jeremiah karlsson
sorgens Sorgens kammare
kammare
Sorgens kammare Jeremiah Karlsson
Tidigare böcker av Jeremiah Karlsson: Tystnadens älskare, stjärnornas vän, 2012
Sorgens kammare Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Jeremiah Karlsson © Omslagsfoto: Jeremiah Karlsson och Alexander Petersson. © Författarporträtt: Victor Peterson Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2014 ISBN: 978-91-7577-123-6
All tears and quarrels were hidden from mine eyes. I saw all in the peace of Eden. Everything was at rest, free and immortal. Thomas Traherne
Prolog Källaren, Ljungby hösten-vintern 2012
V
berätta om mig själv, mitt liv och alla händelserna? Vems behov tillfredsställer det? Jag vill inte att min ondska ska vara något som man pekar på och säger att det var oundvikligt, eller ens olyckligt, givet omständigheterna. Jag vill inte ha några kletiga händer som vänder blad och nickar för sig själva och tänker på ”den stackars pojken”, då önskar jag mig hellre rent hat. Jag sitter i källaren nu. Den består av tjock betong och moderlig jord. Det är en fri plats. Här nere hör jag minnenas ekon. Här nere är tiden oväsentlig. Det stillar mig. Det finns stunder då jag vill kyssa dessa väggar och kyssa jorden som omger mig, för de låter mig vara. Inte försvunnen tillsammans med resten av verkligheten. Borta för dem. Ändå här. Det finns hundratals händelser jag kunde berätta om, men vad skulle styra mitt urval? Det jag berättar om är sådant som gjort intryck på mig. Kanske format mig. Men dessa händelser sörjer jag inte, jag gråter knappast över dem, förutom den där löjliga scenen då jag föll ångerfull i snön på bergstoppen. Jag berättar om den för att jag vill visa att jag kan, om jag vill, berätta om svaghet också. Jag kanske till och med kan påstå att jag känner viss tacksamhet att livet visade sig från sin grymma sida. Att vila i detta källarrum, naket och instängt som ett fängelse, innebär en hemlig glädje. Jag är gömd och skyddad. Jag får tid åt mina förberedelser. Livet där ute kan glida förbi medan jag har tankarna på annat håll. Mitt liv är mitt faktum och framtiden är mitt fria, ståndaktiga val! Med de orden vill jag gärna börja berätta om mig själv i detta brev, eller vad vi nu ska kalla det. Dagbok, kanske. Nästan alla ord är patetiska och banala nuförtiden och man får lätt skrattanfall av att höra dem uttalas. Världen är en text. Ord träffar möjligen skogen, högre når de inte. Det är därför man har musiken, även om de flesta inte skulle kalla det för musik. Jag kanske inte skulle ge mig in på det här med att skriva om arför ska jag
7
saken, på grund av det nyss sagda. Men jag gör det ändå. Min ex-terapeut rådde mig till det. Hon var annars sparsam av sig vad gällde råd. Jag å min sida var förtegen. Vilket inte är så konstigt. Vem pratar man med när man bär på viljan att döda ett mänskligt liv? Jag vet i skrivande stund inte hur jag kommer att genomföra det. Det som eggar mig är att mitt offer inte förväntar sig döden nu. Han vet att han gjort något tvivelaktigt. Han vet att han har orsakat lidande (men att han samtidigt kanske har räddat ett liv). Han väger dessa sanningar fram och tillbaka och finner en lindring i möjligheten av att något bra har kommit ur hans agerande. Mitt blod kokar då jag skriver detta. Det är därför han ska lida! Bli medveten intill förbannelse om vad han gjort! Egentligen spelar döden inte så stor roll. Om han överlever får jag ett lindrigare straff. Jag kan ju förstås låta honom förblöda. Enklast vore om jag berusade mig lätt så att det inte känns som människokött som jag hamrar i. Jag ryser då jag skriver detta. Just nu vill jag bara skriva av mig allt som i ett självmordsbrev. Efter detta kommer jag, snart, kanske inom ett år, upphöra att vara bland människorna. Jag blir väl utsläppt sen. Kanske renad och förvandlad. Jag varken hoppas eller inte hoppas något kring den saken. Jag önskar vara mig själv, hur jag än är. Den drömmen har jag haft sedan barndomen. Sedan barndomen upphörde. Om den nu kan upphöra. (Ja, det är det tragiska.) Det skedde dessutom strax efter min storasysters död. Förlåt, jag vill inte skriva om den saken nu. Ett samhälle kan man inte straffa. Jag kan det inte, åtminstone. Det har jag inte tid att planera så länge som det skulle krävas. Därför får hämnden, rättvisan, ”vad det nu kallas”, kanaliseras genom en människas lidande. För honom är det ett rättmätigt straff, även om han säkert, som sagt, väger det ena mot det andra och inte vet hur han ska betrakta sig själv. Alla är ju eniga. Han ”gjorde sitt jobb”. Det tycks vara den slutgiltiga sanningen för dem. Det som ska rättfärdiga handlingen. ”Överheten bär inte svärdet förgäves”, som pappa säger. Han är som han är och jag är som jag är. Jag kan se saker på hans sätt också, om jag vill. Men jag är så olycklig! Jag skyller det inte på någon eller något. Inte på pappa, inte på mamma, inte på någon högre makt. Det vore svaghet att skylla ifrån sig. Som att jag inte kan bära sanningen och istället måste finna en syndabock. Det är fel att någon stör livet så allvarligt för en annan med hänvisning till att han är ”i tjänsten”, och att det accepteras som den enda giltiga ordningen. I själva verket finns ingen ordning. Det går att göra som man själv vill! Motsatsen, att det inte går att göra som man själv vill, är ett påstående om sanningen som andra vill få mig att 8
tro. Det är någon annans makt som håller min tillbaka och dominerar mig. Ändå är jag fri. ”Det finns inga regler, bara val”, lärde jag mig en gång. Jag förstod att det går att göra som man själv önskar! Det är min sanning. Egentligen allas sanning men alla ser det inte. Alla ser, men de ser synvillor. De ser en värld gjord av luft, sand, mänskliga begrepp. De suger åt sig dem som vore det livets högsta goda. De tror att orden är verkligheten fastän orden bara är ett slag av verklighet. Med orden döljer vi verkligheten. De som bestämmer över orden bestämmer över tankarna, bestämmer över en av verkligheterna. Mycket döljs för att utvalda bestämda sanningar ska synas istället. Vi krigar ständigt om verkligheten. Medan kriget pågår består lidandet. Lidandet är en annan verklighet. Lidande är allt annat än ord. Ord helar. Ord skadar, orden skapar lidande. Vissa lider innan de har ord. Vissa söker ord för lidandet. Orden tar inte bort lidandet. Det får inte vara så enkelt. Med orden döljer vi verkligheten. Jag kunde berätta mycket mer om mitt liv än det som får plats här. Till exempel om hur det känns att bli dränkt i sin egen lillasysters blod, att stoppa hennes blödning och stirra ner i Saras senor som omedvetet och pulserande rör sig av hennes ande, men jag klarar inte av att berätta. Det var ett under att jag lyckades rädda livet på henne. Det oroar mig. För hur ska jag klara av att ta en annan mans liv? Kan hämndbegäret verkligen bära mig hela vägen? Jag är ingen mördare. En stämplare är ingen mördare. Alltså har jag i skrivande stund min godhet i behåll. Mitt förnuft. Min sans. Tankarna som säger att det inte finns rim och reson i det jag kanske har föresatt mig. Varför månar jag om min ”sans”? Allmänheten kommer se mig som galen. Sådana omdömen borde rinna av mig. De är enfaldiga. Men på något sätt önskar jag bevisa för dem deras egen flockmentalistiska galenskap. De kan inte inta en ”wiev from nihil” (och nu får jag lust att slå på den låten). Nej, jag är inte galen. Jag har blivit bunden av omständigheternas tvångströja. Först ödet, och den förbannade mannen i bilen som råkade köra ihjäl min storasyster. Sen detta med mammas självvalda försvinnande. Och nu den där myndighetsutövaren i sin kostym. Han inkräktar i mitt liv och i mina minnen. Han påminner mig om så mycket hemskt! Sånt jag skulle vilja kalla ”ont” men som jag inte vågar, inte ”får” kalla så. Han påminner mig om det jag en gång var. Han påminner mig om att det som en gång var är förlorat. Minnena skriker som blodiga fåglar. Jag säger inte att jag vill se det såhär. Jag vill inte längta men ofrivilligt längtar 9
jag. Jag längtar efter en annan värld där jag inte såg saker som jag gör nu. Finns det något annat sätt än att fly? Finns det något mer förfelat än att fly verkligheten? Är det inte svaghet och feghet att fly verkligheten? Men varför vill jag då kyssa dessa betongväggar och jorden som omsluter mig? Pappa har sitt arbetsrum där uppe. Han bär sitt kors. Pappa har fått lida. I lidande finns skönhet. Lidandet gör människor vackra. Jag önskar att jag inte såg det såhär. Det är två olyckor, och jag avskyr villrådigheten! Jag längtar. Kan inget annat. Världen bakom. Ibland anar jag den. Oftast är ögonen grumliga. Men jag längtar. Jag kommer aldrig att få göra annat, är jag rädd.
10
Del I
1 D
på stickan såg hon havet framför sig. Någonstans brann en stor eld, kanske på stranden, men hon var inte säker. Kanske la hon dit elden i minnet. Det blådimmiga havet fanns där. Hamnen, och de väldiga betongbyggnaderna som avtecknade sig mot horisonten. En prästkrage i håret. De hade köpt en bukett på ICA i Ljungby och delat lika mellan sig. Hela tiden trodde man ovädret skulle komma. Hon höll upp stickan mot det svaga ljuset. En liten bit blå horisont. Det är inte sant, tänkte hon. Naturligtvis var det sant. För säkerhets skull måste hon göra ett nytt test, det fanns ju en liten chans att det gick fel, men hon ville vänta. Inte för länge, det orkade hon inte. En svindelvåg av rädsla sköt fram i kroppen. Hon andades lugnt. Sakta ut, in. Tills det surrade i väskan så hon fick hjärtklappning igen. Hon kollade meddelandet. Vad blev det? Mirjam skrev. Positivt! Vänta lite! Sa man ”positivt”? Det var inget jävla drogtest. Men hon ville sitta lite till och smälta sanningen, för antagligen var det sanningen. Skit också! Hon kände på sig att sanningen skulle lägga krokben för henne. Kanske binda fötterna på henne om det gick riktigt illa. Hon gick ut från toaletten. En smocka solsken träffade henne. – Är det sant? frågade Malin nervöst. – Sch! viskade Mirjam och skar till med handflatan framför sig. å hon kissade
13
Hon råkade pressa fram ett leende över Malins ständiga klumpighet. De gick ner mot stan. Som om de vore två fria flickor. – Är det sant? frågade Malin igen. – Jag tror det, suckade Mirjam. Men jag ska kolla igen sen. – Du borde ta ett klamydiatest, vem vet var den där filuren har varit. – Jag måste hur som helst kolla en gång till, mumlade Mirjam. Malin ryckte till i hennes jacka. De var framme vid Lindex. De gick in. Mirjam gick bort till underkläderna. Vandrade sakta längsmed plaggen. Varje sekund var en evighet. Hela dagen som låg framför henne var som ett stort grått hav. Krusat, suddigt. En strand där måsarna skrek och vinden slet. På sandkullarna vajade det sträva gräset. Han hade slängt ner henne i den stora sängen. Genom hans tunna vita byxor buktade könet som en strandkulle. Då han drog ner byxorna for den fram, darrande spänd som en uppretad orm. Han la sig över henne och föste upp kjolen. Slet av henne de nya trosorna. Han var överallt på henne med händer och kyssar och han dränkte henne i sin andedräkt. Allt annat var luktlöst. Mirjam tog ner ett par svarta trosor från hänget. Skämdes över att hon redan skulle ha nya. Men dessa köpte hon i Växjö, de andra där hemma. Hon höll upp dem mot fönstret. De var tunna. Som mörka gardiner. Ljuset lyste som små vita prickar i tyget. Samma modell som dem han förstört. Svart spets, det var snyggast. Lampan på golvet, den mindes hon. Taket vitt som äggskal. Hans ansikte och skugga, mörk och späd på den vita himlen. Han fick henne att stilla glida bort. Hon nästan somnade. Men så tryckte han sig in i henne. Då vaknade hon till. Hon fick anstränga sig. Han grep om hennes lår och la upp det mot sin egen sida, sedan upp mot hennes mage. Likadant med andra benet. Han liksom pressade ihop henne framför sig som vore hon någon ketchupflaska man kunde klämma ihop. Det blev tydligen bättre så för sedan satte han igång på allvar. Han tog henne hårt som skulle han fylla henne en gång för alla. Det dröjde inte längre innan hon kände hans ilande kön inne i sig. Den späda kroppen stönade som en apa. Det var tydligen över. Vem hade gett honom rätt att spruta i henne? Han frågade inte ens, fast det gjorde nog ingen kille. Han föll ner vid hennes sida. Sperman forsade ut ur henne. Han drog en filt över sig. 14
Hon letade efter en toalett och kom in i det mest underbara badrum. Dusch, bubbelpool, svartvitt klinkers, en liten palmväxt i ena hörnet, speglarna alldeles klara och skinande, det luktade citrus. – Mirjam! Skulle du ha något? Hans föräldrar måste ha städat noga innan de åkte. Men hur kunde någon städa så noga? Hur kunde man få det att skina så? Mirjam gick mot kassan. Betalade och fick påsen. Malin stod vid utgången. De gick till McDonalds. – Får jag den andra stickan? Malin gav henne påsen. Mirjam gick in. Fick en pollett i kassan. Låste. Drog ner byxorna. Tog upp stickan. Sanningens sticka. Framtidsstickan. Hon skulle få veta, verkligen veta. Hon satte sig på toaletten. Pissade på tidslinjen. Efteråt gav hon en femtiolapp till Malin som stod i kön. – Jag väntar ute. Ta maten i påse. – Mirre! sa Malin skarpt. Det var för sent. Mirjam gick ut. Hon gick långt upp på gatan för att få en stund för sig själv. Hon letade upp en bänk. Där satt redan ett par men det struntade hon i. Hon satte sig längst ut och de försvann. Länge vandrade blicken över gatorna. Hon såg människor och samtidigt inte. Ingen annan människa existerade. Bara hon. De andra var färgklickar med ben. Hon slog ner blicken. Då såg hon guldbokstäver. De var nedlagda i gatstenen. Hon torkade ögonen. ”Allt är givet människan som lån”, läste hon. Lite längre ner stod: ”Vårt enda hem är kärleken.” En duva gick omkring med juckande huvud vid hennes fötter, letade strutsmulor. Det ilade i hennes ficka, hon ryckte till, kände det vita solljuset. Malins irriterade stämma. – Vad ska du ha? Jag försökte fråga dig tusen gånger! I bakgrunden bröt en annan stämma in. Malin blev genast trevlig. Hon beställde en QP. Snabba, gälla pip från maskiner hördes. Kassaapparater och röster i det oändliga. – Vad ska du ha, Mirre? – Samma. Malin upprepade. – Jag är sugen på glass, sa Mirjam. 15
– Vi tar en glass också, sa Malin. – Topping på det? Jordgubb, choklad, kola. – Välj, Mirre! – Vad som, sa Mirjam. – Vad som, upprepade Malin till kassörskan. – Okej, choklad? – Nej! sa Malin tvärt. Ta jordgubbe istället. Mirre, vad ska du ha? – Vanilj, sa Mirjam och stängde av telefonen. Hon var yr nu. Människorna vimlade igen, deras färger hade fått form. Några hade glass i händerna. Strutar, bägare, topping. Hon hade rivit av en stor bit toalettpapper, tryckt det mot sig och låtit säden absorberas. Den var kladdig och stank surt. Trosorna kändes obekväma och oformliga men hon väntade tålmodigt så att allt skulle rinna ut. Hon slängde papperet. Lite blod skymtade mot det vita. Hon skulle inte ha mens nu. Men ibland visste man inte med kroppen. Han sov. Han som hon knappast kände. Robin. Hon såg honom ligga i sängen. Byxorna slängda på golvet. Han hade rafsat åt sig en filt för att dölja sitt nakna underliv. Så mycket sans hade han trots allt haft. På det vita överkastet såg hon prästkragen. Den var tilltufsad. Dödad i strid. Den fick inte ligga kvar bredvid honom. Hon tog den i sin hand och stoppade den i behån. Hon gick mot köket. Rörde sig genom detta egendomliga hus som var så friskt och klart att man trodde man var kvar på stranden. Hon måste tillbaka. I köket såg hon en telefonbok. Letade upp taxi. Ringde, la på. Fick använda sin karta i telefonen för att spåra sig själv. Dutten dök upp på ett område som hette Stenhuggeriet. Hon ringde taxin. Nu kunde hon säga adressen. Hon la tillbaka telefonboken. Fan, pengar! Hon gick tillbaka till sovrummet, hämtade jackan. I plånboken låg hundra spänn. Hon kollade i Robins byxor. En klämma med sedlar och kort. Femhundralappar. Mirjam tvekade en stund, sedan tog hon en av sedlarna och la in sin egen hundralapp i dess ställe. Han kunde få betala hennes taxi. Hon gjorde honom bara till en gentleman! Mirjam stoppade klämman tillbaka i hans ficka och stötte emot mobilen, drog ut den utan att tänka. På skärmen låg ett meddelande från någon av hans kompisar. 16
Fick du tag i småländsk fitta? Hon ville skriva tillbaka, men det krävdes lösenord. Mirjam fick vänta länge på taxin. Gick omkring på gatan utanför. Andades in ångor av tändvätska och grillkol. Skratt hördes i luften. En kärring tittade på henne bakom en gardin. Kanske såg hon dem gå in i huset? Kanske såg hon att Mirjam haft uppsatt hår och blomma bakom örat? Nu var håret rufsigt. Taxin dök upp och gled fram till henne. Mirjam drog upp femhundralappen och höll den i handen då hon satte sig. Vart skulle hon? Stranden. Vilken strand? Hon fick upp med telefonen igen. I ett meddelande långt bak visade det sig att det var Östra stranden. Chauffören tittade på henne och sa ingenting mer under hela resan. Han kände säkert alla dofter. Han stannade vid en skylt där det stod ”Snäppan”. Någon språkpolis eller tonåring hade rättat i skylten så att där stod ”Snippan”. Mirjam kände hur kall hon blev. Kanske var det orden. Kanske vinden från havet. Mirjam vandrade sandvägen mellan de små tallarna. Det blåste en sträv och kylig vind. Sommarstugorna låg utströdda här och var bland de knotiga träden. Snart nådde hon festen, men passerade. Sandra kom tassande efter henne, hon var den som fått syn på henne först. Mirjam ökade på stegen. Hon måste till havet. Var har du varit? Hon klev upp för sandbanken. Det var under dessa sekunder berusningen släppte. Åkte ni hem till honom? Snart är jag fri, snart … Mirre! Vad är det? Vad gjorde ni? Där är havet, jag ska ner, och aldrig mera upp. Mirjam, det är iskallt i vattnet! Men hon slet av sig det hon hade kvar av kläder och trosor och gick rakt ner i det grå vattnet. Långt borta åt höger skymtade hamnen. En båt var på väg in för att lasta av eller fylla på. Säkert inte första gången. Den var lika mörk som himlen och ljudlös. Då havet nådde skrevet föll hon framstupa. Bröt ytan. Ljuden försvann i en explosion. 17
Havets kyla bet henne om brösten och slet i bröstvårtorna. Hon vände sig om i vattnet. Skrapade med händerna över sin kropp. Överallt där han varit. Halsen där han flåsat, brösten där han klämt, ansiktet som han kysst. Hon stack in ett finger i sig för att låta havet rena henne och hon blundade så att allt blev mörkt. Havet rensade ut hans stinkande slem. Spermierna kunde få simma i havet tills de dog. Hon låg kvar under vattnet. Här hörde hon hemma. Vågorna kastade sig över henne och ruskade henne där hon låg i den dova tystnaden. Hon sjönk mot botten. Benen flöt uppåt. Hon skrattade så att bubblorna yrde kring ansiktet. Skrattet förvreds och lät underjordiskt. Luften tog slut, men hon låg kvar. Det gjorde ont i bröstet men hon ville inte upp. Hon ville stanna här, gömd av vågorna. De böljade över henne. Vaggade henne. Smekte henne varsamt. De ville ingenting med henne. Bara omsluta och låta vara. Hon öppnade sig och lät vattnet fylla munnen. Svävade viljelös över botten. Rörde inte en kroppsdel. Fem ynka minuter. Allt skulle vara över. Så nära var hon. Om hon bara kunde utstå plågan i fem minuter. Sen döden. Evig död. Inga fler val. Ändå blev hon tvungen att resa sig. Lungorna höll på att gå sönder. Då hon kom upp från havet stod människor på krönet till stranden och såg på henne. Sandra kom fram med kläderna och dolde henne med sin kropp så gott hon kunde. Mirjam kunde knappt stå rak. Hon kastade en blick tillbaka mot havet. Som såg hon mot någon hon älskade och inte ville skiljas från. Vågorna rullade i långa rader mot stranden. Det blå var grått. Det blev gråare ju längre ut man såg. Där borta skymtade hamnen och de tunga molnen. Ingen båt syntes. Kanske hade hon inbillat sig. Hon flyttade blicken. Långt där borta i stan sköt ljuskanonen en skarp ljusstråle mot himlen. Ljuskäglan sökte ivrigt fram och tillbaka över molnen som om människorna på marken letade efter något. Som om de fått syn på ett väsen på himlen som snabbt flytt bakom molnen. Men himlen var tom. Den var ljum och behaglig. Snart sommar. Nu kom rösterna tillbaka. Vad gjorde du? Du försvann i typ en hel minut! Hon måste svara dem, måste säga något, fick inte bara gråta. Hon huttrade fram ord: – Säg inte till dom andra vad jag heter, säg det aldrig mer! – Men Mirre, vad gjorde ni? 18
– Ingenting, låt mig vara i fred! Mirjam grät och huttrade. Hon frös, men ingen fanns där för henne. Hon ville det inte! Hon ville gå omkring ensam på stranden och det gjorde hon också. Då telefonen ringde struntade hon i den. Hon la sig i en håla bakom sandvallarna där det sträva gräset susade. Hon låg där tills regnet kom och åskan dånade över havet. Då blev hon tvungen att gå tillbaka till festen. Hon blev tvungen att vara där, med hans kompisar, ända tills natten nästan var slut och det blev ljust på himlen. Hon gick på toaletten så ofta hon kunde. Den låg bakom en skogsdunge med knotiga träd. Det var skrämmande att gå där men ändå var allt bara dovt inom henne. Det var stumt och uppslukat, som om havet ändå hade dränkt henne. Under hemresan tillbaka mot Ljungby frös hon så hon skakade. Hon satt inklämd i baksätet bland de sovande kompisarna. Iskalla fingrar rörde över henne. Hon hade lagt sig ner för att känna alltsammans. Till slut somnade hon och drömde en lång dröm om att alltsammans bara var en dröm. Idag hade hon vaknat. I Växjö. De shoppade. Caféade och fikade. Mirjam sockrade så mycket hon kunde. Människor strosade förbi och varenda en hade barnvagn. De svängde upp framför henne och visade sina små krabater. Man kunde undra var alla dessa människor hörde hemma? Var allting självklart för dem? Det såg nästan ut som det. – Du lovar väl att inte berätta? sa Mirjam. Malin stirrade på henne. – Jag ville bara säga det, sa Mirjam. – Vilka ska du låta få veta? – Du. Och Sandra. – Bara vi? – Vet inte. – Dina föräldrar? Mirjam funderade. – Om du nu inte ska behålla det så är det väl onödigt? sa Malin. – Vad menar du? frågade Mirjam. Malin ryckte på axlarna. – Men du får göra som du vill, berätta om du måste. 19
Mirjam är sjutton och livet går äntligen bra! På en fest blir hon gravid. Barnets pappa vill att hon gör abort, och han får snart flera anhängare för sin sak. Men vad vill Mirjam själv? Edvard på socialtjänsten får uppgiften att utreda hennes situation. Lösningen han presenterar är skrämmande, och Mirjams tillvaro förvandlas snabbt till en kamp på liv och död. Samtidigt sker något i skuggorna. Någon bevakar myndigheternas steg. Någon som inte längre tror på det etablerade samhället. "Sorgens kammare" är en spänningsroman om välfärdsstaten Sverige. En modern tjänstemannaroman som tar läsaren bakom kulisserna i socialtjänstens arbete med familjer och barn. En roman om kärlek, gemenskap, moderskap, hat och extremism. En socialtjänstthriller unik i sitt slag! Jeremiah Karlsson (f. 1986) är socionom. Han har skrivit noveller och krönikor för olika tidningar och var 2006 nominerad till Lilla Augustpriset. "Sorgens kammare" är hans andra roman.
ISBN 978-91-7577-123-6
www.idusforlag.se
9 789175 771236