Bookmark Förlag www.bookmarkforlag.se HEROINE © 2017 Mons Kallentoft & Markus Lutteman Bookmark Förlag, Stockholm 2017 Svensk utgåva enligt avtal med Nordin Agency omslag: Anders Timrén omslagsbilder: Shutterstock, Alamy, iStockphoto författarfoto: Eva Lindblad/1001bild.se tryckt och inbunden av: ScandBook AB, Falun 2017 isbn:
978-91-88345-70-7
Söndagen den 18 september
20:13
Dimman har lagt sig som en betongmur mellan Javad Jafadi och världen runt honom. Den böljar fram över det grå, fuktiga Järvafältet, över de stora vägarna och infarten till Stallhagen. De täta, vita stråken som en kall påminnelse om den osynliga gräns som finns där sedan länge. En gräns man aldrig kan passera. Javad ändrar ställning på stenen uppe på kullen. Sätter sig på den slitna fotbollen för att slippa känna kylan tränga igenom träningsbyxorna. Några meter längre bort, vid kullens mitt, skjuter det gamla vattentornet upp som en jättelik giftsvamp ur jorden. Sextio meter högt. Foten så bred att Javads skolklass inte ens räckte halvvägs när läraren bad eleverna att försöka slå en ring runt tornet utan att släppa varandras händer. En regndroppe träffar hans nästipp och den elvaårige pojken blickar upp mot den mörka himlen, anar de tunga molnen högt där uppe. En blinkande prick rör sig sakta neråt genom mörkret, ett flygplan på väg in för landning på Bromma. Bortanför flygplatsen tycks luften skimra svagt i dimman. Där ligger det riktiga Stockholm, en mystisk dröm fylld av ljus. En annan värld, utom räckhåll för sådana som han. En siren på avstånd får Javad att vända blicken mot e18. Han anar blåljusen i diset långt där borta, följer dem noga med blicken och kör ner handen i fickan på byxorna och tar upp mobilen. Men polisbilen saktar inte in vid infarten till Stallhagen utan kör snabbt genom rondellen och vidare västerut. 9
Javad stoppar ner telefonen i fickan igen, vänder ryggen mot vägen och blickar ut över Stallhagen i stället. Kullen med vattentornet ligger lite för sig själv, som Stallhagens sista utpost. Avskärmad från resten av förorten av Igelbäcksleden som passerar i en vid båge vid kullens fot. På andra sidan vägen breder en stor ödslig parkering ut sig framför Stallhagstorget, som är inramat av fyra låga huskroppar. Ett fåtal bilar är utspridda på parkeringen och längs en sönderklottrad, sotig mur står några utbrunna fordon som ingen tycks bry sig om att bogsera bort. Javad och hans bäste vän Omran brukade leka i sådana bilvrak hemma i Aleppo. Låtsas att de tävlade i Formel 1. Men han hade aldrig trott att det skulle finnas utbrunna bilar även i Sverige. Det är mycket som han inte trodde skulle finnas här. Han reser sig och försöker snurra fotbollen på ena fingret. Tårna har stelnat i hans fuktiga sneakers, men det stör honom inte. Han tycker om ensamheten här uppe. Lugnet, tystnaden. Hemma är det för varmt, för stökigt, för gapigt. Nio personer i en trerummare. Pappa hade sagt att den andra familjen bara skulle stanna tillfälligt. Nu har Javad delat rum med deras snorige femåring i över tre månader. Och så bebisen som har kolik. Och pappa som vrider upp ljudet på tv:n ännu högre för att överrösta skriken. Javad kan se vardagsrumsfönstret härifrån, på elfte våningen i ett av de många höghusen bortanför torget. I räta vinklar tornar de upp sig längre in i förorten, identiska fjortonvåningshus som bildar labyrinter runt innergårdar där bänkarna och lekparkerna sedan länge är så trasiga att de inte går att använda. Allt är stelt, dystert och kantigt, som ett Minecraft i gråskalor. En bil med trasigt halvljus kommer körande på Igelbäcksleden. Det ser ut att vara Massouds farsa i sin rostiga Saab. Javad följer förstrött bilen med blicken när den kör längs den väldiga, inhägnade byggarbetsplatsen som brer ut sig som ett 10
öppet sår över hela kvarteret till höger om torget. Platsen för ”Det stora lyftet”. Upplysta jätteskyltar visar hur området är tänkt att se ut i framtiden: moderna radhuslängor med solpaneler på taket och välskötta trädgårdar med små växthus och äppelträd. Men den påkostade utbyggnaden av Stallhagen avbröts innan arbetet ens hade börjat, och det enda som växer i grusgropen är tistlarna och högarna av skräp. Han undrar om det är sant att iranierna begravde en kille levande där förra veckan. Som värsta Daesh. Javad drar upp den svarta hoodiens dragkedja så högt det går, sätter sig på bollen igen och lägger armarna i kors över bröstet. Han skulle ha snattat en dunjacka i stället. Men det hängde inga sådana utanför kinesaffären i Tensta. Ytterligare en regndroppe träffar hans ansikte, sedan ännu en, och han hasar ner från den stora utkiksstenen, och tar skydd under vattentornet. En rännil vatten letar sig ner ur en spricka högt upp i betongen, och i ansiktshöjd har någon sprejat Enola Gay, namnet på planet som fällde den första atombomben över Hiroshima. Javad läste om det i skolan hemma i Syrien, strax efter att kriget brutit ut, och kunde sedan inte släppa tanken på det. Så fort han hörde stridsflygplanen närma sig var han livrädd att något av dem skulle fälla just en sådan bomb över hans eget hus. En bomb som utvecklade en sådan hetta att huden på honom själv och alla han kände skulle smälta. Han blickar upp mot vattentornets trattformade topp och tänker att det kanske är ett svampmoln det ska efterlikna. Molnet efter en atombomb, den som utplånar allt. Ljudet av en bilmotor ökar i styrka och han återgår till sitt jobb. Spana. Hela tiden spana. Det är det som är hans syssla. Sköter han sig har de äldre killarna lovat honom en Iphone 7 före årsskiftet. Bilen försvinner in bland höghusen och han vänder blicken mot torget igen. Genom portalen som vetter ut mot parkeringen ser han hur en dörr öppnas nära entrén till tunnelbanan, och 11
hur en springa av ljus letar sig ut i mörkret som en vass kniv. En kvinna går ut, låser dörren och går därifrån. Han vet vem hon är, och en värme sprids i hans bröst när han ser henne gå mot parkeringen. Heroine. Hon heter något annat, men alla kallar henne så. Heroine – hjältinnan. Hon som alltid ler när hon ser honom. Som stannar och pratar. Som vill förstå. Och som kramas så där som mamma gjorde. Nej, inte tänka på det nu. Han koncentrerar sig på att följa Heroine med blicken i stället. Hon har korsat nästan hela torget när hon stannar och rotar i sin handväska. Hon tycks inte hitta det hon söker, utan vänder om och går tillbaka mot porten. Hon måste ha glömt något, tänker han. Ett viktigt papper, kanske. Eller bilnycklarna. Han försöker upptäcka hennes röda Hyundai på parkeringen, och det är då han ser de andra. Fyra personer, hukande bakom en container för pappersåtervinning. De ser ut som om de väntar på någon. På henne.
20:19
Med snabba steg korsar Helene Svensson torget på väg tillbaka till communitycentret. Inte på grund av regnet eller för att hon är rädd, det är hon nästan aldrig, utan för att hon ogillar onödiga omvägar. Som den här, när hon måste gå tillbaka för att hämta bilnyckeln som hon glömde kvar. Hon har fortfarande inte vant sig vid att vara så beroende av bilen, och åker mycket hellre tunnelbana. Men stationen har varit stängd i snart två månader nu, ända sedan några personer blockerade spärrvaktens dörr, hällde in litervis med bensin genom biljettluckan och tände på. Spärrvakten hade gjort det stora misstaget att prata med polisen efter en grov misshandel på perrongen några månader tidigare. Eller pratat med, han hade bara svarat luddigt på en fråga. Jo, jag kanske såg Behrang Quraishi passera spärrarna den där söndagen, men jag minns inte vilken tid. Men det räckte. Behrang Quraishi, som dömts till två års fängelse för misshandeln, hade begärt ut förundersökningen, läst spärrvaktens svar, och därefter utdömt ett lämpligt straff. Alla visste att det var så det hade gått till, och ingen snackade med polisen. Vem vill riskera att brännas levande? Spärrvaktens liv hade inga brandmän i världen kunnat rädda. Men kanske hade de kunnat hindra elden från att sprida sig om de inte hade behövt invänta poliseskort. Kanske hade inte hela stationen behövt stå i lågor när de väl kom fram. Politikerna i kommundelsnämnden lovade att renoveringen av stationen skulle påbörjas omedelbart, men fortfarande har 13
inget byggföretag velat ta på sig jobbet. Riskerna för de anställda anses för stora. Så den som vill ta tunnelbanan får promenera söderut till Tensta eller norrut till Husby. Med bussarna är det nästan lika illa. Efter att den andra busschauffören på kort tid pistolhotats av en tonåring som krävde att få åka utan biljett har sl:s chaufförer slutat köra in i området. Den som vill ta bussen måste gå till fots till hållplatsen ute vid e18. Det tar minst tjugo minuter. Röster som grälar på swahili når Helene från ett öppet fönster i närheten, och sedan är hon framme vid dörren till lokalen. Hon fiskar upp nyckeln ur handväskan och försöker få in den i låset, men ser knappt vad hon gör. De butiksfönster som skulle ha kunnat sprida sitt ljus över trottoaren har täckts med järnjalusier. Hon tar mobillampan till hjälp och får till slut upp dörren. Den välbekanta lukten av fukt och dålig ventilation slår emot henne. Tessans skrivbord och kontorsstol står fortfarande orörda. Arbetsförmedlingen har inte fått en enda sökande till den lediga tjänsten. Helenes eget skrivbord är stökigt, och på väggen bakom kontorsstolen hänger hennes inramade intyg från socionomutbildningen och diplomet som visar att hon har doktorerat i integration. Inte så illa för en tjugoåttaåring från Mälarhöjden, brukar hon säga för att peppa sig själv. Jag sitter i alla fall inte på något skittrist bankkontor. Hon rundar skrivbordet, drar ut översta lådan och tar upp bilnyckeln. Samtidigt råkar hon knuffa omkull en inramad artikel på bordet med handväskan. ängeln i förorten Helene kämpar för dem som samhället sviker
Ovanför rubriken finns en stor bild där hon leende håller upp en blombukett på Svenska hjältar-galan. Hon tycker om bilden. Älskar att frisören lyckades få hennes blonda hår att för en gångs skull ligga platt och falla rakt ner mot axlarna. 14
Hennes blå ögon lyser ovanligt klara, läppstiftet får de tunna läpparna att se fylliga ut och den röda klänningen sitter snyggt på hennes tunna kropp. Den är så annorlunda mot de kläder hon brukar ha, som nu: jeans, sneakers och en halvlång kamouflagemönstrad jacka i canvastyg. I Stallhagen får hon varken se för vän ut eller vara det. Hon ställer upp den inramade artikeln på skrivbordet igen. Tänker på hur många det var som ville vara med och sola sig i glansen då hon fick priset, och hur få som visade sig vara villiga att kavla upp ärmarna och göra något när strålkastarna väl hade slocknat. Helene lämnar lokalen, låser dörren och korsar torget igen. Regnet har ökat i styrka och änglaskulpturen i den lilla fontänen mitt på torget ser ut att gråta. Ängelns vingar är utspända men hennes huvud är sänkt, som om hon försöker flyga härifrån utan att lyckas. En passande symbol för Stallhagen, tänker Helene. Hon lämnar statyn bakom sig och är snart framme vid den hiskeliga åttiotalsportalen i solblekt, gul plåt som leder ut från torget. Något krasar under skon och hon ser att hon har trampat på en kanyl. Ur ena jeansfickan tar hon fram en pappersnäsduk. Sedan går hon ner på huk, tar upp kanylen och trycker ner den bland snabbmatskartongerna i en överfylld papperskorg. Hon anar en rörelse ute på parkeringen och vänder hastigt blicken ditåt. Ingen där. Eller? Magmusklerna drar ihop sig. Varför gör de det? Hon känner alla här. När bilar brinner i området vet hon att hon inte kommer att vara en av de drabbade. Det är ingen slump. Hon har jobbat sig till det. Fått respekt. Hon fortsätter ut mot parkeringen. Ser fram emot att köra hem till Sollentuna. Till lugnet och ensamheten och tystnaden. Hon ser sig om efter människan hon nyss tyckte sig skymta, men kan inte upptäcka någon. Inte förrän hon nästan är framme vid bilen. 15
De är fyra stycken. Storvuxna män med helskägg och mörka blickar. Hon har inte sett dem förr, och det gör henne orolig. Är det någon hämndaktion på gång? Det var skottlossning i Tensta i fredags, och ryktet säger att det var två bröder från Stallhagen som höll i vapnen. Hon vänder sig mot dem, ställer sig bredbent. Vet att hon måste visa att hon inte är rädd. ”Kan jag hjälpa till med något?” frågar hon, och förbannar sig själv för att hon inte lyckas hålla rösten stadig. Hon vill fly, men vet att det vore meningslöst. De är större, snabbare. ”Ja, det kan du verkligen”, svarar en av männen, och pupillerna i hans bruna ögon är så stora och svarta att det känns som om hon ser rakt in i svärtan i hans själ.
20:31
Vilka är de där männen? Javad Jafadi rullar fotbollen fram och tillbaka mellan händerna medan han stirrar ner på parkeringen. Han känner inte igen dem. Men det är väl ingen fara, eller hur? Ingen ger sig väl på henne? Men allt har bara blivit värre i Stallet. Det känns som om vem som helst kan göra vad som helst mot vem som helst. Det räcker att någon råkar titta på fel person så kan vapnen åka fram. Heroine har ställt sig bredbent framför dem, lagt armarna i kors. Säkert stirrar hon också på dem med sin genomborrande blick, som hon gör när hon är arg. Så att man skäms. Han lägger ifrån sig bollen och kör ner ena handen i fickan. Rör vid telefonen. Får man slå larm för sådana här saker? Nej, reglerna är klara. Och de ser inte ut att ge sig på henne. De verkar bara vilja prata. Fast vad händer nu? En av männen pekar bort mot haschgången, det mörka, smala gångstråket bakom torget, mellan husen och den nedlagda ungdomsgården. Heroine ser ut att rycka på axlarna. De rör sig ditåt. Hon också. Varför går de dit? Det här är inte bra. Inte bra alls. Två av männen försvinner ur sikte. Sedan Heroine och de två andra. Javad vet hur det ser ut där inne i gången. Hur det brukar prasslas med sedlar och små påsar. 17
Men Heroine är väl ingen köpare, eller är hon det? Parkeringen ligger tyst och öde i regndiset nu. Han kramar telefonen i fickan. Metallen blir hal av hans svett. Han borde ringa någon, vem som helst.
20:33
Det första slaget kommer så fort och oväntat att Helene Svensson inte ens hinner få upp händerna. Hennes huvud kastas bakåt, det knakar till i nackkotorna och en vass smärta fyller hennes kropp. Hon faller, men fångas upp av en av männen bakom henne. Han luktar cigarettrök och Zlatanparfym, och han griper hårdhänt tag om hennes överarmar med läderklädda händer. Hon sätter fötterna stadigt i marken, kryper ihop och skjuter sedan kroppen uppåt så häftigt hon kan. Hennes bakhuvud krossar mannens näsa, och han lyckas inte helt kväva det vrål av smärta som väller ur honom. Hon sparkar framåt nu, siktar på skrevet på mannen som slog henne, men sparken tar i luften. Han fångar hennes ben och vrider till. Det svartnar för hennes ögon, men just som hon börjar skrika kastas hennes huvud åt sidan av en ny smäll. Och en till. Bilder och ljud. De ersätter varandra utan att skapa mening. Och sedan mörker. Hon släpas i väg. Känner hur spetsen på tygskorna dras över den spruckna asfalten. Urinstank från marken, blodsmak i munnen. De svänger åt vänster med henne. Gångjärn gnisslar och hennes fötter studsar över en tröskel. Sedan nerför trappsteg av fuktskadat trä. Det luktar rost och gammal olja här nere. Hon kastas ner i en soffa, känner dess stickiga tyg mot kinden. Dörren går igen bakom henne, en lampa tänds. Hon försöker titta upp, men lyckas bara öppna vänstra ögat. 19
Ljusskenet är skärande. Ögonen som stirrar på henne mörka. Någon ställer sig bakom henne, fattar tag om hennes armar. Två andra sliter av hennes jeans. Särar hennes ben. En gylf dras ner. Gula tänder blottas i ett buskigt skägg. Hon skriker och skriker, tills en dammig kudde trycks över hennes mun.
21:01
De har gått nu. Kanske har de varit borta länge. Kanske bara några minuter. Helene Svensson ligger på sidan. Betonggolvet är kallt och hårt mot hennes bara lår, och det känns som om någon har kört över henne med en skördetröska och pressat in glödande kol i hennes underliv. Hon försöker öppna ögonen, men det går inte. Det är något kladdigt i vägen. Hon vill klia sig i ögat, peta bort det levrade blodet, men händerna ligger i en konstig vinkel bakom hennes rygg och fastnar i något när hon försöker dra fram dem. En kedja rasslar, skaver mot något metalliskt. Hon tvingar upp ena ögonlocket några millimeter och lyckas skapa en smal springa som tillåter henne att söka av det mörka rummet. Hon anar några bordsben i närheten, och nedre delen av en soffa. Längre bort några utspridda tidningar, tomma Colaburkar och ett nästan dubbelvikt cykelhjul. Är det fortfarande kväll? Kanske natt. Tiden existerar inte längre. Bara den dova smärtan som omfattar allt. Hon låter ögonlocken falla ner. Driver bort. Fragment av tankar dyker upp, men de är suddiga som dimma, och löses upp när hon försöker få grepp om dem. Hon ser mörka ögon framför sig. Män som ville henne något. Men vad? De frågade inte ut henne, eller gjorde de det? Nej, de gjorde bara det andra. Krälade över henne som kackerlackor. Hon hör deras steg igen. Tysta, hasande. 21
På väg mot henne. Hon vaknar till. Det är verkligen steg. Men var? Hon tvingar upp ena ögat igen. Ser inget. Men det finns någon där. Hon hör främmande kroppar röra sig. Försiktigt lyfter hon huvudet från golvet. En regel skjuts ifrån. Dörren öppnas. Ljus väller in i rummet, träffar hennes smala ögonspringa som en spetsig istapp, och hon blundar hårt. Stegen närmar sig. Hon öppnar ögat igen. Blinkar flera gånger. Ser ett par smala jeansklädda ben. Sedan ett par till. Hon tvingar ansiktet uppåt. Ser kropparna nu. Ansiktena. Det är inte de. Det är två pojkar i tidiga tonåren. Kanske ännu yngre. Hon känner till och med igen den ene. Han brukar vinka åt henne från fotbollsplanen, ser alltid glad ut när hon kommer. En stilla glädje fortplantar sig i hennes kropp. Dövar smärtan, gör färgerna ljusare. Hon är räddad.
21:03
Haybe Abdikarim tittar in över Rahim Zarifs axel när dörren går upp. Det luktar järn där inne, och något annat. Något kväljande. ”Shit, kolla alltså”, säger Rahim. Haybe tar ett steg in, och det är först då han ser henne intill ena väggen. Det är hon, Heroine, hon som jobbar på communitycentret. Då hade Javad rätt när han ringde dem nyss och bad dem att leta efter henne på de vanliga gömställena runt haschgången. Han var orolig att något hänt henne. Och det har det. Hon är helt sönderslagen. Ena ögat är igenmurat och ser ut som en rödlila tennisboll, det andra bara en smal springa under ett lager levrat blod. Heroine ser ut att titta på dem, men hon ligger alldeles stilla, och Haybe vet inte om hon är död eller levande. Det vänder sig i magen på honom, och han vill bara rusa därifrån. Han sneglar på Rahim, men han ser inte alls rädd ut. Snarare nyfiken. Heroine stönar, och Haybe drar in luft och backar utan att kunna kontrollera rörelsen. Rahim tittar flinande på honom. ”Är du rädd, eller?” ”Äsch, jag blev överraskad bara. Jag trodde fan att hon hade kolat. Ska vi ringa Javad och säga att vi hittat henne?” Rahim svarar inte utan tar ytterligare några steg in i rummet. Haybe följer motvilligt efter. Ställer sig vid hans sida bara någon meter från Heroine. 23
Det rycker i hennes mun, och hon ser ut att försöka öppna ena ögat igen. Hennes blå topp har stora mörka fläckar, och nertill är hon helt naken. De bleka låren är randiga av intorkat blod. Och mellan dem … Haybe ryser vid anblicken. Han tar av sig sin bylsiga tröja för att lägga den över henne, men Rahim håller ut armen och stoppar honom. ”Rör inte horan”, säger han. ”Du kommer att smutsa ner dig.” Heroine försöker dra upp ena benet, som för att skyla sig, men orkar bara få upp knät några centimeter. Rahim pekar med handen mot hennes skrev. ”Ser du fittan på henne. Säkert helt jävla fladdrig av allt knullande.” Heroines kropp rycker till, som om orden träffar henne som hårda slag. Hennes läppar rör sig. Hon mumlar något. ”Vad säger hon?” viskar Haybe. ”Att hon vill ha mer kuk”, säger Rahim. ”Käften, hora”, fortsätter han och sätter skosulan över hennes mun. Håller den kvar ett tag, och skrapar sedan av lite lera mot hennes läppar. ”Kom, vi går”, säger Haybe. Rahim vänder blicken mot honom och hånler. ”Vad fan är det med dig? Är du kåt på henne, eller? Vill du knulla henne? Kom igen, gör det då. Fladderfittan kommer ändå inte att märka av din lilla minipitt.” Haybe stirrar ner i golvet. Sneglar sedan på Rahim som ser sig om i rummet, blåser upp sig, gör sig stor. Han plockar upp Heroines jeans som ligger i en hög intill soffan. Letar i fickorna, men hittar bara ett läppstift som han slänger in i väggen. Haybe sneglar på Heroine igen. Det ser ut som om hennes öga är lite mer öppet nu, som om hon tittar rakt på honom. Vädjar till honom. Hjälp mig. 24
Haybe törs inte titta mer på henne. Vänder blicken mot Rahim i stället. Ser hur han upptäcker Heroines handväska halvt inskjuten under soffan, hur han drar fram den och rotar runt i den. Han fiskar upp en ljusbrun plånbok, tar några sedlar ur den och knölar ner dem i fickan. ”Bara tvåhundratjugo. Men det är klart, det är väl ingen som vill betala mer för en så billig hora.” Rahim kastar handväskan åt sidan och sjunker ner i soffan. Haybe står fortfarande kvar på stället. ”Kan vi inte dra nu?” Han försöker låta tuff, men rösten darrar. Rahim tar upp ett Marlboropaket ur byxfickan och pillar ut en handrullad joint. Han tänder den, drar ett djupt bloss, hostar och blinkar bort rök ur ögonen. ”Vad fan ska vi göra med henne?” säger han och tar ett nytt bloss. Haybe förstår inte vad han menar. Vill inte förstå. Vadå göra med henne? ”Jag vet”, säger Rahim och reser sig hastigt upp. ”Ge mig din mobil.” ”Varför då?” ”Vi ska filma lite.” Heroine sliter i sina fastlåsta händer. ”Kan vi inte bara gå?” försöker Haybe. ”Ta upp mobilen”, sa jag. ”Du har väl en egen.” ”Jag har nästan slut på batteri. Kom igen nu, ge mig den.” Haybe tar upp telefonen ur fickan, låser upp den och sträcker fram den. ”Vad ska du filma?” Rahim flinar. ”Vad tror du?” Rahim sätter kameran i videoläge och trycker i gång inspelningen. Panorerar långsamt över Heroines kropp. Tar sedan några steg närmare henne, går ner på huk och håller mobilen bara några decimeter från hennes nakna underliv och de blodiga låren. 25
Haybe står och trampar, vet inte vad han ska göra. Fan också, tänker han. Varför lånade jag ut mobilen? Heroine rör sig igen, lyckas till slut få upp det ena låret över det andra. Rahim flinar och reser sig upp. Sedan ställer han sig alldeles intill Heroines huvud och placerar ena foten på hennes hår. Heroine rycker med huvudet, men kommer ingenstans. Så för Rahim kameran mot hennes ansikte, och hon ryggar bakåt, försöker komma undan. Men det går inte, håret håller henne fast. ”Le mot kameran”, säger Rahim. ”Du är på väg att bli berömd.”
21:32
Kameror som filmar allt och inget. Som registrerar utan att se. Stockholmspolisens vakthavande befäl Greger Hall stirrar på de stora skärmarna på väggen och känner sig instängd, trots att det är nästan tjugo meter upp till länskommunikationscentralens välvda tak. Det är något med den här fönsterlösa salen, tänker han. Att han måste titta på livestreamade bilder från övervakningskameror för att se att regnet vräker ner där ute. På en av skärmarna visas stapeldiagram och procentsatser. Världen reducerad till ett flöde av ettor och nollor, till skenbar ordning. Som om verklighetens kaos lät sig sorteras så enkelt. Han ser sig om i rummet. Ett femtontal kollegor i ljusblå uniformsskjortor sitter vid sina ergonomiska skrivbord och stirrar in i sina skärmar. De har headset i öronen och kaffemuggar på borden, tar emot anmälningar och dirigerar insatser. Greger vänder blicken mot de fyra skärmar som står uppställda som en böjd mur på hans eget bord. Mängder med fönster och dokument är öppna. Några nyhetssajter, en kartbild över centrala Stockholm, en trafikkamera över Essingeleden, en lista över senast inkomna larm. Vi tror att vi ser allt, tänker han. Men egentligen ser vi inte ett skit. Ett öppnat paket Lucky Strike ligger på bordet. Han har rökt två cigaretter i kväll, är redan sugen på en tredje. Nedtrappningen går åt helvete. Kontorstelefonen börjar ringa och han kollar displayen. Dolt nummer. Han rättar till headsetet och tar emot samtalet. 27
Rösten i andra änden är låg, nästan viskande, och Greger får skruva upp volymen för att höra vad mannen säger. ”Ursäkta, kan du upprepa?” ”Det ligger en film på Youtube.” Brytningen är tydlig, rösten grov men ung. Någon som vill jävlas, tänker Greger. Busringare från förorten. ”Det ligger många filmer på Youtube”, svarar han och tar fram en cigarett ur paketet och sätter den i mungipan. ”Sök på Horan i Stallet.” Greger himlar med ögonen. ”Vad är det för en film? Har du spelat in den själv?” Personen i andra änden lägger på. Greger går in på Youtube och skriver in Horan i Stallet. Hittar filmen och trycker i gång den. Världen runt honom tystnar. Vad fan är detta? Och vem? Är det ens i Sverige? Kameran zoomar in på ett söndertrasat underliv, på en oroväckande stor blodpöl under nakna lår. Och sedan är kameran uppe vid kvinnans ansikte, och Greger ser hur hon kämpar för att vända bort huvudet, men hur en lerig sportsko klämmer fast hennes hår mot golvet. Den förnedrande scenen får det att vända sig i magen på honom, och han ser hur hon rycker med huvudet igen. Hur hon rör de svullna läpparna som för att säga något, och det är då han känner igen henne. Eller? Han pausar filmen, backar tillbaka några sekunder. Jo, han är nästan säker. Shit. Han ser filmen till slutet, den är bara femtiosju sekunder lång. Sedan lägger han ifrån sig cigaretten, skjuter kontorsstolen bakåt och ropar till en storväxt och fräknig kvinna två skrivbord bort: ”Marianne, kan du komma ett tag?” Polisassistent Marianne Josefsson tar sin kaffekopp och kommer 28
fram till hans bord. Stegen är nästan helt ljudlösa mot den grå heltäckningsmattan. Greger reser sig från stolen och sträcker fram headsetet åt henne. ”Sätt dig ner och titta. Jag fick ett anonymt tips om den här filmen för bara ett par minuter sedan.” Marianne tittar på filmen under tystnad och tar sedan av sig lurarna. ”Det var det jävligaste.” ”Du känner igen henne, va?” säger Greger. Marianne nickar långsamt. ”Helene Svensson”, säger hon. ”Eller ’Ängeln i Stallet’ som medierna brukar kalla henne. Jag satt i möte med henne för bara ett par månader sedan.” De vänder uppmärksamheten mot skärmen igen. Läser informationen intill bildrutan. Filmen är upplagd av någon som kallar sig Amir Amir. Den publicerades för sex minuter sedan och har sjutton visningar. ”Kan man se när den är inspelad?” frågar Greger. ”Jag tror inte det”, säger Marianne. ”Men det verkar vara i Stallhagen i alla fall. Han som lade upp den antyder det i en kommentar.” Hon scrollar ner så att kommentarsfältet blir synligt. Så här straffar vi white bitches i Stallhagen. /Amir Amir
De ser filmen igen. Låter fler se den. Antalet visningar ökar stadigt, är redan uppe i fyrtiofem. Tolv tittare har gjort tummen upp. Fyra tummen ner. Greger tycker att filmen blir vidrigare för varje tittning. Särskilt den där kommentaren som hörs i slutet: ”Le mot kameran. Du är på väg att bli berömd.” Hånet i den unga mansrösten. Stoltheten som kan anas i den. Som om han gjort något bra. Vem är så sjuk att han först våldtar och misshandlar en kvinna, och sedan filmar henne och lägger ut klippet på nätet? 29
Men han vet svaret. Många. Alldeles för många. Allt ska dokumenteras i dag. Allt ska läggas ut. Även det grövsta och det värsta. Men den här filmen tar fan i mig priset. Han lämnar sin plats och ställer sig framför skrivborden så att alla ser honom. ”Okej, vår utgångspunkt här och nu måste vara att detta precis har hänt. Prio ett är alltså att hitta Helene Svensson så fort det bara går. Gärningsmannen kan planera att plåga henne ytterligare, eller att ta hennes liv.” Han börjar dela ut order. Någon får genast börja söka Helene Svensson på telefon. En annan ska ringa hennes chef och närmaste medarbetare. En tredje får kolla upp anhöriga och nära vänner och en fjärde får leta i folkbokföringen efter personer med namnet Amir Amir. ”Tanka ner filmen”, säger han till Marianne, ”och se till att Youtube tar bort den.” Han ber en annan kollega att ta fram Helene Svenssons adress och att skicka närmaste polisbil dit omedelbart. ”Och så får två patruller åka till communitycentret där hon jobbar.” ”Men det ligger ju i Stallet”, svarar kollegan. ”Är det inte läge att skicka in pansarbilen i så fall?” ”Den är utlånad till Göteborg. De behövde den för någon jätteinsats i Biskopsgården.” ”Men vad fan, den är ju jämt utlånad. Kan de inte skaffa sig en egen pansarbil?” ”Resurserna är vad de är. En sådan där bil kostar många miljoner att köpa in, så det blir nog inga fler. Men jag tror inte att det är någon fara att köra in i Stallet just i natt.” Han nickar bort mot skärmarna bakom sig. ”Kolla kameran över Essingebron. Regnet vräker ner. Kallt är det också. En sådan här kväll sitter stenkastarna inne och spelar tv-spel.” Kollegan nickar instämmande. Regn har blivit favoritvädret 30
för poliser i yttre tjänst, i alla fall de som tvingas göra sina rundor i de nordvästra förorterna. Greger scannar av några tidningssajter på ena skrivbordsskärmen. Aftonbladet har redan storyn ute och toppar sajten med en pixlad stillbild ur filmen. ”Känd kvinna misshandlad på Youtube. Varning för starka bilder.” Han fastnar med blicken på bilden. På ansiktet som försöker vända sig bort. På håret som hålls fast av en lerig sportsko. Och han hör den hånfulla rösten inom sig igen. Le mot kameran.
EN BELÄGRAD FÖRORT. EN FÖRSVUNNEN KVINNA. EN TIDSFRIST PÅ 24 TIMMAR. TUNNELBANAN HAR BRUNNIT och varken bussar eller ambulanser kör längre in i Stallhagen. De kriminella gängen har tagit över, och när en polisbil sprängs i luften sätter polisen stopp för alla utryckningar. Så sprids en film i sociala medier. En ung kvinna har skändats och lämnats för att dö. Polisen slår en järnring kring förorten. Gatorna brinner och allmänheten skriker efter hämnd. Kriminalinspektör Zack Herry vid Särskilda enheten ger sig ensam in för att hitta kvinnan innan det är för sent. Men mörka krafter arbetar i det fördolda för att ge honom hans livs svåraste prövning. HEROINE ÄR DEN FJÄRDE FRISTÅENDE DELEN i Herkulesserien. När myten om Herkules och Augeas stall förvandlas till en ultramodern thriller blir förorten den krigszon vi alla fruktar. Herkulesserien är en internationell fullträff, såld till över 20 länder och hyllad av kritikerna.
ISBN 978-91-88345-70-7