9789127121737

Foto: Nina Subin

Det är tillbaka. Tillståndet, sjukdomen, den oförklarliga åkomman som tvingar den framstående advokaten Tim Farnsworth att mitt i natten, på kontoret eller under ett viktigt möte avbryta allt och följa med sin kropp dit den är på väg.

J o s h u a Fe r r i s författare till uppmärksammade Så fick vi se slutet är tillbaka med en originell och gripande roman om vad som händer med en människa vars kropp bestämt sig för att leva sitt eget liv.

J o s h u a Fe r r i s , född 1974, bor i New York.

Han debuterade 2007 med romanen Så fick vi se slutet som fick stor uppmärksamhet och har

*

översatts till tjugofyra språk. Ferris har tilldelats flera priser bland annat 2008 års Hemingway Foundation / pen Award. www.joshuaferris.com

t i l l s t å n d e t * J o s h u a Fer r i s

Han älskar sin fru, sin dotter, sitt jobb och sitt hem.

En dag ställer han sig upp och går ut.

Och fortsätter att gå.

t i lls tåndet Joshua Ferris roman

*

Hon sa hans namn tre gånger i telefonen, högre för varje gång. De andra mäklarna i kontorslandskapet tittade upp från det de höll på med. ”Du måste koncentrera dig, Tim”, sa hon. Hon reste sig upp och stolen rullade iväg och slog i skrivbordet bakom. Personen som satt där utväxlade en blick med sin kollega på andra sidan. ”Vad heter vägen, kan du se någon skylt?” Det var omöjligt att ignorera henne. ”Men vilken stad är det? Vilken stad?” […] ”Du måste ringa 112. Hör du mig? […] Gå bort från vägen. Hör du mig? Gå in bland husen. Gå till det första huset och ring på. Håll dig vaken tills någon öppnar. […]

Någon måste ringa 112 innan du somnar. Jag vet att du är trött, jag vet att du är trött, men hör du vad jag säger?” Hon reste sig upp igen. ”Tim, är du vaken?” Hon väntade på att han skulle svara. ”Tim, vakna!” Alla var tysta.

Det enda som hördes på hela kontoret var telefonerna som fick stå och ringa. ”Gå in i villaområdet! Jag kommer att hitta dig!”

”Ferris prosa är rå, extravagant och … skakande vacker.”

Läs också!

Th e N e w Yo r k e r

”En sådan där sällsynt roman som känns fullkomligt samtida, och en sådan där sällsynt komedi som är svidande angelägen.”

Ti m e

”Oförglömlig och melankolisk, ursinnig och ömsint …”

N e w s day

ISBN 978-91-27-12173-7

www.nok.se 9 789127 121737

Tillståndet Ferris Framsida Rygg Baksida.indd 1

11-02-04 11.41.26

TillstaĚŠndet 19 jan.indd 8

11-01-19 15.48.46

1 Det var den grymmaste av vintrar. Vinden från floderna var rabiat. Istapparna stod som giftpilar i backen. Fyra snöstormar bara i januari och snödrivorna frös till grå barrikader lika hotfulla och ogenomträngliga som hörde de hemma i ett krig. Gravstenar begravdes på kyrkogårdarna och bilar som parkerats längs trottoarkanterna svaldes hela. Den långvariga debatten om klimatförändringar fick stå tillbaka för en mer brännande oro för de äldre och sängliggande, och barnen var hemma från skolan i veckor.

Leveranser uteblev och lagren proppades fulla de dagar flygplanen fick landa. Det var köer i mataffären, korta stubiner och en motvilja mot att tvingas anpassa sig. Påhittiga offentliganställda tog itu med de medborgerliga behoven och organiserade värmestugor och dörrknackningar på frivilligbasis. Kylan var uppfinningarnas moder, en hämndlysten moder vars lärdomar förmedlades med hjälp av ett ordentligt kok stryk.

Hemfärden gick sakta på grund av snön och trafiken. I vanliga fall arbetade han i ljuset från kupébelysningen men den här kvällen hade han inte tagit med sig något jobb hem utan satt i ett hörn av bilen med varken papper eller penna i handen. De väntade på ­honom. De visste inte om att de väntade på honom. Chauffören hade radion på 1010 WINS, trafikrapporter var tionde minut. Någonstans, ute till havs eller långt söderut, kanske det inte snöade.

Här piskade snön snett mot vindrutan som vit aska från en stjärnexplosion. Hans gamla frostskador i fingrar och tår gjorde sig påminda igen. Han knäppte upp säkerhetsbältet, lade sig ner och 9

Tillståndet 19 jan.indd 9

11-01-19 15.48.46

sträckte ut sin långa överkropp i baksätet. Vad chauffören tänkte brydde han sig inte om. Ljudet från radion dämpades när ena örat täcktes för av den mjuka skinnklädseln, och han lät armen hänga ner och drog med svidande fingertoppar över gruskornen i mattan.

Han hade inte ringt och berättat. Han hade tappat sin telefon. De väntade på honom, men de visste inte om det.

Chauffören väckte honom när de var framme vid huset.

Han skulle förlora huset och allt som fanns i det. Den sällsynta njutningen i att ta ett bad, kopparpannorna som hängde ovanför köksön, familjen – än en gång skulle han förlora sin familj. Han blev stående strax innanför dörren och såg sig om. Allt det här hade han tagit för givet. Hur hade det kunnat bli så igen? Han hade lovat sig själv att inte ta någonting för givet och nu kunde han inte minnas när det löftet hade ätits upp av vardagen. Det gick förmodligen inte att peka ut en exakt tidpunkt. Han lade ifrån sig nycklarna på bordet under spegeln och tog för ovanlighetens skull av sig skorna på den långa persiska mattan som Jane och han hade köpt i Turkiet. De hade tillbringat en vecka i Turkiet och en i Egypten. De hade alltid en resa på gång. Nästa resa var en safari i Kenya men den skulle de bli tvungna att skjuta upp nu. Han gick genom huset i strumplästen. I köket drog han med handen över den svagt upplysta bänkskivan. Han älskade sitt kök med dess antika skåpluckor och marockanska kakel. Han gick igenom matsalen, där de brukade hålla middagar för hans kolleger och klienter. Det långa bordet hade plats för tolv. Han kom fram till trappan och lade handen på ekräcket och tog det ena steget efter det andra. Familjefotografierna följde honom upp. Tickandet från golvuret i vardagsrummet avlöstes av teveskrattet från sovrummet som mjukt letade sig ut i hallen.

Jane var fortfarande vacker. Hon hade på sig ett par läsglasögon som var lite galet popkonstaktiga, ovala bågar med stora prickar i starka färger. Hennes slanka armar var bara och nattlinnet höll de 10

Tillståndet 19 jan.indd 10

11-01-19 15.48.46

fasta brösten på plats strax under den fräkniga brösttavlan och de markerade nyckelbenen. Hon löste korsord. Varje gång hon körde fast tittade hon upp på Letterman på platteven som hängde på väggen och trummade pennan mellan tänderna som för att väcka sin hjärna. Hon tittade på honom när han kom in, förvånad över att se honom hemma så tidigt. ”Hej, min lilla banan”, sa hon. Han tog av sig kavajen som om den vore en T-shirt, krängde den över huvudet och drog ärmarna ut och in. Sedan tog han plötsligt tag i var sida om sprundet och rev kavajen mitt itu. Det var svårt att spräcka sömmen, men när den första tråden väl hade gått av följde resten efter. Jane öppnade munnen men fick inte fram ett ljud.

Han släppte den söndertrasade kavajen och kröp upp på sängen och hukade sig ner på händer och knän som om han beredde sig på en explosion. ”Vad är det?” sa hon. ”Vad är det, Tim?” Han gömde huvudet under armarna. ”Tim?” Hon kröp närmare och lade armarna om honom, kramade honom ovanifrån som om de låg i startgroparna för en brottningsmatch. ”Tim?” Han berättade att han hade tvingats iväg från kontoret och ut på gatan. I korsningen mellan 43:e gatan och Broadway hade han hejdat en taxi, som han hoppades skulle ta honom tillbaka till jobbet. När han hade fått taxin att stanna tog han tag i handtaget och öppnade dörren. Men sedan gick han vidare. Chauffören, en sikh i rosa turban, tutade och stirrade på honom i backspegeln.

Varför skulle någon hejda en taxi, öppna dörren och sedan bara gå därifrån? I närheten av Union Square hade han försökt ringa efter ambulans, en lösning som de hade tänkt ut förra gången han var sjuk. Han var just i färd med att försöka förklara situationen för larmoperatören när han halkade på en isfläck och tappade balansen. ”Min telefon!” skrek han när han kom på fötter igen. ”Hjälp mig, någon! Min telefon!” Han fortsatte framåt samtidigt som han vred sig bakåt. ”Ge mig min telefon!” Alla ignorerade honom. Hans BlackBerry hade landat mitt på gatan och låg där 11

Tillståndet 19 jan.indd 11

11-01-19 15.48.46

helt försvarslös mot de framrusande bilarna. Han fortsatte rakt fram. Han berättade om alla byggnadsställningar han hade passerat under, den vanvettiga trafiken han hade lyckats undvika och strömmen av uttryckslösa ansikten han hade mött. Han berättade att tröttheten till slut hade infunnit sig på samma sätt som förr, och att det hade skett vid en bänk någonstans i närheten av East River där kroppen hade gett upp. Att han hade knölat ihop kavajen till en kudde och tagit av sig slipsen eftersom han svettades, trots kylan.

Att han hade vaknat skräckslagen en timme senare. ”Det är tillbaka”, sa han.

2 Det första hon måste göra var att klä på honom. Hon visste att han inte ville klä på sig. Han ville ta en dusch, krypa i säng, somna – göra precis som vanligt. Borsta tänderna och släcka lampan. Han låg fortfarande ovanpå täcket, hopkrupen som en soldat med baken upp och armarna över huvudet som om han försökte skydda sig mot granatsplitter. Håret – han hade fortfarande kvar allt sitt tjocka, mörka hår, det var ett av hans mest utmärkande drag, han var en stilig, frisk och sund man, löjligt kärnfrisk, en man som åldrades med en filmstjärnas behag – stod på ända. ”Tim”, sa hon och tittade över hans arm och in i hans enda synliga, glasartade öga, ”du måste klä på dig.”

Han rörde sig inte. Hon klev upp ur sängen, gick in i badrummet och drog på sig en svart våfflad badrock ovanpå sidennattlinnet.

12

Tillståndet 19 jan.indd 12

11-01-19 15.48.47

När hon fick syn på den självbelåtna raden av krämer, tvålar och deodoranter på handfatet hajade hon till, plötsligt förolämpad av dessa simpla skönhetsprodukter och deras rosenskimrande löften.

Hon räknade tyst för sig själv upp alla saker hon behövde och gick runt och hämtade dem på de ställen i huset där de stod att finna: hans underställ och formsydda täckbyxor i byrån, tröja och fleecejacka i klädkammaren, hans tjocka dunjacka, mössa, handskar och halsduk. Skidmasken stoppade hon ner i en av jackfickorna tillsammans med ett antal engångshandvärmare som hon hoppades inte hade passerat något oangivet sista förbrukningsdatum.

Hon påminde sig själv om att köpa fler. Vid den kombinerade tvättmaskinen och torktumlaren var hon nära att börja gråta.

Hon hämtade gps:en och vandringsryggsäcken i källaren. Hon packade den snabbt: en regnponcho, ögondroppar, hudkräm, en uppblåsbar kudde och ett första hjälpen-kit. Sedan gick hon till skafferiet och tog fram en påse frukt- och nötmix, energikakor och en sportflaska med vitaminberikat vatten. En ask tändstickor lade hon också ner utan att egentligen veta varför. Sedan drog hon igen ryggsäckens blixtlås och gick upp på övervåningen.

Hon gick fram till sängen och började hantera honom som om han vore ett barn. Hon vände honom på rygg och knäppte upp hans bälte och drog av honom byxorna och kalsongerna och knäppte upp skjortan, allt utan särskilt mycket hjälp från honom.

Snart låg han naken på sängen. Hon tog vaselin och gned in hans ansikte och hals och sedan könet också, eftersom vaselin var bra både mot frostskador och skavsår. Sedan började hon klä honom i de plagg som hon hade hämtat och avslutade med funktionsstrumporna och hans vattentäta kängor. Hon ställde ryggsäcken i dörröppningen där han lätt kunde få tag i den på vägen ut och sedan kröp hon ner i sängen bredvid honom. ”Ingen Bagdasarian den här gången”, sa han. ”Inga doktorer över huvud taget.”

13

Tillståndet 19 jan.indd 13

11-01-19 15.48.47

”Okej”, sa hon. ”Jag menar allvar”, sa han. ”Jag har tagit mig ur det där ekorrhjulet en gång och jag tänker inte hoppa på det igen.” ”Okej, Tim.” Hon tog fjärrkontrollen och stängde av Letterman. ”Har jag tagit dig för given igen, Jane?”

En mäktig tystnad lade sig över dem. Han låg på rygg påbyltad som ett barn som skulle ut och leka i snön. Hon betraktade honom från sin kudde. Hans ögon var inte lika runda längre och han andades lugnare. ”Kan vi inte skippa det här?” sa hon. ”Vad då?” ”Att gräva ner oss i en massa skuldkänslor.”

Han vände sig mot henne. ”Har jag tagit dig för given?” ”Alla tar alla för givna”, sa hon. ”Det hör till.” ”På vilket sätt tar du mig för given?” ”Vilken fråga. På massor av sätt, Tim.” ”Säg ett.” ”Det finns hur många som helst”, sa hon. ”Men okej, en sak.

Den bästa semestern vi någonsin har haft och jag kan för mitt liv inte komma ihåg vad ön hette.”

Han började le. ”Scrub Island”, sa han. ”Det kan jag glömma eftersom jag vet att du kommer ihåg det.” ”Det är inte samma sak som att ta mig för given.” ”Scrub Island”, sa hon. ”Vilket passande namn, det var så rent där. Ändå kan jag aldrig komma ihåg det.” ”Skulle du vilja åka dit igen?” frågade han. ”Jag trodde att det var Afrika nästa gång.”

De visste båda att det inte fanns någon nästa gång, inte nu, inte på länge, och tystnaden återvände. ”Vi borde köpa oss ett hus på Scrub Island”, sa han. ”De hade så 14

Tillståndet 19 jan.indd 14

11-01-19 15.48.47

god mat där. Och minns du den där lilla flickan som gick omkring på gatorna i brudklänning?” ”Hon är väl vuxen nu.” ”Och strutsarna. Den där mannen som vallade dem med en piska. Vill du inte åka dit igen?” ”Jo”, sa hon. ”När du blir frisk åker vi dit.” ”Jag är varm”, sa han.

Hon gick upp och öppnade båda fönstren. Vinterns vassa verklighet blåste in. Hon vände sig om. Då kom hon att tänka på handklovarna.

Hon gick fram till hans nattduksbord och tog upp dem ur lådan. ”Hur gör vi med de här?” frågade hon.

Han lösgjorde sin stirrande blick från det ofokuserade tomrum den hade fastnat i. Han tittade på handklovarna med en sorgsen min, som om de hade tillhört någon som hastigt och oväntat dött och han nu motvilligt måste ta ställning till vad som skulle sparas och vad som skulle kastas. Han snörpte på läpparna, skakade på huvudet och vände blicken mot taket igen. Hon lade tillbaka handklovarna i lådan.

3 Hon sov oroligt och minsta rörelse han gjorde letade sig in i hennes lätta slummer. Hon vaknade till när hon hörde Becka komma hem, och sedan en gång till när Tim började vissla – han snarkade aldrig, men när han sov på rygg blev hans djupa andetag till entoniga 15

Tillståndet 19 jan.indd 15

11-01-19 15.48.47

visslingar. Det var ofattbart kallt i rummet och hon kunde se sin egen andedräkt i månskenet varje gång hon vaknade upp ur sin surrealistiska dröm, men Tim hade inte ens brytt sig om att krypa ner under täcket. Han låg på sängen rustad för den minusgradiga kylan i jacka och handskar. Hon vaknade en gång i timmen under denna evighetslånga natt, ibland mer än en gång, och varje gång kände hon efter att han fortfarande var kvar.

Det har varit bra och det har varat länge, tänkte hon.

När mörkret började släppa fram det allra första gryningsljuset öppnade hon ögonen och upptäckte att han var borta. Hon var rasande på sig själv. Fast vad kunde hon ha gjort, annat än att låta honom gå?

Hon klädde snabbt på sig och gick ut, nedför den långa uppfarten till grinden där hon stannade och tittade åt båda håll. Tanken med deras bostadsområde var att det skulle smälta in i landskapet, så vissa hus låg högt ovanför gatan, vissa hade små dammar på framsidan och alla var ordentligt inbäddade i träd. Sent på kvällen med bilens strålkastare som enda ljuskälla kunde man nästan tro att man var på landet. Nu var det gryning, den ändlösa köld­k näppen hade allting i sitt grepp och gatan låg tyst och öde. Det var för tidigt till och med för de hurtigaste motionärerna och de av deras grannar som arbetade inom finansvärlden. De svarta träden runt omkring henne sträckte ut sina vassa nakna grenar som utbrända dendriter. Hon spanade efter fotspår i snön och återvände sedan upp till huset.

Hon satte sig i bilen och rundade vändplanen. När hon bromsade in vid grinden för att titta åt båda håll greps hon av en välbekant skräck. Hon visste inte vilket håll hon skulle ta. Han hade glömt att sätta på gps:en. Hon bankade på ratten med båda handflatorna.

Att vara arg på Gud var en tröttsam och meningslös känsla, ilskan mot Gud var så jordisk och avtrubbande. Hon trodde att hon hade lärt sig leva i fredligt samförstånd med honom men i 16

Tillståndet 19 jan.indd 16

11-01-19 15.48.47

själva verket var det bara en dvala och när hennes ilska mot Gud hann upp henne nere vid grinden blev hon dödstrött. Hon hade blivit tagen på sängen igen, och det fanns ingenting som kunde ha förhindrat det, inget löfte hon kunde ha avgett och ingen läxa hon kunde ha lärt sig. Njut av grillpartyt, tänkte hon utan att veta varför. Njut av grillpartyt innan Gud spolierar det med sitt regn. Hon tog vänster och gled ljudlöst gatan fram, högst medveten om hur bilen sakta värmdes upp och att även denna enkla bekvämlighet var något han hade varit utan en bra stund nu.

Mindre bergskedjor av smutsig snö hade vuxit upp framför tomtstaketen, och i dalarna mellan dem låg döda löv eller frusen barmark. Spruckna snötäcken tunna som flinta dolde gräsmattor­ na. Mer snö täckte de röda tegelgrindstolparna. Basketstjärnans hus var bjärt redan i gryningen, upplyst av fejkade gaslyktor som en rymdskeppsliknande skapelse av Frank Lloyd Wright. Hon tog den branta svängen ner till landsvägen som löpte längs med motorvägen och följde den en bit i båda riktningarna innan hon tog samma väg tillbaka. Hon hittade honom långt bort åt andra hållet.

Han låg och sov i en liten skogsdunge mellan två hus, i en backe bakom några lindar som hindrade honom från att rulla ner på gatan.

Hon svängde över på fel sida gatan, lade växeln i p-läge och lät dörren stå öppen medan hon klättrade upp i skogen. Lättad­ såg hon att han hade tagit med sig ryggsäcken och lagt den som en kudde under huvudet. Den svarta skidmasken gav hans utsträckta gestalt en hotfull uppsyn. Om någon som var ute med hunden hade fått syn på honom kunde vederbörande mycket väl ha rusat hem och ringt polisen. Hon sjönk ner på knä bredvid honom och kände kylan genom jeansen. ”Tim?” sa hon och rullade upp masken. ”Tim.” Han öppnade ögonen och såg sig om, oskuldsfull som ett barn. ”Jag somnade”, sa han. ”Ja.” 17

Tillståndet 19 jan.indd 17

11-01-19 15.48.47

”Jag försökte ta mig hem. Jag var för trött.” ”Det var bra att du tog ryggsäcken med dig. Kan du resa dig upp?” ”Sömnen är ännu bättre den här gången”, sa han.

4 Mot sin vilja tyckte han om dessa narkoleptiska anfall som tvingade omkull honom var han än befann sig när vandringen var slut. Att sova som ett nyfött barn, med hopknipna ögon och knutna små nävar. När Becka var baby hade han stått och tittat på hennes släta, skära lilla ansikte och undrat om han själv någonsin hade åtnjutit en sådan avundsvärt ren och fridfull sömn. I samma stund som han lade huvudet på kudden skenade hästar genom hans hjärna. Han formulerade yrkanden i sömnen. Han förde meningslösa diskussioner med motståndarsidans ombud. Men dessa svimningsanfall som drabbade honom efter de milslånga vandringar som förbrukat varenda kalori och omsatt vartenda ämne i hans kropp – de var stärkande. Och när han vaknade såg han allting så klart. Allting strålade av ljus. Till och med i detta dystra vinterlandskap, mitt i all denna svarta snö, var världen skarp och klar. Han kunde urskilja varje knota på varenda trädgren, han hörde ljudet av en kråkas fötter när den trippade fram över ett ståltrådsstängsel, han kände doften av kol från den multnande jorden. Det var en kort frist innan han än en gång måste börja fundera över var i hela världen han befann sig.

Han haltade ut ur dungen. Hon borstade bort is och lövsmulor 18

Tillståndet 19 jan.indd 18

11-01-19 15.48.47

från hans rygg. Han tittade ner på vägen. ”Där kommer Barb ­Miller”, sa han.

Bilen stod snett ut från trottoaren på fel sida av gatan, som om den hade girat åt sidan för att undvika en krock. De stod stilla som rådjur och såg sina grannar närma sig. Barb saktade in i sin stadsjeep och hissade ner fönstret. ”Allt väl?” frågade hon. Hennes ord bildade vita rökkvastar i den kalla luften. Butch Miller satt bredvid henne. ”Ja då, det är ingen fara”, sa Jane. ”Ingen fara alls. Lite problem med bilen, bara.”

Butch lutade sig fram och vinkade. ”Hej”, sa han genom fönstret. ”Hej, Butch”, sa Tim. ”Ska vi ringa efter någon?” ”Nej, nej. Bärgningsbilen är på väg, men tack ändå.” ”Tack, Barb”, sa Tim. ”Vill ni ha skjuts hem? Här ute kan ni väl inte stå?” ”De lovade att komma på en gång”, sa Jane.

Barb log och sa okej. De vinkade åt varandra och hon körde vidare. Butch vände på huvudet och de kunde se att han fortsatte att stirra på dem genom de tonade rutorna. De såg jeepen rulla nedför backen och försvinna ur sikte. Sedan utbytte de en blick full av trött uppgivenhet. Bärgningsbilen? Var de redan igång igen?

Det meningslösa i att låta Barb och Butch Miller få veta hur det stod till hade förvandlat deras vänliga erbjudande om hjälp till något betungande och oönskat. Att förhålla sig till omvärlden med undanflykter och otacksamhet var inget bra sätt att leva på. Jane gick runt till förarsidan och både hon och Tim klev in och stängde dörrarna på samma gång.

De körde hem. En stund efter att Jane hade stängt av motorn började det knäppa i bilen där den stod i det tysta garaget. ”Jag måste in”, sa han.

19

Tillståndet 19 jan.indd 19

11-01-19 15.48.47

Hon blev förvånad. Kvällen innan hade han varit så bestämd: inget ekorrhjul. Hon undrade vem han tänkte gå till. Bagdasarian?

Copter på Mayokliniken? Eller ville han till Schweiz igen?

Sedan insåg hon att hon hade fattat fel. Han menade in till jobbet. ”Jag tror inte att det är någon bra idé”, sa hon. ”Janey, jag är helt utvilad. Jag måste in.”

Kvällen innan hade hon skjutit ifrån sig alla mer långsiktiga problem, som vad de skulle göra med hans arbete, och bara riktat in sig på att han skulle klara sig över natten. Nu var hon tvungen att möta verkligheten i dagsljus, och hon borde inte ha blivit förvånad över att han ville in till jobbet. ”Du borde ta ledigt idag”, sa hon. ”Nej, det skulle vara som …” ”Vi måste …” ”… en kapitulation.” ”… ta itu med det här, Tim. Kapitulation? Det kallas verkligheten.” ”Men rättegången”, sa han. ”Åt helvete med rättegången!” utbrast hon. ”Det har kommit tillbaka, Tim! Det sa du ju själv igår kväll. Det är tillbaka.”

Värmen i bilen avtog. Han satt blickstilla i sin puppa av fleece och dun och stirrade rakt ut genom vindrutan på reservdunken och målarburkarna och de hoprullade förlängningssladdarna och gummislangarna på hyllorna. Några gamla registreringsskyltar från Vermont satt uppspikade i en rad på väggen. Jane vände sig bort och de satt kvar under tystnad. Innan en minut hade gått blev deras andedräkt synlig. Hon väntade på att han skulle säga något och förberedde sina motargument. Han kände sig alltid så här pigg och stark just när han hade vaknat, men det var en bedräglig och övergående styrka och om bara några timmar kunde det vara dags igen. Och vad skulle han göra då, när han vandrade omkring 20

Tillståndet 19 jan.indd 20

11-01-19 15.48.47

ute i kylan på Manhattan med sina gamla frostskador i bara slips och kostym och inte hade en aning om vart han var på väg? Hon skulle just påminna honom om det när han började banka med sin handskklädda knytnäve. Han lät slag efter slag regna över handskfacket och hon släppte ofrivilligt ur sig ett skrik och rygga­de in i den kalla sidorutan. Han slutade slå på handskfacket och började sparka på det i stället tills spärren gick av och luckan flög upp.

Han fortsatte att sparka som om han försökte ta sig igenom till motorblocket. Luckans ena gångjärn gick av så att den hängde vindögt på sniskan som ett trött gammalt solskydd. Den skulle aldrig bli lagad.

När det var över drog han åt sig foten och ut föll en packe servetter. Hans häl hade tryckt ihop instruktionsboken och rivit sönder serviceprotokollen och försäkringspapperna. Han ställde ner foten på mattan och det blev lugnt igen, men han vägrade att se på henne. ”Jag måste in”, sa han slutligen.

Hennes blick kunde ha bränt hål i honom. ”Okej”, sa hon. ”Då ska du åka in.” ”Det jag försöker säga är att jag mår bra.” ”Jag ska packa din ryggsäck med dina vinterkläder ifall du behöver dem, och så kan du ta ryggsäcken med dig.” ”Jag måste in”, upprepade han. ”Jag förstår.”

Då vände han sig mot henne. ”Gör du?” ”Ja”, sa hon.

21

Tillståndet 19 jan.indd 21

11-01-19 15.48.47

5 Becka var uppe eftersom hon skulle till skolan, hon hade duschat och satt i köket och åt en tallrik flingor. Hon var sjutton, hade en silverring i vänstra näsborren och tvättade aldrig håret ordentligt.

Hon blev förvånad när garagedörren öppnades. Hon hade trott att hennes föräldrar var kvar på övervåningen. Tysta och buttra kom de in i köket. Pappan var överdrivet påbyltad och mamman såg blek och skräckslagen ut. ”Vad är det?” frågade hon.

Ingen sa något. Hon förstod ändå.

Hon reste sig upp och gav sin pappa en kram, något som inte hände så ofta. Hon kramade honom från sidan och lät sitt huvud vila på hans axel. Han tog tag i hennes överarm och klämde till. ”Det är inte hundraprocentigt säkert än”, sa han. ”Det är det visst”, sa hennes mamma.

Becka hade varit nio första gången. Hon mindes hur hon suttit­i bilen på väg in till stan med sin mamma. Mammans tysta, otåliga sätt att köra bilen hade skrämt henne. Hon undrade varför hon hade blivit hämtad vid busshållplatsen, vart de var på väg och vad som hade hänt. Mamman vände sig mot henne och strök henne över håret när de satt i bilkön på bron, men hon sa ingenting. Becka trodde att han skulle stå och vänta i ett gathörn i sin ljusbruna rock, med portföljen i handen och en skrynklig tidning under armen. I stället kom de fram till en liten trekantig park med ett ensamt inburat träd och ett par papperskorgar, en telefonkiosk och fyra eller fem träbänkar. Mamman parkerade vid trottoarkanten och satte på varningsblinkersen. Hon sa åt Becka att sitta kvar.

Taxibilar rusade förbi när hon gick ut. Becka såg sin mamma gå fram till en bänk och böja sig ner. Hon rörde vid mannen som låg 22

Tillståndet 19 jan.indd 22

11-01-19 15.48.47

där och han satte sig upp. Becka kände inte igen honom förrän han kom gående mot bilen.

De började hämta honom allt oftare, aldrig på samma ställe, tre gånger i veckan, ibland fyra. När Becka inte var i skolan följde hon med dem till doktorn och satt i väntrummet tillsammans med sin mamma. Hon följde med mamman in i rummet där pappan satt på ett metallbord med pappersöverdrag och hon lyssnade på doktorn och på frågorna hennes mamma och pappa ställde, men hon kunde inte förstå vad de sa. De pratade om allt som det inte var. Det var mycket förvirring och frustration och alla pratade i mun på varandra.

Hon stod bakom en glasruta och höll sin mamma i handen medan hennes pappa gled in i den otäcka tunneln med magnet­kameran. På vägen hem satt de tysta och pappan var frånvarande.

Ibland när hon kom hem från skolan var bilen borta och huset tomt. Hon tittade på teve tills det blev mörkt och åt snacks i stället för middag. Pappan väckte henne i soffan och bar henne till sängen och stoppade om henne. Hon frågade om han var sjuk och han sa ja. Hon frågade om han skulle bli bra igen och han sa ja.

Han började stanna hemma från jobbet, vilket han aldrig hade gjort förut. En eftermiddag efter skolan hörde hon dem i sovrummet. Dörren stod på glänt. Hon kikade in och fick se sin mor stå böjd över honom. Han hade inte på sig slips och kostym som vanligt utan träningsbyxor och T-shirt, och händerna var fjättrade vid sänggaveln med handklovar. Armarna var utsträckta som om han hängde i järnringar på en vägg. Hans ben rörde sig ungefär som när man cyklade i luften på gympan i skolan, fast mer ryckigt och inte så högt. Resårlakanet hade lossnat från madrassen och alla sängkläderna låg i en trasslig härva runt honom. Hans ansikte var plågat och T-shirten mörk av svett. Hon sprang fort därifrån.

Efter en liten stund kom hennes mamma ner och blev förvånad, nästan panikslagen över att se henne där, som om hon vore en främling. Hon sa åt Becka att vara tyst eftersom pappa sov.

23

Tillståndet 19 jan.indd 23

11-01-19 15.48.47

”Knarkar pappa?”

Jane hade gått bort till diskbänken för att fylla en kastrull med vatten. ”Va?” ”Fröken har pratat om knark i skolan. Vi fick se en video.” ”Pappa är sjuk”, sa Jane och stängde av vattnet. ”Av knark?” ”Nej, älskling, naturligtvis inte.” ”Men vad är det då?”

Jane satte kastrullen på spisen utan att svara. Hon gick in i skaffe­riet och hämtade riset och när hon kom tillbaka tog hon ut köttet ur frysen och böjde sig ner för att ta fram en skärbräda.

Becka väntade på svar, men mamman satt kvar på huk framför skåpet med ena handen på den öppna dörren, utan att röra sig och utan att titta på henne. Det var knappt någon som tittade på henne nu för tiden. Mamma var nästan alltid trött. Hon brukade säga åt Becka att städa sitt rum eller gå ut och leka. Huset hade aldrig förut varit så tyst. Tystnaden markerades av golvurets regelbundna slag och avbröts bara av pappans sparkar. ”Varför har han handklovar?” frågade hon.

Nu reste sig mamman äntligen upp med skärbrädan i handen och tittade på henne. ”Har du sett pappa i handklovar?”

Becka nickade där hon satt vid köksbordet. ”Pappa vill inte gå ut”, sa Jane, lade ifrån sig skärbrädan och lade köttet på den. ”Vi försöker bara hålla kvar pappa i huset.”

Becka ville inte ha honom i huset. På nätterna gav han ifrån sig ljud som om han försökte lyfta något tungt. Handklovarna skramlade. Hans svordomar fyllde huset och mumlandet hördes genom väggarna. Ibland hörde hon ingenting. En gång tassade hon fram till dörren på tå och kikade in i rummet och såg honom ligga där fjättrad vid sängen och stirra upp i taket. Han fick syn på henne i dörröppningen och ropade på henne men hon sprang därifrån. ”Becka, kom tillbaka!” skrek han. ”Kom och prata med 24

Tillståndet 19 jan.indd 24

11-01-19 15.48.47

mig.” Hon rusade nedför trappan. ”Becka!” skrek han. ”Kom!” Men hon stannade inte.

Det försvann lika hastigt som det kommit, och han började jobba igen. Efter några månader hade minnet av hur han legat fastkedjad i sängen bleknat. De pratade inte om det. De pratade om andra saker. Han började komma på hennes uppspelningar igen.

Precis som förr väckte han henne på morgnarna och gjorde frukost åt henne och såg till att hon kom iväg till skolan. Inte en enda gång glömde han att ringa henne före läggdags. Jane var hemma och tog hand om henne på kvällarna. Det var så det brukade vara i deras familj, det var den lycksaliga vardagen, och den hade kommit tillbaka.

6 Skulle hon klara av det här? Hon låg under täcket och såg sin andedräkt i det sneda månljuset. Skulle hon verkligen det? Äktenskapet gick i perioder. En period med dålig andedräkt, en då lusten vaknade på nytt, en tredje period av sönderfall och undanflykter och ytterligare en med teaterföreställningar och middagar som satte igång sena kvällssamtal som fick henne att minnas hur lika de var och vilket nöje de fann i att prata med varandra. Och sedan var man tillbaka på ruta ett igen och hatade honom för att han inte hade ställt ut soporna på onsdagen. Det var det som var det svåra. Sjukdom och död, att ta hand om varandra, äktenskapets martyrskap – allt det där var bara ord. När löftena sätter in har 25

Tillståndet 19 jan.indd 25

11-01-19 15.48.47

man inte tid att tänka efter. Man gör det bara. Hon var tvungen att klara av det.

Hon hade skött om honom en gång och sedan en gång till. Allt som allt ungefär ett och ett halvt år av deras liv, och i slutet av det andra skovet hade det varit ett heltidsjobb. När sjukdomen kom tillbaka befriades han från alla obetydliga små sysslor. De stod inför ett hot som överskuggade vardagens alla irritationsmoment.

Han kunde dö var som helst. Därför såg hon till att alltid köra och hämta honom med en gång och hon lärde sig hur man gjorde för att värma upp huden på rätt sätt och vilken mat som var bäst att ha med sig i bilen. Hon läste överlevnadshandböcker och packade ryggsäcken. Och när hon inte körde och hämtade honom eller packade ryggsäcken beställde hon tid hos olika läkare och följde med honom dit. Hon var hans assistent och advokat. Och när hon skjutsade honom hem från doktorn var hon bollplank för all hans förvirring, undran, ilska och frustration. Och när hon inte var bollplank var hon hejaklacksledaren som drog upp honom ur självömkans träsk. Och när hon inte var hejaklacksledare var hon den förstående medmänniskan som utan att yttra ett ord sa: jag finns här, du är inte ensam. Men de hade tagit all hennes kraft, dessa två intensiva skov då hon hängett sig helt åt sin osäkerhet och rädsla, ofta på bekostnad av Becka, och när det äntligen var över hade han haft vansinnigt bråttom att återuppta sitt gamla liv och genast gett sig iväg till jobbet. Första dagen på kontoret var som vilken dag som helst för honom, medan hon satt ensam kvar och undrade: vilken dag är det egentligen? Vilken period i deras äktenskap hade de befunnit sig i när det började? Hur skulle hon plötsligt kunna leva som vanligt igen efter alla gräl med doktorer och nattliga bilfärder till slumpmässiga gathörn? Han mådde bra igen – det var som om ingenting hade hänt – men hon var inte densamma. Hon hade plötsligt fråntagits sin uppgift. Och han var inte där, han sa inte: jag finns här, du är inte ensam. Hon klandrade 26

Tillståndet 19 jan.indd 26

11-01-19 15.48.47

honom inte för det. Snarare avundades hon honom. Han hade en beundransvärd passion för sitt arbete, och att han var delägare i Troyer, Barr innebar att hans arbete var viktigt. Men det var ingen som blev gladare för att hon struntade i sina egna behov. Hon ville ha det som han hade, hon behövde något som inte lämnade henne i sticket när han blev frisk. Hon ville ha en funktion som inte byggde enbart på andra människor, på att ta hand om familjen.

Hon skaffade sig en utbildning och började sälja fastigheter.

Skulle hon verkligen klara av det en tredje gång? Om hon skulle göra det ordentligt var hon tvungen att sluta jobba. Hon kunde inte fortsätta att visa hus medan han var vilse i världen. Men vad skulle hända när det var över? Om hon lade av nu och tog hand om honom så länge det behövdes – vad skulle hon då ha att återvända till när det väl var över?

Jane klev ur sängen i det iskalla rummet och gick ut i hallen och bort till Beckas rum. Becka höll en nattlig konsert med kryptiskt trängtande kaféballader som upphörde tvärt när Jane öppnade dörren. ”Hur vore det om du knackade först?”

Borta var den tid då hon optimistiskt hade ansträngt sig för att passa in i tevereklamens bild av hur livet skulle vara. Borta var alla joggingskor och hårgeléer. Nu lät hon sin förkrossande kroppshydda vara som den var och gömde sig bakom den akustiska gitarren. Det var hennes sista år i high school och hon vägrade att ens beställa en årsbok. Hon hade på sig flanellskjorta, Roxy Music-tröja och svarta joggingbyxor. Som vanligt.

Jane lät sin obevekliga blick svepa över rummet, över klädhögar­ na som bara väntade på att stickas i brand och slagghögarna av disk på skrivbordet och nattduksbordet. Luften var tung och det luktade instängt. ”Har det skett några framsteg här inne på sista tiden, madame Curie?” frågade hon. ”Jag gör musik, mamma.”

27

Tillståndet 19 jan.indd 27

11-01-19 15.48.47

”Och ett och annat vaccin, kanske?” ”Fattar du hur gammalt det skämtet är?” ”Vad gör du uppe? Klockan är ett på natten.” ”Vad gör du själv uppe?” ”Kan inte sova.”

Becka hade åtta eller tio tjocka dreadlocks. Tunga och grådaskiga rörde de sig runt hennes huvud på samma sätt som tygremsorna lojt dansar kring bilen i en biltvätt. Deras vikt blottlade de bleka förkastningslinjerna i hårbottnen. De madrasserade hennes huvud när hon lutade sig mot sänggaveln. ”Tror du att han bluffar, mamma?” frågade hon. ”Bluffar?” ”Har du googlat på det någon gång? Googla på det och se vad du får upp.” ”Googla på vad då?” ”Exakt.” ”Vad får du upp?” ”Någon sorts sjukdom som hästar får när de äter giftiga växter.” ”Det betyder inte att han bluffar.” ”Inte bluffar, kanske”, sa hon. ”Bara … jag vet inte … att det sitter i huvudet.” ”Det har diskuterats fram och tillbaka om det är psykiskt”, sa Jane. ”Det tror inte han. Han tror …” ”Ja, jag vet, jag vet”, sa hon. ”Han tror att det är benen. Jag har lite svårt att köpa det, bara. Jag tror att han är störd.” ”Det var ju trevligt sagt.” ”Han skulle kunna kontrollera det om han verkligen ville.” ”Precis som du kan kontrollera din vikt?” sa Jane.

Det var som om hon hade gett flickan en örfil, och en kort sekund innan det var dags att bryta ut i tårar och anklagelser stirrade de orörliga och tysta på varandra, förskräckta över att än en gång, 28

Tillståndet 19 jan.indd 28

11-01-19 15.48.47

efter så lång tid av likgiltighet, upptäcka vilken otäck makt de hade över varandra. Becka kastade ett plektrum på henne. ”Ut.” ”Förlåt, det var dumt sagt.” ”Ut!” ”Jag ville bara få dig att se det ur hans …” ”Uuuut!”

Det var kallt i rummet. Hon blev lättad när hon såg att han fortfarande låg och sov i sin dunjacka ovanpå täcket, som om han bara hade tänkt ta en kort lur. Han andades tungt och svettades i sina oroliga drömmar.

Hon kröp ner under täcket. Det gjorde henne inget att det var kallt. Det var faktiskt skönast så. Från den ena dagen till den andra hade hon gått från att vara en ung kvinna till ett flämtande knippe symptom. Värmevallningar och nattsvettningar, humörsvängningar och sömnstörningar. Och det var helt enkelt omöjligt, mänskligt och biologiskt omöjligt att förklara för honom, en man, vad hennes kropp tvingade henne igenom. Hon kunde prata med sin gynekolog, som förstod. Hon kunde prata med sina väninnor. Men värmevallning var ett ord som bara studsade mot hans trumhinnor. Hon föreställde sig hur enerverande det skulle vara om någon läkare påstod att hennes besvär bara var något som ”satt i huvudet”, och hur svårt det skulle vara att förklara symptom som ingen någonsin hade hört talas om. Tack och lov behövde hon inte det. Det var många som delade hennes problem. Läkemedelsbolagen lade miljoner på att ta fram mediciner som skulle lindra hennes lidande. Hon fick ensam utstå just sina, specifika värmevallningar, men hon var inte den enda i världen som var drabbad.

När hon kom i klimakteriet slutade hon att spekulera i om han var galen. Hon slutade spekulera över huvud taget. Hon visste inte vad det var som hade drabbat honom. Det spelade ingen roll.

29

Tillståndet 19 jan.indd 29

11-01-19 15.48.47

Han kunde inte veta hur det var att ha vallningar och hon kunde inte veta hur det var att tvingas gå. De var som två okränkbara sfärer som precis nuddade vid varandras yttersta rundning men aldrig kunde ta sig igenom och andas den andres luft. Hon valde att tro på honom när han sa att hans tillstånd inte var psykiskt utan berodde på en kroppslig defekt.

Läkarna föreslog vanföreställningar, hallucinationer och rentav personlighetsklyvning. Men han sa: ”Jag känner mig själv.” Han sa: ”Jag kan inte styra det här, Jane.” Hans psyke var intakt, hans psyke var oantastligt. Att han inte kunde ta herraväldet över sin kropp var inte hans fel. Det var någon obskyr kroppsfunktion och inte en mystisk besatthet som hade tagit makten över honom.

Den skräckslagna själen som kikade ut genom lokfönstret i ett skenande tåg av mekanisk materia – det var han. Det var hennes man. Hon sträckte ut handen i mörkret och rörde vid hans sovande kropp.

7 Dagen därpå ledde hon kontraktsförhandlingar som i en dimma.

Hon tog emot bud och bokade in visningar senare i veckan. Hon försökte ringa honom på jobbet. När han svarade gjorde han det på första signalen, medan sekreteraren väntade till den tredje. Det innebar att Jane hade den andra signalen på sig att lägga på och försöka igen senare. Hon kom till den andra signalen om och om igen, och varje gång lade hon snabbt på luren. Hon ville inte prata 30

Tillståndet 19 jan.indd 30

11-01-19 15.48.47

med sekreteraren. Hon ville inte veta om han hade lämnat kontoret. Så länge hon inte visste kunde hon fortfarande föreställa sig honom i ett uppvärmt konferensrum omgiven av sina biträdande jurister i korrekt utstyrsel, var och en med en civiliserad latte i handen, diskuterande motståndarsidans vittnen. Det var det han ville ha, denna företagsidyll. Det var det handskfacket hade gett sitt liv för: rutinens fortbestånd, i sig en hyllning. Länge leve den grå vardagen.

Sent på eftermiddagen försökte hon igen men han svarade inte.

Han svarade inte eftersom han var på väg in genom dörren till fastighetsbyrån. Hon tittade upp från telefonen och där stod han, med en blombukett. ”Förlåt för det som hände härommorgonen”, sa han. ”Boxningsmatchen med bilen.” Han räckte henne buketten och de gick ut för att äta. * Det var inte lika bra italiensk mat som man kunde få inne i stan men den var bättre än på de flesta ställen. Den intima belysningen lämpade sig lika bra för frierier som för skilsmässoprat. De satt i ett dunkelt bås långt in i lokalen och doppade bröd i tapenade med en vinröd rokokomönstrad matta under fötterna. Ute hade ny snö börjat falla över den gamla och skänka ett oförstört skimmer åt vinterns svartnande palimpsest.

De hade kommit överens om att ryggsäcken kunde ligga kvar i bilen. ”Klockan fem”, sa hon. ”Med blommor och allt. Det trodde jag inte skulle hända förrän jag kom och sa att jag hade cancer.”

Han stirrade intensivt på henne som om de vore övervakade av vakter som snart skulle skilja dem åt för att föra honom tillbaka till cellen, medan hon skulle gå ut på parkeringen och gråta 31

Tillståndet 19 jan.indd 31

11-01-19 15.48.47

i bilen. Han såg lika allvarsam och uppriktig ut som om han stod inför Gud, och hon väntade sig en ursäkt av något slag: för de sena kvällarna, de försuttna chanserna, hålrummen i deras äktenskap.

Men i stället log han och lyfte vinglaset och sa: ”Det kommer inte tillbaka.” ”Vad är det som inte kommer tillbaka?” ”Det har gått två hela dagar”, sa han. ”Det kommer inte tillbaka.”

Då kom servitören. Tim lutade sig bakåt för att ge plats åt tallriken. När de hade fått in maten brukade hon i vanliga fall föra håret bakom öronen och greppa sina bestick. Nu sköt hon tallriken åt sidan och lutade sig fram med armbågarna på bordet och tittade på honom. ”Det har redan hänt två gånger, Tim.” ”Du skulle ha sett mig idag.” ”Jag hittade dig i skogen så sent som igår morse, har du glömt det?” ”Jag bara satt där vid skrivbordet. Helt stilla.” ”Du vet likaväl som jag att två gånger …” ”Tänker du äta det där, eller?”

Hon tittade ner på sin tallrik. ”Nej”, sa hon. ”Varför kom vi hit om du inte tänkte äta?”

Hon ville inte gräla. Hon lyfte gaffeln. Han tog sin första tugga. ”Kan vi åtminstone tänka tanken?” Hon visste inte hur hon skulle fortsätta. ”Tänk om det är tillbaka? Tänk om?”

Han tog ytterligare en tugga. ”I så fall köper jag en pistol”, sa han, svalde och grep sitt vinglas igen, ”och skjuter skallen av mig.”

Han drack. Hon drog undan armbågarna från bordet och lutade sig tillbaka. Hade hon hört rätt? Han fortsatte att äta sin penne.

Hade det gått så långt? För ett ögonblick svartnade det för henne.

32

Tillståndet 19 jan.indd 32

11-01-19 15.48.48

Ta livet av sig? Han var den ende i den där kroppen. Alla andra var utestängda. Men den här olyckan var inte bara hans! Hon reste sig och gick.

I filmerna brukar de slänga några sedlar på bordet men han hade inga kontanter, så han reste sig tvärt och insåg i samma ögonblick att han hade fått just den reaktion han hade velat ha, och han ångrade sig redan. Han drog upp ett kreditkort ur plånboken och följde sedan efter henne. Hon gick med mycket snabba steg tvärs över parkeringsplatsen som delades av några förortsbutiker och en livsmedelsaffär och var fullpackad med bilar och stor som en fotbollsplan. ”Jane!” skrek han innan han hade hunnit ut genom dörren, och de som satt vid fönstret vände på huvudet och tittade efter dem.

Den bitande, snöstänkta vinden kom stötvis från sidan och fyllde hans öron med ett rasande tjut. ”Janey!” Han sprang i fatt henne. Hon hade lämnat kvar kappan där inne och nu skyndade hon vidare med huvudet sänkt mot kylan och armarna korsade över bröstet med var hand på motsatt axel. Just när han sträckte sig efter henne svängde hon in mellan två bilar. Hon skakade av sig hans hand men han grep tag i henne igen och sa: ”Snälla Jane.”

Hon svängde runt och slog till honom med knuten hand. Slaget träffade precis nedanför nyckelbenet och han ryckte till. ”Din dumma jävel!” skrek hon mellan tänderna. Arga tårar trängde ut ur hennes ögon som motsträviga spikar kryper ut ur en tegelvägg när man försöker slå i dem. ”Du säger för fan inte så till mig?” Av någon anledning lät det som en fråga, en fråga som han inte kunde besvara. Båda var de förvirrade, båda mållösa. Det lilla utrymmet mellan dem och mellan bilarna fylldes av deras rasande vita ande­ dräkt. Hon lade händerna på hans bröst med spretande fingrar och knuffade honom ifrån sig och han stapplade baklänges några steg samtidigt som han grep tag om hennes handleder. Hon slet sig lös igen.

33

Tillståndet 19 jan.indd 33

11-01-19 15.48.48

”Det var ogenomtänkt”, sa han. ”Efter allt vi har gjort och så säger du så.” ”Jag skulle aldrig göra det”, sa han. ”Hur ska jag kunna veta det?”

Någon skramlade förbi med en kundvagn. Han lade armarna om henne men hon fortsatte att krama sig själv. ”Det skulle jag aldrig”, sa han.

8 Dagen därpå körde hon in till stan, till nedre Bronx och ett skyltfönster under en röd plastmarkis med texten Afrikansk hår­för­ längning. Hon parkerade vid trottoaren och klev ur bilen samtidigt som en snöplog sprätte förbi på den bortglömda gatan. Nedslitna tegelfasader förstärkte intrycket av getto. Skräpet virvlade i vinden.

Ståltrådsstängslet kring en ödetomt hade krullat upp sig i ena hörnet som en smygöppnad sardinburk.

Hon jämförde namnet och adressen med dem hon antecknat.

Fönstret var fulltejpat med gulnade urklipp från frisyrtidningar och inramat av en ljusslinga med röda lampor. Samma typ av collage täckte dörren, innanför vilken hon möttes av två svarta frisörer, den ena albino med rosa pigmentfläckar, båda iklädda kraftiga blå förkläden och i arbete på var sin matrona. Deras händer stannade i luften när de vände sig om mot henne. Det låg sladdar överallt, sladdar och sprayflaskor och dammiga konstgjorda krukväxter som flerdubblades i spegelväggarna. Hon fick 34

Tillståndet 19 jan.indd 34

11-01-19 15.48.48

syn på honom längst in mot väggen där han låg och sov på en rad hopfällbara stolar.

Dörren blåste upp igen. ”Smäll igen den ordentligt”, sa albinokvinnan.

Jane gjorde som hon blivit tillsagd. När hon vände sig om igen tvingade hon fram ett leende och greps av en välbekant känsla av att hon trängde sig på. Än en gång hade hon klivit rakt in i en subkultur där hon inte hörde hemma. ”Det är min man”, sa hon och pekade på mannen på stolarna.

På hemvägen satt de mest tysta. När de hade lämnat stan bakom sig sa han: ”De var snälla där inne. Jag erbjöd dem fyrtio dollar men de ville inte ta emot dem.” ”Varför lät de dig stanna?” ”Jag sa att jag hade bröstsmärtor. Jag sa att jag skulle betala dem om jag fick sitta på en av deras stolar, men de ville inte ha några pengar.” ”Men stolen fick du ändå.” ”Man tror att världen ska möta en med fientlighet”, sa han, ”och i stället lånar de ut en stol och ringer ens fru.” ”Du kan inte räkna med att det alltid ska vara så”, sa hon.

De körde in i garaget och hon stängde av motorn men ingen av dem rörde sig. Nu, efter Afrikansk hårförlängning, skulle han väl ändå ta sitt förnuft till fånga. Men han förblev tyst, och hon insåg att han inte tänkte ge sig. Ljuset slocknade med ett klick.

De satt i det oljiga mörkret som två förälskade tonåringar som var osams men oförmögna att sätta ord på sina känslor, och som var hänvisade till bilen när de behövde en plats att prata ut på. ”Vad känner du när du ser en svart albino?” frågade han. ”Sorg”, sa hon.

Han stirrade ut genom vindrutan. ”Jag med.”

35

Tillståndet 19 jan.indd 35

11-01-19 15.48.48

Foto: Nina Subin

Det är tillbaka. Tillståndet, sjukdomen, den oförklarliga åkomman som tvingar den framstående advokaten Tim Farnsworth att mitt i natten, på kontoret eller under ett viktigt möte avbryta allt och följa med sin kropp dit den är på väg.

J o s h u a Fe r r i s författare till uppmärksammade Så fick vi se slutet är tillbaka med en originell och gripande roman om vad som händer med en människa vars kropp bestämt sig för att leva sitt eget liv.

J o s h u a Fe r r i s , född 1974, bor i New York.

Han debuterade 2007 med romanen Så fick vi se slutet som fick stor uppmärksamhet och har

*

översatts till tjugofyra språk. Ferris har tilldelats flera priser bland annat 2008 års Hemingway Foundation / pen Award. www.joshuaferris.com

t i l l s t å n d e t * J o s h u a Fer r i s

Han älskar sin fru, sin dotter, sitt jobb och sitt hem.

En dag ställer han sig upp och går ut.

Och fortsätter att gå.

t i lls tåndet Joshua Ferris roman

*

Hon sa hans namn tre gånger i telefonen, högre för varje gång. De andra mäklarna i kontorslandskapet tittade upp från det de höll på med. ”Du måste koncentrera dig, Tim”, sa hon. Hon reste sig upp och stolen rullade iväg och slog i skrivbordet bakom. Personen som satt där utväxlade en blick med sin kollega på andra sidan. ”Vad heter vägen, kan du se någon skylt?” Det var omöjligt att ignorera henne. ”Men vilken stad är det? Vilken stad?” […] ”Du måste ringa 112. Hör du mig? […] Gå bort från vägen. Hör du mig? Gå in bland husen. Gå till det första huset och ring på. Håll dig vaken tills någon öppnar. […]

Någon måste ringa 112 innan du somnar. Jag vet att du är trött, jag vet att du är trött, men hör du vad jag säger?” Hon reste sig upp igen. ”Tim, är du vaken?” Hon väntade på att han skulle svara. ”Tim, vakna!” Alla var tysta.

Det enda som hördes på hela kontoret var telefonerna som fick stå och ringa. ”Gå in i villaområdet! Jag kommer att hitta dig!”

”Ferris prosa är rå, extravagant och … skakande vacker.”

Läs också!

Th e N e w Yo r k e r

”En sådan där sällsynt roman som känns fullkomligt samtida, och en sådan där sällsynt komedi som är svidande angelägen.”

Ti m e

”Oförglömlig och melankolisk, ursinnig och ömsint …”

N e w s day

ISBN 978-91-27-12173-7

www.nok.se 9 789127 121737

Tillståndet Ferris Framsida Rygg Baksida.indd 1

11-02-04 11.41.26