9789189610767

Kikkuli Förlag

”ÖPPNA

TVÄTT­­LUCKAN!” sa Olga Pettersson och morrade till

rrr r Gr

Robert Svensson Illustrationer: Irene Nurmi

Öppna tvättluckan! sa Olga Pettersson och morrade till

Robert Svensson Tecknad av Irene Nurmi

Författare: Robert Svensson Illustratör: Irene Nurmi Form: Andreas Johansson och Pontus Corneliusson Tryck: Inprint, Lettland 2013 © Författaren och Kikkuli Förlag AB ISBN 978-91-89610-76-7

Tack … … Anna Lärk Ståhlberg för förtroendet … Irene Nurmi för bilderna … Pontus Corneliusson och Andreas Johansson för formgivningen … Signild Risenfors för språkgranskningen

… alla ni härliga gummor och gubbar med barnasinnet kvar!

Inneh책ll Den studsande tv채ttmaskinen s. 7

Ingen kan sy som Olga s. 21

Stilige karln f책r slaganfall s. 43

Tio röda äpplen gör jobbet s. 62

Hundra tårtljus böjer sig s. 77

Den studsande tvättmaskinen Det var den galnaste natten hon någonsin hade upplevt. Då ska man tänka på att Olga Pettersson ändå hade upplevt en hel del i sitt 99-åriga liv.

Tant Olga låg som vanligt i sin stora säng på övervåningen under ett rutigt täcke. Hon hade svårt att somna och klockan var närmare halv två på natten innan de skrynkliga ögonlocken föll ner.

Kroppen gnisslade, sängen knakade och det rutiga täcket böljade som vågor på ett stormande hav. En fot stack plötsligt ut. Då sprattlade Olga till och foten for kvickt in under täcket och värmen igen.

Det fanns ingen människa i världen som snarkade som Olga. Hennes mun var helt öppen och det såg ut som hon skrek, fast det gjorde hon ju inte såklart.

Nädå, hon bara gapade med stora och flämtande andetag. Men det var inte nog med det.

Varje gång Olga andades in kom nämligen snarkningarna igång. Hennes näsborrar fladdrade som tygbitar i blåsväder. Precis när inandningen var avklarad,

7

stelnade Olga till i några sekunder. Tyst som i graven blev det. Sen andades hon ut och då bröts tystnaden.

Läpparna smattrade mot varandra och spottloskorna dansade runt i luften. Olga lät som tio nyårsraketer.

Det var ett sprakande fyrverkeri ... ett snarkeri av verklig världsklass skulle man kunna säga.

8

Det var kanske inte så konstigt att Olga sov oroligt just den här natten. Två gubbar hade precis flyttat in till henne. Rena ungdomarna om man jämförde med Olga, men säkert var de över sjuttio år i alla fall.

Den ene gubben kallades Stilige karln. Han låg i en grön soffa i finrummet på nedre våningen och muttrade allvarsamt i sömnen. Det grå håret låg välkammat mot pannan och täcket var uppdraget ända till ansiktet.

Han andades tyst med korta andetag. Ungefär som när en kanin sniffar på ett maskrosblad. Till skillnad från Olga låg Stilige karln blickstilla på rygg. Det enda som rörde på sig var mungiporna som då och då ryckte till.

I källaren hade Olga ett stort tvättrum. Där stod en rostig säng med lakan som hängde ner över säng­ kanterna, ända ner till golvet. Sängen var tom. Under sängen var det däremot inte tomt.

Där låg den andra gubben som hette Otto och sov med leende mun. Hans händer smekte och klappade hans putande mage. Då och då ryckte det till i de pinnsmala benen. Han släppte dessutom några pruttar som verkligen inte doftade parfym.

Det var Olgas, Stilige karlns och Ottos allra första natt tillsammans. Såklart att natten var speciell. Men

9

det verkligt galna började när moraklockan i köket slog två slag. Då drunknade alla snarkningar, sniffningar och pruttar i ett högre ljud.

DUNS ... KADUNS ... KALADUNS! Något tungt dunsade i trappan. En av Olgas allra finaste blomkrukor föll i golvet med ett kras. Fyrverkerisnarkeriet av världsklass tystnade tvärt. Olga satte sig yrvaket upp i sängen. Hon reste sig så snabbt att hon höll på att svälja den enda tand som hon hade kvar.

Olga var en sann kakälskare, hon hade ätit finska pinnar sen hon var fyra år. Inte var det konstigt att tänderna ramlat ut för länge sedan. ”Lite tandlossning får man räkna med om man är nästan hundra år”, brukade Olga säga. Men sin sista vackra tand ville hon verkligen inte tappa på grund av en massa dunsande en fredagsnatt som denna.

DUNS ... KADUNS ... KALADUNS! Nu hördes oljudet genom huset igen. ”Otto, är det du?”

10

Olgas rop ekade spöklikt genom huset. Var det den där Otto som hade något fuffens för sig? Men inget svar, bara dessa konstiga dunsar i trappan. ”Otto!”

Hon klev ur sängen, rättade till sitt nattlinne och knarrade sig iväg mot trappan.

Olga har fruktansvärt dåliga knän. När hon går omkring knarrar och gnisslar det så att man får hålla för öronen. Värst är det på mornarna, för då har Olga legat still under hela natten och är stel som en pinne.

Då gnisselknarrar det något alldeles bedrövligt. Men det brukar alltid bli bättre senare på dagen då Olga har gått sig varm. ”Otto! Är det du? Svara!”

Fortfarande kom inget svar. När Olga äntligen hade knarrat sig fram till trappan tittade hon ner.

Mycket hade hon sett i sina dar, men detta var absolut det galnaste hon någonsin sett. Det var hennes tvättmaskin som höll på att studsa i trappan.

Inte nog med att den studsade, den studsade till och med uppför trappan. Genom tvättluckan såg hon en massa kläder som snurrade runt. Apparaten var tydligen igång till råga på allt och den betedde sig som en

11

ivrig hund som försökte slita sig ur kopplet.

Efter tvättmaskinen slingrade sig nämligen en lång elektrisk sladd som en svettig man drog i med alla krafter. Den lille mannen med knallgula kalsonger var Otto. Han försökte få stopp på maskinen, men hans armar bara skakade av allt centrifugerande. ”Vad i alla glödheta kastruller håller han på med?

Se till att få stängt av tvättmaskinen innan mitt hus ramlar ihop!” skrek Olga. ”Bra idé, det fixar jag på momangen!” ropade Otto. Han släppte sladden för ett ögonblick och skuttade upp två trappsteg för att försöka hinna ifatt den galna tvättmaskinen.

Men det var

12

inte det lättaste. Maskinen var för snabb, den studsade upp igen precis när Otto skulle sträcka fram pekfingret mot avstängningsknappen.

Olga insåg nu till sin förskräckelse att om hon inte flyttade på sig bums, skulle tvättmaskinen snart hoppa på henne. Nu tog Olga i så att Ottos runda glasögon ramlade av. ”STÄNG AV TVÄTTMASKINEN!” Hennes skrik gjorde susen. Fast det berodde nog mer på att den elektriska sladden hade blivit utdragen och inte räckte längre upp i trappan. När kontakten där nere i källaren drogs ut, försvann strömmen. Tvättmaskinen tog ett sista skutt uppför ett trappsteg och stannade liksom till i luften precis framför Olga. Sedan for den med en farlig fart tillbaka nerför trappan. ”Den anfaller mig!” tjöt Otto.

Det blev några sista duns-kaladunsande och strax efter hördes en smäll som verkligen inte gick av för hackor. Det lät som både människo- och tvättmaskinsdelar gick i tusen bitar. ”Men min skapare, han har väl inte slagit ihjäl sig?” pustade Olga och knarrade nerför trappan. Hon såg en stor skrothög av plåt längst ner.

13

”Otto, lever du?”

Inget svar. Olga fick en otäck känsla i magen. Hon skyndade sig ner för de sista trappstegen. I mitten av högen stack en stortå fram. Rörde den sig inte? Hon gick närmare. Jodå, nog rörde sig stortån, den vickade fram och tillbaka.

Plötsligt fick skrothögen liv, den skramlade och slamrade och skruvar och metalldelar föstes undan. En putande mage syntes. Otto var röd i ansiktet och alldeles full med muttrar i öronen. Han tog upp sina glasögon som blivit tillbucklade. ”De går nog att laga. Tur att jag inte slog ihjäl mig.

Fast min dåliga rygg blev då inte på bättre humör”, sa han och tog sig för ryggen. Han borstade bort en vingmutter som hade fastnat i armvecket. Nu var Olga också röd i ansiktet.

Av ilska ... ”Nu ska min bäste herr Otto Oskar Karlsson få förklara vad han gör med min tvättmaskin klockan två en fredagsnatt”, röt hon och stirrade på Otto med kolsvarta lejonögon.

14

”Jo, ja alltså det skulle bli en överraskning”, sa Otto och försökte skruva fast vingmuttern på en krokig skruv. Det gick inget vidare. ”Överraskning? Jo, det har han rätt i. Det är inte varje dag man ser en tvättmaskin studsa uppför en trappa vill jag lova”, vrålade Olga så att Ottos tunna hår pekade rätt bak av vinddraget från hennes röst. ”Åh, tack så mycket! Det var bara att justera ventilerna en aning, så var det fixat. Jag tänkte överraska dig och Stilige karln med nytvättade kläder imorgon. Jag tyckte det var en strålande idé nu när vi alla precis har träffats”, sa Otto och sträckte på sin rygg som knakade till. ”Fast jag trimmade nog maskinen lite för mycket.” ”Han gjorde nog det, tokstolle”, sa Olga. Hon tittade på skrothögen och suckade. ”Jag behöver en ny tvättmaskin och jag har då inga pengar undanstoppade i madrassen, det ska han bara veta.” ”Inte jag heller du”, sa Otto och tittade ner i golvet.

Så höjde han på huvudet och sprack upp i ett leende. ”Men vi ska nog komma på nåt, jag har alltid huvudet fullt av idéer.” ”Det är just det jag är rädd för. Jag tror att vi ska lugna oss med hans idéer”, mumlade Olga.

15

Nu hördes det ett nytt ljud, som kom från finrummet.

Stilige karln stod med sin slätstrukna sammets­pyjamas och stirrade på Otto och Olga. ”Men snälla nån. Är det jordens undergång?”, sa han när han fick syn på skrothögen. ”Det är ingen fara. Det har hänt en sak med tvättmaskinen bara”, sa Otto.

Olga log snett med sin enda tand. ”Just det Otto, han kan väl förklara vad han har lyckats med?”

Otto harklade sig. ”Du gillar ju rena kläder Stilige karln, eller hur?”

Stilige karln sträckte på sig. ”Jag börjar alltid dagen med att ikläda mig en nytvättad och välstruken skjorta.”

Otto nickade. ”Det är ju därför jag har överraskat er.

Men vi får nog kolla om kläderna hann bli färdiga.”

Flera droppar av svett ringlade sig ner över Stilige karlns panna. Hans röst darrade. ”Menar du att mina kritvita skjortor ligger nånstans i den där skrothögen? Mina skräddarsydda skjortor som bara får tvättas i trettio grader? Som under inga omständigheter får tvättas ihop med andra kläder?”

16

”Trettio grader, det var inte mycket till temperatur.

Jag tvättade alltihop i nittio grader, så det skulle bli riktigt rent”, sa Otto.

Olgas mun blev till ett smalt streck. ”Otto, nu tar han fram alla våra kläder”, väste hon.

Otto skramlade i skrothögen och snart hade han famnen full med blöta paltor. ”Konstigt, jag känner inte riktigt igen våra kläder”, sa han och kliade sig i huvudet. Han höll upp en skjorta.

17

”Är detta din skjorta Stilige karln? Den kan väl inte vara din, den här är ju rosa? Och väldigt liten faktiskt.”

Otto fick inget svar, han hörde bara en duns. Han vände sig om mot Stilige karln men såg honom inte först. Det berodde främst på att Stilige karln låg avsvimmad på golvet. ”Eländiga gubbe, se nu vad han har gjort med Stilige karln! Alla kläderna är förstörda, för de har krympt så mycket att de har blivit barnkläder. Dessutom är de missfärgade!” skrek Olga. Hon var så upphetsad att hennes vita hår stod rätt upp som en dammvippa. ”Såg han inte efter vad som stod på tvättlapparna först?” ”Tvättlappar? Jag vet faktiskt ingenting om tvättade lappar”, sa Otto och höll upp en märkligt färgad klänning. Den hade fått en blandning av rött och blått med inslag av små gula streck längs ärmarna. ”Det där var min absoluta favoritklänning”, viskade Olga. Hon hade blivit hes i halsen av allt skrikande. ”Det blir väl inte mer tvättat här i natt. Jag tror att jag går ner och lägger mig”, sa Otto. ”Det var de klokaste orden han har sagt sen han kom till mitt hus”, sa Olga och försökte skaka liv i Stilige

18

karln. Men han var helt avsvimmad. ”Innan herr Karlsson går och lägger sig ser han till att den här stackaren också kommer i säng. Och våga inte väcka mig en gång till”, sa Olga och hötte med nävarna.

Sen knäknarrade hon sig upp till badrummet för att borsta tanden en extra gång. Otto gick in i köket och hämtade en hink med iskallt vatten. Han slängde vattnet rakt i ansiktet på Stilige karln. Den stackaren fick en sådan chock att han gav ifrån sig ett kaninvrål, rusade in i finrummet, kastade sig i soffan och drog täcket över sig. ”Men snälla nån, säg att detta bara är en dröm. Säg att mina kritvita skjortor hänger prydligt på galgarna när jag vaknar”, stönade Stilige karln från täcket. Sen somnade han som en stock.

Otto stod ensam kvar i natten. Överallt låg det skruvar, muttrar och fjädrar. Han hade tusen tankar i huvudet. ”Undrar om maskinen går att laga? Eller går det kanske att bygga om den till en torktumlare istället?”

En sådan hade Olga inte minsann. Fast det är klart, en torktumlare behövs ju inte om man inte har några kläder att torka. Att en tvättmaskin inte kunde tåla några

19

dunsar i en trappa, det var för dåligt.

Otto gick in för att se till Stilige karln. Han låg blickstilla och sov som ett barn med täcket prydligt uppdraget till ansiktet. ”Inte nog med att han kan svimma. Det var en baddare till att ligga still”, viskade Otto för sig själv.

Han tassade in till Olga. Där bjöds det på fyrverkeri­ snarkeri av världsklass och Otto blev så imponerad att han bestämde sig för att fråga om Olgas autograf nästa dag. Sen gick han ner till källaren och la sig raklång under sängen och drog för lakanet. ”Är man rädd för monster under sängar är det lika bra att lägga sig där från början. Då får monstren inte plats.”

Så tänkte i alla fall bäste herr Otto Oskar Karlsson.

20

Försök att få en tvättmaskin att studsa uppför en trappa!

Det är nästan omöjligt. Men inte för Otto. Han och en gubbe som kallas för Stilige karln har precis flyttat in till tant Olga.

Olga, som snarkar som ett helt fyrverkeri, saknar nämligen några vänner att ha roligt med.

Med Otto och Stilige karln i huset händer det både roliga och oroliga grejer ...

... en bok för både barn och vuxna