9789515228437

Ensam Att bli änkling är ingen nåd att stilla be om. En förstagångsupplevelse som man helst skulle vilja slippa. Liksom döden, som dock ingen kan undvika.

Ingen som inte själv varit med om det kan föreställa sig hur det känns att bli singel efter ett 46 års harmoniskt äktenskap. Men de som efter ett drägligt parförhållande blivit ensamma vittnar enhälligt om att livet är bättre om man är två i stället för en. I två diktrader efter sin hustru Bojens död skrev Lars Huldén: Länge var vi två.

Nu är vi bara en.

Det var en lakonism som jag citerade i min hustrus dödsannons. Jag köpte boken Återkommen från Atlanta i Akademiska bokhandeln för att vara säker på att återge den rätt.

Senare hittade jag samma diktsamling i min egen bokhylla. Innanför pärmen stod det: 6

Kära Peje, Minnena är många.

Känslorna djupa.

Mycket har vi delat.

Med hopp om att vår kärlek Och vänskap lever många år ännu.

Grattis på 70-års dag!

Pearl Det blev litet mera än tre år.

En tid efter min hustrus död började jag observera andra män i en liknande situation. Det behövdes inte några djupare studier för att ta kål på ens självförtroende.

Jag iakttog mina jämnåriga när jag någon kväll tog spårvagnen till centrum för ett ensamt biobesök. Män med utslitna, tjugo år gamla kostymer med breda rockslag, eller i bästa fall en välhängd blå klubblazer med blanka knappar, oklippt nackhår och i värsta fall polisonger, kanske med en såsfläck på kavajen och en kvarbliven bullsmula från eftermiddagskaffet i mungipan.

Dessa män bär på sig spåren av den kvinna som saknas i deras liv.

De flesta kommer inte ens så långt att de skulle ta spårvagnen eller bussen till centrum. Man ser dem sällan 7

på fotbolls- eller handbollsmatcher eller föreningsmöten dit äkta män kan fly från sina fruar. »De bara försvinner», sade ordföranden i en av Helsingfors herrklubbar.

Ensamma män behöver inte fly till någon frihet.

Hur ser kvinnor på ensamma män? Författaren Elsie Johansson låter sin 72-åriga hjältinna Louise Sparre ge svaret i sin roman Sin ensamma kropp: När jag går omkring i gallerian möter jag ofta dessa ensamma kallnade herrar som rör sig där, med eller utan rollatorer. Som slocknade vekar. Eller med liderliga ögon som liksom kletar på en – nåja inte på mig i första hand men på yngre upplagor. Vill men kan inte.

En del hopsjunkna och accepterande, vissa är småilskna, andra studsar omkring som tillkämpat virila ballonger. Gör sig gärna roliga. Flirtar med kassörskor.

Pinsamt blir det och så ömkligt genomskinligt – ett enda nålstick och luften pyser ut.

Historiskt sett har det varit ännu värre.

Lord Byron skrev år 1820: Jag har alltid betraktat åldern trettio år som gränsen för varje verklig eller eldig förtjusning i lidelserna.

Han var då 32 år, fet och medelålders.

Varje morgon när jag rakar mig tvingas jag att betrakta 8

min gamla kropp. Skinnet hänger löst från de krympande musklerna och kroppsbehåringen är grå, inte bara på bröstet. På huvudet har det inte funnits hår på 30 år.

En sådan kropp kan inte på något sätt vara tilldragande. »Varför tror gamla män att de är attraktiva», frågar Claes Andersson i en av sina dikter. Det har sagts tidigare.

Den satiriska skurken här säger att gamla män hafva gråa skägg, att deras ansigten äro skrynkliga, att seg ambra och gummi dryper från deras ögon och att de hafwa en öfwerflödig brist på förstånd, tillika med ytterst svaga länder.

En sådan åldring ville jag inte bli.

Jag ville vara grandseigneur, gå på Espen med spanskt rör.

I sin bok Man’s Search for Meaning berättar Viktor E. Frankl om sina upplevelser i Auschwitz. En av fångarna hade utvecklat en strategi för hur fångarna så länge som möjligt skulle undvika gaskammaren.

Raka dig varje dag, om det alls är möjligt, också om du måste använda ett stycke glas för att göra det … också om du måste ge ditt sista stycke bröd för det. Du kommer att se yngre ut och skrapandet kommer att göra dina kinder rosigare.

9

Om du vill rädda livet finns det bara en utväg: se ut som om du vore arbetsduglig.

Jag behövde inte vara rädd för några vakter som spanade in dem som var mogna för gaskammaren. Jag hotades av andra fiender: tråkigheten, apatin och bakom dem depressionen.

Det gällde att raka sig varje morgon.

Min strategi skulle medverka till ett av de märkvärdigaste åren i mitt liv, det som denna berättelse handlar om.

10