9789127130425

marianne cedervall är född 1949 på Gotland och uppvuxen i Stockholm. Idag bor hon i Västerås och jobbar med personalfrågor inom Svenska kyrkan. Hon debuterade 2009 med den uppmärksammade romanen svinhugg – den första boken om Mirjam och Hervor i en planerad serie om fem. Den fristående andra delen, svartvintern, kom ut 2010.

Sagt om svartvintern: ”Marianne Cedervall är nästan en egen genre i sig . . . känslan som kommer över mig är mys! Med utropstecken . . . en sträckläsning förstås.” bokhora ”. . . charmig och medmänsklig . . . och riktigt bra.” ystads allehanda Sagt om svinhugg: ”. . . Thelma och Louise på gotländska.” unt ”. . . en spännande och oväntad historia, sköna miljöer och mustiga karaktärer.” sktf-tidningen ISBN 978-91-27-13042-5

Omslag: PdeR

®

Spinnsidan Marianne Cedervall

Foto: Mia Carlsson

Tänk att det ska behöva hända så mycket i den lilla socknen Kajpe Kviar!

Väninnorna Mirjam och Hervor, som är tillbaka på Gotland och har tänkt ägna våren åt läsning, örtletande och trädgårdsskötsel, upptäcker snart att inget är som vanligt.

Bonden Sylve är långt ifrån sitt forna jag efter olyckan och Mirjam får dåligt samvete varje gång hon ser honom. Dessutom är det något som inte stämmer med de nya grannarna, den till synes hjälpsamma Kajsa och den tysta, ensamma pojken Emanuel. Och vad är det med alla karlar? Både bror Aron och den nyfunna vännen Bosse håller på att deppa ihop fullständigt.

Till råga på allt har Mirjam polisen inpå knuten, som påminner henne alltför väl om den där sommaren då de tre direktörerna gick och dog.

När så Hervor får en ovälkommen syn i skogen inser både hon och Mirjam att de återigen har en del att ta itu med.

”… en av de böcker jag rekommenderat flest gånger under 2009.” bokhora ”Agatha Christie-finurligt.” m-magasin

Tredje boken om Mirjam och Hervor

Spinnsidan

Marianne

Cedervall

”Läs, läs, läs!” en bok om dagen ”. . . mycket humor och med glimten i ögat . . .” skaraborgs allehanda

9 789127 130425

NOK inbunden 140x215mm 24mm rygg - vikmån 5mm - Flikar 100mm - 5mm Skärsmån

SpinnsidanHB.indd 1

2011-03-17 11.02

Kuivalihavaara, Lappland December 2010

Spinnsidan.indd 7

2011-03-14 10.58

Spinnsidan.indd 8

2011-03-14 10.58

Spinnsidan.indd 8

2011-03-14 10.58

Vinden viner och snor runt kyrktornet. Så mörkt det hunnit bli. Den gamla knotiga eken sträcker ut sina otäcka kala grenar. Pekar åt honom, försöker nå fram, vill gripa tag i honom. Han vill fly. Komma bort. Inte till eken. Inte dit.

Hon får inte hänga upp honom där. Obarmhärtigt känner han en knuff i ryggen. »Gå på du bara», väser hon. »Fram till eken. Där ska du hänga, ungjävel. Så går det för pisseungar som inte kan hålla tätt.»

Han vågar vända sig, vrida på huvudet en smula. Hennes mörka ögon stirrar på honom. Den grå luggen täcker ögonbrynen, men han kan se hennes blick. Lysande. Blixtrande.

Hennes röda mun flinar och trycker upp honom mot eken.

Geväret håller hon i handen. Bössans mynning pekar mot honom och hon kör in kolven i bröstkorgen. Hårt.

Han darrar. Vill fly, kan inte komma loss. Försöker lyfta handen och slå bort gevärspipan. Orkar inte, handen lyder inte. Hennes skratt ekar i den tysta natten. »Jag ska hänga upp dig i eken, pissepåg, du ska dingla där hela natten tills fladdermössen sugit ut allt ditt blod och du torkat ihop, dumma lilla kryp.»

Hungrig, han måste äta, det suger i magen. Han snor sig, vrider sig. Måste fly, måste äta. Hon trycker kolven hårdare mot honom. »Stå stilla pissepåg, annars skjuter jag! Jag skjuter, sa jag.»

Hon trycker upp hans rygg hårdare mot ekstammen, naglar fast honom med gevärskolven. Han försöker skrika, men det kommer inget ljud ur munnen.

9

Spinnsidan.indd 9

2011-03-14 10.58

»Mirjam!» försöker han, men det blir bara till en viskning. »Hervor!»

Var är de? Den här Tant Mamman får inte göra så här.

Får inte hänga upp honom i eken.

Han måste undan. Fötterna sitter som fastfrusna i marken. Nu pinkar han på sig i alla fall. Han kan inte hålla sig.

En varm stråle rinner mellan benen och han vågar inte möta hennes rasande ögon.

10

Spinnsidan.indd 10

2011-03-14 10.58

Kajpe Kviar, Gotland V책ren 2009

Spinnsidan.indd 11

2011-03-14 10.58

Spinnsidan.indd 12

2011-03-14 10.58

1 Mirjam Nordergrav styrde sin röda Merca ut från Visby flygplats. Några ulliga lamm gick och betade bakom tunen efter vägen och nafsade åt sig vad som gick att få ut av den karga naturen av hällmark och stain. Vid korsningen, mitt emot Toggas återvinning, blev hon stående. Trafiken var tät så här på fredagseftermiddagen och det skulle ta en stund att göra vänstersvängen in mot stan. Hervor Isaksson, hennes trogna vapendragare sedan flera år tillbaka, brukade inte ha något emot en utflykt emellanåt. Hon vände sig mot Hervor som för ovanlighetens skull hade försjunkit i tystnad. »Ska vi svänga höger istället och ta en annan väg hem?» föreslog Mirjam.

Hervor var inte motvillig till förslaget. »Jomenvisst! Nog kan vi leka turister ett tag och se oss omkring, vi har som tid nu.»

Mirjam ändrade blinkern åt höger och tog 149:an norrut. »Vi kör uppåt en bit», sa hon, »så kan vi svänga av när vi har lust och sen dra oss söderut mitt på ön.» »Jo, det blir bra, nog känns det att man liksom behöver en slags sluss efter dom här intensiva månaderna med kapellet fullt av folk.» »Folk?» protesterade Mirjam. »Våra familjer, dom är inte bara folk vilka som helst heller?» »Jo jo visst, men jävla trångt har det varit i alla fall, även om det var roligt att dom var här. Egentligen skulle ett långt hett bastubad sitta fint, jo rensa ut liksom. Kanske är det öppet i strandbastun eftersom det är fredag.»

13

Spinnsidan.indd 13

2011-03-14 10.58

Hervor hade rätt i det hon sa. Under vintern och förvåren hade deras båda döttrar med sina amerikanska män bott i Mirjams kapell i Kajpe Kviar. Mirjams barnbarn, Seb, hade också varit med förstås och hon hade äntligen fått vara mormor på heltid. Klart att det var fantastiskt att ha allihop där. Karlarna hade dessutom hjälpt till med vinterns stora projekt, verandabygget, och de hade verkligen inte legat på latsidan. »Nog var det som jävligt skönt att dom har åkt», konstaterade Hervor torrt och sakligt.

Mirjam hade torkat en tår som runnit nerför kinden när hon vinkade av Anna. Seb hade så kavat sträckt sig upp vid säkerhetskontrollens transportband och lagt upp sin gula Pippi-ryggsäck som Mirjam köpt åt honom. Allvarsamt hade han gått igenom kontrollen och sedan vänt sig om och vinkat. »Bye, bye, Granny, love you!»

Hon suckade. Avsked var sorgliga, det hade hon alltid tyckt, men visst kunde hon ge Hervor rätt också. Äntligen skulle de få en smula lugn och ro i kapellet innan de själva återvände till USA. Så fort de kom tillbaka hem tänkte Mirjam städa bort leksaker hon gått omkring och trampat på och tömma alla sängar på lakan. Hon såg fram emot att krypa upp i en fåtölj och ägna dagarna åt läsning varvat med vårens trädgårdsarbete. Bara njuta av att vara äldre dam ett tag. »Jodå, fast lite sorgligt är det också», svarade hon. »Jag kommer att sakna dom.»

Hervor fnös. »Nå, ta inte i och bli så jävla sentimental! Erkänn att du satt och tänkte på hur fint det blir i kapellet när du får undan plastankor, leksakståg och bollar. För att inte tala om dessa evinnerliga vällingflaskor, eller hur? Och ingen unge som kutar runt halv sex på morgonen och tjuter som ett ånglok.»

14

Spinnsidan.indd 14

2011-03-14 10.58

Mirjam vred på huvudet och såg på Hervor för ett kort ögonblick. »Du är makalös, Hervor! Det var exakt vad jag satt och tänkte på. Du läste mina tankar.»

Hervor flinade förnöjsamt. »Klar sak att jag gjorde det», svarade hon. »Hur många gånger ska jag behöva påminna dig om att jag är synsk?

Det är inte för inte dom kallar mej Lapplandshäxan, ska jag säga dig! Och förresten, nu när alla har rest hem kanske du hinner ägna mer tid åt att träna på din mediala förmåga?»

Hervor kunde då ta i, tänkte Mirjam. Medial förmåga var hon inte så säker på att hon hade egentligen. Men hon hade lärt sig använda tankens kraft, att affirmera, på ett verkligt kusligt sätt. Hervor hade triggat igång henne och förklarat att en säkrare mordmetod än affirmationer inte existerade.

Vad en människa tänker kan inte synas någonstans och Mirjams onda tankar hade faktiskt orsakat ond, bråd död.

Att det verkligen var hennes tankar som lett till att tre män sedan tre år tillbaka låg begravda på Kajpe Kviars kyrkogård var Mirjam inte helt övertygad om, de hade haft sina egna skavanker också. Elaka och ondsinta hade de dessutom varit och hon kunde inte hjälpa att hon tyckte att de fått vad de förtjänade. Värre var det med Sylve Lagergren, hennes närmaste granne. Bara en förflugen tanke genom Mirjams huvud hade gjort att han drabbades av en förfärlig olycka.

Mirjam rös till och skärpte uppmärksamheten på vägen.

Hon ville inte tänka på Sylve och inte ville hon hålla på med dödliga affirmationer heller. Hon hade hittat något mycket mer intressant i Hervors magiska böcker. Något hon tänkte träna på och lära sig behärska till sin fulländning. »Krusmyntagården», läste Hervor på en vägskylt. »Sväng ner där, det låter verkligen som något för mig.»

Mirjam såg i backspegeln att ingen var på väg att köra om henne och gjorde sedan en vänstersväng ner mot Brissund och havet.

15

Spinnsidan.indd 15

2011-03-14 10.58

»Tror du att det har kommit upp några örter redan då?» undrade Mirjam. »Vi är bara i slutet av april.»

Hervor skrockade. »Någon liten kvist eller planta ska det väl finnas och det kan vara intressant att se på lite organiserad odling, så att säga. Annars klarar jag mig bra med de vilda örterna i närheten av ditt kapell.»

Hon hade verkligen rätt i det, tänkte Mirjam. »Nog kan du fortsätta att utveckla det där med affirmationer», envisades Hervor medan hon krånglade sig ur bilen. »Det tog som så in i helvete bra på dom där lömska typerna som varit så taskiga mot dig.»

Hon drog upp sitt cigarettpaket ur tunikafickan och tände en cigg. Hostande drog hon in röken. Mirjam låste bilen med fjärrlåset och svarade tvärsöver biltaket medan hon drog på sig sin röda cape. Hon makade undan en hårslinga som förirrat sig ner över ögonen i vårvinden. »Nix! Det vet du att jag inte vill», svarade hon, »speciellt inte efter det som hände Sylve.» »Din kära gamla grisbonde», skrattade Hervor, »men jag tycker att han har klarat sig skapligt ändå, eller hur?»

Mirjam hade ingen lust att diskutera Sylves medicinska tillstånd, i alla fall inte för stunden. »Affirmationer med mördande avsikter har jag sagt åtskilliga gånger till dig att jag fått nog av, utnyttja dom i lindrigare mening, som hämnd till exempel, känns där­ emot helt okej. Nej, jag ska lära mig en annan sak som jag kan ha nytta av», sa hon. »Det är vad jag ska sitta i kapellet i all ro och studera den här våren.»

De började gå mot kryddgården. Anläggningen vilade tyst och stilla. »Jag tror inte dom öppnat för säsongen ännu», sa Mirjam och gick fram till en informationsskylt. »Dom öppnar inte förrän tjugoförsta maj, det är en hel månad dit.»

Hervor mulnade. »Perkele också! Nåja, som sagt var, jag klarar mig ut16

Spinnsidan.indd 16

2011-03-14 10.58

märkt med dom vilda örterna hemma hos dig. Men det var synd på kaffet, man var som riktigt kaffesugen.»

De vände tillbaka mot bilen. »Nå, vad är det för märkvärdigt du ska sitta och plugga i vår då?» undrade Hervor.

Nu blev hon allt nyfiken, tänkte Mirjam och fnissade, det kunde hon gott få vara ett tag. »Jag säger inget ännu», svarade hon och skrattade. »Men så mycket kan jag tala om att det är ganska harmlöst. Jag kommer inte att ta död på någon.» »Låter långtråkigt», svarade Hervor och fimpade cigaretten mot skon innan hon slängde den i en papperskorg. »Inte ta död på någon? Jag kommer fan att less ihjäl.»

17

Spinnsidan.indd 17

2011-03-14 10.58

2 Senare på kvällen satt Mirjam på sin fina veranda och njöt av utsikten över åkrarna. Buskarna utanför kapellet hade små ljusgröna löv och en ruggig talgoxe kurade i en gren.

Ovanligt varmt hade det varit idag och en liten skur hade inte suttit i vägen, då skulle det bli riktig fart på växtligheten och det skulle passa Hervor bra. Själv var Mirjam tvungen att offra några vårdagar på att hoppa in som vikarie på vårdcentralen i Hemse. Inte för att hon var hågad, inte alls, men pengarna behövdes. Ovillig som hon varit i flera år att gå tillbaka till jobbet som doktor, hade hon förstås knotat över det. Hervor hade bara fnyst åt henne. »Inte fasiken kan du leva på kärlek och franska bröd hela livet, det fattar du väl.»

Kärlek, tänkte Mirjam, när hade hon levt på kärlek senast? Hon kunde inte minnas.

Hervor stod i köket och slamrade med middagsdisken.

Mirjam rättade till kudden bakom ryggen och ändrade ställning i pinnsoffan. »Bra att du tog tag i det här med verandan», sa Hervor som kom med en glaskaraff med rödvin och två glas. »Spelar fan ingen roll även om det skulle regna som spön i backen, här är man som inne fast ute ändå liksom.»

Mirjam hällde upp ett halvt glas vin. Förmodligen var det ett enkelt rödtjut som Hervor kranat upp från kartong som hon brukade. »Vill du bli lycklig en dag, drick en flaska vin», sa hon.

Hervor såg frågande på henne. »Ett kinesiskt gammalt talesätt», förklarade Mirjam.

18

Spinnsidan.indd 18

2011-03-14 10.58

»Det finns en fortsättning: Vill du bli lycklig en månad, skaffa en man, vill du bli lycklig ett helt liv, skaffa dig en trädgård.»

Hervor smuttade på vinet. »Nog håller jag då som på vinet i alla fall», muttrade hon. »Ja, det förvånar mig inte», skrattade Mirjam. »Skönt att vi bestämde oss för att stanna ett tag till», sa Hervor. »Bara det kommer regn ska du se att det brakar till med växtligheten och då ska jag skörda fler örter.

Magiska örter!» »Vi kommer aldrig tillbaka till USA om vi ska hålla på och såsa på det här viset, men våren är ovanligt fin och jag är riktigt glad över att du ville bli kvar», svarade Mirjam.

Under förra hösten hade de bott i Hervors hus i Kuivalihavaara och det hade inte blivit så lugnt som Mirjam hoppats på. Så här i efterhand var hon glad över att de undkommit med livet i behåll.

Hervor tog med sig sitt glas, sköt upp verandadörren och ställde sig i skydd under det utskjutande taket och tände en cigarett.

Mirjam släppte utsikten och vred sig mot henne. »Vet du», fnissade hon, »imorgon ska jag hälsa på mamma på hemmet och då ska jag läsa ur din frågespalt i veckotidningen för henne.» »Nå, tror du hon blir som imponerad av att jag kan leta fram saker åt folk?» undrade Hervor.

Mirjam slog ut med händerna i en uppgiven gest. »Vet du, hon bara ligger där och stirrar. Svarar ingenting. Man kan inte säga att man blir uppmuntrad precis.

Känns som att prata med en vägg.»

Hervor nickade. »Fy fasen!» utbrast hon.»Inte tänker då jag ligga och skräpa på det där viset när jag blir gammal.» »Skräpa sa du», svarade Mirjam, »det har du verkligen rätt i på något vis. Man ligger liksom bara där och väntar 19

Spinnsidan.indd 19

2011-03-14 10.58

på döden, en oönskad dammtuss. Usch, nej det vill inte jag heller, men så blir det för alla. Man blir vimsig i skallen och oförmögen att ta vara på sig själv.»

Hervor höll inte med. »Inte då jag, det blir inte så för mig», sa hon bestämt medan hon fimpade cigaretten och kom in igen.

Mirjam lyfte på ögonbrynen. »Hur kan du vara så säker på det? Nog för att dina gamla släktingar verkar rediga i huvudet, men ändå.»

Hervor spände ögonen i Mirjam. »Jo ser du, det vet jag. För jag pratar med min hjärna varenda dag och säger till den att vi inte ska bli virriga.

Bra, eller hur?»

Mirjam skrattade. »Men det var verkligen inte dumt! Verkar vara någon slags typ av affirmationer det också.»

Hervor drog belåtet på munnen. »Visst, du kan sätta igång du med och prata med din lilla hjärna. Och så blir vi skitgamla, så där kring hundra, och politikerna vrider sig av oro för att vi parasiterar på samhällets skattepengar. Jo, prata med skallen du, talanger för affirmationer har du.» »Det var då ett evinnerligt tjatande om affirmationerna!» fräste Mirjam och drack mer av rödvinet som inte var så dåligt som hon befarat.

Visst hade hon accepterat sin förmåga, men hon tyckte inte helhjärtat om det, att göra folk illa med tankar var kusligt och samtidigt, märkligt nog, var det spännande att det verkade fungera. Någon tankeläsare som Hervor var hon inte, men det fanns annat man kunde slå sig på inom magins värld. Mirjam rös till, fortfarande kunde hon känna skräck över vad som hänt och framförallt när det gällde Sylve. Så gott som dagligen blev hon påmind om den händelsen eftersom hans gård låg mittemot kapellet.

Det förfärliga ögonblicket på hans gödselhög skulle hon nog aldrig riktigt komma över.

20

Spinnsidan.indd 20

2011-03-14 10.58

»Ska du älta den där gamla grisbonden igen, Mirjam», sa Hervor och reste sig för att gå och leta efter glasögonen.

Hon hade lagt fram lördagens Gotlands Allehanda och tänkte uppenbarligen lösa korsordet. »Ja, det kommer jag antagligen att hålla på med livet igenom», suckade Mirjam. »Han blev ju ganska illa skadad.»

De hade stått och pratat i hans lada när grisarna plötsligt rymde och han blev tvungen att dra iväg för att jaga in dem.

Precis innan hade han friat till henne och det sista hon ville var att bli hans bondmora. Det var då den oförlåtliga tanken for genom hjärnan. Om han ändå vore död. I den stunden hade han halkat illa alldeles vid gödselhögen och fått dynggrepen rätt in i tinningen. Att han överlevt var ett underverk som Mirjam verkligen begrep med hela sin vetenskapliga läkarsjäl. »Överlevde gjorde han, men han fick sina skador, speciellt i tinningloben», sa hon. »Prosopagnosi bland annat, ja ansiktsblindhet menar jag. Sen att han inte heller helt och fullt minns saker och ting är nog min smala lycka.» »Ja, då jäklar hade du suttit på kåken!» hojtade Hervor från kapellsalen. »Vars fan är glasögonen nu då? Jag blir tokig på detta letande! Typiskt att jag inte kan använda min förmåga när jag behöver den som bäst.»

Mirjam huttrade till. Sylve hade fått veta hela hennes hemlighet med de tre karlarna hon tänkt ihjäl och han hade henne fast. Gifte hon sig inte med honom skulle han kunna skvallra för polisen och möjligen bli trodd. Den skräcken fick hon leva med men giftermål slapp hon i alla fall undan.

Hervor kom tillbaka med glasögonen på näsan. »Skit i den där karln», sa hon. »Jag vill veta vad du tänker skaffa dig för magisk specialitet istället, fast jag har nog fan redan klurat ut det. Ja, förutom att du tar livet av folk med dina fula tankar förstås», flinade hon. »Tyst med dig, Hervor!», sa Mirjam och daskade till henne på armen. »Dom där killarna dog av sina egna ska21

Spinnsidan.indd 21

2011-03-14 10.58

vanker, var så säker! Mina tankar bidrog kanske, men inte var det avgörande.» »Ha!» Mirjam struntade i hennes ironiska korthuggna kommentar, fast hon kunde sagt både ett och annat om Torstens illa skötta glaukom, Per-Henriks hjärtsvikt, för att inte tala om Ivans makalösa missbruk av mat. »Nej, jag har hittat en mer spännande sak att slå mig på», sa hon istället. »Jag försöker lära mig aurateckning.»

Hervor såg upp från korsordet, där hon redan plitat in flera ord med slängiga tryckbokstäver. »Aurateckning, det var det jag kunde tro . . . hm . . . det är inte så dumt för att komma från dig», berömde hon på sitt lakoniska vis. »Hurså? Vad menar du? Du kanske inte tror att jag kan räkna ut saker själv?» svarade Mirjam en aning snarstucket.

Hervor lade ner pennan och tog av sig glasögonen. »Jodå, jag menar bara att som doktor är du van att studera folk och hur dom ser ut och så där, alltså inte bara invärtes. Om du kan plussa på kunskaperna med aurateckning så är det jävligt bra, ska jag säga dig. Du kan få ut massor av en människas inre liv på det sättet.»

Mirjam blev belåten, det var precis så hon hade tänkt när hon valde det här området, men auran var sannerligen inte lätt att lära sig. Otaliga var de gånger hon stått framför spegeln för att kunna uppfatta sin egen aura, men ännu hade hon inte lyckats, bara lärt sig vad en del färger betydde.

Hervor dukade av vinglasen och gick iväg till köket igen och rumsterade om i ett skåp. Hon återvände med två små glas och en konjaksflaska. »En liten skvätt ska vi ha i alla fall, det är bra för tankeverksamheten och det ökar kreativiteten i samtalet, ser du. Rödvinet var i tamaste laget.» »Kreativiteten, jaså?» skrattade Mirjam. »Ja, det vet antagligen varenda människa att man babblar mer efter alkoholintag. Skulle det vara något nytt, tycker du?»

22

Spinnsidan.indd 22

2011-03-14 10.58

»Nja, inte nytt kanske, men jävligt tänkvärt», svarade hon. »Skål för din nya idé, Mirjam! När du lärt dig mer kan du säkert ta över klienter från mig, jag har så det räcker och blir över.»

Hervor försjönk i sitt korsord. Mirjam smuttade på konjaken och tittade ut genom fönstret igen. Aldrig tröttnade hon på den nya utsikten de fått, inte ens när det var dimmigt och regnigt. Jag borde inte sitta här och pimpla, tänkte hon. Istället borde jag gå upp i mitt tornrum och lära mig mer om auran, strålglansen runt en människas kropp, färgernas betydelse för allmäntillståndet. »Nämen!» utbrast hon plötsligt och pekade mot fönstret.

Nog var det ett litet pojkansikte som hade tryckt näsan mot rutan en sekund. En söt liten kille med riktigt ljus kalufs och stora grå ögon. »Vadå?» undrade Hervor och såg förvirrat upp. »En unge. Jag tyckte jag såg en unge stå här utanför.» »Jaså?»

Hervor reste sig och öppnade dörren. »Hallå!» hojtade hon. »Kom fram med dig så vi får se vem du är.»

Som ett streck störtade en liten sork förbi och rundade kapellet och borta var han. Mirjam, som ställt sig i dörrhålet bakom Hervor, hann uppfatta ett par jeans och en jeansjacka. Av storleken att döma kunde han kanske vara åtta, nio år. Vad gjorde han ute ensam så här sent?

23

Spinnsidan.indd 23

2011-03-14 10.58

3 Sylve Lagergren stängde hönshuset genom att vrida på närveln. Lördagskvällen var vacker efter en ovanligt varm dag och ändå var det bara tjugofemte april och himlen hade lika gärna kunnat vara förmörkad av nyckfullt yrväder, starurar som morsan brukade säga.

Han stod en stund utanför dörren, kliade sig i huvudet och undrade om han kommit ihåg allt. Nästan alla höns hade lagt sig till ro i sina reden innan han kom dit, bara Halta Johanna hade han fått locka in med lite hönsfoder.

Vad rackarn var det han hade glömt? Något var det, det viss­te han. Han satte sig ner på huggkubben som stod utanför och tittade bort mot lillgården och boningshuset.

Morsan hade påmint honom om att stänga för kräken och så var det något mer. Det var . . . det var något med frukosten imorgon. Visst tusan, frukostägg var det! »Och så glömmar du int och ta in ägg så vi har till imorron!» hade hon sagt.

Konstigare än så var det inte och nu såg han också korgen som han placerat bredvid dörren intill hönshuset. Han stönade, reste sig och greppade den och gick in till hönsen igen. Vid varje rede stannade han hos de halvsovande fåglarna och körde försiktigt in handen under sina varma fjäderfän. Här och var låg det ägg och han hade snart fyllt korgen och kunde närvla på igen. »Hoho, får man kika in?»

Sylve vände sig hastigt om när han hörde Kajsas stämma.

Hon hade väl varit inne hos morsan och hjälpt henne till kvällen och var på väg hemåt nu.

24

Spinnsidan.indd 24

2011-03-14 10.58

»Hönsen? Vill du se hönsen?» undrade han och flinade.

Kajsa glittrade förväntansfullt med sina mörka ögon under luggen och han öppnade dörren till hönshuset igen.

Bara för några veckor sedan hade hon kommit till socknen med lillsorken i släptåg. Hon hade visst någon firma, men mest verkade hon inte ha något att göra. När hon erbjudit sig att hjälpa Sylve och morsan med hushållet var det bara att tacka och ta emot. Morsan var gammal men någon hemtjänst ville hon inte ha och Sylve hade svårt att hålla reda på allt som måste göras.

Kajsa kikade nyfiket in genom dörren men vågade sig inte in. Sylve berättade hur tacksamma djur höns var som inte krävde så mycket, men gav mat tillbaka. Stora härliga frukostägg. »Jag har döpt dom efter fruntimmersveckan», förklarade han och pekade på det ena redet efter det andra. »Där är Sara och där har du Margareta, gotlandshöns båda två.

Visst är dom fina? Johanna är den halta och Magdalena den som är minst, det är en hedemorahöna. Emma och Kristina där borta i hörnet är äldst i gården.»

Kajsa spärrade upp ögonen. »Är dom honor allihopa?» undrade hon på sin breda skånska. »Honor? Menar du allvar?»

Jo, det gjorde hon tydligen. Han skrattade åt henne, nu skulle han få något roligt att berätta för morsan. Kajsa, en riktig stadskälling som inte sett annat än asfalten i Malmö då hon växte upp. Kajsa snörpte generat på sin rödmålade mun. Hon skulle nog knappast visa sig i hönshuset igen och lika bra var det. Det passade henne bättre att hjälpa morsan med städning och hushåll och det var snällt av henne. Inte fick hon mycket för det, men någon sedel då och då hade morsan kommit överens med henne om, det visste han.

Besvärligt det där med minnet, funderade han när han sagt godkväll till Kajsa, och släntrade tillbaka mot huset.

Allt måste han egentligen skriva upp, men det var inte all25

Spinnsidan.indd 25

2011-03-14 10.58

tid han kom ihåg att göra det heller. Och det var inte bara minnet som blivit sämre efter olyckan. Hörseln hade fått sig en törn när dynggrepen så illa borrat in sig i skallen och han hade ibland svårt att uppfatta vad människor sa, men han tänkte inte skaffa sig någon hörapparat i första taget.

Värst var det i alla fall att allt gick långsamt, till och med när han mötte någon person tog det en stund för honom att fokusera på ansiktet och känna igen det. Åkomman hette något konstigt på latin, men han kunde aldrig komma ihåg vad det var. Ibland blev det pinsamt, men de som kände honom visste om det och brydde sig inte så mycket.

Han drog av sig lagårdsstövlarna innanför källardörren och tog trappan upp till köket med äggkorgen. Mamma Vendla satt vid köksbordet och åt en smörgås och drack mjölk. »Ska du ha lite kvällsmat?» frågade hon.

Sylve ställde ifrån sig korgen på diskbänken. »Dom har värpt mycket idag, du», sa Vendla och betraktade korgen med ett nöjt leende. »Jo, det var inte dåligt det, naj. Jag glömd nästan att jag skulle plocke ägg, men som tur var så kom minnet tillbaka.»

Han slog sig ner och bredde smör på en skiva gotlandslimpa och hällde upp ett stort glas mjölk. Vendla såg bekymrat på honom. Hennes blick var klar även om kroppen började bli skröplig. »Är det besvärligt för di, sork? Ja, jag menar det där med minnet?»

Sylve lutade sig tillbaka på stolen och tittade på sin mor. »Naj, det kan jag inte saje, inte så farligt med tanke på hur det kunde ha vart. Jag lever i alle fall.»

Vendla rös av obehag. »Jo, hu! Du kund ha ligg på körrgårn, men det var inte tid för di ännu, naj.»

Sylve som snabbt ätit upp den första smörgåsen bredde en ny och tog extra mycket smör på.

26

Spinnsidan.indd 26

2011-03-14 10.58

Visst var det sant det hon sa, han kunde ha legat i jorden. Några minnen av olyckan hade han inte alls. Det sista han kom ihåg var att han stått inne i kyrkan och ringt in helgsmål, sedan var allt svart. Han kände bara till det som Vendla och Mirjam berättat. Allt det där var så overkligt.

Sent omsider hade han också förstått att det var ett underverk att han klarat sig när den där dynggrepen trycktes in i huvudet. Mirjam hade tydligen varit med, men varför hon varit det kunde han inte få ihop. »Jag har väl det bra?» sa han till morsan igen. »Myck värre kunde det ha vart. Fogdö, han sitter i rullstol.»

Vendla såg upp. »Vem sa du?» »Fogdö, Tomas Fogdö du vet, den där skidåkarn som hade sån otur att han fick sitte i rullstol och han var inte gammal, han naj.»

Vendla strök honom över handen. »Visst, du har rätt och Ronny Pettson, han körd ihjäl sig. Alltid är det värre för nån annan, men du bord ha haft hjälp på gården, det skulle du ha haft. Då kund du haft grisar igen.»

Grisarna hade han inte orkat med, det var för mycket passning med att föda upp dem. Lammen var lättare och när de skulle klippas hjälpte Kräklingbo-Kennet till. Men visst hade det varit roligt med grisar igen. »Du skulle haft en källing», sa Vendla bestämt.

Sylve föste undan mjölkglaset och reste sig. »Äh», sa han, »jag är för gammal, int vill nån ha mi, naj.

Naj du morsan, det får bli vi två, det är ett som är säkert det. Kajsa har väl vart här och hjälpt di ikväll, eller hur?» »Jo, hon var här nyss och torkt av möblar, men gick hem när du var hos hönsen. Hon är snäll hon. Imorgon ska hon dammsuge.»

Sylve ställde in äggkorgen i skafferiet. »Jag läggar mig nu. Vi kan tvätte äggen imorgon. God natt morsan.»

27

Spinnsidan.indd 27

2011-03-14 10.58

Vendla reste sig och tog tag i sin rullator som stod bredvid stolen. »God natt, sork och sov gott!»

Sylve kastade en hastig blick in på sitt kontor innanför köket. Han borde ha röjt upp på skrivbordet, men det var svårt att få någon reda i det. Kajsa hade fått damma runt omkring pappershögarna, antog han. Ögonen föll på vapenskåpet bredvid skrivbordet. Det stod på glänt med nyckeln i. Förbannat också, han hade glömt att låsa det förut idag när han roat sig med att se över vapnen och funderat över om han någonsin skulle komma ut på jakt igen. Han öppnade skåpdörren. Fågelstudsaren stod där, den 22-kalibriga från Husqvarna, han hade fått den när han var ung, när farsan tyckt att han var mogen för fågeljakt. Farsans gamla salongare också. Den hade funnits jämt och Faffa brukade ha den till att skjuta råttor och andra smådjur, det dög den säkert till fortfarande. Hagelgeväret då? Sylve kliade sig i huvudet. Nog hade han ett hagelgevär också, det var han säker på. Men i skåpet stod det inte.

Hade han tagit ut det tidigare idag och glömt att ställa det tillbaka? Han såg sig om i rummet utan resultat. Jäklar också, han fick leta imorgon, ikväll orkade han inte. Det var verkligen för taskigt med hans urusla minne emellanåt.

Innan han gick och lade sig stod han en stund vid fönstret i sitt rum och tittade mot det gamla kapellet. Ännu lyste lamporna, de där båda källingarna var riktiga nattugglor.

Mirjam, tänkte han, varför hade hon varit med honom när han råkade ut för sin olycka?

28

Spinnsidan.indd 28

2011-03-14 10.58

4 Hervor vaknade vid femtiden på måndagsmorgonen och gläntade på rullgardinen. Äntligen var det slut på helgen och vardag igen, det passade henne mycket bättre. Solen lyste röd borta i öster och det såg ut att bli en strålande dag.

Lika bra att masa sig upp och gå ut i naturen. Mirjam sov fortfarande, hon var då inte överdrivet morgonpigg och dessutom läste hon väl nätterna igenom om hur man tecknar en aura. Hervor småflinade för sig själv medan hon drog på sig morgonrocken. Auran som var så långtråkigt enkel att upptäcka. Det kunde Mirjam gärna få hålla på med, själv fann hon ingen som helst utmaning i aurateckning.

När Hervor satt på dasset, som hon egentligen tyckte var ett utmärkt ställe för filosofiska tankar, såg hon sig omkring runt väggar och tak. Rent var det naturligtvis, det såg hon själv till, men nog var det nött och slitet. Tänk om de kunde måla väggarna vita och ljusa och stryka en praktisk golvfärg på de gamla brädorna, så mycket mer lättstädat det skulle bli. Bara att torka igenom med trasa.

De båda dasslocken kunde få en annan färg, ljusgrönt kanske, nog blev det som vackert. Hervor gjorde sig klar med sina bestyr och fällde bestämt ner locket. Hon skulle tala med Mirjam om saken, det här kunde bli livat!

Innan hon stängde dassdörren svepte hon en sista gång med blicken över väggarna och såg framför sig porträtt av de unga nyförlovade, kronprinsessan Victoria och Daniel av Ockelbo. Den modige gossen hade friat i vintras och sällan hade Hervor sett ett mer strålande lyckligt par. Tids 29

Spinnsidan.indd 29

2011-03-14 10.58

nog kom det ut bröllopsbilder att sätta upp, men tills vidare kunde andra foton duga. »Ja, jäklar!» utbrast hon högt för sig själv och gick vidare till vattenkranen ute på gården. Hon tog en hastig och välgörande »liverpoolare» och njöt av det iskalla vattnet mot ansikte och armar. »Kattvätt» brukade Mirjam kalla det, men Hervor höll på sitt engelska uttryck som hon snappat upp vid något tillfälle.

När hon lagat sitt obligatoriska kokkaffe satte hon sig på verandan med en mugg och en smörgås. En karta över de närmaste omgivningarna hade hon letat fram i Mirjams bokhylla och den ämnade hon ta itu med efter att hon ätit upp smörgåsen.

Så här tidigt på morgonen var det för svalt att sitta ute, men det skulle inte dröja förrän de kunde göra det. Men verandan var inget dåligt ställe att vara på, hon kunde betrakta de späda skotten i buskarna och alla småfåglar syntes tydligare när grenarna var nästan bara. Långt borta på åkern såg hon en grå fågel som spankulerade omkring i maklig takt. Ståtlig såg den ut faktiskt, kunde det vara en trana, som Mirjam så ofta surrade om? Hervor greppade kikaren på fönsterbrädan och ställde in skärpan. »Äsch, vad fan», muttrade hon, »det är bara en vanlig kråka. Fågeluslingar! Tacka vet jag växter, dom tar jag inte miste på, det skulle i så fall vara förödande.»

Hon lade ifrån sig kikaren och vecklade istället upp Gröna kartan över Kajpe Kviar och omgivningarna och studerade den noga. Många intressanta platser fanns det och egentligen hade Hervor mest traskat runt på vägarna i Kajpe Kviar och tagit vara på allt matnyttigt hon kunnat finna. Näst i tur att skördas stod Mirjams gullregnsbuske, den borde slå ut i blom snart. Nog skulle Hervor plocka några blomklasar att torka och gömma väl. Odörten, som var på väg upp på den gamla komposthögen, tänkte hon också i all hemlighet knipa åt sig lite av. Mirjam skulle bara veta, runt hennes kapell växte örter som kunde fälla en häst.

30

Spinnsidan.indd 30

2011-03-14 10.58

Hervor kikade vidare på kartan. Om hon skulle försöka hitta någon ny plats hon kunde cykla till denna vårmorgon? »Smaulmyrar, Starrlause, Disroir», stavade hon långsamt och högt medan pekfingret vandrade över kartbladet.

Underbart! Vilka egendomliga namn, det lät nästan som en besvärjelse, en trollformel, tänkte hon.

Besvärjelse eller inte, alla låg ändå för långt bort för en cykeltur och hon lät pekfingret vandra tillbaka till Kajpe Kviars närhet. Alldeles intill hittade hon Fjäle ängar. Hon hade sett den gula vägskylten som pekade ner i skogen, men hon hade aldrig varit där. Såklart, dit skulle hon!

Det kunde knappast ta mer än någon halvtimme på cykel.

Hon vecklade ihop kartbladet och reste sig, drog på jackan och klev i sina stövlar. Med en korg hängande på cykelstyret gav hon sig iväg ut på vägen. Hittade hon mera av den märkvärdiga kajpen eller ramslöken tänkte hon frysa in den och laga soppor till vintern. Om inte annat fanns de späda nässlorna och de dög både till en underbar soppa och till att slå hål på skvaller och förtal. Den växten hade räddat henne förr. En välväxt brännässla bar till och med på kraften att häva förbannelser som någon ondsint typ riktat mot en själv.

Hervor vek av från 143:an och följde en lång smal skogsväg. Gräset växte redan högt, nästan savannlikt i kanterna av vägen. En långsvansad fasan flaxade upp ur diket och pinnade förskräckt iväg när hon skramlade fram med cykeln efter den gropiga grusvägen.

Strax efter en skarp krök uppenbarade sig en liten naturlig parkeringsplats på hällmarken och Hervor klev av cykeln och lutade den mot en gammal risig enbuske. Hon lyfte upp en flik av tunikan och torkade sig i pannan. Farten hade varit god genom skogen och hon hade blivit svettig, men sådant gick alltid att råda bot på. Ur korgen tog hon upp en liten flaska och hällde i sig av det klara innehållet.

Belåtet torkade hon sig om läpparna. »Mmm, vatten kan ta mig fan vara riktigt gott ibland, det 31

Spinnsidan.indd 31

2011-03-14 10.58

också», konstaterade hon och spände fast den halvfulla flaskan på pakethållaren innan hon fortsatte sin utflykt till fots.

Hon vek av på en mindre stig och gick ett femtiotal meter innan ett makalöst naturområde plötsligt trädde fram.

Gamla ekar och strama enar bildade ett alldeles naturligt parkområde. Marken var översållad av gullvivor, gulsippor, vitsippor och sådana där små lila orkidéer som Mirjam pratat om. Vad var det de hette nu igen? Nå, skit samma, vackert var det så till den milda grad att det tog andan ur henne. Tyst och heligt. Varför hade Mirjam undanhållit henne den här förtrollade platsen?

Försiktigt, för att inte snubbla på tuvor och håligheter, satte hon ner fötterna och gick andäktigt vidare. Ett stycke längre in i området fanns en gammal husgrund som hon slog sig ner på. Tydligt kunde Hervor se det forna husets längd och bredd och ana sig till hur det sett ut för många hundra år sedan. Hon såg sig runt och upptäckte förhöjningar i marken och stenar på rad eller i tydliga fyrkanter.

Här måste ha funnits en hel liten by, varför sprang inte Sylve omkring här med sin sakletarmaskin? Han hade ju en sådan där detektor. På den här platsen borde jorden vara proppfull med silverpenningar. I höstas hade Sylve hittat en ynka liten skatt bakom Mirjams skithus, vilket verkligen grämde Hervor, hon borde ha klurat ut att den låg där långt innan han började leta.

Alldeles intill husgrunderna reste sig en knotig död ekstam med utbuktningar av vrilar längs hela stammen. Av toppen återstod endast två grenar som likt ett spretigt hjorthorn pekade rakt upp mot himlen. Hon reste sig och gick fram till det döda trädet. Strök den lena ytan, lade örat mot trädstammen och mumlade för sig själv. Med fingrarna berörde hon de knollriga vrilarna som bar på minnen sedan många hundra år tillbaka. Minnen som kom till henne, forna människor vars närvaro hon starkt kände och läten både från djur och ständigt pågående slit och arbete. Hervor lyssnade spänt.

32

Spinnsidan.indd 32

2011-03-14 10.58

Några lamm bräkte ett stycke bort, en häst gnäggade oroligt och frustade innan den gav sig av i galopp. Gamla hus visade sig för henne, uråldriga och enkla. Doften av vedeldning spred sig över området och en smal rökpelare letade sig från agtaket upp mot skyn. Från långhusets inre hördes slamret av järngrytor. Ett spädbarns ynkliga gråt blandades med större barns glada och tjoande röster. En äldre kvinna gick med bestämda steg rakt över gårdstunet. Gehänget skramlade i bältet och hon såg sammanbiten ut. Alldeles förbi Hervor strök hon och fortsatte in i långhuset. Strax därpå kom hon ut med en liten gosse som hon höll i ena örat med ett fast grepp. Han slingrade sig för att komma undan, snorade och tårarna gjorde rännilar på hans smutsiga kinder.

Hervor sträckte ut handen, ville trösta, men fick inget tag.

Pojken och kvinnan försvann bort och in i ett av fähusen och hon kunde inte längre se dem. Husen bleknade bort, doften av vedeldning likaså och åter blev det tyst, alldeles som om människorna hon nyss sett aldrig funnits.

Hervor släppte taget om den knotiga eken och satte sig ner på husgrunden igen. Händerna skakade, upplevelsen av det förflutna hade varit stark och den ledsna pojken gjorde henne ont. Hon vände ansiktet mot solen som stigit upp en liten bit och skingrat det mesta av dimslöjorna som draperade sig över sänkan ett stycke bort. Måste lugna ner sig. Solstrålarna värmde inte mycket men det fick duga.

Vindstilla var det i alla fall och riktigt skönt. »Sämre kan man ha det», mumlade hon och andades djupa tag för att få ro i kroppen. Jo, sämre kunde man verkligen ha det, men det var synd om den lille pojken.

Vad hade han gjort?

Stilla satt hon där i Fjäle ängars famn och när hon blundade kom nya bilder till henne, bilder omöjliga att värja sig mot. »Men nu blir jag ta mig fan irriterad!» fräste hon och öppnade ögonen. »Inte tusan vill jag bli störd av såna där satkärringar här i idyllen. Bort med er!»

33

Spinnsidan.indd 33

2011-03-14 10.58

Hon försökte vifta undan synerna med handen och betraktade istället de vackra enbuskarna som stod på parad i sluttningen framför sänkan, alldeles som en naturlig teaterridå. Blundade igen, men nej, det var omöjligt. Framför henne dansade tre kvinnor med korpsvart hår och böljande florstunna vita klänningar. Vackert skulle man kunna tycka om det inte varit för deras flin. De kråmade och krumbuktade sig och hela tiden skrattade de elakt åt Hervor. »Vad vill ni mig?» fräste hon igen. »Stör inte min frid här i skogen! Ge er iväg! Jag har fått se mer än nog idag.»

Hennes ord hade ingen verkan. Kvinnornas skratt skallade allt högre. De dansade ivrigare och snabbare. Snodde plötsligt runt och försvann in i dimslöjorna. De gäckande skratten tonade sakta bort.

Hervor reste sig, drog igen blixtlåset i jackan och vände med bestämda steg hemåt. Jävla kvinnfolk som måste störa henne så här! Det var nackdelen med hennes gåvor, att hon inte fick vara i fred alla gånger. Besöket av kvinnorna betydde något, det förstod hon. Och den olydige pojken, varför gjorde det så ont? Han hade bara varit en av många ur det förgångna, fanns inte mer.

Tids nog skulle hon få svar, helt säkert. Men de dansande falska styckena hade ändå gjort henne på uselt humör.

Närvaron av dem var olycksbådande.

Hemma i kapellet satte hon på kaffepannan och skar upp tjocka skivor av sitt eget hembakta surdegsbröd. På alla sätt försökte hon skaka av sig de elaka kärringarna ute i skogen.

Praktiskt arbete var det enda som möjligen kunde få henne gladare och hon måste få upp Mirjam så att de kunde sätta igång med dasset. Inget var så helande för en orolig själ som hederligt skurande.

På Mirjams röda bricka dukade hon med mugg och rykande hett kaffe och knackade på sovrumsdörren. »Upp med dig, din latmask! Vi ska jobba!»

34

Spinnsidan.indd 34

2011-03-14 10.58

Utan att vänta på svar klev hon in i rummet och satte ner brickan framför sin sömndruckna väninna. »Usch vad du skriker mitt i natten», knotade Mirjam och reste sig upp på armbågen. Det tjocka rödlockiga håret var trassligare än någonsin.

Hervor skrattade. »Mitt i natten? Klockan är för fasiken halv åtta och jag har varit på en cykeltur redan. Du är en jäkla sjusovare du, Mirjam. Drick kaffe nu, vi ska jobba idag. Dagar skola komma då du jobbar på vårdcentralen och då blir det fan ingen tid över för dig till hemarbete.»

Mirjam tog en tugga av brödet och svalde ner med kaffe. »Vad är det med dig?» undrade hon plötsligt och tittade på Hervor. »Gott bröd förresten.»

Hervor ryckte till lite lätt. »Med mig? Nå, inget särskilt, det är som vanligt antar jag. Huvudet upp och fötterna ner.»

Mirjam ruskade på sina rufsiga lockar. »Nej du, mig lurar du inte», sa hon bestämt. »Kläm fram vad du har i tankarna, något är det när du kommer med kaffe på säng till mig.»

Hervor övervägde en kort stund innan hon svarade. Mirjam brukade inte vara så begeistrad i hennes profetior, men tids nog fick hon väl ändå veta. Kanske var det lika bra att berätta rakt ut med detsamma. »Mirjam», började hon allvarligt och entonigt mässa, »spinnsidan lömska ränker smider, vilka visas vad det lider, hatet blomstrar sant och visst, illvilligt med argan list.»

Mirjam satte sig upp i sängen och såg på henne med gapande mun. Jojo, nu blev hon allt som förvånad ändå, tänk vilka ramsor som ibland tumlade ut ur munnen. »Spinnsidan? Vad är det du surrar om? Är du riktigt nykter du?»

Hervor fnös åt henne. Klart hon var nykter, hur kunde Mirjam tro något annat? »Spinnsidan är kvinnosidan, Mirjam», förklarade hon.

35

Spinnsidan.indd 35

2011-03-14 10.58

»Det ska väl du veta som är så kyrksam? Tanterna sitter på ena sidan och gubbarna, ja svärdssidan alltså, på den andra.» »Va? Kvinnor? Nej, Hervor sluta med det där tramset!

Här i Kajpe Kviar finns bara fredliga kvinnor, du pratar i nattmössan.»

Hervor skakade bekymrat på huvudet. »Ondsinta kvinnor, Mirjam», sa hon. »Vi kan inte värja oss, vi måste ta itu med dom vare sig vi vill eller inte. Vi kommer inte undan.»

36

Spinnsidan.indd 36

2011-03-14 10.58

Spinnsidan.indd 37

2011-03-14 10.58

marianne cedervall är född 1949 på Gotland och uppvuxen i Stockholm. Idag bor hon i Västerås och jobbar med personalfrågor inom Svenska kyrkan. Hon debuterade 2009 med den uppmärksammade romanen svinhugg – den första boken om Mirjam och Hervor i en planerad serie om fem. Den fristående andra delen, svartvintern, kom ut 2010.

Sagt om svartvintern: ”Marianne Cedervall är nästan en egen genre i sig . . . känslan som kommer över mig är mys! Med utropstecken . . . en sträckläsning förstås.” bokhora ”. . . charmig och medmänsklig . . . och riktigt bra.” ystads allehanda Sagt om svinhugg: ”. . . Thelma och Louise på gotländska.” unt ”. . . en spännande och oväntad historia, sköna miljöer och mustiga karaktärer.” sktf-tidningen ISBN 978-91-27-13042-5

Omslag: PdeR

®

Spinnsidan Marianne Cedervall

Foto: Mia Carlsson

Tänk att det ska behöva hända så mycket i den lilla socknen Kajpe Kviar!

Väninnorna Mirjam och Hervor, som är tillbaka på Gotland och har tänkt ägna våren åt läsning, örtletande och trädgårdsskötsel, upptäcker snart att inget är som vanligt.

Bonden Sylve är långt ifrån sitt forna jag efter olyckan och Mirjam får dåligt samvete varje gång hon ser honom. Dessutom är det något som inte stämmer med de nya grannarna, den till synes hjälpsamma Kajsa och den tysta, ensamma pojken Emanuel. Och vad är det med alla karlar? Både bror Aron och den nyfunna vännen Bosse håller på att deppa ihop fullständigt.

Till råga på allt har Mirjam polisen inpå knuten, som påminner henne alltför väl om den där sommaren då de tre direktörerna gick och dog.

När så Hervor får en ovälkommen syn i skogen inser både hon och Mirjam att de återigen har en del att ta itu med.

”… en av de böcker jag rekommenderat flest gånger under 2009.” bokhora ”Agatha Christie-finurligt.” m-magasin

Tredje boken om Mirjam och Hervor

Spinnsidan

Marianne

Cedervall

”Läs, läs, läs!” en bok om dagen ”. . . mycket humor och med glimten i ögat . . .” skaraborgs allehanda

9 789127 130425

NOK inbunden 140x215mm 24mm rygg - vikmån 5mm - Flikar 100mm - 5mm Skärsmån

SpinnsidanHB.indd 1

2011-03-17 11.02