9789132159343

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 1

11-02-23 13.33.31

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 2

11-02-23 13.33.32

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 3

11-02-23 13.33.32

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 4

11-02-23 13.33.33

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 6

11-02-23 13.33.35

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 7

11-02-23 13.33.36

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 8

11-02-23 13.33.37

”GLÖM INTE VISSELPIPAN!” sa Hope till Honey. Det var någonting hon sa varenda morgon, varenda dag. Honey behövde

den där visselpipan, för en nödsituation, i fall någonting skulle gå alldeles förfärligt på tok.

Hope och Honey Scroggins stod varandra så nära som två systrar kan göra, och det hade de gjort ända från första början.

De hade verkligen tur som tyckte så mycket om varandra!

När det gällde föräldrar hade de tyvärr inte samma tur.

Mr och mrs Scroggins var hemska människor.

9

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 9

11-02-23 13.33.37

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 12

11-02-23 13.33.38

”GLÖM HENNE.”

Hopes pappa skojade inte. Han skojade aldrig.

Några ögonblick tidigare hade han befallt Honey – Hopes

lillasyster, som hade haft ett tunt lager tuggummi i hela ansiktet efter att ha smällt en bubbla – att kliva ur bilen. ”Jag har ju sagt det till er tusen gånger”, sa han. ”Jag vill inte höra något skratt i bilen!”

Och nu, när han trampade på gasen och svängde ut på landsvägen igen, var de första orden han yttrade: ”Glöm henne.”

Vägdammet virvlade upp bakom dem.

13

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 13

11-02-23 13.33.38

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 14

11-02-23 13.33.39

Stum av förfäran stirrade Hope ut på sin syster genom bakrutan.

Under några sekunder kunde hon inte ens urskilja den lilla gestalten i dammolnet som bilens bakhjul hade rört upp. Och när dammet hade lagt sig var Honey redan långt borta. ”Vi varnade henne”, sa Hopes pappa. ”Det är dags att hon lär sig en läxa”, instämde hennes mamma.

Honeys gestalt blev mindre och mindre, där hon stod med den knubbiga handen lyft i en sorgsen avskedshälsning. Hope öppnade munnen för att ropa sin systers namn, men upptäckte att hon inte hade någon röst. ”Ska vi inte ta och äta köttfärslimpa till middag?” sa Hopes pappa. ”Du och din köttfärslimpa”, sa Hopes mamma och böjde sig över framsätet för att klappa honom på handen.

Hope stirrade ut genom rutan.

Honey var bara en liten prick.

Honey var borta!

Åh, vart hade hon tagit vägen?

15

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 15

11-02-23 13.33.39

16

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 16

11-02-23 13.33.40

17

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 17

11-02-23 13.33.41

18

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 18

11-02-23 13.33.42

USL

19

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 19

11-02-23 13.33.43

20

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 20

11-02-23 13.33.44

21

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 21

11-02-23 13.33.45

22

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 22

11-02-23 13.33.47

23

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 23

11-02-23 13.33.47

HOPE BÖNADE OCH BAD sina föräldrar att vända om, att köra tillbaka.

Men de fortsatte bara rakt fram.

Till och med sedan hennes pappa hade svängt av från huvudvägen och in på en annan, och sedan en annan, och en till efter det, fortsatte Hope att stirra ut genom bakrutan och förgäves leta med blicken efter sin syster. ”Nästan hemma”, kvittrade hennes mamma.

Hope var desperat. ”Vi måste hjälpa …” ”Absolut inte”, sa hennes pappa. ”Men, Honey …!” bad Hope. ”Glöm henne”, sa mr Scroggins. Igen. ”Just det”, höll mrs Scroggins med, och så snart de kom hem kastade de ut Honeys madrass och hängde upp hennes kläder i träden och buskarna för att sälja dem till förbipasserande tillsammans med hennes leksaker, för tjugofem cent styck eller fem för en dollar.

24

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 24

11-02-23 13.33.47

Hope fick stanna inne tillsammans med dammråttorna. Vart hon än tittade blev hon påmind om Honey; allt vad hon såg och inte såg gav henne en stöt av saknad. ”Ring till polisen”, bad hon när hennes föräldrar kom in efter garageförsäljningen. ”Snälla, ring någon.” ”Vi har ingen telefon”, sa hennes pappa och ryckte på axlarna, och hennes mamma beordrade helt enkelt Hope att duka. ”För tre”, påminde hon.

Efter middagen flyttade mr och mrs Scroggins in i Hopes och Honeys rum. Hope fick leta upp någon annanstans att sova.

Medan hon bar omkring på sina få tillhörigheter fortsatte hon att bönfalla sina föräldrar: ”Vi måste göra någonting för att få Honey tillbaka.” ”Vilken Honey?” frågade båda samtidigt och tog sedan varandras lillfingrar och utbytte en snabb godnattpuss.

Och ingenting blev bättre. Mr och mrs Scroggins pratade om Hope som sitt enda barn. De följde sitt eget råd och nämnde aldrig Honey igen. Det var fruktansvärt.

En kväll när Hope höll på att skrubba badrumsgolvet började ett skrik stiga upp inne i hennes kropp, ett skrik som hon 25

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 25

11-02-23 13.33.47

26

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 26

11-02-23 13.33.48

inte kunde hejda eller kväva. Det måste ut. ”Honeeeey!” skrek hon förtvivlat.

Mr Scroggins, som var i köket för att göra sig en smörgås, hörde henne. ”Nu säger jag till dig för sista gången”, varnade han. ”Glöm henne.”

Hope grep hårt om skurborsten och lyfte upp den mot taket och himlen därutanför medan hon lovade sig själv att hon aldrig skulle glömma Honey, aldrig! Honey skulle alltid finnas kvar djupt inne i hennes hjärta – i hennes brustna hjärta – och ligga inbäddad där som ett ägg i ett fågelbo.

Men den hemska sanningen att Honey verkligen, verkligen var borta började långsamt gå upp för henne. Efter en stund gick hon ut i garaget dit hon hade tagit sin tillflykt, tog på sig nattlinnet, kröp ihop på madrassen och gav helt enkelt upp.

27

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 27

11-02-23 13.33.49

28

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 28

11-02-23 13.33.50

Efter det att Hope hade gett upp tog hennes liv en överraskande vändning.

Vad som inte var så överraskande – helt enkelt beroende på att hon låg på sin madrass hela tiden – var att hon började sova mycket mer. Det var bara vad man kunde vänta sig. Men vad hon inte hade väntat sig var strömmen, bombardemanget, ja jordskredet av drömmar som följde – det liknade ingenting som Hope någonsin hade upplevt tidigare. Drömmarna öppnade hennes ögon för en ny och främmande värld. Hon drömde för allt hon var värd! Varenda natt (och varenda morgon och eftermiddag också) kröp hon ihop, domnade bort och hittade bakom sina stängda ögonlock det hon inte kunde hitta någon annanstans. I drömmen hittade Hope äntligen sin syster Honey!

Inte för att Hope kom ihåg alla sina drömmar när hon vaknade.

Och inte för att de var lyckliga allihop. De flesta av dem löstes upp i tomma intet så fort hon slog upp ögonen. Men de lämnade någonting efter sig, som en svag doft eller smak – som om lite grann av Honey fanns kvar. Den känslan var ljuvare än någonting i hennes vakna liv, och den fick henne att vilja sova mer, drömma mer.

Drömmarna blev räddningen för Hopes dagar och nätter.

Drömmandet gav henne någonting att göra och någonting att se fram emot vid de alltmera sällsynta tillfällen då hon inte sov.

29

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 29

11-02-23 13.33.50

Och ärligt talat, de vakna stunderna i det Scrogginska hemmet var ganska meningslösa. Då och då gick Hope in i huset för att använda badrummet eller göra sig en smörgås i köket. Men hon träffade så gott som aldrig på sina föräldrar. Det gick ganska lång tid innan de ens lade märke till att hon hade gett upp och flyttat ut i garaget. När det till slut gick upp för dem, tog de alla hennes kläder utom pyjamasarna och sålde dem på loppis.

En natt, mellan drömmarna, satt Hope alldeles ensam vid köksbordet och åt en smörgås med jordnötssmör. Medan hon åt bläddrade hon förstrött igenom den stora högen med obetalda räkningar som hennes föräldrar alltid hade liggande där. Och döm om hennes förvåning när hon bland alla kuverten som var stämplade ÖPPNAS OMGÅENDE, hittade ett brev som var adresserat till henne! Hope kunde knappt tro sina ögon. Och trots det faktum att hon officiellt hade gett upp, så kunde det inte hjälpas att hon fick lite hjärtklappning av spänning. Ingen hade någonsin skrivit ett brev till henne förut! Det här kuvertet var långsmalt och såg affärsmässigt ut, det var inte så olikt de som hennes föräldrar fått ett stort antal av just innan elektriciteten stängdes av.

Men det var definitivt hennes namn som stod på framsidan. Och hon kunde inte låta bli att för en kort sekund undra, hoppas och tro att brevet kanske innehöll några nyheter om Honey. Hope lade 30

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 30

11-02-23 13.33.51

31

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 31

11-02-23 13.33.52

ifrån sig smörgåsen och nöp sig lite i kinden, bara för att försäkra sig om att hon inte redan drömde. Det gjorde hon inte. Och så, med återhållen andedräkt, pillade hon upp kuvertet med hjälp av pekfingret och drog ut det första brev hon någonsin hade fått.

Längst upp på sidan fanns en svart oval med bokstäverna IMB i guldtryck. Hope började genast fundera över vad bokstäverna kunde tänkas betyda. Irriterande Myggor som Biter. Inga Mammor i Barnvagnarna. Illvilliga Monsters Bokklubb. Hon skulle ha kunnat hålla på och gissa hur länge som helst – hennes mamma brukade alltid säga att hon kunde slösa bort mer tid på att göra ingenting än något annat barn på hela jorden – men eftersom hon var så nyfiken på vad det skulle stå i brevet, fortsatte hon att läsa.

Till: Hope Scroggins Betr: Fluktuation och/eller obalans på konto.

Hope visste inte vad ”Betr” betydde. Och inte ”Fluktuation”.

Och hon förstod inte resten av brevet heller – det stod någonting om att hennes konton var i oordning. Någonting om att det var hon som hade hela ansvaret. Någonting om i dessa tider med ökade krav på säkerhet. Vad menades med det? undrade hon. Det stod att hon skulle ange referensnummer OXJ38HI1498456JUW09.

32

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 32

11-02-23 13.33.52

Det stod att hon måste följa beslutet, annars skulle andra åtgärder vidtagas. Det stod att de fanns där för att hjälpa henne.

Det hade hon svårt att tro på.

Brevet var undertecknat av någon som hette Sterling Prion.

Vad för sorts konstigt namn var det, frågade Hope Scroggins sig själv. Sterling Prion?

Hon vek ihop brevet och stoppade tillbaka det i kuvertet.

Inte en ledtråd, inte en viskning, inte minsta lilla pust av nyheter om Honey. Hopes smala axlar sjönk ihop. Hon förstod inte ett dugg av det där brevet. Och dessutom var det skrivet i en otrevlig ton! Det fick henne att känna sig som om hon hade gjort något fel, och riskerade att råka illa ut. Det fick henne bara att känna sig ännu eländigare.

Nu var hon trött igen. Madrassen därute ropade efter henne.

Med brevet och smörgåsen i handen gick Hope tillbaka ut till garaget. Hon satte sig på kanten av madrassen och åt upp de sista tuggorna. När hon var färdig att somna sköt hon in brevet under kudden. Hon uppmanade sig själv att glömma de konstiga varningarna det innehöll och i stället se fram emot de drömmar som väntade henne.

Drömmar var åtminstone gratis, det enda hon behövde göra för att få dem var att somna.

33

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 33

11-02-23 13.33.52

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 34

11-02-23 13.33.52

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 35

11-02-23 13.33.53

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 36

11-02-23 13.33.53

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 37

11-02-23 13.33.54

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 38

11-02-23 13.33.54

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 39

11-02-23 13.33.55

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 40

11-02-23 13.33.55

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 41

11-02-23 13.33.55

ETT VRÅLANDE LJUD AVBRÖT filmen som spelades upp

inuti Hopes huvud, och hon vaknade tvärt. Allt var mörkt – det var ju faktiskt mitt i natten och dessutom hade hon en röd sovmask för ögonen. Hon sköt upp masken i pannan. Föremålen omkring henne avtecknade sig svagt i månljuset och Hope såg att garagedörren stod öppen. Det var det ljudet som hade väckt henne ur drömmarna! Hon kände plötsligt att hon inte var ensam där inne. ”Honey?” ropade hon: det var alltid hennes första och allra innerligaste önskan. Men så fick hon syn på honom – en man, kraftig och lätt framåtlutad, som stod i hörnet bland skyfflar och krattor.

Hon hoppade upp från sängen och frågade: ”Vem är du?”

Tanken att ropa på hjälp slog henne inte ens, eftersom hon visste att det bara var hennes föräldrar hemma. ”Hope Scroggins, är det du det?” ”J-ja”, stammade hon till svar.

Den kraftige mannen tog ett steg framåt. ”Okej, då sticker 42

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 42

11-02-23 13.33.55

vi”, grymtade han och lufsade några steg närmare. Så hejdade han sig tvärt. ”Men va’ i … En unge!” sa han. ”Och titta, de tvingar dig att sova i garaget! Vad är det för ett sätt, va!”

Hope hade vant sig vid att sova i garaget. Hon brydde sig inte om det. ”Vad gör du här?” frågade hon. ”Obleratta & Söner”, svarade han, kanske som en presentation. ”Specialleveranser.” ”Vad ska du leverera då?” ”Dig!” svarade han och lät som om han menade Vad annars?

Han lyfte de tjocka fingrarna och vinkade åt henne att sätta fart. ”Komsåstickervi.” ”Vart då?” frågade Hope överraskat. Hon fick aldrig åka någonstans. Tanken på att åka någonstans, vartsomhelst, steg i henne som en bubbla. ”IMB.” IMB? Hope mindes guldbokstäverna inne i den där svarta ovalen. Och lika snabbt mindes hon den vagt hotfulla tonen i brevet. ”Måste jag?” frågade hon. ”Du står på min hämtningslista”, sa mannen till henne. ”De vill ha dit dig.”

Nå, det var någonting som Hope aldrig hade fått höra förut 43

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 43

11-02-23 13.33.55

– att någon ville att hon skulle komma. Ett litet leende bröt fram i hennes ansikte trots att hon försökte hejda det. ”Och dessutom har du inget att välja på”, tillade Obleratta, men han sa det inte på något otrevligt sätt.

Så fort det stod klart vad som gällde drog inte Hope ut på tiden i onödan. Hon lade ner några nattlinnen – som var de enda klädesplagg hon ägde – i ryggsäcken. Hon funderade lite över om hon borde lämna en lapp åt sina föräldrar om vart hon tog vägen, men insåg snabbt att de inte skulle vara ett dugg intresserade av att få veta det. Under tiden trummade Obleratta med sina korvfingrar mot arbetsbänken. ”Okej, nu är jag klar”, sa hon och följde med honom ut till skåpbilen som han hade ställt vid trottoaren. I ljuset från gatlyktan kunde hon läsa de gröna bokstäverna på sidodörren: Obleratta & Söner: Specialleveranser.

Det var första gången sedan Hope hade gett upp som hon verkligen befann sig utomhus, och det kändes som om nattluften smekte hennes ansikte. En sned månskära hängde på himlen. Hennes föräldrar hade aldrig varnat henne för att lämna huset mitt i natten och åka sin väg med en främling i en skåpbil, så hon var inte rädd utan fann det tvärtom vara en mycket upplyftande erfarenhet.

44

Coman&Shepperson Minnesbanken 15934-3 ny.indd 44

11-02-23 13.33.56