9789129673708

Christina WahldĂŠn

Wahlden_I gryningen_inl.indd 3

2010-05-19 08:32:08

Läs mer om Christina Wahldén på www.rabensjogren.se

Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Christina Wahldén 2010 Omslagsform: Jonas Lindén © Omslagsbild: Malin Hoelstad Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2010 ISBN 978-91-29-67370-8 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_gryningen.indd 4

2010-06-17 13.44

1 Mörkret är så stort. Och tystnaden.

Snön.

Vidderna.

Ensamheten.

Jag ligger vaken på nätterna för att slippa sova. Jag vill inte minnas. Inte drömma. Inte vara tillbaka. Ibland äter jag små vita piller, men de ger bara några timmars vila. Jag vaknar av mina egna rop på hjälp.

Jag vet inte om det är bättre att vara här. I detta mörker.

Utan de andra. Kanske spelar ingenting någon roll längre.

Kanske borde jag gå längst ut på älvens is tills den inte bär längre. Göra slut på allt. Ändå tänker jag att det inte är möjligt. Gud skulle aldrig förlåta mig. Och jag kan inte bli ovän med Gud. Så jag lever. Kliver upp ur sängen varje morgon. Fast jag egentligen inte vill.

Alla går så fort här. De verkar ha bråttom till något, som om de är stressade. Hemma i Kongo är det inte så, där går 6

Wahlden_I gryningen_inl.indd 6

2010-05-19 08:32:08

kvinnor och män långsammare. Det är inte bara hettan som gör det, utan något annat. Där vet alla att tids nog kommer man fram dit man ska ändå, utan att springa. Många här verkar tycka att jag går långsamt, för långsamt.

Tiden går väldigt fort i Sverige också. I Kongo går den långsamt, där har man mer tid. Tid är kanske det enda man har gott om där.

Världen här är frusen. Mitt inre stämmer med det yttre. Jag är bottenfrusen, fastfrusen, genomborrad av köld. Känslorna har jag tappat på vägen. Jag minns inte längre hur det är att verkligen känna. Jag bara försöker ta mig upp ur sängen. Ibland går det bra. Ibland inte.

Grönt. Skimrande solljus. Ångande fukt, groende frön, sprängande växtlighet bänder sig upp ur den röda jorden. Bananbladens blanka yta, som vimplar i vinden. Majsens rasslande.

Maniocens toppskott som skiftar i violett. Mangoträdet bredvid vårt hus. Avokadoträden längre ner i dalen.

Jag älskade mango, kunde aldrig få nog. När det var mangotid var jag lycklig. De mogna frukterna hängde som gröngula bollar i grova rep från träden. Släppte taget och slog i marken med dova smackande ljud. Den söta fruktsaften som sölade ner mina händer och min mun. De allt strävare trådarna ju närmare den elliptiska vita nöten man kom. Mangotiden var min bästa tid.

Vi hade det bra. Eller: vi levde i alla fall. Vi hade fem höns, en tupp och en get. Jag hade döpt alla hönsen. Tuppen hette 7

Wahlden_I gryningen_inl.indd 7

2010-05-19 08:32:08

Jean och hönorna Auguste, Louise, Celine, Marie och Antoinette. Geten kallade jag Nicole. Hennes mjölk mättade mig, mina systrar och min bror.

Livet var hårt, men möjligt att njuta av. Då.

Det är skillnad på att leva och på att överleva.

Dimman över bergen om morgnarna. Fåglarnas öronbedövande morgonkör i den fuktiga regnskogen, ur alla hörn steg jublet mot den stigande solen. Jean började leva rövare redan innan solen gick upp och ibland muttrade mamma att hon skulle nacka honom och koka honom långsamt om han inte höll näbben. Hon gjorde aldrig verklighet av sina hot.

Kroppen blev trött efter dagens arbete. Vi gick i skolan på förmiddagen, jag och mina syskon. Blå kjol och vit blus hade jag. Skolan började halv åtta och var slut vid tolv så att vi kunde gå hem och arbeta på fälten.

På kvällen: elden. Jag kunde sitta länge och titta in i värmen och njuta av hur lågorna dansade. Doften av rök, majsgröten som ett varmt täcke i magen. Mammas lugna händer, pappas röst. Djuren rörde sig i mörkret. Vi var trygga då. Eller var vi inte?

Där var allt så tydligt. Dofter av svett, av den söta ananasen, matrester, rök från matlagning, grillad majs, söt stank av förruttnelse, en stekt fisk, kanske helstekt lamm på ett bröllop.

Här finns det inga lukter. Allt är blankt och rent, men både ljuset och ljuden är så svaga. De säger att det blir bättre sedan.

8

Wahlden_I gryningen_inl.indd 8

2010-05-19 08:32:08

Att på sommaren kommer allt ljus. Nu ingenting och sedan allt. Jag kan inte tro på det. Och även om det skulle vara sant vet jag inte om det låter så mycket bättre. Ljust dygnet runt?

Jag fryser hela tiden. Jag har på mig fyra tröjor, men jag fryser ändå.

Undertröja.

T-shirt.

Långärmad tröja.

Fleece.

Och så långkalsonger, alltid långkalsonger.

Går jag ut tar jag på mig en jacka och mössa och vantar.

Det hjälper inte. Kylan sitter fast i mina ben, inuti skelettet. Det gjorde den redan innan jag kom hit.

Jag saknar solen.

En dag ser jag en liten avokado i affären och köper den. Stryker över det mörkgröna skrovliga skinnet, skalar av det styva skyddet. Tar bort kärnan, skär köttet i skivor.

Den smakar ingenting.

Ingenting.

Hemma var en avokado stor, fet och oljig, lent kött mot gommen. Den smakade. Så som en avokado ska smaka.

Hur kan den vara doftlös här? Är det inte en avokado? Är den konstgjord?

Eller har min mun slutat fungera? Börjar min kropp nedmonteras? Har nerverna upphört att sända signalerna vidare?

9

Wahlden_I gryningen_inl.indd 9

2010-05-19 08:32:08

Eller är det hjärnan? Eller har jag helt enkelt glömt hur en avokado smakade hemma?

Numera undviker jag den doftlösa avokadon. Köttet är hårt och torrt, omoget, som gummi.

Inte alls som hemma.

Ingenting är som hemma. Ingenting.

Jag har allt jag behöver, mer kläder än jag någonsin ägt och jag är aldrig hungrig. Men jag är ständigt ensam och jag gråter hela tiden. Jag kan inte sova annat än korta stunder i taget och bara om jag har tagit min sömntablett först. Ibland vaknar jag ändå och skriker, av minnena.

Jag skulle kunna gå i trasor i alla fall för ett tag, bara jag fick träffa dem igen. Min familj.

Mamma, var är du? Vart tog din själ vägen? Är du hos Jesus nu, som nunnan sa?

Jag saknar dig.

Dina händer över mitt ansikte i gryningen när du väcker mig till tupparnas galanden.

Din värme, ditt skratt. Din envishet, din styrka och din vilja. Trots allt. Din raka rygg när du bar dina enorma bördor högt uppe på huvudet. Stolt. Så självklart.

Mamma, hör du mig? Jag är så ensam. Jag vill att du ska tala till mig. Hör du mig?

10

Wahlden_I gryningen_inl.indd 10

2010-05-19 08:32:08

2 Jag heter Ombeni. Kan du säga det? Ombeni.

Jag var sexton år när allt det där hände. Nu har det gått några år, men ändå har jag som en film i huvudet hela tiden.

Jag bor i en egen lägenhet. Den består av ett rum och kök.

Jag får klara mig själv där, för jag är över arton år. Då måste man ta hand om sig själv. Så är det.

Jag har väl det jag behöver; ett köksbord, två stolar, några tallrikar, en radio, två kastruller och en stekpanna. Åtta glas, fast jag använder bara två. En säng, en soffa, en liten begagnad tv. Bäst av allt är badkaret och det varma vattnet som rinner ut direkt ur kranen. På vintern brukar jag bada när jag kommer hem från skolan. Ibland köper jag skumbad i mataffären. Då blir det alldeles bubbligt och härligt.

Jag har en tjock mössa och många tröjor och vantar, det är kallt och mycket snö. Det händer på vintern att snoret fryser fast i näsan. Det hände aldrig förut.

Det växer inga bananer här. Det är konstigt. Jag frågade min lärare i skolan en gång, men hon skrattade åt mig. Hon sa: ”Det växer inga bananer i Sverige, Ombeni.”

11

Wahlden_I gryningen_inl.indd 11

2010-05-19 08:32:08

Men de som finns i mataffären då?

De kommer kanske från ditt hemland, sa hon.

Bananerna och jag kommer från samma land. Ibland tänker jag på det när jag ser de hårda, gröna bananerna i affären. Jag letar efter matbananer, men det är sällan som jag hittar några.

Jag minns matbananerna mamma brukade steka. Krispiga, gula på utsidan och mjuka, söta på insidan.

Jag saknar min mammas mat. Förutom matbananerna är det framför allt maniocbladen som hon brukade koka till en grön, svagt bitter röra. Spenaten här är alldeles för söt.

Jag saknar papayans lena, svala oranga kött. Och de färska jordnötterna som växte i vårt land, bredvid maniocen.

Jag bor i norra Sverige. Det är vinter här nu. Det är alltid vinter här. Djup snö, mörka eftermiddagar. Rimfrost på träden.

Människorna åker skidor utanför fönstret i min lilla lägenhet.

De glider fram i dräkter som ser ut som pyjamasar. De är mycket koncentrerade. Det ser svårt ut.

Man pratar inte så mycket med varandra i Sverige som man gör i Walungu eller i Bukavu. Jag har knappt sett mina grannar i huset där jag bor. Ibland hör jag att killen bredvid spelar musik och att paret ovanför mig grälar, men de hälsar inte om jag möter dem i trappan. Mamma lärde mig att det är viktigt att vara artig, så jag sa: ”Hej!” Nu har de börjat svara, men i början tittade de bara bort. Och det var inte bara för att jag är svart.

12

Wahlden_I gryningen_inl.indd 12

2010-05-19 08:32:08

Jag går på gymnasiet nu, till slut. Språket har tagit lång tid att lära sig. Jag känner mig orolig och har svårt att koncentrera mig.

De tycker att jag är arg ibland i skolan. Om jag inte har sovit på natten kanske jag inte kommer ihåg läxan fastän jag har gjort den. Jag tycker inte om att stå upp och prata inför klassen. Jag gillar bättre att jobba ensam. Jag vill utbilda mig till trädgårdsmästare. Först försökte jag bli barnskötare, men det gick inte. Jag var rädd att skrämma barnen, och ibland när jag inte hade sovit blev jag trött på dagiset där jag hade praktik. De sa åt mig att jag skulle göra något annat.

Jag har alltid tyckt om växter. Man ser på dem när de mår bra och växer, men man behöver inte prata med dem, inte förklara en massa saker om hur man mår och så. Är det en jobbig dag, så är det helt okej för dem, så länge de får vatten och ljus.

Det var mamma som lärde mig att odla. Hon hade gröna fingrar. Fast de var ju svarta. Men ändå. Vi var ju i Afrika. Där har alla svarta fingrar, fast en del är gröna. Ja. Hon samlade frön. Både från växter hon odlade, för att vi skulle få mat, men också från blommor som var vackra. Ingen i byn hade sådana hibiskusbuskar som min mamma. Grannarna tyckte att hon var högfärdig som odlade onyttiga blommor, men hon sa till dem att skönhet aldrig kan vara onyttigt.

Om hon såg en hibiskus med blommor i en färg hon inte hade, då tog hon ett skott, satte det i lite jord och vips hade vi en ny sort. Hon hade gula, rosa, vita och röda hibiskusar.

13

Wahlden_I gryningen_inl.indd 13

2010-05-19 08:32:08

Dubbla och enkla. Med pistiller i gult och rött som sträckte sig mot himlen.

Hon odlade bougainvillea också. Som kaskader forsade blommorna över staketet runt vårt hus. Vita, orange och violetta moln av blommor. Jag gillade alltid de vita bäst, de såg så eleganta och rena, nästan nytvättade, ut. Blomman för dagen odlade mamma också. Hon lyckades få de mest intensiva blå blommor som klättrade upp på taket vid vår hydda. En gång försökte geten Nicole äta upp blomman för dagen. Det är enda gången jag såg mamma slå ett djur. Men Nicole gjorde inte om det.

Jag sitter på bussen på väg till skolan och då händer det. En mamma har stigit på med en barnvagn som det sitter ett litet argt barn i. Ungen börjar plötsligt att skrika gällt. Det är blandat med sorg och ilska.

Ljudet gör något med mig. Barnets skrik får andra skrik att ringa i mina öron. Mammas gälla skrik, mina systrars. Det flimrar av ljus och skugga framför mina ögon. Jag förflyttas från den kalla bussen till en grön och ångande plats, fylld av skrik, av kvinnor som skriker i panik. Solskugga, smärta, ångest …

– Nej, nej, nej! Ta bort det! Hjälp! ropar jag med hög röst.

Jag kan inte hejda mig. Mammas skrik är verkligare än det lilla barnet som vrålar i bussen.

Tanten framför mig tittar ut genom fönstret, hon verkar inte höra. Och inte ser hon min mamma och mina systrar 14

Wahlden_I gryningen_inl.indd 14

2010-05-19 08:32:08

heller. Det är konstigt. Två killar från skolan tittar förvånade på mig när jag springer fram till busschauffören och säger att jag måste gå av nu, snabbt, genast.

– Här? säger han och tittar på mig som om jag inte är klok.

– Ja, här.

– Men vi är mitt i skogen, säger han.

– Jag vet det, säger jag.

Han öppnar dörren till slut och jag går av och bussen åker vidare mot skolan med ett stort snömoln efter sig. Allt blir tyst och det är bara granarna och jag och vinden och snön.

Och jag kräks i diket. Och snön är grönskimrande och varm precis som himlen och solen. Jag är på två ställen samtidigt.

Skrik i kyla blir till skrik i värme och ljus.

Jag blundar och försöker andas, och så tittar jag och då är snön bara mer som svagt ljusgrön. Jag tar min väska och bestämmer mig för att gå hem igen, även om det är en mil tillbaka, det får väl ta hela dagen, det kan inte hjälpas.

Jag vet aldrig när det där ska hända. Förvandlingen. Plötsligt bara händer det och det är hemskt och jag får panik innan det händer. Jag orkar inte med när någon skriker, jag vill inte höra det, jag vill inte skrika och inte kräkas och inte svettas. Alla ser att det är något och de frågar: – Vad är det?

Och jag svarar: – Ingenting!

15

Wahlden_I gryningen_inl.indd 15

2010-05-19 08:32:08