9789515228444

Till läsaren

Här inleds en berättelse om ett företag och en bransch, som när detta skrivs uppnått den imponerande åldern av 129 år.

Företaget är Helsingfors Telefonförening (HTF), numera omdöpt till Elisa, och branschen omfattar telekommunikationerna i Finland.

Samtidigt handlar berättelsen om min personliga yrkesbana, som under nästan 40 års tid utspelade sig på telefonbolaget i huvudstaden. Jag började som praktikant och deltidsanställd, fortsatte som nybliven diplomingenjör, blev efter en kort sejour utomlands teknisk direktör och avslutade det hela som VD och arbetande styrelseordförande fram till år 2000. Jag har från insidan sett den enorma transformationen av 1960-talets bepansrade monopol till en dynamisk del av landets näringsliv, och under min tid som högsta chef på HTF var det min huvuduppgift att driva på den utvecklingen.

Den mest turbulenta perioden inföll under åren 1988-94.

Det var då vi bröt de sekelgamla telefonmonopolen, som vi attackerade med en innovativ blandning av framfusighet och målmedvetenhet. Det som vi gjorde var både nödvändigt och meningsfullt, och framför allt var det roligt att vara med i det som skedde. Därför är denna berättelse också skriven i en lättsam stil, med en medveten strävan att undvika den torrhet som tyvärr ofta präglar företagshistoria.

Boken grundar sig till största delen på mina egna hågkomster och anteckningar. Skildringen av VD-perioden har jag dock kontrollerat med hjälp av styrelseprotokoll och annat 7

arkivmaterial som Elisa ställt till förfogande. Dessutom har tre av mina dåtida medhjälpare – Pekka Merilampi, Matti Mattheiszen och Jukka Ruuska – vänligen läst manuskriptet och gett sina synpunkter på sakinnehållet. Eventuella återstående fel och brister i texten faller helt på mitt eget konto.

8

1. I begynnelsen var monopolet

Under ett drygt sekel grundade telefonbolagen i Finland sin existens med tillhörande ensamrättigheter på ett kejserligt dekret från 1882. Detta ansågs ha laga kraft även i det självständiga Finland, vars statsförvaltning helt enkelt övertog kejsarens/storfurstens självpåtagna rätt att ge koncessioner till privata företag. Dekretet, som brukar kallas Telefonproklamationen, utgjorde på sin tid ett radikalt ställningstagande från Alexander III:s sida, helt avvikande från den allmänna europeiska uppfattningen att telefonin utgjorde en regalrättighet, alltså ett överhetligt monopol.

Det berättas att kejsarens bedömning grundade sig mest på militära överväganden. Telegrafen ansågs vara nödvändig och nyttig som ett verktyg för seriös krigföring, medan telefonen närmast var att betrakta som en leksak som gärna kunde överlämnas i privata händer. Det kan visserligen hända att detta är en skröna utan förankring i verkligheten, liksom också uppgiften att Alexander vid undertecknandet av proklamationen skulle ha sagt (precis som osalig kejsar Wilhelm II långt senare om en helt annan sak): detta har jag inte velat.

Enligt det nya dekretet var det alltså fritt fram att bevilja geografiskt avgränsade koncessioner åt solventa individer eller sammanslutningar, som ville sätta upp telefonbolag inom sina respektive områden. Det kunde gälla en hel stad, en socken eller en by, och följden av denna liberala inställning blev att det grundades många hundra bolag ute i provinserna. Senare skedde en konsolidering av dessa till ett mindre 9

antal aktörer, som vanligen hade sitt kontor i något större samhälle.

I början av 1900-talet tillkom det statliga Post- och telegrafverket (PTV), vilket efterhand tillskansade sig egna lokalområden som huvudsakligen låg i de östra och norra delarna av landet. Som namnet säger svarade PTV för telegrafväsendet, och dessutom fick verket småningom monopol på de mera långväga samtalen.

PTV hade en dubbelroll: verket fungerade som ett telefonföretag, låt vara ett byråkratiskt styrt och överbemannat sådant, samtidigt som dess uppgift var att administrera koncessionerna för den privata sektorn. I praktiken ledde detta till en besvärlig intressekonflikt, i synnerhet då det allmänpolitiska läget gav upphov till planer på socialisering av all telefoni. Senare kom PTV och de privata bolagen att uppfatta sig som arga konkurrenter om samma marknader − mera om detta längre fram i texten.

Den första koncessionen i landet tilldelades telefoninrättningen i huvudstaden, samma år som kejsaren utfärdade sin proklamation. Rätten att hålla telefonnäten där var inte oomstridd, men från 1900-talets början låg all lokal verksamhet i Helsingfors Telefonförenings (HTF) händer. Dess bolagsform var en ekonomisk förening, en slags hybrid mellan andelslag och aktiebolag. Vanligast bland telefonbolagen var just företag av denna typ, vid sidan av de renodlade andelslagen. Genom en rätt kännbar engångsinsats kunde man bli medlem i HTF, vilket berättigade till nedsatta månadsavgifter. Systemet var populärt, eftersom medlemsbrevet såväl kunde säljas vidare som användas som pant för lån.

När jag som nybliven diplomingenjör fick anställning på Telefonföreningen 1963 upptäckte jag snart att min arbetsgivare var en bärare av stolta traditioner. Bolagets organisation var hierarkisk, för att inte säga militärisk, med kommerserådet 10

Sven Ille Agaton Jalavisto (f.d. Elmgren) i spetsen. Han uppfattades som sträng men rättvis, korrekt på ett gammaldags vis men enligt ryktet också i stånd att prestera gruvliga utskällningar. I mina unga ögon var han en imposant figur i de högre sfärerna, i likhet med Gud Fader omgiven av en nimbus av onåbarhet och allsmäktighet. Han hade för vana att möblera om i organisationen med ungefär tre års mellanrum; den tidrymden kallades av hans underordnade för en illead.

Sven Jalavisto, född 1905, var till utbildningen diplomingenjör. Han arbetade inom flera elbolag och blev senare teknisk chef på företaget Weilin & Göös. Utnämnd till VD för Helsingfors Telefonförening efterträdde han 1948 Erik von Schantz, allmänt kallad Telefon-Erik, som var över 70 år då han avgick.

HTF uppfattades under von Schantz tid som ett utpräglat svenskspråkigt bolag, i synnerhet när det gällde chefsgardet.

Man finner inga uppgifter om den saken i styrelseprotokoll och andra officiella dokument, men äldre personers berättelser är desto mera belysande.

I synnerhet telefoningenjörerna ansågs vara så viktiga personer att den högste direktören själv ville intervjua dem innan de anställdes. En anekdot relaterar hur det gick till när en ung ingenjör vid namn Lars Hukkinen – helt svenskspråkig trots det finska efternamnet – kallades upp till von Schantz för att tillfrågas om sina kvalifikationer. Den sista och avgörande frågan lydde så här: »Är det nu helt säkert att herr Hukkinen inte är finsk?»

Man kommer att tänka på en motsvarande situation på bolaget Serlachius i Mänttä, där det enligt hörsägen förutsattes att man uppfyllde två villkor innan man fick anställning som ingenjör. Det räckte inte att man hade svenska som modersmål. Därutöver krävdes det också att man talade finska dåligt.

En av Jalavistos primära uppgifter var att återställa den interna balansen mellan språkgrupperna. Det gjorde han 11

genom att tillämpa en diskret men målmedveten rekryterings- och utnämningspolitik, som tydligen upprätthölls under hela 1950-talet. Ett antal unga svenskspråkiga ingenjörer på HTF såg därmed sin fortsatta karriärväg stängd och valde att övergå i LM Ericssons tjänst i Sverige. Trots detta satt fortfarande förvånansvärt många finlandssvenskar kvar på de högre chefsposterna när jag kom till Telefonföreningen.

Jalavisto var hårdför men av allt att döma också pragmatisk i dessa personrelaterade ting.

Belysande för Sven Jalavistos fokusering på sitt uppdrag som VD var hans svar på en intervjufråga inför 60-årsdagen: »När jag tänker gäller mina tankar i allmänhet Telefonföreningen!» Enligt dottern Eeva visar hans dagbok att han var djupt bekymrad över det dåtida Post- och telegrafverkets strävan att få till stånd ett förstatligande av all telefoni i Finland. Verkets dåtida generaldirektör, Simbri Ahola, var en drivande kraft i det sammanhanget.

Jalavisto blev högste chef på firman under »farans år» 1948, då risken för ett kommunistiskt maktövertagande i landet bedömdes vara överhängande. Att döma av den diskussion som då och då blossat upp under senare årtionden tror inte alla historieforskare på att en kupp då verkligen planerades.

Jag har talat med folk på HTF som var med när det begav sig, och deras redogörelser visar med all tydlighet att det var ett allvarligt försök som gjordes.

Under den natt då kuppen skulle äga rum befann sig ledarna i ett hus vid Röddäldsgatan, som tidigare ägts av tyskar men som övertagits av ryssarna vid krigsslutet. Enligt mina sagesmän rörde sig mycket folk runt kvarteret och kurirer kom och gick hela tiden. På HTF fruktade man att en ockupation av telefoncentralerna i stadens centrum ingick i upprorsplanen.

Bolagets ingenjörer och verkmästare fick därför i uppdrag att bevaka fastigheterna natten igenom, utrustade med pis­ 12

toler som delats ut på Jalavistos order. Men ingenting hände, troligen därför att stadens polismästare låtit bevaka den kommuniststyrda Statspolisens vapenlager som därmed förblev stängda för kuppmakarna. Antagligen finns det ännu några ålderstigna män i livet, från bägge sidorna, som personligen kunde bekräfta att denna dramatiska berättelse ur Finlands närhistoria faktiskt svarar mot verkligheten.

Liksom många andra företag på 1960-talet hade HTF väl utbyggda sociala tjänster för de anställda. Man hade ett stort antal personalbostäder – senare bodde jag själv under många år i en lägenhet vid Högbergsgatan – och en egen poliklinik. Till och med ett eget bibliotek som lånade ut både fackböcker och skönlitterära verk fanns på huvudkontoret.

Inne på gården bakom huvudfastigheten låg ett klubbhus, som utnyttjades flitigt av de talrika personalföreningarna.

Den största av dessa, idrottsklubben TIK som var framgångsrik i synnerhet inom bolagsfotbollen, sponsorerades av företaget genom att klubbens medlemmar fick sköta utdelningen av de årliga telefonkatalogerna.

Klasskillnaderna var stora ännu på 1960-talet. De högre tjänstemännen hade egna matsalar i kantinerna, med servering vid borden. På plebsens sida var det självservering som gällde. De äldre ingenjörerna och ekonomerna höll god ordning på sin skara. Jag minns ännu väl den dag då jag smått ceremoniellt inbjöds att ta plats i den »bättre» matsalen med anledning av att jag slutfört mitt diplomarbete på HTF:s laboratorium. Måltidssegregeringen försvann sedan småningom, i samband med någon ombyggnad av den stora matserveringen i huvudkontoret, vill jag minnas.

Sven Jalavisto blev under sin direktörsperiod intresserad av modern konst – möjligen inspirerad av sin son Mikko som är utövande konstnär – och han köpte in ett antal verk för att pryda väggarna i huset. Hans änka Alli hade visserligen en 13

annan uppfattning om vem som i tiden stod för den aktiviteten. Jag bjöd henne långt senare på lunch när jag själv var VD, och kunde då konstatera att hon trots sin höga ålder hade klara åsikter om det mesta. Det var inte helt lätt att finna lämpliga samtalsämnen vid matbordet och jag förde därför bolagets konstsamling på tal. »Det var jag som valde tavlorna, inte Sven!» sade den barska gamla damen med eftertryck.

Någon slags koncensus måste väl makarna i alla fall ha eftersträvat i sina konstinköp. På väggen i Jalavistos rum fanns bland annat en stor oljemålning av Göran Augustson med namnet Utsikt inåt och utåt. Jag vill inte förneka att tavlan var anslående, men jag kom ändå aldrig riktigt sams med den. När jag i sinom tid som VD fick chansen flyttade jag den därför till ett annat rum och hängde i stället upp ett ännu större verk av Juhani Linnovaara, kallat Solkatedralen.

Också den tavlan hade inköpts av paret Jalavisto, tydligen under en period då konstnären skapade flera versioner av detta Sagrada Familia-liknande motiv.

Företagets nuvarande ledning har inte funnit någon anledning att behålla föremål av detta slag. I maj 2004 såldes den sistnämnda tavlan på Bukowskis auktion i Helsingfors för 28 000 euro. Som en ovidkommande kommentar kan nämnas att priset var av ungefär samma storlek som det man får betala för motsvarande golvyta i en bättre lägenhet i Helsingfors centrum.

Jag själv placerades i början av min bana på en enhet som kallades Systemkontoret. Tillsammans med en annan ingenjör skulle jag utvärdera och vid behov också specificera ny teknik. Detta låter ståtligare än det var, eftersom telefontekniken fortfarande följde traditionella utvecklingslinjer ännu i början av 1960-talet. Elektroniken betraktades som en kuriositet och det fåtal datamaskiner som fanns i landet användes mest för administrativa rutiner inom några stora företag.

Min första förman var en mycket kunnig ingenjör som 14

hette Reino Tamminen. Han blev en tidig förebild för mig genom sin personliga redbarhet och sin gedigna teknikkunskap. Reino förblev min vän och värderade medhjälpare under alla åren på HTF, också då våra roller senare var omkastade så att jag var chef över honom.

Den mest intressanta tekniken man kunde syssla med på 1960-talet fanns i telefoncentralerna. Dessa var finmekaniska underverk, genom vilka telefonsamtalen kopplades till rätta adresser med hjälp av relästyrda väljare. Tillverkarna tävlade om att utveckla allt mera avancerade konstruktioner, var och en baserad på en unik och patenterad elektromekanisk lösning. Det fanns koordinatväljare, tallriksväljare och vridväljare, för att bara nämna några typer. Kabeltekniken var däremot av mera traditionell typ, med ledningar av pappersisolerad koppartråd inneslutna i en blymantel.

När det gällde telefoner och annan »abonnentapparatur» var man ytterst konservativ. Produkterna testades och förbättrades under en lång provdriftstid tills de ansågs tekniskt fullgoda, och den utdragna processen gjorde att urvalet länge förblev mycket begränsat. Så länge monopolet gällde gjorde detta ingenting; kunderna fick nöja sig med de robusta och vanligen svarta apparater som stod till buds. »Främmande» telefoner fick naturligtvis inte anslutas till nätet, om man inte lyckats erhålla en svåråtkomlig dispens för detta ändamål.

Trots allt var 1960-talet inte någon stagnationsperiod. Den som satte fart på utvecklingen var den dåvarande tekniske direktören Martti Harva, en dynamisk person med stora visioner (hans andliga krafter var fortfarande obrutna då han sommaren 2010 gick bort vid nästan 90 års ålder). Han ansåg att telefoncentralerna borde utrustas med betydligt mera intern logik (med större intelligens, om man vill formulera det så), för att de skulle kunna hantera telefontrafiken på ett mångsidigare sätt.

15

Martti Yrjänä Harva utbildade sig efter krigen till diplomingenjör, och fick sin första anställning som driftsingenjör på telefonverket i Åbo. Han kallades som biträdande direktör till HTF 1957, där han efter något år utnämndes till teknisk direktör. När Sven Jalavisto tretton år senare pensionerades blev Harva hans efterträdare som VD. Den posten innehade han till 1987, då han med ålderns rätt avgick.

Martti Harva var vid sidan av allt annat en utomordentlig sällskapsmänniska. Han var beläst och hans humor var ständigt flödande, och han hade en imponerande fallenhet för att komma med träffsäkra citat i alla lägen. Hans minne var fenomenalt; han kunde till exempel läsa upp verser ur den ABC-bok han haft som barn. Den boken måste för övrigt ha varit ett extremfall i sin genre, med tanke på de texter som ingick i den.

En av verserna har fastnat i mitt minne. Den hänförde sig till en bild som visar hur dottern i familjen kommer hem med sin tilltänkta fästman för att visa upp honom för föräldrarna. Dikten lydde ungefär så här: Man ser att stämningen är något tryckt, fast fästmannen småler blygt och skyggt.

Den charm som dottern förtrollat har förskräcker både mor och far.

Jag kan inte låta bli att citera Martti ett par gånger till.

Han var inte någon speciellt tålmodig person, och han blev lätt irriterad om något händelseförlopp drog ut på tiden i onödan. Detta kom till synes en gång i Moskva, då den utlovade limousinen som skulle föra oss till nästa destination var kraftigt försenad. Efter en timmes väntan utbrast Martti Harva plötsligt: »Förbannade Juttas grotta!», på svenska alltså. Vi andra såg säkert konfunderade ut och Martti insåg att en förklaring var nödvändig.

16

Bakgrunden var den, att han i sin barndom tillbringat somrarna tillsammans med ett antal släktingar på en villa i Merimasku. Marttis morfar som ägde stället trivdes med vimlet runt sig, men det var i alla fall en sak som irriterade honom: utedasset var ständigt upptaget när han hade ärende dit. Han beslöt sig för att ta reda på orsaken, och upptäckte då att i de gamla tidningar som i prosaiska avsikter placerats ut i inrättningen ingick en följetong med namnet – ja just det! − Juttas grotta. Sittningarna drog ut på tiden när ungdomarna läste igenom de olika avsnitten, och det var alltså den gamle mannens harmsna utrop som Harva återanvände sjuttio år senare i Moskva.

En annan historia handlar om den gamle kyrkoherden i Ypäjä. Det hade kommit en ung hjälppräst till församlingen, och denne ville gärna ställa in sig en smula hos prosten genom att be om ett gott råd. Efter långt funderande formulerade han sin fråga: »När man gått upp i predikstolen hör det ju till att man försjunker en stund i bön, före man blickar ut över den församlade menigheten och inleder sin predikan.

Hur lång tid anser prosten att man lämpligen skall anslå för denna tysta bön?»

Prosten blev mycket ivrig: »Detta är en verkligt bra fråga, som jag ofta diskuterat med mina ämbetsbröder. De flesta tycker att det räcker om man räknar långsamt till tio. Några har för vana att räkna ända till tjugo, men personligen anser jag nog att detta måste betraktas som ett uttryck för överdriven fromhet!»

Och ett sista citat, som Martti kom med då det rabulistiska landsbygdspartiet togs med i landets regering någon gång på 1980-talet: De som nyss med grisarna klotta sitter nu på silverpotta!

17

Martti Harva kan med skäl karakteriseras som en verklig renässansmänniska, som full av liv och kraft alltid ville bryta med det bestående och skapa något som inte tidigare funnits. Som teknisk direktör inriktade han sin energi på att förnya telefonisystemen, och som VD kom han senare att sätta i gång den process som bröt ner de hundraåriga telefonimonopolen.

Samtidigt måste också han, i likhet med Sven Jalavisto, kämpa mot det statliga telefonbolagets strävan efter hegemoni inom branschen. Många gånger såg jag honom under senare år frustrerad över politikernas oförmåga att förstå hans argument, i synnerhet under de återkommande regeringskonstellationer då kommunikationsministerns portfölj innehades av rättrogna kommunister.

Som blodung ingenjör visste jag naturligtvis ingenting om telepolitikens bysantinska irrgångar. Martti Harva uppfattade jag väl närmast som en inspirerande kraftmänniska, med en färgstark framtoning som jag inte ens kunde drömma om att efterlikna. Någon fadersgestalt blev han inte för mig, kanske mest därför att hans bakgrund var så olik min. Marttis släktrötter låg inom den samhällsklass som med en träffande term har kallats den borgerliga aristokratin, medan jag kom från en jordnära österbottnisk omgivning.

Småningom lärde jag känna Harva närmare då jag tilldelades uppgifter inom ett helt nytt projekt som han startat upp.

Tillsammans med Reino Tamminen hade han nämligen skrivit ett papper på knappt femtio sidor, som han presenterade som en kravspecifikation för de stora systemtillverkarna ute i Europa. I det egna landet fanns ju ingen firma som producerade de telefoncentraler som stod i centrum för Harvas intresse.

Industribolagen i Sverige, Tyskland och Belgien var allt annat än trakterade av denna önskelista. De tekniska systemen var ju sedan länge stabiliserade och enligt dittills gäl18

lande normer i det närmaste perfekta, och därför hade man kunnat sänka de löpande utvecklingskostnaderna till en låg nivå. Fabrikerna gick för fullt och produktionen av elektromekanisk apparatur sysselsatte mycket folk. Det finländska initiativet uppfattades som en störande faktor, ja, nästan som ett otillbörligt närmande till en industrisektor som tyckte att den visste bäst själv vad kunderna behövde.

Ur min synpunkt var det en lyckträff att Harva drog mig med i sitt projekt. Han behövde ju någon som kunde skriva protokoll och diskussionsunderlag och sätta sig in i de tekniska detaljerna. Det var inte bara ingenjörsarbetet som gav mig upplevelser utan också umgänget med de utländska experterna; etiketten vid förhandlings- och matborden måste inläras från grunden. HTF hade ett välgrundat rykte som en kompetent part inom teknikens fält, men ännu viktigare var bolagets absoluta hederlighet och strikta neutralitet i alla relationer till leverantörerna. Utan att någon på den tiden skulle ha använt ordet »förtroendekapital» insåg man att en konsekvent renhårighet var till nytta i många komplicerade situationer då allt inte kunde sättas till pappers utan det gällde att lita på varandras ord.

Kutymen inom affärslivet var i alla fall helt väsensskild jämförd med läget i dag. De finländska företagscheferna var ju nästan alla veteraner från krigen, med bibehållen aptit på livet och med en stark känsla av att det gällde att ta igen det som man förlorat under frontåren. Det hörde till att äta och dricka gott när leverantörerna bjöd, utan att man för den skull behövde känna sig det minsta korrumperad. Det var först när den äldre generationen började komma upp i åren, någon gång runt 1970-talets mitt, som de långa lunchernas och de sena kvällarnas tid äntligen var förbi.

På 1960-talet gällde ännu de gamla uppförandemönstren.

Jag minns en gång när vi skulle ner till Stuttgart för tekniska 19

underhandlingar och beslöt att åka redan kvällen före, för att ha lite extra tid för de fria övningarna. Som vår värd anslöt sig redan i Finland en vapensamlande tysk vid namn Kramer, som var stationerad på fabrikens finska dotterbolag.

När vi installerat oss på hotellet framhöll han att hans limit när det gällde firmans pengar räckte mer än väl för antingen en bättre middag eller en nattklubbsshow, men inte för båda.

Vi andra förstod hans dilemma men ansåg att detta inte behövde ge anledning till någon större beslutsångest. Efter en kort diskussion gick vi först till närmaste korvkiosk för att lösa matfrågan, och fortsatte omedelbart därifrån till nattklubben för att göra av med Kramers pengar.

När vi mjukat upp leverantörsfirmorna tillräckligt länge var tiden mogen att inleda en formell upphandlingsprocess, den första som jag fick vara med om. Vi fick in tre offerter som utvärderades både till teknik och pris, och den som vann ordern var tyska Siemens med sitt nya halvelektroniska centralsystem. I sanningens namn måste man medge att så värst mycket avancerad elektronik inte ingick i apparaturen, men fabriken lovade komplettera systemet med en riktig datamaskin senare för att ta hand om de mera komplicerade trafikfunktionerna.

Efter lång väntan kom denna utrustning faktiskt, i ett enda exemplar som sattes in i telefoncentralen i Grankulla. Fler blev det inte. Elektroniken och dataprogrammen utvecklades nu så snabbt att alla sådana nykonstruktioner omedelbart var föråldrade när de skulle sättas i produktion. Det tyska bassystemet var i alla fall mycket användbart för vanlig telefoni, och det ersatte snabbt HTF:s allra äldsta centraler från 1920- och 1930-talen.

Ett av de allra sista projekten som förverkligades med traditionell reläteknik gällde en ny taxiförmedlingscentral för Helsingfors. Den gamla utrustningen var utsliten och dess kapacitet dessutom helt otillräcklig. Specifikationen av 20

den nya lösningen var inte helt lätt att sy ihop, eftersom taxibeställningssamtalen hade visat sig vara en extremform av telefontrafik. Under normala omständigheter kunde beställningarna tas emot utan väntetider eller andra problem, men genast när behovet av taxibilar översteg det tillgängliga antalet – t.ex. en regnig fredag vid arbetstidens slut − började folk upprepa sina samtal till taxicentralen med enorma belastningstoppar som följd. Jag blev något av en expert på matematisk köteori när jag försökte få grepp på dessa fenomen.

Problemet löstes genom en komplicerad trafikstyrning, som i första skedet kopplade samtalen till taxibilarnas väntestationer ute i staden – det fanns ett femtiotal av dessa – och först i andra hand till de centraliserade telefonistborden. Konstruktionsuppdraget gavs till LM Ericsson som höll på att gå på knä innan all elektromekanisk styrlogik fåtts på plats. Slutresultatet blev i alla fall hyfsat bra, och ännu i dag, efter mer än 40 år, är veterligen vissa komponenter av systemet fortfarande i bruk.

Vi på HTF konstruerade själva telefonistplatserna med tillhörande utrustning för radiotrafiken ut till bilarna. Ansvarig för den delen var en erfaren ingenjör vid namn Mauri Autero, en mycket sympatisk gentleman som visste att skicka sig korrekt i alla lägen. Han skulle bland annat designa själva borden, som hade separata sidoflyglar för de telefonister som tog emot beställningarna och för radiooperatörerna.

Beställningarna från kunderna skrevs ut på papperslappar, som sköts över bordsytan till radiotelefonisterna. På den tiden talade ju ingen om ergonomi, men vi visste i alla fall att det måste vara lätt för telefonisterna att utföra de fysiska rörelser som lapphanteringen krävde. När borden stod färdiga såg man direkt att såväl deras form som avstånden mellan telefonisterna var mycket noggrant avvägda, och jag frågade Autero hur han lyckats så väl med sin konstruktion.

21

Mauri såg underfundigt på mig, och berättade sedan att han gjort en provuppställning av olika bord för att definiera de rätta måtten. »Jag bad två speciellt utvalda telefonister fungera som försökskaniner. Den ena var en mycket kurvig dam, medan den andra var mindre tungt utrustad å barmens vägnar. Jag satte de båda att simulera arbetet vid borden och speciellt den rörelse då de framåtlutade skulle skjuta över beställningslapparna till sina kolleger. Sedan tittade jag helt enkelt på hur mycket deras framsida bucklades ihop mot bordskanten!»

Mauri Autero var som sagt en gentleman men ibland också en skämtare.

Elektronikens frammarsch förde med sig de första tecknen på att den bekväma monopolsituationen inom telefonbranschen började destabiliseras. Det kom ut helt nya typer av utrustning på marknaden, i första hand apparater för överföring av telefax och data. Det var alltså fråga om sådana former av telekommunikation som inte alls funnits tidigare.

Post- och telegrafverkets inställning var helt klar: detta var ju telegrafi och ingenting annat, och sådant fick endast PTV självt syssla med. Konfrontationen med de privata telefonbolagen var omedelbar och hård; de sistnämnda framhöll med skärpa att staten inte hade ett dyft att göra med vad som rörde sig på de lokala trådarna.

En vacker sommardag omkring 1965 fick jag besök på Systemkontoret av en person vid namn Gallén, som representerade det engelska företaget deJersey i Finland. Med sig hade han ett par apparater, som till utseende och storlek starkt påminde om gammaldags kommoder för nattkärl. Pottskåpen hade dock ingen dörr på framsidan, utan där satt i stället en utrustning för stansning respektive avläsning av hålremsor.

Det var alltså fråga om de första datamodemen i landet (fast själva ordet »modem» kom i bruk först något senare), och 22

enligt Gallén var den stora partifirman Kesko intresserad av att köpa dem.

Han hade i alla fall en fråga: går det att överföra data på telefonledningarna i detta land? Jag sade som sanningen var att jag har inte en aning om den saken, men vi kan ju i alla fall prova hur det går i praktiken. Jag bad våra montörer koppla upp en förbindelseslinga via en tillräckligt avlägsen ort (det blev Nurmijärvi i norra Nyland), och hast du mir gesehen, det gick faktiskt att skicka data den vägen från det ena skåpet till det andra. Gallén blev lycklig och likaså Kesko, som under årens lopp med allt bättre apparatur utvecklade många framgångsrika tillämpningar av dataöverföring.

Inte fullt så lyckligt var PTV, som höll fast vid sin gamla ståndpunkt att datatrafik och telegrafi var synonyma begrepp. Verkets dåvarande generaldirektör sände 1969 ett brev till de privata telefonbolagen, i vilket han i formella och sirliga ordalag uppmanade adressaterna att i fortsättningen avhålla sig från all hantering av data tills han med hjälp av nya myndighetsregler fått bättre grepp om saken.

Telefonbolagen svarade med ett något mindre snirklat brev, där man framhöll att man gärna ville veta vad i fridens namn generaldirektören egentligen menade. På den frågan kom det aldrig något svar.

Konflikten slutade alltså i ett pattläge, som inte heller det var tillfredsställande för någon. De statliga och privata parterna måste ju samarbeta ute på fältet för att kunna koppla upp de dataförbindelser genom landet som kunderna behövde. Man tillgrep nu en traditionell metod: en gemensam arbetsgrupp sattes upp för att lösa de öppna frågorna. Men ingenting hade ju i praktiken förändrats; man var lika oense om allting som tidigare och kom varken framåt eller bakåt.

Ett avtalsutkast måste ju i alla fall presteras, och den detaljen lyckades man faktiskt med. Den svåra principiella konflikten – om dataöverföringen var telefoni eller 23

t­ elegrafi – ­berörde man inte. Motsättningarna sveptes in i ett moln av paragrafer, som inte kunde uttolkas »av någon enskild människohjärna, ej heller av ett stort antal människo­ hjärnor i samarbete» (Hannes Alfvén i framtidsskildringen Sagan om den stora datamaskinen). Resultatet blev ett av sunda förnuftet framtvingat men högst olustigt samarbete ute i näten, samtidigt som vardera parten ansåg att man förbröt sig på ett flagrant sätt mot just dennes heliga monopol.

Dessa problemställningar gav ekon långt ner i organisationen, men uppfattades där som något de stora pojkarna bråkade om. Vi ingenjörer sysslade med konkret och rumsren teknik och var inte speciellt intresserade av det som de höga direktörerna uppfattade som ödesfrågor. Dessutom tog jag själv snart time out från hela bestyret, genom att övergå i amerikanska ITT-koncernens tjänst och flytta utomlands julen 1968.

24