9789127143098

”Ju fler arter man kan, i desto högre upplösning ser man världen.”

Clas Källander kan se skillnad på en mängd arter, inte minst på Sveriges nästan 3 000 olika nattfjärilar. Redan som barn insåg han

Fjärilsmannen

Fjärilsmannen

att nattfjärilarna var något annat än bara små och grå kryp – han greps av deras metallglänsande vingar och fjäderlika antenner och började samla på dem. Skönhetsupplevelsen ledde till en fascination inför deras levnadssätt och vidare till en förståelse för deras plats i naturen. För Clas har naturen aldrig varit en kuliss, utan en del av I Fjärilsmannen får du lära dig mer om nattfjärilar och världen vi delar med dem. Under ett år följer du Clas arbete, från sommarens samlarexpeditioner till vinterns stillsamma preparering. Boken innehåller även ett 50-tal beskrivningar och porträtt av svenska fjärilsarter där Clas blickar tillbaka på sitt möte med var och en av dem. Utifrån principen ”gräv där du står” visar han också hur du kan börja upptäcka de fjärilar som finns runt husknuten – och mest av allt, hur de små liven kan ge en helt ny bild av världen.

Peder Edvinsson & Bobo Olsson med Clas Källander

den värld vi själva lever i.

Clas Källander är en av Sveriges främsta fjärilsexperter och forskare inom virologi. Han står bland annat bakom tio medicinska patentfamiljer.

Fotografen Bobo Olsson och skribenten Peder Edvinsson är specialiserade på reportage om folk, platser och företeelser. Fjärilsmannen är deras första gemensamma bok.

ISBN 978-91-27-14309-8

9 789127 143098

Dustcover SENASTE.indd 1-5

2015-09-28 16:03

Innehåll 8

Systematik 10

Förord 14

Clas 34

Expedition 60

Fjärilar 129

Etik 145

Samla 172

Gå vidare 174

Register

8

Svenska fjärilsfamiljer i systematisk ordning Ordningen heter fjärilar (Lepidoptera) som i sin tur är indelad i överfamiljer, sedan familjer och till sist arter och underarter. Det finns 130 fjärilsfamiljer i världen, varav cirka 75 är representerade i Sverige. Nedan visas överfamiljerna med latinskt namn och familjerna med både latinskt och svenskt namn. Personnamnet efter överfamilj respektive familj är namnet på den som står för den vetenskapliga beskrivningen samt vilket år den gjordes.

Micropterigoidea Herrich-Schäffer, 1855 Eriocranioidea Tutt, 1899 Hepialoidea Stephens, 1829 Nepticuloidea Stainton, 1854 Adeloidea Bruand, 1850 Lepidoptera

Tischerioidea Spuler, 1898 Tineoidea Latreille, 1810

Micropterigidæ, Käkmalar Herrich-Schäffer, 1855 Eriocraniidæ, Purpurmalar Tutt, 1899 Hepialidæ, Rotfjärilar Stephens, 1829

Heliozelidæ, Hålmalar Heinemann & Wocke, 1877 Adelidæ, Antennmalar Bruand, 1851 Incurvariidæ, Bladskärarmalar Spuler, 1898 Prodoxidæ, Knoppmalar Riley, 1881

Tischeriidæ, Luggmalar Spuler, 1898 Psychidæ, Säckspinnare Boisduval, 1828 Tineidæ, Äkta Malar Latreille, 1810

Gracillarioidea Stainton, 1854

Yponomeutoidea Stephens, 1829

Douglasioidea Heinemann & Wocke, 1876

Douglasiidæ, Skäckmalar Heinemann & Wocke, 1876

Nepticulidæ, Dvärgmalar Stainton, 1854 Opostegidæ, Ögonlocksmalar Meyrick, 1893

Yponomeutidæ, Spinnmalar Stephens, 1829 Argyresthiidæ, Skottmalar Bruand, 1851 Plutellidæ, Senapsmalar Guenée, 1845 Glyphipterigdæ, Gnuggmalar Stainton, 1854 Ypsolophidæ, Höstmalar Guenée, 1845 Praydidæ, Vesslemalar Moriuti, 1977 Scythropiidæ, Vävmalar Friese, 1966 Heliodinidæ, Signalmalar Heinemann & Wocke, 1877 Bedelliidæ, Vindemalar Stainton, 1849 Lyonetiidæ, Rullvingemalar Stainton, 1854

Roeslerstammiidæ, Bronsmalar Bruand, 1851 Bucculatricidæ, Kronmalar Wallengren, 1881 Gracillariidæ, Styltmalar Stainton, 1854

Gelechioidea Stainton, 1854

9

Alucitoidea Leach, 1815 Pterophoroidea Latreille, 1802 Schreckensteinioidea Fletcher, 1929 Epermenioidea Spuler, 1910 Urodoidea Kyrki, 1988 Choreutoidea Stainton, 1858 Tortricoidea Latreille, 1802

Lepidoptera

Cossoidea Leach, 1815

Zygenoidea Latreille, 1809

Papilionoidea Latreille, 1802 Pyraloidea Latreille, 1809

Drepanoidea Boisduval, 1828 Lasiocampoidea Harris, 1841 Bombycoidea Latreille, 1802 Geometroidea Leach, 1815 Noctuoidea Latreille, 1809

Alucitidæ, Mångfliksmott Leach, 1815 Pterophoridæ, Fjädermott Latreille, 1802 Schreckensteiniidæ, Konkavmalar Fletcher, 1929 Epermeniidæ, Skärmmalar Spuler, 1910 Urodidæ, Raspmalar Kyrki, 1988 Choreutidæ, Gnidmalar Stainton, 1858 Tortricidæ, Vecklare Latreille, 1802 Cossidæ, Träfjärilar Leach, 1815 Sesiidæ, Glasvingar Boisduval, 1845 Limacodidæ, Snigelspinnare Duponchel, 1845 Zygænidæ, Bastardsvärmare Latreille, 1809

Pyralidæ, Solmott Latreille, 1809 Crambidæ, Gräsmott Latreille, 1810 Drepanidæ, Sikelvingar Boisduval, 1828 Lasiocampidæ, Ädelspinnare Harris, 1841

Geometridæ, Mätare Leach, 1815 Notodontidæ, Tandspinnare Stephens, 1829 Erebidæ, Näbbflyn Leach, 1815 Noctuidæ, Nattflyn Latreille, 1809 Nolidæ, Trågspinnare Bruand, 1846

Autostichidæ, Guldfläcksmalar Le Marchand, 1947 Oecophoridæ, Praktmalar Bruand, 1850 Chimabachidæ, Dagmalar Heinemann, 1870 Lypusidæ, Tubmalar Herrich-Schäffer, 1857 Peleopodidæ, Vecklarmalar Hodges, 1974 Depressariidæ, Plattmalar Denis & Schiffermüller, 1775 Ethmiidæ, Sorgmalar Busck, 1909 Cosmopterigidæ, Fransmalar Heinemann & Wocke, 1876 Gelechiidæ, Stävmalar Stainton, 1854 Batrachedridæ, Smalvingemalar Heinemann & Wocke, 1876 Coleophoridæ, Säckmalar Hübner, 1825 Elachistidæ, Gräsmalar Bruand, 1850 Parametriotidæ, Märgmalar Capuse, 1971 Momphidæ, Brokmalar Herrich-Schäffer, 1857 Blastobasidæ, Förnamalar Meyrick, 1894 Stathmopodidæ, Spretmalar Meyrick, 1913 Scythrididæ, Fältmalar Rebel, 1901 Papilionidæ, Riddarfjärilar Latreille, 1802 Hesperiidæ, Tjockhuvuden Latreille, 1809 Pieridæ, Vitfjärilar Duponchel, 1835 Nymphalidæ, Praktfjärilar Swainson, 1827 Riodinidæ, Metallmärken Grote, 1895 Lycænidæ, Juvelvingar Leach, 1815

Brahmæidæ, Mjölkörtsspinnare Swinhoe, 1892 Endromidæ, Skäckspinnare Boisduval, 1828 Saturniidæ, Påfågelspinnare Boisduval, 1837 Sphingidæ, Svärmare Latreille, 1802

Clas

16

Clas

Aspfjärilen är vacker. På ovansidan är grundfärgen brun, med skiftningar i blått och orange i bakkanten och vita fält delikat utlagda över de tio centimeter breda vingarna.

När den lyfter blir undersidan synlig. Underligt nog är grundfärgen där glödande orange med skimrande fläckar i silver.

Men det märkligaste med aspfjärilen är att den är så svag för snusk. Stinker det någonstans fladdrar den beslutsamt dit på sina breda vingar. Luktorganen på antennerna gör att den kan känna doftpartiklar flera hundra meter bort.

På en ö utanför Gävlekusten 1959 hade en aspfjäril börjat trivas på riktigt, inte långt från familjen Källanders picknickfilt. Den kunde inte stå emot lukten av inälvor, avklippta huvuden och andra rester från de strömmingar som just grillats.

Clas Källander var elva år och fick syn på den först av alla. Det var inte första gången han såg en aspfjäril, men än så länge hade han ingen i sin samling. Fjärilar hade under de senaste åren blivit den största grejen i Clas liv och han hade engagerat hela familjen i sitt intresse. De fattade vad det här innebar: Den nygrillade strömmingen fick vänta, nu skulle fjärilen fångas. ”Det blev ganska dramatiskt. Min håv låg någonstans i gräset, ingen visste var.

Vi sprang som yra höns för att hitta den.”

Under tiden åt aspfjärilen av renset och när den kände sig mätt och belåten flög den lugnt upp i en asp för att vila. Clas såg när fjärilen förflyttade sig och eftersom han nu hade hittat håven sprang han med den i näven mot kvisten som fjärilen valt som rastplats. Samlingen skulle snart utökas. Men även med håven som förlängare saknades mer än en meter upp till grenen. ”Pappa kom och tog över håven. Han såg inte var fjärilen satt, men jag förklarade och fick honom att hoppa snett uppåt till höger. Då lyckades han fånga den.”

Aspfjärilen har aldrig varit särskilt vanlig, och även bra år är det svårt att få syn på den eftersom den oftast befinner sig högt upp bland trädkronorna. Dessutom flyger den som vuxen fjäril inte omkring mer än under ett par korta veckor mitt på sommaren.

Säkraste sättet att se den är när den flyger ner till en vattenpöl på en grusväg för att suga i sig lite vatten – eller när den sätter sig på något som luktar riktigt illa.

Ofta är det sällsynta det som påverkar oss starkast. Även om nässelfjärilar eller skator är förunderligt vackra djur blir vi inte lika till oss som när vi ser en makaonfjäril eller en härfågel på besök från kontinenten. Just makaonfjärilen, gulsvart med svansar på vingarna, lyckades Clas fånga redan 1955 då han var sju år gammal och precis hade fastnat för fjärilarnas märkliga värld. Men aspfjärilen var svårare, det tog fyra år innan en hög fiskrens och slumpen hjälpte honom att fånga den. Och det var i sista sekunden – aspfjärilen trivs bäst i varmt klimat och redan 1959 började somrarna tveka och vintrarna braska.

17

34

Sylsjön, Jämtland. Elektricitet till ljusfällan tas från turbincentralen vid kraftverksdammen.

35

Expedition

”På somrarna är jag ute så länge jag kan och får, i början av juni börjar det bli svårt att sitta hemma. När jag jobbade på universitetet var det ganska lätt att smita iväg utan att någon förstod vad som hände, då kunde jag vara ute i fält i ett par månader innan jag dök upp där igen. De senaste åren har jag förhandlat till mig ett riktigt sommarlov – som tack för att jag inte har gått i pension har de gått med på att jag säger ajöss för nästan tre månader.” ”Jag brukar vara ute på de här expeditionerna i ett par tre veckor i stöten innan jag åker hemåt för att ta tag i saker och ting, kanske duscha, tvätta och byta manskap i bussen, för att sedan ge mig ut en omgång till. Eftersom jag ofta ser ut som någon som skulle kunna bo i en buss blir jag tagen för EU-migrant ibland. Folk har kommit och frågat hur länge jag har tänkt bo där jag är, men jag brukar kunna dribbla bort dem rätt bra.”

Expeditionerna har oftast haft sina rullande basläger i form av olika småbussar utrustade med allt som behövs för att under några veckor bo i bushen och fånga fjärilar.

Den nuvarande bussen är en Chevrolet G30 av 1996 års modell med vinröd lack. Tidigare gick den som servicebil för Grönvalls Truck & Maskin, rester av deras logga syns fortfarande. Insidan är också mestadels röd, förutom de omålade träpanelerna som löper längs instrumentbräda och dörrar. ”Den har haft en lugn ålderdom, jag har kommit överens med några uppsalaraggare om att ha den i deras lada om vintrarna så att den får stå torrt och slippa vägsalt. Innan den här bussen hade jag en annan Cheva, men fjärilsbusstiden började med folkabussar.

Man köpte ett vrak som man fixade till så att det skulle rulla tills man hittade ett bättre vrak som man kunde fixa till med de bästa delarna från det första. Jag har nog haft fem folkabussar genom tiderna, kusinen Kalle jobbade på samma sätt. Man lärde sig allt på dem till slut och kunde laga dem med enkla medel var man än var. Ju bättre bussar man fick till, desto bättre bussar kunde man byta upp sig till och till slut hade jag en deluxemodell från 1967 med soltak – de var högsta status och de som finns kvar idag är värda en förmögenhet.” ”På den helrenoverade jag motorn så att den gick helt perfekt, men en kompis somnade vid ratten och gjorde slarvsylta av den. Efter det gick jag över till en Peugeot J7 ett tag, sedan hade jag två Ford Transit innan jag började med Chevor.”

Förutom utrustningen för fjärilsfångst (håvar, lampor, fällor, dukar, kloroform, bensindrivna elaggregat, monteringsnålar, cyanid med mera) har alla bussarna även innehållit skafferi, ett primitivt kök, sovplats och verktyg för att underhålla utrustning och bilmotor. ”När man packar är det som att lägga ett tredimensionellt pussel. Det är ganska genomtänkt så att allt ska få plats, när den är fullt expeditionsutrustad finns det ingen

60

Fjärilar

I Sverige uppdateras antalet fjärilsarter varje år, samlare upptäcker hela tiden nya. Trots att vissa samtidigt försvinner från landet närmar sig antalet 3 000. Utvecklingen ser likadan ut i resten av världen – nya arter upptäcks, andra dör ut. Man brukar landa vid att det för tillfället finns cirka 150 000 beskrivna fjärilsarter i världen, vilket gör ordningen Lepidoptera (samlingsnamn för fjärilarna, ett ord som kommer från grekiskan och betyder fjälliga vingar) till den näst talrikaste av insekterna, efter skalbaggarna (Coleoptera).

Mest kända är dagfjärilarna, men bland de knappt 3 000 fjärilsarter som setts i Sverige utgör de bara ungefär 4 procent, alltså kring 120 arter. Dagfjärilar och de mer spektakulära nattflygande arterna räknas till det man tidigare kallade storfjärilar eller makros (cirka 1 000) och resten kallas småfjärilar eller mikros (cirka 1 800). Bland samlare och allmänt naturintresserade pratar man fortfarande om stor- eller småfjärilar, men rent vetenskapligt hör jordens 150 000 fjärilar hemma i en av cirka 130 olika familjer.

Diagrammet på sidorna 8–9 visar systematiken för Sveriges fjärilar.

Hur man än bär sig åt är det svårt att annat än skrapa på ytan när man börjar titta på fjärilar. Det är lätt att känna sig överväldigad av det stora antalet arter, alla nästan identiska fjärilar och alla namn som påminner om varandra. Man kanske är lite nöjd över att man lyckats identifiera en björkmätare och tror sig ha löst gåtan om vad det är för fjärilar som flyger kring björken. Men söker man på förledet björk bland alla arter visar det sig att fler gör anspråk på det: björkbladhålmal, björkgallmal, björksvampmal, björksäckspinnare, björkkronmal, björkstyltmal, björkgråmal, björkvesslemal, björkhängemal, björkskottsmal, björkvårmal, björkplattmal, björkskogsgräsmineralmal, björksäckmal, björksobermal, björkhängevecklare, björkvårvecklare, björkregionknoppvecklare, björkrullvecklare, björkgallvecklare, björksikelvecklare, björkgnidmal, björkskogsmott, björkrörmott, björkspinnare, björkblekmaskspinnare, björkgulhornspinnare, björkgördelmätare, björkfrostfjäril, björktandvinge, björkporslinsvinge, björkflikvinge – 32 nattfjärilar. Räknar man också in sådana som inte börjar med björk men har ordet i namnet, som svartgrått björkbladmott eller dvärgbjörksolvecklare kommer man upp i 66 arter.

Fjärilar som heter något med gräs ger också en inblick i hur djupt det här ämnet är, till exempel de två med de fantastiska namnen gräsulv och gräselefant. Men bara en handfull börjar på ordet gräs, de andra – totalt 124 arter – har fått namnet från den gräsart de specialiserat sig på att äta, som till exempel myrgräsmineralmal och sumpgräsmott, eller en beskrivning av hur de själva skiljer sig från närbesläktade arter: gråhalsat gräsfly och rödtonat gräsfly, stympat gräsmott och förväxlat gräsmott och halvögongräsmineralmal och trepunktgräsmineralmal.

Vad som skiljer dag- och nattfjärilar åt är framförallt det mest uppenbara: Den ena gruppen flyger på dagen och den andra flyger på natten. Utseendemässigt kan man bland

61 annat se skillnad mellan dem på antennerna; dagfjärilarnas är smala och har en liten klubba längst ut, nattfjärilarnas honor har oftast smala antenner utan klubba och hanarnas och en del honors är fjäderlika. Den som är uppmärksam märker förstås att det flyger omkring fjärilar med fjäderantenner även på dagen, i vissa familjer där majoriteten är nattflygare finns en del arter som flyger dagtid.

I utseendet finns dessutom en annan viktig sak som skiljer dagdjuren från nattdjuren: färgerna. Dagfjärilarna är som flygande blommor i klara färger och fina mönster, själva symbolen för det vackra och väna. Det är inte ovanligt att man ser dem avbildade på allt från gardintyger och påslakan till skolväskor och skönhetsprodukter.

En nattfjäril förmedlar något helt annat och lär inte dyka upp på några schampoflaskor, snarare plockas den fram i litteratur, konst och film för att skapa en känsla av osäkerhet, mystik och skräck – till exempel har Jodie Foster en dödskallefjäril över munnen på affischen till filmen När lammen tystnar.

Det är också lätt att anklaga nattfjärilarna för att vara små och grå. Men problemet är att de flesta inte tar sig tid att kolla på dem ordentligt. I nattdunklet uppfattar våra synorgan deras teckningar som olika grader av grått, men när vi öppnar upp dörrarna till Clas fjärilsskåp och i dagsljus se på de olika djuren inser vi att nattdräkterna har en större bredd än så. Det glänser av metalltoner i koppar, guld och platina när ljuset faller på vingarna, och många arters bakvingar har fläckar i klara färger. Vissa ser ut att ha vågat ännu mer. De fjäll som täcker vingarna bildar en yta som ser ut som dyr siden med mättad glans. Varje fjäll är enfärgat, men tillsammans bygger de en högupplöst pixelmosaik som verkar kunna förmedla helt oväntade mönster. Någon ser ut som om den är med i en film som utspelar sig på 1700-talet – pudrad och vitsminkad i minkpäls på väg till en bal hos Ludvig XIV i Versailles. Några andra ser ut att hänga med David Bowie i Berlin på 1970-talet med sina gula och röda frisyrer, spandexbrallor i guld och snabeln som ett sugrör ner i en drink. Hos en del verkar mönstret vara något som är framtaget för ett Rorschachtest, men där varje liten fläck är typisk för just den arten och skiljer den från en annan som är till synes snarlik.

Vingfjällen lossnar lätt. Kanske är det en bra lösning för att ta sig ur en fågels näbbgrepp eller för att lyckas krångla sig ur ett spindelnät. Men fjällens formationer och färg är förstås nyttigast när de sitter på plats, det kamouflage de ger är livsavgörande för en insekt som under dagtid ska lyckas hålla sig gömd för hungriga rovdjur. ”Är man en fjäril som i tusentals generationer levt i granskog är man troligen den del av populationen som gynnats av att ha just den granstamslika teckning man har, dagens vila blir så mycket lugnare om man smälter in i bakgrundsmönstret. Många arter utnyttjar formupplösning i kampen mot predatorer. Hos en del arter är bara framvingarna kamouflerade medan bakvingarna har ögonfläckar eller skräckfärger i rött eller brandgult som i bästa fall kan få ett rovdjur på andra tankar när de visas upp”, säger Clas.

Att nattfjärilarna är aktiva just på natten hänger troligen ihop med att rovdjurshoten är så mycket färre då, de flesta fåglar vilar från det annars ständiga sökandet efter något att äta. Men möss, grodor, ödlor och spindlar ger inte upp födosökandet bara för att det är natt, det gör inte fladdermössen heller – nattfjärilarnas kanske största fiende. Men fjärilarna har

Fj채rilar

110

111

Arktisk igelkottspinnare Holoarctia puengeleri

Flera av den här typen av spinnare är pampiga och de arktiska arterna är särskilt fascinerande. Som den arktiska igelkottspinnaren, en art som står mig nära eftersom det var jag som upptäckte den första i Sverige 1967. Då trodde man att det var en helt ny art för vetenskapen. Jag var uppe i Abisko och härjade tillsammans med ett danskt par vid berget Nissuntjårro i Torne lappmark, ena delen av den bergsformation som utgör Lapporten.

Lägret hade vi på kring 800 meter över havet, bergstoppen ligger på 1 700 meters höjd.

Danskarna hade en fnurra på tråden, så de grälade och härjade. Plötsligt gav sig Bibbi av, men åt helt fel håll, rätt ut i ingenting. Det blev min sak att gå efter henne – hennes kille brydde sig inte då. På cirka 1 500 meters höjd fick jag tag på henne och kunde förmå henne att vända tillbaka till lägret. Ett par hundra meter längre ner såg jag en fjäril flyga ner i en klippskreva. Jag bökade med håven i hålet och hade sådan tur att jag lyckades hala ut fjärilen. Den var något som varken jag eller någon annan hade sett tidigare. Det blev förstås spännande med en art som ingen visste vad det var. Året därpå var jag där igen tillsammans med kusinen Kalle. Men vi hade ingen tur och Kalle satte sig och surade och kastade stenar nerför bergssidan. En sten kastade han inte iväg, för där satt nämligen en puppa och när den kläcktes två dagar senare visade det sig att det var ytterligare ett exemplar av den här doldisen. Efter det blev det stor riot, många skulle åka upp för att hitta den. Men ingen lyckades, inte förrän jag var där igen 1980 och hittade ganska många.

Jag knäckte nog biologin på den, kom fram till att den trivs i den arktiska torrzonen i vegetationsfria områden på sydsluttningar där mörka stenar kan dra åt sig solvärmen och ge en varm miljö för larver och puppor. De flyger sällan, ofta har jag sett dem krypa omkring på stenarna. Möjligen är det för riskabelt att ge sig upp och flyga i de vindar det kan vara i fjällen på den höjden, men när jag bråkade tillräckligt med någon hane visade det sig att de får en rejäl fart när de väl är uppe och är extremt bra flygare. Det visade sig senare att jag inte var först med arten i världen. Ett fynd av troligen samma art finns omnämnt i en katalog från Kolahalvön och efter många år upptäcktes att arten har en cirkumpolär utbredning och var beskriven 1927 från ett berg i Mongoliet.

31 till 37 millimeter. Finns på några berg längst i norr. Sårbar. Flyger i juni och juli.

Insamlad: Nissuntjårro, Abisko, Torne lappmark, 28 juni 1980

Fjärilar

112

Brun björnspinnare Arctia caja En vacker sak vars utseende varierar kraftigt inom arten. Engelsmän, som det finns många excentriker bland, har avlat de här djuren för att få fram speciella former. Normalt har de orange, blått, svart och gräddvitt i teckningen, något som ska uppfattas som om den är giftig för predatorer, men genom avel kan de få fram alla variationer till helt enfärgade exemplar – många av formerna är väldigt vackra. Det här djuret såg jag aldrig som barn, det var för kallt uppe i Gästrikland då, men jag blev överlycklig när jag senare hittade larver tidigt på våren som jag lyckades kläcka. Som så många andra iögonfallande larver – den bruna björnspinnarlarven är en långhårig korv – så uppfattas den vara otrevlig att äta och tas inte gärna av fåglar.

50 till 78 millimeter Finns i hela landet utom i den allra nordligaste delen. Flyger från juni till augusti.

Insamlad: Stavran, Ramsele, Ångermanland, 20 juli 1989

113

Karminspinnare Tyria jacobææ Larven är randig i svart och gult och i stort sett naken. Andra larver i släktet är rena pälsdjur. De här larverna får vara i fred för fåglar tack vare sin teckning. Även de vuxna fjärilarna har varningsfärger i svart och scharlakansrött och de är faktiskt giftiga. Första gången jag såg fjärilen var på en resa mot Nynäshamn i en skruttig gammal bil. Vid ett grustag satt det en bland några sälgbuskar av någon anledning (artens larver lever på korsört och på stånds). Stånds sägs vara giftig för hästar och tas tyvärr gärna bort där den växer.

Men karminspinnaren verkar klara sig bra ändå. Arten fanns under de varma somrarna på 30-talet spridd i stora delar av södra Sverige. Från och med det kalla 60-talet fanns den mest på Gotland och kring Nynäshamn, men med växthuseffekten har karminspinnaren nu återtagit sin tidigare utbredning. Och den kan förekomma rätt rejält där den finns, enda hotet är att en parasit kommer och knäpper den.

35 till 45 millimeter. Finns sällsynt i södra Sverige upp till Mälardalen. Flyger från maj till juli.

Insamlad: Bussholmen, Rådmansö, Uppland, 13 juli 1999 (larv), 8 maj 2000 (kläckt)

Samla

L책da med uppn책lade fj채rilar p책 tork.

166

167

Preparering

Större delen av de fjärilar som Clas fångar får flyga vidare efter att han noterat vilken art det är, men de fjärilar som anses intressanta monteras på nålar och hamnar efter preparering i lådor som hemma hos Clas förvaras i lufttäta skåp. Fjärilar av samma art är placerade intill varandra, runt dem arter av samma familj eller släkte. Här och var finns det luckor i samlingen. Finstilta etiketter på nålen under varje fjäril berättar var och när den blivit fångad.

I naturlig viloposition fäller nattfjärilen ihop sina vingar, men i lådorna har Clas placerat dem med vingarna utfällda – ett hantverk som kräver full koncentration. ”Vissa kör med helt opreparerade djur i sina samlingar, men jag gillar att ha dem så att man ser teckningen – ibland har jag inte förstått vad det är för art jag fångat förrän jag suttit där och preppat. Dessutom är det som meditation att sätta sig med det.”

För prepareringen har Clas specialgjorda spännbrädor av abachiträ (ett lätt träslag som är lite hårdare än balsaträ), pappersremsor, nålar i olika grovlekar – från tjocka 6 till minimala 000 – och en lampa med förstoringsglas. ”Förr gick det att köpa nålar och annat entomologiskt material i bokhandlarna och från Norstedts förlag. Nu beställer jag via nätet från Tjeckien.”

Clas börjar med att fästa fjärilen i spännbrädan med en nål och försiktigt spänna ut en vinge i taget – för att det ska gå måste fjärilen vara nyfångad eller upptinad efter att ha frysts ner direkt efter fångst. En annan teknik som används för att hantera fångsten vid till exempel fjällvandringar är att torka djuren i papperskuvert och inför preparering återfukta djuren i en fuktkammare. När ett vingpar ligger i rätt läge fixeras de med hjälp av remsor av glättat papper som fästs med nålar. Upp till tre remsor och tio nålar kan behövas till varje vinge. Sedan petar han på antennerna tills de ligger i rätt position och gör likadant med benen så att de inte ligger och spretar. Clas använder en rak pincett, några kollegor kör med böjda. ”Det spelar nog ingen roll om de är raka eller böjda, det är som man vänjer sig, men de som jobbar mycket med småfjärilar och mikrostift använder gärna böjda. Det viktiga är att de inte är för tröga, då får man ont i musklerna även om det inte är några jätterörelser man gör – jag vet att folk fått senknarr när de haft en för trög pincett. Man blir väldigt injobbad på den pincettyp man använder och det är sorgligt när man tappar en man gillar. Jag vet att en av mina favoriter ligger uppe på Flatruet i Härjedalen, två ligger på Gotland.”

Varje fjäril tar i Clas tempo inte mer än två minuter att preparera – efter tio minuter torkar fjärilen så pass mycket att det inte går att jobba med den mer. När fjärilen är färdigmonterad ska den torka på riktigt så att alla kroppsvätskor försvinner – kvar är kitinet som utgör fjärilarnas exoskelett – och alla nålar kan tas bort.

”Ju fler arter man kan, i desto högre upplösning ser man världen.”

Clas Källander kan se skillnad på en mängd arter, inte minst på Sveriges nästan 3 000 olika nattfjärilar. Redan som barn insåg han

Fjärilsmannen

Fjärilsmannen

att nattfjärilarna var något annat än bara små och grå kryp – han greps av deras metallglänsande vingar och fjäderlika antenner och började samla på dem. Skönhetsupplevelsen ledde till en fascination inför deras levnadssätt och vidare till en förståelse för deras plats i naturen. För Clas har naturen aldrig varit en kuliss, utan en del av I Fjärilsmannen får du lära dig mer om nattfjärilar och världen vi delar med dem. Under ett år följer du Clas arbete, från sommarens samlarexpeditioner till vinterns stillsamma preparering. Boken innehåller även ett 50-tal beskrivningar och porträtt av svenska fjärilsarter där Clas blickar tillbaka på sitt möte med var och en av dem. Utifrån principen ”gräv där du står” visar han också hur du kan börja upptäcka de fjärilar som finns runt husknuten – och mest av allt, hur de små liven kan ge en helt ny bild av världen.

Peder Edvinsson & Bobo Olsson med Clas Källander

den värld vi själva lever i.

Clas Källander är en av Sveriges främsta fjärilsexperter och forskare inom virologi. Han står bland annat bakom tio medicinska patentfamiljer.

Fotografen Bobo Olsson och skribenten Peder Edvinsson är specialiserade på reportage om folk, platser och företeelser. Fjärilsmannen är deras första gemensamma bok.

ISBN 978-91-27-14309-8

9 789127 143098

Dustcover SENASTE.indd 1-5

2015-09-28 16:03