9789186293284

kap itel 1

14 |

det var en gång tre tjejer. De flydde undan kriget i sina hemländer och genom hela Kongo. Till slut hamnade de i huvudstaden Kinshasa. Som flyktingar delade de samma öde, men i övrigt hade de olika bakgrunder, olika kultur, modersmål och olika målsättningar i livet. Kabibi, Igala och Anastasia var deras namn.

De satt på samma bänk i ett främmande land, utan vuxna förebilder och utan några vuxna att rådfråga. På natten kröp de in i samma tält i flyktinglägret och väntade på nästa dag, då de som vanligt ställde sig i kön till FN-kontoret. De väntade på att få komma in, bli intervjuade och om möjligt få det besked som flyktingar väntar på. För om man blev bekräftad som flykting kunde man få hjälp. En del fick flyktingstatus efter en vecka, andra fick vänta fem år. Men de allra flesta fick ingen flyktingstatus alls.

I tältet berättade tjejerna för varandra om hur de haft det i sina hemländer och i sina hem. Vem hade haft mer eller mindre problem? Lika mycket eller inga alls? Vem var värst drabbad? Det var det de ofta återkom till i sina diskussioner.

Kabibi var nitton år och burundiska. Men sedan flera år tillbaka hade hon bott i Kongo. Hon var en relativt lång, muskulös tjej med en gracil hals och ett runt ansikte.

Hennes hår var tjockt och krulligt. Kabibi var den av de tre som visste att fattigdom går att bekämpa, hon var den företagsamma, en entreprenör efter sina egna förutsättningar. Hon var smart, inte minst en duktig säljare, som hjälpte till att försörja dem alla tre, men framför allt var hon bra på att ta hand om andra.

Kabibi tyckte synd om de andra tjejerna, men vid närmare eftertanke ansåg hon att de haft det bra jämfört med hur hon själv hade haft det.

Igala var sexton år och kom från Rwanda. Hon var inte så lång, men hade en rund, välformad kropp, stora bröst och stor rumpa. Hon klädde sig, liksom Kabibi, alltid i en kort klänning.

Igala tyckte att hon haft mer bekymmer än de andra.

Hon hade förlorat sin familj i massakern i Rwanda 1994.

Men Kabibi tyckte att Igala hade haft det bra, åtminstone innan kriget bröt ut, eftersom hennes föräldrar haft bra jobb. Pappan var direktör för ett elföretag och mamman lärare på en privatskola. Om det inte blivit krig skulle hon aldrig behövt sova i samma tält med någon som Kabibi.

Anastasia var sjutton år och kom från Sudan. Hennes minnen var så tunga att hon inte orkade berätta. Det tyngsta av hennes lidandes historia fanns inkapslad som en puppa i hennes hjärta.

Anastasia var lång och smal, med glänsande vita tänder och en mycket mörk hy. Hennes frisyr var som en pojkes, ansiktet ovalt som en europeiskas och hennes bröst som små mandariner. Hon var praktiskt lagd, kunde göra flera saker samtidigt, men tystlåten. Hon hade alltid en kortkort kjol, linne och huvtröja.

Alla tre tjejerna var skönheter och väckte killarnas

| 15

uppmärksamhet – var och en på sitt sätt. Kabibi var den av de tre, som var minst intresserad av killar. Hon njöt av att vara självständig.

16 |

En kväll hade Kabibi druckit så många öl att hon blivit ordentligt berusad. Hon grät hela natten, anklagade sig själv för en massa saker och ville inte leva längre. Det var inget nytt för de andra tjejerna. Hon grät och klagade, vecka efter vecka, månad efter månad. Och när hon druckit blev det ännu värre.

Till slut orkade inte Anastasia mer. Kabibi var hennes förebild på många sätt, men nu var hon uppriktigt less på att höra hennes gnäll, så hon bestämde sig för att säga ifrån. Hon ställde sig framför Kabibi, öga mot öga och sa med hög röst: »Tyst med dig, jag orkar inte höra mer om dina problem.« Kabibi lyfte långsamt blicken och tittade nyfiket på henne. Anastasia som aldrig brukade säga emot. »Jag vill inte diskutera med någon som är berusad, men om du vill höra kan jag berätta vad verkliga bekymmer betyder?«, sa Anastasia och stirrade Kabibi rakt i ögonen.

Kabibi böjde ner huvudet och fortsatte gråta. Hon ropade på sin morfar och alla andra som hade betytt något för henne. Hon störde alla de andra som låg och sov i tälten intill.

Det irriterade Anastasia ännu mer. Hon steg upp igen och gick ut för att kissa.

När hon kom in i tältet igen var hon förbannad och irriterad, allt på en gång. Eftersom Kabibi var äldre vågade

hon inte ge sig på henne utan det blev Igala som fick ta emot hennes irritation.

Igala låg på en tunn gummimadrass, inga lakan. Madrassen var prickig av lort, nedfläckad av gamla matrester och jord. Hon hade svept en filt om sin nakna kropp. »Vakna, jag har fått nog med era bekymmer«, skrek Anastasia och sparkade på henne. Igala vaknade och undrade vad som pågick.

Kabibi satt med sin sista ölflaska i handen på en likadan madrass som Igalas, som nu dessutom var fuktig av alla hennes tårar och utspilld öl. »Stackars Igala, hon är yngst av oss och därför får hon ta all skit«, tänkte hon.

Anastasia fortsatte skrika: »Ni har väntat så länge på att få höra om min smärta och mina bekymmer. Upp med dig Igala! Nu ska ni få höra vad verkliga problem innebär.« Kabibi tystnade för att lyssna på vad Anastasia ville berätta.

Anastasia var trött och förtvivlad. Egentligen ville hon inte släppa taget om det livsbagage hon burit med sig från det att hon var liten, men nu började hon berätta: »Min mamma var medlem av den koptisk-ortodoxa kyrkan och min pappa var muslim. Hur de träffades och gifte sig vet jag inte, men genom bråket mellan kristna och muslimer hamnade jag i den här skiten.« Anastasia tog sig för pannan och skakade på huvudet. »Nu ligger jag här som tungan mellan tänderna. Jag vet inte vilken grupp jag tillhör och kan inte heller ändra på det som är gjort. Men jag skäms över det som pågår i mitt hemland. Förstår ni? Ni tror att det bara är ni som har fullt upp med problem, men alla som är i flyktinglägret har sitt

| 17

18 |

eget bagage av otäcka minnen. Kabibi, du gråter och skriker hela tiden. Tror du att du löser något med det? De du ropar på, tror du att de hör dig? Jag tror till och med att Gud har stängt sina öron för oss här i flyktinglägret. Det som jag har sett och upplevt skulle aldrig ha hänt om Gud hade sett och hört.

Du bara straffar dig själv. Det är bättre att acceptera läget och inte ha orealistiska förhoppningar. Det räcker att hoppas på att lyckas få mat och vatten, och att inget oväder sveper bort våra tält.

Vi har inga föräldrar, vi saknar ordentligt tak över huvudet. Egentligen är det ingen skillnad mot att bo på gatan. Men tack och lov är vi många som delar samma öde.

Har du någonsin sett här i lägret någon som pratar högt eller tittar någon annan i ögonen? Varför gör de inte det, tror du? Jo, för att de saknar hopp, de har inga förväntningar på framtiden. Vi är som kor som väntar på slaktaren, men vet inte när och hur vi ska slaktas.

Nu ska jag berätta om mitt liv, men bara bra minnen.

De dåliga minnena behåller jag för mig själv.« Tårarna rann i strid ström utmed Anastasias kinder.

Hon snyftade samtidigt som hon berättade. Hon drog upp sitt nattlinne, snöt sig i det och torkade sina tårar.

Det var fortfarande natt och stilla i lägret, bara några enstaka fåglar som hördes i fjärran. Plötsligt hördes tuppen gala. Anastasia, som var muslim, brukade alltid vakna då och rulla ut sin bönematta. Men den här natten hop­ pade hon över bönen eftersom Kabibi hade väckt hennes smärta.

Hon fortsatte berätta: »Jag var mina föräldrars tredje barn. När jag var tio

år började pappa ställa krav på mamma, som var kristen, att hon skulle konvertera till islam. Hon vägrade, varför skulle hon byta religion just nu? Efter några dagar försvann pappa.

Efter ytterligare några dagar kom min moster hem till oss. Hon hade förlorat två barn i ett tidigare krig. Barnen dödades inte utan såldes till organdonation. Det gjorde att min moster blev psykotisk och hon hade fortfarande inte hämtat sig.

Nu var hon orolig, hon berättade att hennes man också försvunnit. Hon hade inte sett honom på två veckor. Hon hade hört rykten om att nästan alla byns män gått med i en muslimsk rebellgrupp och inte skulle komma tillbaka.

Hon berättade också, att kristna kvinnor som var gifta med muslimska män skulle få problem. Militären skulle komma att tvinga dem att berätta var deras män fanns.

Mamma var en lugn person, men det var inte min moster.

När hon berättade detta skrek hon så högt att grannarna kom för att höra vad som stod på. Mamma blev arg och uppmanade henne att lugna ner sig och inte skrämma upp hela byn. Min moster lyssnade inte utan fortsatte skrika.

Men när hon såg alla människor som samlats satte hon sig ner och tog upp ett barn, som gråtit under hela hennes utbrott.« Plötsligt hörde de någon som ropade utanför deras tält.

Det var Gigi, som brukade väcka dem när det var dags att gå till FN-kontoret. De var tvungna att komma dit tidigt för att få en chans att träffa en FN-tjänsteman. Det fanns flyktingar som var på plats redan vid fyratiden på morgonen för att vara först i kön. Den här natten kom Gigi klockan tre på natten och Kabibi, som fortfarande var

| 19

20 |

berusad, tyckte det var för tidigt. Hon ville hellre höra fortsättningen på Anastasias berättelse. »Gigi kan väcka oss tidigt nästa måndag istället«, tänkte hon. »Vi har ett viktigt samtal i gruppen«, sa Kabibi till Gigi, samtidigt som hon drack upp det sista som fanns kvar i flaskan.

Igala blev arg och krävde att Kabibi skulle låta bli att dricka de dagar de skulle gå till FN:s kontor. »Snälla, du kan väl dricka på tisdagar och fredagar och låta bli de dagar du vet att vi ska till FN-kontoret«, skrek hon.

Medan Igala höll på att diskutera med Kabibi klädde sig Anastasia och plockade upp Igalas kläder. »Ta på dig kläderna, skit i henne«, sa hon. »Kabibi kan stanna här när vi får våra papper och åker till Kanada. Hon kommer dö här berusad.« Kabibi vände sig om, tittade upp på Anastasia och skrattade rått: »Du kommer aldrig att åka nånstans. Tror du att de vita vill ha dig i sitt land, du som inte ens kan läsa och skriva?

Kom med mig imorgon och sälj grönsaker istället.« Kabibi brydde sig inte så mycket om FN. Hon drömde inte om att få flyktingstatus och lämna Afrika som de andra tjejerna. Hon kände sig nöjd med sitt jobb på grönsaksmarknaden, och när hon hade tjänat bra köpte hon öl och lagade mat. Det var roligare än att leva i en fantasivärld, som hon tyckte att Anastasia och Igala gjorde. Det skulle vara bättre om de jobbade och tjänade pengar än att hänga på FN:s kontor två gånger i veckan, i hopp om att få ett papper. Kabibi hade varit där några gånger, men tyckte att flyktingarna bara slösade bort tiden. Hur många gånger

hade inte folk köat där en hel dag utan att ens komma fram. Deras dröm var att få asyl eller bara papper för att få hjälp med bostad, sjukvård och skola. Kabibi hade inga förhoppningar om att få sådan hjälp. Alla som jobbade på FN-kontoret talade engelska, franska, tyska eller spanska flytande. Kabibi var dålig på franska och hade inte ens klarat grundskolan.

Dagarna efter att Kabibi druckit öl brukade hon sova långt in på eftermiddagen. När hon vaknade var det första hon tänkte på vad de skulle äta. Hon räknade sina slantar som hon förvarade under skumgummimadrassen. Om pengarna räckte gick hon till marknaden och handlade matembele eller bitekuteku, fisk, fufu, tomat och palmolja.

I afrikanska kulturer tar äldre hand om de yngre. Det spelar ingen roll om de är syskon, grannar eller främmande människor. Därför såg Kabibi det som sin uppgift att se till att Igala och Anastasia fick mat, rena kläder och att de mådde bra.

Gigi, som hade väckt dem, var kär i Igala. Gigi var en tjugotreårig flykting från Kongo-Brazzaville med feminin röst och egenheten att klia sig i huvudet och sätta benen i kors varje gång han talade. Det gjorde han oavsett om han stod upp eller satt på en stol. Han hade hoppat av sina juridikstudier på universitetet på grund av kriget. Hade det inte varit för kriget, skulle han varit en framstående person i sitt hemland, brukade han skryta med. Om och om igen berättade han att han gått två år på juristlinjen. Igala tyckte om killar med hög utbildning, men samtidigt gillade hon dyra saker som inte Gigi hade råd med, så frågan var hur deras relation skulle fungera i längden?

| 21

22 |

En dag på våren 1999, såg Kabibi hur Gigi, Igala och Anastasia kom från FN:s kontor. Klockan var ungefär tre på eftermiddagen och hon satt på en sten utanför tältet och lagade mat som så ofta förr, i skuggan under det kassavaträd hon själv planterat. Kastrullen, som stod på tre stenar över elden hade varit ren och skinande när hon fick den av FN. Nu var den svart av sot, men ur den kom en härlig doft av ångande soppa.

Kabibi fyllde på med ved som hon samlat på morgonen, medan hon iakttog sina tre vänner. Redan på långt avstånd märkte hon att något var fel. I vanliga fall brukade de komma skrattande och skuttande, men nu närmade sig Gigi, Igala och Anastasia med hängande huvuden. De såg hungriga och törstiga ut. »Vill ni ha något att dricka?«, undrade Kabibi vänligt. »Nej«, sa Igala, och satte sig intill Kabibi och drog in klänningen mellan benen. Tårarna rann nerför hennes kinder. »Vi ska inte stanna här i Mbuji-Mayi.« »Aha« sa Kabibi, »vart ska ni åka då?« »Inte ni utan vi«, skrek Igala. »Du behöver inte skrika. Jag har bra hörsel och sitter precis bredvid dig«, sa Kabibi. »Jag tänker inte flytta.« »Vad menar du?«, sa Anastasia, som stod nära elden, mitt i röken. »Jag flyttar inte, men jag vill gärna veta vart ni flyttar så jag kan hälsa på er då och då«, sa Kabibi. »Du fattar inte, nästan alla ungdomar flyttar till Kinshasa«, sa Anastasia och flyttade sig närmare Kabibi under kassavaträdets skugga. »Ni vet, det går inte leva i en storstad utan pengar. Vem ska ge oss mat där? Vet ni hur många människor det bor i

Kinshasa? Elva miljoner, och vi ska bo mitt bland dem. Och har ni glömt hur folket är där? 1998 dödade de massor av människor från Rwanda. Tror ni jag vill dit och bli slaktad som ett djur? Nej tack!«, sa Kabibi, vänligt och bestämt. »Vi kommer vara säkra där Kabibi«, sa Gigi, som stod kvar ute i solgasset medan svetten rann utmed hans tinningar. »FN:s personal tar hand om oss. Du har kanske inte förstått hur viktigt det är med FN för oss. Här i ­Mbuji­-­Mayi har vi ingen säkerhet och vi får aldrig papper på att vi är flyktingar. Allt vi får här är bönor och ris, men i Kinshasa kommer vi att få hjälp med allt«, fortsatte Gigi. »Kongo är inte vårt land och ibland måste man följa vinden.« »Jag vill ändå inte följa med er. Här i Mbuji-Mayi känner jag folk som hjälper mig när jag inte lyckas sälja mina grönsaker, så jag kan köpa fufu, fisk och annat. Där då? Nej tack, ni får åka själva utan mig. Jag är nöjd här«, sa Kabibi medan hon rörde om i sin kastrull.

Igala började gråta. »Jag kan inte lämna dig här, jag vill inte åka ensam. Du är allt jag har. Utan dig hade jag dött för länge sen. Snälla, jag vill inte dö här i Kongo, vi måste ta chansen. Det har kommit en kvinna från Amerika som ska intervjua alla unga flyktingar, vi måste åka. Snälla dada följ med, jag ber dig!« »Du har Gigi och Anastasia. Du klarar dig bra.« »Jag hjälper dig med pengar om du följer med«, sa Anastasia och petade i näsan.

Kabibi tittade skeptiskt på Anastasia. »Varför hjälper du inte till här då? Vad är det som kommer att ändra sig där?«

| 23

24 |

»Jag trivs inte här«, sa Anastasia, vände sig om och blickade ut över de omgivande tälten. »Var ska vi bo då?« »Första tiden kommer vi att bo på FN:s kontor«, sa Gigi självsäkert. »Men Gigi, hur vet du det, du har väl aldrig varit i Kinshasa?« »Jo, jag bodde där innan jag kom hit.« »Du har aldrig berättat om hur du kom hit.« »Du, Kabibi, vi brukar inte prata med varandra, men nästan alla här i lägret vet varför jag kom hit«, fortsatte Gigi. »Det var för att kunna ta hand om min sjuka mamma.« »Okej, och hur mår hon nu?«, frågade Kabibi och lade in några vedpinnar i elden. »Hon dog i aids för sex månader sedan.« »Jag är jätteledsen att höra det. Var är resten av din familj? Har du några syskon?« »Min pappa är också död. Jag har två syskon, men de är kvar i mitt hemland.« »Ursäkta att jag frågar dig så mycket, men jag måste lära känna dig lite bättre om vi ska resa tillsammans. Varför flydde de inte med er?« »Det gör inget, det är bara att fråga på. Mina syskon var inte inblandade i mammas problem. Hon arbetade för regeringen och när den tvingades avgå, blev hon tvungen att lämna landet.« »Vad hade det med dig att göra?« »Jag blev också hotad. Jag gick på en privatskola och den nya regeringen anklagade min mamma för att ha betalat min utbildning med skattepengar.«

»När hade ni tänkt åka?« »Nästa måndag.« »Vem betalar biljetterna? Har ni pengar, för FN kommer inte att betala dem?« »Jag kan betala åt Igala«, sa Gigi. »Jag kan sälja mitt halsband som jag fick av min morbror innan han dog«, sa Anastasia och tittade sorgset på sitt smycke. »Jag har inte en enda franc«, sa Kabibi.

Hon smakade på sin gryta som hade kokat klart. »Du kan sälja din radio«, sa Igala förtvivlat. Hon visste att Kabibi inte skulle gå med på det.« »Är du dum? Hur skulle jag få nyheter från mitt hemland om jag sålde den? Och det spelar ändå ingen roll, pengarna kommer i alla fall inte att räcka. Ni pratar om att åka men ni vet inte hur mycket det kostar härifrån till Kinshasa.« »Det kostar tvåhundra dollar«, sa Gigi. »Aha, och hur får jag tag på så mycket pengar då?« »Du kan sälja dina kläder«, sa Igala igen. »Skojar du Igala? Ska jag gå naken?« »Vi får pengar av FN när vi kommer fram«, sa Anastasia och lät som om hon verkligen trodde på det. »Har du någonsin fått pengar från dem?« »Det är skillnad att vara i flyktingläger jämfört med att vara flykting i huvudstan«, sa Gigi.

I flyktinglägret fanns många tält, kakifärgade, blå och gröna. För att få ett tält måste man först få ett godkännande från FN-kontoret att man verkligen var flykting. Och godkännande fick bara de som var vuxna, över arton år.

| 25

26 |

Problemet med tälten var att det blev olidligt varmt på dagarna när solen gassade. Det var nästan omöjligt att vistas inne i dem då. På kvällen och natten blev luften istället kall och torr. Man var tvungen att sova i tältet för att slippa moskiterna, som inte kunde tränga in genom det nät man fick av FN. De flyktingar som kunde, byggde väggar av lera och använde tältet som tak. Flyktinglägret låg – liksom de flesta andra läger – en bit utanför staden. FN såg till att det fanns vatten framdraget och gemensamma toaletter.

Att hålla en hög standard på hygienen var viktigt och alla i lägret blev undervisade om hur man skulle göra för att undvika kolera och andra sjukdomar. Varje flykting fick en tunn skumgummimadrass, ett moskitnät och en filt.

Många byggde själva en säng och lade madrassen i den.

Det fanns dessutom kastruller, koppar, tallrikar, skedar, en hink och vattendunk i varje tält. I flyktinglägret fanns också tillgång till sjukvård. »Jag tror på dig, du är ju nästan jurist. Du kan säkert mycket om lagar, regler och skyldigheter för flyktingar«, sa Kabibi. »Tack för förtroendet«, sa Gigi respektfullt och räckte fram sin hand.

Kabibi tog emot Gigis hand och bekräftade att de var överens om att flytta till Kinshasa. Gigi var alltid försiktig och väluppfostrad. Han pratade belevat och tänkte alltid över vad han skulle säga innan han öppnade munnen.

I lägret var de ensamma männen oftast väldigt magra.

De fick sällan tillräckligt med mat och framförallt inte god mat. De åt mest bönor och ris, vilket alla hade rätt att få två gånger i veckan. De män som hade familj fick oftast godare mat, eftersom kvinnorna kunde ta sig utanför

lägret och söka jobb eller köpa och sälja grönsaker, som Kabibi gjorde.

Männen var rädda, eftersom de visste att kongoleserna inte ville ha dem i sitt land. De var rädda för att bli anklagade av lokalbefolkningen för stöld eller våldtäkt. När deras kvinnor var utanför lägret var de oroliga för att de skulle bli våldtagna, misshandlade eller kidnappade. Att leva som flykting var inte så lätt för männen. Det var svårt för kvinnorna också, men det brukade gå bättre för dem eftersom de ofta var duktigare på att prata för sig och övertyga.

De fyra vännerna bestämde sig för att åka till Kinshasa.

Kabibi sålde allt hon hade och fick dessutom lite pengar från några av hennes kunder, som tyckte om henne. Hon var social och bra på att sälja. När hon sålde sina grönsaker fanns det inga konkurrenter som kunde tävla med henne i hela staden. Hon var bra på att presentera sig själv och det hon sålde. Hon förklarade alltid vem hon köpt grönsakerna av och berättade att de var ekologiskt odlade. Vissa dagar fick hon fylla på sitt grönsakslager tre gånger, medan andra säljare inte ens sålde sin första hämtning utan blev tvungna att lämna tillbaka överskottet.

| 27