9789132160011

I serien Klass 7 B har utkommit: Sommaren före sjuan – 3237 Den nya klassen – 3238 Fem kyssar och en fest – 3273 Varma händer frusna hjärtan –3286 En känsla av november – 3299 Veckor av lögn – 3322 Det som gör ondast – 3326 Början på värmen – 3327

2

Bo rjan pa va rmen.indd 2

11-04-12 13.21.21

3

Bo rjan pa va rmen.indd 3

11-04-12 13.21.21

Många situationer och personer med anknytning till Sofia skola är påhittade av mig och ska inte förväxlas med verkligheten.

Jag vill tacka Hannah, Ulrica och Martin som har läst och kommit med synpunkter. Martina som jobbar på Socialtjänsten för fakta om hur det går till vid jourhemsplaceringar.

Monica på Mandometerkliniken för information om hur deras behandling går till. Thomas på FysioCare som har kontrollerat att jag inte är ute och cyklar när jag skriver om fotboll och judo.

www.wahlstroms.se Copyright © Pernilla Gesén 2011 Utgiven av B. Wahlströms Bokförlag, Forma Books AB 2011 Forma Books AB är ett dotterbolag till Forma Publishing Group AB som är miljöcertifierat enligt SS-EN ISO 14001 Omslagsillustration Nina von Rüdiger Omslagslayout Evelina Thörnberg Sättning B. Wahlströms Bokförlag Tryck ScandBook AB, Falun 2011 ISBN 978-91-32-16001-1

4

Bo rjan pa va rmen.indd 4

11-04-12 13.21.21

Oskar Det är som om något ont i henne spänner rösten, lite i taget, innan den går av och blir en sluddrig massa av elaka ord.

Som en slapp spya skvätter de ut. Stinker i flera dagar.

De promenerar ut från mataffären. Carola går ryckigt och i otakt medan hon skjuter Almas sittvagn framför sig.

Alma själv går tyst bredvid med blicken rakt fram. En bit bort leker några barn, när Alma hör dem stannar hon till och tittar. Oskar lyfter huvudet från tidningen. Han ser att Carola och Per går vidare, innan de märker något är han framme hos sin lillasyster.

– Kom igen, väser han och spänner ögonen i henne.

Alma skyndar ifatt vagnen och fortsätter gå. Inte ett steg framför vagnen och inte halka efter bakom. Carola och Per pratar på. Per berättar något som en gemensam vän har gjort. De skrattar. Pers skratt låter nästan snällt. Nu är det bara branta backen kvar, sen är de hemma. Men Oskar vågar inte koppla av, han stirrar och stirrar på de feta bokstäverna på kvällstidningens framsida.

Dödade sina tre barn Det är ingen idé att slå upp tidningen och börja läsa för han måste vara beredd. Det gäller att fokusera på rubriken, att inte möta deras ögon, att vara lagom osynlig men redo.

Dödade barn. Carola går så fort uppför backen att Alma inte hinner med.

– Hallå latmask sätt fart nu, säger hon.

5

Bo rjan pa va rmen.indd 5

11-04-12 13.21.21

Oskar försöker putta på Alma så att hon ska gå fortare.

– Låt henne va, säger Carola.

– Ja, hur skulle du själv tycka om nån som var skitstor kom fram och bara … bah…

Per är bakom Oskar på noll sekunder och demonstrerar vad han försöker berätta. Oskar får en rejäl knuff så att han förlorar balansen och är på väg att ramla.

– Fan va du såg ut! Du skulle ha sett dig! skrattar Per. Carola skrattar med och stirrar på Alma.

– Jag har ju sagt att du ska hålla i vagnen!

– Men jag är trött, säger Alma och tittar längtansfullt mot vagnen som är lastad med kassar från mataffären och systembolaget.

– Hörde du? Vår lilla prinsessa är trött, säger Carola sarkastiskt.

– Vet du inte att alla barn som klagar blir bortrövade av det stora trollet? skrockar Per och rusar fram mot Alma, som skriker i panik.

Under en bråkdels sekund ser Oskar framför sig hur Per kommer att lyfta Alma högt i luften och tappa henne på den hårda asfalten, men det händer inte och snart seglar hon ovanför Pers huvud.

– Eoou krasch! tjuter Per och leker att hon är ett flygplan som störtar.

Almas skratt blandas med gråt och gnäll och det är tydligt att hon vill bli nersläppt, men Oskar tycker inte hon ska klaga. Hon slipper ju gå. Per svänger fram och tillbaka uppför backen med Alma farligt dinglande ovanför sitt huvud. Plötsligt kör Carola in vagnen i Pers fot. Han stannar förvånat till.

– Förlåt.

6

Bo rjan pa va rmen.indd 6

11-04-12 13.21.21

Ordet kommer snabbt, på en inandning. Per står fortfarande stilla. Så flinar han stort.

– Hur fan kör du? Så där kör bara fittor. Eller hur Oskar?

– Skärp dig morsan, säger Oskar och hoppas att det räcker. Att det ska blåsa över.

Alma försöker lirka sig loss. Per verkar inte tänka på att han släpper ner sin dotter. Oskar är på väg för att skydda, men när Pers hand far efter Carola tar rädslan över. Oskar ser hur styvpappan rufsar henne i håret innan han sluter handen som en klo för att få ett bra grepp.

– Se inte så rädd ut, man får väl skoja lite?

Carolas huvud tvingas bakåt så att halsen blottas. Oskar ser att hon försöker le men det blir en grimas. Så släpper Per och går vidare.

Samhällskunskapsboken. Så ful att den borde brännas. Oskar stirrar på löjliga ansikten som ler mot honom. Ett slags collage av Sverige kanske, och titta, de har till och med lyckats pressa in en kvinna med slöja för att visa hur mesigt landet är. Som om alla skulle vara svenskar, lika mycket värda. Oskar hör fan inte ihop med några muslimer, inte med den där flinande blånegern heller som ser så nöjd ut.

Och kan de aldrig hålla käften där ute? Oskar kastar iväg boken, ser den landa för nära Alma som skrämt tittar upp från golvet. Och sen tillbaka igen. Hon verkar pyssla med något. Hon sitter hukad över golvet precis som hon ville skydda leken från intrång.

– Men ta upp boken då.

Alma plockar ljudlöst upp boken och lägger den vid sängkanten. Utanför rummet hörs Carolas kraxande skratt.

7

Bo rjan pa va rmen.indd 7

11-04-12 13.21.21

Hon låter som en skata. Och sen Per och den andra gubben som Oskar aldrig tidigare har träffat. De liksom slirar när de pratar, som om tungan åker dålig slalom i munnen. Ännu mer skratt, skratt som nästan inte orkar fram. När som helst kan det förvandlas till gråt, eller skrik, eller hot.

Om han bara inte var så pissnödig. För att komma till toan så måste han passera vardagsrummet.

– Du får ju hälsa!

Oskar blir stående utanför toalettdörren. Han känner hur blåsan trycker på. Nickar lite mot kompisen och säger hej. Pers vattniga ögon på honom.

– Det är min äldsta det. Oskar kom då!

Carola vinkar åt honom att komma.

– Måste på muggen.

– Har du en sån stor unge? säger gubben.

– Kom hit då, säger hans mamma igen.

Oskar går fram och blir stående bredvid Carola som lutar sig över soffkanten och fångar hans ena hand. Oskar tänker på fisk, de fjälliga fuktiga döda. Hans mammas ögon är glansiga och långt borta. Han skulle inte ha väntat så länge med att gå på toaletten.

– Sköter du skolan då? frågar gubben.

När han flinar ser Oskar att han saknar två tänder. Förmodligen är han inte så gammal som Oskar tror. Femtio kanske, men han ser ut som hundra.

– Nä Oskar klarar ju ingenting, eller hur? Du är så jävla sopig att du måste ha barnpassning hela tiden i plugget, flinar Per elakt.

– Du ska vara snäll mot min kille. Fattar väl vem som helst att han behöver lite hjälp när han har bott med den där, säger Carola.

8

Bo rjan pa va rmen.indd 8

11-04-12 13.21.21

Med den där så menar hon Oskars pappa. Och äntligen slutar Per hånle.

– Ja, den jäveln borde man avrätta.

Per tömmer ölen i ett svep och öppnar en ny. Oskar tror att blåsan kommer att sprängas snart. Men handen är kvar i fiskgapet, Carola vägrar släppa.

– Fatta att han tvingade min son att gå till affären och sno nästan varje dag.

– Det var inte så ofta, försöker Oskar.

Per har rest sig från soffan och stirrar hatiskt på Oskar.

– Du står inte här och försvarar den jäveln!

– Nej, säger Oskar lågt.

– Du kan vara jävligt glad att du får bo här istället.

– Ja. – Din morsa är guld, fatta det.

Och äntligen släpper hon taget. Carola är så rörd att hon slänger sig om Pers hals. Oskar ser sin chans och smiter.

9

Bo rjan pa va rmen.indd 9

11-04-12 13.21.21

Tessan – Snart fem månader. Det är typ ett halvår! Det är ju skitlänge! Tessan spärrar upp ögonen. Som om det vore lättare att begripa. Hon är både fascinerad och skräckslagen på samma gång.

– Tjing för att vara bestman, säger Rozanna och blåser på sina frusna fingrar.

– Va? – På bröllopet. Jag ska ha finaste fracken.

– Du kan inte vara … Vi ska inte gifta oss!

– Ni är ju typ som gifta redan, retas Rozanna och duckar för Tessans låtsasslag, som är farligt nära att träffa en dam på väg i motsatt riktning.

Gamla stan i början av april. Tessan trodde att det skulle kännas lite vårligt att promenera längs de smala gatorna, men solen fortsätter att strejka. Ute är det bara ett par plusgrader och moln, alltså samma väder som det har varit sen snön försvann. Det verkar inte turisterna bry sig om, Västerlånggatan vimlar av människor som sakta strosar fram med kartor i händerna och blicken sökande efter sevärdheter. Tessan och Rozanna stannar utanför ett skyltfönster med många gulblåa saker.

– Tänk om man var engelsman, då skulle man liksom, hello what a fantastic shop. I really must have that amazing älg t-shirt, säger Tessan.

– Elk, rättar Rozanna. Förresten är det otroligt att ni har varit ihop så här länge. Du brukar tröttna efter ett par månader.

10

Bo rjan pa va rmen.indd 10

11-04-12 13.21.21

– Det går inte att tröttna på Set. Tessan nickar eftertänksamt åt sina ord. Som att hon vill försäkra sig om att hon verkligen förstod det hon sa.

Hon pekar på kaféet där Set och hon fikade för länge sen.

– Där hade vi vår första dejt. Gamla stan vid jul, liksom.

– Nu blev jag hungrig.

– Och plötsligt satt vi och kysste varandra hur länge som helst. Som jag vet inte, sugproppar kanske.

Tessan plutar med munnen och gör pussljud.

– Låter väldigt romantiskt, säger Rozanna ironiskt.

– Det var det! Jag blev lite förvånad för Set har en sån där lite strävare tunga men god.

– Men! Jag är verkligen inte intresserad.

– Vadå, det är väl jätteintressant? Alla tungor är ju olika, Johans är ju mjukare och kortare liksom, eller hur?

Rozanna ökar takten. Tessan önskar att hon var lite smartare. Hur kan hon glömma att Johan är Rozannas kille nu?

Hon får halvspringa för att hinna ikapp sin kompis.

– Förlåt, jag menade inte … jag tänkte inte på att Johan och du …

Tessan drar med sig Rozanna mot kaféet medan hon försöker förstå varför hon började prata om Johans kyssar.

Egentligen borde väl minnet av hur hon hånglade med Johan en kväll i höstas blekna ju längre tid som går. Men av någon underlig anledning blir det precis tvärtom. Snabba bilder av hur det kändes den kvällen återkommer mer och mer. Och det är fullkomligt förbjudet. Man drömmer inte om sin bästa väns kille, sånt är det lag på.

11

Bo rjan pa va rmen.indd 11

11-04-12 13.21.21

Tessan knuffar upp dörren till kaféet och ställer sig vid kassan för att beställa. Två skinkmackor och två varm choklad som hon betalar. De går nerför den smala trappan och hittar ett ledigt bord. Rozanna rör i sin choklad och blänger argt på Tessan.

– Du borde dra åt helvete.

– Jag ångrar tusen hundra gånger att jag hånglade med honom.

Tessan korsar händerna över bröstet och ser olycklig ut.

– Det är bra.

– Fast jag visste ju inte att du skulle bli ihop med honom …

– Jag vet.

Rozannas mun spricker upp i ett brett leende.

– Spela roll egentligen, du är ju nästan förlovad med Set. Det var länge sen du slutade vara intresserad av Johan.

– Precis!

Lät det inte lite väl hurtigt? Tessan ska inte tänka så mycket. Hon tänker för mycket bara för att hon har varit ihop med Set rekordlänge. Hon tar en stor tugga av sin smörgås.

– Ibland undrar jag om jag verkligen gillar att vara kär, säger Rozanna.

– Det gör väl alla?

– Men jag är hela tiden rädd för att nåt ska hända. Att han ska tröttna eller så.

Tessan tycker plötsligt att Rozanna ser väldigt ömtålig ut.

– Bestman.

– Vadå?

12

Bo rjan pa va rmen.indd 12

11-04-12 13.21.21

– Om Set och jag gifter oss. Det är klart att du ska vara.

En anledning till att Tessan aldrig tröttnar på Set är att han ändrar sig hela tiden. Den här måndagsmorgonen kommer han till skolan med randigt hår. Det är verkligen inte snyggt men väldigt mycket Set. – The zebra look, förklarar han när Tessan pillar förundrat i hans sprayade frisyr.

– Aha. – Alltså, när jag vaknade igår så frågade jag mig själv, är du svart eller vit? Zebra, sjöng det då i skallen. Du vet, som det kan göra.

– Gör jag? undrar Tessan medan de sätter kurs mot slöjdsalen.

– När man tänker på det är zebror skämmigt snygga, som jag faktiskt. Andra djur liksom, okej hur ska jag se ut för att likna en sten, som typ noshörningarna. Medan zebrorna bara, okej hur ska jag se ut för att vara snyggast?

Och så skaffade de sig ränderna.

– Hur smart är det när man lever på en savann i Afrika?

– Det är vad alla tror. Egentligen bor de i vanliga hus.

Fixar middag och ser på teve och sådär. Och så jobbar de på Kolmården eller på nåt naturprogram typ.

Tessan vinkar till några tjejer i åttan och börjar klampa upp för en av alla gamla stentrappor i Sofia skola.

– Man ska alltid fråga sig vilket djur man känner sig som. Det borde vara lag på sånt.

– Känner du dig som en kyckling en dag, på med fjädrarna och kackla och livet blir roligare.

– Kycklingar kacklar inte.

13

Bo rjan pa va rmen.indd 13

11-04-12 13.21.21

De har kommit fram till syslöjdssalen och hälsar på läraren som rotar runt i någon låda. Tessan plockar fram sitt broderi. En halv hondjävul har vuxit fram över den vita korsstygnsduken. Set slår sig ner bredvid henne med en väska han syr åt sig själv. Tessan tycker om att vara här.

Det behagliga surret av symaskiner gör henne lugn och den speciella doften av nytt tyg känns som hemma. Det är som om alla lämnar skolstressen utanför salen, här pular var och en på med sitt i behagligt tempo.

– Egentligen borde jag ha gjort den randig istället, säger Set medan han granskar den halvfärdiga väskan.

– När den där väskan är klar är du säkert en leopard istället.

– Men du måste alltid se ut som du gör nu. Som en jättefin vit tigerunge, de som finns på Eskilstuna Zoo du vet.

Tessan möter Sets blick. Hans gröna ögon lyser.

– Världens finaste tigerunge med sjukt blåa ögon.

– Vet du att vi snart har varit ihop i fem månader?

– Va? – Fem månader. Det är ju typ ett halvår.

– Oj, borde vi ha nån kris då?

– Nej, men vi borde hitta på nåt nytt. Det kan ju inte vara samma hela tiden.

– Kan det inte?

– Det fattar du väl. Det blir ju astråkigt till slut, vi borde hitta på nåt helt enkelt.

Set ser osäker ut. Tessan viftar irriterat med nålen hon håller i.

– Äh, se inte ut så där. Jag bara tänkte.

– Okej …, säger Set dröjande.

14

Bo rjan pa va rmen.indd 14

11-04-12 13.21.21

Hanna Hanna har förberett sig för den här dagen i två månader, men när hon ska packa sina kläder blir hon stående framför garderoben utan att göra någonting. Sonja står bakom henne och kommer med förslag på kläder hon kan behöva.

Hanna hatar att hennes mamma alltid måste hjälpa henne, som om hon var en småunge. Hon öppnar och stänger garderobsdörren, hårdare och hårdare.

– Du behöver ju inte ta med dig så mycket, vi kommer och hälsar på redan imorgon.

Hanna slänger igen garderobsdörren och sätter sig på golvet. Hon lutar pannan mot sina knän. Sonja står villrådigt kvar, men sätter sig inte bredvid för att trösta. Hade hon gjort det skulle det bara bli värre. Det finns ingen tröst för det finns inte plats för något annat än den där rösten som aldrig vill vara tyst.

– Jag kommer aldrig att klara det, mumlar hon.

– Du vill bli frisk Hanna.

Hanna reser sig långsamt och öppnar garderoben igen.

Det blixtrar framför ögonen. Hon vet att hon borde ha druckit näringsdrycken, men ångesten sitter som ett lock bakom strupen, gör det till och med svårt att andas. Hon drar ut trådbackarna och plockar fram underkläder, några tröjor, mjukisbyxan och den varmaste koftan hon har. Viktigast av allt är mobilen som är fulladdad med musik. När hon skruvar upp volymen riktigt högt tystnar rösten i hennes huvud för en stund.

– Du kommer nog inte behöva vara där särskilt länge.

15

Bo rjan pa va rmen.indd 15

11-04-12 13.21.22

Så fort du mår lite bättre får du ju komma hem igen.

Hanna hör hur hennes mamma kämpar för att låta optimistisk. Och all oro som Sonja försöker dölja svävar runt henne som spöken, men Hanna har lärt sig att blunda för länge sen.

– Kan du bara gå ut.

– Okej.

Sonja lämnar rummet. Hanna drar igen dragkedjan på bagen medan hon försöker strunta i surret i huvudet. Som en tornado av bin irrar de tysta ångestskriken runt. Hjärtat dunkar så hårt mot bröstkorgen. Hanna vill gräva sina fingrar djupt under huden och bända upp sina revben. Slita muskeln ur kroppen.

Mandometerkliniken. Hanna har redan varit där några gånger på undersökning. Och hon vet precis vad hon ska lära sig. Att äta. Hon har redan övat hemma, med den där apparaten som mäter upp mat och registrerar hur fort hon äter. Mandometern som den heter. Och enligt de på kliniken så verkar det vara den bästa uppfinning som gjorts. Överlägset bäst, sa dietisten. 90% blir helt friska. Mandometern är helt och hållet anpassad efter dig, Hanna, när du loggar in vet den exakt hur mycket du ska äta och i vilken takt.

Jävla skitsnack! All mat som apparaten påstår att hon ska lägga upp på tallriken, den luras. Rösten i hennes huvud, den hamrar sina protester mot skallbenet, tvingar henne att stå fullständigt stilla.

Kvinnan som tar emot dem ska tydligen vara någon slags stödperson. Hon skakar hand med Hanna och presenterar sig som Gabriella. Gabriella har en krokig näsa och bruna 16

Bo rjan pa va rmen.indd 16

11-04-12 13.21.22

runda ögon. Hanna tycker att hon påminner om en stor fågel. Gabriella pratar lite med Sonja och Kari, sen visar hon runt dem i lokalerna. Först dagavdelningen där Hanna har varit tidigare och sen avdelningen för dem som är inlagda.

Hanna visas in till ett rum där hon ska sova. Ett dubbelrum med två enkelsängar, ett fönster mot en innergård och ett litet bord uppställt mellan sängarna. I den ena sängen ligger en tjej i trettioårsåldern och lyssnar på musik. Hon hälsar lite avmätt innan hon reser sig och lämnar rummet.

Hanna vill inte sova med någon hon inte känner! Hon ser desperat på sin mamma som försöker nicka lugnande.

Gabriella öppnar en garderob och visar var Hanna kan lägga in sina kläder.

De lämnar rummet och passerar dagrummet med olika soffgrupper med fårskinnsfällar här och var, några datorer och en teve. I den mörkblåa soffan som är placerad framför teven sitter ett skelett, dåligt skyld bakom en stor svart fleecejacka. Hon är bara skinn och ben och har ögon som svarta hål. Hanna försöker gömma sig bakom Kari, hon vill inte se. Varför ska hon vara här med någon som är så där sjuk? Gabriella tar med dem till sitt kontorsrum där hon åter igen berättar om behandlingen. Invägningarna varje vecka, där Hanna inte ens får se vikten, om kostplaneringen med dietisten, läkarundersökningarna och framförallt. Om mat.

Mat. Mat. Hanna ska börja äta i ett ätlabb med Gabriella och hon vill att Hanna byter ut närningsdryck mot riktig mat så fort det går.

– För många blir ångesten stor efter måltiderna, då kan man lägga sig i ett vilorum med en värmemadrass och där finns ett element man kan skruva upp som snabbt blir varmt. Det brukar hjälpa. Eller så kan man använda en 17

Bo rjan pa va rmen.indd 17

11-04-12 13.21.22

värmejacka. De är jättsnygga i fleece. Ja, och så låser vi ju toaletterna en stund efter måltiderna.

Så vill Gabriella veta hur det har gått med näringsdryckerna och Hanna orkar inte ljuga. Hon ser bort.

– Fem till sex gånger om dagen. Så ofta behöver vi egentligen äta.

Hanna fnyser.

– Det är sant. Frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och eventuellt ett kvällsmål. Då håller man en bra balans.

– Och vem är du? Einstein? Ska alla rulla fram som värsta fetton?

– Det handlar inte om att vräka i sig mat vid varje måltid, utan att äta lite mindre men flera gånger. Men först måste du lära dig att äta vanlig mat igen och det tar tid, så vi kompletterar med näringsdryckerna så här i början.

– Jag vill inte.

Hanna ser bedjande på sin pappa. Karis ögon blir blanka.

– Du måste bli frisk, säger han med grötig röst.

– Men jag vill inte vara här. Det är läskigt.

Hanna gömmer ansiktet i sina händer, men det kommer inga tårar. Hon har inte kunnat gråta på länge. Det är som om allt är uttorkat i henne.

– Du kommer att klara det.

Sonjas hand på hennes arm. Och Hanna känner sig så liten. Den här lådan som hon är instängd i, tröstande händer når inte in.

– Chansen att du kan bli helt frisk är väldigt stor Hanna.

Eftersom du inte har varit sjuk så länge brukar det gå fortare.

Du ska nog klara det, säger Gabriella.

18

Bo rjan pa va rmen.indd 18

11-04-12 13.21.22

Och så är samtalet slut. Sonja och Kari reser sig och går.

Gabriella tittar på klockan.

– Jaha, klockan är tolv. Då var det dags för lunch. Kommer du?

Matlabbet är inget annat än ett litet rum där de nyintagna äter. Där sitter bara patienten med en vårdare. Gabriella har lyckats övertala Hanna att byta ut lite av närningsdrycken mot mat. En liten potatis. Därför förstår hon inte att hon ändå ska dricka så mycket.

– Jag ska inte dricka allt det där, jag äter ju faktiskt också.

– Det är precis lagom mängd.

– Nej, så säger du bara för att jag snabbare ska gå upp i vikt.

– Det här är vad du ska få i dig. Vi sitter här tills du har ätit och druckit upp det här.

– Det kommer ta hundra år!

– Då sitter vi väl här i hundra år då.

Hanna försöker leta efter något som talar för att Gabriella ljuger, men Gabriella verkar tro på vad hon säger. Hanna suckar. Hon mosar potatisen med sin gaffel, rör runt sugröret i näringsdrycken med vaniljsmak.

– Vad är det i det här glaset egentligen?

– Du har ju själv valt smaken. Vanilj.

– Åh, jag menar inte smaken, jag menar vad det är i!

– Det din kropp behöver.

– Säkert bara en massa fett.

– Vitaminer, proteiner …

Hanna tvingar sig att ta några klunkar, rösten vrålar i henne. Äckliga feta värdelösa jättegrisiga dallriga berg, rös19

Bo rjan pa va rmen.indd 19

11-04-12 13.21.22

ten behöver aldrig andas, blir aldrig hes, som ett krigslarm utan stopp.

– Får jag lyssna på musik?

– Nej. Hanna stirrar upprört på Gabriella.

– När du äter vill jag att du koncentrerar dig på maten.

– Fan, jag tar det här och slänger det i väggen!

Hanna lyfter glaset.

– Då hämtar jag ny dryck.

Hanna sänker glaset igen, hon känner hur det bränner bakom ögonlocken.

20

Bo rjan pa va rmen.indd 20

11-04-12 13.21.22