9789186551087

tusculum fรถrlag

Sjรถpojken kristina sigunsdotter

Sjรถpojken kristina sigunsdotter

tusculum fรถrlag

tusculum förlag www.tusculum.se © tusculum förlag kristina sigunsdot ter f o r m g i v e n av : Nicole Kärnell pa p p e r : Munken Premium Cream 100 g typsnitt: Adobe Caslon Pro Sh Englische Schreib tryck: Olssons Grafiska 2011 isbn: 978-91-86551-08-7 isbn (e-bok): 978-91-86551-09-4

Till ly o s h a och dom andra ensamma pojkarna

scen 1 Du hör Sjöpojkens första år spelas upp som ett kaos av musik, skrik och en ensam tunn pojkröst som nynnar för att hålla oljuden ute. I bakgrunden hörs även bruset från en storm. Till slut avtar oväsendet till mjuka vågor som slår mot klippor. Havet och rösterna tystnar och pojken spolas upp på land. Du hör bränningar. Du hör tystnaden.

Du ser bilden av en pojke som simmar genom ett hav. Din blick zoomar in mot pojkens bröst, där sjömanskostymen knäpps upp. Du åker mot bröstkorgen som öppnas och sluts om dig.

Du befinner dig nu inuti Sjöpojkens rödflammande bröst. Där inne bultar ett hjärta, där fylls lungorna med bläcktung luft. Sakta ser du hur kroppens pulserande väggar förvandlas till natur, grönska, det växer upp träd och blommor och nu en stad som snart har slukat allt i sina avgaser och sin betong och sitt gråa. Nu ser du återigen pojken som simmar. I havet. Runt Staden. Och du blundar.

7

När du öppnar ögonen sitter du som åskådare i ett auditorium. På scenen kommer Sjöpojken indansande i en trasig smutsig sjömanskostym, hans våta hår stänker när han dansar. Han blir tröttare och tröttare, kämpar för att komma i land, till slut tappar han medvetandet och vågorna från havet för honom i land där han hamnar liggandes på rygg på klipporna.

8

scen 2 I bakgrunden ser du Staden, det pyr ur skorstenar och kloakhål, upp i smogen som är så tät att den täcker solen och gör det omöjligt för dig att veta om det är natt eller dag. Det finns heller inga klockor i Staden.

Tiden existerar bara genom Pianistens, mina, toner.

Det är jag som bestämmer när natt blir dag och dag blir natt. Det är jag som bestämmer invånarnas sinnesstämning. Jag är nyckfull. Ibland låter jag det vara natt i flera dygn, ibland tar morgonen här aldrig slut.

Nu ska jag berätta om Sjöpojken; Stadens grundare och upphovsman som står staty på en sten i havet utanför Stadens kust En gång för länge sedan när barn egentligen inte fanns, hittade han en öde ö där han lät drömmarna rinna över 9

Föräldralös förlist från farbröder och fastrar I sju år färdades han med ålströmmarna malströmmarna mardrömmarna tills han spolades upp på vita kalkklippor där han lade sig på rygg i sin slitna sjömanskostym och drog linor mellan ebb och flod Han bjöd dit de olyckliga barnen, de som gömt kärleken och glömt var de stängde ögonen och lekte krig tills ingenting annat fanns kvar Du ser nu i ett strålkastarljus pojken som står på en hög av skrot i havet. Han är en rostig, kopparblänkande staty som gnisslar i vinden. Han blundar och sover fortfarande.

10

scen 3 Du ser vatten och ett fyrtorn där en lampa tänds. En flicka föds, en lifterska. Du ser hur hon hela sin uppväxt tittar ut mot pojken som står staty på skrothögen i havet. Du märker hur hon förälskar sig i honom. Och du får vara med den där vintern när isen lagt sig och hon bestämmer sig för att ta sig till honom.

Sjöpojken sjunger: Stilla mig nu, min eld stilla står jag i givakt för dig Lifterskan dansar, glider som en isprinsessa i långa skär över till honom. Du hör snö, kristaller, klang.

Lifterskan: Du stjäl mina linor och jag dina ord skriver någonting om kärlek 11

om att jag föddes i ett fyrtorn om att jag har sett dig sedan jag var liten jag har hört dina rostiga armar gnida sig mot stormen jag har lyst för dig du du trodde att jag var en mal i ljuset du såg mig smälta mina vingar du du talar som en mjuk klang av tång sjögräs på svarta stenar blåvalsång Sjöpojken sjunger: Kom Lifterskan kysser pojken och han öppnar ögonen. Han ler men fryser när han ser sin spegelbild i hennes ögon, när han ser reflektionen av sina drömmars stad. För Sjöpojken, som står som staty på en skrothög i havet, är Stadens grundare; en pojke, en poet med de mörkaste av drömmar.

Sjöpojken blev en man i sömnen, men väcktes av en lifterskas kyss 12

och såg sig om såg Staden i havet såg han en man Där fanns inga blommor kvar; inga träd och inga andetag hans kropp hade hårigt bröst och grova händer i hennes ögon såg han en man han hade drömt om henne; hon som föddes i fyren när han fortfarande var sann Kostymen var nu för liten, skorna var för små, han hade skägg och silvrigt hår han stod på en hög av glas och skrotbilar bland tanks, kapsyler och tömda silar Runt honom cirkulerade svarta fåglar mimandes till sången av havets brytningar och skriken från dess sänkta skepp Lifterskan smeker Sjöpojkens rostiga sjömansrustning. Hon märker inte att han har vaknat till liv. Hon känner inte att han blir varm när hon är nära. Han 13

är ett spöke för henne och hon tror inte att han känner när hon rör vid honom. Det kommer toner när vinden smeker hans kropp. Han gnisslar, hans lösa stålarm, av rost och havstulpaner. Hon lägger sig vid hans fötter.

Lifterskan: Jag smälter isen med fingrarna för att komma åt näckrosorna Ta bara tre steg bakåt och brinn upp jag vill gå på dansande par en kollision med ditt inre som inte är förhandlingsbar Du är den största för mig över isen in i dig

14