Välkommen till Agora – en värld där allt kan köpas och säljas. Även barn. Även känslor. Även liv. I en stad där ingenting ges av fri vilja, och mänsklighet värderas enligt marknadspris, skall två tonåringar komma att för alltid förändra historiens kurs. De vet det bara inte ännu. Deras öde har förutspåtts sedan urminnes tider och hemlighållits, i tålmodig väntan på att de skall födas. Det står att läsa i ett manifest … Lilly arbetar för Agoras härskande astrolog, greve Stelli. Hon drömmer om en annan värld, en plats där människor frivilligt hjälper varandra och känslor inte kan säljas på flaska. Mark däremot, en pojke som blir utnämnd till Stellis lärling, tar på sig mer makt än vad han är redo för. Varken Mark eller Lilly vet vem de kan lita på eller vem som är en fiende – i Agora är alla vana att betala för allt. Men det skall tids nog komma att ändras. Om de bara hittar svaret på frågan:
Vad är Midnattsmanifestet?
David Whitley
www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-15794-3
Översättning Lottie Eriksson
Whitley Midnattsmanifestet.indd 3
10-04-12 15.40.23
Kapitel ett Trappan Att vara död var kallare än Mark hade väntat sig. När hans mor hade berättat för dem om livet efter detta hade hon brukat dra honom tätt intill sina yllekjolar och målat upp en bild av en annan stad, en stad där det alltid var sommar. En värld där floden blänkte ren och klar, ett land där alla skulder var glömda. Mark trodde på vartenda ord ända tills han vaknade i en stencell, darrande och invirad i en svepning. Hans mor var den som hade gått bort först. Hon hade åtminstone fått reda på hur fel hon haft innan han gjorde det. Hon hade blivit grå som sten. Han hade hållit henne i handen ända till slutet. Sedan hade liemannen kommit. Det hade sett ut som en man i en svart rock tills han fick en skymt av ansiktet – slätt och vitt, utan mun eller näsa men med två enorma svarta ögon. Mark hade tryckt sig längst in i ett hörn när den gick förbi. De andra barnen hade sagt att man förvandlades till stoft om man rörde vid den. Den kom tre gånger. Första gången för att hämta hans mor, sedan för att ta hans bror och syster. Varje gång hörde 7
Whitley Midnattsmanifestet.indd 7
10-04-12 15.40.23
han sin far mumla något och liemannens lågmälda svar, aningen för lågt för att vara hörbart. En enda gång hade fadern talat högt nog för att Mark skulle kunna uppfatta orden. Far skrek något om vattnet, att det inte fanns något annat vatten att dricka. Den gången hade liemannen gått därifrån med långsammare steg, som om den visste att den skulle komma tillbaka. Efter det kom tröttheten och yrseln. Mark hade sett sina egna händer bli grå. Han visste att det skulle hända snart. Sedan fanns bara sinnesförnimmelserna kvar. En svidande mun, oväsen. Känslan av att till hälften knuffas, till hälften lyftas förbi virvlande former och ljud. Att till slut uppfyllas av en ljuvlig svalka. När han vaknade frös han. Det var uppenbart att han var död. Allt kändes annorlunda. Gråtonen var borta från huden, ljuden borta från luften. I livet hade stanken från floden blandats med fisklukten som satt fast i håret och kläderna. I livet efter detta luktade det damm, med ett stänk av ättika. En stund låg han och blundade och drog lakanen tätare om kroppen för att stänga ute vinddraget som smög omkring runt fötterna, men det hjälpte inte. Han såg sig om i rummet. Det var inte stort. Väggarna och golvet var av grå sten. Han kunde urskilja en eldstad där det ännu glödde lite. Och bredvid den en dörr. Mark väntade, fast han visste inte riktigt på vad. En ängel? Hade han varit en tillräckligt god människa för det? Han hade alltid hjälpt sin far att rensa fisken. Och han hade skött om sin bror och sin syster när pesten tog dem. Räckte det? Stelt lät han fötterna glida ut över sängkanten och steg upp. Han hasade sig fram mot dörren. Den var gammal och runt 8
Whitley Midnattsmanifestet.indd 8
10-04-12 15.40.23
gångjärnen hade träet slagit sig. Den såg inte ut att tillhöra en ängel. Handen skakade när han sköt upp dörren. Framför honom fanns en uråldrig spiraltrappa i sten som ledde uppåt. Något vaknade till i hans bakhuvud. Något hans mor hade sagt om legenden om mannen som inte var god nog för att få komma in i himlen men som hade klättrat upp dit själv. Långt bort, uppe i trappan, tyckte han sig skymta ett ljus. Han lyfte sin nakna fot och satte den på första trappsteget. Trappan var ojämn, på en del ställen hade stenen vittrat bort. När han tittade neråt såg han att den fortsatte förbi det rum han kommit ifrån och försvann ner i det dunkla djupet. Efter det försökte han låta bli att titta ner igen. Han gick förbi dörrar. Tjocka dörrar i mörkt trä. Det syntes inget ljus i dörrspringorna. Tänk om det var där de fördömda hamnade? De som inte fullgjorde sina sysslor, inte betalade sina skulder. Mark hade sett hur de skrikande släpades ut ur sina hem av inkasserarna, männen i blått. De sågs aldrig mer till. Han fortsatte allt högre upp i spiraltrappan. Den verkade bli brantare. Benen var svagare än när han levde, och han tog stöd mot väggen. Något var inristat i stenen, kände han. Det var för mörkt för att kunna se vad det var, så han utforskade det med fingertopparna. Sex figurer i en cirkel. Spetsiga figurer. Stjärnor. Borde han veta vad det betydde? Han försökte minnas mer av sin mors berättelser, men det var plågsamt att tänka på henne. Nedanför honom hördes plötsligt gnisslande gångjärn. Han ökade takten. Med bultande hjärta och med hjälp 9
Whitley Midnattsmanifestet.indd 9
10-04-12 15.40.23
av både händer och fötter skyndade han uppåt. Bakom sig hörde han andra steg, långsamma och bestämda. Inget gott kunde komma ur det mörka djupet, och han var så nära ljuset. Och sedan såg han det. Ovanför honom stod en av de gamla dörrarna öppen. Inifrån rummet strömmade ljus ut – rosa, brandgult och gyllene. Mark skyndade framåt, kravlade sig ännu högre upp. Samtidigt kastade han en blick bakåt. I trappan under honom fanns liemannen, vars svarta silhuett smälte ihop med de djupa skuggorna. Han tvingade sig uppåt. Bara lite längre, bara några steg till. Ingen lieman kan stiga upp i himlen. Flämtande kom han fram till dörren, drog sig in med ett grepp om dörrkarmen, vräkte sig in i rummet. Ögonen sved av det skarpa ljuset, så att han blev tvungen att knipa ihop dem. Bortom dörren fanns ett landskap helt i vitt. Och framför honom, omgiven av strålglans, stod en skepnad, en flicka, och såg rätt in i det bländande ljuset. Hon vände sig om, Mark sjönk ner på knä och tittade stint ner i golvet. Mor hade sagt att den som såg på en av himmelens invånare skulle få känna själen brännas bort. Hans ögon brann redan. Bakom sig hörde han liemannens steg närma sig. Han tryckte sig platt mot golvet. Ängeln skulle rädda honom. ”Herrn … vem är det här?” Rösten tillhörde inte en ängel. Den var försiktig, vaksam och uppenbart ung. Den påminde Mark om hans syster. ”Han heter Mark.” En annan röst, manlig, äldre och dämpad. Mark kände hur han flämtade till. Nu var liemannen bak10
Whitley Midnattsmanifestet.indd 10
10-04-12 15.40.23
om honom, han hörde hur det prasslade om hans rock när han böjde sig över honom. ”Han tillhör mig nu.” ”Är han sjuk?” ”Inte nu längre. Isolering från alla smittkällor var enda sättet att få honom helt återställd. Han verkar definitivt piggare nu, även om jag inte förstår skälet till all denna panik.” Förvirrad öppnade Mark ögonen en aning och vred lite på huvudet. Ängeln stod framför liemannen – han lång, i svart skrud och med ett fasaväckande, blekt ansikte, hon i vitt med undantag för det mörka ansiktet, håret och händerna. Han försökte resa sig, men ängeln vred på huvudet åt hans håll. Han såg vädjande på henne. ”Om ni tillåter, herrn”, sa ängeln och hennes mörkbruna, nästan svarta ögon mötte nyfiket Marks blick. Så sträckte hon upp handen och tog kvickt bort liemannens ansikte. För ett ögonblick kände sig Mark yr, det snurrade i huvudet. Och sedan återvände han till livet. Tornrummet blev mörkare när ljuset från den nedgående solen, som hade strömmat in genom det smala fönstret, sjönk ner under fönsterbrädet. Rummet, såg Mark nu, var fullt av möbler täckta av vita skyddsöverdrag. Ängelns skrud brann inte längre av ljus. Faktum var att kläderna inte var mycket bättre än hans egna – bara en enkel arbetsklänning i bomull och ett gräddfärgat förkläde. När hon böjde sig ner mot honom gled några tjocka, svarta hårslingor ut ur det vita bandet hon hade knutit upp det med och föll ner i ansiktet på henne. Och i händerna höll nu den mörkhyade flickan en vit, besynnerligt formad mask, tillsammans med 11
Whitley Midnattsmanifestet.indd 11
10-04-12 15.40.24
ett par tjocka, mörka glasbitar som Mark snart skulle få lära sig kallades skyddsglasögon. Vad liemannen anbelangade var hans verkliga ansikte en människas. En ung man vars korta, stripiga, bruna hår hade börjat dra sig bakåt vid tinningarna, en man med en smal mustasch på överläppen. Mark satte sig upp. ”Lever jag?” sa han, och rösten rosslade på ett plågsamt sätt i hans torra strupe. Flickan nickade. ”Tack vare doktor Theophilus”, sa hon. Hon såg på Mark, studerade honom med sina mörka ögon. Sedan vände hon sig till mannen. ”Herrn, greven skrev i sitt meddelande att han ville träffa er vid femte timmen. Jag har burit upp hans mat.” Doktorn drog nervöst ett finger över mustaschen. ”Du kan möjligen inte tala om vilket humör han var på, Lily?” Flickan, Lily, fick en rynka mellan ögonbrynen. ”Jag skulle vara … taktfull, herrn.” Hon kastade en blick på Mark, som fortfarande satt på golvet mellan dem, och sa: ”Är du hungrig?” Det tog några sekunder för Mark att inse att hon pratade med honom. Sedan upptäckte han, helt plötsligt, att han var utsvulten. Han nickade ivrigt. Lily log. ”Får han äta nu?” frågade hon doktorn, som trutade med läpparna. ”Jag tror det”, svarade han försiktigt. ”Ja … lite mat först, och sedan kan du visa honom runt. Morfar och jag har viktiga saker att diskutera.” Lily svarade med att nicka raskt och vände sig mot Mark 12
Whitley Midnattsmanifestet.indd 12
10-04-12 15.40.24
igen. Hon sträckte fram handen. ”Första delen av rundvisningen – köket är åt det här hållet.” Mark lade sin hand i hennes. Mot hennes mörka fingrar verkade den blekare än normalt, men det kanske berodde på att den vanliga smutsen hade tvättats bort. Han reste sig på skälvande ben. Han var längre än hon. Hon släppte taget och visade med handen neråt i trappan. Här uppifrån såg den inte lika övernaturlig ut. ”Fem dörrar ner”, sa hon. ”Gå in och vänta på mig där. Rör du vid grytorna så kommer du att få ångra dig. Jag måste bara få prata lite med doktorn.” Mark nickade igen och försökte komma på något att säga samtidigt som han traskade tillbaka ut i trappan och började gå ner. Han funderade fortfarande på saken när han kom fram till den femte dörren och tryckte ner handtaget. Sedan jagades alla tankar på ord bort ur huvudet av den överväldigande lukt som strömmade ut genom dörröppningen. Doften av mat som sjöd i grytor över en osande eld. Helt plötsligt var det som om han vore tillbaka vid floden, innan gråpesten hade kommit, där de skiftande lukterna från hundra soppor och grytor på kvällarna lotsade honom genom gränderna fram till hemmet, där han tillsammans med sin bror och syster satt hukad över tallriken och åt upp varenda gnutta av faderns sista fångst för dagen. Han var på väg att rusa in och lyfta av locket på den närmaste grytan när han hörde ljud ovanför sig. Lily och doktorn pratade. Han blev stående vid dörren medan nyfikenheten och hungern kämpade om övertaget. Så tassade han tyst upp i trappan igen och spetsade öronen. 13
Whitley Midnattsmanifestet.indd 13
10-04-12 15.40.24
”… inte låta gubben få veta”, sa doktorn. ”Inte riktigt än. Han tycker inte att vi behöver någon mer tjänare. Jag har försökt förklara att jag inte klarar mig utan hjälp, men … du vet ju hurdan han är.” ”Javisst, herrn. Jag antar att Mark ska hjälpa er.” ”Så fort han är pigg nog, Lily. Han är den första av mina patienter som blivit helt frisk igen”, sa doktorn med en gnutta stolthet i rösten. ”Det är bäst att ta det försiktigt.” Mark log. Han visste inte vad som pågick, men vilka de här människorna än var så tänkte de behålla honom. ”Och …”, hördes Lilys röst där uppifrån, ”vet han om ännu att hans far sålde honom?” Det blev tyst en liten stund. ”Jag tänkte att du kunde få ge honom just det beskedet, Lily”, suckade doktorn, ”eftersom du vet hur det är att anpassa sig …” ”Som ni vill, herrn.” Stumt, omärkligt, dog Marks aptit.
14
Whitley Midnattsmanifestet.indd 14
10-04-12 15.40.24
Välkommen till Agora – en värld där allt kan köpas och säljas. Även barn. Även känslor. Även liv. I en stad där ingenting ges av fri vilja, och mänsklighet värderas enligt marknadspris, skall två tonåringar komma att för alltid förändra historiens kurs. De vet det bara inte ännu. Deras öde har förutspåtts sedan urminnes tider och hemlighållits, i tålmodig väntan på att de skall födas. Det står att läsa i ett manifest … Lilly arbetar för Agoras härskande astrolog, greve Stelli. Hon drömmer om en annan värld, en plats där människor frivilligt hjälper varandra och känslor inte kan säljas på flaska. Mark däremot, en pojke som blir utnämnd till Stellis lärling, tar på sig mer makt än vad han är redo för. Varken Mark eller Lilly vet vem de kan lita på eller vem som är en fiende – i Agora är alla vana att betala för allt. Men det skall tids nog komma att ändras. Om de bara hittar svaret på frågan:
Vad är Midnattsmanifestet?
David Whitley
www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-15794-3