Page 1

6>`Ê BÀÊ ÛˆŽÌˆ}ÌÊ >ÌÌÊ ÌB˜Ž>Ê «FÊ vŸÀÊ i˜Ê Ã>“…BÃ«>˜iÀ>ÀiÊ ˆ`>}¶Ê ->“…BiÌÊ ÃÌBiÀÊ ŽÀ>ÛÊ «FÊ LF`iÊ …>˜`ˆ˜}ÎÀ>vÌÊ œV…Ê Þ…ŸÀ`…iÌ°Ê ÌÌÊ «>˜iÀ>Ê BÀÊ >ÌÌÊ “i`Ê }œÌÌÊ …>˜`>}Ê Ì>Ê …B˜ÃÞ˜Ê ÌˆÊ i˜Ê “B˜}`Ê œˆŽ>Ê >ëiŽÌiÀ]Ê ÃFÊ Ãœ“Ê ˜>ÌÕÀ}iœ}À>wÎ>Ê ÛˆŽœÀ]Ê …ˆÃ̜ÀˆÃŽ>Ê Ã«FÀʈÊ`iÌÊ}iÃLiLÞ}}`>ʜV…ÊÕÀL>˜>ʏ>˜`Î>«iÌ]Ê`i“œŽÀ>̈Î> LiÏÕÌ]ʓB˜˜ˆÃŽœÀÃʜˆŽ>ʟ˜ÃŽi“FÊœV…ÊvŸÀÛB˜Ì˜ˆ˜}>À°ÊÊ`i˜˜> LœŽÊˆ˜ÌÀœ`ÕViÀ>ÃʘF}À>ÊÃF`>˜>ÊÕ̓>˜ˆ˜}>À°Ê BÀ̈Ê}iÃÊiÝi“«i «FʅÕÀÊ«>˜iÀˆ˜}i˜Ê̈B“«>ÃʈʫÀ>ŽÌˆŽi˜°ÊŸÀv>ÌÌ>À˜>ʅ>ÀÊȘ>Ê …i“ÛˆÃÌiÀÊ ˆÊ Ã>“…BÃÛiÌi˜ÃŽ>«ˆ}>]Ê ˜>ÌÕÀÛiÌi˜ÃŽ>«ˆ}>Ê œV…Ê …Õ“>˜ˆÃ̈Î>ÊB“˜i˜]ÊÃFܓʎՏÌÕÀ}iœ}À>w]ÊÜVˆœœ}ˆ]Êi̘œœ}ˆ] ÃÌ>̈Ã̈Ž]ʎœ˜Ã̅ˆÃ̜Àˆ>]Ê}iœÛiÌi˜ÃŽ>«ÊœV…ÊiŽœ˜œ“ˆÃŽÊ…ˆÃ̜Àˆ>]Ê ÛˆŽiÌÊۈÃ>ÀÊ«FÊ`i˜ÊLÀi``ÊܓÊÃ>“…BÃ«>˜iÀˆ˜}i˜ÃÊÕ««`À>}Ê ÀޓÃʈ˜œ“°Ê œŽi˜ÊÛB˜`iÀÊÈ}ʈÊvŸÀÃÌ>ʅ>˜`Ê̈ÊÃÌÕ`i˜ÌiÀÊܓʫFLŸÀ>ÀÊȘ ÕÌLˆ`˜ˆ˜}Ê̈Ê«>˜iÀ>Ài]ÊLF`iʈ˜œ“Ê`iÌÊÃ>“…BÃÛiÌi˜ÃŽ>«ˆ}>Ê vBÌiÌʜV…ʈ˜œ“Ê“iÀÊÌiŽ˜ˆÃŽ>Ê«>˜iÀ>ÀÕÌLˆ`˜ˆ˜}>À°Ê œŽi˜ÊÛB˜`iÀ È}ʜVŽÃFÊ̈Ê`iÊܓÊÀi`>˜Ê>ÀLiÌ>Àʓi`ʜˆŽ>Ê«>˜iÀˆ˜}ÃÕ««‡ `À>}Ê«FʏœŽ>]ÊÀi}ˆœ˜>ÊœV…ʘ>̈œ˜iÊ˜ˆÛFʜV…ÊBÛi˜Ê̈Ê>>ʓi`‡ LœÀ}>ÀiÊ Ãœ“Ê ˆÊ È˜Ê Û>À`>}Ê «FÛiÀŽ>ÃÊ >ÛÊ «>˜iÀˆ˜}i˜ÃÊ ivviŽÌiÀ°Ê ˜Ê }œ`Ê Žœ““Õ˜ˆŽ>̈œ˜Ê “i>˜Ê «>˜iÀ>ÀiÊ œV…Ê “i`LœÀ}>ÀiÊ BÀÊ ˜Ÿ`ÛB˜`ˆ}ÊvŸÀÊ>ÌÌÊÎ>«>Ê}œ`>ʜV…ʏF˜}Ȏ̈}ÌʅFL>À>ÊÛ>À`>}Ç ۈŽœÀ°Ê6ˆÊ…œ««>ÃÊ>ÌÌÊ`i˜˜>ÊLœŽÊÎ>ÊLˆ`À>Ê̈Ê>ÌÌÊÎ>«>ʟ“Ãi‡ È`ˆ}ÊvŸÀÃÌFiÃiÊvŸÀÊ«>˜iÀˆ˜}i˜ÃÊÕ̓>˜ˆ˜}>ÀʜV…Ê̈B“«˜ˆ˜}>ÀÊ œV…Ê`BÀ“i`ÊÃ̈“ՏiÀ>Êi˜ÊÃF`>˜ÊŽœ““Õ˜ˆŽ>̈œ˜°ÊÊ

Planeringens utmaningar och tillämpningar

՘˜iÊœÀÃLiÀ}Ê­Ài`®

œÀÃLiÀ}Ê­Ài`®ÊÊÊ

Planeringens utmaningar och tillämpningar

Planeringens utmaningar och tillämpningar ՘˜iÊœÀÃLiÀ}Ê­Ài`®

Best.nr 47-11143-5 Tryck.nr 47-11143-5

Planeringens Omslag.indd 1

2013-03-13 13.18


Författare: Sune Berger, professor i kulturgeografi Kerstin Bodström, FD, lektor i kulturgeografi Karin Dahmström, FD, lektor i statistik Margareta Elg, redaktör, lärare i kartografi Bo Eknert, FK, adjunkt i naturgeografi med inriktning mot miljövård Mats G Engström, professor i kulturgeografi Gunnel Forsberg, professor i kulturgeografi med inriktning mot samhällsplanering Brita Hermelin, docent, lektor i kulturgeografi Jan-Olov Jansson, FD, lektor i ekonomisk historia Bo Lenntorp, professor i geografi särskilt kulturgeografi Thomas Lundén, professor i kulturgeografi Elisabeth Lilja, docent, lektor i sociologi Kersti Morger, FD, forskare kulturgeografi Urban Nordin, FD, lektor i kulturgeografi Anders Nordström, fil.lic., lektor i naturgeografi Klas Ramberg, doktorand, adjunkt i etnologi Bertil Sannel, docent, lektor i kulturgeografi Ulf Sporrong, professor i geografi särskilt kulturgeografi Birgitta Svensson, professor i etnologi Lisbeth Söderqvist, FD, forskare, konstvetenskap Lennart Tonell, fil lic. lektor i kulturgeografi ISBN 978-91-47-11143-5 © (Upplaga 1) 2005 Författarna och Uppsala Publishing House AB, (Upplaga 2) 2013 Författarna och Liber AB Redaktör Gunnel Forsberg Layout, redigering och originalproduktion Margareta Elg Omslag Andreas Berger Omslagsbild Matton Planeringens utmaningar och tillämpningar Repro: 8 AB, Stockholm © 2005Repro Författarna och Uppsala Publishing House AB Tryck: 2013 Publishing House, Box 2070, 750 02 Uppsala AdressKina Uppsala Tel 018-55 50 80, Fax 018-55 50 81 Andra e-post:upplagan info@uppsala-publishing.se, www.uppsala-publishing.se 1Redaktör Gunnel Forsberg Layout, redigering och originalproduktion Margareta Elg Kopieringsförbud Omslag Andreas Berger Detta verk är skyddat Omslagsbild Matton av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och elevers rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsUpplaga 1:1 rättsorganisationer ISBN 91-7005-294-8och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner och universitet. Intrång upphovsmannens rättigheter upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller Tryckerii Kristiandstads Boktryckeri AB,enligt Kristiandstad 2005 fängelse), beslag/förstöring av olovligt framställt Såväl verk. analog som Detta verkskadestånd är skyddatoch av lagen om upphovsrätt till litterära ochmaterial. konstnärliga digital kopiering regleras i BONUS-avtalet. Läs mer på www.bonuspresskopia.se.

1 Liber AB, 113 98 Stockholm Tfn 08-690 90 00 www.liber.se Kundservice tfn 08-690 93 30, fax 08-690 93 01 e-post: kundservice.liber@liber.se


Planeringens utmaningar och tillämpningar

KonsultfĂśrlaget Uppsala Publishing House

Liber

3


Innehåll Förord Introduktion Gunnel Forsberg

Landskap och befolkning i tid och rum Planeringsperspektiv på människan och hennes omgivning Gunnel Forsberg Ett tidrumsligt perspektiv på världen Bo Lenntorp Rumsliga obalanser i befolkningens sammansättning och bosättning Gunnel Forsberg Befolkningsstatistiken hjälper till att förklara Karin Dahmström Människan i landskapet – landskapet i människan Ulf Sporrong Gränsen mot framtiden står öppen Thomas Lundén

Stadsmässig omvandling och utveckling

6 8

19 20 22 34 45 62 79

89

En stad blir aldrig färdigplanerad Gunnel Forsberg Att läsa staden Lisbeth Söderqvist Planering och byggande under 750 år Bertil Sannel Läge, plats och planering Kerstin Bodström Staden och den hållbara utvecklingen Sune Berger, Gunnel Forsberg

90 92 108 135 154

Stad och land – myt och verklighet

161

Planering är att förverkliga visioner Gunnel Forsberg Stadsplanering och stadsliv Klas Ramberg Förorten som dröm och verklighet Elisabeth Lilja Landskapets väsen och värde Birgitta Svensson Landsbygder i omvandling Gunnel Forsberg Skärgården – en plats blir till Urban Nordin

162 165 175 194 203 215

4


Regional omvandling och utveckling Planering i nedärvda strukturer och gränslösa nätverk Gunnel Forsberg Huvuddrag i den svenska ekonomins utveckling sedan tidigt 1800-tal Jan-Olov Jansson IT – dagens och morgondagens teknologi Mats-G Engström Regional ekonomisk utveckling Brita Hermelin Den regionala utvecklingspolitiken efter 1995 Gunnel Forsberg

Planering i verkligheten Ett demokratiskt förhållningssätt till planeringsuppdraget Gunnel Forsberg Samhällsplaneringen och dess praktik i förändring Brita Hermelin Verkligheten bakom modellen Lennart Tonell Naturvårdens planering för hållbarhet Bo Eknert Planering för en hållbar vattenanvändning Anders Nordström Kulturarvsplanering som vision Birgitta Svensson Industrimiljöer och planering Kersti Morger Planering för bästa läge Bertil Sannel Planering för transporter Mats-G Engström Planering för platser – exemplet skärgården Urban Nordin Planering på plats i rekordårens Alby Kerstin Bodström Visionen om en jämställd planering Gunnel Forsberg Statistiken i samhället Karin Dahmström Kartor och GIS Margareta Elg

235 236 238 255 266 284

303 304 306 317 336 356 372 384 402 424 433 443 464 475 486

1


Förord ”Hur planeras Sverige?” var titeln på den lärobok som ingick i litteraturlistan på den planeringskurs jag läste under min grundutbildning. Den var utgiven första gången 1971 och var författad av Göte Svenson och Bengt Thufveson. Den utkom i nytryck och reviderade versioner (reviderad och omarbetad av Rolf A Karlsson) fram till 1986. Det är mycket troligt att det är många planerare i Sverige idag som fått sin introduktion till ämnet genom denna bok. Idag kan vi se att vi har en generationsväxling av samhällsplanerare framför oss. Den stora grupp som varit verksamma i kommuner, landsting och statlig förvaltning närmar sig pensionsåldern. Det är också lätt att inse att de uppgifter som väntar dagens och morgondagens planerare är under snabb förändring. Det finns alltså ett stort behov av böcker i ämnet samhällsplanering för den nya generation som ska verka som planerare i framtiden. Men idag låter sig inte den bok skrivas som inom sina pärmar kan förklara planeringsområdet i sin helhet. Det är många faktorer som bidrar till en sådan slutsats. Viktigast är kanske att uppdraget som planerare idag och i framtiden är mer oklart i sina konturer. Planeringsaspekter kommer in på olika områden och kräver mycket olika kompetenser. Planering idag är också främst en process. Det finns inte i samma utsträckning som tidigare tilltro till enskilda verktyg och regelböcker. Planeringen sker i mötet med de berörda. Vad som kan behövas är därför en utbildning som gör studenterna rustade att möta de nya arbetsuppgifter som samhället i framtiden kommer att ställa dem inför. Genom att på ett praktiknära sätt integrera kunskap om nya planeringsteorier, nya organisations- och arbetsformer för planeringsarbete, nya samhällsmål samt belysa förutsättningar och begränsningar för att driva samhällsplanering hoppas vi med denna bok bidra till detta. Traditionellt har den kommunala nivån varit en viktig planeringsenhet och det kommunala planmonopolet har gett kommunernas fysiska planering en stor roll i planerarutbildningen. Idag är planeringsuppdraget betydligt vidare och mer mångfacetterat. Nya planeringsenheter och -organ, nya maktstrukturer och nätverk har utvecklats. Det finns till och med forskare som diskuterar kommunerna som planeringsenhet. I stället spekuleras om lösa nätverk för de olika planeringsbehov som uppstår och utvecklas. Inom alltfler planeringsområden är vi redan där. Denna bok är huvudsakligen baserad på samhällsvetenskaplig, humanistisk och geovetenskaplig kunskapsbas. Tekniska och juridiska aspekter av planeringsämnet har därmed en mer underordnad roll. Vår avsikt är därför inte att denna bok ska ersätta mer planeringstekniskt inriktade läromedel. Sådana texter finns redan. Däremot har vi upplevt ett behov av en bok som visar på exempel på planeringsrelevanta områden. 6


Vi som är medförfattare i denna bok är till största delen lärare på samhällsplanerarlinjen vid Stockholms universitet – en samverkan mellan de samhällsvetenskapliga, naturvetenskapliga och humanistiska fakulteterna. Kapitlen är därför till stor del baserade på beprövade undervisningsmaterial. Tre begrepp – social rättvisa, lokal och regional balans samt gränslöshet – utgör ledstjärnor för undervisningen vid linjen. Dessa begrepp anser vi vara grundläggande för all planeringsverksamhet. Vår förhoppning är därför att det vi förmedlar i denna bok har relevans även för andra lärosäten, likväl som för verksamma planerare och andra intresserade av planeringsfrågor. Vi är ju alla som medborgare i vår vardag på olika sätt berörda av planeringens konsekvenser. Som redaktör för denna bok, vill jag tacka alla författare som bidragit med sina respektive avsnitt och som läst och diskuterat innehållet i de olika kapitelavdelningarna. Jag vill också särskilt tacka alla studenter på Samhällsplanerarlinjen som lämnat synpunkter på olika avsnitt av boken. Delar av innehållet har redan, med godkänt resultat, prövats som läromedel under några terminer. Många av exemplen i denna bok är tagna från Stockholm och dess närhet. Det är naturligt eftersom det utgör samhällsplanerarlinjens närmiljö. Detta ska dock inte ses som uttryck för att detta är en bok om planeringsproblem i Stockholm. De generella slutsatserna är givetvis giltiga för andra kommuner med liknande problem. Som exempelmiljö torde dessutom Stockholm vara lämplig genom att många kan relatera sig till det område som beskrivs. Kanske har läsaren egna erfarenheter därifrån – även om man inte själv bor där eller genomför sin utbildning där. Det är sannolikt så att Stockholm är den kommun som flest personer boende i Sverige har varit i, och känner till genom massmedia. Samhällsplaneringskompetens kan sammanfattas i: att kunna, att reflektera och att utföra. Vår förhoppning är att denna bok kan bidra till att möta några av de behov av kunskap om planeringens förutsättningar och tillämpningar och därmed bidra till denna kompetens. Stockholm 2005-01-03

Gunnel Forsberg

7


Introduktion Av Gunnel Forsberg Hur samhället organiseras och planeras påverkar oss i våra vardagliga liv mer än vad vi kanske tänker på i första hand. Vi påverkas både av det som planeras – och av det som man inte planerat för. Det handlar om hur våra städer och samhällen byggs ut; var bostäder, arbetsplatser och affärer placeras. Det handlar om hur vägar, järnvägar och fiberoptiska kablar dras. Det handlar också om hur skolor, sjukhus, daghem och fritidshem utformas. Planeringen rör med andra ord väldigt många delar av vårt vardagsliv. Ju mer komplicerat samhället blivit, ju fler människor som samlas på en och samma plats och ju finmaskigare nätverk vi verkar inom, desto mer angeläget blir det att planera för verksamheters fysiska utrymmesbehov och människors sociala vård- och omsorgsbehov. Planeringen griper in i allt fler delar av livet.

Den goda planeraren är en god lyssnare Samhällsplanering handlar om att omsätta politiska visioner – formulerade av de demokratiskt tillsatta politikerna – till planerad verklighet. En planerare måste därför vara utbildad till en god lyssnare, eftersom en god förmåga att förstå politik och politiska ideologier generellt och dess idéer om ’social rättvisa’ mer specifikt innebär en förutsättning för att kunna översätta dessa visioner i praktiskt planeringsarbete. Det är viktigt att bli förtrogen med de lagar och regelverk som styr den kommunala planeringsverksamheten när det gäller bostadsbebyggelse och annan fysisk planeringsverksamhet. Särskild vikt bör man också lägga vid att förstå olika gruppers behov av och möjlighet att påverka olika planeringsbeslut. Här finns en stor mängd lagar och förordningar. Viktigast är Plan- och Bygglagen (PBL) från 1987, som anger de kommunala planinstrumentens utformning och rättsstatus. Det är en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten och i PBL regleras kommunernas skyldigheter och rättigheter, t.ex. att upprätta översiktsplaner (ÖP), detaljplaner (DP) och områdesbestämmelser över det kommunala territoriet. ”Bestämmelserna syftar till att med beaktande av den enskilda människans frihet främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer” står det inledningsvis i lagtexten (Plan- och bygglag 1987:10). Plan- och bygglagen är för närvarande (2004) under omarbetning och revidering. Ytterligare en central lagstiftning för planeringen är Miljöbalken från 1998 var8


under lagar och regler gällande hushållning med naturresurser samlats. Miljöbalken reglerar bland annat också skyldigheten att genomföra Miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) i samband med vissa planeringsinsatser. På den europeiska nivån finns en gemensam planeringsmodell, European Spatial Development Perspective (ESDP) som också har relevans för svensk rumslig kommunal och regional politik. Att känna till dessa lagar och regelverk är en viktig del i planeringsarbetet. Denna bok kommer dock inte att handla om dessa lagar. Aktuell information om lagar och dess syften tillägnar man sig numera med fördel genom Internet. Vår mening är nämligen att det för en god planerare också är viktigt att ha god kunskap om hur samhället fungerar inom olika områden, både när det gäller naturförhållanden och när det gäller ekonomiska och sociala villkor. Denna bok syftar främst till att erbjuda detta. En samhällsplanerare måste ha en förmåga att sätta samman information och kunskap från olika specialområden till en sammanhållen bild av planeringsproblemet. Förstår man inte problemet kan man aldrig bli en bra problemlösande planerare med förmåga att analysera konsekvenserna av olika möjliga alternativ. För detta krävs kunskap om teorier. Det handlar om demografiska faktorer såsom omflyttningar och befolkningsförändringar. Det handlar om näringslivet och om försörjningsmässiga förhållanden. Det handlar om den fysiska miljön; om bebyggelseutformning och -struktur. Det handlar om miljömässiga förhållanden utifrån brukande och förbrukande av natur- och kulturresurser. Det handlar om tekniska förutsättningar – infrastruktur och tekniska försörjningssystem. Det handlar om globala och lokala planeringsproblem och om hur internationalisering upplöser gränser. Det handlar om den sociala mosaiken; om nya grupper, livsformer, samlevnadsformer etc. Planeringens utmaningar handlar också om att fundera över frågor om konsensus eller konflikt. Hur ska man förhålla sig till olika lokala gruppers motstridiga krav? Ska man försöka jämka så att alla får en del av sina behov tillgodosedda, eller ska man försöka identifiera vilkas krav som är mest legitima och angelägna att tillgodose? På vilket sätt kan medborgarnas önskningar bäst uppfyllas; genom centrala beslut utifrån god överblick eller genom decentralisering? Vilka beslut och planeringsinsatser lämpar sig bäst att decentralisera och vilka beslut måste fattas på en central och övergripande nivå? Hur långt bör den centrala makten integreras i den lokala vardagen? Vilka blir konsekvenserna av de offentliga verksamheternas tillbakadragande, speciellt i perifera regioner? Svaren på dessa frågor är inte givna, däremot anser vi att en god praktiker bör ha ett vetenskapligt förhållningssätt till dessa frågor. Med det menas att man prövar varje fakta kritiskt, att man prövar och analyserar alternativa lösningsmodeller, att man ifrågasätter det som i första hand kanske verkar självklart. Att man inte fattar beslut på ogenomtänkta grunder. Detta vill vi förmedla i denna bok. 9


Några exempel på planeringskonflikter på lokal och regional nivå Under alla tider har det funnits visioner om det goda samhällets utformning och utseende. I det vardagliga planeringslivet är det dock för det mesta inte de stora visionerna som dominerar arbetsuppgifterna. Det är betydligt mer vanliga problem som står på dagordningen. Ambitionen är att åtgärda problem och förbättra villkoren på den lokala nivån. Ibland är problemen av den art att behoven och kraven är oförenliga. Kanske är det ofta just så det är. Oavsett vilket beslut man fattar, kan man inte förhindra att man skapar olägenheter för några. I en stad med kraftig inflyttning, kan det vara nödvändigt att ta några människors vackra strövområden i anspråk för att bygga bostäder. Vilken lokalisering man än väljer för ett nytt bostadsområde är det troligt att några kommer att påverkas på ett negativt sätt av bebyggelsen. Behovet av bostäder kan i det sammanhanget anses angelägnare än att tillgodose önskemålet om att bevara t.ex. ett grönområde. Många gånger är det inte planeraren som tar initiativ till en åtgärd. Behovet av en kommunal planeringsinsats kan vara skapad av ett politiskt beslut som endast indirekt innebär ett planeringsproblem. Det kan vara orsakat av förändrade ekonomiska situationer eller av befolkningsförändringar och förändrade värderingar och attityder i samhället. Det kan också vara en följd av en planeringsinsats på en annan, mer central beslutsnivå. Ett kommunalt exempel: Ett stationssamhälle under omvandling Ett lokalt exempel får illustrera hur ett planeringsspel kan utspela sig på den lokala arenan till följd av ett planeringsbeslut på nationell nivå. Den fysiska infrastrukturen är, tillsammans med bostadsbyggandet, den viktigaste rumsliga planeringsverksamheten. Järnvägen var en av den moderna tidens viktigaste logistiska revolutioner som på ett grundläggande sätt förändrade villkoren för hur samhället organiserades. Utefter dess dragning växte samhällen upp, de blev stationssamhällen och där lokaliserades verkstadsföretag. Det var lätt att få iväg de färdiga varorna till marknaden och kunderna. Exempel på en sådan ort är ett mindre stationssamhälle norr om Uppsala. Här etablerades kring förra sekelskiftet en framgångsrik möbelindustri. Här gjordes kontorsmaterial och biografstolar som fraktades på järnvägen till Uppsala, Stockholm och vidare ut i världen. Efter andra världskrigets slut fick företagen allt större konkurrens. Det ena företaget efter det andra lades ner och det lilla samhället höll på att dö. Men samtidigt hade efterfrågan på bostäder uppstått i residensstaden och orten fick en ny plats i det geografiska nätverket; den blev en inflyttningsort för Uppsalas växande medelklass. Samhället blommade återigen upp och befolkningen ökade för varje år. En ny skola fick byggas, liksom ett nytt bibliotek och ett centralt beläget kommundels10


kontor. Livsmedelskedjorna tävlade om konsumenterna. Idrottsföreningarna engagerade många av invånarna, eftersom de flesta var barnfamiljer och hade söner och döttrar som var aktiva i olika idrottsgrenar. Samtidigt som detta samhälle genomförde sin egen omvandling från en industriort till förort, skedde förändringar också på den nationella nivån. Sverige blev en nation inlemmad i den globala ekonomin, allt gick snabbare och behovet av snabba kommunikationer blev allt mer påfallande. Det handlade om att öka hastigheten i personlig information, men det handlade också om att öka hastigheten i de fysiska systemen, för att frakta främst människor över landet på ett allt snabbare och smidigare sätt. Regeringen tillät höghastighetståg på norra stambanan – under förutsättning att man kunde skapa säkerhet för befolkningen i de orter som tågen skulle rusa förbi. De stationssamhällen som etablerades utefter stambanan har inte längre någon fördel av sitt läge. Tvärtom. Snabbtågen stannar inte. Istället har järnvägen blivit en barriär som skär tvärs igenom samhället. För att minska olägenheterna byggs istället planskilda korsningar, antingen i form av järnvägs- eller bilbroar eller som en järnvägs- eller biltunnel. I de flesta fall är biltunnelalternativet det mesta lämpliga. Så skedde också i vårt exempel. Här byggdes den sista planskilda korsningen i mitten av 1990-talet. En av de många frågor som ska lösas inför ett sådant ingrepp handlar om vad man ska göra av de schaktmassor som man får över. Det blir faktiskt rätt mycket material – ungefär 20 000 ton ska fraktas bort. Det första förslaget att hantera schaktmassorna var en traditionell lösning. Man tänkte sig helt enkelt att köra massorna till kommunens industritipp några mil bort. Det var dock en ganska dyr lösning. Ett annat, och billigare, förslag var därför att försöka komma överens med kringliggande markägare att få tippa massorna här och var i terrängen. Stationssamhället är kringgärdat av jordbruksfastigheter med stora spannmålsodlingar. Att använda schaktmassor som jordförbättring är en inte helt ovanlig metod. I samhället fanns vid denna tid en mycket aktiv idrottsförening som engagerade många av samhällets ungdomar. De hade till och med lyckats få nationell uppmärksamhet inom flera idrottsgrenar, t.ex. inom skidsporten. Här fanns alltså en aktiv skidsektion med många engagerade föräldrar som ideellt byggt en hel slalomanläggning på Upplandsslätten. Den hade kanske inte alpin standard, men var fullt tillräcklig för att träna de mindre barnen i grunderna i utförsåkning. Men backen hade med tiden sjunkit ihop. Den blev mindre och mindre för varje år och den behövde byggas på. Idrottsföreningen och den alpina skidsektionen hade länge varit ute efter fyllnadsmaterial. Men man hade inte haft råd. Främst på grund av den dyra transportkostnaden. De såg därför en ypperlig chans nu. Kunde man inte lägga massorna på skidbacken? Det skulle bli mycket enklare och billigare och 11


massorna skulle komma till användning i stället för att bara ligga onyttiga. En bra idé tyckte många. Idrottsföreningen startade förhandlingar med olika lokala aktörer. Förutom förhandlingar med Banverket, behövdes byggnadslov från kommunen. Efter hörande av naturvårdsnämnden, tog man också kontakt med kommundelsnämnden och fastighetsägareföreningen, vilken i detta samhälle har mycket att säga till om när det gäller den fysiska planeringen. Föreningen ville diskutera hur man skulle kunna föra över schaktmassorna till skidbacken. Det verkade som ett enkelt beslut. Här fick man möjlighet att lösa såväl ett så kallat ”kvittblivningsproblem” (att bli av med avfall) och ett fritidsverksamhetsproblem. Men det fanns problem. En uppskattning gjordes av transportbehovet, vilket kom fram till att det skulle handla om cirka 22 tunga lastbilar (typ dumpers) per dag i tre månader för att få schaktmassorna till skidbacken. Det motsvarar ungefär en tung lastbil var tjugonde minut varje vardag. Det här skulle ske i slutet av augusti, när skolan just hade börjat, och pågå i stort sett hela hösten. Det finns bara en väg mellan tunnelbygget och skidanläggningen – och den gick förbi låg- och mellanstadieskolan. Lastbilarna skulle sålunda gå, och i vissa lägen korsa, den väg som nästan alla skolbarn går på väg till och från skolan. Det var därför logiskt att föreningen Hem och Skola reagerade negativt på förslaget utifrån skolbarnens säkerhet. En tragisk olycka med ett barn som omkommit på väg till skolan i ett närbeläget samhälle för inte så länge sedan bidrog till oron. Samhället är en del av Uppsala kommun men hade under många år styrts av en kommundelsnämnd som hade hand om vissa sektorsfrågor, t.ex. vård, omsorg och fritidsverksamhet.1 Av gammal tradition har dock de fysiska vägfrågorna skötts av Fastighetsägareföreningen som ända sedan samhället var en liten industriort i början av 1900-talet ansvarat för skötsel och underhåll av samhällets gemensamma vägar, lekplatser och allmänna grönytor. Föreningen är remissinstans när det gäller alla detaljplaner som upprättas i samhället. Detta är inte en formell vägförening som har delegerad rätt att fatta beslut. Det är istället en rent ideell förening med uppslutning bland de boende som uppgår till nära 100 procent av alla fastighetsägare i samhället. Det ger föreningen ett starkt mandat i kontakter med kommun och kommundelsnämnd. Föreningen fick tillfälle att yttra sig också i detta ärende. Genom att de har att förvalta medlemmarnas ekonomiska intresse, d.v.s. att föreningen vårdar och underhåller samhällets gemensamma anläggningar började de räkna på belastningen på vägarna av förslaget. Den snabbaste och närmaste vägen för transporten skulle gå genom lokalsamhällets centrum, en väg som redan var hårt belastad. Belastningsberäkningar konstaterade att främst centrumvägen skulle ta allvarlig skada, vilket skulle innebära dyra reparationskostnader. Fastighetsägareföreningen ville få garantier av kommundelsförvaltningen att 12


kommunen skulle bekosta kostnaderna för detta återställande. Sådana garantier kunde inte erhållas. Det fanns också en annan väg av bättre kvalitet – en väg som Fastighetsägareföreningen förordade, men det skulle innebära att transporterna tvingades köra förbi ytterligare en skola samt två daghem. Även för föreningens styrelse var trafiksäkerhetsfrågan viktigare än vägbeläggningsfrågan och båda alternativen ansågs trafikfarliga. Det fanns ytterligare ett alternativ, nämligen att ta massorna på järnvägen. Den undergång som skulle byggas ligger vid samhällets norra utfart, medan skidbacken ligger i närheten av den södra utfarten. Ett rälsbundet alternativ skulle kunna kompletteras med lastbilstransport för den sista korta sträckan, men det skulle då handla om att köra lastbilstrafiken på en vägsträcka i ett skogsparti med större trafiksäkerhet. Men även detta alternativ hade sina negativa inslag. Det skulle kräva en dyrbar omlastning av massorna och ansågs svårt att genomföra utan olägenheter för tågtrafiken mot Norrland. Planerna på att utnyttja schaktmassorna för skidbacken gick inte att lösa. Istället dumpades massorna här och var i terrängen, i vissa fall genom att någon lantbrukare behövde ”terrängmodulera” och därför inte krävde betalt. I andra fall fick man mot en ersättning till bonden sprida massorna på hans marker. Några lastbilar gick till ”minitippar” runt om i området. Allt detta gick att lösa utan att åka genom samhället. All tippning skedde norr om samhället. Idag är det betydligt svårare att bli av med schaktmassor. Miljöbalken innebär hårdare regler för deposition av schaktmassor. Varje byggprojekt måste utarbeta ett särskilt projekt för massornas användning och helst ska de gå till återanvändning och bli jord eller fyllnadsmaterial. När man inte lyckas konstruera sådana lösningar blir massorna betraktade som avfall och beskattas kraftigt. Detta exempel illustrerar i sin enkelhet hur man inom planeringsverksamheten har att hantera situationer där flera goda ambitioner konkurrerar med varandra. Å ena sidan en miljövänlig hantering av ett avfallsproblem, en efterlängtad åtgärd för att tillgodose medborgarnas fritidsintressen, främst barn och ungdomars möjlighet till vinteraktivitet och å andra sidan problem med trafiksäkerhet, underhåll och vägstandard. Planering handlar om att välja alternativ och välja vilka behov som ska tillgodoses. Exemplet illustrerar också frågan om vem som ska betala för valet av en fördyrande åtgärd. Ska den finansieras genom kommunalskatten (genom att kommunen tar på sig fördyringen) eller genom den statliga skatten (genom att kräva att Banverket tar kostnaden)? Eller ska man för sådana åtgärder söka annan finansiering? Dessutom synliggör detta exempel att det är en mängd aktörer inblandade i ett ärende som kräver planeringsbeslut och att ett centralt planeringsbeslut i avsikt att lösa ett problem kan leda till nya uppgifter att lösa för andra aktörer på andra planeringsnivåer. 13


Ett regionalt exempel: Det kulturella arvet och dess användning Med ett regionalt exempel från EU:s strukturfonder kan vi diskutera några uppgifter som den regionala planeringsverksamheten står inför idag. På den regionala planeringsnivån har inträdet i den Europeiska Gemenskapen med dess sammanhållningspolitik inneburit förändringar för det vardagliga planeringsarbetet. Ett av de viktigaste redskapen för sammanhållningspolitiken är de strukturfonder och gemenskapsinitiativ som Sverige nu fått del av. Målsättningen är att de ”perifera” regionerna med dessa medel ska skapa strukturförändrande processer som ska vara självgenererande även när medlen upphör.2 En målsättning är att skapa nya regioner bortom nationalstaten. Ett exempel på en sådan konstruktion är InterregIII-regionen Inre Skandinavien, bestående av hela Värmland, några kommuner i Dalarna samt kommuner i Hedmarks, Østfolds och Akershus fylken i Norge. Detta är en region som inte utmärker sig som en sammanhållen enhet vid statistiska analyser på skandinavisk nivå. Syftet med konstruktionen är alltså ett annat, i detta fall att etablera ett samarbete över den gräns som numera även är en EU-gräns. Vad kommer detta på sikt att betyda för vår syn på nationell identitet kontra europeisk? Å ena sidan är det möjligt att sammanhållningspolitiken skapar en förändrad syn på nationalstaten som sammanhållande enhet. På lång sikt kan det skapa förutsättningar för en upplösning av nationell enhetspolitik och en möjlig väg mot ett federativt Europa, baserad på relativt självständiga regioner i ett nätverkssamarbete. Å andra sidan kan det innebära en nationell sammanslutning som en motreaktion mot hotet om en upplöst nationalstat och förlust av en oberoende nationell finanspolitik. Kulturen framstår i InterregIII-arbetet (liksom i många andra strukturfondsprogram3) som lösningen på tillväxtproblematiken i regionen. Det bygger på en traditionell syn på att glesbygden representerar en folklig form av kultur som kan utnyttjas för turiständamål. Men det finns också en uppfattning om att det slumrar en mängd kulturskatter i den övergivna bygden, kulturskatter som kan säga någonting väsentligt om vår gemensamma bakgrund och historia och att det är någonting som urbana människor har ett behov av att få ta del av under sina semestervistelser utanför storstäderna. Slutligen finns det en uppfattning om att ett synliggörande av kulturarvet kan skapa sammanhållning och identitetskänsla hos lokalbefolkningen, och att detta har ett värde i sig. Många projekt i programmet riktas således mot besöksnäringen. Många av dessa syftar till att återställa och bevara ett kulturarv. Det kan vara en fysisk anläggning eller ett hantverk som man vill bevara. I de flesta bygder finns någon byggnad eller minnesmärke som bedöms ha ett värde för att skapa förståelse för den historiska utvecklingen eller för en speciell händelse. Kulturarvet kan ha ett nationellt eller internationellt värde på så vis att det är unikt och skildrar något som inte återfinns 14


någon annanstans. Det är ett kulturarv som kan tjäna som en attraktion för turister med en styrka att även kunna locka turister att besöka just denna region eller denna plats. Risken med kulturarvsbevarandet i ett globalt sammanhang är dock att det kan komma i konflikt med representationen av det bevaransvärda. Det måste kunna förstås av människor från andra miljöer. Då kan det vara lockande att utnyttja schabloner snarare än den autentiska utformningen eller situationen. Andra kulturarv har istället sitt värde i att vara allmängiltigt, att säga något om en tradition som varit gängse i äldre tid men som håller på att falla i glömska. Denna typ av kulturarv har knappast kraft nog att generera turism utan har sitt värde i att utgöra en del av en gemensam historia. En sådan anläggning kan visserligen också bli en turistattraktion, men huvudsakligen för personer som av andra anledningar befinner sig i regionen. Det huvudsakliga syftet med att bevara denna typ av kulturarv är dock inte huvudsakligen att utveckla turistnäringen, utan att skapa sammanhållning och engagemang hos befolkningen i regionen. Att få en platsidentitet handlar om att bli synlig. I syfte att skapa sammanhållning och känsla för bygden samlas man kring en konkret symbol. ”Vi syns, alltså finns vi”. Projekt för att rusta en gammal anläggning eller utbilda personer i gamla hantverkstraditioner kan också sättas igång under lågkonjunkturer eftersom arbetskraften under sådana perioder har låg alternativkostnad. Överallt där det funnits bosättningar har det lämnats spår i landskapet. Kulturarv i den meningen är inte i första hand spektakulära objekt utan vanligtvis oansenliga vardagsförekomster, vilka man dagligen ser utan att känna till historien bakom. Det kan handla om stensättningar, odlingsrösen, husgrunder, gärdesgårdar m.m. Genom att restaurera och skapa en miljö kring dessa lämningar kan en större förståelse för den egna närmiljön skapas. En del av kulturarvet är det traditionella kulturlandskapet, de betade hagmarkerna och de typiska bebyggelsegrupperna. Det är miljöer som vi uppfattar som vackra landskap och som många upplever som både goda utflyktsmål och goda boendemiljöer. Dessa miljöer kan inte, på samma sätt som andra objekt, konserveras och bevaras orörda. Tvärtom kan de bara överleva genom att brukas och vårdas. Bevarandeåtgärder kan i detta sammanhang vara förbundna med återställande av en kulturmiljö och ett stöd för någon, vanligtvis lantbrukare, att upprätthålla en traditionell produktionsmetod. På så vis kan ett projekt inom strukturfonderna stödja en strukturbevarande verksamhet för att skapa en miljö som upplevs som attraktiv för att dra till sig verksamhet i syfte att utveckla strukturen. Exemplet med kulturarvsplanering visar på hur den regionala utvecklingspolitiken använder indirekta medel för att skapa sammanhållning och tillväxt. I kopplingen mellan kulturarvet och besöksnäringen ligger en bedömning av hur bevarandeaspekten kan kombineras med utvecklingsaspekten, en koppling som är en latent konfliktanledning, t.ex. mellan s.k. ”masskultur” kontra s.k. ”finkultur”. Bevarande15


projekt kan utmärkas av ett gediget arbete för att säkerställa ett kulturarv medan intresset för att göra det tillgängligt för en större allmänhet, till gagn för regionens överlevnad, är svalt. Sådana projekt kan anta ett mått av elitism där kanske varken entusiasterna eller utförarna är från trakten och därmed inte bidrar till att utveckla en lokal identitet. Sådana projekt visar sig ofta ha kort livslängd om inte själva objektet är av den digniteten att den attraherar långväga gäster. I andra projekt kan man å andra sidan vara beredd att göra avkall på det autentiska för att få en anläggning som är anpassad till en utvecklad turism. Även denna typ av projekt äventyrar sin egen livslängd. Den nya regionala politiken handlar om nya aktörer och nya nätverk. Det bestående intrycket av utvärderingar som hittills gjorts är att strukturfondsarbetet har skapat bestående förändringar när det gäller arbetsformer och beslutsstrukturer. Men ännu är det oklart i vilken omfattning man kan säga att det skapats organisationer som förmår hantera det förändrade synsätt och arbetssätt som arbetet med strukturfonderna inneburit.

Avslutning Lokala och regionala planeringsfrågor och problem återkommer i flera olika skepnader i denna bok. Ibland är det ett uttalat fokus i ett kapitel, ibland är det mer underförstått. Boken har fem avdelningar, vilka var och en innehåller ett antal kapitel som behandlar olika teman. Vissa kapitel är övergripande perspektivorienterade, andra är historiskt eller geografiskt beskrivande och åter andra är praktiskt orienterade. Några kapitel behandlar också metoder för att få information om det som behandlas. Verkligheten låter sig inte tolkas utan vidare. Vi behöver verktyg för att kunna förstå vad vi ser runt om oss. Den röda tråden är den rumsliga aspekten, en central aspekt i planeringsverksamhet. Rummet rymmer de fysiska, geografiska markfrågorna men också de mentala och socialt konstruerade frågorna om rättvisa, jämvikt och gränslöshet. Kapitlen följer inte en kumulativ ordning där information läggs till information som tegelstenar i ett murverk. Det är inte så att man måste ha läst ett föregående kapitel för att ha behållning av att läsa ett senare. Lika lite som planeringen följer en linjär modell, där det är självklart att en verksamhet föregår en annan, behöver denna bok läsas ”från början till slut”. Vår förhoppning är att läsaren finner sin egen väg genom texterna och skapar sitt eget sammanhang i de utmaningar och tillämpningar som presenteras. Varje avdelning inleds med en kortare fristående planeringsrelaterad text som knyter an till temat, men som inte ska betraktas som läsanvisningar eller sammanfattningar av de kapitel som sedan följer. De första fyra avdelningarna i boken behandlar olika tematiska ämnesområden. I den femte avdelningen återkommer dessa i relation till hur de behandlas inom samhällsplaneringen. 16


Den första avdelningen handlar om hur vi tolkar världen omkring oss: ”Landskapet och dess befolkning i tid och rum”. Hur förstår vi den miljö vi har omkring oss? Hur tolkar vi den skrift som tidigare generationer skrivit i landskapet? Hur förstår vi människans roll i detta sammanhang? Vad är det för förändringar som sker, varför sker de och vad får de för konsekvenser? Vilka maktrelationer kan vi identifiera: mellan människa och natur, mellan människor emellan, mellan generationer? Den andra avdelningen behandlar den urbana miljön, det landskap som huvuddelen av mänskligheten bor i: ”Staden – dess omvandling och utveckling”. Här är det i första hand det svenska urbana landskapet som presenteras – mer precist några exempel från Stockholm. Exemplet är specifikt, men problematiken finns i någon form i de flesta urbana miljöer. Främst fokuseras på förändringen som är ett utmärkande drag i den urbana miljön. Hur ska förändringen förstås och i vilken utsträckning är den ett uttryck för en hållbar utveckling? Den tredje avdelningen problematiserar de rumsliga enheter som vi lätt tar för givna: stad och land – myt och verklighet. Hur förstår vi en stad, ett landskap, en skärgård, en förort, en landsbygd? Vad betyder dessa platser för oss egentligen? När vi betraktar dem utifrån och när vi själva är en del av platsen? Kan vi planera ett mönstersamhälle som uppfyller mänskliga krav och behov? Svaret beror på hur vi tänker kring platser – är de manifesta och konkreta fysiska rum eller huvudsakligen skapade och föränderliga sociala relationer? En planerare kan ha sin vision, men människorna har kanske helt andra planer och uppfattningar. Den fjärde avdelningen tar upp de ekonomiska och politiska fundamenten för den rumsliga utformningen och omformandet av landet: ”Ekonomisk och politisk landskapsomvandling”. De ekonomiska realiteterna skapar villkoren för planeringens möjligheter. Platser och regioner skapas och omskapas till följd av ekonomiska, tekniska och politiska förändringar. En ort som i en tidsperiod hade en blomstrande verksamhet, kan i nästa period dras med allvarliga avfolkningsproblem. Ortens relativa geografiska läge har förändrats. Planeringens uppgift blir att lindra effekterna av den geografiska friktionen. Den femte avdelningen har fått ett större utrymme i boken än de tidigare: ”Planering i praktiken”. Här presenteras såväl principiella översikter över den formella och informella planeringsverksamheten som konkreta exempel på planeringsåtgärder inom fysisk planering, social planering och regional planering. Här handlar det om regelverket. Vad man bör göra, vad man kan göra och hur man i olika sammanhang försökt tillämpa regelverket och tolka planeringsuppdraget. Här finns diskussioner om geologiska och naturvetenskapliga förhållanden, om att hantera och bevara kulturarvet, om segregering och diskriminering i bostadsområden och om rumslig organisering och omvandling. Slutligen finns här också ett kapitel om statistiken i samhället, om de källor vi 17


använder oss av för att förstå och tolka den omvärld som ska planeras. Ofta kan statistiken användas för att i ett geografiskt informationssystem (GIS) analysera olika förhållanden i samhället. Presentationen sker i kartor, vilka är ett av samhällsplanerarnas viktigaste verktyg. Författarna till de olika kapitlen i denna bok har sina vetenskapliga hemvister vid olika institutioner vid Stockholms universitet. Sättet att angripa ett planeringsproblem och eventuellt presentera förslag till lösningar, skiljer sig mellan discipliner vilket också återspeglar sig i bokens olika kapitel. Samtidigt som vi läst och kommenterat varandras texter, har det vetenskapliga förhållningssättet varit rådande. Vi har inte eftersträvat någon konsensus i synen på planeringens ansvar och uppdrag. Varje författare ansvarar för sina tolkningar. Att det i vissa fall kan leda till motsättningar inom bokens pärmar, ser jag som ett uttryck för en levande diskussion och som ett budskap jag gärna vill förmedla till läsaren: Samhällsplanering är en spännande verksamhet som är öppen för alternativa lösningar. Noter 1

Kommundelsmodellen är numera upphävd i Uppsala kommun. Utvidgningen med fler medlemsstater kommer sannolikt att innebära förändringar för Sverige som inte kommer att kunna konkurrera om medel gentemot de nya medlemsländernas regionala problem. 3 Ett annat tydligt exempel är EU:s strukturprogram för skärgården. Där återfinns kulturarvsrelaterade projekt i ett flertal åtgärder. Påfallande många projekt handlar om att återställa och bevara gamla kulturlandskap, speciellt i form av skärgårdslandskap. Utöver detta finns också projekt som syftar till att bevara en gammal segelled (Kung Valdemars), minnesmärken såsom Trysunda saltmagasin, Gullholmens biograf, Söderöra Bönhus och ett forntida samhälle som Birka. Alla dessa projekt syftar till att skapa lokal utveckling och tillväxt. 2

18


Landskap och befolkning i tid och rum

19


Planeringsperspektiv på människan och hennes omgivning Av Gunnel Forsberg När vi planerar väljer vi framtid. Att planera är alltså att staka ut framtiden och vara medveten om att man samtidigt omöjliggör eller försvårar andra tänkbara framtider. Det första en god planerare bör tillägna sig är ett förhållningssätt till hur man kan skapa ett hållbart och uthålligt samhälle – vilket är det grundläggande uppdraget i dagens planering. Det handlar om att hitta en avvägning mellan stabilitet och omvandling. Ett hållbart och uthålligt samhälle handlar om såväl ekonomisk uthållighet, ekologisk uthållighet, social uthållighet som kulturell uthållighet. I botten finns en rättvisedimension. Alla människor har rätt till drägliga levnadsvillkor oavsett var på jorden man befinner sig. Rättvisan sträcker sig också över generationer. Det gäller inte bara vi som lever idag, även kommande generationers villkor måste beaktas. Det handlar om att skapa förutsättningar för en hållbarhet som inte ställer det ena målet, t.ex. att skydda miljön, i motsättning till behovet av goda levnadsvillkor och försörjningsmöjligheter för befolkningen, inom ett land lika väl som i ett globalt perspektiv. Ansvaret för den hållbara utvecklingen är inte en enskild nationell angelägenhet. Målsättningen om en hållbar samhällsutveckling har rötter i den internationella visionen om en gemensam framtid, behandlad på FNs miljökonferens i Stockholm 1972 och formulerad i rapporten Our Common Future (Vår Gemensamma Framtid) 1987.1 I denna rapport redovisas resultatet av den så kallade Brundtlandkommissionen,2 som på FNs uppdrag undersökt sambanden mellan miljöförstöring och långsiktig utveckling i världen. Med begreppet ”sustainable development” – hållbar utveckling – kopplades miljöfrågorna samman med fattigdomsfrågor, vilket utvecklades vidare på den FN-konferens om miljö och utveckling som hölls i Rio de Janeiro 1992, där handlingsprogrammet Agenda 21 undertecknades av ett hundratal länder. Här kopplades människan och miljön ihop i ett politiskt, och därmed planeringsmässigt sammanhang, något som tidigare främst varit filosofiska och vetenskapliga frågor.

20


Att härska över – eller anpassa sig till – naturen? Människans drömmar och visioner om hur en bättre framtid kan se ut baseras på olika uppfattningar om hennes natur och relation till omgivningen. Det finns olika sätt att fundera över hur man kan skapa hållbarhet. Kan vi bygga ett samhälle som är skonsamt mot naturen samtidigt som vi utnyttjar dess råvaror till gagn för människorna? Med vilken teknik och inom ramen för vilka typer av organisationer kan detta ordnas och planeras till en fungerande helhet? Görs det bäst genom att skapa sig kontroll över naturen, eller måste det ske genom att människan underordnar sig? Svaren på dessa frågor synliggör en motsättning mellan olika planeringsvisioner. Å ena sidan kan vi hitta visioner som har en tilltro till teknikens möjligheter att lösa obalansproblem och skapa hållbara system. Stimulerad tillväxt blir en motor för utvecklingen, som uppfattas som harmonisk och förutbestämd. Framtiden är given och planeringens uppgift är att vara reaktiv, det vill säga att reagera på förändringar genom att underlätta de pågående processerna och mildra de eventuella problem som kan uppstå. Å andra sidan kan man urskilja de visioner som i första hand betonar moral och rättvisa och som ifrågasätter tillväxt som mått på framgång. Här ses utvecklingen som konfliktfylld, i vissa fall med antagonistiska inslag. Framtiden ses som valbar och det går att välja vilkas intressen som får styra utvecklingen. Detta synsätt leder till en mer proaktiv form av planering. Planeringens uppdrag är att gå före och staka ut riktningen.3 Båda dessa modeller strävar efter att skapa ett hållbart samhälle. Däremot skiljer de sig åt, såväl när det gäller definitionen av vad hållbarhet innebär som när det gäller val av planeringsmetod för att åstadkomma detta. De leder också till olika planerarroller. Givetvis finns knappast dessa renodlade modeller i praktiken, där återfinner vi dem främst i form av olika varianter och kombinationer, där de två storheterna landskap/miljö och människa utgör grundbulten i planeringsarbetet. Noter 1

2

3

Our common future, 1987, World Commission on Environment and Development, Oxford: Oxford University Press. Kommissionen fick sitt namn efter den norska ordföranden Gro Harlem Brundtland, Norges första kvinnliga statsminister. Se Frängsmyr, Tore, 1990, Framsteg eller förfall: framtidsbilder och utopier i västerländsk tanketradition, andra upplagan. Stockholm: Allmänna förlaget.

21


Ett tidrumsligt perspektiv på världen – ett sätt att uppfatta och att studera världen för planering Av Bo Lenntorp Någon gång har de flesta som barn petat i en myrstack och noterat den febrila aktivitet som ingreppet gett upphov till. I människans samhälle kan väl motsvarande förändringar ske genom naturkatastrofer som vulkanutbrott, jordbävningar, ras etc. men självklart också skapas av människan vid terrorangrepp och krig. En politiker eller en planerare förändrar också samhället då och då på ett inte kanske så genomgripande sätt, men dock – det är frågan om en ”petning” i det mänskliga samhället. En väsentlig fråga vid all medveten förändring är om den är kontrollerad, d.v.s. att den ger förutsedda följdverkningar i samhället. Vid myrstacken upplevdes förändringen som kaotisk och oöverskådlig. Då planeraren och politikern genomför förändringar så syns kanske de eftersträvade konsekvenserna tydligast; men hur är det med de oväntade, oförutsedda verkningarna – hur upptäcks de och ännu bättre hur kan de reduceras före och under det att förändringen implementeras? Kunskapen kommer aldrig att vara så heltäckande att vi kommer att kunna skydda oss mot oönskade följdverkningar. Många av dessa kanske är genuint oförutsägbara oavsett kunskapsnivå medan andra är en följd av kunskapsbrister i ett eller annat avseende. Ett sätt att försöka gardera sig mot det oförutsedda är att använda skilda perspektiv för att analysera den företeelse som på något sätt ska förändras. Inom planering talas ofta om sådana i termer av uppifrån-, nedifrån- (top-down, bottom-up), utifrån-, inifrånperspektiv m.fl. vilka i princip särskiljer professionellas synsätt från lekmäns; det vetenskapligt kunskapsbaserade från det vardagliga erfarenhetsbaserade. En kombination av kunskapsbaser är ofta nödvändigt och sällan är en tillräcklig för att planera och genomföra en förändring i samhället. Samhället har ovan använts som en makroterm omspännande nära nog allt. Det är ibland praktiskt för att komma ifrån problemet att stycka upp och kategorisera dess beståndsdelar, då det inte finns några givna eller för alla överenskomna delar. Vi möter dagligen olika utsnitt och delmängder av vad som kan innefattas i begreppet samhälle, både i egenskap av lekmän i vardagen och som professionella, då vi arbetar med kunskap inom planering eller forskning och utbildning. Det finns ett otal uppslag till hur vår verklighet kan indelas i skilda kategorier. En vanligt förekommande är disciplinindelningen vid universitet, som bildar en slags 22


struktur för var olika kunskapsmassor lagras och utvecklas. I stort fungerar den som en typ av karta efter vilken man kan orientera sig, men kunskapslandskapet är mera komplicerat än så. Vill vi t.ex. finna kunskap om människan tvingas vi att söka bland många discipliner med stor spännvidd (medicin, beteende- och samhällsvetenskaper m.fl.). Det är långt ifrån oväsentligt hur vi kategoriserar vår verklighet. Vår bild av hur verkligheten konstrueras beror i hög grad på vilka delar vi väljer att bortse från och vilka vi väljer att utgöra byggstenar eller begrepp. Dessa blir sedan delar i mer omfattande konstruktioner som synsätt och teorier. Andra byggstenar formar andra teorier och uppfattningar om verkligheten. Detta kan tyckas vara negativt, men det är i själva verket positivt. Då vi sedan länge har övergett tanken på att helt och fullt genomskåda vår verklighet så kan denna insikt användas för att skapa skilda perspektiv och därmed kanske reducera osäkerheten i en förändringsprocess. Nedan kommer ett något annorlunda sätt att spjälka upp verkligheten att presenteras och i anslutning härtill också ett annorlunda sätt att beskriva och analysera verkligheten. I linje med myrstacksliknelsen i början kommer exemplen att fokusera på människans vardagliga aktiviteter – hur dessa kan beskrivas och studeras med sikte på att planera och genomföra förändringar. I avslutningen utpekas ett antal stora utmaningar för framtidens samhällsplanering.

Att dela upp och att hålla samman Vi gör vanligen en klar gränsdragning mellan det materiella och det immateriella och det kan utgöra en första grov uppdelning. ”Mitt emellan” dessa finns människan med en fot i varje del – vår materiella kropp å ena sidan och vår kunskap om t.ex. normer, institutioner och organisationer å den andra. Det är med andra ord människan – aktören – som medvetet (och inte enbart instinktivt som andra djurarter) ständigt kopplar samman dessa delar av verkligheten genom sina erfarenheter och förväntningar och strävar efter att förändra tillvaron. Den materiella världen kan delas upp ytterligare, då det är rimligt att särskilja det av den fysiska naturen genererat och det av människan skapat. Till den första kategorin hör berg och dalar, blommor och bin etc. som alla följer sina naturgivna lagar. Till den andra kategorin hör allt vad människan skapat fysiskt som bebyggelse, vägar, järnvägar, maskiner, verktyg, datorer, mobiltelefoner etc. Denna kategori har formligen exploderat under det senaste seklet både avseende olika som antal ting. Den immateriella struktur människan har byggt upp under sin utveckling har blivit alltmer komplicerad och komplex att genomskåda och därmed att på ett enkelt sätt dela upp i kategorier. En kategori kan innehålla övergripande ideologiska och religiösa tankar som på en allmän nivå anger normer och värderingar. Kristendomen kan sägas utgöra ett sådant tankesystem. Många av de förhållnings23


sätt som utformats på en ideologisk nivå kräver tydligare och mer exakta regler efter vilka personer t.ex. kan dömas eller frikännas; personer kan befordras i arbetslivet eller avskedas etc. Dessa regler är mer eller mindre formaliserade förhållningssätt och kan utgöra en egen kategori. Ytterligare en kategori som kan urskiljas består av ”ritningar/mallar” för de verksamheter vi genomför själva eller vanligast tillsammans med andra. Riktlinjer för hur vi ska organisera tillverkningen av bilar, sköta tunnelbanetrafiken, driva skolor etc. och därmed också hur vi i samhället skräddarsyr olika roller (med exempelvis varierande löner och status). Uppdelningen av vår verklighet har resulterat i sex grupper av olika karaktär. I fortsättningen kommer grupperna att kallas skikt och de finns redovisade i figur 1. Skikten är självfallet konstruktioner utifrån ett visst tankesätt. Det är svårt att analytiskt särskilja ett skikt från ett annat, eftersom det i grunden är ett konstlat sätt att betrakta verkligheten. Vi upplever den mer eller mindre som en helhet och mycket i vår vardag tar vi för givet utan att isolera delarna och analysera dem åtskilda. En liten övning i att ”skikttänka” är att omfatta ett långt historiskt perspektiv. För 10 miljoner år sedan fanns inte människan, däremot naturen med sin geologiska uppbyggnad och flora och fauna. Några immateriella strukturer existerade inte. Med människan och hennes sociala utveckling i ”samhällen” utformades medvetet efterhand idéer om hur samlevnaden borde vara för att klara yttre hot och interna konflikter – allt för att överleva och kanske leva väl. Enligt bibeln hämtade Moses stentavlorna på vilka de tio gudsbuden var inristade. Det var kanske den första materialiseringen av religiösa tankar koncentrerade i en regelsamling. Berättandet, traderingen mellan generationer var annars under lång tid det förhärskande sättet att vidmakthålla en immateriell struktur över tiden. Människan började också forma material från naturen till materiel och många menar att någon form av skopa för vattenhämtning var det första skapade hjälpmedlet. Skikten började fyllas med innehåll och geografiskt sett att utvecklas olika. I början var olikheterna främst betingade av skilda förutsättningar att överleva. Människans utveckling har inneburit en allt mer sofistikerad utbyggnad av våra ideologier, regelsystem och sätt att praktiskt och teoretiskt finna fram till nya verksamhetsformer. Det finns en spännande samverkan mellan det materiella och det immateriella. Idéer och föremål uppför sig mycket olika. Idéer kan vara flyktiga, omöjliga, ologiska, fantastiska, före sin tid etc. medan föremål måste följa av naturen givna lagar. Man kan inte bygga en bro hur som helst om man vill ha en viss bärighet och hållfasthet, ett hus kan inte flyttas eller försvinna eller byggas upp med hjälp av enbart tanken. Vi kan inte förflytta oss utöver en viss hastighet och vi kräver alltid ett visst fysiskt utrymme för vår existens och för att genomföra handlingar. Den del som är svår att konkret rita ut är den bild av verkligheten varje människa har. Den är inte direkt åtkomlig och den är inte ens helt klar för oss själva. Mycket av vår kunskap är förgivettagen och därmed är vi inte direkt medvetna 24


Figur 1. Skiktfiguren – analytisk uppdelning av verkligheten i sex skikt, varav tre är materiella och tre immateriella. Människan i mitten är den förenande länken då hon förenar både det fysiska och det mentala.

om den och hur den styr vårt handlande. I den mån den immateriella världen inte finns nedtecknad eller sparad i den fysiska världen så existerar den enbart i våra tankar. Lyckligtvis finns förvånansvärt stora delar av denna socialt konstruerade värld levande i våra tankar och den är också kollektivt koordinerad. Detta gemensamma tankegods är kanske den viktigaste delen i formandet av en kultur. Även i en (i och för sig otänkbar) statisk värld finns restriktioner och förhållan25


den som är svåra att genomskåda. Det blir inte lättare av att allting förändras; inte något är egentligen det- eller densamma från en sekund till en annan. Vissa förändringsförlopp är långsammare än andra. Hastigheten varierar beroende på vilka fenomen eller företeelser vi studerar. På samma gång som vi tvingas följa förändring över tiden måste vi följa förändring i rummet. Tid och rum hänger samman och egentligen måste vi därför arbeta med tidrum. Skiktfiguren visar ett sätt att kategorisera eller strukturera verkligheten. En fördel med den indelningen är dess enkelhet och att den har andra och kanske mer neutrala utgångspunkter än t.ex. den ämnesindelning vi konventionellt möter inom skolan och universitetens värld. På så sätt hjälper den oss att tänka i något andra banor. En vinst med en struktur överhuvudtaget är för det första att den hjälper till att sortera kunskap, vilket gör det lättare att minnas och att använda denna. För det andra – och kanske den bästa poängen – är att varje analytiskt instrument inte bara kan sortera utan också uppenbara vad som inte finns, d.v.s. vad som utelämnats i ett resonemang, i en lärobok, i ett referat o.dyl. Att se det man inte ser – att fundera på varför somligt inte händer (s.k. icke-händelser) – kräver en analytisk ram. Vid exkursioner uppstår ofta problem då alla ska samlas för att resa vidare med bussen. Frågan vem som kommit är lätt att besvara, men vem som inte har kommit är svårare att finna ut. Deltagarlistan tjänar då som ett enkelt hjälpmedel för att komplettera observationerna och ger upplysning om vem som inte finns på plats. Exemplet är banalt men deltagarlistan fungerar i princip som skiktstrukturen. En vetenskaplig teori tjänar egentligen samma syfte men är längre utvecklad i och med att den väljer ut viktiga förhållanden och uttrycker deras samband. De vetenskapliga disciplinerna har i stor utsträckning tagit sig an verkligheten skikt för skikt. Naturvetare forskar företrädesvis om fenomen och företeelser i naturen. Tekniker har gripit sig an de kulturellt skapade föremålen. Medicinare forskar om människans ohälsa och hälsa. Samhällsvetare har tagit fasta på de immateriella, social/samhälleliga strukturerna och sinsemellan delat upp områden. Detta är självfallet en förenklad bild, men rymmer trots detta en stor portion sanning. Specialisering till smala verklighetsområden har varit ett av vetenskapens huvudrecept för framgång. Många vitala samband upptäcks därför inte, vilket t.ex. forskningen om miljöproblem vittnar om då den inte självklart låter sig placeras i något av skikten. Geografer påstår ofta att vi analyserar inom en gränsöverskridande disciplin som inte begränsas av att studera vissa företeelser eller att använda vissa metoder och teorier. Vanligen fokuserar vi gärna på rumsliga mönster och rummets betydelse. Sambanden mellan skikten kommer härigenom i blickpunkten. Skiktindelningen kan således användas till att • sortera kunskap • finna kunskapsluckor • söka samband 26


Återigen betonas att uppdelningen i ex. skikt är en konstruktion. Verkligheten låter sig inte uppdelas; den är egentligen något helt, men som sådan kan den inte hanteras. Att dela upp är nödvändigt, men det gäller också att i sin vidare analys försöka smälta samman delarna så bra som möjligt. I geografiska termer kan det vara frågan om att hålla samman det som är specifikt för en plats, uppmärksamma omgivningens nära (grannskap) och fjärran (regionala, globala) inflytande samt hålla samman skeenden i tiden. Skikten hjälper att strukturera kunskap och att finna utsnitt att studera och att sortera bort. Ett andra steg blir att berätta om vad man gör eller att finna ett språk som passar det man vill berätta om.

Att beskriva i tidrum Tal- och skriftspråket är det vi använder flitigast, men frågan är om det alltid är det lämpligaste språket. Att berätta om hur Beethovens ”nia” ska spelas av alla i en orkester är närmast ogörligt. Sannolikt skulle också nian låta mycket annorlunda på andra platser och vid andra tidpunkter om den skulle berättas av skilda personer och spelas av nya musiker. Notskriften eller partituret är ett ”språk” för att ge grunddragen i ett musikstycke för dess framförande. Det gör att olika uppföranden låter mycket lika, men är inte lika. Partituret ger utrymme för skilda tolkningar. För en oinvigd är det ”grekiska” precis som det matematiska formelspråket, Morses signalsystem eller notationen av hur baletten Svansjön ska dansas. Tal- och skriftspråket är lineärt uppbyggt – ord måste följa på ord, vilket gör det svårt att precist beskriva komplicerade arrangemang. Kartan ger snabb och tydlig information om rumsliga mönster och kan t.ex. enkelt beskriva Europas staters storlek och gränsrelationer till varandra. Att uttrycka dessa förhållanden i tal eller skrift är omständligt och sannolikt skulle åhöraren eller läsaren ha en ganska förvirrad bild av förhållandena. Kartan ger emellertid en frusen bild – en stillbild av många processer, men inte en bild av processerna själva. Till detta krävs en dimension som visar förändring, d.v.s. ett slag av tidsdimension. Om kartan kompletteras med en tidsdimension konstrueras ett tidrum som kan beskriva mönster i rummet såväl som i tiden och därmed når man närmare att be-

Figur 2. Banor i tidrum. I figuren illustreras ett antal banor (trajektorier) i tidrummet. Alla är kontinuerliga, odelbara och löper i tidens riktning.

27


skriva förändring och processer. Beskrivningssättet ska närmare presenteras med fokus på att teckna människors rörelser som ett led i att analysera aktivitetsmönster i ett vardagligt sammanhang. En individ kan på en karta noteras med en punkt (angivande läge och en viss utbredning). Läggs tiden till som dimension så kommer individen i tidrummet att återges som en linje (trajektoria eller individbana), eftersom tiden alltid förflyter så rör sig punkten hela tiden i tidrummet (se figur 2). Om man befinner sig på samma plats blir banan parallell med tidsaxeln. Om man rör sig i rummet blir banan inte parallell med tidsaxeln utan avvikelsen härifrån är beroende av den hastighet man förflyttar sig med (se figur 2). Man rör sig alltid i tidsled. Detta beskrivningssätt gäller alla odelbara objekt (individ betyder odelbar) oavsett vad vi tycker eller tänker. Individen kan, per definition, således inte vara på två ställen samtidigt – inte heller försvinna en stund. Förflyttningarna i rummet kan inte vara hur snabba som helst (ljusets hastighet sätter en absolut gräns, men det är oväsentligt i en vardaglig situation). Detta utgör basen i den s.k. tidsgeografiska ansatsen.1 Ett enkelt exempel ska visa dess användbarhet.

En familjs vardag Anta att vi vill studera ett hushålls aktiviteter för att t.ex. analysera hur de organiserar sin vardag med arbete, inköp, skolgång med hänsyn till hur de kan färdas. Det vi direkt uppfattar som viktigt är var de olika stationerna (bostad, arbetsplatser, skola, daghem, inköpsställen etc.) är lokaliserade och hur familjemedlemmar kan resa mellan dessa. Lägger vi ut stationerna på en karta och ritar in vägnät och kollektivtrafiklinjer får vi en första bild av familjens situation. Om vi framställer deras vardag i en tidsgeografisk beskrivning får vi också med en tidsdimension och därmed ett mer strukturerat och informationsrikt material. Beskrivningen av en typisk vardag för en familj med man, hustru och två mindreåriga barn kan illustreras som i figur 3.2 Varje familjemedlem är redovisad med en individbana (vilken inte direkt visar vilken aktivitet man utför). Familjen är samlad fram till cirka klockan 8. Förutom sömn sker vanliga morgonaktiviteter. Närmare klockan 8 ”sprängs” familjen. Mannen tar sig med buss till sitt arbete och kvinnan går med båda barnen till dagis där hon lämnar det yngsta barnet. Sedan går hon till fritis med det äldre barnet som inte börjar sin skoldag så tidigt. Kvinnan går sedan till sin egen arbetsplats och senare skiftar det ena barnet på egen hand från fritis till sin skola. Vanligen ligger lokalerna för dessa vägg i vägg. Morgonens ”fission” kontrasteras av eftermiddagens fusion. Familjen ska åter samlas i hemmet. Barnen ska hämtas och ingredienser för middagen ska inköpas. Familjen fungerar som en enhet och dagens sysslor kan i viss mån läggas på olika medlemmar. Mannen hämtar nu det yngsta barnet på dagis för att underlätta för kvinnan som med det äldre barnet i släptåg ska handla hem. Hemma i bostaden samlas familjen 28


Figur 3. Ett fyrapersonshushålls vardag i tidsgeografisk framställning. Rummet framställs inte geografiskt så att avstånd kan mätas utan med olika ”stationer” som bostad, skola etc. Källa: Sveriges Nationalatlas, Arbete och Fritid, sidan 25. Teckning Nils Forshed

29


för att äta och umgås och denna kväll är den enda aktiviteten utanför bostaden mannens inköp av en kvällstidning. En till synes odramatisk, men ganska vanlig dag för många hushåll i Sverige idag. Varför nu använda ett tidsgeografiskt beskrivningssätt och inte bara en karta och en skriftlig beskrivning som ovan? I många fall räcker det, men om man verkligen vill komma åt aktivitetsmönstret ger den tidsgeografiska framställningen obestridliga fördelar. Man får en snabb och lätt uppfattad bild av mönstret och kan genast se t.ex. hur lång tid de olika personerna befinner sig på olika platser, hur länge och när hela familjen är tillsammans, hur den nödvändiga kopplingen mellan barn och vuxen löses, i vilken sekvens de olika aktiviteterna utförs. Allt detta är viktig kunskap för att t.ex. fundera över förändringar i familjens liv som

Vad händer om kvinnan tvingas byta arbetsplats och hamnar långt bort från barnets skola?

• • •

Vad händer om kollektivtrafiken förändras?

• • • •

Hur flexibel eller skör är den vardagsorganisation familjen har idag?

Vad händer om barnet vill gå i en speciell skola som ligger långt bort? Hur kan familjen ordna sin vardag om den tvingas eller vill flytta till en annan ort, ett annat bostadsområde? Kan ny teknik komma att påverka familjens aktivitetsmönster? Hur kan en drastiskt förändrad ekonomi påverka familjen? Hur kommer vardagslivet att förändras på sikt när barnen växer upp och ställer krav på mer fritidssysselsättning?

Frågorna är många. De rör det vardagliga, men de är därför inte enkla eller oviktiga att besvara. Aktivitetsmönster är ofta känsliga för störningar och en förändring för en person i ett hushåll får vanligen stora återverkningar på de andra medlemmarna. Hushållens förmåga att anpassa sig till förändringar varierar exempelvis med socioekonomiska förhållanden och inte minst med hur deras tidsgeografiska omgivningar är uppbyggda. Tänk om alla hushåll på en ort skulle kunna beskrivas tidsgeografiskt under ett dygn. En försämring av kollektivtrafiken, en nedläggning av en arbetsplats är lite av att peta i en myrstack. Mängder av individer måste ändra sina aktivitetsmönster, koordineringen, delegeringen mellan familjemedlemmar måste kanske göras om. Barnen måste kanske placeras i nya skolor. Familjen måste kanske investera i en ny bil etc. För att analysera en sådan situation krävs ett bra underlag och för den här typen av övervägande utgör ett tidsgeografiskt beskrivningssätt ett av de bättre. Det räcker inte enbart med en karta och inte heller med uppgifter om hur vi använder vår tid (se t.ex. tidsanvändningsstudier) utan hur vi kombinerar vår tids30


användning med rumsliga arrangemang, d.v.s. hur vi kan och faktiskt utnyttjar tidrummet. Tid och rum är oskiljaktiga; vi tänker alltid – mer eller mindre omedvetet – i tidrumstermer. Det är hela detta drama som en planerare i många delar konkret måste ha förståelse för när förändringar planeras och implementeras. Det är många uppgifter man måste samla in för att konstruera t.ex. en familjs rörelsemönster under en dag. Å ena sidan är det inte särskilt komplicerade uppgifter och å andra sidan erbjuder beskrivningssättet en strukturerad form för framställning. Detta gör att man snabbt kan se vilka uppgifter som saknas. När man väl samlat in och beskrivit dem finns ett utmärkt underlag för analys, bedömningar och beräkningar. Det är inte heller någon mening med att samla in en stor mängd av så detaljerade uppgifter. Ofta kan man nå långt genom att analysera och diskutera utifrån några typfall. Några statistiskt grundade slutsatser kan man inte nå men däremot en ökad insikt om vad som är väsentligt att uppmärksamma och kanske att göra fördjupade studier om. Att ett synsätt är mikroorienterat innebär inte att t.ex. varje individ måste studeras utan att man inser individens fundamentala möjligheter och begränsningar. Beskrivningssättet är inte knutet till en viss skala, som här vardagen, utan fungerar på samma sätt för att beskriva skeenden under några korta ögonblick som att teckna en persons livshistoria. Val av skala och detaljeringsgrad är beroende av vad man vill analysera och inte av beskrivningssättet.

Möjligheter och restriktioner Det tidsgeografiska diagrammet kan vara en enkel men nog så fundamental utgångspunkt för att gå vidare i sina studier. Vi människor dansar inte omkring i tidrummet på ett ostrukturerat, slumpmässigt sätt; vi befinner oss i den komplicerade verklighet som tidigare beskrivits i skiktfiguren. För det första har vi var och en individbundna kompetenser. Vårt behov av mat, dryck och vila, vår fysiska förmåga att röra oss, vår förmåga att uppfatta omgivningen, vår förmåga att utnyttja redskap i vår omgivning, vår förmåga att kontrollera förhållanden och ting i vår omgivning etc. ger oss som individer en viss kapacitet, som vi bär med oss och som vi inte hur som helst kan överföra till andra. En annan faktor som reducerar vår frihet att röra oss i tidrummet är kopplingen till andra och annat. Mycket av den verksamhet vi utför måste ske tillsammans med andra. Den är ofta reglerad så att vi tillsammans med andra bildar ”knippen” av individbanor i tidrummet, d.v.s. vi befinner oss på samma plats under en viss tid. Människa–maskin utgör också en koppling av banor. Poängen med mobiltelefonen är att den är så lätt att den enkelt kan vara kopplad till en person. Den gamla telefonen var bunden till en viss plats och kopplingen till den innebar ofta förflyttning för den person som ville telefonera. 31


I den tidsgeografiska beskrivningen framträder personernas och objektens banor konkret och tydligt och kopplingarna blir också lätta att notera. Nu irrar vi människor, som sagts, inte omkring planlöst och förflyttar saker och ting på ett slumpmässigt sätt. Vi styr och styrs på skilda vis. Att vissa knippen bildas, på vilket sätt de bildas, var och när och hur länge och vad som sker, är vanligen styrt av någon eller några. Styrning kan utövas på många sätt. Våra kollektivt omfattande värderingar, våra demokratiskt fattade lagar och regelsystem och de sätt på vilket vi arrangerar verksamheter i samhället utvecklar olika konfigurationer av banor och knippen i tidrummet. Här finns tydligt en maktaspekt, men den kan för tillfället lämnas åt sidan och förenklat kan vi tala om olika former av styrning i samhället. Våra möjligheter begränsas på ett grundläggande plan av de tre förhållanden som ovan berörts, d.v.s. individens kapacitet, begränsningen som kopplingen mellan människa-människa och människa-ting utgör samt den styrning som existerar i samhället. Inom tidsgeografin omtalas dessa som tre restriktioner för rörelser och handlingar i tidrummet. All utveckling i samhället bygger ytterst på att vi alla har idéer, intentioner, planer för framtiden om vad vi vill göra, enskilt eller i olika grupper. Vi kan använda begreppet projekt som sammanfattning för detta. Projekt kan vara individuella och avse att skaffa mat för dagen, att utbilda sig under många år, att bilda familj etc. Projekt kan vara kollektiva i den mening att de drivs av grupper, som regeringar, företagsledningar, föreningar och en familj för den delen. Projekt finns det gott om vid varje tidpunkt, men det är sannolikt så att de flesta projekt havererar. Projekt är planer som måste omsättas i sekvenser av aktiviteter vid rätt tid på rätt plats av rätt personer med rätt utrustning. Till detta krävs makt för styrning och i princip är det så att ju mer begränsade resurserna är desto kraftigare måste maktuttrycken bli. Begreppen ovan är alla relevanta för den sista biten i en grundläggande tidsgeografisk ansats. All befintlighet, all verksamhet kräver ett utrymme i tid och rum (=tidrummet) och som sagts ovan en viss konstellation av människor och ting. Ett seminarium, tillverkning av en bil, besök på en restaurang kräver en plats som är tillgänglig en viss tid och ägnad (storlek, utrustning etc.) för den tänkta verksamheten. Utrymmet i tidrummet, som kan liknas vid en liten ficka, måste också vara styrt och kontrollerat, kort sagt ordnat och har därför fått beteckningen en ordnad tidrumsficka. Det är ett generellt begrepp och avser stora som små, kortsiktigt eller långsiktigt sammansatta. När du läser detta är du sannolikt en del av en sådan ficka. Vilken nödvändig utrustning har den, hur har den kommit dit och vem förfogar över den, vem har ansvar, styr och kontrollerar etc.? Betrakta hushållet i figur 3 och begrunda vilka tidrumsfickor personerna träffar på under dygnet. Vem styr och ställer i dessa fickor, för vilkas vinning, hur kan de påverkas och förändras? Det introducerade beskrivningssättet och de speciella begreppen är mycket ge32


nerella och därför tillämpbara i valfri rums- och tidsskala.3 Den tidsgeografiska ansatsen med sina begrepp försöker ge fundamentala, allmängiltiga villkor, vilka vi aldrig kan slingra oss ifrån. Idag talar vi t.ex. mycket om globalisering som en många gånger genomgripande och övergripande idé för många verksamheter. Vi kan tänka globalt, men ingenting görs globalt – allt vi vill/måste göra sker ovillkorligen lokalt och konkret i ordnade tidrumsfickor. Genomförandet av globaliseringsidéer har emellertid omlokaliserat och omstrukturerat dessa. Nya idéer, nya strukturer – men alltid och överallt kopplat till tidrummet med alla dess påtaliga begränsningar.

De stora utmaningarna för framtidens planering – i en annorlunda dräkt I många av de efterföljande kapitlen kommer utmaningar för framtidens planerare att presenteras av skilda författare och omfatta frågor om befolkningens struktur och förändring, stadens utveckling, ekonomiska processer och förvaltande av vårt historiska arv. Pröva gärna att då och då tänka annorlunda. Vilka skikt berörs? Hur beskrivs sambandet mellan dem? Hur avgränsas problemen eller frågorna? Hur skulle problemen eller frågorna kunna konkretiseras med stöd av en tidsgeografisk beskrivning (individbanor, kapacitets-, kopplings- och styrningsrestriktioner)? Poängen med att tvinga sig till att tänka i något annorlunda banor är att skapa nya kedjor av associationer – associationer som kan ge nya infallsvinklar och perspektiv på både problem och lösningar. Att omsätta planer i praktiken är att i princip sätta ramar för människors beteenden i tid och i rum genom att konstruera eller riva barriärer i tidrummet. Tidsgeografin är ett utomordentligt hjälpmedel för att kunna inse hur barriärer/restriktioner kan hindra eller skapa möjligheter för skilda människor, aktiviteter och verksamhetsformer. Noter 1

2

3

Hägerstrand, Torsten, 1974, Tidsgeografisk beskrivning – syfte och postulat. Svensk geografisk årsbok, s. 86-94. Ellegård, Kajsa & Lenntorp, Bo, 1993, ”Tillvarons omvandling”. I Sveriges Nationalatlas: Arbete och Fritid, Höganäs: Bra Böcker, s. 22-39. Hägerstrand, Torsten, 1985, Time-geography: Focus on the Corporeality of Man, Society, and Environment. The Science and Praxis, The United Nations University, s 193-216 Lenntorp, Bo, 1998, Orienteringsanvisningar i ett forskningslandskap. I Gren, Martin & Hallin, P.O. (red.) Svensk kulturgeografi – en exkursion inför 2000-talet. Lund: Studentlitteratur s. 67-85.

33


Rumsliga obalanser i befolkningens sammansättning och bosättning Av Gunnel Forsberg Man kan kanske undra varför vi i början av en bok i samhällsplanering har en text om befolkningsfrågor. Men det är egentligen ganska logiskt. Eftersom planering handlar om framtiden vill planerare gärna veta vad som ska komma att ske med dem som man ska planera för – människorna. Vi ska därför fortsätta ytterligare ett tag med befolkningsfrågorna och studera konsekvenser av befolkningens sammansättning och geografiska fördelning. Vi ska analysera några viktiga befolkningsförändringar och se hur dessa är sammankopplade med andra samhällsomvandlingar. Vidare presenteras några av de senare rönen när det gäller befolkningsstrukturen i det post-industriella samhället. Vårt fokus är hela tiden konsekvenserna för planeringen på olika nivåer. Befolkningsfrågan är inte något som bara rör Sverige. Det är huvudsakligen kanske en global fråga. FN:s miljökonferenser, t.ex. Riokonferensen och dess uppföljare, handlar mycket om befolkningsfrågor, nämligen vad är det som hotar vår miljö? Är det att befolkningen tillväxer eller är det hur vi förbrukar de resurser som vi har?

Med geografiskt fokus När geografer studerar befolkningens struktur och sammansättning är det i första hand den rumsliga fördelningen som analyseras. Men det handlar också om förhållandet mellan befolkningen och omgivningen. I ett globalt perspektiv har det länge funnits en oro för befolkningstillväxtens konsekvenser. Det har funnits en osäkerhet när det gäller jordens möjlighet att erbjuda den växande befolkningen tillräckligt av livsnödvändiga resurser för en rimlig levnadsstandard. I grunden handlar det om förhållandet mellan befolkningens storlek och jordens bärkraft. Över 80% av jordens befolkning har levt under mindre än 0,1% av mänsklighetens historia. Befolkningsökningen kan i det perspektivet te sig rätt skrämmande. Hur skall detta sluta? Har vi redan nått taket?1 På 60-talet vaknade en misstanke om det ekologiska systemets kollaps. Västvärlden började oroa sig för ”befolkningsexplosionen”. Boken Tyst vår av Rachel Carson blev en väckarklocka.2 Hon beskrev jordens långsiktiga urlakning som en effekt av formeln I=PxF där 34


I= den totala påverkan på ekosystemet, P= befolkningens storlek och F= påverkan/cap. Här synliggjordes att problemet lika mycket handlar om varje persons påfrestning på ekosystemet som antalet personer på jorden. Detta gav upphov till en omfattande forskning på området. Mest uppmärksammad blev Romklubbens rapport Limits to Growth.3 Här samlades en stor grupp vetenskapspersoner för att med hjälp av en mängd statistiska modellberäkningar analysera hur mycket jorden kan tänkas tåla. De kom fram till att om allt skulle fortgå som vanligt, skulle systemet kollapsa ca år 2100. Romklubbens ledamöter såg endast två lösningar på detta problem. Antingen kommer naturen att sätta en gräns med massvält, sjukdomar, förgiftning o.s.v., eller också är det nödvändigt med grundläggande förändringar av produktionen från industri till jordbruk och utvecklandet av en mer ekologisk livsstil. Begrepp som ”Small is Beautiful” och ”Ny ekonomisk världsordning” myntades som modell för en framtida lösning. Romklubben byggde på en malthusiansk teori om förhållandet mellan befolkningen och miljöns möjligheter att försörja densamma. Malthus, som blev berömd med skriften Essay on the principle of Population, 1798, menade att ekvationen oundvikligen måste leda till svält och misär. Enligt honom var det bara möjligt för livsmedelstillgången i världen att tillväxa aritmetiskt, d.v.s. 1, 2, 3, 4, 5, 6 o.s.v. Befolkningen däremot tillväxer geometriskt 1, 2, 4, 8, 16, 32 o.s.v. Det leder med nödvändighet till livsmedelsbrist, som i sin tur leder till svält och hungersnöd. Befolkningens storlek kontrolleras alltså huvudsakligen genom variationer i dödstalet, menade Malthus. Romklubben fick mycket kritik. Vissa menade att faran var betydligt överskattad. Marknadskrafter hade förmåga att anpassa resurserna genom substitution, menade man. Resurserna kommer inte att ta slut eftersom priset kommer att höjas när det blir knapphet. Då blir det intressant att hitta alternativa resurser. Andra menade att Romklubben hade fel eftersom befolkningstillväxten är drivkraft för utveckling. Befolkningsexplosionen skapar ett gyllene tillfälle att skapa något nytt, menade man. Framstegen skapas genom behoven. Denna teori utvecklades bland annat av den danske forskaren Esther Boserup som menade att människors drift att överleva och upprätthålla god levnadsstandard påverkar deras reproduktion, d.v.s. befolkningens tillväxt regleras med variationer i födelsetalen. Dessutom skapar befolkningstrycket incitament för tekniska innovationer när det gäller att höja taket. Men det fanns också en kritik mot Romklubben som utgick från att kollapsen var mycket mer närliggande i vissa områden. Man menade att det var meningslöst att beräkna riskerna på global nivå, de måste göras på lokal och regional nivå. Bekymret är inte befolkningsstorleken utan vad vi gör med våra resurser luft, vatten, skogar, jordar, atmosfär. Det teknologiska systemet förstör dessa resurser ge35


nom giftspridning och föroreningar. Långt innan befolkningen nått smärtgränsen har vi förstört levnadsbetingelserna för ett liv på jorden, menade dessa kritiker. Vidare ifrågasattes att det skulle finnas något samband mellan befolkningstillväxt och ekonomisk tillväxt och därmed ökat tryck på resurserna. Istället bör man söka orsakerna i strukturella och institutionella faktorer. Det handlar om produktion, distribution och konsumtion av livsmedel och andra nödvändiga varor. Problemet är inte antalet människor utan den ojämna fördelningen av resurser och makt.

Det finns inga enkla lösningar Men med tiden har denna oro ändrat karaktär, dels på grund av att tillväxten inte varit så omfattande som de framskrivningar som gjordes under sextio- och sjuttiotalet antydde. Dels på grund av att forskningen anammat teorin om att det inte är befolkningens storlek som är problemet utan den ojämna fördelningen av densamma och av tillgången på resurser. Det har samtidigt riktat uppmärksamheten från regioner med höga födelsetal till regioner med hög resursförbrukning per capita. De internationella miljökonferenser som hålls numera ägnar en stor del av tiden åt dessa frågor. Ytterligare en teori utgår från att de tre komponenterna – fertilitet, mortalitet och migration – tillsammans verkar för att upprätthålla jämvikten. Migration är dessutom det snabbaste sättet att anpassa sig till förändrade livsvillkor. Därför är den komponenten en av de kraftfullaste när det gäller att förklara snabba befolkningsförändringar. Men befolkningens fördelning och förändring kan skapa problem också på den lokala nivån. Människorna är inte jämnt utspridda över jordytan, de tenderar att klumpa ihop sig i vissa mönster. Vissa områden präglas av en stor befolkningsökning till följd av höga födelsetal och/eller stor inflyttning, medan andra områden har en befolkningsminskning som kan vara en följd av höga dödstal och/eller utflyttning. Vissa platser har en befolkningspyramid med mycket bred bas – många unga och få gamla. I andra fall är situationen den omvända. I båda dessa fall uppstår planeringsproblem. Därför är det inte tillräckligt för en befolkningsgeograf att enbart studera de rumsliga mönstren. Det handlar också om att förklara dessa och att spekulera i de förändringar i det sociala livet som dessa processer leder till. Det leder oss också till att studera hur människan påverkar sin miljö. På vilket sätt har miljön förändrats till följd av människans sätt att organisera sitt samhälle och sin försörjning? Den negativa miljöpåverkan har uppmärksammats under efterkrigstiden, men har det också skett någon form av positiv förändring? Det kan också vara relevant att ställa frågan om vem det är som har påverkat. Det finns en tendens att vi pratar om människan som något opersonligt och konflikt36


fritt. Men vissa människor har påverkat mer än andra och olika människor har påverkat på olika sätt. Dessutom kan det vara så att det sätt som vissa människor utnyttjar jordens resurser på, kan få stora konsekvenser för människor någon helt annanstans.

Livslängd och geografi För Sveriges del handlar befolkningsfrågan i första hand om stagnation, låga födelsetal, åldrande befolkning och avfolkning av vissa delar av landet. Vi föder färre barn, vi lever allt längre och vi tenderar att klumpa ihop oss på vissa begränsade ytor.4 Vi vet att dödligheten är 100 procent. Därför kan man tycka att det inte är mycket mer att orda om det. Men i boken om Ronja Rövardotter frågar hennes far Mattis förtvivlat om man verkligen kan dö av ålderdom, när gode vännen Skalleper ligger för döden. Och det är en relevant fråga. Vi dör nämligen huvudsakligen av någon annan orsak än ålder, även om de sjukdomar som leder till döden blir vanligare ju äldre vi blir. Hur långt livet skulle kunna vara om inget annat tillstöter vet väl ingen ännu. Däremot ser vi att livslängden påverkas av våra levnadsvanor, såsom arbete, mathållning, fysisk aktivitet o.s.v. Men livslängden varierar också geografiskt, såväl i ett globalt sammanhang som i ett nationellt. Den stora skillnaden går mellan länderna i den tempererade zonen å ena sidan och länderna i tropiska Afrika och delar av Asien å andra sidan. Men inte bara livslängden varierar geografiskt, det gör också dödsorsakerna. Infektioner är orsak till nära hälften av dödssiffran i länder där medellivslängden är under 40 år, bland annat på grund av det varma klimatet som gynnar tropiska sjukdomar som gula febern, malaria etc. Vi kan kalla dessa för fattigdomssjukdomar och dödlighet orsakad av undernäring. Bortsett från rena katastrofsituationer, dör de flesta inte direkt av svält. Däremot blir man mottaglig för infektioner av undernäring och motståndskraften nedsätts. Låg genomsnittsålder är dessutom ofta en effekt av hög barnadödlighet. Det är barnen som är mest mottagliga för dessa fattigdomssjukdomar. Motsatt förhållande gäller för sjukdomar som cancer, hjärt-/kärlsjukdomar och infarkter. Det är sjukdomar som drabbar äldre människor och dessa dominerar alltså dödsorsakerna i länder med högre medellivslängd. De kallas ofta för vällevnadssjukdomar och dödlighet till följd av överkonsumtion. Dessa sjukdomar utvecklas under lång tid och drabbar främst äldre människor. De kan dock inte bara förklaras av åldersstrukturen. Även levnadssätt och föroreningar spelar roll. Förutom dessa finns naturligtvis en stor mängd förhållanden som leder till döden: våld, katastrofer, krig. Men också magsjukdomar kan vara livshotande, speciellt i områden med förorenat vatten. Sistnämnda förhållande är ofta förklaringen till hög barnadödlighet. 37


Statistiskt sett beror dödligheten också på kön. Mortaliteten är lägre för kvinnor än för män, den förväntade livslängden är således större. I utvecklade länder är kvinnors livslängd i genomsnitt ca 6-7 år mer än mäns, vilket leder till att antalet gamla kvinnor och änkor är större än antalet gamla män och änklingar. Även inom enskilda länder finns det skillnader i dödlighet. Dels beror det på att olika grupper har olika utbildning, yrken, inkomster och är utsatta för olika typer av dödsrisker. Genom att vi har olika näringsliv i olika områden, kan man också se att dödsriskerna varierar geografiskt eftersom olika näringsgrenar har olika typer av yrkesrisker i form av olyckor, förslitning, giftiga ämnen, dammlunga m.m. Dels beror det på att människor i olika delar av landet har olika tillgång till sjukvård. I ett glest befolkat land som Sverige, kan det vara svårt att upprätthålla fullgod sjukvård överallt. Intresset för den medicinska geografin har blivit allt större i samband med bättre tekniska möjligheter att söka efter rumsliga samband.5 Genom att kartera dödsorsaker på olika platser tillsammans med andra faktorer som gäller på dessa platser kan det vara möjligt att se vilka omgivningsförhållanden som skapar onormalt höga dödlighetstal. Orsakerna kan delvis vara fysiska, kopplade till naturgeografiska förhållanden, som t.ex. radioaktiv bakgrundsstrålning från urberget. Det kan också handla om byggnadsmaterial, t.ex. blåbetong, även om detta ansetts som en relativt obetydlig faktor. Däremot anser man att det kan finnas ett samband mellan dricksvattnets hårdhetsgrad och vissa hjärt- och kärlsjukdomar. Men än viktigare är det med luft- och vattenföroreningar. Det kan t.ex. finnas bly, aluminium, nitrat eller bekämpningsmedel från jordbruket i vattnet. I industriområden och i större städer ökar sjukdomar i andningsorganen. Dödsorsakerna har också sociala orsaker, såsom lokala traditioner och vanor. Det har konstaterats att (främst) män i skogslänen fortfarande äter mat för att täcka en skogsarbetares behov, även om en skogsarbetare idag har ett stillasittande arbete där det räcker att orka hantera en joystick. Det är ingen tvekan om att befolkningens hälsa, välbefinnande och livslängd är faktorer som samhällsplaneringen bör ta hänsyn till.

Flöden mellan generationer Skillnader i födelsetal mellan länder är lite mer komplicerade att analysera och förklara än skillnader i dödstalen. Bland annat beror det på att fluktuationer i födelsetalet ger ”ringar på vattnet” i de följande generationerna. Ett exempel på detta är den så kallade ”babyboomen” efter andra världskriget. Denna ålderspuckel består av ”fyrtiotalisterna”, som är många i antal – inte bara i Sverige utan i hela västvärlden. Denna puckel kom igen på sextiotalet, när fyrtiotalisterna fick barn och syns också på åttiotalet, när sextiotalisterna fick barn. 38


Även om det är många faktorer som påverkar födelsetalen, kan man generellt ändå finna vissa samband mellan födelsetalen och ekonomiska förhållanden, bland annat i termer av flöden av välfärd inom en familj eller mellan generationer. Där det är ekonomiskt gynnsamt för familjens överlevnad med många barn är fertiliteten hög, t.ex. när barnen tidigt deltar i arbetet för försörjning, eller där barnen är föräldrarnas enda pensionsförsäkring. I ett familjebaserat produktionssystem sker nettoflödet av välfärd från barn till föräldrar. I detta samhälle gäller det att ha en hög fertilitet, eftersom föräldrarna drar nytta av barnen. De utför ”barnarbeten”, d.v.s. de ger föräldrarna service av olika slag, de deltar i produktionsarbetet t.ex. i jordbruket, sköter om föräldrarna när de blir äldre. De sköter även vissa viktiga religiösa och ceremoniella funktioner samt ger status i ett samhälle där antalet barn ger makt och prestige. Barn blir en garant för en god ålderdom och ett gott omhändertagande efter döden; en livförsäkring. Där barn däremot huvudsakligen innebär en ekonomisk belastning, tenderar fertiliteten att vara låg. Det gäller t.ex. i länder där den kvinnliga förvärvsfrekvensen är hög men den offentligt organiserade barnomsorgen är dåligt utbyggd. Kostnad i form av utebliven förtjänst eller uppsägning innebär att familjer väljer få barn, ofta färre än det så kallade reproduktionstalet. I ett industribaserat produktionssystem sker nettoflödet från föräldrar till barn. Genom det obligatoriska skolsystemet och separationen mellan arbete och familj, blir barnen en kostnad. Föräldrarna försörjer barnen under skoltiden. I skolan fostras barnen till självständiga individer. När de lämnar skolan bildar de ett eget hushåll, en egen kärnfamilj. Kärnfamiljen tar inte ansvar utanför den egna gruppen. Familjen är i detta samhälle ingen produktionsenhet, utan en reproduktions- och konsumtionsenhet. Industrialismen har försvårat och begränsat möjligheten att kombinera produktivt och reproduktivt arbete. Givetvis finns också många andra faktorer, arvslagstiftningen (att ha få arvingar har varit ett sätt att undvika ägosplittring), giftermålsålder, födelsekontroll, läskunnighet, kvinnans situation o.s.v. som påverkat födelsetalen. Fertiliteten idag samvarierar huvudsakligen med sociala klasser. Hög utbildning och hög inkomst innebär lägre fertilitet, bland annat beroende på senare giftermålsålder och högre kvinnlig förvärvsfrekvens. Dessutom kan man urskilja regionala skillnader, vilka dock inom ett land snarare kan hänföras till varierande sociala villkor än till omgivningsfaktorer, även om det finns misstankar om att vissa miljöproblem sänker fertilitetstalen, man har t.ex. kunnat konstatera regionala variationer när det gäller missfall. Höga regionala fertilitetstal anses ibland vara ett utslag av arbetsmarknadssituationen. Hög arbetslöshet leder till att fler barn föds. Men denna hypotes motsägs av andra resultat som säger att oro på arbetsmarknaden med få fasta arbetstillfällen istället är det som gör att fertiliteten sänks. Givetvis är barnafödandet inte huvudsakligen en fråga om ekonomi och arbetsmarknad utan om 39


attityder och önskningar. De regionala variationerna anger dock att det också finns andra förklaringar till när i tiden man väljer att få barn.

Nationell och internationell migration Migrationen är en viktig komponent i en befolknings förändring. Den svenska befolkningens storlek upprätthålls till exempel till stor del genom immigration. På många sätt kan man säga att migrationen har varit en drivande kraft i utveckling. Genom att sprida kulturer och tekniskt kunnande och genom att blanda folkgrupper har utveckling kommit till stånd. Migration kan alltså ses som ett universellt uttryck för människans rumsliga beteende. Det kan antingen vara frågan om tvingande flyttningar – av ekonomiska eller politiska skäl, eller frivilliga flyttningar – för att förbättra levnadsvillkoren. Vissa former av migration dominerar under vissa perioder, andra former under andra perioder och i andra regioner. Idag är det arbetsmigration och flyktingströmmar som dominerar världsbilden när det gäller migration. Arbetsmigrationen sker både i form av flyttningar inom länder – till exempel som urbanisering, d.v.s. flyttning från land till stad, och som internationell flyttning. Flyktingströmmarna går i stor utsträckning mellan länder och världsdelar även om en stor och inte så uppmärksammad del av dessa omflyttningar sker inom länder. För att diskutera migration är det viktigt att skilja mellan nettomigration, d.v.s. balansen mellan inflyttade och utflyttade, och bruttomigration, d.v.s. totala antalet individer som flyttat ut eller in. Den förstnämnda beräkningen synliggör huvudsakligen kvantitativa förändringar medan den sistnämnda beskriver förändringar av kvalitativ karaktär, d.v.s. hur många av olika åldersgrupper som flyttar ut eller in. Under ett år sker ungefär en miljon inrikes omflyttningar. Men av denna stora mängd sker hälften inom den egna församlingen. Det är flyttningar som inte påverkar individens arbets- och sociala nätverk. En tredjedel är flyttningar över kommungräns och en sjättedel över länsgräns. Bortsett från den internationella migrationen, kan man konstatera att de långväga flyttningarna minskat kraftigt. Detta är huvudsakligen inte en konjunktureffekt och inte heller en demografisk effekt, utan kan tolkas som en effekt av den ökade förvärvsfrekvensen bland kvinnor. När båda makarna i ett hushåll är beroende av ett lönearbete försvåras möjligheten att finna en ny lokal arbetsmarknad som tillgodoser bådas krav och behov. Andra faktorer är löneutjämning och prisutvecklingen på bostadsmarknaden. Migration har alltid haft en framträdande roll inom samhällsgeografisk forskning som fokuserat på migrationen från periferi till centrum, d.v.s. från tredje världens länder till industrinationerna i Europa och USA och från landsbygden till städerna. Dessa arbetskraftsvandringar har varit de dominerande och har liksom folkvandringar under mänsklighetens historia handlat om överlevnad och försörjning. 40


Teorier om segregering och migration6 Att befolkningen inte är en stabil struktur, skapar problem för dem som har till uppgift att planera den fysiska och sociala miljön på lokal nivå. Givetvis vore det bättre om folk höll sig stilla, levde sin förväntade livslängd, fick sina 2,1 barn och levde sitt liv på samma ställe. Då vore det mycket lättare att planera bostäder, arbetsplatser, vård- och omsorgsinstitutioner. Men eftersom samhället tillåter människor ganska stora frihetsgrader (åtminstone inom landet) blir det viktigt att veta någonting om människors flyttbeteeende. Den rumsliga obalansen i befolkningsstrukturen mellan regioner, städer och glesbygd, mellan städer av olika storlek är ett av de största planeringsproblemen. Men det finns också obalansproblem inom regioner och städer. Dessa tar sig uttryck i rumslig segregering och utträngning, många gånger kopplade till skillnader i ekonomiska villkor, ålder, kön, klass och etnisk tillhörighet. Denna segregering pågår och förstärks genom omflyttningar. Vissa människor flyttar från, andra till. En mycket stor del av modern planering handlar om att försöka minska segregeringen, men trots alla försök att hitta modeller som ökar integrationen, fortgår omflyttningen, såväl mellan regioner som mellan stadsdelar. Migrationsströmmarna har därför gett upphov till en mängd förklaringsmodeller. Flera av dessa är så kallade makromodeller vilket innebär att man söker efter gruppers beteenden, t.ex. att det finns samband mellan hur stor en stad är och vilken dragningskraft den har (gravitationsmodell) eller att människor flyttar stegvis, till närmsta ort som uppfyller behoven. Andra teorier studerar hur människor flyttar beroende på ålder, ekonomi, social situation o.s.v. Det finns också mikromodeller, som ser till enskilda individers handlingar, för att förklara migrationen. Det är beteendeinriktade modeller som utgår från att människan försöker maximera sin lycka, man flyttar till exempel till allt bättre boende, enligt en ”boendekarriär”-modell. Strukturperspektiv (makromodeller) Bland makromodellerna finner vi t.ex. den klassiska gravitationsmodellen som lånats av naturvetenskapen för att finna en formel för hur människor flyttar mellan orter. Redan 1885 formulerade Ravenstein en ”migrationslag” där han konstaterar att det finns ett samband mellan migrationens omfattning och inflyttningsområdets befolkningsstorlek. De flesta flyttningar är kortväga och ju längre sträcka man flyttar, desto mer centralt i befolkningskoncentrationen söker man sig. Dessa tankegångar formaliserades under mellankrigstiden i en formel som säger att mängden flyttare mellan två orter är direkt proportionell mot produkten av respektive orts befolkning (massan) och negativt proportionell mot (den kortaste) resvägen mellan dem. 41


Denna modell har genomgått en avsevärd utveckling sedan 1885. Man har utvecklat alltmer sofistikerade metoder för att mäta betydelsen av förhållandet mellan befolkningsstorleken och avståndsfriktionen för att förklara migrationens omfattning och riktning. En betydande vidareutveckling av gravitationsmodellen är teorin om ”intervening opportunities” (ung. ”mellanliggande möjligheter”). Det handlar om att se vad som kan hindra en flyttning från A till B. Finns det en plats C mellan dessa två punkter som man kan välja att bosätta sig på? Enligt denna teori har det faktiska avståndet mindre betydelse än rummets utformning i form av alternativa destinationer på vägen till den ”optimala” stationen, eftersom flyttning är ett ekonomiskt och socialt kostsamt företag. Man väljer alltså den närmaste platsen som är acceptabel. Men enligt teorin skulle C inte vara ett boendealternativ om det inte fanns en ursprunglig dragningskraft från B. Andra makromodeller, t.ex. multipla regressionsmodeller, laborerar med fler förklaringsfaktorer som ålder, socio-ekonomisk status, tidigare erfarenheter av flyttning, mängden flyttare och områdets attraktivitet. Ålder ses i dessa regressionsmodeller som den viktigaste faktorn. Studier har visat att det är när man är ung och när man flyttar från barndomshemmet som man är mest benägen att flytta långt. Även familjebildning och arbete är viktiga åldersrelaterade faktorer. En viss ökad rörlighet finner man också bland pensionärer. Den socio-ekonomiska statusen är nära relaterad till arbetssituationen. Traditionellt har lågstatusgrupper, med låga fasta kapitalvärden, varit de mest mobila. Lågavlönade industri- och servicearbetare har flyttat till arbetstillfällen. Dessa lågavlönade har dock idag ingen anledning att göra längre flyttningar, då deras utsikter att erhålla ett bättre arbete är mycket små. I dagens västerländska samhälle har därför denna grupp ersatts av de kvalificerade, högutbildade höginkomsttagarna, vilka numera är de mest mobila, speciellt över långa avstånd. Detta gäller dock inte alla höglönegrupper. Vissa har investerat i bostäder, sociala relationer och kundkretsar, vilket gör dem mycket stationära. Däremot har vi fått en ”elit” av mobila högre tjänstemän inom tekniska och administrativa yrken. Tidigare erfarenheter av flyttning har i regressionsmodellerna betydelse på så vis att inflyttare har en större sannolikhet för utflyttning i jämförelse med infödda. Mängden flyttare har betydelse på så vis att de personliga kontakterna med tidigare flyttare kan ha ett högt förklaringsvärde för såväl omfattning som destination. Modellmässigt är denna faktor komplicerad då det är omöjligt i en aggregerad modell att mäta omfattningen av vänrelationer. Därmed kommer vi in på den sista faktorn i regressionsmodellerna, områdets attraktivitet. I de flesta makromodeller är det områdets ekonomiska situation som mäts, t.ex. BNP, per-capitainkomst, arbetstillfällen, arbetsmarknadssituationen m.m.

42


Individperspektiv (mikromodeller) I mikroteorierna kopplas flyttningen i stor utsträckning till ett livscykelperspektiv. Ett hushåll har skilda behov i olika faser i livscykeln, vilket kan generera flyttningar. De olika stadierna i ett hushålls livscykel kan indelas i perioderna före och efter ”barnen” med ett antal olika barnperioder. Medan man före barnen väljer att bo i billiga citylägenheter, väljer man större, bekvämare, mindre centrala lägenheter eller enfamiljshus under barnperioden för att söka en mindre bostad när barnen flyttat hemifrån. Där stannar man sedan tills man har behov av institutionell vård. Förändringar i hushållets storlek och sammansättning, giftermål och skilsmässor är också tillfällen där flyttning är nödvändig. Detta kan även kallas för en ”push and pull”-teori, d.v.s. att människor drivs ut respektive dras till olika områden. Med pushfaktorer menas negativa förhållanden på hemorten, såsom arbetslöshet, slum, dålig ekonomi, medan pullfaktorer utgörs av attraktionskraften hos inflyttningsorten. Ytterligare en mikromodell är den s.k. humankapitalteorin som mäter de ekonomiska kostnaderna och vinsterna med en flyttning. Fördelen med denna teori är att den kan beakta det faktum att flerpersonershushållen idag består av två förvärvsarbetande makar. Tvåförsörjarfamiljen är mer trögrörlig än enförsörjarfamiljen eftersom det blir svårare att finna en arbetsmarknad där bådas behov sammanfaller. Dessa familjer kan därför vara i behov av en bostadsregion med ett rikt utbud av arbetstillfällen inom pendlingsavstånd. När det gäller att fatta beslut om en flyttning är också den mentala uppfattningen av nyttan med en plats (place utility) väsentlig. Migrationen är en process med två faser. Den första fasen består i en otillfredsställelse eller vantrivsel med situationen i boendet. Detta kan lösas på olika sätt. Man kan förändra sina krav, man kan förändra sin omgivning och bostad eller man kan välja att flytta. Om valet blir att flytta inträder nästa fas som består i att värdera nyttan av olika tänkbara bostadslägen inom hushållets sökradie. Förutsättningen för att man faktiskt skall flytta är att man finner en plats där nyttan för hushållet förväntas vara större än där man bor i utgångsläget. Kunskaper om individers uppfattning av olika rum, preferenser och handlingar är viktiga pusselbitar i förståelsen av hur denna sökprocess går till. Upplevelsen av otillfredsställelse handlar t.ex. inte enbart om objektiva faktorer som boendestandard och brister i omgivningen. Det handlar också om hur man upplever möjligheten att komma därifrån. Om man inte har någon möjlighet att flytta tenderar man att rationalisera sitt kvarboende. Ju större flyttningspotential man har, d.v.s. hur lätt man har för att flytta, desto lägre stresströskel behövs för att man skall byta boendemiljö. I detta sammanhang är känslan av platsidentitet respektive platsalienation en bidragande faktor för flyttningspotentialen. Valet av destination är mycket en fråga om information och kunskap om möjliga platser att flytta till. Speciellt har migrationsforskare intresserat sig för individers ”rumsliga medvetenhet”. Här har man skilt mellan ”aktivitetsrummet”, den 43


geografiska omgivning som man har direkt kännedom om och dagliga kontakter med, och det ”indirekta kontaktrummet”, som man har information om genom allmänna kanaler, t.ex. massmedia. Vissa yrkesgrupper har omfattande indirekta kontaktrum medan andra har mycket begränsad och fragmentarisk kunskap om områden utanför det egna aktivitetsrummet. Samtidigt kan man konstatera att få flyttningar föregås av grundliga inventeringar och undersökningar om olika alternativ. I många fall styr tillfälligheter och till synes irrationella beslut det val man slutligen gör.

Avslutning Detta avsnitt har förhoppningsvis belyst varför det är meningsfullt att börja en bok om planering med att berätta om befolkningsfrågor. Det är för att skapa goda levnadsvillkor för medborgarna som planeringsuppdragen motiveras. Befolkningens successiva förändring – åldersmässigt, geografiskt och hälsomässigt – leder till ständigt nya planeringsbehov. Tillsammans med förändringar inom ekonomin och i samhällets värderingar och normsystem skapar befolkningsförändringarna underlag för spännande om- och nytolkningar av gårdagens planeringsinsatser och grund för nya framtidslösningar. Samhället blir aldrig färdigplanerat och färdigbyggt. I detta ligger den stora charmen och utmaningen. Varje generation planerare har förutsättningar att skapa allt bättre levnadsbetingelser för medborgarna. Noter 1 2 3

4 5 6

Jones, Huw, 1990, Population Geography, second ed. London: Paul Chapman Publishing. Carson, Rachel, 1963, Silent spring. London: Hamilton. The limits to growth : a report for the club of Rome’s project on the predicament of mankind. 1972, New York: Universe books. Sveriges Nationalatlas: Befolkningen, 1991, Höganäs: Bra Böcker. Geografiska informationssystem (GIS) är exempel på sådana metoder. Jones, H. a.a.

44


Befolkningsstatistiken hjälper till att förklara Av Karin Dahmström Befolkningsstatistik eller demografi (det grekiska ordet ”demos” = folk) har till uppgift att beskriva och analysera befolkningar med särskild hänsyn till storleken, sammansättningen och utvecklingen. Därvid är vissa variabler extra intressanta. När det gäller att beskriva en befolkning till storlek och sammansättning vill man framför allt ha uppgift om

• • • • •

kön ålder civilstånd medborgarskap bosättningsort (region)

Dessa uppgifter hänför sig vanligen till en viss tidpunkt, och man talar då om tvärsnittsdata. En vanlig tidpunkt är 1 januari eller 31 december ett visst år. När man analyserar en befolkning, vill man ofta hitta förklaringar till en viss befolkningsutveckling. Vilka faktorer påverkar t.ex. en folkökning respektive en folkminskning? Hur kan man förklara att en befolkning har en viss sammansättning vad gäller kön och ålder vid en viss tidpunkt? Man behöver då studera olika förändringsvariabler, t.ex.

• • • •

fruktsamheten dödligheten civilståndsändringar flyttningar

Förändringarna avser och mäts vanligen under en period, t.ex. ett år, och man talar här om perioddata. Nedan visas först hur befolkningens storlek och sammansättning kan beskrivas och illustreras, medan förändringarna i en befolkning tas upp därefter. Speciellt ges numeriska exempel på hur fruktsamhet och dödlighet kan mätas i en befolkning. Efter det ges en kort historisk tillbakablick över befolkningsstatistikens utveckling samt exempel på hur man nu kan erhålla information om befolkningen. Ett viktigt användningsområde för denna statistik är när samhällsplanerare och andra besluts45


fattare gör befolkningsprognoser, antingen för hela riket eller för mindre regioner. I det sista avsnittet visas hur man principiellt kan gå tillväga.

Befolkningens storlek och sammansättning I Sverige fanns det vid årsskiftet 2003/2004 8 975 670 personer och i hela världen 2000 ca 6,06 miljarder, med Kina som den folkrikaste nationen. Ökningstakten i världen uppskattas till ca 250 000 per dygn. Enligt prognoser som FN har gjort, beräknas den totala folkmängden år 2050 att vara ca 9,3 miljarder. Befolkningen i Sverige har nästan femfaldigats sedan 1750, och den största folkökningen inträffade under andra halvan av 1800-talet, trots den stora utvandringen till Amerika. En folkökning kan ses som summan av naturlig folkökning och invandringsöverskott. Den naturliga folkökningen, vilken kan vara positiv eller negativ, definieras som skillnaden mellan antalet levande födda och antalet döda; jämför också senare avsnitt. På motsvarande sätt definieras invandringsöverskott i en region som skillnaden mellan antalet invandrare och antalet utvandrare. Dessa begrepp är relevanta inte bara för hela länder utan också för mindre områden, t.ex. kommuner eller delar av en kommun. När man avser flyttningar mellan regioner i ett land, talar man dock vanligen om inflyttade och utflyttade. Under senare hälften av 1800-talet och ända fram till ca 1930 var det framför allt den naturliga folkökningen som bidrog till folkökningen. Från 1930 började emellertid Sverige att få ett invandringsöverskott, vilket har varit en bidragande orsak till folkökningen under senare decennier. Speciellt under slutet av 1990-talet har den naturliga folkökningen visat på ett underskott. När man beskriver en befolkning, bör den alltid redovisas åtminstone efter kön och ålder. Variabeln kön är givetvis kvinnor respektive män. Med variabeln ålder avses antalet uppnådda åldersår. En person som registreras såsom varande 20 år, har en faktisk ålder i intervallet 20<x<21, d.v.s. man avrundar den kontinuerliga variabeln åldern neråt och personen anses vara i genomsnitt 20,5 år. De vanligaste åldersredovisningarna är i form av 1-års- eller 5-årsklasser. De senare är därvid 0-4, 5-9, 10-14 o.s.v. Man kan också ha alternativa klassindelningar, om man t.ex. vill belysa en speciell frågeställning. Sålunda får man med indelningen 0-6, 7-16, 17-24, 25-64, 65- år särredovisning för förskolebarn, barn i skolåldern, ungdomar, personer i aktiv, yrkesverksam ålder samt för pensionärer. Den sistnämnda indelningen kan vara av speciellt intresse när man vill studera befolkningsutvecklingens ekonomiska konsekvenser med avseende på försörjningsbördan. Ett diagram som visar den aktuella åldersstrukturen hos en befolkning uppdelad på kön, är befolkningspyramiden (figur 1). Den har sin utgångspunkt i det varierande antalet födda personer för vart och ett av åren, säg 100 år bakåt i tiden. Dessa s.k. födelsekohorter har sedan reducerats genom dödsfall och utflyttningar samt ökat genom inflyttningar. Att t.ex. antalet födda i början av 1930-talet var 46


Figur 1. Befolkningspyramider för Sverige år 1750 och 2002. Källa: Statistisk årsbok 2004, diagram 47.

Figur 2. Befolkningspyramider för Stockholms län och riket 2003. Källa: Befolkningen i Stockholms län 2003, Gula Serien 2004:1 figur 14

lågt, syns som en inbuktning i pyramiden för de personer som nu är i 70-årsåldern. Vidare ses en utbuktning för äldre kvinnor jämfört med äldre män, eftersom kvinnornas dödlighet är lägre än männens, speciellt i högre åldrar. 47


Diagrammet i figur 1 kan uppfattas som två motställda histogram för åldern, det vänstra för män, det högra för kvinnor. Pyramidformen fås i en befolkning där antalet invånare blir färre i de högre åldrarna; denna form gäller i många uländer, medan i Sverige är ”pyramiden” numera mera lik två rektanglar. Idealt skulle en sådan form innebära att alla årskullar är lika stora och att alla lever lika länge. Figur 1 visar Sveriges åldersfördelning år 1750 och 2002.1 I Stockholms län är befolkningsstrukturen lite annorlunda än i riket som helhet.2 År 2003 fanns det en högre andel av befolkningen i åldrarna 25-44 år, vilket gäller för både män och kvinnor. Även åldersgruppen 0-9 år är överrepresenterad i länet. Det finns vidare ett kvinnoöverskott i åldrarna 20-29 år samt 50 år och däröver medan det finns ett överskott av män i åldrarna under 20 år samt i gruppen 30-49 år. I riket som helhet är kvinnorna i majoritet i samtliga åldrar över 65 år, medan det är flest män i alla övriga åldrar. I figur 2 visas en ålderspyramid för Stockholms län och riket – den svarta streckkonturen visar åldersfördelningen för riket. Variabeln civilstånd utgår från folkbokföringen och definieras som • ogift = aldrig gift • gift respektive registrerad partner • förut gift – frånskild respektive separerad partner – änka/änkling respektive efterlevande partner Eftersom en stor andel av den vuxna befolkningen numera är samboende utan att vara gifta i juridisk mening, har ovanstående civilståndsindelning delvis mist sitt intresse. I folk- och bostadsräkningarna försökte man därför sedan 1975 att fånga in en samboendevariabel, d.v.s. man har frågat om vederbörande är samboende eller ej samboende. Man kan därefter redovisa hur stor andel av de samboende som är gifta respektive ej gifta. Andelen ej gifta bland samboende varierar kraftigt över landet. I de mellersta och norra delarna av Sverige kan denna andel uppgå till mer än 25%, medan den är lägst i de mer religiöst färgade områdena i södra Sverige. Det är även stor variation mellan åldrarna när det gäller val av samlevnadsform. Folk- och bostadsräkningarna har dock inte genomförts på detta sätt sedan 1990. En variabel som inte är helt entydigt definierad, är begreppet invandrare och därmed besläktade begrepp som utlänningar, personer med utländsk bakgrund o.s.v. Bland de 8,9 miljoner folkbokförda personerna kan man först skilja på medborgarskap i kombination med födelseland på följande sätt; svenska medborgare boende i utlandet och ej folkbokförda i Sverige ingår ej; siffrorna avser 31 dec 1998.3 Som utlänningar definieras utländska medborgare och statslösa. Med den invandrade befolkningen brukar man avse alla personer födda utrikes vare sig de är utländska medborgare eller har erhållit svenskt medborgarskap. Personer med utländsk bakgrund innefattar personer som är utländska medborgare, födda utomlands eller är barn som har minst en förälder som är född utomlands. Vid beräk48


Källa: Från folkbrist till en åldrande befolkning, tabell sid 35

Svenska medborgare födda i Sverige

ca 7,8 milj.

med två utrikes födda föräldrar

0,2 milj.

en svenskfödd och en utrikes född förälder

0,5 milj.

två svenskfödda föräldrar

7,1 milj.

Svenska medborgare födda utrikes

0,6 milj.

Utländska medborgare och statslösa födda i Sverige

0,1 milj.

Utländska medborgare och statslösa födda utrikes

0,4 milj

ningar får man här reducera antalet utrikes födda med de personer som är födda utrikes av svenska föräldrar. Statistiken är dock ej fullständig när det gäller dessa begrepp. Gruppen andra-generationsinvandrare till sist, brukar avse i Sverige födda personer med en eller två i utlandet födda föräldrar.

Befolkningens förändringar De speciella variabler som påverkar om en befolkning skall minska eller öka under en period är antalet födda, antalet döda samt antalet in- och utflyttade till området. Dessa tal måste bland annat sättas i relation till befolkningens storlek för att man skall kunna göra rättvisande jämförelser. Medelfolkmängden under en period, vanligen ett år, kan därvid definieras som Medelfolkmängden = medelvärdet av folkmängden vid periodens början och slut Exempel: Folkmängden i Sverige den 1 jan 2002 var 8 909 128 och 31 dec 2002 8 940 788. Medelfolkmängden för 2002 blir därför (8 909 128+8 940 788)/2 = 8 924 958 personer. Medelfolkmängd får här ses som en skattning av det värde som man skulle få om man för varje dag under året kunde bestämma folkmängden och därefter beräkna ett medelvärde av dessa tal. Ett första relativt mått på antalet födda är: Allmänna födelsetalet = antalet levande födda barn under perioden per 1 000 av medelfolkmängden 49


Exempel: Antalet levande födda i Sverige 2002 var 95 815. Eftersom medelfolkmängden 2002 var 8 924 958 personer, blir det allmänna födelsetalet för perioden 95 815 · 1 000 = 10,74 promille 8 924 958 På analogt sätt kan man bestämma det Allmänna dödstalet = antalet döda under perioden per 1 000 av medelfolkmängden Exempel: Antalet döda i Sverige 2002 var 95 009. Eftersom medelfolkmängden 2002 var 8 924 958 personer, blir det allmänna dödstalet för perioden 95 009 · 1 000 = 10,65 promille 8 924 958 Vanligen bestäms alla tal som rör dödlighet separat för kvinnor och män. Om man bestämmer medelfolkmängden kvinnor respektive medelfolkmängden män för 2002 fås det allmänna dödstalet för kvinnor till 10,92 och för män till 10,36 promille. Både det allmänna födelsetalet och det allmänna dödstalet påverkas emellertid av åldersfördelningen i befolkningen, varför rikets tal och vad som gäller i enskilda kommuner kan variera kraftigt. Generellt kan man säga att om andelen äldre är hög, blir allmänna dödstalet högt. En hög andel äldre kan vara en följd av att fruktsamheten är låg så att det inte föds så många barn. På motsvarande sätt kan man säga att en hög andel personer i fruktsam ålder och som föder många barn medför att det allmänna födelsetalet blir högt. Både antalet födda och antalet döda varierar under året. Antalet födda är störst under årets första månader, medan antalet döda har en topp under höst- och vintermånaderna. Eftersom de allmänna födelse- och dödstalen är åldersberoende, behöver man definiera åldersspecifika fruktsamhetstal respektive dödstal. Åldersspecifikt fruktsamhetstal fx = antalet levande födda barn av kvinnor i åldern x år per 1 000 av medelfolkmängden kvinnor i denna ålder Åldersspecifikt dödstal mx för kvinnor (män) = antalet döda kvinnor (män) i åldern x år per 1 000 av medelfolkmängden kvinnor (män) i denna ålder 50


Spädbarnsdödligheten, d.v.s. dödligheten under det första levnadsåret, brukar redovisas extra detaljerat. Det gäller dödligheten under första levnadsdagen, under första levnadsveckan, under första levnadsmånaden, under de första 6 månaderna samt under första levnadsåret. Den sistnämnda dödligheten var 2002 3,02 promille på 1 000 levande födda flickor och 3,50 på 1 000 levande födda pojkar. Dessa är bland de lägsta siffrorna i världen och mer än en halvering av dödligheten under en 20-årsperiod, speciellt när det gäller flickorna. Fruktsamhetstalen fx har varierat kraftigt de senaste decennierna (figur 3). En allmän tendens är att fruktsamheten i de lägre åldrarna har minskat; så föddes t.ex. 84,3 levande födda barn av 1 000 kvinnor i åldern 20-24 år under perioden 198185, medan motsvarande tal 2002 var 42,2. I stället har barnafödandet ökat bland lite äldre mödrar: 1 000 30-34-åriga kvinnor födde i genomsnitt 76,8 levande barn 1981-85 medan 2002 var detta tal 114,7. Detta senareläggande av barnafödandet kan delvis förklaras av att många kvinnor väljer att först skaffa sig en utbildning och arbete innan det är dags att skaffa barn. Kvinnor födda 1945 var i genomsnitt 23,9 år när de fick sitt första barn, medan förstagångsmamman år 2001 i genomsnitt var 28,5 år. Ett annat mått är att närmare 35% av kvinnorna var 1999 fortfarande barnlösa vid 30 års ålder jämfört med drygt 20% i början av 1980-talet. Ett sammanfattande mått på fruktsamheten för en period är det summerade periodfruktsamhetstalet. Detta anges vanligen som det totala antalet levande födda barn som 1 000 kvinnor skulle föda under sin fruktsamma tid om ingen avled före den fruktsamma tidens slut och om den aktuella periodens fruktsamhetstal gäller. Om detta tal divideras med 1 000, fås motsvarande antal levande födda barn en kvinna skulle föda, här betecknat TFR (=Total Fertility Rate). Det beräknas därvid enligt

Exempel: Det summerade fruktsamhetstalet för 2002 utgår från de genomsnittliga fruktsamhetstalen för femårsklasserna 15-19, 20-24, ... ,45-49 år. Då fås

Hur skall vi bedöma storleken på det summerade fruktsamhetstalet? Är 1,64 för 2002 i exemplet ett lågt eller högt tal? Om man har som en målsättning att befolkningen varken skall öka eller minska, kan man säga att varje generation skall ge 51


6>`Ê BÀÊ ÛˆŽÌˆ}ÌÊ >ÌÌÊ ÌB˜Ž>Ê «FÊ vŸÀÊ i˜Ê Ã>“…BÃ«>˜iÀ>ÀiÊ ˆ`>}¶Ê ->“…BiÌÊ ÃÌBiÀÊ ŽÀ>ÛÊ «FÊ LF`iÊ …>˜`ˆ˜}ÎÀ>vÌÊ œV…Ê Þ…ŸÀ`…iÌ°Ê ÌÌÊ «>˜iÀ>Ê BÀÊ >ÌÌÊ “i`Ê }œÌÌÊ …>˜`>}Ê Ì>Ê …B˜ÃÞ˜Ê ÌˆÊ i˜Ê “B˜}`Ê œˆŽ>Ê >ëiŽÌiÀ]Ê ÃFÊ Ãœ“Ê ˜>ÌÕÀ}iœ}À>wÎ>Ê ÛˆŽœÀ]Ê …ˆÃ̜ÀˆÃŽ>Ê Ã«FÀʈÊ`iÌÊ}iÃLiLÞ}}`>ʜV…ÊÕÀL>˜>ʏ>˜`Î>«iÌ]Ê`i“œŽÀ>̈Î> LiÏÕÌ]ʓB˜˜ˆÃŽœÀÃʜˆŽ>ʟ˜ÃŽi“FÊœV…ÊvŸÀÛB˜Ì˜ˆ˜}>À°ÊÊ`i˜˜> LœŽÊˆ˜ÌÀœ`ÕViÀ>ÃʘF}À>ÊÃF`>˜>ÊÕ̓>˜ˆ˜}>À°Ê BÀ̈Ê}iÃÊiÝi“«i «FʅÕÀÊ«>˜iÀˆ˜}i˜Ê̈B“«>ÃʈʫÀ>ŽÌˆŽi˜°ÊŸÀv>ÌÌ>À˜>ʅ>ÀÊȘ>Ê …i“ÛˆÃÌiÀÊ ˆÊ Ã>“…BÃÛiÌi˜ÃŽ>«ˆ}>]Ê ˜>ÌÕÀÛiÌi˜ÃŽ>«ˆ}>Ê œV…Ê …Õ“>˜ˆÃ̈Î>ÊB“˜i˜]ÊÃFܓʎՏÌÕÀ}iœ}À>w]ÊÜVˆœœ}ˆ]Êi̘œœ}ˆ] ÃÌ>̈Ã̈Ž]ʎœ˜Ã̅ˆÃ̜Àˆ>]Ê}iœÛiÌi˜ÃŽ>«ÊœV…ÊiŽœ˜œ“ˆÃŽÊ…ˆÃ̜Àˆ>]Ê ÛˆŽiÌÊۈÃ>ÀÊ«FÊ`i˜ÊLÀi``ÊܓÊÃ>“…BÃ«>˜iÀˆ˜}i˜ÃÊÕ««`À>}Ê ÀޓÃʈ˜œ“°Ê œŽi˜ÊÛB˜`iÀÊÈ}ʈÊvŸÀÃÌ>ʅ>˜`Ê̈ÊÃÌÕ`i˜ÌiÀÊܓʫFLŸÀ>ÀÊȘ ÕÌLˆ`˜ˆ˜}Ê̈Ê«>˜iÀ>Ài]ÊLF`iʈ˜œ“Ê`iÌÊÃ>“…BÃÛiÌi˜ÃŽ>«ˆ}>Ê vBÌiÌʜV…ʈ˜œ“Ê“iÀÊÌiŽ˜ˆÃŽ>Ê«>˜iÀ>ÀÕÌLˆ`˜ˆ˜}>À°Ê œŽi˜ÊÛB˜`iÀ È}ʜVŽÃFÊ̈Ê`iÊܓÊÀi`>˜Ê>ÀLiÌ>Àʓi`ʜˆŽ>Ê«>˜iÀˆ˜}ÃÕ««‡ `À>}Ê«FʏœŽ>]ÊÀi}ˆœ˜>ÊœV…ʘ>̈œ˜iÊ˜ˆÛFʜV…ÊBÛi˜Ê̈Ê>>ʓi`‡ LœÀ}>ÀiÊ Ãœ“Ê ˆÊ È˜Ê Û>À`>}Ê «FÛiÀŽ>ÃÊ >ÛÊ «>˜iÀˆ˜}i˜ÃÊ ivviŽÌiÀ°Ê ˜Ê }œ`Ê Žœ““Õ˜ˆŽ>̈œ˜Ê “i>˜Ê «>˜iÀ>ÀiÊ œV…Ê “i`LœÀ}>ÀiÊ BÀÊ ˜Ÿ`ÛB˜`ˆ}ÊvŸÀÊ>ÌÌÊÎ>«>Ê}œ`>ʜV…ʏF˜}Ȏ̈}ÌʅFL>À>ÊÛ>À`>}Ç ۈŽœÀ°Ê6ˆÊ…œ««>ÃÊ>ÌÌÊ`i˜˜>ÊLœŽÊÎ>ÊLˆ`À>Ê̈Ê>ÌÌÊÎ>«>ʟ“Ãi‡ È`ˆ}ÊvŸÀÃÌFiÃiÊvŸÀÊ«>˜iÀˆ˜}i˜ÃÊÕ̓>˜ˆ˜}>ÀʜV…Ê̈B“«˜ˆ˜}>ÀÊ œV…Ê`BÀ“i`ÊÃ̈“ՏiÀ>Êi˜ÊÃF`>˜ÊŽœ““Õ˜ˆŽ>̈œ˜°ÊÊ

Planeringens utmaningar och tillämpningar

՘˜iÊœÀÃLiÀ}Ê­Ài`®

œÀÃLiÀ}Ê­Ài`®ÊÊÊ

Planeringens utmaningar och tillämpningar

Planeringens utmaningar och tillämpningar ՘˜iÊœÀÃLiÀ}Ê­Ài`®

Best.nr 47-11143-5 Tryck.nr 47-11143-5

Planeringens Omslag.indd 1

2013-03-13 13.18

9789147111435  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you