Pressröster om Väldigt sällan fin
»En alldeles enastående debut.«
skriva klart sin roman var Sami tvungen att försvinna. Han bröt sig loss och stängde in sig i en värld dit ingen hade tillträde. Inte ens Sara, den person som kommit honom närmare än någon annan. för at t kunn a
s v e n sk a d a g b l a det
»Det är en av de bästa svenska debuterna jag läst … Jag slukade boken.« a fto n b l a det
»En suverän debut av en hyperbegåvad författare.«
back cover 203 mm
Monomani är det brev Sami skriver till Sara när han äntligen blivit klar. Det är en enda lång ursäkt och en gripande kärleksförklaring. Men det är också historien om vad det egentligen var som hände.
Sami Said (f. 1979) romandebuterade med Väldigt sällan fin 2012. Han nominerades till Borås Tidnings debutantpris och har belönats med flera priser, däribland Katapultpriset.
s y ds v e n sk a n
»Det här är en lysande debut … om inte Väldigt sällan fin blir åtminstone nominerad till samtliga litteraturpriser har ni alla erbarmligt dålig smak.«
Monomani handlar om skrivandets villkor: om disciplin och självpålagda straff, ensamhet, tvivel och den eld som får honom att fortsätta, trots att allt omkring honom rasar. Här finns samma språkliga briljans och drastiska humor som i debuten Väldigt sällan fin, men även ett annat allvar. Skrivandet är på liv och död. Men om kärleken också är det, är det för sent?
sm å l a n ds p oste n
»Sami Said har med romanen Väldigt sällan fin uppfunnit en helt egen, kantig och rapportartad litterär stil som med virtuos precision och humorn som bundsförvant, berättar, överraskar och underhåller… Med skyggheten som en lågintensivt glödande röd tråd genom hela texten lyckas Sami Said med det omöjliga: Att kombinera en stark berättarauktoritet med ett slags bräckligt tvivel över det sagda.« u r moti v e r i n g e n ti l l k ata p u lt p r iset f ö r å r ets l itte r ä r a deb u t
Författarfoto © Annika af Klercker Omslagsillustration Jonathan Josefsson Omslag Elina Grandin
ISBN 978-91-27-13623-6
9 789127 136236
back flap 90 mm
back cover 130 mm
17 mm
front cover 130 mm
front flap 90 mm
13-11 Monomani, 25 mars.indd 2
2013-03-25 14.16
Hej Sara. Hej Sara. Hej sötaste Sara. Finaste Sara. Bästa förlåtande barmhärtiga ha-överseende-och-aldrig-vara-arg-på-mig-Sara. Se, när du upptäcker att det är jag som har skrivit till dig blir du alldeles jätteglad och bredaste leendet, nästan så att ansiktet inte räcker till, och skuttig och gosig inombords. Eller hur? Som att det är det bästa med dagen. Trots att det redan var en underbar dag som du inte trodde kunde bli bättre. Men det blev den. Tack vare mig. Och vad du än har för dig lägger du det åt sidan fast det är något superviktigt som inte kan vänta, för du måste läsa nu på direkten och du är tusen gånger nyfiken och vill genast ha svar på allt. Andas. Lugn. Jag förstår din otålighet men det är inte bråttom. Häll upp ett glas kall mjölk. Ta 5
13-11 Monomani, 25 mars.indd 5
2013-03-25 14.16
fram lite småkakor. Gör det bekvämt för dig. Du ska få svar. Med tanke på att vi har för vana att be om ursäkt för sena brev, även om det bara handlar om några få timmars fördröjning, måste detta bli den längsta, mest krälande ursäkten genom världshistorien. Läs vidare så får du se. Du har saknat mig, inte sant? Du har säkert ofta undrat och försökt komma på godtagbara anledningar till mitt försvinnande. Med omåttlig oro har du varje dag slagit upp tidningen, om du har en tidning, och sökt efter ledtrådar. Var jag han mannen som hängt sig? Kan du tänka dig, ett halvt år dinglandes i garderoben utan att någon märkte det? Visst anser du det vara ett öde som passar mig? Ska du inte stänga av telefonen? Jag vet, ingen brukar ringa, men varför ta risken? Eller han som blivit överkörd av en berusad bilist? Meddelande till allmänheten: om ni är bekanta med detta lik får ni gärna komma på besök till bårhuset. Eller han som gick vilse i skogen, vad gjorde jag där, jag som inte står ut 6
13-11 Monomani, 25 mars.indd 6
2013-03-25 14.16
med att vara utomhus, och aldrig återfanns igen. Kände du ett stygn i hjärtat av tanken på att de kunde vara jag? Befrielse för att du just sluppit ovissheten? För visst var det så att det plågade dig och hela tiden och att människorna du har i din omgivning tycker att du varit frånvarande på sistone? Det skulle jag uppskatta. Verkligen. Du anar inte. Att få figurera i dina tankar. Vara så nära. Så kär. Att du ständigt har frågat dig var jag är. Kanske förebrådde du till och med dig själv. För du är medveten om att jag kan vara nyckfull och skoningslös i mitt avvisande av människor. Så bara för att du i ditt senaste brev råkat skriva något alldagligt bröt jag kontakten. Skrev han inte att enbart det sista intrycket fäster och om man träffar honom och det bara gick lite si så där är det vad han minns och blir tveksam och drar sig helst undan vidare umgänge? Fast samtidigt tror du det bästa om oss, det borde du, och du förkastade den tanken så fort den dök upp och återgick till att anta att det hänt mig något ödesdigert. 7
13-11 Monomani, 25 mars.indd 7
2013-03-25 14.16
Din oro steg till nya oklätterbara höjder. Gjorde dig sömnlös. Vred du dig av och an i sängen? Gav du upp, till köket och en kopp te och håglöst stirrande ut genom fönstret? Var är han? Blev livet fattigare utan mig? Du funderade på att kontakta polisen men vad skulle du säga? Vänligen definiera er relation? Är ni släkt? Är ni ett par? Vänner? Jag känner dig och du var garanterat rädd för att det skulle komma en outsinlig ström av frågor och att du skulle vara tvungen att prata och att det skulle sluta med att de skrattade åt dig. Har ni aldrig träffats ens? Och ett genomborrande, bullrigt haha, som i snart vänder de andra på stationen sig om för att se vad som pågår. Visst var det så du tänkte dig det? Istället sökte du efter mig på nätet och jag har ingen aning om hur man letar men du kan inte ha hittat mig för jag är som jag är och min senfärdighet är charmig men nu blev den ett hinder. Var får man fatt i folks telefonnummer? Ring. Ring. Det var en äldre man som svarade och han lät visserligen som han kom från någonstans långt borta, med 8
13-11 Monomani, 25 mars.indd 8
2013-03-25 14.16
en brytning som du kunde acceptera som min, men han flåsade också lite i luren och sa underliga saker som gjorde dig illa till mods och du var den första av hans offer som sökt upp honom.1 Och det var en person som inte svarade och en telefonsvarare som gick på. Hej, du har kommit till Sami. Lämna gärna ett meddelande efter tonen så hör jag av mig så fort jag kan. Men det vore inte likt mig att ha en telefonsvarare och låta så präktig, tyckte du, trodde du, chansade du. Ett efter ett betade du av numren på listan. En familjefar, skräniga barn i bakgrunden, en oförskämd tonåring som svarade med, öh, vem ere, och tyvärr, de nummer du hittade, för vi är ett flertal som har samma namn, är inte mina. Och du visste inte längre vad du skulle ta dig till. Vad mer kunde du göra? Hann du ge upp hoppet? Jag läste om en kvinna vars man en dag mysKommer du ihåg när jag flyttade till Örebro och polisen som ringde mig för att man måste anmäla sig som sexförbrytare eller nåt och de trodde att det var jag för att det finns en som har samma namn som jag och det var honom du ringde till. 1
9
13-11 Monomani, 25 mars.indd 9
2013-03-25 14.16
tiskt försvann. Han bara reste sig upp ur fåtöljen, jag ska köpa cigaretter, och kom aldrig tillbaka. Hon kvinnan höll länge fast vid att han skulle återvända. Betedde sig precis som du kanske gjorde, kunde inte sova, drack te nattetid och stirrade ut genom fönstret. Frågade sig vad det blivit av honom. Hon tog sig dagligen till polisstationen för att få reda på om de hade några nyheter och det hade de inte. Såna här fall är svåra att lösa, sa de. Vill människor försvinna hittar man dem inte igen. Det vägrade hon tro på. Att han lämnat henne. Hon ringde runt till sjukhus. Hon läste tidningar. Varje död var hans. Hade det inte underlättat om tidningarna istället skrev ut om det var en vit eller gul eller grön eller röd eller svart och vilken ålder och längd och hårfärg och skostorlek och inkomst och allting? Då hade man vetat när man ska bry sig och när man kan strunta i. Hur länge som helst väntade hon och ibland var hon arg på honom för att han inte kom tillbaka, det kanske var så att han höll sig borta, och ibland var hon ledsen för att han 10
13-11 Monomani, 25 mars.indd 10
2013-03-25 14.16
inte kom tillbaka och sedan blev hon arg på sig själv för att hon blev ledsen och ibland fick hon för sig att han snart var hemma igen och dukade för två och även långt efter det att hon gått vidare, gjort sig av med hans saker, gift om sig med en annan man, såg hon sig emellanåt om, i tron om att han var där, och än idag förväntade hon sig att han oannonserat skulle dyka upp. Var det så för dig? Kände du så? Hann du ge upp hoppet? Föll du i gråt? Väntade du varje dag på att jag skulle skriva? Vad hetsig du är. Redan nu gör du misstänksamma minen för att den här längsta ursäkten inte artar sig och stöddig är den också. Jag inser vilken svår uppgift jag har framför mig. Det hör till att våra brev ska påbörjas med ursäkter för den minsta fördröjning. Förlåt, datorn säckade ihop. Men det räcker inte för oss och man måste lägga till att ingången till huset snöade igen och att man därför inte kunde ta sig ut till en annan dator och dessutom hade brevduvan man skickat ut frusit ihjäl på vägen. Eller vad som helst för11
13-11 Monomani, 25 mars.indd 11
2013-03-25 14.16
utom det för vi måste variera oss, annars låter det inte trovärdigt och vi har redan kommit på alla andra fantastiska ursäkter. Så jag kan inte heller säga att mitt huvud lossnade och rullade bort och återfanns först nyligen under ett brofäste och att det är därför, den är tagen, eller att jag drabbades av en sällsynt sjukdom vars enda symptom var att jag fick hysteriska attacker så fort jag försökte bilda ord och lång tid på kurort och läkare som stod handfallna och att det är därför, den är tagen, och nu måste jag överträffa alla dem. Du måste erkänna att jag har åtskilligt att stå i. Så. Så. Så. Var blev jag av? Har du tänkt på att när det hänt något hemskt och det är en person inblandad och den personen inte redan är känd eller bekant med en känd, att man då hänvisar till en allmän identitet på löpsedlarna. Det är aldrig ett namn. Aldrig specifikt. Det är inte en individ som råkat illa ut. Utan en student som rånmördats. En ensamstående mamma någonting. En representant för en grupp. Jag förmodar att det är avsett att framkal12
13-11 Monomani, 25 mars.indd 12
2013-03-25 14.16
la en schablonartad bild hos läsaren, någonting som man kan sympatisera med. Och om det var jag som råkat illa ut och i och med att man inte längre får använda svarting som beteckning för mig och man måste skriva någonting, hur tror du de hade beskrivit mig med ett ord? Vem är jag? Vad tror du? Hur gör man mig intressant? Författare hittades drunknad? Inte? Fast det får inte vara något med vatten. Passar inte. Jag är rädd för vatten och dålig på att simma och går aldrig nära. Om varje dag är samma dag är samma dag är samma dag var börjar man någonstans? Om det inte finns en punkt a eller b eller slut och allting bara är ett enda ingenting? Den bästa döden (eller var det den vackraste?) stod det i en bok jag fick med mig när mitt skolbibliotek las ned. Mitt mest ambivalenta barndomsminne. Ibland längtar jag är jag rädd för att det ska hända igen. Att biblioteken ska läggas ned och att jag återigen ostört får plocka på mig det jag vill ha och att jag inte längre ska ha en plats att gå till. 13
13-11 Monomani, 25 mars.indd 13
2013-03-25 14.16
Om det är någonting kan man säga att det började exakt vid den tidpunkten och sedan fortsatte det i en viss riktning och så olika följder och man är som på nålar, och det är självklart vilka aspekter som är centrala och snart har man kommit fram till slutet och alla är tillfreds med historien. Då hade det varit enkelt. Men om det är ingenting är det händelselöst och oavbrutet, inga upp och ner och vändningar, utan spänning och förklaring, och nu ska jag på något sätt göra det till någonting. Hur ska det gå till? Jag har varit nära att drunkna – en kanot som välte, en person som stod upp och paddlade, jag som inte vågat insistera på flytvästar – och det var inte lika stillsamt, långsamt borttynande som det beskrevs i boken. Jag klöste och klamrade mig fast på en pojke som själv knappt kunde hålla sig flytande. Aldrig igen. Författare död på ett odefinierat sätt. Hade du köpt det lösnumret? Annars. I vanliga fall. Om du hade varit alla andra. Och undrat var och vad, hade jag varit som han den skeppsbrutne som nyss räddats från 14
13-11 Monomani, 25 mars.indd 14
2013-03-25 14.16
den öde ön där det inte hänt något av betydelse. Det hade inte hindrat mig, jag hade fabulerat fram olika prövningar jag utsatts för, exempel på min uppfinningsrikedom och hur den underlättade för mig: jag lärde mig att stöpa ljus, bygga trädkojor och utkämpade spektakulära bataljer med vildar och sjömonster, och olika insikter om mig själv och min roll i världen och det hade blivit ett ordentligt brev fullsmockat med skrönor. Det är den jag är med andra. Jag ger dem vad de vill höra. Otroligt, du luras väl inte? Jag svär, varje dag på min öde ö var ett äventyr. Men med dig vill jag inte. För mig är det viktigt att du förstår vem jag är. Och det är problemet. Att jag kommer att skriva som det var och det var ingenting och att du kanske inte förlåter mig. Fråga. Förut när du saknade mig och ville ha mig tillbaka och tittade efter mig genom fönstret, om jag måhända var en av de som gick där ute, hur tänkte du då på mig? Var jag bara ett namn som du har knutit till egenskaper hämtade ur mina brev eller var jag som en riktig livs levande 15
13-11 Monomani, 25 mars.indd 15
2013-03-25 14.16
person som består av både ljud och form? Hur finns jag för dig? Kan du se mig? Kan du ta på mig? Andas jag? Om du har gett mig ett ansikte är det ett unikt ansikte eller är det baserat på någon annans? Är jag vacker för dig? Lång? Med fina ansiktsdrag? Inget skelande? Och hår som är en planlagd frisyr? Och de rätta proportionerna? Har du gjort mig bättre? Kanske är det rimligare att inte behandla det som en kronologi i termer av dagar utan som romanens utveckling. Som du eventuellt kommer ihåg, det måste du, jag pratar inte om annat, höll jag på med den här romanen. Den som fick mig att säga teatraliska saker som att utan skrivandet är jag ingen, eller som alldeles nyss, att mitt liv inte mäts i tid utan i rader. Den du med tröttaste tonen frågade när den blir klar så att den åtminstone upphör att vara ett samtalsämne och jag som svarade: Snart, bara lite till. Du trodde mig inte. Hävdade att jag ännu på min dödsbädd kommer att fila på den. Att vi aldrig kommer att bli kvitt den. Även om jag jämt låter som att jag 16
13-11 Monomani, 25 mars.indd 16
2013-03-25 14.16
har tilltro till mig själv och att den kommer bli ett underverk var jag själv tveksam till om den någonsin skulle bli färdig. Varför är det så enkelt att skriva till dig och så svårt att skriva på romanen? Och det var så. Varenda en av dessa dagar har handlat om den. Jag som gick upp på morgnarna, bara därför, som ägnade varje vaken minut åt den. Förutom de få gånger jag arbetade och då var det också för att ha råd att skriva på den. Men mestadels stiga upp och våndas över tanken på romanen. Det går inte att arbeta hemma för det innebär distraktion, man börjar istället titta på teveserier, städa, sova, laga mat, vad som helst egentligen, och det ligger ett folkbibliotek bredvid mig, bara ett par hundra meter bort, och dit gick jag oftast och ibland, trots att det ligger på andra sidan stan, nästan, det kändes så, tog jag mig till universitetsbiblioteket och det är vart jag tog vägen. Men det är ingen förklaring. Det är ingen ursäkt. Det är precis som vanligt. Man har en bild i sitt inre av bibliotek i tystnad, ett fåtal människor utspridda, djupt för17
13-11 Monomani, 25 mars.indd 17
2013-03-25 14.16
sjunkna i böcker och minsta pip bemöts av ett bestämt hysch. Det är inte så på folkbiblioteken. De består av personer som pratar i mobiltelefoner på konstiga språk. Mörka människor i massor som alla ser bekymrade ut. De läser inte. Pojkar. Den tuffa stökiga sorten. Flickor. Den tuffa skräniga sorten. De läser inte. Tanter som entusiastiskt ropar, MEN ÄR DU HÄR, VAD ROLIGT ATT SE DIG. Inte till mig. En man som verkar ha psykiska besvär som gör att han sitter på en bänk med hörlurar, han läser inte, vaggar fram och tillbaka och utstöter obegripliga ljud, ljud som inte kan överensstämma med någon nu existerande musik. Människor man bara ser vid datorerna. Människor som har stämt träff och trivialt tjatter. En kvinna som lyssnar på en tysk språkkurs på högsta volym. Man lärde sig med henne. Och folk som nyser och man vet inte om det smittar och det kunde jag tänka mycket på. Och folk håller hela tiden på med sina mobiltelefoner och nästan ingen verkar bry sig om böckerna som finns där. Det finns inte heller någon naturlig plats att sitta vid. 18
13-11 Monomani, 25 mars.indd 18
2013-03-25 14.16
Mitt folkbibliotek är inte utformat med arbetsro i åtanke. Det är som ett enda stort rum med en akustik som gör att man kan följa med i samtalen som pågår i andra änden och så bänkar och stolar utspridda längs kanterna. Det finns några fåtöljer men de är i fel höjd och man kommer inte åt bordet så man måste arbeta med blocket i knäet och efteråt går det inte att läsa vad man har skrivit. Ett annat ställe som kan duga fast det är precis där det är som mest trafik. De flesta klarar av att vara tysta när de väl har kommit in men på väg in måste de väsnas. Det finns i och för sig ett lite avsides ställe med bord uppradade efter varandra och där kan man vara och där brukade jag vara. Den stunden på morgonen när jag precis slagit upp ögonen och jag visste att jag skulle ägna resten av dagen åt att skriva och det var inte första dagen utan flera hundrade dagen och var skulle jag få kreativiteten ifrån och jag hade ingen aning, och jag kunde inte heller lita på att det gick igår så det borde gå idag, för det gick inte igår och det fanns inget annat att se fram emot än att få åter19
13-11 Monomani, 25 mars.indd 19
2013-03-25 14.16
vända hem och sova igen, den gjorde mig uppgiven och jag ville helst somna om. Universitetsbibliotek är bra. På sätt och vis. Lugna och fina och få distraktioner och öppna nästan jämt. Men jag känner mig inte välkommen. De har andra besökare. Studenter som allihop är unga och vackra och duktiga och minsann har de insett vad de ska göra av sina liv och det är en väg som leder någon vart. De upptäcker omedelbart att jag inte hör hemma bland dem. Nu gör du den där himla-med-ögonen-minen och tänker att jag är paranoid igen och varför skulle de tycka illa om mig, folk är inte så fokuserade på andra och de hade säkert uppskattat mig om de bara lärt känna mig, men låt mig få presentera mina bevis innan du avfärdar mig. Då menar jag inte bara blicken de ger mig när de får syn på mig. Den som säger, kolla vilket äckel. Som man reagerar inför åsynen av en amöba. Eventuellt. Vad är den normala reaktionen inför åsynen av en amöba? För de är såna som aldrig frivilligt skulle umgås med mig. Som i civi20
13-11 Monomani, 25 mars.indd 20
2013-03-25 14.16
liserade miljöer pratar om mig, att man måste ha förståelse för andras livssituation och lika värde och vad fascinerande allt som är annorlunda är och sedan efteråt på fester i onyktert tillstånd deklarerar sin avsky för den underliga typen som stryker omkring i deras exklusiva favoritbibliotek och vad gör han där och är det inte otäckt? Till saken. De sätter sig i ett visst mönster som helt klart visar att de har något emot mig. Säg att jag sätter mig i ett hörn längst bort i läsesalen. Vilket jag brukar om det är ledigt. När nästa person dyker upp kommer hon/han sätta sig längst bort från mig sett. Inget uppseendeväckande med det eller hur? Vi människor vill ha främlingar på längsta möjliga avstånd från oss. Men sedan kommer den efter inte att sätta sig i mitten, vilket hade varit det logiska, utan nästlängst bort från mig. Det vill säga, de ser inte på mig som människa bland andra människor utan jag är något ännu lägre stående för dem. Naturligtvis har jag varit förutseende och gjort vissa efterforskningar för att ta reda på orsaken, 21
13-11 Monomani, 25 mars.indd 21
2013-03-25 14.16
Pressröster om Väldigt sällan fin
»En alldeles enastående debut.«
skriva klart sin roman var Sami tvungen att försvinna. Han bröt sig loss och stängde in sig i en värld dit ingen hade tillträde. Inte ens Sara, den person som kommit honom närmare än någon annan. för at t kunn a
s v e n sk a d a g b l a det
»Det är en av de bästa svenska debuterna jag läst … Jag slukade boken.« a fto n b l a det
»En suverän debut av en hyperbegåvad författare.«
back cover 203 mm
Monomani är det brev Sami skriver till Sara när han äntligen blivit klar. Det är en enda lång ursäkt och en gripande kärleksförklaring. Men det är också historien om vad det egentligen var som hände.
Sami Said (f. 1979) romandebuterade med Väldigt sällan fin 2012. Han nominerades till Borås Tidnings debutantpris och har belönats med flera priser, däribland Katapultpriset.
s y ds v e n sk a n
»Det här är en lysande debut … om inte Väldigt sällan fin blir åtminstone nominerad till samtliga litteraturpriser har ni alla erbarmligt dålig smak.«
Monomani handlar om skrivandets villkor: om disciplin och självpålagda straff, ensamhet, tvivel och den eld som får honom att fortsätta, trots att allt omkring honom rasar. Här finns samma språkliga briljans och drastiska humor som i debuten Väldigt sällan fin, men även ett annat allvar. Skrivandet är på liv och död. Men om kärleken också är det, är det för sent?
sm å l a n ds p oste n
»Sami Said har med romanen Väldigt sällan fin uppfunnit en helt egen, kantig och rapportartad litterär stil som med virtuos precision och humorn som bundsförvant, berättar, överraskar och underhåller… Med skyggheten som en lågintensivt glödande röd tråd genom hela texten lyckas Sami Said med det omöjliga: Att kombinera en stark berättarauktoritet med ett slags bräckligt tvivel över det sagda.« u r moti v e r i n g e n ti l l k ata p u lt p r iset f ö r å r ets l itte r ä r a deb u t
Författarfoto © Annika af Klercker Omslagsillustration Jonathan Josefsson Omslag Elina Grandin
ISBN 978-91-27-13623-6
9 789127 136236
back flap 90 mm
back cover 130 mm
17 mm
front cover 130 mm
front flap 90 mm