9789113019215

»Siri Hustvedt är en av världens mest spännande, nu levande, författare. Vad jag älskade är en monumental tidsskildring, knivskarpt återgiven.« Cecilia Annell, Aftonbladet »Hustvedt har en speciell berättarmetod som grovt sett går ut på fördröjning. Hon stannar upp varhelst hon har lust och har en fantastisk förmåga att utvinna information ur en människas sätt att byta ställning i en fåtölj, stoppa händerna i fickorna, sådana skenbart betydelselösa detaljer … Njutbar läsning om konsten att verkligen se.« Marie Peterson, Dagens Nyheter »Här visar hon sitt väsentlighetssinne, sin psykologiska och filosofiska skärpa och sin förmåga att gjuta samman de mest skilda typer av stoff till en fungerande helhet.

Det är djupt suggestivt och oupphörligt fascinerande.« Magnus Eriksson, Svenska Dagbladet »Man behöver inte hålla med om allt för att förföras av Hustvedts roman som går i mål som årets hittills mest imponerande romanprestation. För det här är en sådan där bok där bristerna på något märkligt sätt bara gör helheten mer dynamisk och intressant.« Daniel Sandström, Sydsvenska Dagbladet

Erik Davidsen påträffar efter sin norskfödde fars död ett kryptiskt brev från en kvinna, skrivet när fadern arbetade i Minnesota under depressionen. Tillbaka i New York, där han arbetar som psykoanalytiker, ger Erik sig i kast med att läsa sin fars efterlämnade papper i hopp om att för första gången förstå honom. I dagböckerna ryms allt från kärleksbrev till fruktansvärda skildringar från andra världskriget.

Under samma tid förälskar sig Erik i en kvinna som flyttat in i hans hus. Det visar sig emellertid att någon förföljer henne och hennes dotter. Dessutom har Eriks syster Inga blivit uppsökt av en journalist som hotar att röja en hemlighet om hennes avlidne man, en välkänd författare. Plötsligt finner sig Erik involverad i flera olika situationer där det förflutna gör sig påmint på ett omvälvande och skrämmande sätt.

Siri Hustvedt har med Sorgesång skrivit ännu en tankeväckande sträckläsningsbok som klingar långt efter det att läsaren lagt boken ifrån sig. »De som läste Siri Hustvedts briljanta Vad jag älskade kommer att känna igen sig i hennes nya roman, Sorgesång.« Philip Teir, Hufvudstadsbladet »… en lovsång över det emigranternas förlorade, eller för all del vunna, paradis som USA blivit. Fram träder en glasklar tröstsökande sång om depressionsår och framgångstider, karriärer, äktenskap och skilsmässor, slutligen också om det datum som oundvikligen och för all framtid är inristat i den amerikanska så kallade folksjälen – den 11 september 2001.« Per Planhammar, Göteborgs-Posten

Siri Hustvedt Sorgesång

Pressröster om Vad jag älskade:

Siri Hustvedt Sorgesång

Av författaren till Vad jag älskade

15 juni 1937 Jag kupade potatis hela dagen. Pete Branvold var här och ville leja mig. Jag är så förbannat arg att jag inte kan åka.

26 juni 1937 Vi plöjde ner potatisen. Pappa var till stan. Harry kom i fängelse.

Foto: Marion Ettlinger

Siri Hustvedt föddes 1955 i Minnesota av norska föräldrar. Hon bor i Brooklyn, New York, tillsammans med sin man, författaren Paul Auster. Samtliga av hennes romaner finns sedan tidigare översatta till svenska: Ögonbindeln (1994), Lily Dahls förtrollning (1997) samt Vad jag älskade (2004), som blev hennes stora internationella genombrott.

Rose-Marie Nielsen översätter flera av samtidens mest uppburna författare, bland andra V.S. Naipaul, Amos Oz, Kazuo Ishiguro och Nadine Gordimer. www.norstedts.se ISBN 978-91-1-301921-5

Omslag: Annika Lyth Omslagsfoto: Glasshouse Images/Nordicphotos

Hustvedt, Sorgesång KORR.indd 1

09-02-18 18.01.54

Siri Hustvedt Sorgesång Översättning av Rose-Marie Nielsen

sorgesång 6.indd 3

2009-03-03 10:26:17

av siri hustvedt har tidigare utgivits:

Ögonbindeln 1994 Lily Dahls förtrollning 1997 Vad jag älskade 2004

isbn 978-91-1-301921-5 © Siri Hustvedt 2008 Norstedts, Stockholm 2009 Översättning av Rose-Marie Nielsen Strof av John Clare på sidan 170 översatt av Gunnar Harding Omslag: Annika Lyth Tryckt av ScandBook AB, Smedjebacken 2009 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

sorgesång 6.indd 4

2009-03-03 10:26:17

M

in syster kallade det »hemligheternas år«, men när jag nu ser tillbaka har jag kommit att förstå att det var en period som präglades av det som inte fanns snarare än av det som fanns. En av mina patienter sa en gång: »Inom mig vandrar vålnader omkring, men de talar inte alltid. Ibland har de inte något att säga.« Sarah kisade för det mesta eller höll ögonen slutna, för hon var rädd att ljuset skulle blända henne. Jag tror att vi alla har vålnader inom oss, och det är bättre när de talar än när de inte talar. Efter fars död kunde jag inte längre tala direkt med honom, men jag slutade inte att föra samtal med honom inne i mitt huvud. Jag såg honom fortfarande i drömmen, hörde fortfarande vad han sa. Under en tid dominerades mitt liv ändå av det som far inte hade sagt – det han inte hade berättat. Det visade sig att han inte var den ende som hade ruvat på hemligheter. Den 6 januari, fyra dagar efter hans begravning, råkade Inga och jag hitta brevet i hans arbetsrum.

Vi hade stannat kvar i Minnesota med vår mor för att börja sortera hans papper. Vi visste att han hade nedtecknat sina levnadsminnen under de sista åren och att det fanns en låda som innehöll breven han skickat till sina föräldrar – 9

sorgesång 6.indd 9

2009-03-03 10:26:17

många från den tid då han tjänstgjorde som soldat i Stilla havet under andra världskriget – men det fanns andra saker i det där rummet som vi aldrig hade sett. Fars arbetsrum präglades av en särskild lukt, en som skilde sig aningen från det övriga huset. Jag undrade om alla de cigaretter han rökt, allt det kaffe han druckit och ringarna som de där otaliga kopparna under fyrtio års tid lämnat efter sig på skrivbor­ det hade påverkat atmosfären i rummet och framkallat den omisskännliga doft som slog emot mig när jag kom in genom dörren. Huset är sålt nu. En tandläkare köpte det och gjorde omfattande renoveringar, men jag kan fortfarande se för mig fars arbetsrum med väggarna fyllda av böcker, arkivskåpen, det långa skrivbordet som han själv snickrat och plasthurts­ arna ovanpå som trots att de var genomskinliga hade små handskrivna etiketter på varje låda – »Gem«, »Batterier till hörapparaten«, »Garagenycklar«, »Radergummin«.

Den dag då Inga och jag började arbeta var vädret dystert.

Genom det stora fönstret såg jag det tunna lagret med snö under en blygrå himmel. Jag kunde känna Inga stå bakom mig och höra henne andas. Vår mor, Marit, sov, och min sys­ terdotter, Sonia, hade krupit ihop någonstans i huset med en bok. När jag öppnade en låda i ett av arkivskåpen slog det mig plötsligt att vi just skulle rannsaka en människas tankar, plocka isär ett helt liv, och utan förvarning kom det för mig en bild av liket jag hade dissekerat när jag läste medicin, av brösthålan som gapade öppen där den låg på bordet. En av mina labbkompisar, Roger Abbot, kallade kroppen Dunderklumpen eller bara Klumpen. »Erik, titta på Klumpens hjärtkammare. Sjukligt förstorad.« Ett ögonblick föreställde jag mig fars punkterade lunga inne i honom, och så mindes jag hur han kramat min hand hårt innan jag läm­ 10

sorgesång 6.indd 10

2009-03-03 10:26:17

nade det lilla rummet på vårdhemmet sista gången jag såg honom i livet. Plötsligt kände jag mig lättad över att han hade blivit kremerad.

Lars Davidsen hade ett invecklat arkiveringssystem med bokstäver, siffror och färger i en fallande hierarki inom varje kategori. Inledande stolpar var underordnade utkast, utkast slutversionen och så vidare. Det var inte bara hans år som lärare och skribent som fanns dokumenterade i de där lå­ dorna utan varenda artikel han skrivit hade sparats, varenda föreläsning han hållit, samtliga anteckningar han gjort och alla brev han fått från kolleger och vänner under loppet av över sextio år. Far hade katalogiserat vartenda verktyg som någonsin hängt i garaget, varje litet inköp till de sex bilar han ägt under sin livstid, varenda gräsklippare och hushållsappa­ rat – en omfattande dokumentation av en lång och ovanligt sparsam historia. Vi upptäckte en specificerad lista över fö­ remål som förvarades på vinden: barnskridskor, babykläder, stickmaterial. I en liten låda hittade jag en nyckelknippa. På den satt en etikett där far med sin prydliga handstil skrivit: »Okända nycklar.« Vi tillbringade dagar i det där rummet med stora svarta soppåsar, slängde hundratals julkort, betygsböcker och ota­ liga inventarieförteckningar över sådant som inte längre ­existerade. Min systerdotter och min mor undvek för det mesta rummet. Med en Walkman i öronen släntrade Sonia genom huset, läste Wallace Stevens och försvann in i den med­ vetslösa sömn som ungdomar har så lätt för. Då och då kom hon in till oss och klappade sin mor på axeln och slog sina långa tunna armar om henne för att visa sitt tysta stöd innan hon återigen svävade ut ur rummet. Jag hade varit orolig för Sonia alltsedan hennes far dog fem år tidigare. Jag minns hur 11

sorgesång 6.indd 11

2009-03-03 10:26:17

hon stod i korridoren utanför hans sjukrum, egendomligt uttryckslös i ansiktet, med kroppen stelt tryckt mot väggen och så blek att det fick mig att tänka på benknotor. Jag vet att Inga försökte dölja sin sorg för Sonia, att min syster brukade lägga sig på golvet och kvida när dottern var i skolan, men jag hade aldrig sett Sonia ge efter för gråten och det hade inte hennes mor heller. Tre år senare, på förmiddagen den 11 september 2001, hade Inga och Sonia springande varit på väg norrut tillsammans med hundratals andra då de flydde från Stuyvesant High School, där Sonia var elev. De befann sig bara några kvarter från de brinnande tornen, och det var först senare som jag förstod vad Sonia hade sett från sitt skolfönster. Från mitt hus i Brooklyn den morgonen såg jag bara rök.

När mor inte vilade gick hon från rum till rum, drev om­ kring som en sömngångare. Hennes bestämda men lätta steg var inte tyngre än förr i tiden, men hon gick långsammare.

Hon tittade till oss, frågade om vi ville ha mat men kom sällan över tröskeln. Rummet måste ha påmint henne om fars sista år. Lungemfysemet förvärrades och fick världen att gradvis krympa för hans del. Mot slutet kunde han knappt gå längre och höll sig för det mesta till arbetsrummets sexton kvadrat­ meter. Innan han dog hade han plockat ihop de viktigaste papperen som nu förvarades i en prydlig rad med lådor vid skrivbordet. Det var i en av dessa som Inga hittade breven från kvinnor som far känt innan han träffade mor. Senare läste jag vartenda ord de hade skrivit till honom – en trio av föräkten­ skapliga förälskelser – en Margaret, en June och en Lenore, som alla skrev ordrika men ljumma brev, undertecknade med »hälsningar« eller »bästa hälsningar« eller »vi ses«.

Ingas händer darrade när hon hittade buntarna. Det var en 12

sorgesång 6.indd 12

2009-03-03 10:26:17

darrning som jag kände igen sedan barndomen, inte kopplad till någon sjukdom utan till något som min syster kallade nervtrådar. Hon kunde aldrig förutsäga när det skulle slå till.

Jag har sett henne föreläsa offentligt med lugna händer och jag har också sett henne tala när händerna darrat så våldsamt att hon tvingats gömma dem bakom ryggen. När Inga hade lagt undan buntarna med brev från de sedan länge förlorade men en gång åtrådda Margaret, June och Lenore tog hon fram ett ensamt pappersark, tittade med ett förbryllat uttryck på det och räckte utan att säga något över det till mig.

Brevet var daterat den 27 juni 1937. Under datumet stod det med stor barnslig stil: »Käre Lars! Jag vet att du aldrig kommer att säga ett knyst om det som hände. Vi har svurit på BIBELN. Det kan inte spela nån roll för henne nu när hon är i himlen, och de som är kvar på jorden har inte heller ont av det. Jag litar på ditt löfte. Lisa.« »Han ville att vi skulle hitta det«, sa Inga. »Annars skulle han ha förstört det. Jag har ju visat dig de där dagböckerna med utrivna sidor.« Hon tystnade. »Har du nånsin hört talas om Lisa?« »Nej«, sa jag. »Vi kan fråga mamma.« Inga svarade på norska, som om ämnet vår mor krävde att vi använde hennes modersmål. »Nei, jei vil ikke forstyrre henne med dette. Jag har alltid känt att det fanns saker och ting som pappa dolde för mamma och oss«, fortsatte hon, »särskilt när det gällde hans barndom. Han var femton då.

Jag tror att de redan hade förlorat sin gård på fyrtio hektar, och om jag inte har fel var det året efter det att farfar fick veta att hans bror David var död.« Min syster tittade på det gulnade pappersarket. »›Det kan inte spela nån roll för henne nu när hon är i himlen, och de som är kvar på jorden har inte 13

sorgesång 6.indd 13

2009-03-03 10:26:17

heller ont av det.‹ Någon måste ha dött.« Hon svalde högt. »Stackars pappa som måste svära på Bibeln.« SEDAN INGA, Sonia och jag hade postat elva lådor med pap­ per till New York, de flesta till mitt hus i Brooklyn, och åter­ vänt till våra respektive liv, satt jag en söndagseftermiddag i mitt arbetsrum med fars memoarer på skrivbordet framför mig tillsammans med brev och en liten läderdagbok, och jag drog mig till minnes något som Auguste Comte en gång skrev om hjärnan. Han kallade den »en mekanism genom vilken de döda påverkar de levande«. Första gången jag höll Klumpens hjärna i mina händer blev jag allra först förvånad över dess vikt och sedan över det som jag hade förträngt – en medve­ tenhet om den man som en gång levt, en bastant sjuttioåring som dött av en hjärtsjukdom. När mannen levde, tänkte jag, fanns alltsammans här – inre bilder och ord, minnen av de döda och de levande.

Kanske hade det gått trettio sekunder när jag tittade ut genom fönstret och för första gången såg Miranda och Eglantine. De var på väg över gatan med fastighetsmäklaren, och jag visste omedelbart att detta var de blivande hyres­ gästerna i bottenvåningen på mitt hus. De båda kvinnorna som bodde i trädgårdslägenheten skulle flytta till en större bostad i New Jersey, och jag behövde nya hyresgäster. Efter min skilsmässa var det som om huset växte. Genie hade be­ hövt mycket plats, och spanieln Elmer, papegojan Rufus och katten Carlyle hade också tagit upp en del utrymme. Ett tag hade hon också fiskar. När Genie lämnat mig använde jag de tre våningarna till mina böcker, tusentals volymer som jag inte kunde skiljas från. Min exfru hade föraktfullt talat om vårt hus som ett Librarium. Jag hade köpt mitt stenhus 14

sorgesång 6.indd 14

2009-03-03 10:26:17

som ett projekt för den händige före mitt äktenskap och har alltsedan dess arbetat på det. Jag har ärvt intresset för att snickra av min far, som lärde mig bygga och reparera nästan vad som helst. I åratal höll jag till i en del av huset medan jag sporadiskt arbetade med resten. Kraven från min praktik fick fritiden att krympa nästan till noll, en av de faktorer som ledde till att jag kom att tillhöra den stora del av västerlandets befolkning som kallas »de frånskilda«.

Den unga kvinnan och den lilla flickan hejdade sig på trot­ toaren med Laney Buscovich från Homers fastighetsbyrå. Jag kunde inte se kvinnans ansikte, men jag lade märke till att hållningen var vacker. Håret var kort, klippt tätt inpå hu­ vudet. Till och med på det avståndet tyckte jag om hennes smäckra hals, och fastän hon hade lång kappa kände jag mig plötsligt upphetsad när jag såg hur tyget spände över brösten, och jag fick en plötslig bild av henne i naket tillstånd. Den sexuella ensamhet som jag levt med en tid, en känsla som ibland drivit mig till det voyeuristiska nöjet att se kabelporr, hade intensifierats efter min fars begravning och drog fram inom mig som en växande storm, och denna våg av köns­ drift i dödens kölvatten fick mig att känna det som om jag hade återvänt till livet som den dreglande tonårsonanisten, den långe, magre, praktiskt taget hårlöse runkarkungen på Blooming Field Junior High School.

För att få stopp på fantasierna vände jag blicken mot flick­ an. Den spinkiga lilla varelsen i otymplig lila kappa hade nu klättrat upp på trappmuren där hon balanserade med det ena magra benet i luften framför sig. Under kappan hade hon nå­ got som såg ut som en ballerinakjol av tyll över tjocka svarta strumpbyxor som hängde säckiga vid knäna. Men det som var mest iögonfallande med barnet var håret, ett ljusbrunt 15

sorgesång 6.indd 15

2009-03-03 10:26:17

burr av mjuka lockar som omramade det lilla huvudet som en jättelik gloria. Moderns hy var mörkare än barnets. Om dessa båda var mor och dotter skulle flickans far kunna vara vit. Jag drog efter andan när jag såg henne hoppa från muren, men hon landade på marken med en lätt studs i knäna. Som Tingeling, tänkte jag.

Det som förvånar mig mest när jag tänker tillbaka på vårt tidigaste liv är att huset var så litet, skrev min far. Köket, vardagsrummet och sovrummet på nedervåningen rymdes på ungefär fyrtiofem kvadratmeter. Två loft på övervåningen som användes som sovrum var tillsammans lika stora. Det fanns inga bekvämligheter. De sanitära anläggningarna bestod av ett utedass och en pump som sköttes manuellt, båda på ungefär tjugo meters avstånd från huset. En kittel tillhandahöll varmt vatten, liksom en varmvattensbehållare i anslutning till köksspisen. Till skillnad från bättre utrustade gårdar hade vi ingen cistern för regnvatten under marknivå, men vi hade faktiskt en stor plåtdunk som fångade upp regnvatten under sommaren. På vintern smälte vi snö. Belysningen kom från fotogenlampor. Även om landsbygden började elektrifieras på trettiotalet, anslöt vi oss inte förrän 1949. Det fanns ingen värmepanna. En vedspis värmde köket och en kamin sörjde för vardagsrummet. Förutom innanfönster hade huset ingen isolering. Bara under de värsta köldperioderna lät man elden brinna i kaminen över natten. Vattnet i kitteln var ofta fruset på morgonen. Far vaknade först. Han gjorde upp eld så att den värsta kylan var borta när vi väl kravlat oss ur sängen. Trots det stod vi och huttrade vid spisen medan vi klädde på oss. En vinter i början av 1930-talet tog veden slut. Vi hade inte lagt upp tillräckligt mycket från början. Om 16

sorgesång 6.indd 16

2009-03-03 10:26:18

man måste använda fuktig ved är ask och lönn bäst.

Medan jag läste väntade jag hela tiden på att han skulle nämna Lisas namn, men det gjorde han inte. Far skrev om fi­ nessen med att »bygga en rejäl vedstapel«, att plöja med Belle och Maud, familjens hästar, rensa åkrarna fria från fruktat ogräs som kanadensisk tistel och kvickrot, gårdsarbeten som att harva, luckra, så och skörda, att bärga hö, tröska, fylla siloanläggningar och fånga råttor. Som pojke fick far pengar för att fånga råttor, och senare i livet förstod han det komiska i denna sysselsättning. Han inledde ett stycke med meningen: Om ni inte är intresserade av kindpåsråttor eller av hur man fångar dem, gå vidare till nästa stycke.

Varje levnadsteckning är fylld av luckor. Självklart finns det sådant som inte kan berättas utan smärta för andra eller för en själv, och memoarskrivandet är laddat med frågor om perspektiv, självinsikt, förträngning och rent självbedrägeri.

Det förvånade mig inte att den mystiska Lisa som fått min far att avlägga tysthetslöfte saknades i hans självbiografi. Jag visste att det fanns mycket som jag skulle utelämna ur min egen berättelse. Lars Davidsen hade varit en djupt känslig och rigoröst ärlig person, men Inga hade rätt när det gällde hans uppväxt. Mycket hade förträngts. Mellan Vi hade inte lagt upp tillräckligt mycket från början och är ask och lönn bäst fanns en förtigen historia.

Det tog mig många år att förstå att även om mina farför­ äldrar alltid varit fattiga hade depressionen helt och hållet ruinerat dem. Det ynkliga lilla huset som far beskrivit står fortfarande kvar, och de återstående tjugo tunnlanden av det som en gång var en gård hyrs nu ut till en annan bonde som äger hundratals fler. Far släppte aldrig huset. Allteftersom hans sjukdom tilltog bestämde han sig villigt för att sälja 17

sorgesång 6.indd 17

2009-03-03 10:26:18

det hus där han bott med mor och oss, ett underbart ställe som delvis byggts med virke från träd som han själv huggit ner, men barndomens bondgård gav han till sin son, till mig, psykiatern och psykoanalytikern, avfällingen som bor i New York.

När jag väl lärde känna min farfar var han för det mesta tyst. Han satt i en stoppad fåtölj framför vedkaminen i det lilla vardagsrummet. Bredvid stolen stod ett rangligt bord med ett askfat på. När jag var liten fascinerades jag av ask­ fatet, eftersom jag tyckte det var skamligt. Det var en svart toalett i miniatyr med guldsits, den enda vattenklosett som mina farföräldrar någonsin ägde. Det vilade alltid en stark doft av mögel över huset och på vintern luktade det brin­ nande ved. Vi gick sällan en trappa upp, men jag tror inte att vi någonsin blev tillsagda att inte gå dit. Den smala trappan ledde till ett par små rum, ett av dem farfars. Jag minns inte när det var, men jag kan inte ha varit mer än åtta. Jag smög uppför trappan och gick in i farfars rum. Ett blekt ljus lyste in genom det lilla fönstret, och jag såg dammkornen virvla i luften. Jag tittade på den smala sängen, de höga travarna med gulnande tidningar, den sönderrivna tapeten, några dammiga böcker på en medfaren byrå, tobakspåsarna, kläderna som låg travade i ett hörn, och jag greps av en dämpad vördnad.

Jag tror att jag hade en diffus uppfattning om mannens ens­ liga tillvaro och om något som gått förlorat – men jag visste inte vad. I minnet hör jag mors röst bakom mig säga att jag inte borde vara i rummet. Mor tycktes veta allt, ana det andra inte visste. Hon lät inte alls sträng, men kanske mindes jag tillfället just för att hon tillrättavisade mig. Jag undrade om det i det där rummet fanns någonting som jag inte borde ha sett.

18

sorgesång 6.indd 18

2009-03-03 10:26:18

»Siri Hustvedt är en av världens mest spännande, nu levande, författare. Vad jag älskade är en monumental tidsskildring, knivskarpt återgiven.« Cecilia Annell, Aftonbladet »Hustvedt har en speciell berättarmetod som grovt sett går ut på fördröjning. Hon stannar upp varhelst hon har lust och har en fantastisk förmåga att utvinna information ur en människas sätt att byta ställning i en fåtölj, stoppa händerna i fickorna, sådana skenbart betydelselösa detaljer … Njutbar läsning om konsten att verkligen se.« Marie Peterson, Dagens Nyheter »Här visar hon sitt väsentlighetssinne, sin psykologiska och filosofiska skärpa och sin förmåga att gjuta samman de mest skilda typer av stoff till en fungerande helhet.

Det är djupt suggestivt och oupphörligt fascinerande.« Magnus Eriksson, Svenska Dagbladet »Man behöver inte hålla med om allt för att förföras av Hustvedts roman som går i mål som årets hittills mest imponerande romanprestation. För det här är en sådan där bok där bristerna på något märkligt sätt bara gör helheten mer dynamisk och intressant.« Daniel Sandström, Sydsvenska Dagbladet

Erik Davidsen påträffar efter sin norskfödde fars död ett kryptiskt brev från en kvinna, skrivet när fadern arbetade i Minnesota under depressionen. Tillbaka i New York, där han arbetar som psykoanalytiker, ger Erik sig i kast med att läsa sin fars efterlämnade papper i hopp om att för första gången förstå honom. I dagböckerna ryms allt från kärleksbrev till fruktansvärda skildringar från andra världskriget.

Under samma tid förälskar sig Erik i en kvinna som flyttat in i hans hus. Det visar sig emellertid att någon förföljer henne och hennes dotter. Dessutom har Eriks syster Inga blivit uppsökt av en journalist som hotar att röja en hemlighet om hennes avlidne man, en välkänd författare. Plötsligt finner sig Erik involverad i flera olika situationer där det förflutna gör sig påmint på ett omvälvande och skrämmande sätt.

Siri Hustvedt har med Sorgesång skrivit ännu en tankeväckande sträckläsningsbok som klingar långt efter det att läsaren lagt boken ifrån sig. »De som läste Siri Hustvedts briljanta Vad jag älskade kommer att känna igen sig i hennes nya roman, Sorgesång.« Philip Teir, Hufvudstadsbladet »… en lovsång över det emigranternas förlorade, eller för all del vunna, paradis som USA blivit. Fram träder en glasklar tröstsökande sång om depressionsår och framgångstider, karriärer, äktenskap och skilsmässor, slutligen också om det datum som oundvikligen och för all framtid är inristat i den amerikanska så kallade folksjälen – den 11 september 2001.« Per Planhammar, Göteborgs-Posten

Siri Hustvedt Sorgesång

Pressröster om Vad jag älskade:

Siri Hustvedt Sorgesång

Av författaren till Vad jag älskade

15 juni 1937 Jag kupade potatis hela dagen. Pete Branvold var här och ville leja mig. Jag är så förbannat arg att jag inte kan åka.

26 juni 1937 Vi plöjde ner potatisen. Pappa var till stan. Harry kom i fängelse.

Foto: Marion Ettlinger

Siri Hustvedt föddes 1955 i Minnesota av norska föräldrar. Hon bor i Brooklyn, New York, tillsammans med sin man, författaren Paul Auster. Samtliga av hennes romaner finns sedan tidigare översatta till svenska: Ögonbindeln (1994), Lily Dahls förtrollning (1997) samt Vad jag älskade (2004), som blev hennes stora internationella genombrott.

Rose-Marie Nielsen översätter flera av samtidens mest uppburna författare, bland andra V.S. Naipaul, Amos Oz, Kazuo Ishiguro och Nadine Gordimer. www.norstedts.se ISBN 978-91-1-301921-5

Omslag: Annika Lyth Omslagsfoto: Glasshouse Images/Nordicphotos

Hustvedt, Sorgesång KORR.indd 1

09-02-18 18.01.54