utdöda djur, så mystiska och främmande tedde de sig för ett modernt öga.

Han hade omedelbart ringt upp Kleo för att berätta den goda nyheten. Hon hade svarat efter elva signaler, hes och sömndrucken. ”Hallå! Vem är det?” ”Nu vet jag var vi ska göra den, Kleo! Och hur vi ska göra den. Du kommer inte att kunna gissa.”

Kleo hade inte kunnat gissa, hon hade inte ens verkat veta var hon befann sig i det ögonblicket. Sebastian hade svalt en mun whisky och satt igång att berätta. Om den geniala idén som skulle göra deras namn kända långt utanför landets gränser. Om Myrlandet, den numera nästan helt bortglömda delen av Sverige som sakta sjunkit ner i sysslolöshet och apati. Om fabriken som en gång utgjort navet i en blomstrande ekonomi, men som till sist hade 6

Jacobsson De dödas ljus.indd 6

2012-07-06 09.45

fallit. Och om det enda som återstod i dag: en ruinstad som påminde om en välbevarad dinosauriekyrkogård. ”Jag lovar dig, Kleo. Det kommer att bli helt surrealistiskt att placera dig i den där miljön och vräka på med alla dom där trummorna.” ”Och musiken?” frågade Kleo. ”Lascia ch’io pianga”, sa Sebastian och svalde ännu en klunk av den dyra spriten. ”Vad är det?” ”Himmelriket.”

Musiken Sebastian valt att mixa in i sin senaste komposition, en houselåt med tunga bastrummor, var den smäktande Rinaldoarian av Händel. Att samma musikstycke redan hade använts i en svensk reklamfilm om travhästar och i ett känt italienskt matlagningsprogram brydde han sig inte om. Musiken passade perfekt för ändamålet han ville uppnå och med bastrummornas hjälp skulle han skapa ett mästerverk, det var han säker på.

Innan de lade på hade Kleo varit så pass vaken att hon i alla fall insett att Sebastian menade allvar, och hon hade lovat att lyssna på hans idé så snart hon sovit klart och hennes hjärna fungerade normalt igen.

Och mot alla odds hade hon låtit sig övertalas, vilket inte bara hade förvånat Sebastian sedan han nyktrat till utan också Kleo själv, vilket hon senare hade medgivit.

För det hon sett framför sig när det gällde val av inspelningsplats var en sandstrand någonstans under en ständigt lysande sol – inte en kall och smutsig fabrikslokal långt uppe i det norrländska inlandet där hon skulle frysa häcken av sig.

Men på något sätt hade Sebastian fått också henne att se det han bara visste skulle hända på den där platsen: 7

Jacobsson De dödas ljus.indd 7

2012-07-06 09.45

ett magiskt äktenskap mellan det förgångnas ljus, Kleos skönhet, de dånande trummorna och Händels vackra aria.

Effekten, hade han lovat henne, skulle bli häpnadsväckande.

De hade gett sig av två dagar senare, i Sebastians Buick, med start tidigt i ottan. Så tidigt att Kleo inte ens hunnit lägga en ordentlig makeup. Anledningen till brådskan var att tiden var knapp. Över den gamla fabriken, hade Sebastian luskat ut, hängde ett redan klubbat rivningsbeslut och det var bara en tidsfråga innan grävskoporna skulle jämna hela anläggningen med marken.

Med på resan följde också Kleos chihuahua Bella och Rebecka, Kleos lillasyster som övertalats att komma med som assistent och allt-i-allo mot löftet att få övningsköra med bilen när tillfälle gavs. Både Sebastian och Kleo hade försäkrat den tjugoåriga flickan att resan skulle bli kul för henne, och Kleo, som misstänkte att hennes lillasyster gick igenom en kärlekskris av något slag, hade sagt att det ibland kunde vara nyttigt att bara lämna allt och ta sig tid att fundera. ”Tro mig, du kommer över honom inom en vecka”, hade hon sagt med ett luttrat storasysterleende. ”Vem då? Vad pratar du om?” hade Rebecka frågat med hastigt rodnande kinder. ”Din lilla vän, förstås. Som du av någon anledning inte kan få men som ditt hjärta verkar bulta så hårt för.”

De hade kört praktiskt taget i ett sträck från Stockholm, först spikrakt norrut längs E4:an, mil efter mil, till en början genom landskap som var hyggligt tätbefolkade, med städer och samhällen utspridda längs motorvägen som pärlor på ett trasigt halsband. Sedan genom alltmer 8

Jacobsson De dödas ljus.indd 8

2012-07-06 09.45

vidsträckta skogsområden, tysta och trolska som gamla sagor, för att till sist, någonstans i jämnhöjd med den ryska tundran, ta av västerut mot inlandet. Så gott som omedelbart hade den civilisation de alla lärt sig att ta för given upphört att existera. I mer än två timmar hade Sebastian rattat bilen längs smala, illa asfalterade vägar och de hade passerat byar där tiden såg ut att ha stått stilla i decennier, med människor och hus och reklamskyltar som tycktes tala ett sedan länge bortglömt språk.

Så rätt som det var var de framme. ”Här börjar Myrlandet”, upplyste en skylt dem, och i samma ögonblick körde Sebastian på en hare som oförhappandes sprang ut framför bilen. Haren hamnade olyckligt under det ena däcket och slungades ut i diket. I över två minuter satt de alla tysta och såg det stackars djuret ligga och sparka med ena bakbenet innan det till sist stillnade mitt i en rörelse.

Först då hade Sebastian startat bilen och kört vidare.

Men fabriken fortsatte att gäcka dem. Inte på någon av de platser som Sebastian markerat med ett rött kryss på sina kartor fanns den, och i över en halvtimme hade de nu åkt runt runt och letat utan att se skymten av en skorsten eller ens en människa som de kunde fråga. Både Kleo och Rebecka hade börjat tro att rivningsbeslutet redan verkställts och att fabriken inte längre fanns.

Rebecka böjde sig fram och såg på Sebastian som på nytt hukade sig ner vid vägkorset, tog upp en näve sand och vägde den i handen. ”Vad gör han för något?” ”Vem då?” frågade Kleo som plockat upp en liten puderspegel som hon tittade på sig själv i. ”Sebastian.”

9

Jacobsson De dödas ljus.indd 9

2012-07-06 09.45

Kleo släppte synen av sitt bleka, nästan overkligt vackra ansikte och kisade ut genom den dammiga vindrutan. ”Jag tror han menar att det kommer någon”, sa hon och grävde med sina smala händer i handväskan.

Rebecka vevade ner den vänstra sidorutan och stack ut huvudet. ”Kommer det någon?” ropade hon. Rebecka såg Sebastian nicka samtidigt som han pekade. ”Får jag köra sen?

Jag har inte fått köra på hela tiden.” ”Du ska få köra”, svarade Sebastian, fortfarande med blicken på det avlägsna fordonet. ”När då?” ”Snart.”

Sebastian öppnade axelväskan, tog ut kameran och tecknade till Kleo att stiga ur bilen. Rebecka visade med en min att hon inte trodde sina ögon. ”Tänker han fota dig här?” ”Verkar inte bättre.” Kleo skruvade av locket till ett läppstift som hon snabbt trollat fram. ”Vilket kan ta sin lilla tid. Du vet ju hur han är när han sätter igång. Allt måste vara helt perfekt.” Med en koncentrerad blick på sina läppar tillade hon: ”Passa på att rasta Bella under tiden. Hon har inte pinkat sen typ Åmål.” ”Om jag får titta på guldbilden?” sa Rebecka och höll fram en hand.

Med en irriterad min tog Kleo upp sin splitternya iPhone och gav henne den. Rebeckas fingrar började snabbt att arbeta på skärmen, och hon hade snart letat fram bilden där Kleo stod med armarna utefter kroppen och såg rakt in i kameran med ett Mona-Lisa-leende på läpparna. ”Och vad är det för speciellt med den här då?” frågade Rebecka medan hon betraktade bilden.

10

Jacobsson De dödas ljus.indd 10

2012-07-06 09.45

”Förutom att jag är gudomligt vacker menar du?”

Rebecka tittade upp och nickade. ”Ser du inte hur jag skimrar? Som om min hud var av guld. En sån bild får man till en gång på tio tusen, kanske.” ”Och han satte den på första försöket? Med din mobil?” ”Japp.” ”Och nu ska han använda den i videon?”

Kleo fnös. ”Han ska inte bara använda den. Han ska bygga hela kompositionen efter den. Allt ska utgå ifrån den. Färgskalor. Ljus. Musik.” ”Musik? Det finns väl ingen musik i den i alla fall?” retades Rebecka.

Kleo ryckte åt sig mobilen, stoppade ner den i väskan och grep om dörrvredet. ”För honom finns det det. För honom är den full av Händel.”

Det var först när fordonet bara hade ett trettiotal meter kvar till dem som Rebecka såg att det var en polisbil. Fast den var inte vit med blåa och gula ränder som i Stockholm utan svart och vit, och ordet Polis stod skrivet med stora bokstäver på dörren. Bilen var också påtagligt nersliten och hade målats med rostskyddsfärg på så många ställen att den såg leopardmönstrad ut. ”Det är polisen!” sa hon och såg på Sebastian som om hon misstänkte att det skulle vara dåliga nyheter för honom.

Sebastian knäppte ytterligare några bilder på Kleo där hon satt på motorhuven med benen i kors och händerna bakom ryggen.

11

Jacobsson De dödas ljus.indd 11

2012-07-06 09.45

”Bra. Dom borde veta var fabriken ligger.”

Polisbilen kom krypande så sakta att den nästan såg stillastående ut. Först när den befann sig jämsides med Buicken stannade den. Sebastian slutade att fota och log mot de två poliserna som satt i framsätet. Polisen som körde, en äldre man med mustasch, stack ut huvudet genom den nervevade rutan. ”Hallå där, har ni kört vilse?”

Sebastian fyrade av några bilder mot den rostfläckiga bilen innan han svarade: ”Vi kan ha gjort det. Det beror på vad man menar med ordet vilse.” ”Ni är inte härifrån, va?” ”Nix”, medgav Sebastian och fortsatte att fota. ”Och vart är ni på väg?” ”Till en fabrik.” ”Och vilken är det?” ”En bjässe som snart kommer att jämnas med marken.

Ett riktigt monster.”

De båda poliserna såg på varandra. ”Den enda fabriken här omkring är Lotusanläggningen, men den har stått övergiven i många år.” ”Den är det”, nickade Sebastian. ”Lotusanläggningen.

Hur kommer vi dit?” ”Får jag fråga vad ni ska göra där?” ”Filma”, sa Sebastian och riktade kameran mot polisen. ”Ska ni filma fabriken?”

Sebastian skakade på huvudet. ”Vi ska spela in en video. Till en låt. Hon där är sångerska.”

Polisen vred blicken och såg på Kleo som log sitt vackraste leende mot honom. ”Inne i fabriken?”

12

Jacobsson De dödas ljus.indd 12

2012-07-06 09.45

”Japp.”

Polisen betraktade Sebastian under tystnad och Sebastian sa: ”Några problem med det?” ”Nej nej, bara ni tar det försiktigt där inne. Anläggningen har ju som sagt några år på nacken och det finns mycket som man kan göra sig illa på.” ”Vi ska vara försiktiga”, log Sebastian. ”Eller hur? Visst ska vi det?” sa han vänd till Kleo och Rebecka som båda nickade intygande. ”Bra.” Polisen stack ut huvudet lite till och blickade snett bakåt. ”Fabriken ligger på andra sidan Svartmyrsån.

Ta höger här i korset. Efter ett par kilometer kommer ni till en by som heter Lycke. Åk igenom den och fortsätt sedan rakt fram. Lotusanläggningen ligger i slutet av vägen cirka fem kilometer längre norrut. Går inte att missa.”

Polisen drog in huvudet, och medan han vevade upp rutan sa han: ”Fast det är bäst att ni skyndar er. Det ser ut att bli oväder. Ha en bra dag.”

Han gjorde en hälsning med handen och körde iväg. ”Ni också. Ha en riktigt bra dag”, svarade Sebastian och fyrade av en smattrande fotosalva efter den gamla polisbilen.

13

Jacobsson De dödas ljus.indd 13

2012-07-06 09.45

2 Fabriken låg precis där polisen sagt att den skulle ligga.

Cirka sju kilometer från vägkorsningen där Sebastian suttit och vägt sand i handen. Och precis som Sebastian hade gissat var det den högra av de två vägarna, den smalaste, som ledde dit. Den som bara användes av ormar.

Fast vägen hade varit allt annat än skonsam mot bilen och ett tag hade det sett ut som om den lilla expeditionen skulle få ett snöpligt slut.

De hade åkt en dryg kilometer när Sebastian plötsligt körde fast i en lerig sörja och inte kom loss. Gång på gång vred han på ratten och trampade på gaspedalen, vilket bara fick bakhjulen att gräva sig allt djupare ner i dyn.

Under tiden såg sig Kleo och Rebecka omkring med avsky.

Platsen de kommit till tycktes vara den lokala soptippen där ortsbefolkningen dumpade sitt skrot: bilar, kylskåp, tvättmaskiner, uttjänta möbler och dylikt. Men också sina hushållssopor att döma av stanken.

Plötsligt satte Rebecka en hand för munnen och pekade.

I en trädgren hängde en död katt i ett snöre. Katten dinglade fram och tillbaka i vinden. ”Nej, fy fan vad sjukt!” utbrast Kleo. ”Ser du, Sebastian? Katten i trädet.”

14

Jacobsson De dödas ljus.indd 14

2012-07-06 09.45

Sebastian lyfte på huvudet. ”Antagligen bara några ungar som skojat lite.” ”Skojat? Det här är inget skoj. Det är sjukt. Riktigt jävla sjukt.” ”Tror ni katten levde när dom hängde upp den?” viskade Rebecka. ”Det är klart att den inte gjorde.” ”Hur kan du vara så säker på det?” sa Kleo och blängde på Sebastian som om den döda katten var hans fel. ”Det kanske den visst gjorde.” ”Då är det mord”, konstaterade Rebecka sakligt. ”Mord på en oskyldig katt.”

Kleo grävde i väskan efter en cigarett, samtidigt som Sebastian gasade så att leran sprutade upp bakom dem. ”Jag visste det”, sa hon. ”Jag visste att det skulle bli så här. När vi körde på den där haren visste jag att någonting skulle gå snett. Det var ett omen. Vi borde ha vänt med detsamma.”

Kleo tände cigaretten, vevade ner fönsterrutan och blåste ut röken. ”Vad är det för människor som bor här egentligen?

Dödar dom katter för nöjes skull? Jag vill härifrån, Sebastian. Nu med en gång.”

Hon tog upp sin iPhone och såg på den digitala klockan. ”Jag ger dig en minut till att ta oss härifrån. Sen ringer jag efter en taxi.”

Kleo började räkna, samtidigt som hon förbannade sig själv för att hon varit så dum och lyssnat till Sebastians fantasier om först ett kort stålbad, sedan berömmelse och pengar. Det skulle bli stålbad för hela slanten, det insåg hon nu, för i grund och botten var han en lika stor loser som hon. Hon knöt händerna hårt och tänkte: Om vi inte 15

Jacobsson De dödas ljus.indd 15

2012-07-06 09.45

är härifrån innan jag har räknat till tio kliver jag ur bilen och går hem.

Hon hann bara till tre. Då lossnade hjulen, och med en rivstart for de iväg med en sådan fart att de pressades mot sätena. ”Lätt som en plätt”, log Sebastian. ”Ni blev väl inte oroliga för att vi skulle bli kvar där. Tillsammans med katten.” Han strök bak sitt långa, svarta hår och skrattade.

Mindre än fem minuter senare körde de förbi en vackert målad skylt som sa ”Välkommen till Lycke”. De satt alla mållösa och stirrade, för den lilla hålan tedde sig bara obetydligt trevligare än soptippen. Allt såg så gammalt och nerslitet ut att det först inte gick att tro att någon kunde bo där. Men i de fallfärdiga trähusen syntes gardiner och till och med små prydnadssaker, och här och var hade tvätt hängts upp på linor som svängde och gungade i vinden.

Sebastian gasade på och snart hade de kört igenom den deprimerande byn och kommit ut på en väg där bilen började hoppa och skumpa. En kvart senare passerade de ån som polisen beskrivit, ett smalt band av vatten som såg tjockt och grumligt ut. ”Svartmyrsån”, enligt en skylt som verkade ha suttit där i över hundra år. Tio minuter senare var de framme.

Sebastians omedelbara instinkt sa honom att han inte hade misstagit sig. I över en minut stod han och tittade hänfört sedan de stigit ur bilen. Det han såg överträffade hans högsta förväntningar. Fabriksområdet var för det första mycket större än han föreställt sig. Det var som en hel liten stad som låg där innanför stängslet. Och allt var så gott som intakt. Bara några krossade fönsterrutor här 16

Jacobsson De dödas ljus.indd 16

2012-07-06 09.45

och var och en och annan spricka i de putsade fasaderna.

Plus den sedvanliga graffitin.

Fabriksbyggnaden, som reste sig nästan direkt till höger, var ett rejält monster med sitt sågtandade tak, sin långa, smäckra skorsten och sina svarta fönstergluggar.

Sebastian hade inte svårt att se fabriken framför sig i full aktion, mullrande och dånande och med gnistor av eld som slungades ut ur skorstenshålet som ur en drakes käft. ”Ser ni?” sa han och drog upp ena ärmen på sin svarta jeansjacka. ”Gåshud. Jag får rysningar över hela kroppen.” ”Ser lätt creepy ut i mina ögon”, mumlade Kleo och huttrade i den svala kvällsvinden. ”Som ett nazistiskt fångläger nästan.”

Sebastian hade svårt att tygla sina känslor när han plockade fram videokameran och tryckte på Play. Med låg röst sa han: ”Man kan riktigt känna kraftfältet omkring den. Som elektriska vågor. Det är som om energin fortfarande finns kvar där inne.” Han tecknade till tjejerna att de skulle gå in, och alltjämt filmande gick han mot grinden som stod öppen. ”Känner ni den nu då, kraften?” frågade han dem när de alla gick över fabriksgården med försiktiga kliv för att inte smutsa ner skorna. ”Det enda jag känner är att det är kallt”, sa Kleo med armarna om kroppen. ”Vilket säger mig att det säkert är svinkallt där inne. Vilket betyder att jag kommer att frysa i mina tunna kläder och bli alldeles knottrig överallt.” ”Du blir varm”, försäkrade Sebastian henne. ”Vi kommer att få upp ångan, det kan jag lova dig.” ”Vad var det för slags fabrik?” frågade Rebecka som fick dra i kopplet för att få den lilla hunden att följa med. ”Har du inte hört på? Det har han ju redan berättat”, suckade Kleo.

17

Jacobsson De dödas ljus.indd 17

2012-07-06 09.45

”Stål och läder. En riktig bjässe på området. Till och med internationellt sett. Produkter av högsta klass.” ”Vad då för produkter?” ”Allt du kan tänka dig av stål och läder. Maskindelar.

Yxor. Knivar. Soffor. Kläder. Skor …”

Samtidigt som Sebastian fortsatte att räkna upp tänkbara stål- och lädervaror lät han kamerans öga glida längs den sotsvarta skorstenshalsen. Därefter vred han sig ett halvt varv och zoomade in något som stod skrivet på en tegelvägg. ”Ser ni? Precis som jag sa. Stravinskijs väg. Är det inte coolt!”

Han filmade gatunamnet en stund och satte sedan upp huvudet och lyssnade. ”Hör ni?” ”Vad då?”

Sebastian stod alldeles stilla. ”Hör!”

De stod alla tysta och lyssnade i över en halv minut. ”Ni hör det, va? Musiken som ligger kvar i luften. Som ett dovt ackord.”

Sebastians ögon lyste när han såg på dem och sa: ”Alltså, fatta vilken aktivitet det måste ha varit här när det där monstret var i drift. Människor i tusental som kom gående längs Stravinskijs väg varje morgon. Ett jättelikt tåg av arbetare från den lilla byn vi åkte igenom och andra byar runt omkring. Bara för att slita häcken av sig där inne hela dagen. I tolv, kanske fjorton timmar i sträck.

Innan de traskade hem igen till sina sjaskiga bostäder. Så din fånglägervision, Kleo, är nog inte alls så långsökt som den kan verka.” ”Dom var väl inte slavar ändå”, sa Rebecka och tog ett 18

Jacobsson De dödas ljus.indd 18

2012-07-06 09.45

skutt över en oljesvart vattenpöl. ”Inte i bokstavlig mening förstås. Fast villkoren kan ha varit fängelselika. Och det fanns inte mycket att välja på.

Inte för det stora flertalet. Antingen slet man häcken av sig här eller så fick man vara utan mat.” Sebastian riktade kameran mot Rebecka. ”Kan du inte se det framför dig, Rebecka? Alla smutsiga arbetare som sliter och svettas.

Hettan från maskinerna som går dygnet runt, sju dar i veckan, året runt. Och hela tiden ropar det där monstret efter mer. Mer stål! Mer läder!”

Rebecka skylde ansiktet med händerna. ”Hur kan du veta allt det där?” ”Han vet inte, han känner”, sa Kleo och hånlog mot kameran som snabbt riktats mot henne istället. ”Eller hur?”

Sebastian svarade inte utan fortsatte att filma Kleo tills hon tröttnade och räckte ut tungan. ”Och sen tog allt slut”, sa Rebecka. ”Varför det?” ”Varför vad då?” ”Ja, om dom nu gjorde så fina saker som du säger …

Varför la de av?” ”Varför la dinosaurierna av?” sa Sebastian och slog ut med armarna. ”Who knows? Det kom väl nån annan som var bättre. Eller billigare. Eller hade smartare reklamkampanjer. Vad vet jag? Dom tvingades i alla fall att stänga och så var sagan slut.”

19

Jacobsson De dödas ljus.indd 19

2012-07-06 09.45

3 Dörren till fabriken stod på glänt – en bred trädörr med kraftiga järnbeslag. Sebastian öppnade den och de steg in i något som fick dem alla att tänka på en kyrka eller katedral. Rummet var enormt, med en takhöjd på minst femton meter och en läktare som löpte i en halvcirkel tre meter ovanför deras huvuden. Tre höga, kraftigt mossbelupna fönster sammansatta av ett lappverk av små kvadratiska rutor gav intrycket av en altartavla. Högt under taket satt smala fönstergluggar som sände in det bleka solljuset i sneda strålar och överallt stod stora rostiga maskiner som nästan tedde sig utomjordiska i sin stumma obegriplighet.

Rebecka fick dra hårt i kopplet för att få Bella att följa henne. Hela vägen över fabriksgården hade den lilla hunden motvilligt tassat efter dem, men här inne ville den inte vara. ”Vad är det, Bella? Är det inget kul här?” sa Kleo. ”Hon känner lukten av råttor”, förklarade Rebecka. ”Råttor? Finns det råttor här inne, Bella? Då är vi två som inte tycker att det är världens mysigaste plats.” Kleo böjde sig ner och klappade den lilla hunden på huvudet. ”Men i dag ska vi inte vara här så länge, förstår du. Vi ska 20

Jacobsson De dödas ljus.indd 20

2012-07-06 09.45

bara se oss omkring lite grann. Och om du är en duktig vovve och härdar ut ska du få något gott i kväll, det lovar jag. Något riktigt mumsigt.”

I en dryg kvart gick de runt och tittade medan Sebastian filmade. Också här stannade han då och då upp och gjorde dem uppmärksamma på detaljer som han ansåg underströk den musikaliska dimensionen i det hela: ståltrappan upp till läktaren vars trasiga räcke vred sig som en G-klav, några höga metallcylindrar som sköt upp ur en maskin som pipor i en kyrkorgel, en matta av plastfibrer som liknade strängar i en fritt svävande harpa, tre svarta dödskallar på dörren till ett plåtskåp som med lite god vilja kunde tas för nottecken i en jättes partitur.

Rebecka stod en stund och tittade på tre dödskallarna innan hon gick dit och grep om dörrvredet. ”Ska jag?” frågade hon.

Kanske just för att Kleo skakade så bestämt på huvudet tryckte Rebecka ner handtaget – och sprang åt sidan när en sopkvast föll ut och slog i golvet med ett ekande dån. ”Förlåt, jag kunde inte låta bli”, sa hon skrattande sedan hon ställt tillbaka kvasten och stängt dörren.

Rebecka lyfte upp den lilla hunden, som liksom hon hoppat högt av rädsla vid det överraskande larmet. Med munnen mot det lilla hundhuvudet viskade hon: ”Såja, Bella, det var bara en sopkvast. Det var inget farligt.” ”Okej, då har vi sett hur det ser ut här inne”, sa Sebastian och slog ihop videokameran. ”Vad säger du, Kleo? Är du redo för lite action? Jag skulle tro att vi har en knapp timme på oss innan solen går ner.”

Medan de gick till bilen för att hämta utrustningen betraktade Sebastian himlen. Det han såg oroade honom. Solen 21

Jacobsson De dödas ljus.indd 21

2012-07-06 09.45

stod lägre än han trott och den skulle snart ha gått ner bakom skogen uppe på bergskammen som reste sig som en drakes rygg på höger sida. De knappa sextio minuter han trott att de hade på sig var inte mer än trettio i bästa fall. Men det mest bekymmersamma var de mörka, nästan kolsvarta molnen som tycktes röra sig åt deras håll. Ovädersmoln. Moln som ljusmässigt kunde förvandla dag till natt inom loppet av en halv minut. ”Snabba på lite är ni snälla”, sa han otåligt. ”Det kommer snart att vara lika mörkt här som i en källare.”

Sebastian skyndade att plocka ut sakerna de skulle komma att behöva ur bagageutrymmet. Den lättaste väskan gav han till Rebecka, de tyngsta hängde han över sina egna axlar. Han slog igen bagageluckan, bet ihop tänderna och började gå.

De skulle just bära in väskorna genom fabriksporten när Rebecka pekade mot vägen. En bil kom åkande åt deras håll. De ställde ifrån sig väskorna och tittade, och först efter ett bra tag såg de att det var den gamla polisbilen. ”Dom vill säkert bara kolla upp om vi har hittat hit”, sa Sebastian sedan han mött Kleos ängsliga blick. ”Vänta här.”

Han gick iväg, och efter någon minut hade polisbilen kommit fram till den öppna platsen framför grindarna där Sebastian väntade på dem. Bägge poliserna steg ut.

Kleo och Rebecka såg Sebastian peka åt deras håll medan de två poliserna nickade och då och då sa något, vad gick inte att höra. Efter mindre än en minut hoppade de in i bilen igen och körde därifrån. ”Det var som jag trodde”, sa Sebastian när han kom tillbaka. ”Dom ville bara kolla upp att vi hade hittat hit.

22

Jacobsson De dödas ljus.indd 22

2012-07-06 09.45

Dom önskade oss lycka till och sa att vi var välkomna till Lycke när vi var klara för dagen. Där finns en restaurang som serverade god mat, sa dom.” ”Med vad då på menyn? Helstekt råtta?” fnös Kleo och blängde efter polisbilen.

Mindre än en kvart senare stod Kleo framför den höga fönsterväggen, redo för en första filmning. Hennes kolsvarta, spikraka hår rörde sig lätt av blåsten från en fläkt som Sebastian placerat tre meter framför hennes fötter.

Ur två högtalare strömmade Händels aria. ”Känn in musiken, Kleo”, instruerade Sebastian där han stod med blicken på videokamerans skärm. ”Bli ett med den.”

Han filmade en kort stund innan han stängde av kameran och plockade upp en smal, handrullad cigarett som han tände. ”Kleo, jag vill att du går ännu djupare in i musiken. Jag vill att du löser upp hela din person och flyter iväg så långt du bara kan. Förstår du?” Han drog lungorna fulla och lät röken stanna kvar i över tio sekunder innan han blåste ut den. ”Musiken är nyckeln. Den är Gud som talar. Guds röst. Alltihop, jorden, människorna, kärlek, lycka, sorg – allt är ett, säger den. Kan du höra det?”

Kleo ryckte på axlarna som svar. ”Okej, nästa gång refrängen kommer rör du läpparna och mimar orden. Samtidigt som du börjar gå mot mig.

Sakta. Du liksom flyter fram som under vatten. Okej?”

Han startade kameran och lyfte handen. ”Strax”, sa han och fyllde lungorna med rök. ”Var beredd … Nu!” 23

Jacobsson De dödas ljus.indd 23

2012-07-06 09.45

Rebecka tröttnade snart på att stå där och titta, och medan Sebastian och Kleo filmade tog hon med sig Bella på en upptäcktsfärd. Den lilla hunden tycktes ha kommit över sin rädsla nu och verkade pigg på att få röra på benen.

Hon lät hunden staka ut vägen. En lång stund gick den och nosade på de stora maskinerna, men så tröttnade den och drog iväg med henne till mer kyffiga prång och utrymmen.

Efter en stund kom de till en smal korridor som ledde till en rad mindre rum. I ett av dem stod en rostig vattencistern på höga ben. I ett annat ett badkar som det kröp spindlar och gråsuggor i. Ytterligare ett rum var möblerat som ett hem med en fåtölj, en bokhylla och ett litet bord.

På bordet låg en tidning. Den var uppslagen på mitten och den frambläddrade artikelns rubrik löd: En svart dag för Svartlandet. Rebecka satte sig i fåtöljen och tryckte på strömbrytaren till en golvlampa som överraskande nog tändes. ”Vilken lyx!” sa hon och tog tidningen från bordet.

Hon hade suttit där ett litet tag och läst när hon upptäckte att Bella låg på mage mellan hennes fötter och krafsade för att komma åt något under fåtöljsitsen. ”Vad är det du har hittat där under?” sa hon och böjde sig ner och kikade.

I den mörka glipan längs golvet glänste något mot henne. Hon tog av sig jackan, kavlade upp tröjärmen och stack in armen. Hon kände föremålet och snärtade till med handen – och flämtade till när en stor, silverblank skalbagge kom utrullande. ”Nej, Bella! Nej!” ropade hon.

Men den lilla hunden hade redan hoppat fram och snappat åt sig insekten som hamnat på rygg och låg och viftade 24

Jacobsson De dödas ljus.indd 24

2012-07-06 09.45

hjälplöst med benen i luften. Det krasade och knastrade mellan hundens kindtänder när den tog insekten i sin mun. ”Din äckliga hund! Tänk om du blir sjuk nu! Den kan ha haft en massa läskiga bakterier i sig”, sa Rebecka och såg på den lilla hunden som slickade sig om munnen.

Så brast hon i skratt när den lilla hunden fortfarande tittade förväntansfullt på henne. ”Din dummer, vill du ha fler skalbaggar att äta upp!

Det får du inte. Kom nu, så går vi tillbaka. Dom är säkert klara nu.”

Hon låtsades börja springa, och med ett gläfsande skall satte den lilla hunden iväg efter henne.

Sebastian hade mycket riktigt slutat att filma när Rebecka kom tillbaka. Men inte för att han verkade vara klar.

Någonting tycktes ha stört honom. Med ilskna kliv gick han fram och tillbaka över golvet, stannade då och då till, lyfte blicken mot läktaren och ropade något.

Rebecka gick fram till Kleo som svept en sjal om sig och tänt en cigarett. ”Vem ropar han på?” ”Det sitter en knäppgök där uppe och filmar oss med sin mobil.” ”Hur vet ni det?” ”Sebastian såg honom.”

Rebecka följde Sebastians blick och tyckte sig se hur det rörde sig där uppe. Men det var svårt att avgöra vad det var hon såg, för sikten skymdes av en pappskiva med en reklambild på som satts fast på utsidan av räcket. ”Kom ner nu!” ropade Sebastian. ”Vi vet att du sitter där uppe. Du är upptäckt.”

25

Jacobsson De dödas ljus.indd 25

2012-07-06 09.45

Sebastian tog ett steg mot ståltrappan. ”Nu får du välja själv”, sa han med en röst som inte dolde att hans tålamod höll på att ta slut. ”Antingen kommer du ner nu på en gång eller så kommer jag upp och hämtar dig.” ”Det är en liten grabb”, sa Kleo sedan hon fått en häpen blick av Rebecka. ”En liten grabb? Ensam?” ”Det verkar så.” ”Vad gör han där?” ”Säg det.” ”Jag räknar till fem”, ropade Sebastian, ”sen kommer jag!” Han gick fram till trappan och satte foten på det första trappsteget. ”Ett … två! …”

I samma ögonblick han sa ”Fem!” reste sig pojken upp.

Både Rebecka och Kleo flämtade till. Det var en liten och smal grabb på högst tolv år. Han var smutsig i ansiktet och naken på överkroppen och mitt på hans bröst var en orm tatuerad. ”Herregud!” mumlade Rebecka. ”Okej, ingen här vill dig något ont, grabben”, sa Sebastian i en betydligt mildare ton. ”Det enda vi vill är att du raderar det du filmade med din mobil. För det var väl det du gjorde? Filmade oss? Eller hur? Mig och hon där borta – den vackra flickan med det svarta håret.” Han pekade på Kleo. ”Vi håller på att spela in en video, förstår du. En musikvideo. Du har säkert sett såna på tv. Den här kanske också kommer på tv nån gång. Men innan den är klar är det viktigt att inga bilder kommer ut någonstans. Förstår du? Det skulle kunna förstöra lanseringen. Förstår du vad som menas med lansering? Det är det som händer innan videon visas i tv. Reklam och sånt. Det är därför du måste 26

Jacobsson De dödas ljus.indd 26

2012-07-06 09.45

radera det du filmade. För du fick inte filma oss. Du gjorde det i smyg och det fick du inte göra. Förstår du?”

Pojken svarade inte. ”Du förstår vad jag säger, va? Du förstår väl svenska?”

Det såg ut som om pojken nickade. ”Bra, då har du förstått vad jag har sagt. Kom ner nu så hjälper jag dig att radera filmen. Om du vill kan du få en kopia på videon när den är klar. Jag kan skicka den till dig.”

Sebastian tog ännu ett kliv upp i trappan och såg på pojken som inte rörde en min. ”Tänker du inte ge mig mobilen? Då blir jag tvungen att komma upp och ta den ifrån dig. Tycker du att det är bättre?”

Sebastian tog först ett steg, sedan ett till.

Sedan satte han fart.

Sebastian sprang det fortaste han kunde. Den rangliga ståltrappan under hans boots gnisslade och skallrade. När han kom ut på läktaren stannade han andfådd och flåsande med händerna om räcket. ”Vart tog han vägen?” ropade han till Kleo. ”Låt det vara, Sebastian! Strunta i det.” ”Strunta i det? Är du tokig? Vart, Kleo?” ”Sebastian, det var en liten pojke.” ”Vart, sa jag!” ”Där. Genom den dörren.”

Medan Sebastian skyndade mot dörröppningen som Kleo pekat på svor han högt. Strunta i det? Fattade hon ingenting? Pojken hade filmat honom medan han rökte på. I fel händer kunde en sådan film stå honom dyrt. Den skulle rent av kunna skicka honom i fängelse. En gång räckte bra. Han ville inte tillbaka dit.

27

Jacobsson De dödas ljus.indd 27

2012-07-06 09.45

Rummet Sebastian kom till var avlångt som en korridor och lystes bara upp av ett svagt ljussken från en glugg under taket. Det luktade sot och olja och någonting annat, något sötklibbigt, som klistret man lagar cykelslangar med, och i sina tankar sändes Sebastian omedelbart tillbaka till sin barndom när han brukade sniffa cykelklister. Förmodligen är det det han sysslar med här, tänkte han. Sniffar lim.

Berusar sig på klister och blir urblåst i huvudet.

Pojken var inte där, men Sebastian hörde ljudet av fötter som sprang. Han tog sig vidare in i de skumt upplysta utrymmena.

Men inte heller i nästa rum var han. Ett virrvarr av rör löpte kors och tvärs i taket och han fick huka sig för att inte slå i pannan. Det var varmare här än nere i fabriken. Kanske är det här han sover, tänkte han sedan hans blick registrerat något som såg ut som en filt och en trave serietidningar.

Det tredje rummet var som det första, fast det vek av först åt vänster och sedan åt höger. Inte heller där var pojken. Han gick vidare till nästa rum, som var det sista i ordningen.

Och där var han. Allra längst in vid väggen stod pojken med blicken mot dörren och händerna bakom ryggen.

Sebastian tog ett försiktigt kliv över tröskeln. ”Du behöver inte vara rädd”, sa han så vänligt han kunde. ”Jag tänker inte göra dig illa. Jag vill bara att du raderar det du filmade. Förstår du? Var en snäll grabb nu och ge mig din mobil.”

Pojkens bröstkorg hävde sig fort ut och in där han stod och tittade sig omkring som efter en flyktväg. Men det fanns ingenstans att fly. Här tog vägen slut. Sebastian tog två kliv ut på rummets trägolv som knakade och knarrade under hans skor.

28

Jacobsson De dödas ljus.indd 28

2012-07-06 09.45

”Fin tatuering du har”, sa han i ett försök att avleda pojkens tankar. ”Har du gjort den själv?”

Han tog ett kliv till.

Och ett till.

Och upptäckte i allra sista ögonblicket vad det var pojken hade i kikaren. Bakom hans rygg satt en fällspak. Så snart Sebastian hade kommit halvvägs in i rummet drog pojken i spaken och med ett dån föll en dubbelsidig lucka ner och öppnade ett mörkt hål. Sebastian hann precis kasta sig tillbaka och lyckades undkomma att falla ner i hålet. ”Smart gjort”, sa han med ett skärrat leende. ”Men inte tillräckligt smart.”

Sebastian gav golvet en bedömande blick. Det fyrkantiga hålet täckte nästan hela rummet. Runt omkring gick en smal golvkant på knappa tre decimeter. Det var på en sådan kant pojken stod vid den inre väggen. Sebastian noterade att golvkanten längs rummets högra kortvägg var bredare än den som gick längs den vänstra, vilken inte mätte mer än någon decimeter.

Han gick bort till den högra kanten, hela tiden med blicken på pojken som stod där och andades uppjagat.

Nu hade han honom. Den enda flyktvägen var längs den vänstra kortväggens alltför smala kant, vilket i praktiken inte var någon flyktväg om pojken inte ville riskera att störta ner i det svarta hålet.

Med ryggen mot väggen började han gå, utan att falla för frestelsen att titta ner.

Pojken rörde sig inte ur fläcken, och decimeter för decimeter närmade Sebastian sig platsen där han stod.

Han hade kommit så nära den innersta väggen att han kunde ta på den om han ville när pojken släppte spaken.

Det dånade till på nytt, och alltför sent insåg Sebastian 29

Jacobsson De dödas ljus.indd 29

2012-07-06 09.45

att inga nya hål öppnades under honom utan att golvet istället kom tillbaka. Men då hade han redan gett pojken de få sekunder han behövde för att rusa tvärs över rummet mot dörren, där han drog i ytterligare en spak, som på nytt fick luckan att öppna sig. Sebastian kunde bara se på medan pojken sprang sin väg där han stod på den smala golvkanten och tryckte sig mot väggen för att inte ramla ner i det svarta hålet.

Ytterligare en överraskning väntade på honom när han sprang tillbaka till de andra längs läktaren. Nere på fabriks­golvet låg Kleo och vred sig i plågor. Sebastian rusade nerför trappan. ”Vad är det som har hänt?” ”Hon försökte stoppa honom”, sa Rebecka som satt på huk vid Kleos sida. ”Först fick hon fast honom. Hon grep tag i hans armar och höll i honom. Då sparkade han till henne på benet. Inte särskilt hårt såg det ut som. Men det räckte. Hon bara föll ihop. Han måste ha haft något i skorna. En kniv eller något.”

Sebastian såg att Kleo hade blod på händerna som hon höll om sitt ena smalben. ”Jävla unge!” mumlade han. ”Vart tog han vägen?” ”Han rusade ut där borta.” Rebecka pekade mot fabriks­ porten. ”Jag sprang efter honom. Han hade en cykel som han cyklade iväg på.”

Sebastian förde in en hand under Kleos huvud. ”Hur känns det? Gör det ont?” ”Det bränner.” ”Kan du sätta dig upp?” ”Jag vet inte. Tror det.” ”Kan hon ha fått något gift i sig?” sa Rebecka.

30

Jacobsson De dödas ljus.indd 30

2012-07-06 09.45

”Gift?” ”Ja, som satt på den där kniven. Hon föll ju bara ihop.” ”Såg du att han hade en kniv i skon?” ”Nej, men något vasst måste det ha varit. Hon blöder ju.”

Sebastian hjälpte Kleo att sätta sig upp. ”Får jag se på såret, Kleo?”

Försiktigt flyttade han på Kleos hand. Såret var inte särskilt stort och det blödde minimalt. ”Han måste ha träffat en nerv. Det syns knappt.” Han log lugnande. ”Du kommer att vara bra igen om en liten stund. Försök att ställa dig upp. Du behöver nog bara få igång cirkulationen.” ”Mobilen”, sa Kleo. ”Han stack med mobilen.” ”Jag vet. Men du såg ju hur han var. Knappast någon Einstein. Jag tror inte han fattar hur han ska använda filmen, om han ens fick med något av värde.” ”Min mobil”, sa Kleo. ”Han tog min mobil. Min iPhone.” ”Din mobil?”

Kleo nickade och Rebecka fyllde i: ”Hon hade tagit upp den för att messa till någon och höll den i handen när han kom springande. Han sparkade till henne, slet till sig den och sprang.” ”Han har min mobil, Sebastian”, sa Kleo huttrande. ”Min iPhone. Med guldbilden och alla adresser.” ”Guldbilden har jag sparat”, sa Sebastian. ”Så det är lugnt.” ”Men inte adresserna. Plus en massa andra bilder och filmer. Fattar du? Filmer på oss!”

Sebastian nickade, samtidigt som en blixt flammade till på himlen. Under bråkdelen av en sekund badade det väl31

Jacobsson De dödas ljus.indd 31

2012-07-06 09.45

diga rummet i ett magnesiumvitt sken som fick de stora maskinerna att kasta långa skuggor över golvet. Sebastian såg mot de höga fönsterrutorna. Det hade i ett slag blivit mörkt på himlen. Mindre än tio sekunder senare hördes de första regndropparna: ett försiktigt smattrande som snabbt övergick i ett häftigt rytande.

Sebastian tog tag under Kleos armar och reste henne upp. ”Ta med henne till bilen så packar jag ihop utrustningen. Orkar du?” sa han till Rebecka som nickade. ”Bra. Skynda er. Regnet kommer snart att ha förvandlat vägen där ute till rena lervällingen och då måste vi ha hunnit härifrån.”

32

Jacobsson De dödas ljus.indd 32

2012-07-06 09.45

4 Regnet öste ner och åskan gick med tunga knallar när de körde iväg från fabriksområdet. De var alla blöta och frusna, men blötast var Sebastian som fått springa mellan fabriken och bilen flera gånger i hällregnet. Under den sista vändan hade han snubblat och fallit på något vasst.

Det hade stuckit till i benet och han antog att han hade skurit sig, dock inte allvarligt, men han gissade att byxorna var trasiga, och det grämde honom att han hade satt på sig sina fjortonhundrakronorsjeans. Men värst av allt var förstås förlusten av Kleos mobil och filmen som den tatuerade pojken tagit med sin telefon. Om han nu hade gjort det, vilket det inte fanns någon möjlighet att veta säkert.

Dessbättre hade Kleo strax repat sig, precis som han hade trott att hon skulle göra. Vilket bevisade att ingenting allvarligt hänt henne. Redan i morgon, det var han säker på, skulle hon vara fit for fight igen och kunna prestera på topp.

Förutsatt att ljuset var tillbaka.

Sebastian böjde sig fram och sneglade upp mot himlen där molnen såg ut som svart, kokande olja. Och hela klabbet var i snabb rörelse. Det var bra. Det var de stillastående ovädren som var värst. De blev kvar, bet sig fast, kunde 33

Jacobsson De dödas ljus.indd 33

2012-07-06 09.45

gömma solen i dagar. De häftiga busvädren drog snabbt förbi. Ena sekunden hade man de över sig, i nästa var de borta.

Sebastian lutade sig tillbaka på sätet och kikade på Kleo i backspegeln. Hon huttrade fortfarande där hon satt med huvudet mot Rebeckas axel och lillasysterns hand i sin.

Just nu såg det ut som om det var hon som var den yngre av dem två, den som behövde hjälp och beskydd.

Han såg att Rebecka hade plockat upp sin mobil och satt och pickade på skärmen med fingertopparna. ”Är du uppkopplad?” frågade han. ”Ja.” ”Hur är täckningen?” ”Den duger.”

Sebastian parerade ett gupp med en tvär knyck med ratten. ”Det där hotellet jag bokade, hotell Svea. Kan du titta efter hur långt det är dit härifrån och hur vi tar oss ut till motorvägen? Och om det finns något annat närmare.”

Rebeckas fingrar började dansa över pekskärmen. Efter mindre än en minut kunde hon leverera den första delen av svaret: ”Till Svea är det drygt tre mil från motorvägen som vi kommer till om vi bara fortsätter rakt fram. Och dit, till motorvägen alltså, är det en dryg mil.”

Fingrarna fortsatte sin dans och efter ytterligare en minut kom resten: ”Bara några hundra meter längs motorvägen, fast i andra riktningen, ligger ett motell. Tre stjärnor. Rummen har bad, tv och minibar. Tolvhundra för ett enkelrum. Femton för ett dubbelrum med twin beds. Flera rum är lediga, står det.”

Sebastian nickade åt informationen. ”Lite dyrt, men vad fan, det är ett nödläge. Vad heter det? Inte Bates Motel, va?”

34

Jacobsson De dödas ljus.indd 34

2012-07-06 09.45

”Nej, motell Oxen”, svarade Rebecka utan att verka ha förstått skämtet. ”Oxen? Mitt stjärntecken”, log Sebastian. ”Det låter som en inbjudan.” ”Ska jag ringa och boka?” ”Gör det.”

Sebastian väjde för ännu ett gupp men lyckades bara undkomma det med ena framhjulet. De studsade högt på sätena när bilen tog ett skutt upp i luften och landade med en hård duns. Ett metalliskt pang! någonstans under golvplattan under Sebastians boots talade om att de haft oturen att träffa en större sten gömd i lermodden. ”Det var den ljuddämparen det”, mumlade han medan han hörde Rebecka presentera sig för personen i andra änden.

I nästa sekund svor han över den erbarmliga infrastrukturen i denna gudsförgätna landsända, något han just då var beredd att ge skulden för hela den ekonomiska och demografiska kollapsen som praktiskt taget hela regionen drabbats av. ”Rummen är bokade”, sa Rebecka. ”Ett dubbelrum och ett enkelrum. Båda med badkar.” ”Hörde du, Kleo? Du kan ligga nerbäddad i ett varmt bad om mindre än en halvtimme. Hur låter det?” ”Skönt”, mumlade Kleo.

En alldeles kritvit blixt flammade till någonstans till höger om dem. Knallen kom nästan omedelbart, ett dånande brak som fick bilens kaross att rista till. Knappt hade tystnaden återvänt förrän Sebastian stampade på bromsen. Någonting hade slagit emot bilens front och i tre sekunder tyckte han sig se fyra mörkröda streck på vindrutan innan de snabbt löstes upp och skyfflades undan av vindrutetorkarnas gummiblad.

35

Jacobsson De dödas ljus.indd 35

2012-07-06 09.45

”Vad i helvete var det! Vad körde vi på? Ett djur?”

Sebastian stannade och sprang ut och tittade. Men varken bakom eller framför sig kunde han se något anmärkningsvärt. Han hukade sig ner och synade bilens främre stötfångare, men det var omöjligt att se något för all lera som täckte den som en kåpa.

En ny blixt lyste upp himlen, och när Sebastian lyfte blicken såg han pojken uppe på bergskammen som löpte parallellt med vägen. Orörlig som en staty stod han där och blickade ner på dem. Med något i handen. Vad? Ett gevär. Sebastian reste sig och blinkade för att få bort regnet som grumlade hans syn. Men då gick det inte längre att se vad som fanns där uppe.

I tre sekunder kämpade han mot en meningslös önskan att kravla sig uppför bergsryggen och rusa efter pojken innan han istället hoppade in i bilen och slog igen dörren. ”Såg du något?” frågade Rebecka. ”Inte ett piss.”

Sebastian vred om startnyckeln och först på det andra försöket mullrade motorn igång. Han körde snabbt iväg. ”Det lät som ett djur”, sa Rebecka där hon satt med blicken ut genom bakrutan. ”Vi kanske körde på ett djur, och det kanske blev skadat och ligger någonstans där borta och har ont.” Hon sökte Sebastians blick i backspegeln. ”Borde vi inte stanna och leta rätt på det?” ”Varför det?” svarade Kleo i Sebastians ställe. ”Det blir det ju inte friskare av.” ”Nej, men om det är skadat och ligger där borta och är döende så borde vi kanske, av rent humanitära skäl …” ”Vad då? Slå ihjäl det?” Kleo skrattade genom näsan. ”Då skulle åtminstone jag önska att vi inte stannade om jag var det där djuret.”

36

Jacobsson De dödas ljus.indd 36

2012-07-06 09.45

Rebecka vände sig om på nytt. Hon sa inget och Sebastian körde vidare.

Tio minuter senare kom de till byn de passerat på ditvägen. Sebastian saktade farten, rädd att köra på något mer i regnet, och med vindrutetorkarna på max kröp han längs den lilla bygatan som lystes upp av några blekgula lampor upphängda i stålvajrar. Inte heller nu syntes skymten av en människa, men här och var lyste det i ett fönster och ovanför ingången till en bar eller restaurang satt en neonskylt som växlade mellan rött och grönt. ”Kajutan öppen” meddelade skylten. ”Titta, dom har ett hotell också”, sa Rebecka som satt med Bella i knäet och kikade ut i regnet. ”Ja, men där ska vi inte bo i natt”, sa Kleo. ”Aldrig i livet att jag sover i den här kattmördarhålan.”

De körde förbi Kajutan och hotellet och Sebastian skulle just öka farten sedan de passerat det sista huset i den lilla byn när han saktade in och blinkade kisande. Ett bländande sken hade träffat honom i ansiktet, och när ljuset försvann såg han ett uppbåd av män i regnrockar som lyste med ficklampor. Han fortsatte ett tjugotal meter tills han stoppades av en av männen som satte upp en hand framför vindrutan. Han stannade och vevade ner rutan. ”Vad är det som har hänt?”

Mannen lyste in i bilen. ”Är ni på väg ut?” ”Ja. Har det hänt en olycka?” ”Ett träd har fallit över vägen. Det är tvärstopp.” ”Ett träd?” ”Blixten slog ner i det.”

37

Jacobsson De dödas ljus.indd 37

2012-07-06 09.45

”Är det nån som har skadat sig?” frågade Rebecka och böjde sig fram mellan sätena.

Hon fick ficklampans sken i ansiktet. ”Nej, som tur är”, sa mannen. ”Ni är inte härifrån, va?”

De skakade alla tre på huvudet. ”Hur lång tid tar det att få bort trädet?” frågade Sebastian. ”Hur lång tid det tar? Har ni bråttom?” ”Nej, inte direkt, men …” ”Jo, det har vi”, sa Kleo och gav mannen en skarp blick. ”Vi har bråttom härifrån.”

Mannen hukade sig ner och grep tag om dörrkarmen. ”Tyvärr måste ni nog bli kvar här i natt. Trädet ligger där det ligger, och några andra vägar ut finns inte.” ”Du skojar! Måste vi stanna kvar här på grund av ett litet träd? Det är väl bara att såga av det.” ”Det är alls inget litet träd”, sa mannen och tog sig en mer närgången titt på Kleo. ”Kom ut själv och titta så får du se.”

Det såg först ut som om Kleo tänkte lyda uppmaningen.

Men innan hon hann göra slag i saken lade Sebastian en hand på hennes arm och sa: ”Jag går. Vänta här.”

Med en gammal tidning som paraply steg Sebastian ur bilen och följde mannen till platsen där trädet låg. Sebastian nickade medan mannen ropade något i regnet samtidigt som han lyste med ficklampan. Efter mindre än en femton sekunder var han tillbaka. Han ålade sig snabbt in bakom ratten och stängde dörren. ”Det är stort som ett jävla hus”, förklarade han. ”Och?” sa Kleo. ”Det är väl gjort av trä? Och dom har väl motorsågar?”

Sebastian lade i backen.

38

Jacobsson De dödas ljus.indd 38

2012-07-06 09.45

”Det regnar för mycket för att det ska vara säkert att göra något nu. Dom måste såga från flera håll. Dom tänker vänta ut regnet innan dom sätter igång.” ”Sa han det? Att dom inte tänker göra något så länge det regnar?” ”Ja.” ”Det är ju för fan ofattbart!” stönade Kleo. ”Lite regn och dom vågar inte såga sönder ett träd. Inte undra på att dom går under här. I Stockholm hade man redan varit på väg att göra tändstickor av fanskapet.” ”Ja, men nu är vi inte i Stockholm”, sa Sebastian medan han backade runt. ”Vilket betyder?” ”Vilket betyder att vi blir kvar här i natt, vare sig vi vill det eller inte.”

En kvart senare hade de checkat in på det lilla byhotellet som föga överraskande hette hotell Lycke men som inte alls var så nergånget och sjaskigt som de befarat. Men det var excentriskt inrett med ett myller av exotiska prydnadsföremål av vilka de flesta föreställde djur i olika poser. På väggen ovanför ingången hängde ett uppstoppat lejonhuvud och på golvet framför receptionen låg en björnfäll med ett björnhuvud som såg ut att morra med blottade tänder.

Hotellföreståndaren, en äldre man med långt silvergrått hår som presenterade sig som Jomar, kunde inte nog beklaga den olyckliga situationen som tvingade dem att övernatta i den lilla byn, trots att det måste ha glatt honom ur ett företagarperspektiv – han erkände öppet att de var de första gästerna på över ett år. ”Det är förstås en ära för oss att ha riktiga konstnärer 39

Jacobsson De dödas ljus.indd 39

2012-07-06 09.45

boende hos oss, musiker till och med, men man kunde ju ha önskat att ni hade kommit hit av andra skäl än det här”, sa han med en gest mot ovädret som rasade där ute.

Kleo stirrade smått häpet på den gamle mannen. ”Hur kan du veta vad vi sysslar med? Är du synsk?” ”Synsk? Åh, nej, inte alls. I en sån här liten by färdas ryktet fort. Jag har redan fått rapporter från pålitligt håll.” ”Snutarna”, mumlade Kleo. ”Hur sa?” ”Poliserna. Dom två poliserna vi mötte. Det måste vara dom som har berättat.” ”Nja, det har nog gått några varv längre än så.”

Den gamle mannens bleka läppar kröktes i ett försiktigt leende. ”Jag fick höra det av Laila, min hustru, som hade talat med någon på Kajutan, som i sin tur varit på mötet.” ”Kajutan? Restaurangen?” sa Sebastian.

Den gamle mannen nickade. ”En förstklassig krog. Jag skulle råda er att gå dit och äta i kväll, såvida ni inte redan har ätit förstås.” ”Det har vi inte. Jag har bara fått en futtig smörgås på hela dan”, sa Rebecka och såg anklagande på Kleo. ”Se där, då passar det utmärkt att ni först gör er hemmastadda på era rum, byter om till något torrt och sedan går dit och äter. Fast hunden får ni lämna här, dom ser ogärna att man tar med sig djur in i lokalen.” ”Bella är inget djur”, sa Kleo som bar den lilla hunden i famnen. ”Hon är en chihuahua.” ”Må så vara, men det är en hund likafullt. Och hundar är som sagt inte tillåtna. Men på rummet får ni gärna ha den. Bara ni ser till att den är rastad och inte gnager på möblerna. Ja, och paraplyer har vi till er alla. Som skydd när ni går till restaurangen, menar jag.”

40

Jacobsson De dödas ljus.indd 40

2012-07-06 09.45

”Om vi går dit”, sa Kleo surmulet. ”Vilket vi ska göra”, sa Rebecka bestämt.

De hade knappt hunnit in i hissen förrän Kleo grep tag i Sebastians arm. ”Varför sa du inget om den där idioten som sparkade ner mig och tog min mobil?” ”Till vem? Han i receptionen?” ”Ja, vem annars?” ”Han verkade inte vara rätt person för det.” ”Inte rätt person? Han tycktes ju veta allt som händer i den här lilla skitbyn.” ”Jag frågar någon på restaurangen istället.” ”Det får jag hoppas att du gör. Annars gör jag det. Jag frågar poliserna om du struntar i det. Sen får det gå hur det vill. För jag ska ha tillbaka min iPhone. Den var för fan sprillans ny, och jag hade en massa saker i den som jag …” ”Lugna ner dig, Kleo. Jag ska fråga. Och du kommer att få tillbaka den. Jag lovar. Den där grabben måste ju bo här i krokarna. Han försvann på cykel. Vilket betyder att han bor här i närheten. Vi hittar honom. Lita på mig.”

Kleo drog sig bort från hans hand. ”Det har jag gjort i snart ett år nu”, muttrade hon. ”Och vart har det lett mig? Hit! Till en kattmördarby full av knäppgökar.”

41

Jacobsson De dödas ljus.indd 41

2012-07-06 09.45

Jacobsson De dรถdas ljus.indd 320

2012-07-06 09.45