9789129674798

Sarah Dessen Mycket mer än så

Omslag: Frida Axiö-Gelfgren

Mycket mer än så av Sarah

Dessen

Översättning av Jan Risheden

mycket mer än så.indd 5

2010-04-08 16.38

Läs mer om Sarah Dessen på www.rabensjogren.se www.sarahdessen.com

Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Sarah Dessen, 2009 Omslag: Frida Axiö-Gelfgren Originalets titel: Along for the ride Översättning: Jan Risheden First published by Viking, a member of Penguin Group (USA) Inc, 2009 Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2010 ISBN 978-91-29-67479-8 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

mycket mer än så.indd 6

2010-04-08 16.38

ett Alla mejlen började likadant.

Hej Auden!!

Det var det extra utropstecknet som störde mig. Min mamma skulle ha kallat det svulstigt, yvigt, överdrivet. Själv tyckte jag bara att det var irriterande, precis som allt annat hos min styv­ mamma Heidi.

Jag hoppas att du har några härliga sista skolveckor. Här har vi det bara bra! Vi håller på med de sista förberedelserna innan din syster kommer.

Hon har sparkat som en galning den senaste tiden. Det känns som om hon övar karate där inne! Jag har fullt upp med att sköta affärerna (så att säga) och fixa de sista detaljerna i barnkammaren. Allting går i rosa och brunt, det blev jättetjusigt. Jag skickar med ett foto så du kan se själv.

Din pappa jobbar på för fullt med sin bok. Jag lär väl få se mer av den nattugglan när jag är uppe med bebisen!

7

mycket mer än så.indd 7

2010-04-15 13.20

Jag hoppas verkligen att du har lust att komma och hälsa på oss när skolan är slut. Det vore så roligt, och skulle göra den här sommaren mycket mer speciell för oss. Kom när du vill, vi längtar efter dig!

Kram, Heidi (och din pappa, och bebisen som snart kommer!)

Det räckte med att läsa hennes meddelande för att jag skulle bli alldeles trött. Delvis berodde det på hennes upphetsade sätt att skriva – det var som om någon stod och gastade en i örat – men också på Heidi själv. Hon var helt enkelt så … svulstig, yvig, överdriven. Och irriterande. Allt detta hade hon varit ända sedan hon och pappa blev ihop, blev med barn och gifte sig under det senaste året.

Mamma var inte alls förvånad, sa hon.Ända sedan ­skils­mässan har hon sagt att det inte skulle dröja länge förrän pappa, med hennes ord, ”fick ihop det med någon kvinnlig student”. Heidi var tjugosex, lika gammal som min mamma var när hon födde min bror Hollis, två år senare följd av mig, men de kunde inte ha varit mer olika. Medan mamma var en smart, välutbildad akademiker och berömd som expert på kvinnorollen i renässanslitteraturen så var Heidi … Heidi, helt enkelt. Den sortens kvinna som byggde sitt liv på konstant självunderhåll (pedikyr, manikyr, slingor i håret), på att veta allt som fanns att veta om kjollängder och skor och att skicka alldeles för pladdriga mejl till folk som inte orkade bry sig.

De hade jobbat snabbt – inplanteringen (som mamma ­kallade det) hade skett redan ett par månader efter att de träffades.

8

mycket mer än så.indd 8

2010-04-08 16.38

Och vips hade min pappa förvandlats från vad han hade varit i många år – make till doktor Victoria West och författare till en uppmärksammad roman men nu mer känd för sina tvister inom universitetsinstitutionen än för den uppföljningsroman som han hade hållit på med i evigheter – till en skild och nybliven äkta man och blivande pappa. Om man dessutom ­lägger till det faktum att han hade ett nytt jobb som föreståndare för institutionen för kreativt skrivande på Weymar College, ett litet universitet vid havet, så hade pappa faktiskt ett helt nytt liv. Och även om de hela tiden ville att jag skulle komma och hälsa på var jag inte säker på att jag ville ta reda på om det fortfarande fanns en plats för mig i det.

Plötsligt hördes en skrattsalva genom dörren, följt av ­klingande glas. Mamma hade ordnat en sammankomst för sina forskarstudenter igen, och de började alltid som formella middagar (”Kulturen är så okultiverad!” brukade hon alltid säga) innan de oundvikligen urartade i högljudda, berusade diskussioner om litteratur och analyser.

Jag tittade på klockan – halv elva – och sköt sedan upp min sovrumsdörr med tån och kikade längs den långa korridoren bort till köket. Mycket riktigt, där satt mamma i kortändan av vårt stora köksbord av massiv ek med ett glas rödvin i ena handen. Kring henne stod som ­vanligt en skock manliga doktorander som beundrande såg på medan hon gick på, av det lilla jag hörde att döma om ­Marlowe och kvinnokulturen.

Detta var ännu en av alla de fascinerande motsägelser som gällde mamma. Hon var expert på kvinnor i litteraturen, men tyckte inte särskilt mycket om dem i praktiken. Delvis ­berodde 9

mycket mer än så.indd 9

2010-04-08 16.38

det på att många av dem var avundsjuka – på ­hennes intelligens (som var i stort sett på Mensa-nivå), ­hennes ­akademiska karriär (med fyra böcker, oräkneliga artiklar och en fast universitetstjänst) eller hennes utseende (lång och ­kurvig med mycket långt, korpsvart hår som oftast fick hänga vilt och fritt, vilket var det enda okontrollerade hos henne). Av dessa anledningar var det sällan några kvinnliga doktorander som kom till hennes tillställningar, och de som ändå gjorde det kom sällan tillbaka. ”Doktor West”, sa en av studenterna – med typiskt ­slarvigt utseende, billig kavaj, yvigt hår och ironiska svartbågade glas­ ögon. ”Ni borde verkligen överväga att utveckla den här ­tanken till en artikel. Den är fascinerande.”

Jag såg hur mamma smuttade på sitt vinglas och strök tillbaka håret med en elegant handrörelse. ”Herregud, nej”, sa hon med sin djupa, hesa röst (hon lät som en rökare trots att hon inte hade tagit ett bloss i hela sitt liv). ”Jag har knappt ens tid att skriva på min bok just nu, och den får jag i varje fall betalt för. Om man nu kan kalla det betalt.”

Fler beundrande skratt. Mamma älskade att beklaga sig över hur dåligt betalt hon fick för sina böcker – samliga akademiska och publicerade av universitetsförlag – medan det som hon kallade ”andefattiga husmorsberättelser” drog in storkovan. I mammas idealvärld kånkade alla med sig Shakespeares ­samlade verk till stranden, gärna med några episka dikter som ­extraläsning. ”Det är inte desto mindre en oerhört intressant tanke”, 10

mycket mer än så.indd 10

2010-04-08 16.38

e­ nvisades han med töntglasögonen. ”Jag skulle kunna, äh, vara medförfattare om ni vill.”

Mamma tittade upp och betraktade honom med smalnande ögon i den tystnad som följde. ”Kära nån”, sa hon, ”det var väl rart av dig. Men jag har inte medförfattare, av samma skäl som jag inte har arbetskamrater eller förhållanden. Jag är helt enkelt för självisk.” Ända från min utkiksplats såg jag hur glasögonkillen svalde, rodnade och sträckte sig efter vinflaskan för att försöka täcka över sin fadäs. Idiot, tänkte jag och drog igen dörren. Som om det vore så lätt att komma mamma in på livet och snabbt skapa någon form av varaktig närhet. Det borde jag veta.

Tio minuter senare smög jag ut genom bakdörren med skorna under armen och satte mig i min bil. Jag körde längs de nästan tomma gatorna, förbi sovande bostadsområden och nedsläckta butiker tills ljusen från Ray’s Diner dök upp i ­fjärran. Ray’s var ett litet ställe med alldeles för mycket neon och bord som alltid var en aning klibbiga, men det var det enda som hade öppet dygnet runt, alla årets dagar. Sedan jag slutade sova hade jag tillbringat fler nätter där än i min säng, suttit i ett av båsen och läst eller pluggat, beställt in någonting och sedan gett en dollar i dricks i timmen tills solen gick upp.

Sömnlösheten hade kommit när mina föräldrars äktenskap började knaka i fogarna ungefär tre år tidigare. Egentligen borde jag inte ha blivit förvånad – deras relation hade varit tumultartad så länge jag kunde minnas, även om de oftast grälade mer om jobbet än om varandra.

Pappa hade börjat jobba på universitetet direkt ­efter 11

mycket mer än så.indd 11

2010-04-08 16.38

f­orskar­utbildningen när han fått ett erbjudande om en lektors­tjänst där. Han hade just hittat ett förlag som ville ge ut hans första roman, Narvalens horn, medan mamma var ­g ravid med min bror och försökte avsluta sin doktorsavhandling.

Snabbspola framåt fyra år, till min födelse, så ser vi min pappa surfande på en våg av fina recensioner och försäljningsframgång – New York ­Times bestsellerlista, nominering till National Book Award – och som föreståndare för kurserna om kreativt skrivande, medan mamma var, som hon själv gärna uttryckte saken, ”vilse på ett hav av blöjor och tvivel”. Men när jag började på dagis slog mamma ner i den akademiska världen igen med buller och bång i och med att hon fick en tjänst som gästföreläsare och hennes avhandling blev publicerad. Så småningom blev hon en av institutionens mest populära ­lärare, fick en heltidstjänst och slängde ur sig först en andra och sedan en tredje bok, allt medan pappa tittade på. Han påstod att han var stolt och skämtade ständigt om att han kunde ta det lugnt med henne som familjeförsörjare. Men sedan fick mamma sin professorstjänst, vilket var mycket prestigefullt, samtidigt som pappa fick nobben av sitt förlag, vilket inte var lika prestigefullt, och då började det bli otrevligt.

Grälen började nästan alltid vid middagsbordet med att ­någon av dem fällde någon liten kommentar som fick den ­andre att ta illa vid sig. Det brukade följas av ett smärre uppträde – hårda ord, en smäll med ett kastrullock – men sedan verkade allt vara uppklarat … åtminstone till tio elva på kvällen, när jag plötsligt kunde höra dem dra igång igen om samma sak. Det tog ett tag innan jag begrep att denna fördröjning berodde på att de 12

mycket mer än så.indd 12

2010-04-08 16.38

väntade på att jag skulle somna innan de satte igång på allvar.

Så en kväll bestämde jag mig för att inte somna. Jag lät dörren stå öppen, lät ljuset vara tänt, gick demonstrativt på toaletten med jämna mellanrum och tvättade händerna så högljutt som möjligt. Och ett tag fungerade det. Tills det slutade göra det och grälen satte igång igen. Men då hade min kropp vant sig vid att vara uppe sent, vilket innebar att jag nu fick höra vartenda ord av deras gräl.

Jag kände massor av folk vars föräldrar hade skilt sig, och det verkade som om alla reagerade olika: med fullständig överraskning, förkrossande besvikelse, total lättnad. Den gemensamma nämnaren var dock att dessa känslor alltid diskuterades grundligt, antingen med båda föräldrarna eller en i taget, eller med en psykolog i gruppterapi eller i individuella samtal. Min familj måste förstås vara undantaget. Jag fick också min ”sätt dig ner det är något som vi måste berätta”-stund. Det var mamma som levererade nyheterna över köksbordet medan pappa stod lutad mot en bänk och pillade med händerna och såg trött ut. ”Din pappa och jag ska separera”, förklarade hon med samma torra, affärsmässiga tonfall som jag ofta hört henne använda när hon kritiserade sina studenters arbeten. ”Jag är övertygad om att du håller med om att det är det bästa för oss alla tre.”

Jag visste inte riktigt vad jag kände när jag hörde detta. Inte lättnad, inte förkrossande besvikelse. Och inte heller var det någon direkt överraskning. Det som slog mig när vi satt där alla tre i det där rummet var hur liten jag kände mig. Som ett litet barn.Vilket var jättekonstigt. Som om det krävdes ett ­sådant här dramatiskt ögonblick för att en väldigt försenad 13

mycket mer än så.indd 13

2010-04-08 16.38

våg av barndom skulle skölja över mig.

Jag hade förstås varit barn. Men när jag kom hade min bror – som var värsta kolikbarnet som spädbarn, hyperaktiv när han börjat gå och ”livlig” (det vill säga helt omöjlig) längre fram – redan slitit ut mina föräldrar. Han gjorde dem fortfarande utmattade, fast nu från en annan kontinent – han luffade runt i Europa och hörde bara av sig emellanåt med ett mejl där han beskrev sin senaste uppenbarelse om vad han skulle göra med sitt liv och bad om pengar så att han kunde sätta sin plan i verket. Nu när han var utomlands fick allt detta i varje fall ett mer nomadiskt, artistiskt skimmer, och mina föräldrar kunde berätta för sina vänner att Hollis satt och rökte under Eiffeltornet, inte utanför gatuköket. Det lät bättre, helt enkelt.

Om Hollis var ett stort barn nu så hade jag varit en liten vuxen, ett barn som vid tre års ålder brukade sitta vid bordet med min målarbok utan att säga ett knyst medan de vuxna höll på med sina litterära diskussioner. Ett barn som lärde sig att roa sig själv i tidig ålder och var besatt av skola och ­betyg ända från lekis, eftersom den akademiska världen var det enda som alltid fick mina föräldrars uppmärksamhet. ”Äsch, det är ingen fara”, brukade mamma säga när någon av gästerna ­råkade häva ur sig ett könsord eller en svordom i min närvaro. ”Auden är väldigt mogen för sin ålder.” Och det var jag, vare sig den åldern var två eller fyra eller sjutton år. Medan Hollis krävde ständig övervakning var det jag som hela tiden forslades omkring, konstant åkte med i mammas eller pappas kölvatten.

De tog med mig till konserthuset, konstutställningar, akademiska konferenser och sammanträden där jag skulle synas men 14

mycket mer än så.indd 14

2010-04-08 16.38

inte höras. Det blev inte mycket tid för lek eller många lek­ saker, men böcker fanns det alltid gott om.

På grund av denna uppväxt var det lite svårt för mig att umgås med andra barn i min egen ålder. Jag begrep mig inte på deras tossighet, deras energi, deras oregerliga sätt att slänga runt soffkuddar eller köra runt som galningar på sina cyklar.

På sätt och vis såg det kul ut, men samtidigt skilde det sig så fullständigt från det jag var van vid att jag inte kunde föreställa mig hur jag skulle kunna delta om jag någonsin fick chansen.

Vilket jag förstås inte fick, eftersom kuddkastarna och cykelgalningarna oftast inte gick på de synnerligen akademiska och betygsinriktade privatskolor som mina föräldrar föredrog.

Faktum var att jag hade bytt skola tre gånger de senaste fyra åren. På Jackson High hade jag bara hunnit gå i ett par veckor innan mamma hittade både ett felstavat ord och ett grammatiskt fel i min kursplan och flyttade mig till Perkins Day, en lokal privatskola. Den var mindre och mer noga med det akademiska, men kunde ändå inte mäta sig med Kiffney-Brown, internatskolan dit jag fick flytta när jag började trean. Den hade grundats av ett antal universitetslärare från orten, var en elitskola – med max ett hundratal elever – och lade en tonvikt vid mycket små grupper och starka band till det lokala universitetet. Man kunde gå kurser på universitetsnivå i förväg.

Visserligen hade jag en del vänner på Kiffney-Brown, men den enormt konkurrensinriktade stämningen och det faktum att en så stor del av kursplanen utgjordes av självstudier gjorde det lite svårt att komma dem inpå livet.

Inte för att jag egentligen brydde mig. Skolan var min tröst 15

mycket mer än så.indd 15

2010-04-08 16.38

i livet, och genom studierna kunde jag fly in i tusen ställföreträdande liv. Ju mer mina föräldrar beklagade sig över Hollis initiativlöshet och usla betyg, desto mer ansträngde jag mig.

Och även om de var stolta över mig fick jag aldrig riktigt ut det jag ville av mina framgångar. Så intelligent som jag var borde jag ha kunnat räkna ut att det enda sättet att verkligen få mina föräldrars uppmärksamhet var att misslyckas eller göra dem besvikna. Men när det äntligen gick upp för mig var vanan att lyckas redan alldeles för djupt rotad i mig för att jag skulle kunna bryta den.

I början av mitt andra år på high school flyttade pappa slutligen till en möblerad lägenhet i närheten av universitetet, i ett område där det mest bodde studenter. Meningen var att jag skulle vara där varje helg, men han var så deppig – han kämpade fortfarande med sin andra bok samtidigt som mammas böcker fick så stor uppmärksamhet – att det inte direkt var något nöje. Å andra sidan var det inte mycket roligare hos mamma, som hade fullt upp med att fira sitt nyvunna singelliv och sina akademiska framgångar att hon jämt hade folk på besök, studenter som kom och gick och middagar varenda helg. Det verkade inte finnas någonting däremellan, utom på Ray’s Diner.

Jag hade kört förbi en miljon gånger, men aldrig kommit på tanken att stanna förrän klockan två en natt när jag var på väg tillbaka hem till mamma. Varken pappa eller mamma höll någon direkt koll på mig. Tack vare mitt schema – en kvällskurs, skiftande lektionstimmar dagtid och flera enskilda studieprojekt – kunde jag komma och gå som jag ville utan att 16

mycket mer än så.indd 16

2010-04-08 16.38

behöva svara på några frågor, så ingen av dem lade egentligen märke till att jag inte sov. Den där natten råkade jag kasta en blick på Ray’s, och det var någonting som slog mig. Det såg så varmt och liksom tryggt ut, fyllt med folk som jag i varje fall hade en sak gemensamt med. Så jag parkerade, gick in och beställde en kopp kaffe och äppelpaj. Sedan stannade jag tills solen gick upp.

Det trevliga med Ray’s var att jag fick vara i fred även sedan jag blivit stamkund där. Ingen begärde mer än jag var beredd att ge, och all kontakt var kort och behaglig. Om bara alla relationer kunde vara så enkla, att jag kunde veta nästan exakt vad jag hade för roll.

I höstas hade en av servitriserna, en kraftig äldre kvinna med JULIE på sin namnskylt, kastat en blick på ansökningsblanketten som jag höll på med medan hon hällde upp en påtår i min kopp. ”Defriese University”, läste hon högt. Sedan tittade hon på mig. ”Bra skola.” ”En av de bästa”, instämde jag. ”Tror du att du kan komma in?”

Jag nickade. ”Ja. Ja, det tror jag.”

Hon log, som om jag hade sagt något gulligt, och klappade mig på axeln. ”Åh, tänk att vara så ung och självsäker”, sa hon.

Sedan lufsade hon därifrån.

Jag ville säga att jag inte var självsäker utan bara jobbade ­väldigt hårt. Men hon var redan vid nästa bord och små­pratade med killen som satt där, och dessutom visste jag att hon egentligen inte brydde sig. Det fanns världar där allt det här – ­betyg, 17

mycket mer än så.indd 17

2010-04-08 16.38

skolan, prov, klassranking och att läsa in universitetskurser i förväg – hade betydelse, och andra där de inte hade det. Jag hade tillbringat hela mitt liv helt och hållet i den första ­sorten, och inte ens på Ray’s, som tillhörde den andra, kunde jag ­skaka den av mig.

I och med att jag var så fokuserad på skolarbetet och gick på en så speciell skola hade jag missat alla de saker man skulle göra sista året på high school, de saker som mina gamla klasskompisar från Perkins Day hade pratat om hela detta sista år. Det enda jag ens hade funderat på var examensbalen, och det var bara för att min enda egentliga konkurrent om ­toppbetygen, Jason Talbot, hade bjudit mig som en sorts försoningsgest. Det slutade dock med att inte ens det blev av, han lämnade återbud i sista sekunden efter att ha blivit inbjuden att delta i en ekologikonferens. Jag intalade mig att det kvittade, att det var lika lättsinnigt och meningslöst som kuddkastandet och cykel­ åkandet i barndomen. Men jag undrade ändå, den natten som så många andra, vad det var jag missade.

Ibland när jag satt på Ray’s klockan två eller tre eller fyra på natten kunde jag få en konstig känsla. När jag lyfte blicken från mina böcker och tittade på människorna runt mig – lastbilschaufförer, folk som stannat på en kopp kaffe för att orka några kilometer till på motorvägen, en och annan knäppis – fick jag samma känsla som jag fått när mamma berättade om separationen. Det kändes som om jag inte hörde hemma där utan borde ha legat hemma i min säng och sovit, precis som alla de jag skulle träffa i skolan om några timmar. Men det gick över lika snabbt igen, och allting föll på plats omkring 18

mycket mer än så.indd 18

2010-04-08 16.38

mig. Och när Julie gjorde sin runda med kaffekannan sköt jag ut min kopp till bordskanten för att ordlöst säga det vi båda visste så väl – att jag skulle bli kvar ett tag.

Min styvsyster, Thisbe Caroline West, föddes dagen förre min examen och vägde 3140 gram. Pappa lät utmattad när han ringde nästa morgon. ”Jag är verkligen jätteledsen,Auden”, sa han. ”Det är hemskt tråkigt att missa ditt tal.” ”Det gör inget”, sa jag samtidigt som mamma kom in i ­köket i sin morgonrock och styrde stegen mot kaffebryggaren. ”Hur mår Heidi?” ”Bra”, svarade han. ”Trött. Det höll på länge, och till slut fick det ändå bli kejsarsnitt, vilket hon inte var så glad åt. Men hon mår säkert bättre när hon har fått vila lite.” ”Gratulera från mig”, sa jag. ”Det ska jag. Och ge dem vad de tål nu!” Det var typiskt för min pappa, som var känt för sin stridslystenhet, att se allt som hade med akademiska studier att göra som en strid. ”Jag ska tänka på dig.”

Jag log, tackade honom och lade på luren samtidigt som mamma hällde mjölk i sitt kaffe. Hon rörde om i koppen med ett svagt klingande när skeden slog mot porslinet. Sedan sa hon: ”Låt mig gissa. Han kommer inte.” ”Barnet har kommit”, sa jag. ”De ska döpa henne till ­Thisbe.”

Mamma fnös. ”Åh, herregud”, sa hon. ”Av alla namn som 19

mycket mer än så.indd 19

2010-04-08 16.38

finns att välja mellan hos Shakespeare så väljer han det? ­Stackars flicka. Hon kommer att få förklara det hela sitt liv.”

Egentligen skulle mamma inte säga någonting, med tanke på att hon hade låtit pappa ge namn åt mig och min bror: Detram Hollis var en professor som pappa beundrade mycket, medan W H Auden var hans älsklingspoet. När jag var liten hade jag ibland önskat att jag hetat Ashley eller Katherine ­istället, om så bara för att göra livet lättare, men mamma brukade säga att mitt namn fungerade lite som ett test. Auden var inte som till exempel Frost, sa hon, eller Whitman, utan lite mindre välkänd. Om någon kände till honom kunde jag i varje fall vara relativt säker på att de skulle vara värda att lägga min tid och energi på, att de skulle kunna vara mina intellektuella jämlikar. Jag tyckte att det borde gälla i ännu högre grad för Thisbe, men istället för att säga det satte jag mig bara med anteckningarna till mitt tal och bläddrade igenom dem igen. Efter en liten stund drog mamma ut en stol och satte sig bredvid mig. ”Så Heidi överlevde förlossningen, förmodar jag?” frågade hon och tog en klunk av sitt kaffe. ”De var tvungna att göra kejsarsnitt på henne.” ”Då hade hon tur”, sa mamma. ”Hollis vägde fem kilo och ryggmärgsbedövningen tog inte. Han tog nästan livet av mig.”

Jag bläddrade igenom några till av korten med stödanteckningar och väntade på någon av de historier som ­oundvikligen skulle följa.Vi hade den om den glupske Hollis som sög slut på mammas mjölk. Sedan var det hans kolik, hur de måste bära runt honom hela tiden och han ändå skrek i timtal.

20

mycket mer än så.indd 20

2010-04-08 16.38

­Eller den om min pappa och hur han … ”Jag hoppas bara att hon inte räknar med att din far ska vara till mycket hjälp”, sa hon, tog några av mina kort och ögnade igenom dem med smala ögon. ”Jag hade tur om han bytte blöja någon gång emellanåt. Och glöm att han skulle gå upp och mata på natten. Han påstod att han hade sömnproblem och måste få sova sina timmar för att kunna undervisa. Vilket förstås var praktiskt att ta till.”

Hon läste fortfarande på mina kort medan hon sa detta, och jag kände samma oroliga känsla som jag alltid fick när jag plötsligt utsattes för hennes granskning. Men den här gången lade hon ifrån sig korten utan kommentarer. ”Jo”, sa jag medan hon tog en ny klunk kaffe. ”Men det var ju länge sedan. Han har kanske förändrats.” ”Människor förändras inte. Man fastnar däremot mer i sina gamla hjulspår när man blir äldre, inte mindre.” Hon skakade på huvudet. ”Jag minns hur jag brukade sitta i vårt sovrum med en skrikande Hollis och önska att dörren för en gångs skull skulle öppnas och din far skulle komma in och säga: ’Ge honom till mig nu, så du får vila lite.’ Egentligen var det inte ens din far jag längtade efter, utan vem som helst. Precis vem som helst.”

Medan hon sa detta satt hon och stirrade ut genom ­fönstret med fingrarna om muggen, som inte befann sig på bordet ­eller vid hennes läppar utan någonstans mittemellan.

Jag plockade upp korten med stödorden och lade tillbaka dem i ordning igen, noggrannt. ”Det är nog bäst att jag gör mig i ordning”, sa jag och sköt ut stolen.

21

mycket mer än så.indd 21

2010-04-08 16.38

Mamma rörde sig inte när jag reste mig och gick bakom henne. Det var som om hon hade fastnat och fortfarande satt i det där sovrummet och väntade, i alla fall tills jag kom ut i korridoren. Då började hon plötsligt prata. ”Du borde nog fundera på det Faulknercitatet”, sa hon. ”Det är för starkt för att börja med. Du kommer att låta pretentiös.”

Jag tittade ner på det översta kortet där orden ”Det förflutna är inte dött. Det är inte ens förflutet” stod skrivna med prydliga tryckbokstäver. ”Okej”, sa jag. Hon hade förstås rätt.

Det hade hon alltid. ”Tack.”

Jag hade varit så fokuserad på sista året i high school och på att börja på college att jag inte riktigt hade tänkt på tiden däremellan. Men plötsligt var det sommar, och jag kunde inget göra utom att vänta på att mitt riktiga liv skulle börja igen.

Jag ägnade ett par veckor åt att skaffa allt som jag skulle behöva på Defriese och försökte få några timmar på mitt gamla sommarjobb på Huntsinger, där jag hjälpte andra studenter att förbereda sig för antagningsproven till college, men det gick ganska trögt. Jag var tydligen den enda som tänkte på skolan, vilket blev desto mer uppenbart när jag blev bjuden till diverse middagar eller turer till sjön av mina gamla vänner på Perkins.

Jag ville gärna träffa alla, men när vi sågs kände jag mig utanför. Jag hade bara gått på Kiffney-Brown i två år, men det var en så helt annorlunda skola, så totalt akademisk, att deras prat om sommarjobb och pojkvänner inte betydde något för mig.

22

mycket mer än så.indd 22

2010-04-08 16.38

Efter några besvärade utflykter började jag tacka nej, ursäkta mig med att jag var upptagen. Så småningom fattade de vinken.

Hemma var det också rätt konstigt, eftersom mamma hade fått något forskningsstipendium och jobbade hela tiden, och när hon inte gjorde det dök alltid hennes doktorander upp på improviserade middagar och cocktailpartys. När det blev för stökigt brukade jag gå ut på verandan med en bok och läsa tills det var tillräckligt mörkt för att köra till Ray’s.

En kväll satt jag försjunken i en bok om buddism när jag såg en grön Mercedes komma längs gatan. Den saktade in när den närmade sig vår brevlåda, sedan svängde den in till kanten och stannade. Efter en kort stund steg en mycket söt blondin i jeans med låg midja, rött linne och högklackade sandaler ut, med ett paket i handen. Hon tittade på huset, sedan på sitt ­paket och så på huset igen innan hon gick in på uppfarten.

Hon hade nästan hunnit fram till trappan när hon såg mig. ”Hej!” sa hon glatt och vänligt, vilket var lite överrumplande. Jag hann knappt reagera innan hon kom raka vägen fram till mig med ett strålande leende. ”Du måste vara Auden.” ”Ja”, sa jag sakta. ”Jag är Tara!” Tydligen var det meningen att namnet skulle säga mig någonting. När hon förstod att det inte gjorde det tillade hon: ”Hollis flickvän.” Åh, kära nån, tänkte jag. Högt sa jag: ”Ja visst, ja. Ja, det är klart.” ”Det är så roligt att träffa dig!” sa hon och kom fram och gav mig en kram. Hon luktade gardenia och sköljmedel. ”Hollis visste att jag skulle komma förbi här på hemvägen, så han bad 23

mycket mer än så.indd 23

2010-04-08 16.38

mig att ge dig det här. Direkt från Grekland!”

Hon räckte mig paketet, som var inslaget i enkelt, brunt omslagspapper. Mitt namn och min adress stod skrivna på framsidan med min brors slarviga, slängiga handstil. Efter ett besvärat ögonblick insåg jag att hon väntade på att jag skulle öppna paketet, så det gjorde jag. I det fanns en liten ­tavelram av glas med färgglada stenar, och längst ner på ramen var ­orden SKÖNA TIDER inetsade. I ramen satt ett foto av ­Hollis ­stående framför Taj Mahal. Han log ett av sina slöa leenden och hade på sig militärshorts,T-shirt och en ryggsäck över ena axeln. ”Visst är den suverän?” sa Tara. ”Vi hittade den på en loppmarknad i Aten.”

Eftersom jag inte kunde säga vad jag verkligen tyckte, nämligen att man måste vara en seriös narcissist för att ge bort en bild av sig själv i present, sa jag: ”Den är jättefin.” ”Jag visste väl att du skulle gilla den!” Hon klappade i händerna. ”Jag sa till honom att alla behöver inramade foton. De gör ett minne ännu mer speciellt, eller hur?”

Jag tittade på ramen igen, på stenarna och min brors avslappnade min. SKÖNA TIDER, onekligen. ”Ja”, sa jag. ­”Absolut.”

Tara gav mig ett jätteleende, sedan kikade hon in genom fönstret bakom mig. ”Är din mamma hemma? Jag måste få träffa henne. Hollis älskar henne, han pratar jämt om henne.” ”Det är ömsesidigt”, sa jag. Hon tittade på mig och jag log. ”Hon är i köket. Långt, svart hår, grön klänning. Du kan inte missa henne.” ”Kanon!” Hon kramade mig igen, för snabbt för att jag skulle hinna stoppa henne. ”Tack så mycket.”

24

mycket mer än så.indd 24

2010-04-08 16.38

Jag nickade. Självförtroende var något som alla min brors flickvänner hade gemensamt, i varje fall så längre de ­fortfarande betraktade sig som det. Det var inte förrän senare, när ­mejlen och telefonsamtalen slutade komma och han synbarligen ­försvann från jordens yta, som vi fick se den andra sidan: de rödgråtna ögonen, de snyftiga meddelandena på vår telefonsvarare, ibland en ilsken rivstart på gatan utanför vårt hus. Tara verkade inte vara typen som körde förbi och lämnade bromsspår, men man kunde aldrig veta.

Klockan elva var mammas beundrare fortfarande kvar, lika högljudda som någonsin. Jag satt på mitt rum och kollade förstrött min sida på ume.com (inga meddelanden, men jag väntade inte några heller) och min mejl (bara ett från pappa som undrade hur det var med mig). Jag funderade på att ringa någon av mina vänner för att höra om det var något på gång, men sedan kom jag ihåg hur jobbigt det hade känts senast jag var ute bland folk och satte mig på sängen istället. Hollis fotoram låg på nattygsbordet, så jag tog upp den och tittade på de kitschiga blå pärlorna. SKÖNA TIDER. Det var något i dessa ord tillsammans med hans avslappnade leende som påminde mig om när mina gamla vänner utbytte historier från skolåret. Inte om lektionerna eller betygen utan annat, saker som ­kändes lika fjärran för mig som Taj Mahal; skvaller och killar och krossade hjärtan. De hade förmodligen en miljon bilder som skulle passa i den här ramen, men jag hade inte en enda.

Jag tittade på min bror igen där han stod med sin ­r yggsäck över axeln. Resor gav onekligen både tillfällen att uppleva ­saker och miljöombyte. Visserligen kunde jag kanske inte dra 25

mycket mer än så.indd 25

2010-04-08 16.38

iväg till Grekland eller Indien, men någonstans kunde jag åka.

Jag gick och satte mig vid datorn, öppnade mejlen igen och letade upp pappas meddelande. Utan att fundera för länge på saken skrev jag ett snabbt svar och en fråga. Inom en halvtimme hade han svarat.

Det är klart att du ska komma! Stanna så länge du vill. Vi ser ­jättemycket fram emot ditt sällskap!

Och därmed hade min sommar förändrats.

Nästa morgon packade jag in en liten bag med kläder, min bärbara dator och en stor resväska med böcker i min bil. ­Tidigare under sommaren hade jag hittat kursplanen till ett par av de kurser jag skulle läsa på Defriese till hösten och letat upp en del av kurslitteraturen på universitetsbokhandeln, eftersom det knappast kunde skada att bekanta sig med texterna. Det var inte precis så Hollis skulle ha packat, men det skulle knappast finnas mycket att göra där ändå, annat än att gå till stranden och umgås med Heidi, varav ingetdera kändes särskilt lockade.

Jag hade sagt adjö till mamma redan kvällen innan eftersom jag trodde att hon skulle sova när jag for. Men när jag kom ut i köket var hon där och plockade bort vinglasen och de hopknycklade servetterna från köksbordet efter ännu en av sina sammankomster. Hon såg trött ut. ”Blev det sent i går?” frågade jag, fast jag själv hade varit 26

mycket mer än så.indd 26

2010-04-08 16.38

vaken när den sista bilen körde hem vid halv två-tiden. ”Inte direkt”, sa hon och hällde upp vatten i diskhon. Hon tittade över axeln på mina väskor som låg staplade vid garagedörren. ”Du kör tidigt. Är du så ivrig att slippa mig?” ”Nej”, sa jag. ”Jag vill bara slippa rusningstrafiken.”

I själva verket hade jag inte trott att mamma skulle bry sig om ifall jag var hemma över sommaren eller inte. Och det skulle hon kanske inte ha gjort heller om jag hade åkt någon annanstans. Men lade man in pappa i ekvationen förändrades allt. Det gjorde det alltid. ”Jag kan bara föreställa mig vad du kommer att hamna i”, sa hon och log. ”Din far med en nyfödd! I hans ålder! Det är skrattretande.” ”Jag håller dig underrättad”, sa jag. ”Ja, det måste du verkligen. Jag kräver regelbundna rapporter.”

Jag såg på medan hon stack ner händerna i vattnet och började diska ett glas. ”Jaha”, sa jag, ”vad tyckte du om Hollis flickvän?”

Mamma suckade trött. ”Vad var det hon gjorde här nu igen?” ”Hollis skickade med henne en present till mig.” ”Säger du det?” sa hon och ställde ett par glas i diskstället. ”Vad var det för något?” ”En fotoram. Från Grekland. Med en bild av Hollis i.” ”Ah.” Hon stängde av vattnet och strök håret ur ansiktet med baksidan av handleden. ”Sa du till henne att hon borde ha behållit den själv eftersom det förmodligen är det sista hon ser av honom?”

Visserligen hade jag tänkt precis samma sak själv, men när 27

mycket mer än så.indd 27

2010-04-08 16.38

jag hörde mamma säga det högt tyckte jag synd om Tara med det öppna, vänliga ansiktet som hade gått in i huset med så självsäkra steg, så fast i tron på sin plats som Hollis enda stora kärlek. ”Man vet aldrig”, sa jag. ”Hollis kanske har förändrats, de kanske förlovar sig.”

Mamma vände sig om och såg på mig med smala ögon. ”Men Auden”, sa hon. ”Vad har jag sagt om människor och förändring?” ”Att de inte gör det?” ”Precis.”

Hon vände uppmärksamheten mot diskhon igen. När hon stoppade ner en tallrik fick jag syn på de svartbågade, ironiska glasögonen som låg på köksbänken vid dörren. Plötsligt förstod jag: rösterna som jag hade hört så sent, att hon var uppe så tidigt och hade så bråttom att städa upp allting efter före­gående kväll. Jag funderade på att ta upp glasögonen så att hon såg det, bara som ett slags egen kommentar. Min istället ignorerade jag dem, vi sa adjö och hon drog mig till sig i en kram – hon höll mig alltid så hårt, som om hon aldrig tänkte släppa mig. Men sedan gjorde hon det ändå och skickade iväg mig.

28

mycket mer än så.indd 28

2010-04-08 16.38