Sally Altschuler & Sven Nordqvist
Noas skepp
Opal
Text © Sally Altschuler och Gyldendal, 2012 Bild © Sven Nordqvist och Gyldendal, 2012 Originalets titel: Noas skib Översättning av Sven Nordqvist Originalförlag: Gyldendal Bokförlaget Opal AB
www.opal.se
ISBN: 978-91-7299-531-4 Tryckt i Lettland, 2012
Sally Altschuler & Sven Nordqvist
s k s e a p o p N
Översättning av Sven Nordqvist
Opal
– Det var värst vad det regnar, sa Noa. – Ja, och det ser ut att bli ännu värre, sa Kejsarpingvinen. – Kom, skynda er ombord på min båt, ropade Noa till djuren. Annars drunknar ni. Djuren fick bråttom. De skuffades och knuffades för att komma först. – Hallå! Ställ er i kö, ropade Kejsarpingvinen och flaxade med sina små vingar. Det är ingen idé att tränga sig före! – Ett par åt gången, sa Noa.
Fru Noshörning hade just ätit och var mycket sömnig. Herr Noshörning stod inte ut med att vänta. Han råkade knuffa till de båda paddorna. – Men stå still då, kväkte paddmor som var rädd för att bli trampad på. – Det är ingen som tycker om mig, brummade herr Noshörning. – Ta det lugnt, gäspade hans fru och lunkade ner i lastrummet och hittade ett lugnt hörn där hon kunde stå och sova.
Ormvråkarna kom svävande och började genast bygga bo uppe på skorstenen. – Hallå där! Ni får inte bygga bo där, ropade Noa. – Får inte göra nånting, skrek de och flög upp i masten och stirrade förnärmat ut i regnvädret. De båda näbbmössen sneglade oroligt upp mot dem. De ville helst gömma sig i Noas ficka, men Noa lugnade dem. – Här på båten lever alla djuren i fred, sa han. Det är de bara tvungna till. – Tror du man kan lita på det? viskade den ena näbbmusen till den andra. – Kan inte lita på nånting, viskade ormvråkarna.
Ratatatata … hördes det plötsligt uppifrån. Det var herr Hackspett som trodde att skorstenen var en trädstam som han kunde hacka ett hackspettsbo i, men den var ju av järn, så han fick bara ont i näbben. Då flög han ner i lastrummet. Där var det åtminstone mörkt. Till slut var herr Noshörning den ende som fattades. – Det är ingen som tycker om mig. Åk ni bara. Jag drunknar väl jag, brummade han. – Alla djur ska med, sa Noa. Kom nu, noshörningen! Men noshörningen skakade på sitt stora huvud och knep ihop ögonen. Ingen skulle bestämma över honom.
Noa såg på Kejsarpingvinen. – Vad gör vi? Kejsarpingvinen gav Noa en morot. Den höll han under noshörningens stora horn. Först började det rycka i hans näsborrar. Så öppnade han ett öga på glänt, men när han sträckte fram mulen drog Noa till sig moroten. Noshörningen följde efter och på så sätt lockade han noshörningen upp på båten. Inte förrän han stod på däcket tillsammans med alla de andra, fick han gnaga i sig moroten. – Varför ska den sure noshörningen få en morot? pep näbbmusmor.
Sally Altschuler & Sven Nordqvist • Noas skepp
Det är inte lätt att vara noshörning och inte vara omtyckt av någon. Det är inte heller lätt att vara Noa och få alla djur på skeppet att hålla sams samtidigt som regnet öser ned och skeppet börjar läcka. Men tursamt nog är Noa uppfi nningsrik och vet precis hur noshörningen och alla andra ska bli nöjda.
Opal
Opal
ISBN: 978-91-7299-531-4