9789144111056 by Smakprov Media AB

KAMPEN OM KULTUREN I D É E R O C H F Ö R Ä N D R I N G PÅ D E T K U LT U R P O L I T I S K A FÄ LT E T

JENNY SVENSSON KLARA TOMSON (RED.)

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 38984 ISBN 978-91-44-11105-6 Upplaga 1:1 © Författarna och Studentlitteratur 2016 www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Francisco Ortega Omslagsbild: Usoltceva Anastasiia/shutterstock.com Printed by Interak, Poland 2016

INNEHÅLL

Författarpresentationer 7 1 Kampen om kulturen: idéer och förändring på det kulturpolitiska fältet 9

J e n n y Sv e ns s on & K l a r a T om s on Kulturpolitiska frågor på 2000-talet 11 Kulturpolitik 1974 och 2009 13 Tre utmanande idéer 18 Om bokens innehåll 21 Referenser 24 2 Bokens teoretiska perspektiv: stabilitet och förändring på organisatoriska fält 27

J e n n y Sv e ns s on & K l a r a T om s on Utgångspunkten: organisatoriska fält och tröghet 28 Hur kan organisatoriska fält förändras? 31 När utmanande idéer möter etablerad praktik 40 Sammanfattning 42 Referenser 44

Innehåll

3 Stabilitet och förändring: om kulturpolitikens kringelikrokar under fyra decennier 49

Be ngt Jac ob s s on Kulturpolitiken: flexibel och föränderlig 52 Kulturpolitiken: fastlåst och frusen 56 Tid för kultur: 2009 års kulturpolitik 60 Två tolkningar: stabilitet eller förändring 64 Referenser 67 4 Les liaisons dangereuses? Kultur och ekonomisk tillväxt i EU 71

E gl ė R i n dz ev iči ū t ė Bakgrund: KKN-idén och dess spridning 72 Kulturella och kreativa näringar – ett nygammalt koncept? 74 Startpunkten: det brittiska initiativet 76 EU:s kulturinitiativ – en vinglig resa … 80 Kreativa men orättvisa näringar? 89 Avslutande diskussion 90 Referenser 92 5 KK-stiftelsens satsning på upplevelseindustrin: ett nytt perspektiv på kultur och kulturpolitik 95

K l a r a T om s on Drivkrafter till satsningen 97 Upplevelseindustrin definieras 101 Upplevelseindustrin samlas och synliggörs 104 En intresseförening för upplevelseindustrin 106 Etableringen av mötesplatser 110 Framtagandet av statistik och tillväxtmodeller 112 Resultat av KK-stiftelsens satsning 114 Ett nytt perspektiv på kultur och kulturpolitik 116 Referenser 119

Innehåll

6 Regeringens satsning på kulturella och kreativa näringar: nya medel för gamla kulturpolitiska mål 121

K l a r a T om s on Kulturella och kreativa näringar 123 Drivkrafter till satsningen 124 En satsning riktad mot näringsfrämjande organisationer 126 Ett näringspolitiskt perspektiv 129 Rådet för kulturella och kreativa näringar 135 Hur påverkades de näringsfrämjande organisationerna? 138 Satsningens olika logiker 141 Kulturpolitiken lämnas oförändrad 144 Referenser 147 7 Decentralisering i svensk kulturpolitik: idéer, argument och resultat 149

Ro ge r Bl omgr e n & J e n n y Joh a n n is s on Decentralisering och regioner i svensk kulturpolitik 149 Dilemman i svensk kulturpolitik 151 Staten fastställer dagordningen 152 En alternativ tolkning av decentraliseringsidén 154 Den nyregionalistiska erans inträde 155 Kultursamverkansmodellen: en ny tolkning av decentraliseringsidén? 157 Tillbaka till ruta ett? 163 Referenser 165 8 Från fri teatergrupp till institution? Oktoberteaterns väg genom kulturpolitikens landskap 167

A n n-S of i e Köpi ng Ol s s on Den fria gruppen – Musikteatergruppen Oktober 168 Flytten till Södertälje 172 Södertälje och Oktober i en ny fas (1989–2001) 182 Den fria gruppen blir en (mindre) institution? (2002–2014) 188 När idéer möts, samverkar och kolliderar 197 Referenser 199 © F ö rfattarna och S tudentlitteratur

Innehåll

9 Kulturhuset i Stockholm: visioner och byråkrati 203

J e n n y Sv e ns s on Kulturhusen, kulturpolitiken och Cityprojektet 206 Kulturhuset: visioner och byråkrati i praktiken 209 Kulturhusets födelse: idéer, aktörer och tolkningar 221 Referenser 226 10 Kulturhuset: från ”kulturellt hyreshus” till formell organisation 229

J e n n y Sv e ns s on Kulturhusets organisering 232 Redovisningen av Kulturhusets verksamhet 242 Den politiska styrningen av Kulturhuset 249 Mer och mer av management 254 Referenser 258 11 Stockholms stadsteater: en modern framgångssaga 261

L e onor a M u j k ic Idéer om konst, demokrati och effektivitet 263 Stockholms stadsteater 1960–2004 264 Stockholms stadsteater under 2000-talet: en berättelse om framgång 267 Hur kan vi förstå beskrivningarna av Stadsteatern? 281 Avslutande reflektion 286 Referenser 287 12 Institutionell förändring på det kulturpolitiska fältet? 289

J e n n y Sv e ns s on & K l a r a T om s on Idén om kultur som verktyg för ekonomisk tillväxt 290 Idén om kulturens decentralisering 297 Managementidéer: organisering och effektivisering 303 Kreoliseringens konsekvenser 310 Referenser 314 Register 317

KAPITEL 1

Kampen om kulturen: idéer och förändring på det kulturpolitiska fältet J e n n y Sv e ns s on & K l a r a Toms on

Det här är en bok om kulturpolitik och kulturpolitisk förändring i Sverige under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet. Det är samtidigt en bok om idéer och om idéernas makt att forma vår verklighet. Kulturpolitiken utgör en praktik som traditionellt färgats och vägletts av ett antal starka idéer, som dock under senare år fått sällskap av andra – och tämligen annorlunda – föreställningar om politikområdets syfte, fokus och organisering. Nya idéer, och hur de omsatts i verksamhet och aktiviteter, har gett en delvis ny kulturpolitisk verklighet, och den här boken vill bidra med bilder av och förståelse för vad det är som hänt och varför. Utvecklingen skulle kunna beskrivas som resultatet av en kamp mellan olika idéer om kulturens syfte och roll i den större samhällskontexten – men vad är det som föranlett denna kamp, och vad är det som har förändrats i praktiken? Låt oss börja från början, med idéerna. Kultur har ibland beskrivits som ”demokratins själ”, och kulturell mångfald har av FN:s organ för utbildning, vetenskap och kultur (Unesco) definierats som ”lika nödvändigt för mänskligheten som biodiversitet är för naturen” (Unesco 2001). Kulturen, och kulturella uttryck, ses då som viktiga i sig själva och för sin egen skull, och kultur blir ett sätt att leva – ”a way of life” (Belfiore & Bennett 2008). Kulturbegreppet kopplas härigenom samman med starka och slagkraftiga föreställningar och idéer. Kulturen och det fria ordet betraktas som ”demokratins grund”, och kulturen blir avgörande för ”själva vår vi-känsla” (Hirdwall m.fl. 2008). Kopplingen till demokratin är viktig också för den kulturpolitik som i nästa steg är tänkt att fungera som ett sätt att realisera vissa mål och önskningar för en kulturpraktiks utformning. Här har, av tradition, idéer om att kulturpolitiken ska stärka värden som bildning, jämställdhet och demokrati varit starka. Sett ur ett © F ö rfattarna och S tudentlitteratur

Jenny Svensson & Klara Tomson

sådant perspektiv blir kulturpolitik ett humanistiskt demokratiprojekt och en viktig komponent i varje demokratiskt samhälle. I kontrast till det ovan beskrivna sättet att se på kulturens uppgift kan man ställa det som brukar kallas för ”the neoliberal turn in cultural policy” (McGuigan 2004, 2005) – den nyliberala vändningen i kulturpolitiken – vilken tenderar att vrida kulturpolitiken i en ny, mer marknads- och lönsamhetsfokuserad riktning. Även om ekonomiska överväganden genom historien alltid har varit viktiga realiteter för de flesta kulturutövare, har sådana värden mestadels betraktats som underordnade. I dag verkar det inte längre självklart vara så. Idéer om resultatmätning, effektivisering och ekonomisk redovisning genomsyrar organisationerna inom kulturfältet. De politiska diskussionerna har dessutom på senare år kommit att inkludera kulturpolitiken som ett instrument för tillväxt och framsteg, inom det som har kommit att kallas för de kulturella och kreativa näringarna. Det har till synes skett dramatiska förändringar i vad som uppfattas vara kulturens roll och kulturpolitikens uppgift, i Sverige och på många andra håll i världen. En idéförskjutning kan spåras, och den här boken ställer frågor om vad som hände när kulturen, och kulturpolitikens uppgift, gick från att definieras som ett bildnings- och demokratiprojekt till att också ses som ett bidrag till näringspolitiken och som i stort behov av ekonomisk styrning och effektivisering. Sällan har den svenska kulturpolitikens roll i samhället diskuterats så intensivt som under det första decenniet av 2000-talet. Den dåvarande alliansregeringen hade 2007 tillsatt en kulturutredning med uppdraget att utreda, ompröva och föreslå förändringar av den rådande kulturpolitiken, vilken mer eller mindre hade legat fast sedan 1974. Det kulturpolitiska arvet från 1970-talet handlade i grova drag om tre saker. För det första handlade det om de kulturpolitiska mål som formulerades då och som angav att kulturpolitiken skulle främja kvalitet, mångfald, yttrandefrihet och demokrati samt ”motverka kommersialismens negativa verkningar”. För det andra handlade det om den avgränsning som gjordes av det kulturpolitiska området till konsten och konstarterna, medier, kulturarv samt folkbildning. För det tredje handlade arvet även om den infrastruktur för bidragsfördelning till kultur, med Statens kulturråd i spetsen, som etablerades vid denna tid. Allt detta skulle nu ses över av den nya kulturutredningen, vilken också välkomnades av många i kulturlivet som ansåg att kulturpolitiken behövde 10

1 Kampen om kulturen …

aktualiseras. För även om kulturpolitiken förblivit i princip densamma under drygt trettio år (jfr Jacobsson 2014) så hade kulturutövandet och kulturpraktiken definitivt utvecklats och förändrats (se t.ex. Karlsson 2010). Det som efterfrågades var alltså en större samstämmighet mellan kulturpolitik och kulturpraktik men också en kulturpolitik som var bättre anpassad till 2000-talets idéer, krav och praktiker på kulturområdet. I och genom kulturutredningen uppfångades också både gamla och nya idéer om såväl kulturens roll som kulturpolitikens syfte och organisering. I den här boken undersöker vi på olika sätt den utveckling som skett på det kulturpolitiska området från 1970-talet och fram till i dag – hur olika idéer påverkat praktiken och hur de ”kämpat” om företräde på fältet.

Kulturpolitiska frågor på 2000-talet 2007 års kulturutredning hade fått i uppdrag att komma med nya förslag på kulturpolitiska mål och på hur kulturpolitiken skulle kunna organiseras. År 2008, redan innan dessa förslag hade tagits fram, sjösatte en grupp svenska kulturarbetare och kulturorganisationer en parallell ”skuggutredning” med syftet att ”få igång en idédebatt om konstens plats i ett samhälle som styrs allt mer av kommersiella värderingar” (Skuggutredningen 2008). Den debatt som växte fram under kulturutredningens arbete kom också, som citatet ovan visar, att i stor utsträckning handla om en sak, nämligen om kopplingen mellan kultur och ekonomi. De som arbetade med skuggutredningen var kulturarbetare som upplevde att det offentliga stödet till kulturen hade urholkats under en längre tid (Nordenson 2008). De var dessutom oroliga för att kultur i allt större utsträckning värderades med hjälp av kvantitativa mått som försäljningssiffror, beläggning på föreställningar, andel sysselsatta inom olika kulturområden och så vidare. Därutöver var skuggutredningen kritisk till sättet att tala om kultur som ett instrument för att nå ekonomisk tillväxt och regional konkurrenskraft. Kulturen och kulturpolitiken hade en viktigare roll att spela, menade initiativtagaren Stina Oscarson och hänvisade till 1974 års kulturpolitiska mål om kvalitet, yttrandefrihet, demokrati och mångfald. När kulturutredningen slutligen presenterade sitt betänkande i februari 2009 kritiserade skuggutredningen detta på flera punkter (Oscarson m.fl. 2009). Exempelvis uttryckte man, i sitt remissvar, en rädsla för att förslagen © F ö rfattarna och S tudentlitteratur

Jenny Svensson & Klara Tomson

i betänkandet innebar att kulturpolitiken skulle förvandlas till näringslivspolitik. Man menade att kulturen riskerade att värderas och styras efter marknadens principer och att aspekter som kulturell mångfald och kvalitet därmed var hotade. Kulturutredningens betänkande kritiserades även av andra remissinstanser och diskuterades intensivt i media (Karlsson 2010). Den proposition som sedan klubbades igenom av riksdagen var också betydligt mindre utmanande än utredningen – i meningen att mycket av den gamla kulturpolitiken fanns kvar. Ett av utredningens reformförslag som dock antogs var att beslut om hur statliga bidrag ska fördelas till den regionala kulturen skulle decentraliseras till landstingen/regionerna. Denna idé var inte ny utan hade funnits med redan i 1970-talets kulturpolitiska diskussioner. Samtidigt var den långt ifrån okontroversiell. Förslaget uppfattades av många kulturarbetare som en utmaning av principen om ”armlängds avstånd”, det vill säga att politiker inte ska styra kulturens form och innehåll. Enligt det system som växt fram under 1970-talet hade olika expertgrupper kopplade till Statens kulturråd bestämt hur regionala medel skulle fördelas, men nu blev det i stället regionala politiker som skulle fatta dessa beslut. Modellens förespråkare menade att decentraliseringen skulle gynna kvalitet och demokratisera kulturen; enligt andra fanns det risk för en omvänd utveckling eftersom staten inte längre skulle stå som garant för en likvärdig spridning av kultur i hela landet. Den kulturpolitiska debatten under de första åren av 2000-talet handlade således om vad kulturpolitik ska syfta till och hur den ska organiseras. Vi har ovan kort redogjort för tre utmanande idéer som särskilt diskuterades vid denna tid: • att kultur spelar en viktig roll för ekonomisk tillväxt • att kulturen, liksom andra samhällssfärer, ska effektiviseras,

mätas, återrapporteras och utvärderas – vi kallar dessa idéer för managementidéer

• att kulturpolitiska beslut ska decentraliseras.

Debatten kring dessa frågor var polariserad. Ekonomiska överväganden har alltid varit något som kulturarbetare varit tvungna att förhålla sig till, och även kulturarbetare måste försörja sig – så visst finns en koppling 12

1 Kampen om kulturen …

mellan kultur och ekonomi. Det var emellertid inte detta som diskussionen handlade om, utan det som debatterades var i stället om kulturpolitikens syfte skulle vara att främja ekonomisk tillväxt, eller om det handlade om att främja konstnärlig kvalitet och demokrati. Samma typ av polarisering återfanns i relation till de två andra frågorna. Starka idéer och deras företrädare stod till synes mot varandra. Att döma av den dåvarande samhällsdebatten verkade etablerade sätt att motivera och organisera kulturpolitik utmanas, och de hotades att trängas undan av något nytt. I den här boken undersöker vi vad som hände i mötet, eller kollisionen, mellan det nya och det gamla. Vi ska redogöra för hur de nya idéerna – det vill säga idén om kulturens roll för ekonomisk tillväxt, managementidéerna och decentraliseringsidén – har tagit plats i svensk kulturpolitik och vilka effekter det har fått för kulturpolitikens och kulturorganisationernas organisering och verksamhet. För att få en förståelse för detta är det viktigt att undersöka hur kulturpolitiken och den offentligt finansierade kulturella verksamheten har utvecklats över tid, vilket vi kommer att göra i de kapitel som följer. Vi börjar dock med att ge en kortfattad introduktion till svensk kulturpolitik och hur denna har utvecklats från 1974 och fram till i dag. Introduktionen är tänkt att fungera som en bakgrund till bokens empiriska kapitel, vilka återger utvecklingen på ett mer djupgående och nyanserat sätt.

Kulturpolitik 1974 och 2009 Jämfört med vad som debatterats inom andra politikområden så har frågor om kulturpolitikens form, innehåll och syfte historiskt inte ägnats speciellt mycket uppmärksamhet. Kulturen har aldrig varit en valfråga; när vi medborgare listar vilka politiska frågor som är viktigast för oss kommer kulturen aldrig med bland topp fem. Kulturpolitiken hade, när den dåvarande alliansregeringen tillsatte kulturutredningen år 2007, endast utretts två gånger tidigare: under mitten av 1990-talet och i början av 1970-talet, då den kulturpolitiska riktningen först togs ut. Då, på 1970-talet, hette utredningen Kulturrådet, och det var denna som lade grunden för den kulturpolitiska infrastruktur, med tillhörande myndigheter och bidragssystem, som vi har i dag. De kulturpolitiska mål som antogs 1974 förblev, om än med vissa modifieringar, mer eller mindre oförändrade fram till 2009. Enligt målen © F ö rfattarna och S tudentlitteratur

Jenny Svensson & Klara Tomson

skulle kulturpolitiken bland annat skapa förutsättningar för skapande och bevarande av kultur samt för alla medborgares möjlighet att delta i kulturlivet. Därutöver skulle kulturpolitiken bidra till yttrandefrihet och kvalitet och motverka kommersialismens negativa verkningar. 1974 års nationella kulturpolitiska mål formulerades således på följande sätt: Kulturpolitiken ska • medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella f örutsättningar

för att denna frihet skall kunna utnyttjas • ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet och främja kontakt mellan människor • motverka kommersialismens negativa verkningar inom k ulturområdet • främja en decentralisering av verksamhet och beslutsfunktioner inom kulturområdet • i ökad utsträckning utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov • möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse • garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs • främja ett utbyte av erfarenheter och idéer inom kulturområdet över s pråk- och nationsgränserna.

(Prop. 1974:28 s. 295)

I dessa målformuleringar kan ett antal idéer som sågs som viktiga i och för kulturpolitiken spåras. Det handlade, såsom också tidigare nämnts, om yttrandefrihet och att skapa förutsättningar för deltagande och skapande av kultur, men också om decentralisering, kulturarvets betydelse och internationalisering. 1974 års kulturpolitik innebar att staten skulle stå som garant för konsten och kulturen i samhället, och – genom att offentligt finansiera delar av kulturlivet – motverka de negativa effekter som den tilltagande kommersialiseringen av kulturen antogs ha. Tanken var att kulturen spelade en central roll för demokratins utveckling. Och för att kulturen skulle kunna spela denna roll uppfattades det som viktigt att staten gav ekonomiskt stöd till den kultur som inte kunde överleva på marknadens villkor. Det skulle även finnas utrymme för den ”smalare”, och eventuellt mer utmanande, kulturen, vilken inte kunde konkurrera med en mer kommersiellt inriktad kultur. 14

1 Kampen om kulturen …

Med kommersialismens negativa verkningar menade man likriktning, förytligande och centralisering, men också växande klyftor mellan olika människor och grupper (prop. 1996/97:3 s. 29). Kulturpolitikens uppgift var alltså att motverka dessa negativa verkningar på kulturens alla områden. Det ansågs vara av särskild vikt att barn och unga gavs alternativ till det kommersiella kulturutbudet, eftersom regeringen menade att dessa grupper särskilt utsattes för ett torftigt kulturutbud. Utbudet påverkade attityder och hindrade ett kritiskt sinnelag då det förutsatte passiva konsumenter. Regeringen hävdade att mångsidighet och förnyelse hålls tillbaka genom att verksamheten koncentreras till områden där lönsamheten är störst. Inte heller tillförsäkras de yrkesmässigt verksamma kulturarbetarna en säker och rimlig försörjning genom den privata kulturverksamheten. Kulturarbetarna tvingas många gånger att utforma sin konstnärliga verksamhet utifrån ett renodlat lönsamhetskrav […]. (Prop. 1974:28 s. 292)

Kulturpolitiken skulle således bidra till mångfald i kulturutbudet, och därmed öppna upp för att kulturen skulle kunna främja demokratin. För att åstadkomma detta var det viktigt att kulturpolitiken skapade förutsättningar för kulturarbetare att utforma sin konstnärliga verksamhet utan att behöva anpassa denna till det som efterfrågades på marknaden. Kulturens roll i samhället – själva syftet med att ha en nationell kulturpolitik – var alltså att bidra till demokratins utveckling. Kulturen var något som var värt att finansiera av just denna anledning. Idén att kulturen skulle kunna vara något som bidrog till ekonomisk tillväxt och sysselsättning föreföll således helt främmande. Utöver att motverka kommersialismens negativa verkningar genom att främja mångfald, innebar 1974 års kulturpolitik att varje medborgare – oavsett ålder, social klass eller inkomst – skulle ha rätt att själv vara skapande och ha tillgång till ett kulturellt utbud. Tanken var att bredda basen för kreativitet bland människorna, och den ledande parollen var ”den demokratiska kulturen” (Ruth 2003). Den offentligt finansierade kulturen skulle vara tillgänglig för alla, och kulturen sågs som ett viktigt inslag i människors bildning. Decentraliseringsmålet var därför tänkt att gälla en ökad geografisk spridning av både kultur – det vill säga bättre tillgänglighet © F ö rfattarna och S tudentlitteratur

Jenny Svensson & Klara Tomson

till kulturutbud i hela landet – och ansvars- och beslutsfunktioner. Sättet att uppnå detta var att det gamla stödet till stadsteatrarna skulle ersättas med en satsning på regionala teaterinstitutioner – det som sedan blev länsteatrarna – som skulle ha landstingen som huvudman. Med tiden kom även en regional musikstruktur att knytas till den som fanns för de regionala teatrarna. Det nya regionala statsbidraget var emellertid tydligt kopplat till namngivna institutioner, varför politikens decentralisering av beslutsfunktioner knappast hade mer än en måttlig omfattning.1 När riksdagen längre fram, efter en ny utredning, fattade beslut om nya kulturpolitiska mål år 1996, var mycket sig likt från 1974 års målformuleringar. En tydlig förändring bestod dock i att just decentraliseringsmålet ströks. Men detta innebar inte att frågan om hur ett utvecklat samspel mellan stat, landsting och kommun skulle kunna åstadkommas försvann från dagordningen – som vi ska se blommade den i stället upp igen på 2000-talet. 2009 års proposition Tid för kultur (prop. 2009/10:3) innebar en delvis ny inriktning för svensk kulturpolitik. Det karakteristiska målet från 1974, att kulturpolitiken skulle ”motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet” ströks, och i stället introducerades idén att det inte finns någon ”given motsättning mellan kommersiell bärkraft och konstnärlig kvalitet eller frihet” (prop. 2009/10:3 s. 2). I den nya propositionen poängteras kulturens betydelse för andra samhällsområden, och att kulturen spelar en viktig roll för lokal och regional tillväxt. Trots att företrädare för skuggutredningen bestämt hävdat att ”vi måste sluta tala om kreativa näringar och upplevelseindustrin som en del av kulturpolitiken” (Oscarson 2009), bäddade kulturministern i propositionen för den satsning på kulturella och kreativa näringar som sedermera lanserades gemensamt av kultur- och näringsministrarna under hösten 2009.2 Ett annat förslag som fördes fram i kulturutredningens betänkande, och som också antogs av regeringen och riksdagen, var att decentralisera beslut om medelsfördelning till den regionala kulturen till landstingen och 1 Ett undantag gällde decentraliseringen av beslut enligt kulturminnesvårdens speciallagstiftning till länsstyrelserna. 2 I Tid för kultur (prop. 2009/10:3) hävdas vikten av att utveckla samarbetet mellan näringspolitiken, politiken för regional tillväxt och kulturpolitiken. Skrivelserna om de kulturella och kreativa näringarna i propositionen var emellertid nedtonade och få i jämförelse med den plats som samma fråga fick i kulturutredningens betänkande.

1 Kampen om kulturen …

regionerna genom den så kallade kultursamverkansmodellen. Förändringen motiverades i propositionen med att den skulle öka ”politikers och medborgares engagemang på kulturområdet samtidigt som detaljstyrningen minskar och flexibiliteten blir större” (prop. 2009/10:3 s. 35). Och även om detta förefaller vara en positiv utveckling så utmanar den på samma gång den äldre idén om en likvärdig spridning av kultur i hela landet, och att staten skulle ta ansvar för denna spridning. Två mer eller mindre nya idéer hade således fått genomslag i politiken, samtidigt som en hel del av det gamla reproducerades. Kulturpolitiken handlade fortfarande om konsten och konstarterna, medier, kulturarv och folkbildning. Inte heller de nationella kulturpolitiska målen förändrades i någon större utsträckning. De mest märkbara förändringarna i 2009 års kulturpolitiska mål var – som vi beskrivit ovan – att formuleringen om att motverka kommersialismens negativa verkningar tagits bort samt att begrepp som kreativitet och mångfald hade letat sig in bland målen, vilka även hade ett ökat fokus på barns och ungas rätt till kultur. I Tid för kultur stod således följande om de kulturpolitiska målen: Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund. Alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. K reativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling. För att uppnå målen ska kulturpolitiken: • främja allas möjlighet till kulturupplevelser, bildning och till att

utveckla sina skapande förmågor • främja kvalitet och konstnärlig förnyelse • främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas • främja internationellt och interkulturellt utbyte och samverkan inom kulturområdet • särskilt uppmärksamma barns och ungas rätt till kultur.

Mycket av detta kändes igen från den tidigare kulturpolitiken. Liksom tidigare förefaller idéer om demokrati och demokratiskt deltagande vara viktiga, precis som kulturens och konstens goda egenskaper, kulturarv och internationalisering. Dessutom kvarstod den organisatoriska infrastrukturen för kultur, där Statens kulturråd fortfarande fungerar som central myndighet, med uppgifterna att stödja, sprida och bevara kulturen. © F ö rfattarna och S tudentlitteratur

Jenny Svensson & Klara Tomson

Kulturpolitiken verkar således vara ett svårföränderligt område (se Jacobsson 2014). Som vi redan varit inne på har dock ett antal utmanande idéer kunnat spåras i den kulturpolitiska debatten och praktiken. Det rör sig om idéer om kulturens ekonomiska tillväxtpotential, vilka brukar diskuteras under etiketten kulturella och kreativa näringar, samt nygamla idéer om en decentraliserad kulturpolitik via den kultursamverkansmodell som infördes 2010. Andra idéer, som inte lyfts fram som en del av själva politiken men som ändå har visat sig ha stor potential att påverka den offentligt finansierade kulturen, handlar om hur sådan verksamhet ska organiseras och styras. Här verkar managementidéer om avgränsning, mätning, utvärdering och effektivisering ha fått stort genomslag. Denna utveckling är dock inte specifik för kulturområdet; den kallas populärt för new public management och går ut på att offentligt finansierad verksamhet ska styras och ledas enligt samma principer som privata företag (se t.ex. Premfors m.fl. 2003, Jacobsson 1994, Hood 1991). Den här boken tar fasta på dessa tre idéer samt på hur de har introducerats och tagit plats på det kulturpolitiska fältet. Våra empiriska kapitel kommer därför att, på olika sätt, beskriva och analysera idéernas inträde och mottagande på olika kulturpolitiska nivåer. I avsnittet som följer presenterar vi de tre idéerna översiktligt, för att sedan beskriva på vilket sätt de kommer till uttryck i bokens olika kapitel.

Tre utmanande idéer Kapitlen som följer handlar om det kulturpolitiska fältets utveckling över tid, även om vi naturligtvis inte kan göra anspråk på att belysa hela detta fält eller samtliga förändringar. Vi har i stället valt att fokusera på tre idéer, som har fått extra mycket uppmärksamhet de senaste åren och som har utmanat etablerade uppfattningar om vad kulturpolitik ska syfta till och hur offentligt finansierad kultur ska organiseras. Vi undersöker vilka individerna och/ eller organisationerna är som försöker omsätta idéerna till praktik – eller hindra dem från att bli praktik – vad de gör för att åstadkomma detta och med vilket resultat för den redan etablerade praktiken. De för boken centrala idéerna har också tidigare pekats ut som drivande för kulturpolitikens tre stora förändringsområden (Jacobsson 2014) och framstår som särskilt viktiga att analysera och begripa i relation till kulturpolitikens förändring. Den första idé vi intresserat oss för är idén om kultur 18

1 Kampen om kulturen …

som instrument för ekonomisk tillväxt. Detta är något som det har funnits stora farhågor kring; begreppet kulturella och kreativa näringar och den ökade spridningen av satsningar för att synliggöra och stärka dessa näringar har väckt starka reaktioner bland kulturarbetare, men har ändå gjort något av ett segertåg över stora delar av världen. Under 1990-talet utvecklades kulturpolitiken i många europeiska länder i en riktning där kulturen alltmer kom att legitimeras utifrån ekonomiska och sociala nyttoaspekter (Franzén 2002, Johannisson 2003, Nilsson 2003, Mitchell 2003). En liknande utveckling ser vi i Japan, Kanada, Nya Zeeland och USA (Vestheim 1995, Belfiore 2002). Utvecklingen startade med Storbritanniens satsning på de kreativa näringarna år 1998. Storbritanniens framgångsrecept var att definiera de kulturella näringarna på ett sätt som gjorde dem ekonomiskt betydelsefulla – man inkluderade till exempel hela mjukvaruindustrin. Dessutom bytte man namn på näringarna och kallade dem ”kreativa” i stället för ”kulturella”. Definitionen spreds sedan till en rad länder där olika satsningar för att kartlägga näringarna och främja företagandet inom dem lanserades (Kolmodin 2008). Inom Europeiska unionen (EU) är idén om kulturens roll för ekonomisk tillväxt och regioners konkurrenskraft i dag starkare än någonsin, vilket speglas i EU:s ramprogram för kultur, Kreativa Europa, som löper under perioden 2014–2020. De allra flesta moderna stater har också någon form av policy eller satsning på kulturella och kreativa näringar, trots att det knappast finns några påtagliga belägg för att satsningar på kulturen automatiskt skulle leda till ekonomisk tillväxt (Gray 2007). Mot denna bakgrund blir det viktigt att förstå hur och varför idén fått så stor spridning samt hur utvecklingen på området sett ut i Sverige, vilket vi visar i bokens kapitel 4–6. Den andra idé som utmanar etablerade sätt att värdera och organisera kultur handlar om att kulturen kan och bör organiseras i enlighet med manage mentidéer och ‑modeller. Frågan om hur skattemedel kan användas så effektivt och transparent som möjligt genomsyrar numera alla politikområden, så även kulturpolitiken. Detta har i sin tur öppnat upp för managementidéernas intåg i kulturlivet. Det finns starka företrädare för idén att kultur ska skapas på ett resurseffektivt sätt, vilket grovt uttryckt innebär så mycket kultur som möjligt för pengarna. Vidare tar idéer om resultatmätning och ekonomisk redovisning i dag stor plats i organisationerna inom det k ulturpolitiska © F ö rfattarna och S tudentlitteratur

Jenny Svensson & Klara Tomson

fältet. Denna utveckling har väckt protester bland företrädarna för de äldre, etablerade idéerna om kulturpolitikens syfte, och har därmed också skapat debatt kring hur den offentligt finansierade kulturen ska värderas. Skuggutredningen är ett tydligt uttryck för denna motsättning: Vi säljer kulturens själ om vi reducerar dess värde till mätbara begrepp. Och när dessa mätbara värden en dag sjunker då är risken att ingen förstår vad vi vill värna om. (Oscarson 2008)

Citatet utgör de avslutande raderna från ett blogginlägg om de risker som finns med att värdera kultur efter mätbara variabler, som till exempel försäljningssiffror, sysselsättning och beläggning på föreställningar. Bloggen skrevs av Stina Oscarson och var kopplad till skuggutredningen. Till skillnad från andra frågor som skuggutredningen opponerade sig emot, var kravet på att offentligt finansierad kultur ska mätas inte formulerat som en uttalad del av kulturpolitiken. Managementidéerna har i stället kommit in lite från sidan, exempelvis i form av återrapporteringskrav i regleringsbrev, och kan beskrivas som en del av new public management. Minsta lilla fria teatergrupp får i dag öronmärkta pengar från sina anslagsgivare, vilka förväntar sig redovisningar av medelsanvändningen i enlighet med god redovisningssed (Köping 2007). Anslagsgivarna ålägger också kulturorganisationerna att redovisa mål, ekonomiska resultat och publikunderlag samt tillhandahålla marknadsplaner och utvärdera sin verksamhet i både ekonomiska och kvalitativa termer. Många kulturarbetare talar om en ökad administration och om nya former av krav som inte har med deras kärnverksamhet att göra. I bokens kapitel 8–11 undersöker vi hur denna förändring kan ta sig uttryck på olika sätt. I boken belyses slutligen en idé som egentligen alltid funnits med i svensk kulturpolitik, och som i och med 2009 års kulturproposition gav upphov till den kanske största förändringen, nämligen decentraliseringstanken. Att kulturen ska spridas över landet och göras tillgänglig för alla medborgare är ett gammalt tema inom svensk kulturpolitik, men genom inrättandet av den så kallade kultursamverkansmodellen har idén om decentralisering tagit sig ett nytt konkret uttryck. I bokens kapitel 7 behandlas frågan om vad denna förändring egentligen resulterat i, i termer av statligt inflytande och regioners möjligheter att göra egna och nya kulturpolitiska prioriteringar. 20

1 Kampen om kulturen …

Idéerna om kultur som näring, om management på kulturområdet och om decentralisering skulle kunna leda till dramatiska förändringar i vad som uppfattas vara kulturens roll och kulturpolitikens uppgift, liksom i kulturorganisationernas organisering och praktik. Men har de gjort det? I den här boken undersöker vi om sådana förändringar faktiskt har ägt rum, vad som i så fall har förändrats och hur förändringarna har gått till.

Om bokens innehåll I bokens kapitel beskrivs på olika sätt nya och gamla idéer om kulturpolitikens syfte och organisering, men också möten mellan olika – ibland motstående – sådana idéer. Vi intresserar oss särskilt för vad dessa möten har resulterat i, med avseende på hur både kulturpolitisk och kulturproducerande verksamhet i dag motiveras och organiseras. För att begripliggöra dessa processer använder vi oss av ett teoretiskt perspektiv som är användbart för att förklara både förändring och stabilitet, nämligen nyinstitutio nell organisationsteori. Vi kommer att ge en närmare introduktion till vårt teoretiska perspektiv i kapitel 2. Därefter följer de empiriska kapitlen, som är uppdelade i två delar. Bokens första empiriska del handlar om den nationella kulturpolitikens framväxt och om hur idéer om kulturens roll för ekonomisk tillväxt och idén om att kulturpolitik bör decentraliseras har kommit in i och påverkat denna. I kapitel 3 ger Bengt Jacobsson en övergripande beskrivning av den nationella kulturpolitikens utveckling över tid, och i relation till svensk förvaltningspolitik i stort. Fokus ligger dels på kulturpolitikens organisering, dels på de idéer (i form av politiska mål) som varit viktiga vid olika tidpunkter. Kapitlet visar också att kulturpolitiken varit särdeles bra på att plocka upp och anamma mer generella förvaltningspolitiska trender. Eglė Rindzevičiūtė placerar sedan i kapitel 4 in den svenska utvecklingen i en internationell kontext. Idén om kulturens roll för ekonomisk tillväxt, som diskuteras under etiketten kulturella och kreativa näringar (KKN), sprids för närvarande internationellt. Kapitlet tar avstamp i de första brittiska initiativen på det här området och följer KKN:s resa över världen. Särskilt fokus läggs på den utveckling som skett på EU-nivå, då EU har varit en central aktör i att föra upp kulturens ekonomiska nyttoaspekter på den politiska dagordningen. © F ö rfattarna och S tudentlitteratur

Jenny Svensson & Klara Tomson

I kapitel 5 berättar sedan Klara Tomson om det första svenska försöket att översätta idén om kultur som näring till någon form av kulturell praktik, nämligen KK-stiftelsens satsning på det som då kallades för upplevelseindustrin. I kapitlet beskrivs hur olika aktörer, av olika anledningar, kopplade sig till respektive distanserade sig ifrån idén samt vad som gjordes för att väcka uppmärksamhet och skapa stöd för, respektive mobilisera emot, idén. I kapitel 6 fortsätter Klara Tomson att följa idén om kulturella och kreativa näringar och beskriver hur den svenska regeringen tar vid där KK-stiftelsen slutade. Hon rekonstruerar här arbetet med kultur- och näringsministrarnas handlingsplan för KKN. Särskilt de potentiellt motstridiga perspektiv på kulturens och kulturpolitikens roll som byggdes in i satsningen lyfts fram samt vilket perspektiv som fick tolkningsföreträde och med vilket resultat. Det framgår att satsningen i praktiken var övervägande näringspolitisk och därför lämnade det kulturpolitiska fältet relativt oberört. Bokens första empiriska del avslutas sedan med en redogörelse för hur idén om kulturpolitikens decentralisering har omsatts i kultursamverkansmodellen, och med vilka effekter. Roger Blomgren och Jenny Johannisson analyserar i kapitel 7 det som ofta lyfts fram som en av de största förändringarna inom svensk kulturpolitik under 2000-talet, nämligen samverkansmodellen. I denna modell krockar förvisso två starka idéer, men i stället för tydligt motstående idéer handlar det om idéer som har samma rot. Två olika tolkningar av decentraliseringsidén ställs i kapitlet mot varandra i historisk belysning och sammanstrålar sedan i samverkansmodellens utformning. Bokens andra empiriska del handlar om de kulturorganisatoriska praktikerna – här exemplifierade i Oktoberteatern, Stockholms kulturhus och Stockholms stadsteater – och de möten mellan etablerade och utmanande idéer som sker där.3 Kapitel 8 handlar om hur Oktoberteatern i Södertälje har utvecklats från den friaste av fria teatergrupper till en så kallad mindre institution. Ann-Sofie Köping Olsson beskriver hur idén om ”det fria” har 3 När det gäller val av fall – dvs. Oktoberteatern, Stockholms kulturhus och Stockholms stadsteater – kunde det kanske invändas att organisationerna representerar en tydlig Stockholmsbias och att scenkonst får för stort utrymme. Det stämmer att detta urval inte är representativt för svenskt kulturliv och alla de organisationer och individer som på olika sätt arbetar med kulturella uttryck. Men det är heller inte därför organisationerna valts ut. I stället är det så att just dessa organisationer utgör tre exempel som tydligt belyser olika för boken viktiga poänger.

1 Kampen om kulturen …

brutits mot kulturpolitiska realiteter och hur teatern över tid kopplat sig till, och använt sig av, andra idéer som ett resultat av detta. I kapitlet anläggs ett historiskt perspektiv, där teaterns utveckling följs från 1970-talet och framåt. Denna historiska blick återfinns också i kapitel 9, där Jenny Svensson beskriver den process varigenom Kulturhuset i Stockholm blev till. Kulturhuset är jämnårigt med Sveriges första kulturproposition, och de båda delar därför ett gemensamt idéarv. Dessa idéer, samt hur de tolkas på olika sätt av de för processen centrala aktörerna, lyfts fram i kapitlet och analyseras med hjälp av bokens teoretiska perspektiv. Det visar sig att två skilda tolkningar av idén om demokratisk kultur fanns representerade och styrde processens utveckling. Berättelsen om Stockholms kulturhus fortsätter sedan i kapitel 10, där utvecklingen av organiseringen och styrningen av huset beskrivs från 1970talet och fram till 2013 (då Kulturhuset och Stockholms stadsteater blev det gemensamma bolaget Kulturhuset Stadsteatern). Jenny Svensson spårar här hur Kulturhuset har förändrats genom det gradvisa införandet av olika organisations- och managementidéer, och tydliggör på detta sätt hur nya idéer över tid fått allt större utrymme. I kapitel 11 vänds blicken mot Stockholms stadsteater. Stadsteatern har i många sammanhang lyfts fram som en ”success story” och en effektiv modell för andra kulturorganisationer att efterlikna. Leonora Mujkic analyserar i kapitlet de argument som har använts för att presentera teatern som en modern organisation samt de individer som har konstruerat denna bild. Kapitlet visar att inspiration till bilden av Stadsteatern som en modell för andra har hämtats från företagsvärlden och att det har funnits starka konflikter kopplade till denna bild. Boken avslutas med ett sammanfattande och analyserande kapitel – k apitel 12 – där vi, mot bakgrund av de empiriska kapitlen, diskuterar de förändringar som de tre utmanande idéerna fört med sig samt vad dessa förändringar inneburit för hur 2000-talets kulturpolitik motiveras och organiseras.

Jenny Svensson är biträdande lektor i företagsekonomi med inriktning mot offentlig organisation vid Södertörns högskola. Klara Tomson, fil.dr i företagsekonomi, är forskare vid Södertörns högskola samt utredare vid Myndigheten för kulturanalys.

KAMPEN OM KULTUREN IDÉER OCH FÖRÄNDRING PÅ DET KULTURPOLITISKA FÄLTET Det här är en bok om kulturpolitisk förändring i Sverige under senare år. Det är samtidigt en bok om idéer och om idéernas makt att forma vår verklighet. Kulturpolitik har traditionellt utgått från idéer om kulturens roll för demokrati och allas rätt till bildning. Utöver dessa idéer rymmer det kulturpolitiska fältet i dag även diskussioner om kulturella näringars betydelse för tillväxt, och om vikten av att även kulturens organisationer tillämpar resultatmätning, redovisning och effektivisering. I boken ställs frågor om vad som händer när nya idéer förs in på det kulturpolitiska fältet, varifrån dessa nya idéer kommer och hur de introduceras. Genom att belysa både idéer som alltid varit starka på fältet och nyare idéer som utmanar de etablerade synsätten visar författarna på att något betydelsefullt har förändrats i den svenska kulturpolitiken. Nya motiv har blivit viktiga för kulturpolitiken och nya samarbetsmönster har framträtt, samtidigt som fältet har kommit att präglas av en stark managementlogik. En sådan utveckling kan konstateras i många delar av samhället, och i boken diskuteras konsekvenserna av denna ”managementalisering” av kulturen.

Förvaltningsakademin är en mångvetenskaplig centrumbildning vid Södertörns högskola som bedriver forskning om förvaltning, erbjuder uppdragsutbildning och verkar för kvalificerade möten mellan forskning och praktik.

Art.nr 38984