GrĂŠgoire delacourt
allt jag Ăśnskar mig
roman
Grégoire Delacourt
Allt jag önskar mig
Översättning från franska: Sofia Strängberg
roman
Helsingborg/Stockholm
GrÉGoIrE DELaCoUrT, aLLT JaG ÖnSKar mIG Originalets titel: La liste de mes envies Copyright © 2012, Editions Jand-Claude Lattès Translation copyright © 2013 by Sekwa förlag This book is published by arrangement with/Boken utges efter överenskommelse med Literary Agency Wandel Cruse, Paris. Översättning: Sofia Strängberg Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © Mary MacAskill/Getty images Författarporträtt: © Benjamin Decoin Sättning: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Adobe Caslon Pro Tryck: CPI – Clausen & Bosse, Leck 2013 Första upplagan, första tryckningen ISBn 978-91-86480-59-2 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3A 118 20 Stockholm alltjagonskar@sekwa.se
www.sekwa.se
Till flickan p책 motorhuven; ja, d채r satt hon.
All smärta är tillåten All smärta rekommenderas; det är bara att ge sig hän, det är bara att älska. Le Futur intérieur, FrançoISE LEroy
VI L J UG E r ST ä n D I G T för oss själva. Jag vet till exempel att jag inte är snygg. Jag har inte blå ögon, inga brunnar som männen speglar sig i och vill drunkna i för att man ska dyka ner och rädda dem. Jag har ingen perfekt figur utan är mer åt det kurviga hållet, mullig rent ut sagt. Av den sorten som tar upp ett och ett halvt säte. Jag har en kropp som en man av medellängd nätt och jämnt når runt med armarna. Jag är inte attraktiv som de kvinnor som får långa haranger viskade till sig, med suckar av välbehag i stället för punkt och komma. Nej, jag får folk att fatta sig kort. Hårt och hänsynslöst. Rätt in i lustens kärna, utan svål och utan trivselfett. Jag vet allt det där. Och ändå händer det att jag går upp till sovrummet, innan Jo har kommit hem, och ställer mig framför spegeln på garderobsdörren – jag måste påminna honom om att montera fast garderoben i väggen så att den inte 11
Gr ÉG oIrE D EL a CoU r T
välter och gör mos av mig en vacker dag när jag står där och betraktar mig själv. Då sluter jag ögonen och klär av mig sakta, som ingen någonsin har klätt av mig. Jag fryser alltid lite, huttrar till. När jag är helt naken väntar jag lite innan jag öppnar ögonen. Jag njuter av stunden. Jag låter tankarna vandra. Jag drömmer. Jag minns de ljuvt trånande kropparna i konstböckerna som alltid låg framme hemma när jag var liten, och veckotidningarnas råare kroppar, några år senare. Sedan öppnar jag försiktigt ögonen, som i slowmotion. Jag betraktar min kropp, mina mörka ögon och små bröst, bilringarna runt magen, skogen av svarta hårstrån, och jag tycker att jag är vacker och jag svär på att i det ögonblicket är jag vacker, riktigt vacker till och med. Skönheten gör mig rusig av lycka. Vidunderligt stark. Den får mig att glömma alla otrevliga saker. Den småtrista sybehörsaffären. Danièle och Françoises eviga pladder och lottospelande – tvillingsystrarna som äger Salong Esthétique som ligger granne med sybehörsaffären. Skönheten får mig att glömma det som är oföränderligt. Som ett händelselöst liv. Som den här hemska hålan utan flygplats; den här grå staden som man inte kan fly från och som ingen någonsin åker till, ingen hjärtekrossare, ingen vit riddare på vit springare. Arras. 42 000 invånare, fyra stormarknader, elva snabbköp, fyra snabbmatställen, några medeltida gator, en 12
aLL T J aG Ö nS K ar m IG
skylt på Rue du Miroir-de-Venise som talar om för förbipasserande eller personer med kort minne att här föddes äventyraren Eugène-François Vidocq den 24 juli 1775. Och så min sybehörsaffär. När jag står där naken och vacker framför spegeln känns det som om det skulle räcka att jag viftade med armarna för att jag ska lyfta, lätt och graciös. För att min kropp ska bli ett med kropparna i konstböckerna som alltid låg framme i mitt barndomshem. Då skulle den bli lika vacker som de, en gång för alla. Men jag törs aldrig. Jos oväsen där nere överrumplar mig alltid. En reva i sidentyget i min dröm. Snabbt klär jag på mig igen. Mörkret skyler min ljusa hy. Jag vet att jag är hisnande vacker under kläderna. Men Jo ser det aldrig. En gång sa han till mig att jag var vacker. För drygt tjugo år sedan, när jag var några och tjugo. Jag var snyggt klädd i blå klänning och guldskärp, påminde lite om Dior. Han ville ligga med mig. Komplimangerna fick både mig och de fina kläderna på fall. Ni ser ju, vi ljuger ständigt för oss själva. För kärleken tål inte sanningen.
J o h E T E r E G E n T L I G E n Jocelyn. Min make sedan tjugoett år tillbaka. Han liknar Venantino Venantini, snyggingen som spelar den stammande Mickey i Den vilda jakten på Cadillacen och Pascal med revolvern i Tuffa killar med revolver. Markerat käkparti, mörk blick, en italiensk accent som tar andan ur en, solvarm, gyllenbrun hy, förförisk mansröst som ger tjejerna gåshud, det är bara det att min Jocelyno Jocelyni väger tio kilo för mycket och har en accent som knappast gör någon knäsvag. Han har arbetat på Häagen-Dazs sedan fabriken öppnade 1990. Han tjänar två tusen fyrahundra euro i månaden. Han drömmer om en platt-tv i stället för vår gamla Radiola-apparat. Om en Porsche Cayenne. Om en öppen spis till vardagsrummet. Om den kompletta dvdboxen med alla James Bond-filmer. Om en Seiko med kronograf. Och om en vackrare och yngre fru, men det säger han inte. 15
Gr ÉG oIrE D EL a CoU r T
Vi har två barn. Eller egentligen tre. En pojke, en flicka och ett lik. Romain blev till samma kväll som Jo sa att han tyckte att jag var vacker och den lögnen fick mig att tappa både fattningen och byxorna och bli av med oskulden. Det var en chans på tusen att jag skulle bli gravid första gången, och så råkade det bli. Två år senare kom Nadine och efter det har jag aldrig hittat tillbaka till min idealvikt. Jag har förblivit en tjockis, ett slags gravid kvinna med tom mage, en ballong fylld med ingenting. En luftbubbla. Jo slutade tycka att jag var vacker och slutade ta på mig. I stället började han dega framför tv:n på kvällarna medan han tryckte i sig glass som han hade fått på fabriken, och dricka billig starköl. Själv vande jag mig vid att somna ensam. En natt väckte han mig. Han var alldeles hård. Han var full och grät. Så jag tog emot honom i mig och den natten nästlade sig Nadège in i min mage och drunknade i mina bilringar och min sorg. När hon kom ut, åtta månader senare, var hon helt blå. Hennes hjärta slog inte. Men hon hade förtjusande naglar, långa ögonfransar, och jag är säker på att hon var söt även om jag aldrig fick se hennes ögonfärg. Jo slutade med öl samma dag som Nadège föddes, som även blev hennes dödsdag. Han slog sönder saker i 16
aLL T J aG Ö nS K ar m IG
köket. Han vrålade. Han skrek att livet var skit, livet var för jävligt, det var fan för jävligt. Han bankade sig på bröstet, i pannan, mot hjärtat och på väggarna. Livet är för kort, sa han. Det är orättvist. Man måste för i helvete ta vara på det för tiden räcker inte till. Mitt barn, min lilla flicka, var är du? sa han till Nadège. Var är du, min skatt? Romain och Nadine smet förskräckta in på sina rum och den dagen började Jo fundera över fina saker som gör livet enklare och lindrar sorgen. En platt-tv. En Porsche Cayenne. James Bond. En snygg fru. Han var ledsen. Och mig döpte mina föräldrar alltså till Jocelyne. Det var en chans på flera miljoner att jag skulle gifta mig med en Jocelyn, och det var förstås så det råkade bli. Jocelyn och Jocelyne. Martin och Martine. Louis och Louise. Laurent och Laurence. Raphael och Raphaelle. Paul och Paula. Michel, Michelle. En chans på flera miljoner. Och så råkade det bli.
J a G T o G Ö VE r sybehörsaffären samma år som Jo och jag gifte oss. Jag hade redan arbetat där i två år då butiksägarinnan satte en knapp i halsen när hon bet lätt i den för att försäkra sig om att det var äkta elfenben. Knappen gled bakåt på den fuktiga tungan, kilade in sig i nedre delen av svalget, rev av ett ligament mellan ringbrosket och sköldbrosket och fastnade i stora kroppspulsådern. Madame Pillard hörde därför inte, mer än jag själv för den delen, hur hon kvävdes av knappen som täppte till hela systemet. Det var braket när hon föll som varnade mig. I fallet drog kroppen med sig knapplådorna. Åtta tusen knappar trillade ut på butiksgolvet och det var det första jag tänkte på när jag såg vad som hänt: Hur många dagar och nätter skulle jag krypa omkring på alla fyra och sortera åtta tusen dekorknappar, knappar i trä och metall, barnknappar och exklusiva modeknappar? 19
Gr ÉG oIrE D EL a CoU r T
Madame Pillards adoptivson kom upp från Marseille till begravningen och erbjöd mig att ta över butiken. Banken gav klartecken och den 12 mars 1990 kom en målare och textade noggrant ”Jos sybehörsaffär, Maison Pillard Eftr.” ovanför ingången och på dörren till den lilla butiken. Jo var stolt. ”Jos sybehörsaffär”, sa han och bröstade sig, som om han hade fått en medalj, Jo, Jo det är jag, det är mitt namn! Jag såg på honom och tyckte att han var stilig, och jag tänkte att jag var lyckligt lottad som hade honom till man. Vårt första år som gifta blev glimrande. Sybehörsaffären. Jos nya jobb på fabriken. Och Romain som snart skulle födas. Men hittills har det gått knackigt för butiken. Jag slåss om kunderna med fyra stormarknader, elva snabbköp, torghandlarens ockerpriser på sybehör varje lördag, krisen som gör människor fega och otrevliga och inte minst slappheten hos Arras-borna, som hellre lägger sina pengar på fabrikstillverkad bekvämlighet än handsydd skaparkraft. I september får jag beställningar på namnetiketter som man syr eller stryker på, några blixtlås, och nål och tråd när folk vill laga fjolårets plagg i stället för att köpa nya. Till jul är det mönster till maskeradkläder som gäller. Prinsessdräkten är fortfarande en storsäljare, tätt följd av 20
aLL T J aG Ö nS K ar m IG
jordgubben och pumpan. På pojksidan går pirat bra och förra året var folk galna i sumodräkter. Sedan är det lugnt fram till vårkanten. Jag säljer ett och annat syskrin, två tre symaskiner och tyg i metervara. I väntan på ett mirakel stickar jag. Mina modeller säljer rätt bra. Särskilt sovpåsar för nyfödda, halsdukar och virkade bomullströjor. Jag håller stängt mellan tolv och två och går hem och äter lunch ensam. Ibland, när det är fint väder, följer jag med Danièle och Françoise och tar en croque monsieur på någon av uteserveringarna, krogen Estaminet eller Café Leffe på Place des Héros. De ser bra ut, tvillingsystrarna. Jag vet mycket väl att de utnyttjar mig för att framhäva sina smala silhuetter, långa ben och ljusa rådjursögon med något tilldragande räddhågset i blicken. De ler åt män som sitter och äter för sig själva eller två och två, de gör sig till och flörtar emellanåt. Deras kroppar sänder ut signaler och deras suckar är flaskpost som då och då plockas upp av en karl, varpå de hinner ta en kopp kaffe, få ett löfte framviskat och bli besvikna – karlar har så dålig fantasi. Sedan är det hög tid att gå tillbaka och öppna igen. Det är alltid då, på tillbakavägen, som våra lögner kommer upp till ytan. Jag är trött på den här stan, det är som att leva i en historiebroschyr, usch, jag kvävs, säger Danièle. Om ett år är jag långt härifrån, i solen någonstans, och så ska jag förstora 21
Gr ÉG oIrE D EL a CoU r T
brösten. Om jag hade pengar skulle jag lämna hela skiten, bara så där, från den ena dagen till den andra, fyller Françoise i. Och du då, Jo? Jag skulle bli vacker och smal och ingen skulle ljuga för mig, inte ens jag själv. Men jag svarar ingenting, utan nöjer mig med att le mot de snygga tvillingsystrarna. Ljuga dem rätt upp i ansiktet. När vi inte har några kunder frågar de alltid om jag vill ha en manikyr eller en föning eller en ansiktsmask eller lite struntprat, som de kallar det. I gengäld stickar jag baskrar och fingervantar till dem som de aldrig använder. Tack vare tvillingarna är jag rundnätt men elegant, med välskötta naglar. Jag är dessutom insatt i vem som ligger med vem, jag vet att Denise på restaurangen Maison du Tablier har problem med den förrädiska 49procentiga genevern, att ändringssömmerskan på herrekiperingen Charlet-Fournie har gått upp tjugo kilo sedan hennes man kärade ner sig i frisöreleven på JeanJacs salong, och vi upplever alla tre att vi är viktigast i världen. I alla fall i Arras. Åtminstone på vår gata.
J a G ä r F y r T I o S J U år. Så är det med det. Barnen är utflugna. Romain bor i Grenoble och går andra året på en handelshögskola. Nadine är i England, hon sitter barnvakt och gör film. En av hennes filmer har visats på en festival där hon fick ett pris och sedan dess har vi förlorat henne. Sist vi såg henne var i julas. När hennes far frågade vad hon sysslade med plockade hon fram en liten filmkamera ur väskan och kopplade den till tv:n. Nadine gillar inte ord. Så länge hon har kunnat prata har hon varit väldigt fåordig. Hon sa till exempel aldrig: Mamma jag är hungrig. Hon gick och tog sig något att äta. Hon sa aldrig: Förhör mig på dikten, läxan, gångertabellerna. Hon behöll orden inom sig, som om de vore något sällsynt. Vi brukade böja tystnaden, hon och jag, med blickar, gester och suckar i utbyte mot subjekt, verb och bestämningar. På tv-skärmen flimrade svartvita bilder på tåg, 23
Gr ÉG oIrE D EL a CoU r T
järnvägsräls och växlar förbi, först väldigt sakta, sedan ökade takten långsamt, bilderna överlappade varandra, rytmen blev suggestiv och fascinerande. Jo reste sig och gick efter en alkoholfri öl i kylen. Själv kunde jag inte slita blicken från skärmen, min hand kramade Nadines, subjekt, min kropp genomfors av vågor, verb, och hon log, bestämning. Jo gäspade. Jag grät. När filmen var slut sa Jo att om din film hade varit i färg, gumman, med ljud och på en platt-tv, då hade den inte varit så pjåkig, och jag sa tack, tack Nadine, jag vet inte vad du ville säga med filmen, men jag kände verkligen något. Hon kopplade ur kameran från tv:n, såg på mig och viskade: Jag har skrivit om Maurice Ravels Boléro i bilder, mamma, så att de döva ska kunna höra musiken. Då tryckte jag min dotter hårdare mot mitt bröst, mot mitt slappa hull, och lät tårarna rinna, för även om jag inte förstod allt, anade jag att hon levde i en värld utan lögner. Så länge vi hade den kontakten var min lycka som mamma fullkomlig. Romain kom förbi lite senare, när det var dags att äta julstubbe och öppna paket. Han hade en tjej med sig. Han drack alkoholfria Tourtel med Jo och var allmänt kinkig: Det smakar åsnepiss, det här blasket, gnällde han och Jo fick tyst på honom med ett fräckt jaha, men fråga Nadège vad som händer när man dricker bärs, så talar 24
aLL T J aG Ö nS K ar m IG
hon om det, din dummer, din dumma idiot. Då gäspade tjejen och julen var förstörd. Nadine stack utan att säga hej då, ut i kylan, dunstade som vattenånga. Romain satte i sig det sista av julstubben. Han torkade sig om munnen med ovansidan av handen, slickade sig om fingrarna och jag undrade i mitt stilla sinne vad det tjänade till att år efter år försöka lära honom att uppföra sig, att inte ha armbågarna på bordet, att säga tack – alla dessa lögner. Innan han också gick meddelade han att han tänkte sluta plugga och börja jobba ihop med tjejen som servitör på Palais Breton, ett crêperie i Uriage, en kurort tio minuter från Grenoble. Jag såg på Jo med ögon som skrek: Säg något då, hindra honom, hejda honom, men Jo höjde bara flaskan mot vår son, som män gör ibland i amerikanska filmer, och önskade honom lycka till och det var den julen. Jag är fyrtiosju år. Så är det med det. Barnen lever sina egna liv numera. Än har Jo inte lämnat mig för någon yngre, smalare och snyggare. Han jobbar mycket på fabriken. Förra månaden fick han en bonus och de har sagt att om han går en kurs kan han en dag bli arbetsledare. Arbetsledare, det skulle ta honom ett steg närmare hans drömmar. Hans Porsche Cayenne, platt-tv:n och klockan med kronograf. Mina drömmar däremot, de har gått upp i rök.
I F E m m a n F a n T I S E r a D E jag om att få kyssa Fabien Derôme, men tji fick jag och Juliette Bocquet fick Fabiens pussar. På nationaldagen sommaren när jag var tretton dansade jag till L’Été Indien och bad en stilla bön att killen jag dansade med skulle våga lägga handen på mina bröst som precis börjat växa. Men han vågade inte. När tryckaren var slut såg jag honom stå och skratta med kompisarna. Det året jag fyllde sjutton drömde jag att mamma reste sig upp från trottoaren där hon hade dråsat omkull med ett skrik som aldrig kom ut, jag drömde att det inte var på riktigt, inte på riktigt, inte på riktigt, att den där fläcken aldrig hade brett ut sig mellan hennes ben och pinsamt nog blött ner klänningen. När jag var sjutton drömde jag att mamma var odödlig, att hon en dag skulle hjälpa mig att sy min brudklänning och ge mig råd i valet av bukett, smak på bröllopstårtan och pastellfärg på de dragerade mandlarna. 27
Gr ÉG oIrE D EL a CoU r T
När jag var tjugo drömde jag om att bli modeskapare, flytta till Paris och läsa kurser på prestigefulla Studio Berçot eller Esmod, men pappa var dålig redan då så jag tackade ja till tjänsten i madame Pillards sybehörsaffär. I hemlighet drömde jag än om Albert Cohens Solal, om drömprinsen, Johnny Depp och Kevin Costner innan han skaffade implantat, men så kom Jocelyn Guerbette, min småfete Venantino Venantini, gulligt knubbig och en äkta charmör. Vi träffades första gången i sybehörsaffären när han kom in för att köpa trettio centimeter Valenciennesspets till sin mamma, en mycket tunn spets knypplad med fortlöpande tråd i ett tätt mönster – ett riktigt underverk. Det är ni som är ett underverk, sa han. Jag rodnade. Mitt hjärta slog dubbelslag. Han log. Män vet att vissa ord kan utlösa känslokatastrofer hos tjejer. Och vi, stackars fjantar, faller pladask och går rakt i fällan, alldeles till oss i trasorna över att en man äntligen har gillrat en åt oss. Han frågade om jag ville ta en kopp kaffe efter stängning. Hundratals, tusentals gånger hade jag drömt om den stunden, när en man bjuder ut mig, uppvaktar mig, åtrår mig. Jag hade drömt om att få bli bortförd, få åka med, långt bort, i dånet från en sportbil, att sättas på ett flygplan på väg mot exotiska öar. Jag hade drömt om röda drinkar, vitskimrande fiskar, paprikakrydda och jasmin, men knappast om en kaffebar i tobaksaffären 28
aLL T J aG Ö nS K ar m IG
under arkaderna. Inte om en fuktig hand på min. Inte om de där taffliga orden och sliskiga formuleringarna, lögnerna som redan fanns där. Samma kväll, efter det att Jocelyn Guerbette hade kysst mig, lystet och otåligt, och jag försiktigt hade puttat bort honom och han hade lommat iväg med löfte om att komma tillbaka nästa dag, öppnade jag dörren till mitt hjärta och lät mina drömmar flyga sin kos.
J a G ä r L yC KL I G med Jo. Han kommer ihåg alla våra årsdagar. På helgerna gillar han att snickra ute i garaget. Han bygger små möbler som vi säljer på loppmarknader. För tre månader sedan installerade han trådlöst internet för att jag hade bestämt mig för att skriva en blogg om vad jag stickar. Ibland efter maten nyper han mig lätt i kinden och säger du är snäll du, Jo, du är allt en riktig liten goding. Jag vet. Det kan verka lite macho, men det kommer från hjärtat. Han är sådan, Jo. Att vara skärpt, kvicktänkt och fyndig, det ligger inte för honom. Han har inte läst särskilt många böcker. Han föredrar sammanfattningar framför utläggningar, bilder framför bildtexter. Han gillade tv-serien Columbo för att man redan från början visste vem mördaren var. Själv gillar jag ord. Jag gillar långa meningar och suckar som varar i evigheter. Jag gillar när orden ibland döljer vad de vill säga, eller när de säger det på ett nytt sätt. 31
Gr ÉG oIrE D EL a CoU r T
När jag var liten skrev jag dagbok. Jag slutade samma dag som mamma dog. När hon föll drog hon med sig min penna i fallet och en massa annat som gick i kras. Därför är det mest jag som håller låda när Jo och jag pratar. Han lyssnar medan han häller i sig låtsasöl. Då och då nickar han instämmande, som det heter, för att visa att han hänger med och tycker att jag säger intressanta saker, och det är väl hyggligt av honom, även om det inte är sant. När jag fyllde fyrtio tog han ledigt från fabriken en vecka, lämnade barnen hos sin mamma och åkte med mig till Étretat i Normandie. Vi tog in på Hôtel de l’Aiguille Creuse med halvpension. Vi hade fyra härliga dagar och för första gången i livet trodde jag mig förstå vad det var att vara kär. Vi gick långa promenader hand i hand på klippbranterna och ibland, när vi inte såg till några andra, tryckte han upp mig mot klippväggen, kysste mig och lät sin fräcka hand leta sig in i mina trosor. Han använde enkla ord för att beskriva sin lust. Skinka utan svål. Du gör mig hård. Du gör mig kåt. Och en kväll, i den violetta skymningstimmen ute på Falaise d’Aval, sa jag tack och ta mig, och vi älskade ute på klippan, snabbt och våldsamt. Det var bra. När vi kom tillbaka till hotellet var vi rosiga om kinderna och torra i munnen som småberusade ungdomar, och det blev ett fint minne. 32
aLL T J aG Ö nS K ar m IG
På lördagarna tycker Jo om att hänga med gubbarna från fabriken. De spelar kort på Café Georget och pratar om sådant som karlar brukar prata om; de gafflar om kvinnor, utbyter drömmar, och ibland visslar de på tjejer som är jämngamla med deras döttrar men de menar inget illa. Mycket snack och lite verkstad, som vi brukar säga, det är våra karlar i ett nötskal. På somrarna brukar barnen bo hos sina kompisar medan Jo och jag åker ner till Sydfrankrike i tre veckor, till campingen Sourire i Villeneuve-Loubet. Vi brukar umgås med J.-J. och Marielle Roussel, som vi träffade där av en slump för fem år sedan – de kommer från Dainville, som ligger bara fyra kilometer från Arras! Och så Michèle Henrion från Villeneuve-sur-Lot, katrinplommonets stad, som är lite äldre än vi och fortfarande ogift. Det är för att hon suger på plommonkärnor och käkar skäggbiff, påstår Jo. Livade kvällar med pastis, grillspett och sardiner. När det är riktigt varmt sticker vi till stranden i Cagnes mitt emot kapplöpningsbanan, och en eller ett par gånger till Marineland med delfinerna och sjölejonen, och så vattenrutschkanorna och våra tjut av skräck varje gång, som slutar i skratt och barnslig glädje. Jag är lycklig med Jo. Det är inte det liv jag drömde om på dagbokssidorna när mamma ännu levde. Jag har inte det perfekta liv som hon önskade att jag skulle få, när hon kom och satte sig 33
Gr ÉG oIrE D EL a CoU r T
bredvid mig på sängkanten om kvällarna, när hon sakta strök mig över håret och viskade: Du är begåvad, Jo, du är klok, du kommer att få ett bra liv. Även mammor ljuger. För de är också rädda.
D E T ä r B a ra i böckerna som man kan byta liv. Som man kan radera allt med ett enda ord. Koppla bort det tunga och svåra. Sudda ut alla usla handlingar och plötsligt, i slutet av en mening, befinna sig vid världens ände. I arton år har Danièle och Françoise spelat på lotto. Varje vecka satsar de tio euro och drömmer om att vinna tjugo miljoner. En villa på Rivieran. En jordenruntresa. Eller bara en tripp till Toscana. En ö. En ansiktslyftning. En diamant, en Santos Dumont Lady från Cartier. Hundra par skor från Louboutin och Jimmy Choo. En rosa Chaneldräkt. Pärlor, äkta pärlor som Jackie Kennedy – å, vad vacker hon var! De väntar på helgen som andra väntar på Messias. Varje lördag går deras hjärtan på högvarv när bollarna tumlar runt. De håller andan, slutar andas för ett ögonblick. Vi är nära att dö varje gång det är dragning, säger de i munnen på varandra. För tolv år sedan kammade de hem tillräckligt för att öppna Salong Esthétique. Medan renoveringsarbetet 35
Gr ÉG oIrE D EL a CoU r T
pågick kom de med en blombukett till mig var och varannan dag och sedan dess är vi vänner, trots att jag utvecklade en kraftig blomsterallergi. De delar en våning högst upp i ett hus som vetter mot Guvernörsparken och Avenue des Fusillés. Françoise har varit på vippen att förlova sig flera gånger, men tanken på att överge sin syster har fått henne att överge tanken på kärleken i stället. Danièle däremot flyttade 2003 ihop med en säljare av frisör- och hårvårdsprodukter från L’Oréal, en storväxt, hemlighetsfull man med barytonstämma, korpsvart hår och exotiska drag. Hon hade fallit pladask för den kryddiga doften av hans olivfärgade hy och inte kunnat motstå hans långa fingrar med mörka hårstrån. Danièle fantiserade om djuriska kärleksäventyr, våldsamt sex, heta närkamper och sammanflätade kroppar, men trots att den ludne jätten hade gott om stake visade det sig snart att hans inre bara var tragiskt ekande tomhet och öken. Det var ett bra ligg, anförtrodde hon mig en månad senare när hon kom hem igen, släpande på sin resväska. En riktig fullträff, men efteråt blev det inget mer, säljkillen ligger och snusar, snarkar, och i gryningen drar han iväg på sina håriga turnéer igen, med absolut noll intresse för kultur, medan jag själv, säga vad man vill men jag har behov av att prata och utbyta tankar. Vi är väl inga djur heller, nej minsann, vi behöver inre stimulans. 36
aLL T J aG Ö nS K ar m IG
Samma kväll som Danièle kom tillbaka gick vi ut och åt middag på La Coupole. Räkor på endivebädd till Françoise och mig, lokalproducerad inälvskorv gratinerad med maroilles-ost till Danièle. Ja, vad tror ni egentligen, att göra slut gräver ett hål inuti en, ett gap som måste fyllas, och en flaska vin senare tjöt de av skratt och lovade varandra att aldrig någonsin skiljas igen, eller i så fall, om en av dem skulle träffa en man, att dela på honom. Sedan ville de gå ut och dansa på Copacabana. Vi kanske träffar två puddingar, sa den ena. Mmm, två toppnummer, fnissade den andra, men jag följde inte med. Jag dansar inte längre efter dansen till L’Été Indien på nationaldagen när jag var tretton och höll på att få bröst. Tvillingarna försvann ut i natten med sina skratt och det smått vulgära ljudet av klapprande klackar mot kullersten, och jag gick hemåt. Jag sneddade över Boulevard de Strasbourg och fortsatte på Rue Gambetta bort till justitiepalatset. En taxi körde förbi, min hand darrade, och sedan såg jag hur jag hejdade bilen och klev in. Jag hörde mig själv säga ”långt bort, så långt det går”. Jag såg taxin köra iväg med mig i baksätet, med mig som inte vänder mig om, som inte säger hej då, inte gör en sista gest, inte ångrar ett dugg; jag som ger mig av och försvinner spårlöst. För sju år sedan. 37
Gr ÉG oIrE D EL a CoU r T
Men jag åkte hem igen. Jo låg och sov framför Radiolan med öppen mun och en salivsträng som glänste på hakan. Jag stängde av tv:n. Jag lade en filt över den vridna kroppen. Romain slogs för fullt i datorspelsvärlden Freelancer på sitt rum. Nadine låg och läste intervjuer med Hitchcock och Truffaut inne hos sig. Hon var tretton år. Hon tittade upp och log mot mig när jag gläntade på hennes dörr och jag tyckte att hon var vacker, så otroligt vacker. Jag älskade hennes stora ögon och kallade dem himlaögon. Jag älskade hennes ljusa hy som ännu inte hade rispats av ondskan. Hennes mörka hårsvall som en ram runt det fina bleka ansiktet. Jag älskade hennes långa tystnader och doften av hennes hud. Hon makade sig närmare väggen och sa inget när jag kröp ner bredvid henne. Sedan smekte hon mig sakta över håret som mamma brukade göra och läste vidare, men högt den här gången, med låg röst, som en vuxen läser för att lugna ett ängsligt barn.
GRÉ G OIRE DELACOURT
allt jag önskar mig ”Djupt inom mig visste jag, att om de här pengarna kunde göra gott, så kunde de också göra skada.” Livet blev inte riktigt som Jocelyne hade tänkt sig. Hon drömde om att bli modeskapare i Paris, men driver en sybehörsaffär i Arras. Hon väntade på drömprinsen, men det var Jocelyn som dök upp. De har två utflugna barn och lever ett stillsamt liv tillsammans. För nöjes skull skriver hon en blogg om sömnad, spets och pärlor.
© B ENJA MI N D EC O I N
En dag blir hon övertalad att spela på lotto och vinner 18 547 301 euro! Den dagen vinner hon stort. Eller gör hon det? Grégoire Delacourt är fransman, född 1960. Han arbetar i reklambranschen och debuterade som författare 2011. Denna hans andra roman blev en omedelbar succé och rättigheterna har sålts till tjugoåtta länder. Översättning från franska: Sofia Strängberg
”Det är synnerligen välskrivet och gripande utan att vara fånigt, dumt eller elakt.” LA D ER NIÈRE HEURE
978-91-86480-59-2