9789144095271

10 mm

Mikael Lönnborg är docent, universitetslektor i företagsekonomi, Södertörns högskola, Inst. för Samhällsvetenskaper, Avd. för Företagsekonomi, ENTER forum och førsteamanuensis II, Handelshøyskolen BI, Institutt for innovasjon og økonomisk organisering, Senter for Næringslivshistorie (SNH), Oslo.

Den 15 september 2008 tvingades Lehman Brothers ställa in sina betalningar, vilket startade den mest omfattande internationella finansiella krisen sedan depressionen på 1930-talet. Krisens orsaker, bankernas agerade och statens roll i det finansiella systemet har diskuterats livligt. Men finansiella kriser är inte unika för vår tid utan har varit en del av ekonomins utveckling under de senaste århundradena.

Denna bok fokuserar främst på de finansiella kriser som drabbat Sverige under de senaste 150 åren, det vill säga sedan landet började industrialiseras och den ekonomiska tillväxten ta fart. Finansiella kriser har ofta inträffat i samband med perioder med snabb tillväxt och ändrade förutsättningar för näringsliv och finansmarknad.

I framställningen analyseras krisernas bakgrundsfaktorer, utveckling, hur kriserna har lösts och framför allt vilken roll staten har spelat i denna process. Interaktionen mellan stat, marknad och aktörer har varit viktiga för framväxten men även för att lösa finansiella kriser.

Boken ger en överblick över svenska finanskrisers drivkrafter, utveckling, räddningsaktioner och konsekvenser.

Finanskriser i Sverige

Finanskriser i Sverige

Mats Larsson Mikael Lönnborg |

Mats Larsson är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet samt chef för det tvärvetenskapliga Uppsala Centre for Business History (UCBH).

FINANSKRISER I

SVERIGE

Finanskriser i Sverige vänder sig i första hand till studenter vid svenska universitet och högskolor inom företagsekonomi, nationalekonomi, ekonomisk historia och historia men också till läsare intresserade av Sveriges långsiktiga finansiella utveckling.

Art.nr 38247

Mats Larsson Mikael Lönnborg

www.studentlitteratur.se

978-91-44-09527-1_01_cover.indd 1

2014-07-08 15:12

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.

Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.

Studentlitteratur har både digital och traditionell bok­utgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 38247 ISBN 978-91-44-09527-1 Upplaga 1:1 © Författarna och Studentlitteratur 2014 www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Francisco Ortega Omslagsbild: Fredrik Funck/DN/TT Printed by Graficas Cems S.L., Spain 2014

978-91-44-09527-1_01_book.indd 2

2014-07-08 15:44

Till minne av Olivia Stenbeck (2007–2013)

978-91-44-09527-1_01_book.indd 3

2014-07-08 15:44

978-91-44-09527-1_01_book.indd 4

2014-07-08 15:44

Innehåll

1 Finanskriser och finansiella marknader 9

Inledning 9 Vad är en finansiell kris? 11 Några grundläggande begrepp 13 Ränta, obligationer och räntenivå 14 Riksbanken och penningpolitiken 16 Finanspolitik och växelkurser 17 Det finansiella systemet och dess aktörer 18 Banker, försäkringsbolag och kreditinstitut 20 Finansmarknaden 21 Teoretiska utgångspunkter 23 Kindleberger–Minsky-modellen 26 2 Internationella kriser och Sverige på 2000-talet 29

Inledning 29 Subprimekrisen i USA 30 Bretton Woods och avregleringar 32 Bolån och finansiella innovationer 33 Statsskuld och begynnande problem bland investeringsbanker 36 Lehman Brothers konkurs och krisen 37 Eurokrisen 38 Krisen i Grekland och problemen med euron 39 Den finansiella krisen på Island 40 Avreglering, privatisering av banker och ekonomisk politik 41 Minikris och kris 45 © F ö r fatta r na och S tud e ntlitt e r atu r

978-91-44-09527-1_01_book.indd 5

5

2014-07-08 15:44

Innehåll

Kris för svenska banker 46 Carnegie Investment Bank 49 HQ Bank 51 Erfarenheterna från krisen 51 3 Obligationskrisen 1878–79 53

Inledning: Handelskrisen på 1850-talet 53 Bakgrund till obligationskrisen på 1870-talet 55 Finansmarknadens tillväxt 59 Krisutveckling 63 Statliga åtgärder 66 Krisens konsekvenser 68 4 Fastighets- och industrikrisen 1907–08 71

Inledning 71 Nya regler för den finansiella marknaden 72 Krisens bakgrund och utveckling 76 Krisens konsekvenser 82 5 Deflations- och industrikrisen 1920–23 85

Bakgrund och orsaker 87 Bankernas aktieförvärvsrätt 91 Bankkoncentration och krisutveckling 94 Statliga stödåtgärder – Kreditkassan af år 1922 99 Krisens konsekvenser 103 6 Den stora depressionen och Kreugerkrisen 1932 105

Bakgrund och orsaker 105 Kreuger & Toll 108 Kreugerkraschen 1932 och statens åtgärder 113 Effekter av Kreugerkrisen och den allmänna depressionen 117

6

978-91-44-09527-1_01_book.indd 6

© F ö r fatta r na och S tud e ntlitt e r atu r

2014-07-08 15:44

Innehåll

7 Finans- och fastighetskrisen 1991–93 125

Bakgrund: Den reglerade finansmarknaden 125 Riksbanksregleringen 128 Arbetet med att motverka konkurrensbegränsningar 131 Strukturförändringar på finansmarknaden 132 Orsaker till krisen – avreglering och konkurrens 136 Krisutvecklingen 142 Staten griper in som lender of last resort 146 Konsekvenser av finanskrisen 151 8 Sammanfattande analys 157

Finansiella kriser – en jämförande modell 157 Staten och finansiella kriser 161 Drivkrafter bakom finansiella kriser 165 Vägar till krisen 167 Krisers innehåll och struktur 168 Hur kriser hävs 169 Krisers konsekvenser 171 Käll- och litteraturförteckning 173 Om författarna 185 Person- och sakregister 187

© F ö r fatta r na och S tud e ntlitt e r atu r

978-91-44-09527-1_01_book.indd 7

7

2014-07-08 15:44

978-91-44-09527-1_01_book.indd 8

2014-07-08 15:44

K A P I T EL 4

Fastighets- och industrikrisen 1907–08

Inledning Under 1800-talets sista decennier förändrades det svenska samhället påtagligt. Den teknologiska utvecklingen var snabb, och allt fler branscher nåddes av den industriella omvandlingen. Exporten av sågade trävaror hade varit drivande i den första industrialiseringsvågen på 1850-talet, men ersattes under 1890-talet alltmer av pappersmassa som framställdes med den nya sulfitmetoden. Järn och stål behövdes i allt större utsträckning för den svenska industriutvecklingen, bland annat inom verkstadsindustrin samt för utbyggnaden av järnvägsnätet och städernas infrastruktur. Järnindustrin genomgick dock en kraftfull strukturomvandling under 1800-talets sista decennier, då de många traditionella bruken – som tillverkade både tackjärn och smidbart järn – fick ge plats för integrerade järn- och stålfabriker.

Detta fick till effekt att en allt större del av landets befolkning försörjde sig genom industriarbete. Mellan 1880 och 1913 ökade industriproduktionen fem gånger, räknat i fast penningvärde. Samtidigt växte andelen av landets befolkning som försörjde sig på industriarbete från 10 till 30 procent. Även jordbrukets produktion ökade, men inte lika snabbt, och från 1890 minskade antalet personer som försörjde sig i den agrara sektorn i absoluta tal (Larsson, 1998).

Denna omflyttning av den svenska befolkningen från jordbruk till industri och från landet till staden skapade också förutsättningar för en växande hemmamarknadsindustri. Genom att en större del av befolkningen inte längre producerade sitt eget livsmedel eller tillverkade sina egna kläder eller för den skull heller sin egen bostad, skapades utrymme för nya industri­ branscher. Det var inte fråga om något storskaligt och snabbt genombrott

© F ö r fatta r na och S tud e ntlitt e r atu r

978-91-44-09527-1_01_book.indd 71

71

2014-07-08 15:44

4 Fastighets- och industrikrisen 1907–08

för hemmamarknadsindustrin, utan mer om en gradvis utveckling som betingades av befolkningsomflyttningens hastighet och – till mindre del – av den individuella köpkraftens snabba förändring. Samtidigt bidrog den kraftiga konjunkturuppgången kring sekelskiftet 1900 till att stimulera såväl hemmamarknadsindustri som exportindustri.

Industrins utveckling och samhällets omvandling förutsatte en god tillgång på kapital. De svenska resurserna var emellertid inte tillräckliga för alla de investeringar som krävdes, vilket gjorde att upplåning på den internationella marknaden var nödvändig. Denna hanterades av de stora affärsbankerna som hade goda internationella kontakter i bland annat Hamburg och London, men framför allt av det svenska Riksgäldskontoret som hanterade den statliga upplåningen. Vid början av 1910-talet var Sverige det land i världen som hade störst utlandsskuld per capita (Fritz, 1990; Dahmén, 1989).

Nya regler för den finansiella marknaden Finansmarknadens centrala position i den nationella ekonomin gjorde också att det statliga intresset för dessa verksamheter ökade. Under decennierna kring sekelskiftet 1900 genomfördes ett flertal regelförändringar som sammantaget innebar att finansmarknaden fick tydligare riktlinjer, men också bidrog till att öka utbudet av kapital på marknaden.

En grundläggande åtgärd för att stärka den statliga kontrollen över finansmarknaden var att centralisera sedelutgivningen till Riksbanken.

Detta ansågs ge bättre möjligheter att styra penningmarknadens allmänna utveckling och utbudet av kapital. Arbetet med att centralisera sedelutgivningen hade påbörjats redan under 1880-talet. I ett särskilt Bankkommitté­ betänkande som presenterades 1883 föreslogs att Riksbanken successivt skulle överta de enskilda bankernas sedelutgivning. Detta förslag antogs emellertid inte förrän 1887, då det även skrevs in i bankoreglementet. Samtidigt reglerades Riksbankens sedelutgivning i relation till den metalliska (guld och silver) reserven och vissa likvida tillgångar. Dessa åtgärder var led i arbetet med att stabilisera penningvärdet. Riksbanken hade även som arbetsuppgift att genom diskontoförändringar söka styra räntenivån i samhället. Räntesättningen hade frisläppts 1864 – från att tidigare varit bestämd till högst fem procent – men detta förefaller inte med automatik ha lett till att Riksbankens möjligheter att styra räntan hade förbättrats.

72

978-91-44-09527-1_01_book.indd 72

© F ö r fatta r na och S tud e ntlitt e r atu r

2014-07-08 15:44

4 Fastighets- och industrikrisen 1907–08

Diskonto

Diskontot var den officiella räntesats som infördes 1856 och som fastställdes av Riksbanken. Från 1870-talet användes diskontot aktivt för att styra kapitalrörelser och valutastabilitet. Diskontot förväntades vara normgivande för in- och utlåningsräntor i samhället. Vid lågkonjunktur var målsättningen därför att hålla ned räntan. Men diskontojusteringar kunde också bli föremål för målkonflikter, om till exempel behovet av att stimulera ekonomin med lägre räntor kolliderade med särskilda valutapolitiska målsättningar eller instabilitet på kapitalmarknaden.

Diskontot avskaffades 2002, för att ersattes av en referensränta (reporäntan).

Tvärtom konstaterade finanshistorikerna Sven Brisman (1931) i sin analys av Riksbanken att: ”vad riksbanken gjorde i det avseendet brydde sig ingen om”.

Mot slutet av 1870-talet stärktes Riksbankens ränteledande roll, åtminstone i relation till storbankerna, men det definitiva genombrottet för Riksbankens styråtgärder förefaller ha kommit under 1890-talet, då banken genom diskontohöjningar från fyra till sex procent lyckades bromsa utflödet av valuta ur landet.

Att upprätthålla valutastabiliteten var det överordnade målet för Riksbanken. För att utföra denna uppgift var man beroende av att kunna styra den inhemska prisutvecklingen, men också justera penningmarknadens likviditet. Det stora problemet för Riksbanken var inte hur man själv anpassade sig till sin nya ledande roll, utan hur banker och försäkringsbolag uppfattade Riksbanken. Visserligen hade arbetet med att stärka Riksbankens centralbanksfunktioner startat redan på 1830-talet, men detta innebar inte att Riksbanken alltid var normerade för marknaden. En mer utförlig reglering av de olika aktörernas verksamhet genom rörelselagstiftning kunde vara ett led i arbetet med att stärka Riksbankens position (Cassel, 1908).

Under decennierna kring sekelskiftet genomfördes också ett flertal förändringar av de regelverk som styrde finansmarknadens aktörer. Först ut var sparbankerna, där en ny sparbanklagstiftning antogs 1892. Från flera håll, och särskilt från affärsbankerna hade det under 1800-talet riktats kritik mot att sparbankerna genom sin breda kreditgivning konkurrerade med affärsbankerna. Detta skapade en osäkerhet som sannolikt skulle kunna © F ö r fatta r na och S tud e ntlitt e r atu r

978-91-44-09527-1_01_book.indd 73

73

2014-07-08 15:44

4 Fastighets- och industrikrisen 1907–08

drabba sparbankerna negativt. Sparbankernas huvudsyfte var nämligen att uppmuntra de breda folklagren till att öka sitt sparande. Utlåning till näringslivet ansågs däremot på flera håll förenat med alltför stora risker.

Detta bidrog till att vissa begränsningar av utlåningen infördes i 1892 års sparbanksrörelselag – bland annat skulle krediter i första hand lämnas mot skuldebrev som säkerhet. Även om denna reglering inte var särskilt omfattande bidrog detta till att normerna för sparbankernas utlåning ändrades och koncentrerades till privatpersoner ur medelklassen och jordbrukssektorn.

Sparbankernas roll i utvecklingen av det lokala näringslivet kom därigenom att begränsas, jämfört med tidigare (Sjölander, 2003:59–68; SFS 1892:59, lag angående sparbanker ).

Affärsbankernas verksamhet – såväl enskilda banker som aktiebolagsbanker – fick 1903 en lagstiftning som i stora drag var gemensam. Tidigare hade de aktiebolagsgrundade bankerna reglerats via den allmänna aktie­ bolagslagen och bankernas bolagsordningar. De enskilda bankerna hade visser­ligen haft en egen rörelselagstiftning tidigare, men avskaffandet av dessa bankers sedelutgivningsrätt gjorde det nödvändigt att revidera lagen.

Det var inte ens självklart att dessa banker skulle tillåtas existera när de fråntagits sedelutgivningen. Det krävdes ett utslag från Högsta domstolen för att säkra de enskilda bankernas fortlevnad. Bankerna var dock måna om att betona sin särart och den solidariska bolagsformen. I och med att sedelutgivningen centraliserades blev det enklare att samordna lagstiftningen för samtliga affärsbanker.

På flera punkter innebar 1903 års lagstiftning en skärpning av regelverket.

Men huvuddelen av dessa förändringar var kopplade till de traditioner som hade utvecklats inom banksektorn. Verksamhetsmässigt betydde således inte 1903 års lag särskilt mycket. Ett område där reglerna för solidariska banker och aktiebanker homogeniserades var bestämmelserna för bankernas eget kapital. För att garantera sedelutgivningen hade kapitalkravet tidigare satts högre för solidariska banker än för aktiebolagsgrundade banker. Nu sattes kapitalkravet till 1 Mkr, oavsett organisationsform. Utöver detta skulle pengar avsättas till en särskild reservfond, till dess att denna nådde 50 procent av det egna kapitalets storlek. Om det i bolagsordningen framgick att banken enbart skulle ha en begränsad omfattning kunde det egna kapitalet tillåtas vara så lågt som 200 000 kronor. Ett kapitalkrav på 1 Mkr (motsvarande 50 Mkr i 2013 års penningvärde) hade om det omfattats 74

978-91-44-09527-1_01_book.indd 74

© F ö r fatta r na och S tud e ntlitt e r atu r

2014-07-08 15:44

4 Fastighets- och industrikrisen 1907–08

av alla, sannolikt bidragit till en större stabilitet. Men i och med dispens­ möjligheterna kom ett flertal – främst så kallade folkbanker – att stå utanför detta kapitalkrav. Som en följd av detta fortsatte antalet affärsbanker att växa fram till 1908, då antalet uppgick till 84 banker (Larsson, 1998:84; Larsson & Lönnborg, 2009).

Varken kassakrav (kontanter som bankerna måste behålla i bankernas kassavalv eller deponera hos Riksbanken) eller utlåning reglerades i 1903 års bankrörelselag, däremot infördes nya regler för bankernas balansräkningar.

För att förhindra att tillgångssidan ”blåstes upp” stadgades att bankernas tillgångar inte fick tas upp till högre belopp än sitt verkliga värde och att värdelösa fordringar skulle avskrivas. Dessutom skulle bankerna månadsvis rapportera sin ekonomiska ställning avseende tillgångar, skulder och räntesatser till bankinspektören. I samband med boksluten skulle även förvaltningsberättelse och vinst- och förlusträkning skickas in till inspektören.

Detta stärkte kontrollmyndighetens makt betydligt, och förutsättningarna för att genomföra en mer aktiv kontroll stärktes ytterligare i och med att Bankinspektionen 1907 omvandlades till ett eget ämbetsverk med stärkta personalresurser. Genom platsbesök på bankkontoren fick Bankinspektionen goda möjligheter att normera bankpraxis (Larsson, 1998:85–86).

Försäkringsbranschen hade väntat länge på en särskild rörelselagstiftning. Påtryckningar på statsmakten hade funnits sedan 1870-talet och behovet av en försäkringsrörelselag hade snarare ökat än minskat. Motsättningarna mellan aktiebolagsbildade och ömsesidiga bolag (ägda av sina försäkringstagare) hade vuxit påtagligt mot slutet av 1800-talet bland annat på grund av skiljaktiga uppfattningar om bolagens kapitalbehov. En i princip likalydande lagstiftning för såväl aktie­bolagsgrundade som ömsesidiga bolag skulle kunna bidra till att bilägga dessa motsättningar (Larsson et al., 2005; Lönnborg & Olsson, 2010).

Lagstiftningsarbetet byggde till stor del på de traditioner och normer som redan utvecklats på marknaden – i flera fall tillkomna genom kartelliknande samarbeten. Detta gjorde att huvuddelen av 1903 års försäkringsrörelselag var relativt lätt att acceptera för marknadens aktörer. Genom att lägga fast kapitalkrav för olika verksamheter samt tydliga förvaltningsregler bidrog också lagstiftningen till att neutralisera motsättningarna mellan de olika bolagstyperna, och till att stabilisera branschen. Samtidigt som reglerna på marknaden kodifierades inrättades Försäkringsinspektionen som eget © F ö r fatta r na och S tud e ntlitt e r atu r

978-91-44-09527-1_01_book.indd 75

75

2014-07-08 15:44

4 Fastighets- och industrikrisen 1907–08

ämbetsverk med uppgift att både kontrollera rörelserna och utforma nya normerande principer (Larsson, 1998, Larsson & Lönnborg, kommande).

Genom dessa åtgärder skapades ett fungerande och stabilt system, där de olika aktörerna hade sina givna roller, men där dynamiken av det skälet med tiden blev lidande. Sparbankerna tog emot privatinlåning – framför allt från de mindre bemedlade och medelklassen – samt förmedlade krediter till privatpersoner. En stor del av sparbankernas medel kom också att placeras i obligationer. Även livförsäkringsbolagens placeringar styrdes mot de guldkantade obligationerna, men bolagen beviljade även långsiktiga krediter, framför allt till bostadsbyggande och kommuner. Genom att sparbankernas och livförsäkringsbolagens medelsplaceringar mer eller mindre garanterades avsättningen för de specialiserade hypoteksinstitutens obligationer. Affärsbankerna å sin sida kom att svara för den mest dynamiska verksamheten.

Dessa bankers etablering reglerades tämligen noga, medan verksamhetens utformning var relativt fri. Bakom detta låg framför allt en önskan att stimu­ lera den ekonomiska tillväxten och industrialiseringen i landet.

Krisens bakgrund och utveckling Utvecklingen mot slutet av 1800-talet och under 1900-talets första år hade präglats av stark tillväxt och ett dynamiskt näringsliv. Gradvis började emellertid den internationella konjunkturen att försämras 1905. I Sverige märktes detta första som en stagnerad export, men från 1906 blev nedgången betydligt starkare. En förklaring till denna försämring var den jordbävning som förstörde San Francisco i april 1906 och som bidrog till att krisen fick sådan spridning. Som en konsekvens av kapitalbehoven – bland annat i samband med återuppbyggandet av San Francisco – ökade räntenivån snabbt, och via det internationella valutakurssystemet spred sig ränteuppgången till flertalet länder genom guldmyntfoten. Brittiska försäkringsbolag som hade omfattande affärer i Kalifornien tvingades föra över kapital till de amerikanska dotterbolagen för att hantera deras transaktioner. För att denna utförsel inte skulle skada det brittiska pundets värde höjdes den brittiska räntan. Genom valutasystemets internationalisering kom räntorna då att drivas upp i ett flertal länder, bland annat Tyskland och Sverige (Pearson & Lönnborg, 2007 & 2008; Lönnborg & Pearson, 2005, 2014; Odell & Wiedenmier, 2004).

Från svensk horisont kunde man till att börja med se hur den amerikan76

978-91-44-09527-1_01_book.indd 76

© F ö r fatta r na och S tud e ntlitt e r atu r

2014-07-08 15:44

4 Fastighets- och industrikrisen 1907–08

Figur 4.1 San Francisco efter jordbävningen 1906; utsikt över Sacramento street.

Foto: Arnold Genthe.

ska ekonomin saktade ned, men i Sverige fanns fortfarande en förhoppning om att kunna undvika en liknande svacka. Krisen betecknades ännu mot slutet av 1907 som en amerikansk penningkris, vilket bland annat visas av följande citat från tidningen Affärsvärlden: Får man tro en mängd auktoriteter, stora och små, Europa rundt, så är det gudskelof icke vi, utan Amerika som befinner sig i kris, och liksom andra amerikanska oväder skall äfven detta snart ha gått öfver och solen åter skina öfver onda och goda, öfver amerikaner och européer. Några som äro mer försiktiga och kanske äfven mer erfarne, ha dock ärligt sagt ifrån att de icke veta mycket om de verkliga orsakerna till de iråkade svårigheterna, hvarför de blott kunna ge alla och en hvar en varning att hålla krutet torrt, d.ä. hålla sig stilla inom sina gamla inhägnader samt mobilisera reserverna. (Affärsvärlden nr 46, 14 november 1907:1385)

Den amerikanska penningkrisen hade bland annat tagit sig uttryck i att medborgarna rusat till bankerna för att ta ut sitt kapital – oftast i guld – det vill säga krisen grundlades till följd av att allmänheten hyste ett lågt förtroende för systemet. Detta kan i sin tur kopplas till brister i den amerikanska © F ö r fatta r na och S tud e ntlitt e r atu r

978-91-44-09527-1_01_book.indd 77

77

2014-07-08 15:44

4 Fastighets- och industrikrisen 1907–08

banklagstiftningen, men också till det faktum att högkonjunkturen redan 1903 hade nått sin topp och därefter stagnerat.

Den svenska räntenivån ökade också, men med en viss eftersläpning jämfört med USA. Från 1904 till toppåret 1907 ökade diskontot från 4,6 till 6,1 procent, eller med 1,5 procentenheter (tabell 4.1). Detta var inte någon chockartad höjning, men kan på marginalen ha haft betydelse för vissa låntagare, särskilt som ekonomin var inne i en allmän nedgångsperiod. Räntehöjningen förefaller också ha haft en viss påverkan på bostadsbyggandet, som efter 1905 minskade.

Bostadsbyggandet hade haft problem från det tidiga 1900-talet med konkurser för ett flertal byggmästare. Stockholm var särskilt drabbat eftersom inflyttningen var stark och behovet av bostäder stort. Men bristen på likviditet i samhället och stigande räntor bidrog till att situationen förvärrades. Problemen blev akuta i början av 1908, efter det att arbetstagarna sagt upp avtalet från april samma år. Detta resulterade i en serie av strejker och lockouter som stoppade byggenskapen i såväl Stockholm som andra delar av Sverige under fyra månader (Perlinge, 2012).

Problemen på byggmarknaden aktualiserades även av riksdagen, då högermannen Erik Hägglund vid vårriksdagen 1908 motionerade om inrättandet av en särskild hypoteksbank för städerna. En sådan skulle hjälpa till att lösa de akuta likviditetsproblem som fanns på kapitalmarknaden och särskilt på marknaden för långa krediter. De enskilda bankerna hade fram Tabell 4.1 Sveriges diskonto i procent 1904–1910. År

Diskonto

1904

4,6

1905

4,7

1906

5,2

1907

6,1

1908

5,9

1909

4,7

1910

4,6

Källa: Sveriges Riksbank (1931)..

78

978-91-44-09527-1_01_book.indd 78

© F ö r fatta r na och S tud e ntlitt e r atu r

2014-07-08 15:44

4 Fastighets- och industrikrisen 1907–08

till avskaffandet av den privata sedelutgivningsrätten 1903 kunnat använda utlåningen till fastigheter som bas för sedelutgivning – eftersom utlåning till fastigheter betraktades som relativt riskfri. Tack vare krediterna till fastighetssektorn hade man således kunnat ge ut mer med banksedlar från den egna banken, men när denna möjlighet försvann låg bostadslånen kvar som en långsiktig och dåligt förräntande tillgång. De enskilda bankerna hade inte bara stoppat sin utlåning till fastighetssektorn, utan försökte också bli av med de fastighetslån man hade, för att placera dem i mer högförräntande industrikrediter. Detta bidrog naturligtvis ytterligare till att bromsa kapital­ tillgången till bostadssektorn (Larsson, 2002).

Efter debatt i både första och andra kammaren där argumenten för och emot ett statligt garanterat hypoteksinstitut skar genom partigränserna kunde riksdagen i juni 1908 fatta beslut om att bilda en kommitté för att utreda frågan. Utredningen ställde sig positiv till inrättandet av en ny stadshypotekskassa, och i maj 1909 fattade riksdagen beslut om detta. Bristen på kapital var en av de viktigaste orsakerna till detta beslut, men Stadshypotekskassans tillkomst förväntades även göra upplåningen billigare för städernas fastighetsägare och kommuner. Det övergripande målet för hela bostadsbyggandet var naturligtvis att motverka den lokala bostadsbristen i särskilt expansiva områden. De sociala förhållandena för arbetarklassen skulle därigenom förbättras samtidigt som bostadsbyggandet kom under bättre offentlig kontroll. Det sista var knappast ett argument för Stads­ hypoteks inrättande, men blev en effekt som statsmakterna senare kom att använda för att pressa ned räntenivån för bostadslån (Larsson, 2002).

Problemen på bygg- och bostadsmarknaden bidrog framför allt till att stärka de allmänna nedgångstendenserna i ekonomin, men de hade relativt liten effekt på bankernas problem, annat än indirekt. Däremot kan bankernas svårigheter i någon mån ha påverkat fastighetssektorn, men bankernas ointresse för fastighetsbelåning hade som visats grundlagts redan tidigare.

För att slippa hantera fastighetskrediter hade flera affärsbanker redan startat specialiserade bostadsinstitut, bland annat Stockholms Handelsbank (Hildebrand, 1971).

Affärsbankernas problem berodde i stället på den alltför oreflekterade utlåningen till industri och handel, som ibland slog över till ren spekulation. I samband med krisen 1907–08 likviderades fyra banker, fem genomgick rekonstruktioner och mellan 10–15 banker övertogs av konkurrerande © F ö r fatta r na och S tud e ntlitt e r atu r

978-91-44-09527-1_01_book.indd 79

79

2014-07-08 15:44

10 mm

Mikael Lönnborg är docent, universitetslektor i företagsekonomi, Södertörns högskola, Inst. för Samhällsvetenskaper, Avd. för Företagsekonomi, ENTER forum och førsteamanuensis II, Handelshøyskolen BI, Institutt for innovasjon og økonomisk organisering, Senter for Næringslivshistorie (SNH), Oslo.

Den 15 september 2008 tvingades Lehman Brothers ställa in sina betalningar, vilket startade den mest omfattande internationella finansiella krisen sedan depressionen på 1930-talet. Krisens orsaker, bankernas agerade och statens roll i det finansiella systemet har diskuterats livligt. Men finansiella kriser är inte unika för vår tid utan har varit en del av ekonomins utveckling under de senaste århundradena.

Denna bok fokuserar främst på de finansiella kriser som drabbat Sverige under de senaste 150 åren, det vill säga sedan landet började industrialiseras och den ekonomiska tillväxten ta fart. Finansiella kriser har ofta inträffat i samband med perioder med snabb tillväxt och ändrade förutsättningar för näringsliv och finansmarknad.

I framställningen analyseras krisernas bakgrundsfaktorer, utveckling, hur kriserna har lösts och framför allt vilken roll staten har spelat i denna process. Interaktionen mellan stat, marknad och aktörer har varit viktiga för framväxten men även för att lösa finansiella kriser.

Boken ger en överblick över svenska finanskrisers drivkrafter, utveckling, räddningsaktioner och konsekvenser.

Finanskriser i Sverige

Finanskriser i Sverige

Mats Larsson Mikael Lönnborg |

Mats Larsson är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet samt chef för det tvärvetenskapliga Uppsala Centre for Business History (UCBH).

FINANSKRISER I

SVERIGE

Finanskriser i Sverige vänder sig i första hand till studenter vid svenska universitet och högskolor inom företagsekonomi, nationalekonomi, ekonomisk historia och historia men också till läsare intresserade av Sveriges långsiktiga finansiella utveckling.

Art.nr 38247

Mats Larsson Mikael Lönnborg

www.studentlitteratur.se

978-91-44-09527-1_01_cover.indd 1

2014-07-08 15:12