Issuu on Google+


SVERIGES HISTORIA 1350 –1600

Dick Harrison och Bo Eriksson


Bakom Sveriges historia finns ett vetenskapligt råd, vars uppgift är att strukturera verkets innehåll och inriktning: Jenny Andersson, docent i ekonomisk historia Jenny Björkman, fil. dr i historia Bo Eriksson, fil. dr i historia Kristian Gerner, professor em. i historia Dick Harrison, professor i historia Yvonne Hirdman, professor i historia Elisabeth Mansén, professor i idéhistoria Jarl Nordbladh, professor em. i arkeologi Urban Lundberg, fil. dr i historia Marie-Louise Rodén, professor i historia Bo Stråth, professor i Nordens, Europas och världens historia Birgitta Svensson, professor i etnologi Stig Welinder, professor em. i arkeologi Bozena Werbart, professor i arkeologi Nils Erik Villstrand, professor i nordisk historia Kjell Östberg, professor i historia Kartan på försättsbladet visar ett utsnitt av Nordeuropa, med det blivande Sverige i centrum, cirka . Kartan på eftersättsbladet visar kungariket Sveriges utbredning över samma område cirka . / Carl Åkesson och Norstedts Kartor.

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan  Box    Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad  ©  respektive författare och Norstedts, Stockholm Formgivning: Carl Åkesson Bildredaktörer: Pontus Reimers, Martin Florén Layout: Maria Ulaner Kartor: Norstedts Kartor/Eva Johansson Omslagsfoto: Petteri Pyykönen Prepress: Fälth & Hässler, Värnamo Tryckt hos Fälth & Hässler, Värnamo  isbn ---


innehåll

huvudredaktörens förord författarens förord



del i – Senmedeltiden

katastrofen Om en fruktlös kamp vid Neva … propter nimiam mortalitatis pestem Digerdöden i Norden Farsoternas följdverkningar Katastrof eller kulturell förändring i Lappland? Senmedeltiden och dess källor Magnus Erikssons olycka Kung Albrekt och Bo Jonsson Krig och sjöröveri Kalmarunionen det kaotiska klimatet under senmedeltiden och vasatiden av Fredrik Charpentier Ljungqvist uppsala universitets första tid av Anders Piltz herrarnas värld Östergötland, Anno Domini  Slott, län och hövitsmän Skatt och reduktion Rådet, riksföreståndaren och riksmötet Resningarnas tid Från enhet till splittring Högfrälse och gränsfrälse Herr Stens era Kvinnor som makthavare Biskoparna och riket Heliga Birgitta och hennes klosterorden Kyrkans bildrika värld

          

              


Legitim och illegitim fromhet Kloster och lärdom Det heliga kriget Propaganda Göterna väcks till liv albertus pictor och bernt notke – höjdpunkter i senmedeltidens konst av Jan Svanberg engelbrektsupprorets arkeologi – kan vi gräva fram en händelse? av Mats Mogren folkets värld Liket i mossen Folkmängd, liv och död Folket och pesten Syndabockar och fiendebilder Brott, straff och värderingar Bönder och bergsmän Allmogen och krigets fasor Bönder som stridsmän Bondeuppror Gamla och nya städer Sveriges största stad Hansan och utrikeshandeln Hantverkarnas värld Unionskrig Blodbad och efterspel

    

                 

del ii – Vasatiden

världen Tecken i tiden Gud, människan och naturen Lärdomens rike Sverige och Europa Danmark Nederländerna, Frankrike och England Tyska riket Polen och Ryssland Svenskar i utlandet Främmande folk och nya kunskapsbibliotek

          


Krigen under Gustav Vasas tid På väg mot stormakt Nordiska sjuårskriget Från Narva till Moskva Krigsmakt och samhälle

    

tecken i skyn av Sofia Gustafsson språket och historien av Bo Ralph

 

överheten Den kungliga storfamiljen Vasa Renässansfursten Erik XIV Sökaren och slottsbyggaren Johan III Unionskungen Sigismund Maktmänniskan och entreprenören Karl IX De inre kretsarna Välborna Adel – en ekonomisk elit Riksråd och statstjänare Adelsideal i förändring Kronan och den centrala förvaltningen Kammaren och de kungliga sekreterarna Propaganda Kyrka och reformation Segrarna och förlorarna Riksdag Arvkungadömen och andra konstitutionella nyheter historia och fornlämningar – en första kontakt av Jarl Nordbladh reform eller revolution? ett kyrkligt uppror som förändrade europa av Marie-Louise Rodén undersåtarna Befolkning Glesbygdens rike Skatter och den lokala förvaltningen Fogde – syndabock, spion och skattmas Hushållets ordning Rikets oordning Dackefejden Oro i Finland Livet på landet – arbetets ordning

                 

           


Lag och domstolar Blodsdomstolar Livet i staden Gruvliv Livet och döden – slutet slutord regenter i norden från  till  källor och litteratur verkförteckning temaartiklar bildkällor register

           


författarnas förord

I mitten av -talet drabbades Europa, Nordafrika och stora delar av Asien av den största katastrofen i kontinenternas historia. Miljoner människor sveptes bort av den farsot som i Sverige har gått till historien som digerdöden. Ordet betyder »stora döden«, vilket är den benämning som redan under åren kring  användes i de länder som hemsöktes av pandemin. Att katastrofen blev så omfattande – i många områden sjönk folkmängden med omkring två tredjedelar – beror på att epidemierna återkom i förödande vågor under andra hälften av -talet och under hela -talet. Inte förrän på -talet blev det längre pauser mellan sjukdomseruptionerna, vilket gjorde det möjligt för befolkningen att återhämta sig, men först under nästföljande sekel blev antalet invånare i Sverige lika stort som det varit i början av -talet. Digerdöden och dess demografiska följdverkningar ligger som en tung skugga över boken. Den röda tråden i det tredje bandet i Norstedts åttabandsverk Sveriges historia utgörs av människornas kamp för att överleva i pestens tid, deras desperata försök att inrätta sina liv efter de radikalt nya omständigheterna. Men det är också historien om hur krisen löstes, hur det svenska samhället gick från politisk anarki till att bli ett rike där makten var starkare och tydligare definierad än någonsin tidigare. Det är berättelsen om hur vanligt folk för första gången på allvar lärde sig att bli undersåtar. Av hävd brukar historien om senmedeltiden och historien om -talet inte föras samman till en volym. Det normala är snarare att perioden – knyts ihop med äldre medeltid, medan den historia som förknippas med Gustav Vasa och hans söner behandlas för sig. När Gustav Vasa tillträdde tronen skall, har man menat, något mycket stort ha hänt – Sverige mognade, trädde in i Nya tiden, blev en nation. I svensk-nationalistisk historieskrivning har  varit ett av de viktigaste årtalen överhuvudtaget. Detta är en inställning som vi i det här bandet har valt att lägga bakom oss. De personer som reformerade den svenska staten på - och -talen agerade i mångt och mycket som senmedeltida makthavare. Gustav Vasa är ett ypperligt exempel; han var ett barn av den tid och det system som han själv efter bästa förmåga både undergrävde och förnyade. Utan kunskap om de tronstrider, bondeuppror och kyrkliga kontroverser som föregick Gustav Vasas era blir hans egen historia omöjlig att begripa. Vi kan inte förstå logiken bakom reformationen, nedkämpandet av dalupproren och Dackefejden och den närmast kroniska kungliga misstänksamheten mot maktrivaler inom högfrälset som präglar den äldre Vasatiden, om vi inte först sätter oss in i -talets politiska kultur, präg-


förfat ta rnas f örord

11

lad av den osäkerhet och järnhårda kamp om resurser som frambesvors av folkminskningen och det stigande antalet ödegårdar. Senmedeltidens och Vasatidens historia redovisas följaktligen i ett sammanhang, som två akter i ett drama. Det är berättelsen om den värsta demografiska, ekonomiska och politiska nedgång som vårt land har upplevt, en nedgång som inom sig bar fröet till vårt nuvarande samhälle. På flera punkter var utvecklingen allt annat än säregen, sett ur internationell synvinkel. I allmäneuropeisk historieforskning brukar man tala om epoken som den tid då den »tidigmoderna staten« såg dagens ljus, då härskare med brutala metoder centraliserade förvaltning och domstolsväsen, tog kontroll över kyrkan och monopoliserade det offentliga våldet. Nordiska kungar – män som Karl Knutsson, Hans, Kristian II, Gustav Vasa och Erik XIV – inspirerades av tidens strömningar och lånade gärna idéer från grannländerna, i synnerhet från Tyskland. Likväl uppkom ett antal specifikt svenska element. Det mest remarkabla är allmogens betydelse. Mellan -talet och -talet var de svenska bönderna – särskilt de välbärgade skattebönderna – en politisk och militär kraft att räkna med. De deltog i möten och konfronterade riddarhärar i krig. Detta resulterade i ett permanent inflytande över både lokalsamhälle och rikspolitik. Att representanter för allmogen fick säte i riksdagen var unikt för Sverige. Om vi vill förstå varför detta kunde hända räcker det inte med studera Vasatidens ständermöten. Vi måste börja från början. Denna historia, som omspänner drygt  år, är i allt väsentligt fortfarande en historia om individer. Institutionerna var få och bräckliga. Kyrkan var den största och ojämförligt viktigaste. Samhället var småskaligt, den genomsnittliga livslängden för män och kvinnor kort. Enskilda individer gjorde skillnad. De spelade roller som de sällan skulle ha politiskt och ekonomiskt utrymme att göra idag. Därför är det inte bara försvarbart utan rentav nödvändigt att de enskilda individerna sätts i fokus i flera av bokens kapitel. Utan djupdykningar i människoöden och orter är det svårt att göra rättvisa åt de historiska scenarierna och visa på utvecklingens drivkrafter och konsekvenser. Boken är skriven av två historiker, Dick Harrison (senmedeltiden) och Bo Eriksson (Vasatiden). Därtill kommer de betydande insatser som gjorts av bokens temaförfattare – Fredrik Charpentier Ljungqvist, Sofia Gustafsson, Mats Mogren, Jarl Nordbladh, Anders Piltz, Bo Ralph, Marie-Louise Rodén och Jan Svanberg. Under arbetets gång har vi haft ett lika stort som välkommet stöd av Norstedts förlag, i synnerhet från Stefan Hilding och Håkan Josephson. Därtill kommer att professor Nils Erik Villstrand har läst texten och kommit med värdefulla synpunkter. Katarina Lindbergh har under hela arbetets gång bidragit med kloka idéer och uppslag. Ett stort tack till er alla. åkarp och vallentuna i mars  Dick Harrison Bo Eriksson


Katastrofen

U

nder sommaren i herrens år , två år före den stora katastrofen, anlände en svensk delegation till Velikij Gospodin Novgorod, Den Store Herr Novgorod, det officiella namnet på det furstendöme som utbredde sig över huvuddelen av norra Ryssland. Budbärarna var utsända av den svenske, norske och skånske kungen Magnus Eriksson, som vid denna tid stod på höjden av makt och inflytande. Tillsammans med sin drottning Blanche tronade han allra överst på det livshjul som så ofta målades i senmedeltida kyrkor. Delegaternas budskap var ett helt annat än vad novgoroderna var vana vid att grannarna i väster brukade överbringa. Budbärarna yrkade på att ryssarna skulle sända lärda delegater till ett möte, vid vilket andliga ting av stor betydelse för både svenskar och ryssar inom kort skulle avhandlas.

Om en fruktlös kamp vid Neva Budskapet var besynnerligt, både fromt och hotfullt. Lärda svenskar och ryssar skulle sammanträffa för att disputera om den kristna tron. Syftet med de planerade överläggningarna – disputationen – var att avgöra vad som var att föredra, svenskarnas katolicism eller ryssarnas ortodoxa lära. Om svenskarna gick segrande ur den verbala bataljen skulle ryssarna anamma den katolska tron. Om ryssarna segrade skulle svenskarna bli ortodoxa. Men om ryssarna förlorade, vilket Magnus föreföll vara helt säker på, och likväl vägrade bli katoliker skulle den svenske kungen angripa dem med alla sina styrkor. Ryssarna var konfunderade. Att den svenske kungen sände budbärare var inget nytt. Ända sedan man äntligen enats om fred vid ett möte år  på den lilla ö där Neva lämnar Ladoga, den plats som svenskarna kallade Nöteborg och ryssarna Orechovets eller Oresjek, hade ambassadörer ofta farit fram och tillbaka mellan de båda väldena för att klara upp diverse gränsproblem. Men då hade det

Livets hjul, eller Lyckans hjul, var under Europas hög- och senmedeltid en allmänt förekommande symbol för livets obeständighet och lyckans ofta drastiska vändningar. Bildens exempel, från -talet, är målat i Enångers gamla kyrka i Hälsingland.




sveriges h istoria –

rört sig om dilemman orsakade av trilskande gränsbor, i regel självsvåldiga herremän i Karelen och Ingermanland. Inte den heliga kristna tron. Ryssarna lät hälsa den svenske kungen att det givetvis stod honom fritt att diskutera religion, men att han i så fall borde vända sig till patriarken i Tsargrad – det vill säga Konstantinopel – eftersom ryssarna erhållit sin tro från grekerna. Men visst, de skulle naturligtvis sända ambassadörer för att diskutera eventuella misshälligheter med kung Magnus män. Så skedde också. En grupp bojarer, ryska stormän, under ledning av Kuzma Tverdislavitj avreste från Novgorod. När de nådde fram till den svenska gränsfästningen Viborg fann de att kung Magnus själv hade anlänt till området, och med sig hade han soldater. Förutom svenskar inkluderade den fientliga armén danskar och tyskar, inte minst från Holstein. När Kuzma Tverdislavitj önskade diskutera de sedvanliga problemen i Karelen möttes han av oförståelse. Kung Magnus ville omvända ryssarna, inget annat. Eftersom Kuzma inte var bemyndigad, än mindre kompetent, att diskutera andliga spörsmål med den svenske kungens präster återvände han till Nöteborg och började rusta sig för försvar. Men läget var hopplöst. Svenskarna var talrika och välbeväpnade, ryssarna oförberedda. Den  juni försatte Magnus Eriksson Nöteborg i belägring och lät tvångsdöpa den ingriska befolkningen till katolicismen. Ingrerna var ett finsk-ugriskt folk som levde på båda sidor om floden Neva. De som vägrade byta religion utsattes för våldsamma påtryckningar. I Novgorod lyckades bojarerna mobilisera en mindre trupp, en så kallad druzjina, mot barbarerna från väster, men efter en snabb och i och för sig lyckosam räd såg sig ryssarna tvungna att retirera. Övermakten var för stor. Stormännen i Novgorod och Pskov höll rådslag i Ladoga, vikingarnas gamla Aldeigjuborg, den ryska stad som låg närmast fronten. De kom överens om att sända efter storfurst Semjon Ivanovitj av Moskva och Vladimir, den militärt mest kraftfulle av de ryska härskarna. Storfursten lovade komma men bröt löftet. Istället anlände hans bror, furst Ivan, till Novgorod. Även denne var ovillig att tåga ut i strid, och därför gick det som det gick. Den ��� augusti  föll Nöteborg i svenskarnas händer och Kuzma tillfångatogs. Kung Magnus gav flertalet ryska soldater rätt till fritt avtåg, men först lät han raka av deras skägg och döpa dem. Efter segern återvände Magnus Eriksson till Sverige. Han stationerade en mindre besättning i Nöteborg i tron att kriget var vunnet. Till en början tycktes höstens händelser ge honom rätt. Furst Ivan avtågade hemåt och även folket i Pskov vägrade hjälpa novgoroderna. När de senare anlände till Nöteborg för att återta staden måste de kämpa på egen hand. Belägringskampen drog ut på tiden under hela hösten och vintern. Men en februarimåndag år  hade novgoroderna lyckan med sig. Två dagars intensiva strider slutade med att de återerövrade öfästningen; många svenskar dödades eller tillfångatogs. Hur besvarade Magnus Eriksson den framgångsrika ryska motoffensiven? Om en sak kan vi vara helt säkra: han hade inga planer på att ge upp. Kriget fortsatte. Vi läser i ett brev, daterat den  juli , att kungen ger köpmännen


Fästningen Nöteborg, på ryska Oresjek eller Orechovets, vid floden Nevas utflöde ur sjön Ladoga.

i Lübeck och andra hansastäder rätt att även fortsättningsvis föra handel med Gotland och Livland, under förutsättning att de avhåller sig från köpenskap med kungens fiender så länge kriget varar. Fienderna definieras i brevet som Nougarden, Russen vnde Plescoweren (»novgoroder, ryssar och folk från Pskov«). I ett annat dokument, daterat den  juni , lovar den svenske Åbofogden Gerhard Skytte rådet i Reval, dagens estniska huvudstad Tallinn, att stadens borgare får uppehålla sig var de så önskar med sina varor, men endast om de håller sig borta från Novgorod. Uppenbarligen genomfördes även smärre militära operationer under de år som följde. I ett märkligt och omdiskuterat ryskt dokument, »Kung Magnus testamente«, anges att den svenske kungen ledde ännu ett krigståg mot Nöteborg men valde att inte angripa fästningen, eftersom försvaret var för starkt. Istället seglade han vidare mot Koporje, varpå flottan skingrades av en storm vid Narvaflodens mynning. Magnus återvände med de överlevande soldaterna till Sverige. Huruvida denna räd verkligen har ägt rum är okänt, men inte osannolikt. För att den väldokumenterade handelsblockaden skulle bli verklighet måste ju den svenske kungen visa att han menade allvar med sina hot. Till saken hör att en svensk blockad mot Neva var livsfarlig, sett ur ryskt perspektiv. Utan kontinuerlig införsel av spannmål hotades Novgorod av hungersnöd. Dessutom vet vi att Magnus Eriksson vistades i Baltikum under vintern – , där han verkade för att få Tyska orden och andra livländska krafter att ställa sig bakom blockaden. I januari  berättade köpmän i Dorpat, dagens estniska Tartu, att kung Magnus krävde att myndigheterna skulle häkta alla sjöfarare som


katastrofen



aktivt motsatte sig embargot. Alla som besökte Novgorod var att betrakta som misstänkta. Vi kan lugnt anta att Magnus Eriksson gjorde sig grundligt avskydd av de tyska köpmännen i nuvarande Estland. Men varför gjorde han inte mer? Varför nöjde han sig med att härja lite vid Finska viken och göra livet surt för hanseatiska köpmän? Varför återupptog han inte kriget med kraft? Varför försatte han inte ånyo Nöteborg i belägring?  års offensiv hade varit ett stort och till en början framgångsrikt projekt. Det borde rimligen ha följts upp av förnyade ansträngningar under , eller åtminstone  eller . Faktum är att kung Magnus hade mycket större anledning att angripa Ryssland då än han hade haft . Detta år hade han själv varit angripare, av allt att döma oprovocerad, men i mars månad, antingen  eller , brände ryska trupper ned de oskyddade stadsdelarna i Viborg. Att föra krig i detta läge var detsamma som att värna den egna befolkningen. Man skulle till och med kunna säga att det var Magnus Erikssons plikt att gå till aktion. Men så skedde inte. Kriget slutade en tid senare med att svenskar och ryssar möttes i Dorpat för en fångutväxling, varvid Kuzma Tverdislavitj och övriga tillfångatagna bojarer äntligen fick komma hem. Varför? Vi vet svaret. Mitt under kriget drabbades den geografiskt vidsträckta monarki som Magnus och hans familj styrde över – Sverige, Norge och Skåne – av den värsta katastrofen någonsin i rikenas historia. Från augusti  till januari  drabbades Norge av digerdöden. År  hemsöktes Skåne och Sverige av epidemin. Hur många dog? Kanske så många som en tredjedel av Magnus Erikssons undersåtar. Kanske betydligt fler, men knappast färre.

… propter nimiam mortalitatis pestem Historien om Magnus Erikssons misslyckade krig mot ryssarna är i allt väsentligt en segrarnas historia. Händelseutvecklingen skildras utförligt i den ryska Novgorodkrönikan, något som vittnar om både den rädsla de angripna kände inför det svenska hotet och den triumferande glädje man upplevde efter segern. I Sverige valde skribenterna att tona ned det inträffade. I Förbindelsedikten, en rimkrönika från -talets mitt, skildras kriget betydligt mer kortfattat. Skulden för nederlaget läggs på kung Magnus, som enligt den anonyma diktaren underlät att lyssna på det svenska helgonet Birgitta Birgersdotters visa förmaningar. Som exempel på kungens många brister anger krönikören att han lät den ryska garnisonen på Nöteborg tåga hem oskadd. Han borde rätteligen ha krossat

Sankt Georg (på svenska Sankt Göran, på ryska svjatyj Georgij) och hans strid mot draken blev under medeltiden en allmäneuropeisk sinnebild för riddarväsendet och dess förmodade värn mot ondskans förtryck. Helgonet hade en särskilt betydelsefull ställning i det ryska samhället, och har så ännu. Ikon från -talet framställd i den så kallade Novgorodskolan.




sveriges h istoria –

ryssarna en gång för alla och inte låtit dem komma undan. Förmodligen, resonerar diktaren, var det tyskarna som övertalade kungen att låta fienden köpa sig fri för silver och guld. Kungen borde överhuvudtaget inte ha fört kriget med tyska legotrupper. För att kunna betala deras sold tvingades Magnus pantsätta land och utsätta allmogen för tunga pålagor. Detta hävdades alltså hundra år efter händelserna. Men vi vet bättre, och det visste Magnus Erikssons samtid också. Om Förbindelsedikten hade skrivits i mitten av -talet, och inte i mitten av -talet, skulle krönikören svårligen ha kunnat övertyga andra än de mest verklighetsfrämmande åhörarna om sin förklaring. På -talet rådde inga oklarheter avseende problemets natur. Den svenska monarkin förlorade kriget mot Novgorod på grund av pesten. Ingenstans står det tydligare att läsa än i en påvlig bulla, given den  mars . Påven Clemens VI i Avignon – som genom bullan definierade det svenska kriget som ett Gudi behagligt korståg och gav kung Magnus rätt att samla in och låna hälften av ett fyraårigt korstågstionde i Sverige och Norge för att finansiera ett nytt fälttåg – gjorde helt klart för brevets adressater att han var medveten om katastrofens vidd. Enligt Clemens VI hade folken vid östra Finska viken, karelarna och ingrerna, bett den svenske kungen om hjälp för att lära känna den sanna kristendomen. Kungen hade gjort som de bett och med vapen i hand skyddat dem från de vedervärdiga ryssarna, men välgärningen hade omintetgjorts av att ryssarna plötsligt anfallit bygderna och farit fram med stor brutalitet. Vissa hade de huggit ihjäl med svärd eller hängt, andra hade de låtit hundar frossa på, ytterligare andra hade torterats till döds. Kung Magnus hade inte kunnat hjälpa dem »på grund av den stora dödlighet i pest, som kom över dessa länder vid denna tid« (lat. propter nimiam mortalitatis pestem, que in illis partibus hiis temporibus superuenit). Clemens VI visste vad han talade om. Han hade själv upplevt digerdödens ankomst till påvehovet i Avignon våren . Pestens framfart i staden har skildrats i ett brev från Louis Heyligen av Beeringen, en kanik i kardinal Giovanni Colonnas tjänst, till en god vän i Brygge. Kanikens berättelse vittnar om skräck. Läkarna vägrade hjälpa de sjuka eftersom de, helt korrekt, fruktade att själva bli pestsmittade. Sjuklingarna isolerades av sina släktingar. Inga botemedel hjälpte. Omkring hälften av Avignons invånare dog inom loppet av ett par månader och omkring   hus innanför murarna stod snart tomma. Clemens VI införskaffade ett fält och helgade det till begravningsplats, eftersom liken inte rymdes på kyrkogårdarna. Fram till den  mars forslades cirka   döda kroppar till fältet, men sammanlagt fick   personer sätta livet till mellan januari och april (en kraftig överdrift; så många människor fanns inte i Avignon). Louis Heyligen berättar också att Clemens planerade att lämna denna dödens ort och färdas till Étoile-sur-Rhône utanför Valence, där han skulle bli kvar tills farsoten dragit förbi. Av andra källor vet vi att påven verkligen lämnade Avignon, ett råd han sannolikt hade fått av sin livläkare Guy de Chauliac – som själv drabbades av pesten men överlevde.


katastrofen



Långt senare, i början av -talet, skrev prästbrodern Anders Lydekesson (d. ) följande notis för år  i Vadstenadiariet, det stora östgötska klostrets minnesbok: Vid denna tid härjade en stor dödlighet i kungariket Sverige; ingen kan minnas att det funnits en större farsot än denna vare sig före eller efter. Heliga Birgitta hade långt i förväg förutsagt att detta skulle ske. Ty Kristus förebådade den på detta vis i en uppenbarelse, i vilken han säger: »Jag skall gå över världen med min plog« etc. vadstenadiariet  (egen översättning)

Notisen är inte stor, men om vi jämför med vad Vadstenadiariets författare har att säga om övriga år är den imponerande. Munkarna noterade först att Magnus Eriksson kröntes , därefter att Heliga Birgittas make Ulf Gudmarsson avled och det blivande helgonet började få uppenbarelser år . Sedan kan vi läsa om Birgittas resa till Rom och att påven förklarade  som jubelår. För åren –  står ingenting alls. Varför? Förmodligen för att man ett halvsekel senare inte kom ihåg vad som hänt. Men digerdöden mindes man. Den enskilde svensk som efterlämnat tydligast belägg för digerdödens härjningar är Magnus Eriksson själv. I ett öppet brev till präster och lekmän i Linköpings biskopsdöme, förmodligen avsänt från Lödöse år , berättar kungen att han har erhållit skrämmande nyheter som bör fylla varje sann kristen människa med fruktan. Ty för människornas synders skull har Gud sänt en stor farsot över världen, en bråd död (braadöda) som har svept bort de flesta människor som bor i länderna i väster. Just nu, skriver Magnus, härjar farsoten i Norge och Halland och är på väg hit. Förloppet är förfärande. Folk som nyss varit helt friska bara faller ned och dör. De hinner knappt bli sjuka innan döden rycker bort dem. De som överlever är så få att de knappt förmår begrava alla de döda. Kungen fruktar att det nu är den svenska allmogens tur att drabbas. Kanske kan katastrofen hejdas om folk gör bot och bättring. Alla som lever i riket – präster och lekmän, gamla och unga, kvinnor och män – måste gå barfota till sin respektive sockenkyrka varje fredag. De skall höra mässan och sedan lägga en penning eller mindre, allt efter vars och ens förmåga, på altaret. Därefter åligger det kyrkans folk att fördela kollekten bland de fattiga. Dessutom måste man fasta på vatten och bröd om fredagarna. Till och med fisk, som annars var godkänd fastemat, är förbjuden föda. Folk måste också bikta sig och göra bot för sina synder. Slutligen måste alla, utan undantag, skänka en svensk penning till Guds och Jungfru Marias ära, varefter summorna skall föras till domkyrkorna. Vad inkomsterna från denna pestskatt skall brukas till har Magnus inte räknat ut än, men med rådsherrarnas bistånd skall han nog fundera ut ett Gudi behagligt ändamål. När Magnus skrev brevet hade Norge redan drabbats av katastrofen, och eftersom han var kung även i detta land rådde ingen brist på information vid hovet. Däremot har Magnus ingen aning om varför farsoten slagit till. Det enda




sveriges h istoria –

han tror sig förstå är att det måste vara Guds vilja. Genom att beveka Herren och blidka Hans vrede kan kanske, kanske folket i det svenska kungariket klara sig bättre än folket i det norska. Men så blev inte fallet. Under det följande året svepte pesten fram över Sverige och skördade otaliga människoliv. Kungafamiljen skonades inte. Magnus två halvbröder Håkan och Knut, söner till hertiginnan Ingeborg och Knut Porse, avled båda år , sannolikt i pesten. * Det råder inte, och lär aldrig råda, absolut enighet i forskarvärlden om vilken fasansfull sjukdom som svepte fram över Gamla världen i mitten av -talet. Den här typen av väldiga katastrofer är närmast förutbestämda att frambesvärja ständigt nya tolkningar och gissningar. Varje decennium lanseras ett antal mer eller mindre trovärdiga hypoteser. Flertalet epidemiologer och historiker är dock överens om att det troligaste är att det rörde sig om den sjukdom som vi även idag betecknar som pest. De sjukdomssymptom som beskrivs i senmedeltida källor påminner starkt om vad vi vet om pesten från senare tider. Pest orsakas ytterst av bakterien Yersinia pestis. När sjukdomen sprider sig i en befolkning antar den en mängd olika former, något som idag är lätt att förklara medicinskt men som var obegripligt i historisk tid. Det är regel snarare än undantag att flera typer av pest – böldpest, lungpest, med mera – förekommer i en och samma epidemi. Variationerna medverkade till att sjukdomen inte bara framstod som extremt dödlig utan också som skräckinjagande oförutsägbar. Den vanligaste formen av pest, böldpest, uppstår genom att personen blir infekterad via bett av en bakteriebärande loppa. Loppan har själv fått bakterien genom att suga blod av en infekterad gnagare, till exempel en råtta. Efter några dagar har en stor, smärtsam varböld vuxit fram på platsen för bettet, i regel vid lymfkörtlarna i ljumsken eller armhålan. Det är denna böld som gett pestvarianten dess namn. I mellan  och  procent av de drabbade fallen – procentmängden varierar kraftigt beroende på bakteriernas virulens – slutar sjukdomen i döden. Det händer stundom att infektionen passerar från lymfkörtlarna rakt in i blodomloppet innan bölder uppkommit, angriper inre organ och får regleringen av blodets koagulering att kollapsa. Detta (primär septicemisk pest, »blodpest«) resulterar i döden efter ett mycket hastigt sjukdomsförlopp. Vi har flera historiska vittnesbörd om hur folk bara faller ihop och dör utan synliga symptom. Vanligare är dock att infektionen når blodomloppet i ett senare stadium, efter det att bölder uppkommit (sekundär septicemisk pest). I denna pestvariant uppträder svarta fläckar här och var på kroppen som en följd av att bakterierna bryter ned kapillärernas väggar och orsakar blödningar under huden. I allra värsta fall förs infektionen via blodomloppet till lungorna och orsakar lunginflammation. Forskare har beräknat att detta sker i mellan  och 


9789113024394