9789185697359

true grit

Charles Portis

True Grit Översättning Ingmar Forsström

Roman

Reverb

Charles Portis: True Grit Copyright © 1968 by Charles Portis Published by arrangement with Janklow & Nesbit Associates.

Originalets titel: True Grit Översättning: Ingmar Forsström Tidigare utgiven under titeln Mod i barm av Albert Bonniers förlag, 1969 Omslag: Mattias Lundin, InkGraphix Tryck: 2011 ISBN: 978-91-85697-35-9 Reverb, 2011 www.reverb.nu

folk vill inte gärna tro att en fjorton års flicka skulle kunna ge sig av hemifrån mitt i vintern för att hämnas sin fars blod, men det verkade inte så egendomligt då, fastän jag måste säga att det inte precis hände varje dag. Jag hade just fyllt fjorton när ett fegt kräk som gick under namnet Tom Chaney sköt ner min far nere i Fort Smith, Arkansas, berövade honom livet och rånade honom på hans häst och 150 dollar i kontanter plus två kaliforniska guldmynt som han bar i byxlinningen.

Så här gick det till. Vi hade klara papper på 400 tunnland bördigt land vid södra stranden av floden Arkansas inte långt från Dardanelle i distriktet Yell, Arkansas, Tom Chaney var lantarbetare som arbetade för lön och inte mot del i vinsten. Han dök upp hungrig en dag, ridande en grå häst som hade en smutsig filt över ryggen och en repgrimma i stället för betsel. Pappa tyckte synd om karlen och gav honom jobb och nånstans att bo. Det var en bomullslada som gjorts om till stuga. Den hade ett bra tak.

Tom Chaney sa att han var från Louisiana. Han var kortväxt och hade elaka anletsdrag. Jag ska berätta mer om hans ansikte längre fram. Han var försedd med ett Henry-gevär. Han var ungkarl, i tjugufemårsåldern.

I november, när den sista bomullen var såld, fick pappa för sig att han skulle ge sig ner till Fort Smith och köpa några hästar.

Han hade hört sägas att en kreaturshandlare där, överste Stonehill, hade köpt en hel massa vallhästar av Texaskofösare på väg till Kansas, och nu satt han där med dem. Han höll på att göra sig av med dem till rabattpriser eftersom han inte ville hålla dem med mat över vintern. Folk i Arkansas hade inga höga tankar om präriehästarna från Texas. De var små och oansenliga. De hade aldrig fått annat än gräs att äta och vägde inte över fyrahundra kilo.

7

charles portis Pappa tänkte sig att de skulle duga fint som jakthästar vid hjortjakt – de var små och härdiga och i stånd att hålla takten med hundarna genom buskskogen. Han tänkte att han skulle köpa en liten uppsättning och om det hela fungerade skulle han föda upp dem och sälja dem för det ändamålet. Han hade alltid huvudet fullt av planer. Hur som helst skulle det till att börja med bli en billig investering, och vi hade en remsa vinterhavre och gott om hö så att hästarna kunde klara sig över vintern till våren då de kunde beta på våra stora marker i norr och sätta i sig grönare och saftigare klöver än de någonsin sett hemma i Texas.

Så vitt jag minns kostade majs i lös vikt mindre än femton cent skäppan på den tiden.

Pappa hade tänkt sig att Tom Chaney skulle stanna kvar och se efter stället medan han var borta. Men Chaney ställde till bråk för att få följa med och så småningom besegrade han pappas goda hjärta. Om pappa hade något fel så var det hans hygglighet. Folk brukade dra nytta av honom. Jag har inte fått mina elaka karaktärsdrag från honom. Frank Ross var den finaste och hedervärdaste person som någonsin levat. Han hade fått vanlig folkskoleuppfostran. Han var Cumberlandpresbyterian och frimurare och han kämpade tappert i slaget vid Elkhorn Tavern, men han blev inte sårad vid den ”skärmytslingen” som Lucille Biggers Langford påstår i sin bok om gamla tider i Yell-distriktet.

Jag föreställer mig att jag är i en sådan ställning att jag känner till det verkliga förhållandet. Han sårades i det fruktansvärda slaget vid Chickamauga uppe i staten Tennessee och var nära att dö på vägen hem därför att han inte sköttes om ordentligt.

Innan pappa gav sig iväg till Fort Smith ordnade han så att en färgad man som hette Yarnell Pointdexter skulle ge djuren foder och titta till mamma och oss andra varje dag. Yarnell och hans familj bodde precis nedanför oss på ett stycke land som han hyrde av banken. Han var född av fria föräldrar i Illinois men en karl som hette Bloodworth kidnappade honom i Missouri och tog med honom ner till Arkansas precis före kriget. Yarnell var 8

true grit

en bra karl, sparsam och flitig, och han blev längre fram välbärgad målarmästare i Memphis, Tennessee. Vi skrev till varandra varje jul tills han gick bort under influensaepidemin 1918. Än i dag har jag aldrig träffat på någon annan som hetat Yarnell, vit eller svart. Jag var på begravningen och hälsade på i Memphis tillsammans med min bror, Lille Frank, och hans familj.

I stället för att resa till Fort Smith med ångbåt eller tåg bestämde sig pappa för att färdas på hästryggen och rida tillbaka med alla hästarna sammanbundna. Det skulle inte bara bli billigare utan dessutom en trevlig utflykt och en rejäl ridtur. Ingen kunde vara mer förtjust än pappa i att driva omkring på en yster springare. Själv har jag aldrig varit särskilt förtjust i hästar även om jag tror att jag ansågs som en rätt bra ryttare när jag var ung. Jag har aldrig varit rädd för djur. Jag minns att jag en gång red en galen get genom en plommonhäck för ett vads skull.

Från vårt ställe till Fort Smith var det ungefär hundratio kilometer om man tog fågelvägen, vilken förde över det vackra Mount Nebo där vi hade ett sommarhus så mamma kunde slippa ifrån myggorna, och likaså över Mount Magazine, Arkansas högsta punkt, men så lite som jag visste om Fort Smith kunde det likaväl ha varit elvahundratio kilometer. Båtarna gick dit upp och en del folk sålde sin bomull däruppe men det var allt jag visste om stället. Vi sålde vår bomull nere i Little Rock. Jag hade varit där ett par tre gånger.

Pappa gav sig iväg på sin ridhäst, en stor kastanjebrun märr med bläs i pannan som hette Judy. Han hade med sig lite mat och ett ombyte kläder, rullat i ett par filtar och svept i en regnrock. Det var bundet bakom sadeln. Han bar sitt handvapen i bältet, en stor lång dragonpistol av den slaglåstyp som var gammaldags redan på den tiden. Han hade burit den under kriget.

Han var en ståtlig syn, och för mitt inre öga kan jag fortfarande se honom sitta där på Judy i sin bruna yllerock och svarta söndagshatt och båda två, människa och djur, andades ut små moln i den kyliga morgonen. Han kunde varit en båld riddare från gamla 9

charles portis tider. Tom Chaney red sin grå häst som var bättre lämpad att dra en bomullsplog än bära en ryttare. Han hade inget handvapen utan bar sitt gevär slängt över ryggen i en gammal töm. Sådant verkar slarvigt. Han kunde ha tagit en bit gammalt seldon och gjort en ordentlig läderrem. Det skulle inte ha varit så svårt.

Pappa hade ganska exakt tvåhundrafemtio dollar i börsen, vilket jag hade anledning att veta eftersom jag förde räkenskaperna åt honom. Mamma var aldrig bra på att räkna och kunde knappt stava till katt. Jag vill verkligen inte skryta med mina egna färdigheter i den vägen. Siffror och bokstäver är inte allt här i världen.

Liksom Marta har jag alltid gjort mig bekymmer och oro för dagens göromål, men min mor hade ett fridsamt och kärleksfullt hjärta. Hon var såsom Maria och hade ”utvalt den goda delen”.

De två guldmynten som pappa bar dolda på sig var en bröllopsgåva från min morfar Spurling i Monterey, Kalifornien.

Föga anade pappa den morgonen att han aldrig mer skulle få se oss eller hålla om oss, eller att han aldrig mer skulle få lyssna till hur Yells ängpiplärkor drillade en munter hymn till våren.

Meddelandet slog ner som en åskskräll. Följande hade inträffat. Pappa och Tom Chaney kom till Fort Smith och tog ett rum på pensionatet Monarch. De sökte upp Stonehill i hans ladugård och tittade på hästarna. Det visade sig att det inte fanns en enda märr bland allihop, inte en hingst heller för den delen.

Kofösarna från Texas red av något särskilt cowboyskäl som de själva hittat på bara valacker, och det är ju lätt att begripa att de inte är något att ha för uppfödning. Men pappa ville inte låta sig avspisas. Han hade bestämt sig för att bli ägare till några av de små odjuren, och andra dagen köpte han fyra av dem för jämnt hundra dollar, efter att ha fått ner Stonehill från hans utgångsbud på hundrafyrtio dollar. Det var inget dåligt köp.

De gjorde upp planer på att ge sig av igen nästa morgon. På kvällen gick Tom Chaney till en bar, började spelade kort med något slödder av samma sort som han själv och förlorade sin lön.

Han bar inte förlusten som en man utan gick hem till sitt rum 10

true grit

på pensionatet och surnade till som ett stinkdjur. Han hade en flaska whisky och den drack han upp. Pappa satt i salongen och pratade med några gårdfarihandlare. Då och då tittade Chancy ut ur sovrummet med sitt gevär. Han sa att han hade blivit lurad och tänkte gå tillbaka till baren och skaffa igen sina pengar. Pappa sa att om han hade blivit lurad var det bäst att gå och prata med sheriffen om saken. Chaney ville inte lyssna. Pappa följde honom ut och sa åt honom att lägga ifrån sig geväret eftersom han inte var i lämpligt tillstånd att sätta igång ett gräl med vapen i hand. Min far var inte beväpnad vid tillfället i fråga.

Tom Chaney lyfte geväret och sköt honom i pannan; han dödade honom ögonblickligen. Någon annan provokation förekom inte och jag berättar det så som det berättades för mig av översheriffen i distriktet Sebastian. En del människor skulle väl säga: vad hade Frank Hoss egentligen för anledning att lägga sig i saken? Mitt svar är detta: han försökte att göra den lille djävulen en tjänst. Chaney var anställd hos honom och pappa kände ansvar. Han tog vara på sin broder. Räcker det som svar på frågan?

Nu rusade de resande försäljarna inte ut för att hugga Chaney eller skjuta honom utan störtade i stället omkring som yra höns medan Chaney tog min fars börs från hans varma kropp och slet upp byxlinningen och tog de två guldmynten också. Jag vet inte hur det kom sig att han kände till dem. När han stulit färdigt rusade han till andra änden av gatan och slog nattvakten vid ladugården med gevärskolven tvärsöver ansiktet så att han blev helt ur räkningen. Han satte betsel på pappas häst Judy och red iväg barbacka. Mörkret uppslukade honom. Han kunde gott ha gett sig tid att sadla hästen eller spänt ett trespann mulor framför en diligens och rökt en pipa, eftersom det verkar som om ingen i staden följde efter honom. Han hade förväxlat gårdfarihandlarna med karlar. ”De ogudaktiga fly, om ock ingen förföljer dem.”

advokat daggett hade rest till Helena för att sköta ett av sina ångbåtsmål och därför åkte Yarnell och jag med tåget till Fort Smith för att ta hand om pappas kropp. Jag tog med mig ungefär hundra dollar i utläggspengar och skrev ut ett eget identifikationsdokument åt mig och undertecknade det med advokat Daggetts namn och hade mamma att skriva på det också. Hon låg till sängs.

Det gick inte att få några sittplatser på tåget. Anledningen var att tre personer samtidigt skulle hängas vid federala domstolen i Fort Smith och folk ända från östra Texas och norra Louisiana åkte dit för att titta på. Det var som en söndagsutflykt. Vi åkte i en vagn för färgade och Yarnell ordnade så att vi kunde sitta på en koffert.

När konduktören gick förbi sa han: – Bort med trunken från gången, nigger!

Jag svarade honom så här: – Vi ska flytta kofferten men ni har ingen anledning att låta så ohövlig.

Han svarade ingenting på det utan fortsatte att ta emot biljetter. Han märkte att jag hade fäst alla de svartas uppmärksamhet på vilken obetydlig figur han var. Vi stod upp hela vägen men jag var ung och det gjorde mig ingenting. På vägen åt vi en god lunch på revbensspjäll som Yarnell tagit med sig i en påse.

Jag lade märke till att husen i Fort Smith hade nummer, men det var inte alls någon stad i jämförelse med Little Rock. Jag tyckte då och tycker fortfarande att Fort Smith borde ligga i Oklahoma i stället för i Arkansas, fastän det på den tiden naturligtvis inte var Oklahoma på andra sidan floden utan indianterritoriet. De har en sådan där stor bred gata, Garrison Avenue, 12

true grit

likadan som på ställen borta i västern. Husen är byggda av vanlig gråsten och alla fönster behöver tvättas. Jag vet att det bor många bra människor i Fort Smith och de har ett av landets modernaste vattenverk men för mig ser det inte ut som om det hörde hemma i Arkansas.

Det fanns en fångvaktare på sheriffens kontor och han sa att vi måste gå och tala med stadspolisen eller distriktssheriffen om de närmare omständigheterna kring pappas död. Sheriffen hade gått till hängningen. Begravningsentreprenören hade inte öppet.

Han hade satt en lapp på dörren där det stod att han skulle vara tillbaka efter hängningen. Vi gick till pensionatet Monarch men där fanns inte en människa utom en stackars gumma med ögonstarr. Hon sa att alla utom hon hade gått till hängningen. Hon ville inte släppa in oss för att titta på pappas tillhörigheter. På stadens polisstation träffade vi på två konstaplar men de var invecklade i ett knytnävsslagsmål och inte tillgängliga för samtal.

Yarnell ville gärna se hängningen men han ville inte att jag skulle gå dit så han sa att vi borde gå tillbaka till sheriffens kontor och vänta där tills alla kom tillbaka. Jag var inte särskilt intresserad av att se den, men jag märkte att han ville det så jag sa nej, vi skulle gå till hängningen men jag skulle inte berätta om det för mamma. Det var det han var orolig för.

Federala domstolen låg uppe vid floden på en liten kulle och den stora galgen stod precis bredvid. Omkring tusen eller fler människor hade församlats för att se på föreställningen, och femti eller sexti hundar. Jag tror att man ett par år senare reste en mur runt platsen så att man måste ha ett pass från sheriffens kontor för att komma in, men på den tiden var det öppet för allmänheten. En bråkig pojke gick omkring bland folket och sålde rostade jordnötter och chokladkola. En annan sålde varma tamales som han hade i en korg. Det är hoprullad majspannkaka fylld med kryddat kött som man äter i Old Mexico. Det smakar inte illa.

När vi kom dit var man just klar med förberedelserna. Två vita och en indian stod där uppe på plattformen med händerna 13

charles portis bakbundna och de tre löpknutarna hängande fria bredvid sina huvuden. De var alla iförda nya korderojbyxor och flanellskjortor som var knäppta i halsen. Bödeln var en mager, skäggig man som hette George Maledon. Han bar två långa pistoler. Han var nordstatare och det sas att han vägrade att hänga en man som varit med i den ärerika republikanska armén. En sheriff läste upp domarna, men hans röst var klen och vi kunde inte uppfatta vad han sa. Vi trängde oss närmare.

En karl med en bibel talade till var och en av männen i en minut. Jag antog att han var predikant. Han anförde dem sedan i ”Nåd vi begära, låt oss henne finna” och en del folk bland åskådarna stämde in. Sedan lade Maledon rännsnarorna runt halsen på dem och drog åt knutarna exakt som han ville ha dem. Han gick till var och en med en svart huva och frågade honom om han hade något sista ord att yttra innan han satte på honom den.

Den förste var en vit och verkade förvirrad av det hela men inte alls upprörd så som man kunde vänta av en person i hans förtvivlade situation. Han sa: – Ja, jag dödade fel karl och det är därför jag är här. Om jag hade dödat den jag menade tror jag inte att jag skulle ha blivit dömd. Jag ser folk därute bland åskådarna som är sämre än jag.

Indianen stod närmast i tur och han sa: – Jag är beredd. Jag har ångrat mina synder och snart kommer jag att vara i himlen med Kristus min frälsare. Nu måste jag dö som en man. Om ni är likadana som jag så anser ni antagligen att indianer är hedningar. Men jag vill be er att minnas tjuven på korset. Han hade aldrig blivit döpt och aldrig hört talas om en katekes och ändå lovade Kristus själv honom en plats i himlen.

Den siste hade förberett ett litet tal. Man märkte att han hade lärt sig det utantill. Han hade långt gult hår. Han var äldre än de andra två, omkring tretti år gammal. Han sa: – Mina damer och herrar, mina sista tankar går till min hustru och mina två små kära pojkar som är långt borta vid Cimarron­ floden. Jag vet inte hur det har gått för dem. Jag hoppas och ber 14

true grit

att folk inte kommer att förakta dem och tvinga dem att hamna i dåligt sällskap på grund av den vanära jag har dragit över dem.

Ni ser hur det har gått för mig för drickandets skull. Jag mördade min bästa vän under ett struntgräl om en pennkniv. Jag var full och det kunde likaväl ha varit min bror. Om jag hade fått ordentlig uppfostran när jag var barn skulle jag varit hos min familj i dag och levat i frid med mina grannar. Jag hoppas och ber att alla ni som är föräldrar tar varning av mig och uppfostrar era barn att vandra rätta vägar. Tack. Farväl, allesammans.

Han hade tårar i ögonen och jag skäms inte att erkänna att jag visst också hade det. Maledon täckte över hans huvud med huvan och gick till sin spak. Yarnell lade en hand över mitt ansikte men jag sköt den åt sidan. Jag ville se alltsammans. Utan vidare ceremonier utlöste Maledon mekanismen och luckorna på sina gångjärn öppnades på mitten och med en smäll störtade de tre mördarna mot sin straffdom. Från folkmassan steg det upp ett ljud som den fått ett slag. De två vita gav inga ytterligare livstecken ifrån sig. De snurrade långsamt runt vid de spända, knarrande repen. Indianen ryckte krampaktigt upp och ner med armar och ben. Det var det värsta av alltsammans, och många bland åskådarna vände sig skakade bort och försvann hastigt, och bland dem var vi.

Vi fick höra att indianens hals inte hade knäckts, som fallet var med de andra två, och att han vajat där och strypts i mer än en halvtimme innan en läkare förklarade honom död och man tog ner honom. Man sa att indianen hade gått ner i vikt i fängelset och var för lätt för att det skulle fungera som det borde. Jag har senare hört att domaren lsaac Parker betraktade alla sina hängningar från ett fönster på andra våningen i domstolsbyggnaden.

Jag antar att han gjorde det av pliktkänsla. Man kan aldrig veta vad som ryms i en människas hjärta.

Ni kan kanske föreställa er hur plågsamt det var för oss att gå direkt från denna skrämmande syn till begravningsentrepre­ nören där min far låg död. Inte desto mindre måste det göras.

15

charles portis Jag har aldrig varit den som ryggat tillbaka eller dragit mig för en obehaglig uppgift. Entreprenören var irländare. Han förde Yarnell och mig in i ett rum på baksidan där det var mycket mörkt beroende på att fönstren hade målats gröna. Irländaren var artig och förstående men jag tyckte inte särskilt bra om den kista som han placerat pappa i. Den vilade på tre låga pallar och var gjord av furuplank som inte hade hyvlats ordentligt. Yarnell tog av sig hatten.

Irländaren sa: – Och det är den här mannen?

Han lyste upp ansiktet på honom med ett stearinljus. Kroppen var insvept i en vit skrud.

– Det är min far, sa jag.

Jag stod där och såg på honom. Vilken meningslös förlust!

Detta skulle Torn Chaney få betala för! Jag skulle inte ha en lugn stund förrän det Louisianakräket stektes och skrek i helvetet!

Irländaren sa: – Om ni skulle vilja kyssa honom går det bra.

– Nej, lägg på locket, sa jag.

Vi gick till karlens kontor och jag skrev under några officiella papper. Kostnaden för kistan och balsameringen var något över sextio dollar. Fraktkostnaden till Dardanelle var $9.50.

Yarnell förde ut mig utanför kontoret. Han sa: – Miss Mattie, den där karln försöker lugga er på pengar.

– Nåja, vi ska inte börja bråka med honom, sa jag.

– Det är just det han räknar med.

– Vi låter det vara, sa jag.

Jag betalade irländaren hans pengar och fick ett kvitto. Jag sa åt Yarnell att hålla sig i närheten av kistan och se till att den lastades varsamt på tåget och att inga tanklösa järnvägsjobbare handskades slarvigt med den.

Jag gick till sheriffens kontor. Distriktssheriffen var vänlig och gav mig alla detaljer beträffande mordet, men jag blev besviken över att få reda på hur lite som gjorts för att gripa Tom Chaney.

16

true grit

Man hade inte ens uppfattat hans namn rätt.

Sheriffen sa: – Vad vi vet är följande. Han var kort men kraftigt byggd. Han hade ett svart märke på kinden. Han heter Chambers. Han är för tillfället över i Territoriet och vi tror att han hörde till det gäng med Lycklige Ned Pepper som rånade en postvagn i tisdags nere vid Poteaufloden.

Jag sa: – Det är signalementet på Tom Chaney, det har inte med någon Chambers att göra. Han fick det där svarta märket i Louisiana när en karl sköt av en pistol framför ansiktet på honom och krutet trängde in under huden. Det var åtminstone hans historia om det. Jag känner honom och kan identifiera honom. Varför är ni inte på jakt efter honom?

– Jag har inga befogenheter i Indianterritoriet, sa sheriffen.

Han är unionssheriffernas angelägenhet nu.

– När kommer de att arrestera honom? frågade jag.

– Det är svårt att säga, sa han. De måste få tag på honom först.

– Vet ni om de ens är ute efter honom?

– Ja, sa han, jag har begärt efterlysning och jag förmodar att det nu finns en N.N.-arresteringsorder på honom för postrånet.

Jag ska informera sherifferna om hans riktiga namn.

– Jag ska informera dem själv, sa jag. Vilken är den bästa sheriffen de har?

Distriktssheriffen funderade ett tag. Han sa: – Jag måste överväga det avgörandet. Det finns nästan tvåhundra stycken. Jag skulle tro att William Waters är den bäste spåraren. Han är halvcomanche, och att se honom spana efter spår är en upplevelse. Den hårdaste är Rooster Cogburn. Det är en obarmhärtig karl, tuff för två, och fruktan existerar inte för honom. Han gillar att dra korken ur en flaska. Så har vi L.T. Quinn, han tar hem sina fångar levande. Det kan hända att han låter någon slippa sig ur händerna nån gång, men han tycker att även den värste bland människor har rätt till en juste chans.

17

charles portis Quinn är dessutom en bra fredsdomare och lekmannapredikant. Han skulle aldrig förfalska bevis eller misshandla en fånge.

Han är en rättskaffens man. Jo, jag skulle vilja påstå att Quinn nog är den bäste de har.

– Var kan jag få tag på den där Rooster? frågade jag.

– Ni kan antagligen träffa honom i federala domstolen i morgon. De ska rannsaka pojken Wharton.

Sheriffen hade pappas pistol bälte i en låda och han gav mig det i en sockerpåse att ta med mig. Kläderna och filtarna fanns på pensionatet. Gubben Stonehill hade hästarna och pappas sadel på sin gård. Sheriffen skrev ett brev åt mig till Stonehill och ett till pensionatsvärdinnan, som hette mrs Floyd. Jag tackade honom för hans hjälp. Han sa att han önskade han kunde göra mer.

Klockan var omkring halv sex när jag kom till järnvägsstationen. Dagarna höll på att bli allt kortare och det var redan mörkt. Tåget söderut skulle gå några minuter efter klockan sex.

Jag träffade på Yarnell som väntade utanför godsvagnen där han lastat in kistan. Han sa att järnvägsagenten hade gått med på att låta honom åka i vagnen med kistan.

Han sa att han skulle gå med och hjälpa mig att hitta en sittplats i en vagn men jag sa: – Nej, jag stannar här någon dag. Jag måste ordna med de där hästarna och jag vill försäkra mig om att rättvisan har tagit hand om saken. Chaney har försvunnit spårlöst och de gör inte mycket åt det.

– Ni kan inte stanna kvar ensam här i stan, sa Yarnell.

– Det går fint, sa jag. Mamma vet att jag kan ta hand om mig själv. Säg till henne att jag bor på pensionatet Monarch. Om det inte finns något rum där ska jag lämna ett meddelande hos sheriffen om var jag finns.

– Jag tror jag tar och stannar också, sa han.

– Nej, jag vill att ni ska åka med pappa. När ni kommer hem så säg åt mr Myers från mig att lägga honom i en bättre kista.

18

true grit

– Er mamma kommer inte att gilla det här, sa han.

– Jag är tillbaka om en eller två dagar. Säg åt henne att jag sagt att hon inte ska skriva på några papper förrän jag kommer hem.

Har ni fått något att äta?

– Jag har druckit en kopp varmt kaffe. Jag är inte hungrig.

– Finns det någon kamin i den här vagnen?

– Jag klarar mig fint i överrocken.

– Jag sätter verkligen värde på det här, Yarnell.

– Mr Frank var alltid kolossalt hygglig mot mig.

En del människor kommer att missförstå detta och kritisera mig för att jag inte var på min fars begravning. Mitt svar är detta: jag hade min fars affärer att klara av. Han begravdes i sin frimurardräkt av Danvilielogen.

Jag kom till Monarch i tid för att få mat. Mrs Floyd sa att hon inte hade något ledigt rum på grund av den stora folkanhopningen i stan men att hon på något sätt skulle hysa mig. Priset per dag var sjuttifem cent för en natt och två mål och en dollar med tre mål. Hon hade inget pris för ett mål så jag var tvungen att ge henne sjuttifem cent fastän jag hade tänkt mig att köpa lite ost och kex nästa förmiddag till måltiderna under dagen. Jag vet inte vad hon hade för pris per vecka.

Vid middagsbordet satt tio-tolv personer, alla män utom jag och mrs Floyd och den stackars blinda gumman som kallades ”farmor Turner”. Mrs Floyd var verkligen en fruktansvärd sladder­t ant. Hon berättade för allesammans att jag var dotter till mannen som hade skjutits utanför hennes hus. Jag tyckte inte om det. Hon berättade i detalj om händelsen och frågade oförskämda frågor om min familj. Det enda jag kunde göra var att svara hövligt. Jag hade ingen lust att diskutera saken med likgiltiga nyfikna främlingar, oavsett hur välvilliga avsikter de kunde ha.

Jag satt vid ett av bordshörnen mellan henne och en väldig man med lång rygg, dörrknoppshuvud och munnen full av utstående tänder. Han och mrs Floyd stod för det mesta av pra19

charles portis tet. Han reste omkring och sålde små räknemaskiner. Han var den ende mannen där som hade en riktig kostym och slips. Han berättade en del intressanta historier om sina upplevelser men de andra brydde sig inte något vidare om honom; de var upptagna av maten som svin som bökar i tråget.

– Se upp för den där kycklingpastejen, sa han till mig.

Ett par av männen gjorde en paus i ätandet.

– Ni får ont i ögonen av den, sa han.

En smutsig karl på andra sidan bordet, i en stinkande hjortskinnsrock, frågade: – Vad menas med det?

Med en okynnig blinkning svarade handelsresanden: – Ni får ont i ögonen av att titta efter kycklingen i den.

Jag tyckte det var ett roligt skämt men den smutsiga karlen sa argt: – Förbannade idiot till fähund, och fortsatte att äta.

Handelsresanden höll sig tyst efter det. Pastejen var det inget fel på men jag kunde inte se tjugufem cents värde i lite mjöl och flott.

Efter middagen gick en del av karlarna ut på stan, antagligen för att dricka whisky på barerna och lyssna på spikpianon.

Vi andra gick till sällskapsrummet. Gästerna slöade och läste tidningar och pratade om hängningen och handelsresanden drog gula-febern-skämt. Mrs Floyd hämtade pappas saker som var inrullade i regnrocken och jag gick igenom dem och gjorde upp en lista.

Allting tycktes finnas där, till och med kans kniv och klocka.

Klockan var av mässing och inte särskilt värdefull, men jag blev förvånad över att finna den där, därför att folk som inte stjäl stora saker stjäl ofta småsaker av det slaget. Jag stannade i sällskapsrummet och lyssnade på samtalet en stund och bad sedan mrs Floyd att tala om för mig var jag skulle sova.

Hon sa: – Gå rakt ner genom korridoren till sista sovrummet på vän20

true grit

ster hand. Det står en vattenhink och ett tvättfat på baktrappan.

Toaletten är precis bakom såpnejlikan. Du får sova tillsammans med Farmor Turner.

Hon måste ha sett hur förskräckt jag blev för hon fortsatte: – Det går fint. Farmor Turner bryr sig inte om det. Hon är van vid att få dela säng. Hon kommer inte ens att märka att du finns där, raring.

Eftersom jag var betalande gäst ansåg jag att mina önskemål borde ha beaktats före Farmor Turners, fast det verkade som om inte någon av oss hade något att säga till om.

Mrs Floyd fortsatte och sa: – Farmor Turner sover gott om nätterna. Det är förvisso en välsignelse vid hennes ålder. Var du inte rädd för att du ska väcka Farmor Turner, ett litet pyre som du.

Det gjorde mig inget att sova hos Farmor Turner men jag tyckte att mrs Floyd hade utnyttjat min situation. Men jag insåg att ingenting stod att vinna på att börja gräla vid den tiden på dygnet. Hon hade redan fått mina pengar och jag var trött och det var för sent för att börja leta efter annan inkvartering.

Sovrummet var kallt och mörkt och luktade medicin. Vintriga pustar slog upp genom sprickorna i golvet. Farmor Turner visade sig vara rörligare under sömnen än jag hade lurats att vänta mig. När jag kröp ner i sängen fann jag att hon hade alla täckena på sin sida. Jag drog över dem åt mitt håll. Jag bad min aftonbön och sov snart. Jag vaknade och upptäckte att Farmor Turner hade gjort likadant igen. Jag låg hoprullad som ett knyte och skalv av köld. Jag drog över mig igen. Detta hände en gång till senare under natten och jag steg upp, med frysande fötter, och ordnade pappas filtar och rock över mig som nödfallstäcke.

Sedan sov jag gott.