Johanna Johanna Strömqvist Strömqvist
Johan Johan Idesjö Idesjö
Johanna Johanna Strömqvist Strömqvist
Johan Johan Idesjö Idesjö
Johanna Johanna Strömqvist Strömqvist
Johan Johan Idesjö Idesjö
Johanna Johanna Strömqvist Strömqvist
Johan Johan Idesjö Idesjö
Johanna Johanna Strömqvist Strömqvist
När isen börjar smälta ...
Följ med på ett fantastiskt, myllrande och skrämmande äventyr!
Johanna Johanna Strömqvist Strömqvist
De förhäxade barnen - Johanna Strömqvist
Saga bor med sina föräldrar i en skog där det är evig vinter. Pappa bygger maskiner i slottets tornrum och mamma har trollkraft. Skogen är full av monster, men de är infrusna i is och kan inte skada någon. Tills en dag när Sagas mamma blir sjuk, och monstren långsamt börjar tina … Tillsammans med sin vän, stenmonstret Ulrik, ger sig Saga ut på en farlig resa för att finna ett botemedel till mamman. Det hon får se och uppleva förändrar allt, inte minst det hon trodde att hon visste om sina egna föräldrar Johanna Johanna – och sig själv. Världen där utanför är mörkare än hon Strömqvist Strömqvist någonsin kunnat ana.
Johan Johan Idesjö Idesjö
Johan Johan Idesjö Idesjö
De förhäxade barnen
I monstrens rike omslag_tb_k1.indd 1
2016-02-05 17.48
Denna bok tillägnas Minna. Utan dig hade den inte funnits.
Bokförlaget Semic, Sundbyberg www.semic.se Copyright © Johanna Strömqvist och Bokförlaget Semic Illustrationer Johan Idesjö Formgivning Anja Larsson Redaktör Eva Bergman Repro TB Produktion Tryck ScanBook, Falun 2016 ISBN 978-91-552-6275-4
De förhäxade barnen
kapitel 1 Jag har ett eget rum, allra högst upp i det blå tornet. Där har jag min stora himmelssäng med blankt koppartak, mina smycken, mina djur av plåt och alla mina andra saker. Det finns en kakelugn också. Men den eldar vi inte i. Jag tål kyla väldigt bra. Inte lika bra som mamma, förstås. Hon kan gå ut i snön i bara en tunn klänning, eller stå länge på balkongen i norra tornet och styra vinden över trädtopparna. Jag springer nerför trappan, till köket. Där arbetar mammas stenmonster. Han heter Ulrik. Ulrik har bott hos oss så länge jag kan minnas. Han har krokig rygg, långa tår med klor, brett ansikte och vassa tänder. Huvudet är kalt och hans öron är spetsiga. Hans ögon är alldeles svarta, och alltid snälla. Ulriks vingar är lite trasiga i kanterna och han kan inte flyga, men när jag frågar varför svarar han aldrig. ”God morgon”, säger han med sin raspiga röst och ställer fram min gröt. Ibland äter han med mig. Men idag håller han redan på att förbereda vår lunch. Han står på en pall med ryggen vänd mot mig och skalar potatis.
5
Det är inte Ulrik som har lektioner med mig. Det är mamma och pappa. Efter frukost går jag till den stora salen. Den har fina blå mönster inlagda i golvet, gjorda av mosaik. Gamla kartor hänger på väggarna och en stor jordglob står på ett bord. I salen väntar mamma. Mamma har blått hår, så långt att det räcker till midjan. Det är tjockt och vågigt och gnistrar i solsken. Hennes ögon är blå. Hon har alltid på sig ett vackert halsband med en blå stjärna. Jag har mörkbrunt och vågigt hår som lätt blir trassligt. Det är nästan lika långt som mammas. Jag gillar inte att det är sådär trassligt. Men mamma tycker att det är fint. ”Du har precis sådant hår som jag önskade mig när jag var en liten flicka”, brukar mamma säga när hon borstar mitt hår om kvällarna. ”Du är som ett sagoväsen. Det är därför du har fått ditt namn.” Jag heter Saga. Det har mamma valt. Jag vet inte om pappa tycker att det passar, för jag har inte frågat. Med pappa pratar jag mest om hur maskiner fungerar, sådant som han tycker om. Mamma lär mig många saker. I hennes bokhyllor finns långa rader av tjocka böcker. I en del är det kartor. Mamma pekar och visar, alla länder och hav och öar. Alla ligger långt, långt bort. Jag tycker om att lära mig. Jag kan redan skriva och räkna väldigt bra. Men när mamma gör trollkonster tittar jag bara på. Och mamma ber mig inte att pröva. Hon gör, och jag tittar. Mamma brukar visa mig sina vackraste konster. Hon kan göra kristaller och diamanter av is. Hon gör dem hårda, så att de inte kan spricka. Ibland får jag en av dem att ta med mig till mitt rum. Mammas iskristaller smälter inte. Inte ens en riktigt solig dag, när jag lägger dem i rader på fönsterbrädan. Hon är väldigt bra på att göra vackra saker, inte bara av is. Hon kan forma smycken av metall också. Ringarna hon har på fingrarna har hon gjort själv. Och manschettknapparna till pappas rock.
6
”När ska jag bli som du?” frågar jag ibland. När jag var liten frågade jag det jämt. Mamma log alltid då. Det gör hon fortfarande, fast ögonen är sorgsna. ”Du ska inte bli som jag”, säger hon. ”Du ska bli dig själv.” ”Kom”, säger mamma nu. Idag ser hon blek ut. Ännu blekare än vanligt. Men hon ler. ”Du ska få något av mig”, säger hon. Hon kupar händerna och blåser på dem. När hon öppnar händerna igen ligger en klar kristallstjärna där. Den ser ut som stjärnan i mammas halsband. ”Du kan ha den till din samling”, säger mamma. ”Tack!” Jag sträcker fram handen för att ta den. Den är hård och sval, men inte så kall att det är obehagligt. Jag håller stjärnan mellan tummen och pekfingret. Den skimrar vackert i blått. Men något droppar på min arm. Den smälter? ”Mamma?” frågar jag. Jag vet att något är fel redan innan mamma sjunker ihop på stengolvet vid mina fötter. ”Pappa! Ulrik!” ropar jag. ”Hjälp!” Pappa bor i en egen del av slottet. Man går upp för flera branta trappor och genom en lång korridor med tjocka mattor på golvet. Här sprakar brasor i alla eldstäder. Pappa tycker inte om kyla. En ranglig spiraltrappa av svart järn leder till tornrummet. Där har pappa sitt arbetsrum. I hörnet, under snedtaket, står hans säng. Men ibland somnar han i fåtöljen framför arbetsbordet. Då brukar jag väcka honom och säga åt honom att lägga sig ordentligt, för han får ont i nacken annars. Jag vet inte hur han kan sova i arbetsrummet, för det luktar alltid starkt av olja och konstiga vätskor här.
7
Längs taket löper långa rör av metall. Pappa skickar post genom rören. Han rullar brev och lägger dem i smala cylindrar av metall, som han stänger och föser in i röret. Ett av rören går till köket. Ulrik tar emot posten där. Pappa skickar brev där det till exempel står: En stor kopp te med mycket socker, en smörgås med skinka. Sedan kommer Ulrik med en bricka. Det andra röret går till mamma. Jag vet inte vad han skickar till henne, men hon ler alltid när hon har öppnat hans brev. Det tredje röret går till mig. Posten landar i en vit korg som står under mitt fönster. I breven till mig står saker som: Mekaniska krafter och hållfasthet. Konstruktioner med optimal balans. Det brukar vara bilder av luftskepp, kugghjul och cyklar med olika stora hjul. Konstiga formler och tecken som jag ibland känner igen och ibland inte. Sådant som pappa vill att jag ska lära mig. Jag tycker om att få brev, och att pappa lär mig saker. Men jag glömmer lätt. Det mesta är så svårt att förstå. Jag önskar att jag var duktig på samma saker som pappa. Eller att jag kunde trolla, som mamma. Men jag är bara jag. ”Pappa!” Min röst dämpas av de tjocka mattorna när jag springer genom korridoren till hans rum. ”Pappa, kom!” Gångjärnen gnäller när dörren öppnas och pappa kikar ut. Hans ögon är bruna, som mina. Hans långa hår har också samma mörkbruna färg som mitt. Han blinkar förvånat bakom sina guldbågade glasögon. ”Pappa, mamma är sjuk!” Pappa springer före mig. Han springer så fort att håret flaxar bakom honom. När vi kommer till stora salen är Ulrik redan där. På något sätt vet han alltid när något har hänt. Han vet när han behövs. Nu sitter han på huk och håller mamma i famnen. Ena vingen ligger över hennes ben, som ett täcke.
9
Pappa faller på knä bredvid dem och tar mammas händer. ”Lydia, hur är det med dig?” frågar han. Men mamma svarar inte. Hennes ansikte är vitt nu. ”Kom nu, Saga, följ med mig ner till köket”, säger Ulrik och tar min hand. Hans stora handflata känns sträv, men han håller försiktigt. Jag vill inte lämna mamma. Hon ligger i sängen nu. Pappa bar henne hela vägen dit. Hon blundar, men jag vet inte om hon sover. Pappa sitter på sängkanten och håller i hennes handled. Jag har en klump i halsen som gör ont. Jag låter Ulrik leda mig ut ur rummet och ner till köket, där han kokar en stor kopp choklad åt mig. Choklad är det bästa jag vet. Men när jag ska dricka trillar tårar ner i min kopp. Ulrik klappar mig på ryggen med sina sträva händer. ”Var inte orolig, vännen”, säger han. ”Hon blir snart bra igen.”
10
kapitel 2 Idag är det skyar av vita moln över himlen. Snön ser blå ut i det svaga ljuset. Jag pulsar fram i mina höga stövlar med pälsfoder. Ulrik är också ute. Han borstar och klappar en av renarna som brukar dra mammas stora släde. Jag pulsar genom snön. Förbi de frusna monstren. Närmast slottet finns monstret som har örnhuvud och lejonkropp. En bit bort finns en av drakarna. Den här draken har gröna ögon och gröna fjäll. Munnen är öppen i ett rop som aldrig tystnar. Tänderna ser vassa ut. Jag skulle vilja känna om de är vassa, men man kan inte röra monstren. De är infrusna i stora isblock. Mitt favoritmonster när jag var liten var alltid den blå draken, den som står bakom slottet. Den har isblå ögon, som mammas. Det finns många monster i skogen. Väldigt många, både runt slottet och längre bort i skogen. En orm med flera huvuden, en varg som är mycket större än en vanlig varg. En lång ödla med kluven tunga och taggar på ryggen. Jag har lekt i närheten av dem ända sedan jag var liten. Jag vet vad alla kallas. Serpent, grip, hydra. Jag vet att de är farliga också, det har mamma och pappa berättat. Men de kan inte skada mig, för de är infrusna i is som mamma har gjort. Varför det är så vet jag inte.
11
Jag går ända bort till den frusna sjön. Det är mitt favoritställe. När jag var liten åkte jag kana här. Jag lekte alltid ensam. Det finns inga andra barn här. Det har alltid bara varit jag. Jag fortsätter till den svängda bron av is. Den är så fin med alla sina snirkliga mönster av stjärnor, månar och planeter i vitt. Bron löper över hela sjön, och bort till det frusna vattenfallet. Längre än vattenfallet får jag inte gå. ”Du måste hålla dig där jag kan se dig”, har mamma sagt. Men idag vill jag inte det. Mamma kan inte se mig ändå, för hon ligger nerbäddad i sin säng. Jag går fram till vattenfallet och tittar på de stora, stelnade slöjorna av is. Det är som en skrovlig vägg. En skrovlig vägg som droppar. Det har aldrig varit vattendroppar här förut. Jag fortsätter längs vattenfallet, förbi den stora klippan och in i skogen. Den röda draken ligger ner och ser ut som om den sover. Men den är lika frusen som de andra. Jag tar av mig vanten och lägger handen mot isen. Den känns sval, men inte så kall att det är obehagligt. När jag lyfter handen är den blöt. Jag drar med fingret längs sidan av isblocket. Isen håller sakta på att smälta. Jag springer hela vägen hem. När jag öppnar stora porten är jag så andfådd att det bränner i halsen. Jag kastar min tjocka vinterkappa på golvet och ropar efter pappa. Det är tomt överallt. Mina steg ekar i trappan. Vid mammas dörr tvekar jag. Sover hon? Får jag gå in? Mamma har aldrig varit sjuk förut. Till slut öppnar jag dörren försiktigt. En springa bara. Mamma ligger på sidan, jag ser bara hennes rygg och långa blå hår på kudden. ”Mamma?”
12
Hon vänder sig, sakta. ”Hej, lilla vän.” ”Hur mår du? Är det bättre nu?” Jag vågar inte säga något om isen som smälter i skogen. Men jag vet att mamma måste bli frisk. Hon måste. ”Jag behöver vila lite. Jag blir snart bättre”, säger mamma. Men hon är så vit, nästan genomskinlig. ”Ska du inte gå ut och leka?” Jag vill inte leka. Jag vill stanna här. Bakom mig öppnas dörren och Ulrik kommer fram till sängen. Han bär en bricka med en skål varm soppa. Jag väntar medan Ulrik ställer brickan på mammas sängbord. Hans trubbiga nos skrynklas ihop när han blåser på soppan. När han sträcker skeden mot mamma vänder hon bort huvudet. ”Tack, Ulrik. Men jag kan inte.” Hon sjunker ner mot kuddarna. Ulrik suckar. ”Saga, du borde inte vara här. Kom, låt mamma vila nu.” Han tar mig i armen och drar med mig ut ur rummet. Jag hinner inte säga något till mamma innan dörren stängs. Pappa sitter framåtlutad över ett stort bord nere i källaren. Provrör, flaskor och skålar står på ställningar av metall. Han har tänt en gasbrännare under en av dem så att innehållet i flaskan bubblar och småkokar. Han sitter så nära elden att hans glasögon immar igen. Han märker inte att jag står där. Hans händer arbetar snabbt och han tittar inte upp. Jag förstår att han också vet. Att det är bråttom. Mamma måste bli frisk innan isen smälter. Innan monstren vaknar. ”Extrakt av snödroppar, alkaloider … hackad alruna”, mumlar pappa. Han rör i en flaska med en smal pinne av glas. Hela kvällen och hela natten är pappa vaken. Han blandar och rör. Han kokar och mixtrar. Flera glasburkar med vätskor i olika färger står i rader på bordet när jag till slut går och lägger mig. Det är svårt att sova. När jag vaknar på morgonen håller han fortfarande på. Ulrik har inte 14
gjort någon frukost åt mig, för han hjälper pappa att hälla vätskorna i bruna medicinflaskor. De mumlar och pratar om saker jag inte förstår. Jag tjuvlyssnar utanför dörren när de ger mamma medicin. Hon hostar och ber om vatten. Men hon går inte upp ur sängen. Pappa fortsätter hela dagen. Han lägger hårda frön i en mortel och mal sönder dem till ett mörkt pulver. Hans hår har lossnat ur hästsvansen och hänger över ansiktet. Ulrik kommer med små påsar och flaskor. De är tysta nu. Det enda som hörs är klirrandet av glas, morteln som gnisslar och ett pysande ljud från gasbrännaren. Jag vågar inte fråga om jag kan hjälpa till. När det är kväll och jag har tagit lite hårt bröd i köket till middag, kommer Ulrik och pappa och hämtar mig. Vi går upp till mammas rum. Hon ligger vaken nu och tittar på oss. ”Mamma?” säger jag. Mamma ser på mig. ”Lilla vän”, säger hon. ”Hur mår du?” frågar jag. Mamma ler. Men ögonen är så ledsna. ”Inte så bra.” Hon sätter sig upp och lutar sig mot kuddarna. Det ser ut som om det gör ont när hon sitter. När jag tar hennes hand är den varm. Hon, som aldrig är varm. Pappa sitter vid sängens andra sida och håller hennes andra hand. Jag vet att han tänker samma sak som jag. ”Jag måste berätta en sak”, säger mamma. Hon griper hårt i pappas hand och ser honom i ögonen. ”Jack, du måste lyssna nu.” Pappa lutar sig framåt. ”Ni kommer inte att hitta något botemedel. Jag är inte sjuk på det sättet. Det börjar bli för svårt för mig att hålla skogen frusen, och alla monstren. Jag behöver någon som har samma trollkraft som jag. Någon som kan dela med sig av kraften.” Pappa kliar sig i huvudet. ”Men … det finns väl ingen?” 15
Mamma är tyst en stund. Hon tittar på Ulrik, och jag förstår inte varför. Ulrik nickar mot henne, som om han väntar på att hon ska fortsätta. Som om han vet vad hon tänker säga. Men mamma säger inget. Hennes mun är ett smalt streck, och hon vägrar se någon av oss i ögonen. ”Berätta för dem”, säger Ulrik. ”Berätta nu.” Mamma blinkar och tittar ut genom fönstret. ”Vi kan inte ta kontakt med henne ändå.” Ulrik knyter nävarna. ”Hon måste hjälpa dig nu.” Pappa ser från den ena till den andra. ”Ni menar väl inte …” Mamma suckar igen, tungt och trött. Sedan säger hon: ”Jo. Jag menar just henne.”
16
kapitel 3 ”Hon heter Ärla”, säger mamma och tittar på mig. ”Jag har inte träffat henne sedan jag var ung. Men hennes hår har samma färg som mitt, och hon kan trolla. Som jag.” Pappa ser bekymrad ut. ”Men … hur ska vi kunna hitta henne? Var ska vi söka? Och tror du verkligen att hon vill hjälpa till?” Mamma ser på oss alla i tur och ordning. ”Någon måste lämna slottet och resa långt bortom vinterskogen.” Hon tar av sig sin halskedja, den som har ett hänge format som en stjärna. Hon ger halsbandet till pappa. ”Ta den här. När Ärla ser den så vet hon att det är jag som ber om hjälp, och att det är allvar. Ge den till henne. Då kommer hon. Hoppas jag. Ärla har en medicin som hjälper.” Sedan säger inte mamma mer. Hon lägger sig på sidan och blundar.
17
Vi bygger en luftballong på gården. Ulrik har klättrat upp på taket och plockat ner flaggan som vajar från östra tornet. Det vita och blå tyget ligger utbrett över snön. Pappa viker och klipper det. Sedan syr han, med grov nål och tjock tråd. Jag har hjälpt Ulrik att bära ut korgfåtöljerna som brukar stå i glasverandan. Nu bryter Ulrik sönder dem. Det knakar när stolarna knäcks, men för Ulrik är det lätt att bryta dem. De stora musklerna på hans armar behöver knappt arbeta. Jag tar fram verktygslådan och ger honom hammare och de längsta spikarna. Han fogar samman bitarna i en ny form. En stor korg, som han spikar och binder ihop med många flätade rep. Han häller starkt klister i fogarna. Jag kontrollerar att knutarna sitter hårt nog. ”Pappa, ska jag packa varma kläder?” frågar jag. ”Är det kallt där vinterskogen tar slut?” Pappa svarar inte, han bara hummar och fortsätter att sy. Efter en stund försvinner han upp till sin verkstad. Jag och Ulrik sätter oss på trappan och dricker varm kycklingsoppa ur var sin mugg. Jag är lite rädd. Och jag är orolig för hur det ska gå för mamma medan vi letar. Men Ulrik stannar nog hos henne, och så hittar jag och pappa den där Ärla. Allt kommer att ordna sig. Och jag ska få se vad som finns bortom vinterskogen. Det har hunnit bli långt efter läggdags när jag ser pappa komma ut i trädgården. Jag kan inte sova, så jag sitter med en lykta i fönstret och läser. Jag har suttit där så länge att jag har fått ont i ögonen. Jag tar på mig min morgonrock och springer ut. Mina tofflor lämnar knappt några spår i snön. Jag gömmer mig bakom monstret med lejonhuvud. Jag vill inte att pappa ska få syn på mig och säga att jag måste gå och lägga mig. Pappa fäster en brännare av metall inuti korgen och lägger hela kor18
gen försiktigt på sidan. Den omsydda flaggan sitter redan fast. Ballongen är färdig. Framför den ställer pappa en stor fläkt. Han börjar veva, och fläkten susar högt i den mörka vinternatten. Ulrik kommer ut från stora ingången. Han bär på flera säckar som han lastar in i korgen. Pappa ser allvarligt på Ulrik och lägger en hand på hans axel. Han säger något som jag inte hör. Sedan tar han av sig mammas halsband och hänger det runt Ulriks hals. Ulrik böjer på huvudet. Han nickar långsamt. Pappa tar upp något ur fickan. Jag kisar för att se vad det är. Det är en mekanisk fågel, med näbb av metall och skinande blanka vingar. Stålfjädrar som gör att benen kan böja sig och vingarna kan flaxa. Pappa har byggt flera sådana. Vi brukar leka med dem i skogen och låta dem hämta stenar och grenar åt oss. Pappa trycker den mekaniska fågeln i Ulriks händer. Sedan vevar han igång fläkten igen. Ballongen fylls sakta med luft och korgen rätar upp sig. Ulrik kliver upp i korgen. Vad gör han? Jag skulle ju följa med! Det var jag och pappa som skulle åka! Med ens förstår jag allt. Pappa har hela tiden tänkt skicka Ulrik. Han vill förstås inte lämna mamma. Det vill inte jag heller. Men jag kan inte vänta här. Tänk om Ulrik misslyckas? Jag måste rädda mamma. När Ulrik startar brännaren under ballongen börjar korgen lyfta från marken. Det väsande ljudet gör att de inte hör mina fotsteg när jag springer över snön. Jag tar sats och hoppar. Mina fingrar glider och jag tappar min ena toffla, men jag får tag i korgens kant och klättrar ombord. Pappa får syn på mig och ropar, men det är för sent. Ballongen svävar iväg, högt över skogen och de frusna monstren. 19
Johanna Johanna Strömqvist Strömqvist
Johan Johan Idesjö Idesjö
Johanna Johanna Strömqvist Strömqvist
Johan Johan Idesjö Idesjö
Johanna Johanna Strömqvist Strömqvist
Johan Johan Idesjö Idesjö
Johanna Johanna Strömqvist Strömqvist
Johan Johan Idesjö Idesjö
Johanna Johanna Strömqvist Strömqvist
När isen börjar smälta ...
Följ med på ett fantastiskt, myllrande och skrämmande äventyr!
Johanna Johanna Strömqvist Strömqvist
De förhäxade barnen - Johanna Strömqvist
Saga bor med sina föräldrar i en skog där det är evig vinter. Pappa bygger maskiner i slottets tornrum och mamma har trollkraft. Skogen är full av monster, men de är infrusna i is och kan inte skada någon. Tills en dag när Sagas mamma blir sjuk, och monstren långsamt börjar tina … Tillsammans med sin vän, stenmonstret Ulrik, ger sig Saga ut på en farlig resa för att finna ett botemedel till mamman. Det hon får se och uppleva förändrar allt, inte minst det hon trodde att hon visste om sina egna föräldrar Johanna Johanna – och sig själv. Världen där utanför är mörkare än hon Strömqvist Strömqvist någonsin kunnat ana.
Johan Johan Idesjö Idesjö
Johan Johan Idesjö Idesjö
De förhäxade barnen
I monstrens rike omslag_tb_k1.indd 1
2016-02-05 17.48