9789170377549

uppväxt i Stockholm. Hon är för närvarande doktorand i lingvistik. Araben är hennes för­ fattardebut.

Araben är en roman om våra livsval och om skulden de för med sig. Skulden till det nya landet och till allt man lämnat bakom sig. Till barnen, för det som gick förlorat och för den förälder man inte klarade av att vara. Och till för­ äldrarna, för allt det de gav upp.

p o o n e h ro h i a r a b e n

pooneh rohi är född 1982 i Iran men

araben rör sig genom ett vitt Stockholm. Under natten har snön fallit, skamlöst och fritt som om den hade rätt att invadera och bosätta sig, som om den bara kunde kom­ ma och ockupera stadens alla gator. Araben som trampar den har blivit en gammal man. Och drömmen om det nya landet, om att bli ett med det, smälta samman, tjäna och nyttjas, är för länge sedan begraven.

Någon annanstans i staden finns en ung kvinna. Hon har lyckats med allt det där. Lyckats så bra att folk tror att hon är adopterad. Så bra att hon letar bostadsrätt med äkta trägolv och högt i tak med sin svenske pojkvän. Så bra att barndomen i Iran känns som en hägring i minnet, en doft av sältan från havet, en känsla av värme som kväver och fastnar i halsen.

p o o n e h roh i

som nog egentligen är en turk eller kurd eller pers, kan liknas vid en avfallsprodukt. En felmarginal som ingår i beräkningarna, som felmonterade bilar i budgeten på en bilfabrik, en nödvändighet för profiten eller om man så vill mänsklighetens fortlevnad, tänker han själv där han

Platinablond eller krullsvart, tänker jag, man vaxar sin mustasch eller går ut med sitt bäbisljusa lurv på benen i sommarstaden.

Välja bort och blekas. Som en urgröpt docka som du kan stoppa med vitfluffig bomull.

Hänga en matta i original på väggen och bidra med samovar i det kollektiva boendet.

Och ändå. Ändå. Mormor var muslim och farmor hade chador vart hon än gick. Och det där borta är som små detaljer utan början och slut, som små stumpar av bilder som samlas och läggs på hög. Ett kort ögonblick på golvet i något rum i gryningen.

Den tjocka mattan under mina fötter där i mörkret. Farmors viskande röst när hon böjer sina knän och sätter sig ner, böjer fram ryggen och lägger sin panna mot stenen.

Besmelahe rahmane rahiim. En lukt eller en stillbild eller en kort idé. En påse exotisk frukt, varken mer eller mindre.

sitter på sitt säte. Ett spill, ett svinn, en biprodukt. Han är ett misslyckande, ett någonting som aldrig blev, en tabbe eller en gudomlig flopp. Kanske var just det här poängen, att han skulle vara ett oundvikligt fel i mänsklighetens inlärningsprocess. Han ler för sig själv vid tanken. Han har

ISBN 978-91-7037-754-9

inte sett det på det sättet tidigare. omslag: sara r. acedo författarfoto: linda gren

Rohi_Araben_ORIG.indd 1

www.ordfrontforlag.se

o r d f ro n t

2013-12-06 12:05

Pooneh Rohi

Araben

ORDFRONT STOCKHOLM 2014

Pooneh Rohi: Araben Ordfront förlag, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfrontforlag.se forlaget@ordfrontforlag.se © Pooneh Rohi 2013 Omslag: Sara R. Acedo Grafisk form: Eva Jais-Nielsen Författarporträtt: Linda Gren Satt med Chronicle text Tryck: Scandbook, Falun 2013 ISBN: 978-91-7037-754-9

Till mamma.

araben, som nog egentligen är en turk eller kurd eller pers, kan liknas vid en avfallsprodukt. En felmarginal som ingår i beräkningarna, som felmonterade bilar i budgeten på en bilfabrik, en nödvändighet för profiten eller om man så vill mänsklighetens fortlevnad, tänker han själv där han sitter på sitt säte. Ett spill, ett svinn, en biprodukt. Han är ett misslyckande, ett någonting som aldrig blev, en tabbe eller en gudomlig flopp. Kanske var just det här poängen, att han skulle vara ett oundvikligt fel i mänsklighetens inlärningsprocess. Han ler för sig själv vid tanken. Han har inte sett det på det sättet tidigare.

Den här morgonen är det lättare att andas. Redan när han vaknade låg en gnutta optimism på kanten av sängbordet.

Han svängde enkelt benen ur sängen. Och han tänker nu där på pendeltåget, trots den inbitna ateist han är, att vi nog alla har en plats och ett syfte. En del av oss blir motorn, andra blir ratten, någon blir en pedal och en annan ett säte. Kanske blir någon stackare också ett avgasrör. Men sen finns ju de som man oftast inte tänker på, den lilla procenten som också måste räknas, det spill som varje tillverkning ofrivilligt men av högsta nödvändighet måste ha. Detta är processens kärna, dess essens, en liten del av rörelse och förändring. Någon måste offras för de andras överlevnad, för att det ska bli Cabrioleter och Mercedesar av de andra måste någon också vara avfallsprodukten.

7

Försjunken i tankar framför en viss Lisa Persson sitter araben. Med sin krokiga näsa, sina buskiga ögonbryn och utstickande krull ur tröjärmen utgör han en markant kontrast mot hennes ordentligt klippta brunfärgade page som icke av slump matchas av den bruna toppen och yllekjolen under hennes kappa. Tåget rullar, tiden går. Utanför svischar landskap förbi. Svisch svisch, ett hus här och ett hus där, ett fönster till ett liv i ensamhet, ett annat till en alkoholist med hemtjänst, en hemmapappa med barnvagn stiger ut ur en port, en gammal tant med hund går en promenad. Araben sitter på sitt tåg.

Han har idag tagit sig upp ur sin säng, aningen lättare än många andra morgnar, intagit frukost i morgonrocken såsom han gör varje morgon, klätt sig noggrant och omsorgsfullt ur byrålådornas utbud, plagg sorterade efter klädesslag där de lägst placerade på kroppen av logiska skäl även placerats längst ner i byrån, samt färg där plaggen avtar i färgstyrka i byrålådans, av slumpmässiga men av nöden tvungna skäl, högra riktning. Han har utfört ytterligare några nödvändiga uppgifter såsom skoputsning, nattklädesvikning och diskning av föregående kvälls tallrik, glas och bestick och begett sig ut på detta ärende som han företar sig varje tisdag vid lunchtid. Det är av yttersta vikt att hålla schema och ordning och icke avvika från det planlagda. Precis som de övriga tisdagarna har han svept den gröna, icke matchande halsduken varsamt runt halsen för att icke ådraga sig en förkylning, eller rättare sagt, för att om han skulle ådraga sig en förkylning bespara halsen från en hosta med benägenhet att inte släppa varken med hjälp av varma soppor eller enträget gurglande med halvljummet saltat vatten.

8

Lisa Perssons blick faller på honom över tidningen: han, potentiell kvinnomisshandlare och våldtäktsman som även är en potentiell högpratare på bibliotek och kan tänkas medha matsäck på kafé och vara parasiterande bidragstagare. Denne man sitter stilla med benen i ett ansträngande kors och tittar tomt framför sig. Hon höjer tidningen och läser vidare.

Pendeln drar på. Utanför ligger snön tjock och värmer jorden. Det var många år sen man såg ett liknande vitt täcke lägga sig över staden. Det har snöat tungt hela natten. Flingorna föll en efter en till marken och täckte tak och bänkar och grenar och vägar. Fluffigt och isande varmt la den sig över staden, belägrade den och tog över. Varenda vrå och vinkel tillgänglig från himlen kantas av vit tjock snö. Vägarna är översvämmade och insjunkna.

Staden doftar av is. På hustak och gator där stadsborna går är världen vit och stora klasar snö hänger från takrännorna. Människorna har förtjust överraskats av vitheten och all den mängd som fallit och stannat kvar. Man minns sin barndom med kälke och pulka och snögubbar och skottning i ottan. Barnen har lekt hela vägen till skolan och tittat ut genom fönstret medan fröken läst ett stycke ur morgonboken. Föräldrar har talat över kaffet om att flytta ut på landet. Plogbilar har tillkallats, väderrapporter har getts extra tid och glada miner och stora leenden förkunnat att vi fått en vit vinter trots allt.

Små gula skyltar uppmanar till att inte gå för nära husen.

Plogade vägar och sandade trottoarer står slutligen klara för de arbetsföra. Tjock var snön som föll inatt, stort och vitt föll den, skamlöst och fritt som om den hade rätt att inva9

dera och bosätta sig, som om den på eget bevåg bara kunde komma och ockupera stadens alla gator. Otacksam för all den mark den besitter och bebor. Marken tog emot den som sitt barn, det var ett svenskt barn som återvände till svenska marker.

Snett mittemot araben några säten längre bak i tåget sitter en avdankad alkis med systempåsen under sätet och sover. Framför sitter ett äldre par och tittar tysta ut genom fönstret. De ser mot samma punkt. År och dagar och veckor och år. Samma soffa, samma rum, ny tidning i brevlådan varje morgon. Deras beiga kläder matchar. Deras ansikten blickar ut i samma riktning genom fönstret, ut på det vita landet.

Snett bakom honom sitter en annan krullhårig i SL-kläder men han är av allt att döma inte kontrollant. Annars är vagnen tom. Det är tisdag förmiddag och inte rusningstrafik och människorna sitter på sina arbeten och inte i pendeltågsvagnar. Människorna utför arbete och betalar skatt och åker till Mallorca eller Kapstaden beroende på tycke och smak, och sitter inte på tunnelbanan. Det är bara nyvakna studenter, pensionärer, missbrukare och arbetslösa parasiter som har tid och möjlighet och privilegiet att sitta och slöa och åka fram och tillbaka. Minuterna går, och sekunderna går de också en efter en obemärkta och sammanträngda.

Tjockt och kompakt är det mellan dem, svårgenomträngligt och komprimerat. Han tittar också ut genom fönstret och tänker att de tickar iväg för att aldrig mer återstå.

15 november det berättas om demonstrationerna på den persiska radiokanalen. Mamma sitter i skräddarställning på köksgolvet och stirrar på den gamla svarta plastradion på köksbänken. En kvinna har ringt in från Iran. Hon låter ung, kanske lika gammal som jag. Hon berättar om sin bror. Att han var en brottare som vägde nittio kilo innan polisen hämtade honom efter en av de största demonstrationerna. »När de släpade ut honom ur huset mitt i natten var de tvungna att vara tre stycken«, säger hon med mörk röst. »Han är släppt nu, efter fem månader. Han väger fyrtiofem kilo och sitter hela dagen på golvet i ett hörn i köket där han också sover om nätterna. Han har inte sagt ett ord sen han kom hem.« Hennes röst brister när hon berättar att deras mamma varje dag måste mata honom med en sked där på köksgolvet.

Jag sväljer, känner magen dra ihop sig. Mammas ögonbryn är två sluttande streck. »Ob azashon beshe inshallah!« Mamma reser sig och sätter på mer te. Det blåser till där utanför. Grenarna virvlar i vinden. »Har du hört vad hände med den ung och vackra kvinna Taraneh?« säger hon vänd mot mig. »Om och om igen av flera män!« Jag nickar och försöker att inte tänka på formuleringen 11

»söndertrasad slida och anus« som jag läst någonstans.

Mamma tittar bort igen och skakar på huvudet. »Hennes ansiktet, mesle mah!« säger hon. »Och ung!

Ung!« Hon räcker mig ett tomt glas. Hennes smala ben och kutade rygg täcks av ett nattlinne. Håret är tovigt och i oordning. Ljuset utanför fönstret är gult och svagt. Det sipprar fram mellan molnen. Jag ser molnen dra fram över himlen.

De rör sig snabbt idag, tar nya former, blandar sig och går isär. Det verkar blåsa hårt där ute.

Nu ringer en annan in, också från Iran. En äldre man. »Ge oss vapen«, säger han. »Vi vill försvara oss när de kommer om natten och tar våra barn. Våra älskade barn. De som familjerna föder, uppfostrar, utbildar. Tvåtusen studenter saknas fortfarande. I förra veckan avrättades tjugo politiskt aktiva studenter på grund av påstådda narkotikabrott.« Mamma fnyser. »Kesafatha!« Hennes panna är i veck.

Hon lyfter tekannan och häller te i mitt glas. Strålen skvätter ner och fyller upp glaset. Några droppar hamnar utanför.

Jag ser att hon fryser, hennes bara axlar är lite uppdragna. Smal där mot den molniga bakgrunden. Liten och ensam mitt på golvet. Jag reser mig och ställer glaset på diskbänken och går ut till garderoben i hallen. Lampan lyser först svagt när jag sätter på den, sen blir den sakta starkare. Jag står barfota på en tunn gammal gelim och väljer ut en kofta.

Känner med tårna på den antika mattan. »Ta på den här«, säger jag när jag kommer in i köket igen.

Hon ser knappt på mig. »Merci.« Hennes ögon flackar. Hon tar fram bröd och får12

ost och smör. Ställer det på köksbänken och tar ut ett par assietter från skåpet. Går ut på balkongen och rotar i korgen hon har stående på betonggolvet där ute. Den sista potatisskörden från kolonilotten ute i Vårby gård har hon också ställt där. Hon hämtar in tomater och gurka och sabzi. En feodaldotter som hyr en liten bit jord ute i förorten, tänker jag. Hennes förfäder måste vrida sig i sina gravar.

Det doftar av basilika, mynta och koriander och ett par andra gröna stjälkar som jag inte kan namnet på. Jag drar in lukten av Iran, morgnarna där runt frukostbordet. Alltid med färsk sabzi som doftar starkt. Jag blåser på det varma teet. I radion läser någon upp något kommunistiskt uttalande. Mannen som läser har ringt in från Sverige. Han talar sakta och högt, nästan högtidligt. Programledaren tackar artigt utan vidare frågor. Mannen harklar sig, säger tack och adjö och lägger på. Mamma går in i sovrummet. Köket fylls av musik. Jag dricker av mitt te. Tar lite sabzi och stoppar i munnen och tittar ut. Solen är blek där ute. Mamma kommer tillbaka ut i mjukisbyxor. Smala ben, liten kropp. Fötterna i sandaler med klack. »Bokhor bokhor! Ät!« Jag reser mig upp och tar fram brödet på bordet. »Har du bakat själv?« frågar jag. Hon svarar inte. Jag ser mig omkring i det mörka köket. Föreställer mig henne här om dagarna, på kvällarna. Ensam vandrande mellan rummen. Med radion som sällskap medan ljuset faller och blir kväll. Medan tiden tickar och blir ett minne, ett knippe och en kort historia som berättas om och om igen. Det kommer som ett tryck över bröstet när jag tänker på det. På hennes ensamma taniga kropp mellan de här väggarna. Även om 13

hon aldrig själv skulle säga ett ord som skulle antyda att hon är ensam. Min blick faller på hennes rykande mugg på köksbänken. Den har gamla intorkade läppstiftsmärken längs hela övre kanten. Jag tittar på henne med stora ögon och häller ut hennes te och ställer mig och diskar koppen. »Chi?« Hon tittar förvirrat på min hand. »Okej okej«, nickar hon sen med uppdragna armar. Hennes hår står åt alla håll. »Ska du inte borsta ut håret?« säger jag och pekar på hennes huvud. »Ja ja, jag måste till frisor faktiskt.« Hon drar med sina långa naglar genom håret. Ljuset faller på rynkorna i hennes ansikte. Hon tar lite bröd och lägger på en stor bit fårost och några blad sabzi och stoppar i munnen. Så vrider hon ner volymen på radion och sätter sig på golvet mellan spisen och fönstret. Hennes skräddarställning är imponerande. »Hur är det med dig, deter?« frågar hon sakta och ser på mig. »Bra«, säger jag och tittar ner i mitt glas. Känner mig plötsligt lite stressad att komma iväg. »Hur går i skolan?« »Bra.« Hon nickar. Flackar med blicken runt i köket. Hon är så liten, tunn. Har alltid varit. Och tunt halvrakt hår medan mitt är grovkrulligt. Hennes svarta färg skiftar i rött medan mina svarta lockar skiftar i blått. »Och doktorandtjänsten, har du sokt den?« »Nej, jag skriver på ansökan fortfarande, den ska ju in i slutet av januari först.« Jag hör att jag låter lite irriterad.

Hon är alltid så virrig, frågar en massa saker om och om igen.

14

»Sätt dig och skriv nu, ordentlig. Skriv riktig bra. Det är nu det gäller faktiskt.« Hon ser på mig med menande blick.

Så tittar hon ner i mattan. »Riktig bra«, mumlar hon igen.

Hon ser orolig ut. Jag har många gånger ångrat att jag berättat för henne om tjänsten. Tänkt att jag borde väntat tills det var något att prata om. Tills jag sökt åtminstone. Minns inte varför eller i vilket sammanhang jag nämnde det. Jag dricker lite mer te. »Ja mamma, jag skriver bra«, säger jag efter ett tag och ler mot henne.

Hon suckar. Reser sig upp. Tar fram socker ur skåpet. Tar ett par obeslutsamma steg på köksgolvet och kommer tillbaka till samma punkt. »Din bror pratar inte med mig, han bara gå in till sitt rum.

Komma hem från jobb, äter, gå in till sitt rum. Går till träningen komma hem äter gå in till sitt rum. Sitter framför dator hela kvällen.« Hon börjar dra med trasan över bänken. »Om man säga nåt så han blir arg.« Hon ställer sockret på bordet. »Du får väl prata med honom om det. Det är väl bara att prata med honom?« försöker jag. »Jaja.« Hon suckar. »Det går inte.« Jag vänder bort blicken. Det blåser verkligen upp där ute.

Träden gungar. Grenarna skakar. Bakom molnen skiner solen svagt. Gatan ligger tom. Det är ganska sent redan, jag borde gå. Det blir alltid sent när jag sover över här. Jag tar mer bröd, häller på lite mer te. »Gott bröd«, säger jag med munnen full. »Din bror har bakat«, säger hon och ler mot mig.

Radion kommer igång igen. Mamma vrider upp ljudet. En 15

annan kommunist nu. Han berättar om dagens demonstration, 17:00 på Sergels torg. Mamma lyssnar uppmärksamt. »Carl Bildt skicka sina folk till Iran på affärsmote! Nu! I forra vecka, kan du tänka dig?« Hon fnyser och ställer in en kastrull i ett skåp. »Ska du dit?« frågar jag.

Mamma nickar. »Dom döda våra ungdomar, hur jag kan sitta still?« Hon städar planlöst i köket. Drar med trasan över spisen. Ställer assietter i diskhon. »Nu har det kommit fram, dom våldta studenterna. Flera män komma in i cellen.

Både flickorna och pojkarna. Både här och här.« Hon viskar det sista med uppspärrade ögon och visar med spända pilformade händer på varsin sida kroppen. »Kesafatha!« Hon står så blickstilla ett ögonblick. »Pojkarna också! I tjugo år dom fängslar folk! Och innan den jävla Shahen. Hur mycket mer olja finns i våran jorden egentligen?« Hennes händer är frågande vända upp mot taket. »Khak bar sare amrika o oropa!« Jag rynkar pannan. »Var försiktig idag. Ta på dig en keps och solglasögon.« Jag försöker fånga hennes blick utan att lyckas. »Hur länge ska dom få våldta våra ungdomar? När det räcker? Och Carl Bildt åker ner och sitter vid ett bord med dom här regering, dricka te och gora affärer! När det fattas tvåtusen studenter. Kesafat! Och imorgon åker vi till Ericsson i Kista for demonstrera.« Hon lyfter något ur diskhon och ställer tillbaka det igen. »Var försiktig.« Jag ser på henne men hon ser inte tillbaka. Inget svar. »Mamma?« »Jaja. Jajaja.« Hon går ut i sovrummet. Från radion ljuder en gammal klassiker. En kvinnoröst i knastrig ljudkvalitet.

16

»Brukar det vara mycket folk?« frågar jag. »Ja, dom kommer. Kanske femhundra. Jag vet inte. Bero på vädret.« Jag dricker ur mitt te och ställer mig och diskar. Mamma kommer tillbaka ut i köket. »Släpp släpp släpp släpp släpp! Gå till skolan nu!« Hon puttar på mig med sin höft, jag puttar tillbaka.

Jag kan se demonstrationen framför mig. Ett gäng iranier med röda fanor. Inga svenskar förutom någon vänsterpartist som ska hålla ett tal. Den ena iranska talaren efter den andra som håller tal på persiska. Diverse stalinister och trotskister från olika grupperingar. Ärkefiender som gått med på att samlas på Sergels torg för studenternas skull.

De röda tygerna fladdrar i den kalla vinden. De svartvita plattorna är smutsiga av skit och svarta tuggummimärken.

Svenskarna skyndar förbi med kassar i händerna. En och annan slänger en snabb blick mot folksamlingen. Mot fanorna med hammaren och skäran i svart. I somras, när demonstrationerna var som störst, såg jag en kille med keps och stor svart väska på ena axeln stå och blicka ner på plattan från räcket uppe vid fontänen. Det var så konstigt hur han höll väskan så där på ena axeln tyckte jag, tills jag insåg att han stod och smygfilmade. Mellan talen skanderade åhörarna: »Marg bar amrika! Marg bar djomhorie eslamie iran!« Det sätter sig i hjärnan. Jag hör det om och om igen inom mig medan jag står och diskar. Marg bar amrika! Marg bar amrika! Rytmen dunkar innanför mina revben.

Vi står tysta. Jag sneglar på mamma och önskar att hon inte ska gå dit idag. När jag berättade för henne om mannen med väskan drog hon bara upp axlarna och suckade. Sa att 17

de alltid är där och filmar. Att hon skulle vara försiktig, att hon alltid har keps och solglasögon. Jag sköljer. Diskmedlet reflekterar en grön färg. Vattnet ångar under mina händer. Jag ställer min tallrik och mitt glas i diskhon och torkar händerna på handduken till höger. »Jag måste gå. Var försiktig, okej?« »Jaja.« »Ta på dig kepsen.« Jag försöker spänna ögonen i henne. »Gå gå gå.« Hon viftar bort mig från diskhon med händerna. »Skriv nu. Skriv en bra ansokning.« Jag drar på mig skorna. Tar kappan från kroken. Böjer mig ner ett huvud och pussar henne på båda kinderna. »Deter?« säger hon mellan två pussar. »Är du säker att jag inte ska fora över pengarna nu?« »Nej, vi tar det sen. Vi tittar ju bara än så länge.« »Men banken vill inte se att du har pengar?« »Nej nej, vi tar det sen.« »Okej. Hälsa Peter«, säger hon. »Och komma snart igen och hälsa på, deter.« Jag ler och nickar mot henne. Hon står kvar i dörröppningen medan jag går nerför trapporna. Hennes ögonbryn är böjda i två bågar neråt. Ansiktet är streckat av fårorna på båda sidor av ansiktet. Hon tittar på mig men hennes blick är så intensiv att det känns som att hon inte ser mig.

Utanför är det iskallt och vinden åker rakt igenom kroppen. Snön ligger skyfflad hela vägen ner mot trapporna. Jag drar halsduken tätare runt kappan, täpper till hålet i halsen.

Det blåser till och jag ryser. Sanden knastrar när mina fötter trycker ner den i snön. Det är ljusare ute idag. Jag tittar upp mot himlen. Ljuset känns ovant, nästan lite bländande 18

mitt i mörkret. Jag är sen. Träden står kala och svarta under snötäcket. Jag tittar upp och letar efter sol men ser bara ett stort molntäcke av vita fläckar på varandra. Jag vänder mig om och tittar upp mot balkongen. Ljuset reflekterar sig i fönsterglaset men jag ser ett litet svart huvud med yvigt hår stå där innanför. Jag lyfter handen till en hälsning.

marken är vit och täckt av snön som föll inatt. Hans blick flackar mot glaset. Han ser på landskapet som flyter förbi, på ljuset som faller ner från himlen på männi­ skorna. Kylan pressar sig mot tågfönstret. Träden böjer sig ner tunga. Deras grenar är vita, stammarna är vitfläckade.

Tyngden av snö trycker ner de tunnaste grenarna, de större är orubbligt mörka med ett vitt tjockt lager på ovansidan.

Han ser ut genom fönstret, över rälsen. Över bergen har ett brev kommit till honom till hans fyrkantiga lägenhet. Igår morse låg det på hans dörrmatta och han visste direkt var­ ifrån det kom. De många frimärkena, den blå stämpeln som påminner om en fågel, ett vitt blekt papper, vågigt i kanten, knöggligt av resan. »Cancer« stod det i brevet. Och begravning för ett par månader sen.

Landskapet förbyts, skogen blir till hus, till förort till räls och skog igen. Det vita ligger som ett täcke över alltsammans, jämnt fördelat, odiskriminerande och hänsynslöst.

Försjunken, nästan okontaktbar sitter araben och tänker på saker som hänt för länge sen. Händelser han inte tänkt på på mycket länge, saker han en gång bestämde sig för att begrava i en gömd vrå i sitt sinne har lösgjort sig och klarnat framför hans ögon hela morgonen trots att han gjort sitt bästa för att hålla det tillbaka. Decennier har passerat nästan obemärkt och mycket vatten har runnit under broarna.

Och ändå ser han det så tydligt idag, husen, träden, blom20

morna om våren. Det tränger fram nu allt klarare, som fotografier. Minnet av det andra landet. Av den sista natten i det land som en gång var hans hem. Tiden som föll virvlar upp som damm inuti hans huvud när han tar upp ett minne i taget och blåser på det. »Jag har kommit för att ta farväl«, hade han sagt innan han fick återvända ut i kvällsluften. Genom allén med de långa ståtliga träden som de sågade ner många år senare gick han. Hyreshus. Det lönar sig bättre i dessa dagar, mer än träd som levt i hundra år eller alla hans minnen. Det enda tecknet på att han en gång var ung och vacker, stark och hoppfull. Hyreshus. Långa och raka av betong, tungt orubbliga. »Jag har kommit för att ta farväl.« En växande oro hade tvingat honom till en nattlig promenad genom de fabriksanställdas inhägnade bostadsområde.

Husen låg badande i grönska i skuggan av höga träd. Området var enormt men han behövde bara gå förbi ett par bostäder och sen till höger i allén för att komma fram till huset där Farzad bodde med sin familj. »Kommer Ni efter? Eller kommer Ni med?« Hans vän hade sett på honom med lugna ögon. Vill Ni bli min följeslagare? hade han tänkt för sig själv. Kanske nu med detsamma om det går och om Ni vill, det skulle vara mig en ära att få tillbringa eller erfara eller utstå främlingskapet med Er. Det skulle vara mig en ära och en befrielse från ensamhet, en delad längtan är hälften så tung?

Natten låg lätt i luften. Syrsorna spelade som alltid nära och entonigt och blommorna doftade sommarstarkt. Det var tyst och stilla. I tegelhusen innanför gården sov folket 21

som hade ett land. Hans steg hördes trampa fram i eko, steg för steg och ett i taget på väg. Att sätta en fot före den andra medan det gula gräset trampas sönder av yngre grönska och daggen lägger sig. Medan sommar blir höst blir vinter blir vår. Bara sätta en fot framför den andra och gå framåt vart än vägen bär.

Det var strax före pelargonerna vid grinden och efter allén av blommande apelsinträd med vita doftande blomblad av silke, innan skörden och mödan blivit värd och kraften i en mans händer givit frukt, som han för första gången men definitivt inte den sista kände greppet av en kall hand om sitt hjärta. Han insåg i det ögonblicket att apelsinträdens blommor fyllt honom med doften av sommar år efter år, sommar efter sommar, barndomsstunder och vuxenår, sipprande svett och massiv värme, svala kvällar och svart natthimmel, skrapsår, fotboll, badbassänger, en hand i hans, att han var utlämnad med sig själv till sig själv och sitt eget handlande efter eget förnuft. Han blickade mot den svarta himlen som luktade jord efter regn och greps av evigheten och männi­skans litenhet och allt det där innan han beslutsamt skakade det av sig och bestämde sig för att gå rakt fram i allén och ut på en nattpromenad istället för att svänga av till vänster och återvända hem. Han öppnade den stora grinden, vinkade till vakten som lyfte på hatten i sin hytt och stod med ens ute på gatan.

Efter de små gatorna växte sakta storstadens larm runt honom. Neonljus och bilar tävlade om uppmärksamhet, och slammer och skräll och buller dånade i takt med varandra.

Här luktade det tvål och längre fram ruttna apelsiner. Han gick förbi en äldre man som satt på en pall framför uppdrag22

na jalusier. Detta var ett av Guds länder, till hans ära och efter hans tycke och smak. Ett hus var högt och ett annat lågt, ett hus var nytt i sprakande rosa och ett annat fallfärdigt.

Det var en tid av flagnande färg, av ruttnande plankor, av oreda och slump, av allt rikare rika och av stenade kvinnor till doften av jasmin på försommaren.

Efter ett visst kringirrande bestämde han sig för att beställa ett glas chaí på ett nattöppet fik för att undvika de långa timmarna av vakenhet och rastlöshet. Han visste att hans fru inte sov, att hon satt uppe och väntade. Att hon lagt barnen men inte kunde sova själv. De hade efter noga övervägande bestämt sig för att inte berätta något för dem förrän han rest. Tänkt att det skulle vara lättare för dem utan ett dramatiskt avsked. Att det skulle skapa ett lite mindre sår som så småningom skulle bli ett lite mindre ärr. Han visste att han inte klarade av att träffa dem igen. Han klarade inte av att se de där små sovande kinderna, som små vita änglakinder tryckta mot kudden. Lätt röda av värmen med halvöppna munnar. Hon hade suttit där vid köksbordet med den där tomma blicken som han sett hos henne de senaste dagarna medan solens röda sken kastade skuggor över henne genom köksfönstret när han plötsligt bestämde sig för att ta en promenad och skingra tankarna. Väskorna var packade och uppställda i hallen. Huset låg tyst. Deras sista natt. Men han kunde inte med att se henne så där.

Servitören log ett trött och invant leende när han ställde fram glaset. Ensam. En känsla att vänja sig vid, tänkte han.

Eller kanske inte, tänkte han sen. Det är ett fascinerande drag hos homo sapiens sapiens att alltid hava hopp, tills all annan möjlighet med all säkerhet avskrivits. Kanske lock23

ade ensamheten honom till och med så här i början med löfte om styrka och självständighet, med löfte om att växa som person och slagkraftigheten i att klara sig själv. Eller kanske lockade ett liv med frihet och demokrati, med korruptionsfria myndigheter, med fungerande och effektiva samhällssystem, med nya erfarenheter och nytt sällskap.

Med arbete framför allt. En portfölj och ett stressat uttryck.

En funktion, en kugge, en plats bland andra. Ovissheten bär alla tänkbara möjligheter i sitt sköte.

Han såg sig om på det nästan tomma kaféet. En gammal man som av ögonen att döma nyttjade opium satt för sig själv i ett hörn och rökte en Bahman. Det afghanska opiumet, den bästa sorten som odlas högt uppe på slätterna där dimman aldrig riktigt lättar och solen alltid står högt bland berg och dal och lövträd i lummig klunga, höll han gömt i jackans innerficka. Rök slingrade sig upp över borden och mot taket och jämnade ut sig med den kvava luften.

Han fick in sitt chaí och såg ner i bordet. Hans liv var stilla nu men om bara några timmar skulle det bytas ut av ett annat. Ett minnesknippe skulle ersättas av ett nu som sen skulle bli ett då och en märklig dröm som väckte honom svettig om natten. Teet stod och svalnade på bordet framför honom. Han nöp tag i glaset med sitt håriga pekfinger och sin håriga tumme men blev tvungen att snabbt ställa tillbaka det för att inte bränna sig. Ett stilla muller började sakta växa inom honom. Ett tryck långt in i bröstet fortsatte ner till magen och la sig där som en tjock tung klump. Mullret växte sig starkare och sipprade ut till armar och ben. Det ilade i fingrarna. Han tittade ängsligt upp mot servitören.

Han tycktes inte ha märkt något och stod och plockade 24

glas lite längre bort. Tre och tre ställde han dem på ett stort runt stålfat. Slamret fyllde upp rummet. Han såg tillbaka ner i bordet. Mullret fortsatte. Trycket i bröstet ökade och magen började kurra dovt. Plötsligt började hans hjärta slå hårdare. Eller hade det alltid slagit så hårt? Han såg på sina händer och märkte att de skakade lätt. Huvudet kändes tjockt och ojämnt klumpigt och gungade till trummandet i bröstet. Han tryckte händerna hårt mot låren och tog djupa andetag. Han försökte lugna andningen och slöt ögonen. Ett andetag åt gången, ett två, in och ut. Ordentligt och systematiskt. Det började bulta på så ordentligt nu att det tryckte mot pannloben. Han öppnade ögonen. Rummet tycktes rökigare än innan och han kunde svära på att servitören nu kastade misstänksamma blickar åt hans håll. Han blundade igen men det ökade bara pulsens intensitet, hans hjärtas pumpslag slog allt högre. Realitet, tänkte han, realitet. Det som bjuds och det man kan i händerna på ödet och ibland kan man inte annat än stå ut, detta visste han mycket väl.

Härda tills tiden omsluter dig med vana och distans och den hudlösa delen av ditt kött blir till en förhårdnad bit skinn.

Ett två. Ett två. Kraftiga andetag in och ut. Händerna mot låren. Pressa! Gunga huvudet, blunda hårt. Djupa andetag och reella tankar. Detta här är detta nu. Djupa andetag av konkreta ting. Realitet. Ett två. Ett två.

Och han kan allt om han bara vill, och om han inte vill så kan han när han måste. Och rum måste bli stilla till slut och hjärtan måste slå långsammare och händer måste sluta skaka och ett sinne måste uthärda och vänjas och fungera på beställning. Sakta la sig den upprörda smutsen i botten av hans mage och gjorde honom något tyngre. Så öppnade han 25

ögonen. Rummet var åter i balans. Servitören på sin plats inne i köket. Allt i sin ordning. Gott! Han tog ett andetag.

Andades ut, lättad. Tog upp glaset och la en sockerbit mellan läpparna. Det heta teet filtrerades genom sockret och gjorde verkan. Man klarar det man måste och det man inte kan eller klarar eller vill eller vad man nu vill ha för ursäkt.

Han ställde ner teet med stadig hand. Nåväl! »Kommer Ni med?« ekade det i hans huvud.

Rummet hade varit upplyst. På den stora röda mattan framför dem hade det stått ett kakfat och en fruktskål fylld med nektariner och smågurkor och bigarråer och vindruvor som tagits fram i all hast för denna oanmälda visit. De hade suttit mittemot varandra på golvet på varsin långsida av rummet. Ovanför deras huvuden hade fläkten snurrat snabbt och nästan ljudlöst. De röda tofsarna på de stora kuddarna längs med väggarna hade vibrerat lätt av vindpustarna. Mattan under honom hade varit mjuk och täckt hela rummet. »Min vän, här har jag allt som mig behagar«, hade Farzad sagt sakta. »Negin och Neshat och Arash, vad mer kan man begära?« Farzad hade sett på honom med lugna bruna ögon. Hans mjuka händer vilande stilla på hans knän. Han hade tagit upp sitt teglas. Naturligtvis har Ni allt Ni behöver och allt som behagar Er i detta land. Dessa stolta berg och den bördiga jord som ger oss vetet och havren och det vitknoppade riset och så den fuktiga lukten av öst. Den salta havsluften och den gassande solen. Er familj, Er släkt, Ert arbete. Detta vackra gamla hus med mosaikmönstrade fönster och en blommande trädgård. Företaget som nu föder Era barn. Na26

turligtvis, självfallet och förvisso följer jag Ert resonemang och håller med fullständigt, men.

Men. Och eftersom det inte fanns några men, inte för Farzad i denna stund och inte längre fram heller skulle det visa sig när han låg döende i cancer på en sjukhusbädd med nerkissade blöjor och svullna ögon och mindes den här dagen genom morfindimmorna utan att ångra sitt beslut, eftersom det inte fanns några men för denne man hade han valt att i­ stället ta farväl med värdighet och gett sin vän en hård kram och en kyss på vardera kinden, såsom seden bjuder.

Och så var det med den saken.

Tåget rullar vidare på sitt spår. Utanför glider landskap förbi. I takt en bit i taget tar tåget kliv framåt och äter sig förbi snöbelagda fält och röda tegelbyggnader. Husen glänser med sina vita balkonger, likadana hus åt alla håll. Rött tegel och vitmålade fönsterbleck, svarta portar med stora glasdörrar. Asfalterade vägar och lekplatser med gungor av bildäck och sand att landa i. Allt täckt med vitglittrande snö av bästa kvalitet. Tjockt och varmt föll den tung över allt som kom i dess väg. Lyktstolpar och trädgrenar är täckta med decimetertjocka lager. Vägarna är upplogade, trottoarerna belägrade. Ur människornas munnar ångar värmen. Under fötterna knarrar flingorna. Mellan stationerna tar skogen över med mörkgröna färger i gnistrande vitt. Tystnaden har lagt sig i staden, mellan stationerna, i skogen, mellan husen.

Som ett dövande täcke, isande kall får snön staden att tiga.

Vitt är landet utanför fönstret framför honom. Vid rälsen har snö blivit grått blask. Tallar och granar och en och an27

nan naken björk står uppställda längs med spåren. Ibland breder skogarna ut sig i mörkgrön kontrast till det vita men tåget åker snabbt och stannar på mer tätbebyggda stationer.

Människorna bor där betongen grönskar. Det bär iväg från betong och asfalt till betong och asfalt och lämnar skogen däremellan.

Cancer. Han försöker se Farzads ansikte framför sig men han kan inte. Det pockar på men det kommer inte. Hur han än försöker ser han det inte tydligt framför sig. En lite suddig bild och en känsla finns där. Minnet av ett par bruna ögon. Snälla. Mörkt hår, nästan helt svart, mjuka drag, ett par streck på båda sidorna av munnen. Det är allt. Och nu är denne man borta. Finns inte mer. Sitter inte mer någonstans i en stol och läser, ligger inte under en fläkt och sover middag, diskar inte upp kastrullerna efter lunch. »Cancer« stod det i brevet. Och det är som om en störtflod öppnats upp i hans sinne. Plötsligt kommer minnena över honom okontrollerat och i oordning, sköljer över honom som en iskall dusch.

21 november »alltså den var ju fin«, säger jag när vi kliver ut på gatan och paret bakom oss i trappen vikt av mot tunnelbanan. Kylan slår mot ansiktet som en isvägg. »Verkligen.« Peter drar mössan över huvudet och lägger armen runt min midja. »Men den är ju för liten. Varför går vi på de här visningarna?« Alltid samma kommentar. Jag trycker min kropp mot hans och drar på mig tumvantarna. »Jo men vi får väl vara lite bohemiska medan vi är unga«, säger jag och ler mot honom. Han kysser mig på kinden. »Passa på innan vi köper hela svennekonceptet.« »Det är himla mycket pengar för 27 kvadrat.« »Men golven Peter! Trägolven!« Jag slår ut med den fria armen framför oss. »Jag kan bo hur trångt som helst med så där breda golvbrädor.« Peter ler och skakar på huvudet. »Jo jag vet det.« Himlen är helt täckt av vita moln. Det ser ut som om det kommer snöa igen. Under våra fötter knastrar snön som föll inatt. Vit och tjock och alldeles ny. Det var verkligen en superfin lägenhet. Liten men gammal med fina fönster och gamla renoverade köksluckor.

Tänk om det faller, far det igenom mitt huvud. Som i Spanien. Så står man där med lån och ingen lägenhet. Men jag 29

skakar det av mig. Alla köper. Det kan inte falla. Vi viker av vid övergångsstället framför biblioteket och tar gatan upp mot Bäckvägen. Det är hursomhelst bättre att investera sina pengar än att betala av lånen på någon annans lägenhet som vi gör nu med vårt andrahandskontrakt. Vi går hand i hand utan att säga något. Vi måste köpa förr eller senare, tänker jag. Jag vet att Peter tycker likadant. Fast han vill ju ha större. Alltid samma diskussion. Innan mamma fick det här arvet var det bara drömmande vid frukostbordet. Vi bråkade på låtsas om hur stort vi skulle bo och i vilken förort. Alltid när lokaltidningen kom ut och låg på bordet mellan oss. Nu pratar vi om det oavbrutet.

Vi går tysta bredvid varandra en stund. Jag tar fram en näsduk ur fickan och snyter mig. »Men hur länge kan vi bo så litet egentligen?« säger Peter vänd mot mig efter ett tag. »Jag menar, om man tänker praktiskt och så. Vi kan ju också titta i Fruängen eller Bagarmossen eller längre ut för samma pris.« Peter försöker fånga min blick men jag tittar rakt fram.

Jag orkar inte prata om det här igen. Förklara återigen att jag inte vill ta en massa lån för att sen bo någonstans där jag egentligen inte vill bo. »Finns ju inga jävla hyresrätter kvar i den här stan«, säger jag istället.

Peter tittar ner på sina skor. Ur hans mun bolmar rök ut och försvinner bakom hans huvud. »Får du ångest?« frågar han och vrider ansiktet och ser på mig. »Skoja inte.« Jag skakar sakta på huvudet. »För varje dag som går är man ett steg närmare konformiteten. Ställa sig 30

i ledet och le som en idiot«, säger jag men vet att det inte var det han syftade på. Mina skor lämnar avtryck i snön på trottoaren. Jag ser ner på dem när jag går. Vi börjar tysta gå uppför den branta backen. Trädens snötyngda grenar hänger ner över våra huvuden. En cyklist med mössa under hjälmen far nerför vägen med bromsen i. Peter tittar efter honom.

Vi fortsätter uppför backen och Peter tar min hand igen när vi sneddar över gatan till andra sidan. Det luktar salt från thaikiosken. En man i fyrtioårsåldern i stuprörsjeans och oversize kanvasjacka står och väntar på sin take away. »Hur mår du nu då?« säger Peter plötsligt.

Jag svarar inte utan stirrar bara rakt fram. Känner att min hand som han håller i blir stel. Jag blir irriterad av frågan.

Som om man bara kan summera situationen med ett par satser. Jag drar in luft och tänker på den där artikeln som jag kom över av en slump. En grupp i Tyskland som redan jobbade med min projektidé. Det här var deras andra publikation i ämnet. Rubrikens svärta är fastetsad i mitt minne. Jag släpper hans hand och tar ett par snabba steg förbi honom.

Han tittar fortfarande på mig, jag kan se det i ögonvrån.

Under våra fötter knastrar snön. Jag hör hans andetag snett bakom mig. Det svider lite i näsan av kylan men jag är varm efter att ha gått uppför backen. Han skyndar upp bakom mig och hinner ikapp, tar min hand igen och kramar om den.

Jag kramar tillbaka och saktar ner stegen. Det är alldeles vitt omkring oss. Grenarna som viker ner mot oss har helt symmetriska vita ovansidor. Vitt på svart i raka ytor på varje gren. Som tårtbitar. Exakt samma vinkel på varje gren. »Men det är helt säkert att du inte kan ansöka med din ur31

sprungsidé?« säger Peter. »Jag menar, du kan inte modifiera den eller bygga vidare på det gruppen i Tyskland gör?« Jag känner hans blick på mig men jag tittar inte på honom. Jag börjar få kramp i handen som han håller i. Det känns skönt att ha vantarnas foder mellan oss. Jag försöker gå snabbare men hans hand håller mig tillbaka. Han släpper mig inte med blicken. »Eller?« säger han och drar mig bakåt, försöker fånga min blick igen. »Men alltså det funkar inte, det är inte det jag vill«, säger jag snabbt. Jag känner stressen greppa tag i magen. »Det är liksom ingen idé helt enkelt. Det var inte det jag ville från början.« Vi går ett par steg till under de svartvita grenarna.

Jag vill släppa hans hand men han tar ett nytt grepp. Smeker ovansidan av min vante med sin tumme. »Du, varför inkluderar du inte Iran i ditt sampel?« säger han sakta. »Du har ju en unik kompetens där ju.« Hans röst är lugn och mörk, har en trygg klang i botten.

Jag stannar upp och tittar på honom. Hans bruna ögon ser på mig under mössan. En liten lock sticker ut och brer ut sig över pannan. Vi står tysta ett par sekunder. Jag biter ihop och anstränger mig för att hålla tillbaka. »Alltså du har ju liksom tillgång till hela den kulturen på ett sätt som andra inte har«, fortsätter han. »Jag tror du skulle tjäna på att använda dig av den kunskapen.« »Vadå? För att jag är iranier?« Jag släpper hans hand. Jag känner att tänderna vill skallra mot varandra i kylan när jag pratar. Jag kippar in iskall luft i lungorna och stirrar på honom och blinkar ett par gånger. Ilskan rinner till och tar över. Svartnar ögonen. »Jag vet inte ett skit om Iran«, säger 32

jag medan moln bolmar ut ur munnen. »Det kommer liksom inte med krullet du vet.« Min hand åker upp och snärtar mot mössan. Jag känner mig plötsligt varm av vreden som sipprar upp från magen. Han ser på mig med de bruna ögonen. Jag tittar bort. »Men det är väl inte riktigt sant, eller? Tror du inte att det skulle ge dig en bättre chans? Det kan ju inte finnas många iranier i Sverige som …« »Men vad fan Peter, lägg ner nu!« Jag stirrar honom i ögonen. »Jag behöver inga jävla råd av dig, okej?« Jag börjar gå genom buskarna förbi brandstationen och ner mot husen. Måste tvärstanna för en bil som sakta kör in på gatan. Hjulen slaskar upp snön till vatten på vägen. Den saktar ner när den åker förbi mig. »Kör då för i helvete«, mumlar jag medan jag hör Peters steg närma sig bakom mig.

Så fort bilen åkt förbi skyndar jag mig över gatan. Jag halvspringer i snön nu. Tårarna tränger fram ur ögonen och värmer mina kinder innan de kyls ner. Mina steg känns tunga i snön. Runt mitt huvud bolmar den varma luften som kommer ur min mun. Bakom mig hör jag Peter ropa mitt namn.

23 november »kan du tänka att hon skriva såna saker så till mig? Jag som är äldre än henne?« Mammas röst är oförstående. Jag mmm-ar och försöker låta engagerad men vet inte om jag lyckas. Det gäller en av mina kusiner som mamma och hennes systrar alltid haft en ansträngd relation till. Hon ska eventuellt komma på besök i sommar och de har mailat om det fram och tillbaka de senaste veckorna. Men nu har hon visst skrivit något arrogant i mailet till mamma. Varje gång det händer något nytt ringer mamma upp och vill tala ut. Och varje gång måste hon gå igenom allt som hänt mellan dem igen. Hur kusinen i tre år gick sin frisörutbildning hos min moster och arbetade där med egna kunder utan att betala en enda toman, för att sen inför sitt eget bröllop gå till en annan salong. Utan att säga något till min moster som trodde att hon skulle dyka upp när som helst. Hon satt där och väntade, med alla förberedelser på bordet. Färg, vax, hårnålar. Mamma gör en paus av upprördhet. Jag har hört den här historien många gånger.

Jag pillar på min stortå där jag sitter i soffan. Pillar ut lite smuts i ena änden av nageln. Håller luren under örat med axeln. »Du vet ju hur ledsen det gjorde din moster«, säger mamma, byter till persiska och inväntar svar.

34

»Ja, jag vet.« »Och sen, sitta i hela Sari och prata bakom hennes rygg och säga att hon inte kan klippa de modernaste frisyrerna!

Gör man så mot någon som har gett dig din utbildning? Som har gett dig ett arbete? Som har lärt upp dig? Vet du hur mycket hon egentligen tar betalt för sina utbildningar?« Mammas röst är gäll men jag har svårt att bedöma hur allvarligt det egentligen är. Jag pillar på mellanrummet mellan mina tår. Pillar bort lite skit där också. Mamma fortsätter att prata om hur min moster i hela sitt liv har klippt hennes och alla hennes systrars hår, fixat deras naglar, vaxat deras ben, trådat deras ansikten. På den tiden innan hon hade sin salong, när hon jobbade i sin studio nere i källaren. Mammas röst spricker när hon talar. Hon tar en klunk vatten. Jag byter fot. Hittar lite mer skit under nageln på stortån, ute i vrårna. »Och sen, efter alla dessa år, så sätter hon sig och förstör din mosters rykte i Sari. Hennes egen brorsdotter!« säger mamma. »Dom är snobbar, mamma.« Jag hör att jag låter lite oengagerad igen. »Ja, sannerligen.« Mamma drar igång igen. Börjar berätta om någon annan intrig mellan min kusin och min moster. Jag hör inte på.

Börjar istället tänka på den där artikeln som jag läste igår kväll innan jag somnade. Om man eventuellt kunde göra något liknande som den studien. Mammas röst hörs grötigt i bakgrunden. Kanske använda deras metod men med ny data, tänker jag och stirrar på väggen framför mig. Man skulle i så fall börja med att samla in datan. Egen ny unik 35