9789113036632

NORDENS BÄSTA DECKARFÖRFATTARE

Översättning Ylva Hellerud

Av Arnaldur Indriðason har tidigare utgivits: Glasbruket 2003 Kvinna i grönt 2004 Änglarösten 2005 Mannen i sjön 2006 Vinterstaden 2007 Frostnätter 2009 Mörka strömmar 2010

isbn 978-91-1-303663-2 © Arnaldur Indriðason 2009 Norstedts, Stockholm 2011 Översättning: Ylva Hellerud Omslag: John Persson Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2011 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

1 Han tog upp lädermasken ur kassen. Den var väl inget mästerverk precis, han hade inte lyckats få till den så bra som han egentligen hade velat, men den fick duga.

Det han varit mest rädd för var att stöta ihop med snuten på vägen, men det var ingen som hade lagt märke till honom.

Masken var inte det enda han hade i kassen. Han hade köpt två helrör på Systemet och varit på en byggvaruaffär och inhandlat en rätt rejäl slägghammare och en sprint.

Materialet till masken hade han skaffat föregående dag hos en grossist som importerade läder och skinn. Han hade rakat sig efter bästa förmåga och tagit på sig det mest hela och rena han ägde. Han visste vad som krävdes och hade inga problem med att köpa det han behövde, lädret och garnet och en bra lädernål.

Risken hade inte varit stor att någon skulle lägga märke till honom. Så tidigt på morgonen var det inte många ute på stan.

Han hade inte lyft blicken mot någon han mötte utan gått med nedsänkt huvud och bestämda steg mot den gamla träkåken på Grettisgata. Han hade skyndat sig nerför källartrappen, öppnat dörren, smitit in snabbt och låst ordentligt efter sig.

Han stannade upp ett ögonblick i mörkret. Han hade börjat hitta så bra i källarlägenheten att han kunde gå omkring obehindrat hur mörkt det än var. Fast lägenheten var ju heller inte särskilt stor. Den fönsterlösa toan låg till höger in från hallen.

Köket låg på samma sida med ett stort fönster som vette mot innergården. Där hade han satt upp en tjock filt. Mitt emot köket 5

låg vardagsrummet och bredvid det fanns dörren in till sovrummet. I vardagsrummet fanns ett fönster ut mot Grettisgata, och där var de tunga gardinerna helt fördragna. Bara en enda gång hade han kikat in i sovrummet. Där fanns ett fönster som satt högt uppe på väggen. Framför det satt en svart sopsäck.

Han tände inte belysningen utan tog fram ett stearinljus som han förvarade på en hylla i korridoren, tände det med en tändsticka och i det spöklika skenet gick han in i vardagsrummet.

Han hörde de halvkvävda ropen från äcklet som satt fastbunden i stolen med händerna bakom ryggen och munkavle för munnen. Han undvek att möta hans blick, tittade knappt ens åt hans håll och satte masken och kassen på bordet. Nu tog han också upp slägghammaren, sprinten och flaskorna. Han vred av korken på den ena brännvinsflaskan och tog stora klunkar av det halvljumma innehållet. Det var många herrans år sedan det slutade bränna i halsen.

Han ställde ifrån sig flaskan och lyfte upp masken. Den var helt och hållet gjord i material av första klass. Tillskuren i tjockt svinläder och sydd i dubbel skinnsöm med vaxat segelgarn. Han hade skurit ut ett runt hål vid pannan för att kunna sätta dit sprinten och sytt en tjock kant runt hålet så att den skulle hållas på plats. Sprinten var av galvaniserat stål. Han hade gjort snitt på sidorna av masken för att kunna trä in breda läderremsor så att han kunde knyta ihop den över bakhuvudet. Det fanns också springor för ögon och mun. Den övre delen gick upp mot hjässan och hade ett läderband som kunde fästas i remsorna bak i nacken. Det borde räcka för att göra den stadig. Han hade inte mätt särskilt noggrant utan tillverkat mest på fri hand.

Han tog några klunkar till ur flaskan. Försökte att inte påverkas av jämrandet från äcklet.

En liknande mask hade funnits på landet när han var liten.

Den hade varit av plåt och förvarats i lagården, men han hade aldrig fått röra den. En gång hade han smugit dit och gjort det 6

ändå. Plåten hade rostfläckar och kändes kall när man tog på den. Han såg att det fanns gamla blodfläckar runt sprinthålet.

Bara en enda gång såg han masken användas. Det var när bonden tog ihjäl en sjuk kalv en sommar. Han var fattig som en kyrkråtta och ägde inget gevär. Masken gjorde vad den skulle.

Men den visade sig nästan vara för liten för kalvhuvudet, för den var egentligen avsedd för får, hade bonden berättat. Han hade en stor hammare som han lyfte och sedan måttade han ett rejält slag mot pinnen som försvann helt och hållet in i kalvens huvud. Djuret sjönk ihop och rörde sig inte igen.

Han hade trivts på landet. Där var det ingen som sa till honom att han var en värdelös skit.

Han hade aldrig glömt vad bonden kallade anordningen med pinnen som stod rätt ut i luften som en signal om en snabb och smärtfri död.

Bonden kallade den slaktmask.

Han tyckte det var ett skräckinjagande ord.

Han lät blicken vila länge på sprinten som stod ut från läderschabraket. Han räknade med att ungefär fem centimeter skulle tränga in i skallen och visste att det räckte.

7

2 Sigurður Óli drog en djup suck. Han hade suttit i bilen framför huset i nästan tre timmar utan att något hänt. Tidningen satt fortfarande på sin plats i raden av brevlådor. Några ensamma själar hade gått ut och in genom entrén men inte närmat sig tidningen som han hade placerat så att den delvis stack upp ur brevlådan. På så vis skulle det vara lätt att gripa den i flykten om någon så önskade, antingen det var en tjuv eller någon som bara ville reta en gammal tant på andra våningen.

Någon storspaning var ju inte det här. Faktiskt det minsta och mest obetydliga fall Sigurður Óli någonsin utrett som polis.

Hans mamma hade ringt å en väninnas vägnar och bett honom göra henne en tjänst. Väninnan bodde i en lägenhet på Kleppsvegur och prenumererade på en dagstidning, men ofta när hon gick för att hämta den på söndagsmorgnarna var den försvunnen från brevlådan nere i entrén. Väninnan hade inte lyckats lista ut vem den skyldige var. Hon hade frågat grannarna om det var de som tog tidningen men alla svor dyrt och heligt på att de aldrig hade så mycket som rört vid den. En del uttryckte sig till och med nedlåtande om tidningen och sa att den var en ointressant bakåtsträvarblaska som de aldrig skulle få för sig att läsa. Och egentligen höll hon på sätt och vis med dem, hon var tidningen trogen enbart för de långa nekrologernas skull. De kunde utgöra en fjärdedel av hela innehållet.

Det var ett par stycken som väninnan i synnerhet riktade sina misstankar mot. På våningen ovanför henne bodde det till ex8

empel en kvinna som hon trodde var ”karltokig”. Genom hennes dörr gick en strid ström av män, särskilt på kvällar och helger. Det var kanske någon av dem som var tjuven, eller också hon själv. En annan granne, två våningar högre upp, hade inget jobb utan hängde bara hemma hela dagarna och gjorde inte ett ärligt handtag. Han påstod sig vara kompositör.

Sigurður Óli såg en flicka i tonåren gå in i huset. Hon verkade vara på väg hem från en natt på stan, hon var fortfarande lite berusad. Det tog en stund innan hon hittade nycklarna i en liten portmonnä hon drog upp ur fickan, och sedan höll hon på att ramla omkull men räddade sig genom att gripa fatt om dörrhandtaget. Hon gick inte i närheten av tidningen. Inget foto av henne på kändissidorna, tänkte Sigurður Óli och följde henne med blicken där hon vinglade sig uppför trappan.

Han hade fortfarande resterna av en förbannad flunsa i kroppen och den verkade inte vilja ge sig. Förmodligen hade han stigit upp ur sjuksängen alldeles för tidigt, men han gitte ärligt talat inte ligga där på rygg längre och glo på filmer på nya 42-tumsplattskärmen. Då var det bättre att göra lite nytta, även om han kände sig jädrigt hängig.

Han tänkte på den gångna lördagskvällen. Det hade varit återföreningsfest för hans gamla gymnasieklass och de hade träffats hemma hos Guffi, som han kallades, en sprätt från en gammal advokatfamilj. Han hade gått Sigurður Óli på nerverna nästan från första stund. Det var typiskt för Guffi, som redan i tidiga år la sig till med fluga om halsen, att han bjöd hem folk för att fira studentjubileum, men sedan höll ett tal där han sprickfärdig av stolthet meddelade sina kamrater att han nyligen befordrats till chef för någon avdelning i banken och att det här var ett lika bra tillfälle som något annat att fira det också. Sigurður Óli instämde inte i applåderna.

Han såg ut över församlingen och funderade på om han var den som uträttat minst i livet efter skolan. Sådana tankar kunde 9

tränga sig på de gånger han gitte gå på de här klassfesterna. Där fanns jurister som Guffi, några ingenjörer och två präster, tre läkare som avverkat långa specialistutbildningar. Och en författare också, som Sigurður Óli aldrig läst men som åtnjöt stor respekt i vissa kretsar på grund av sin osedvanliga stilkänsla, som tangerade gränsen till det outgrundliga, om man skulle tro de senast levererade djupsinnigheterna. När Sigurður Óli jämförde sig med sina klasskamrater och sedan tänkte på polisutredningarna, på arbetskamraterna, Erlendur och Elínborg och alla andra nollor han var tvungen att ha att göra med dagligen, kändes det verkligen inte upplyftande. Hans mamma hade alltid sagt att han var av bättre virke än så, och syftade då på polisen. Pappan var mer belåten, tyckte att han gjorde större nytta i samhället än mången annan.

– Jaha, hur går det hos snuten, då? frågade Patrekur, en av ingenjörerna som stått bredvid honom medan Guffi höll sitt tal.

Patrekur och Sigurður Óli hade varit goda vänner ända sedan gymnasietiden.

– Jodå, sa Sigurður Óli. Har du inte hysteriskt mycket att göra i boomen, kraftverk och allt vad det är?

– Vi håller bokstavligen på att drunkna, sa Patrekur med en allvarligare uppsyn än vanligt. Jag undrar om vi kunde träffas någon gång framöver eftersom jag har en sak jag skulle vilja prata med dig om.

– Visst. Blir det nödvändigt att gripa dig?

Patrekur drog inte på smilbanden.

– Jag hör av mig på måndag, om det är okej, sa han och försvann in i mängden.

– Gör det, sa Sigurður Óli och nickade till Patrekurs fru som hette Súsanna och hade följt med på festen trots att det inte var vanligt att man tog med sig sina respektive. Hon log tillbaka.

Han hade alltid gillat henne och tyckte att hans gode vän var en riktig lyckans ost som träffat henne.

10

– Och du är kvar vid polisen? sa Ingólfur och kom fram till honom med ett ölglas i handen. Han var en av prästerna i gruppen, av prästsläkt både på fädernet och mödernet, och hade inga planer på att någonsin göra något annat än att tjäna Gud. Men han var i alla fall inte skenhelig på något som helst vis, han var inte den som spottade i glaset och han var lite av en kvinnotjusare också, gift för andra gången. Han grälade ibland med den andre prästen i klassen, Elmar, som var av en helt annan ull, förfärligt from och i det närmaste asket, svalde det mesta som stod i Bibeln med hull och hår och kämpade emot alla förändringar, särskilt när det gällde homosexuella som ville revolutionera kyrkans inrotade lagar. Ingólfur gjorde det fullständigt detsamma vilken sorts kombination av blommor i vår herres hage som sökte upp honom, och han följde den enda regel hans pappa lärt honom, att alla människor var lika inför Gud. Å andra sidan tyckte han det var kul att retas med Elmar. Han frågade honom med jämna mellanrum ifall han inte tänkte starta en sekt som kunde kallas Elmeriter.

– Och du predikar? sa Sigurður Óli.

– Vi är förstås lika oumbärliga båda två, sa Ingólfur med ett leende.

Guffi kom fram till dem och gav Sigurður Óli en kamratlig klapp på axeln.

– Och hur står det till med vår polisman? sa den nyblivne avdelningschefen högt och ljudligt.

– Jodå, bara bra, sa Sigurður Óli.

– Ångrar du aldrig att du inte tog juristexamen? frågade Guffi med sin vanliga överlägsna ton. Han hade blivit rätt korpulent med åren. Flugan, som en gång klätt honom riktigt bra, höll nu på att pö om pö försvinna in under en enorm dubbelhaka.

– Nej, det gör jag inte, svarade Sigurður Óli som faktiskt ibland funderade på att sluta vid polisen, börja plugga juridik igen, ta examen och göra något vettigt. Men något sådant kunde 11

han ju inte erkänna för Guffi. Och inte heller på vilket sätt Guffi utgjorde en sorts riktmärke i hans liv när det gällde de funderingarna: Sigurður Óli tänkte ofta att om idioter som Guffi begrep sig på lagtexterna måste de flesta andra klara av det också.

– Du viger homofiler, såg jag, sa Elmar som nu sällade sig till gänget och gav Ingólfur en bedrövad blick.

– Då var vi där igen, sa Sigurður Óli och såg sig om efter en flyktväg innan det religiösa munhuggandet brakade loss.

Han hakade på Steinunn som gick förbi med ett glas i handen. Hon hade fram till helt nyligen jobbat på Skatteverket och Sigurður Óli hade ringt henne ibland om han fick problem med deklarationen. Hon hade alltid varit mycket hjälpsam. Han visste att hon skiljt sig från sin man för några år sedan och bott ensam sedan dess, och trivdes med det. Det var bland annat på grund av henne som han hade brytt sig om att gå på festen hos Guffi den här kvällen.

– Steina! ropade han. Har du slutat på Skatteverket?

– Ja, jag började jobba i banken hos Guffi, sa Steinunn och log. Nu hjälper jag rikingarna att slippa betala skatt. Rena guldgruvan, säger Guffi.

– Och banken betalar bättre? sa Sigurður Óli.

– Inte så lite heller, jag har en löjligt hög lön, sa Steinunn.

Det lyste om hennes vackra, vita tänder när hon log och hon rättade till en hårslinga som fallit ner över ögat. Hon var blond med lockigt axellångt hår, hade ett lite brett ansikte med vackra mörka ögon och ögonbryn hon målat svarta. Vad utseendet beträffar var hon det som ungdomarna kallade en riktig katt och Sigurður Óli funderade på om hon kände till det uttrycket. Fast egentligen tvivlade han inte på att hon gjorde det, hon hade alltid varit den som höll sig uppdaterad.

– Ja, jag har förstått att ni inte precis svälter, sa Sigurður Óli.

– Och själv då, spekulerar du inget?

– Spekulerar?

12

– Du har säkert lite aktier, sa Steinunn. Du är den typen.

– Är jag den typen? sa Sigurður Óli och log.

– Ja, bor det inte en liten gambler i dig?

– Jag har inte råd att ta några risker, sa Sigurður Óli och log.

Jag sysslar bara med mycket säkra papper.

– Och vad är det som är så säkert?

– Jag köper bara bankaktier, sa Sigurður Óli.

Steinunn höjde glaset.

– Säkrare än så blir det inte.

– Är du fortfarande singel? frågade han.

– Ja. Och trivs jädrigt bra med det.

– Jo, det kan vara helt okej, sa Sigurður Óli.

– Hur går det för dig och Bergþóra? frågade Steinunn rakt ut.

Jag hörde att det inte var så bra.

– Ja, nej, det går inte så bra, sa Sigurður Óli. Tyvärr.

– Fin tjej, Bergþóra, sa Steinunn som träffat Sigurður Ólis före detta sambo några gånger på liknande tillställningar.

– Ja, det var … är hon. Jag tänkte just att vi kanske kunde träffas. Ta en fika eller något.

– Att jag skulle gå ut med dig?

Sigurður Óli nickade.

– På dejt?

– Nej, dejt, nej, eller kanske, jo, kanske något ditåt när du nu säger det.

– Siggi, sa Steinunn och klappade honom på kinden. Du är bara inte min typ.

Sigurður Óli såg på henne.

– Det vet du, Siggi. Det har du aldrig varit. Är inte nu. Och kommer aldrig att bli.

Typ?!

Sigurður Óli spottade ur sig ordet där han satt i bilen framför huset och väntade på tidningstjuven. Typ? Vad är det? Var han någon sämre typ än någon annan? Vad var det för dumheter om 13

typer Steinunn hade fått för sig?

En ung man med ett instrumentfodral gick in i byggnaden, tog tidningen utan att tveka och öppnade dörren in till trappuppgången med en nyckel. Sigurður Óli hade då hunnit ta sig in i entrén och lyckades precis sticka foten i dörrspringan så att han kom in i trappuppgången. Den unge mannen blev helt överrumplad när Sigurður Óli tog tag i honom på trappavsatsen, drog ner honom, slet tidningen ifrån honom och slog honom i huvudet med den. Mannen tappade instrumentfodralet som for in i väggen och förlorade själv fotfästet och föll omkull.

– Res på dig, din idiot, väste Sigurður Óli och försökte dra mannen på fötter. Han tänkte att detta förmodligen var latmasken som bodde två våningar över mammans väninna, den där som kallade sig kompositör.

– Gör mig inte illa! ropade kompositören.

– Jag gör dig inte illa! Nu lägger du av med att sno tidningen från Guðmunda på andra våningen! Vet du vem hon är? Vad är det för en nolla som snor söndagstidningen från en gammal tant? Tycker du det är kul att vara taskig mot folk som inte kan försvara sig?

Den unge mannen hade rest sig. Han gav Sigurður Óli en förnärmad och ilsken blick. Sedan slet han ifrån honom tidningen.

– Det är min tidning, sa han. Jag vet inte vad du pratar om!

– Din tidning? replikerade Sigurður Óli snabbt. Nej du, det är Guðmundas tidning!

Han tittade ut mot entrén där brevlådorna satt i rader, fem på längden och tre på höjden, och såg genast Guðmundas tidning i hennes brevlåda exakt så som han hade stoppat dit den.

– Jävlar, väste han när han satte sig i bilen igen och körde därifrån tämligen slokörad.

14