Issuu on Google+

Konsten att förhöra Göring Fem minuter … Den tid det tog att läsa upp Görings alla titlar i Tredje riket, enligt Storbritanniens Berlin­ ambassadör 1937–39, Nevile Henderson.

Nürnberg, augusti 1945. Den amerikanske översten hälsade inte ens på Göring som fördes in i rummet av en beväpnad vakt. Med en kylig gest visade översten fången att han kunde sätta sig på den lediga stolen vid det enkla träbordet. ”Uppge ert namn”, sa amerikanen korthugget. ”Riksmarskalk Hermann Göring”, svarade fången myndigt, varvid officeren vände sig till tolken och befallde: ”Registrera det som Hermann Göring.”3 Tolken som satt vid ena kortsidan, den 22-årige korpralen Richard W. Sonnenfeldt, hade varit orolig för hur han skulle reagera vid det första mötet med Göring. Sonnenfeldt var en tysk jude som hade upplevt de nazistiska förföljelserna före kriget, innan han 15 år gammal hade blivit skickad utomlands av föräldrarna. På äventyrliga vägar hade han slutligen kommit till USA, varifrån han återvände till Europa i amerikansk uniform för att delta i kriget mot sitt forna hemland. De fasansfulla synerna som hade mött honom när han hjälpte till att befria koncentrationslägret Dachau var outplånligt inpräntade på näthinnan och nu satt han alltså så nära en av de främsta organisatörerna av de nazistiska grymheterna att han skulle ha kunnat röra vid honom. Att fången hade oändligt mycket mer än judeförföljelserna på sitt samvete, exempelvis de förödande bombangreppen mot Warszawa, Coventry och Rotterdam, var Sonnenfeldt väl medveten om, men den egentliga vidden av hans brott skulle gå upp för tolken först under de kommande förhören. Eftersom Hitler, Himmler och Goebbels inte längre fanns i livet var Göring den främste av Tredje rikets ledare, som väntade på att bli ställd inför rätta i den stora krigsförbrytarrättegång som segrarmakterna planerade att hålla i Nürnberg. Han hade varit Luftwaffes chef, Hitlers närmaste förtrogne, riks-


konsten att förhöra göring

19

marskalk och Tredje rikets ekonomiske diktator, för att bara nämna något om den makt han hade haft. Hans brottslighet var kolossal med alla mått mätt: krossandet av demokratin i Tyskland, förföljelser av oliktänkande och judar, mord på meningsmotståndare, förberedelser för anfallskrig, terror över hela det ockuperade Europa, plundring av konstskatter, exploatering av de underkuvade ländernas ekonomier samt utnyttjande av tvångsarbetskraft. Den preliminära studie med rubriken ”Göring som krigsförbrytare”, vilken den amerikanska underrättelsetjänsten Office of Strategic Services (OSS) presenterade några veckor efter krigsslutet, uppgick till mer än 100 sidor. Ingen annan av de tyska ledare som skulle åtalas tillsammans med Göring förärades en lika omfattande rapport. Inte ens Himmler, som lyckades undgå rättvisan genom att bita sönder en giftkapsel strax efter att han blivit tillfångatagen av brittiska soldater, ägnades en lika tjock rapport av OSS. Översten som skulle sköta nästan alla de förberedande förhören med Göring i Nürnberg hette John Harlan Amen, och var en färgstark jurist från Brooklyn som hade placerat sig med ryggen mot fönstret så att allt ljus skulle falla på fångens ansikte. Själv gav Amen ofta ett lågmält och tankspritt intryck, men de som hade haft med honom att göra efter att ha hamnat på fel sida om lagen hade snabbt fått lära sig att skenet bedrog. Amen, som hade utsetts till chef för Nürnbergtribunalens amerikanska förhörsavdelning, hade från slutet av 1920-talet varit specialåklagare i New York och gjort sig ett namn genom att likt en blodhund jaga både gangstersyndikat, karteller och fifflande makthavare. Även Göring skulle bli varse att Amen inte var att leka med, utan att han var av en helt annan kaliber än de förhörsledare som han tidigare haft med att göra. Kanske skulle de båda männen ha mötts under helt andra omständigheter under första världskriget om inte vapenstilleståndet hade trätt i kraft i november 1918, men då skulle Göring förmodligen ha varit jägaren och Amen bytet. Efter 350 timmars flygutbildning i marinkårens Reserve Flying Corps i Florida hade den unge Princetonstudenten Amen precis fått marschorder till Europa när kriget tog slut. Om han någonsin slogs av den kontrafaktiska insikten att den siste befälhavaren för den legendariska Richthofeneskadern, löjtnant Göring, med ett tjugotal luftsegrar bakom sig, kunde ha blivit hans motståndare i luften, vet vi inte. Ett är dock säkert: Kampen mellan den ärrade veteranen och nykomlingen från Staterna skulle i så fall ha blivit mycket ojämn. I Nürnberg hösten 1945 var det dock fördel Amen.


20

göring

Under andra världskriget hade han befunnit sig långt från fronten och arbetat med interna militära brottsutredningar på uppdrag av krigsminister Henry L. Stimson och hade stigit i graderna till överste. Vid krigsslutet ville han helst av allt lämna det militära och återgå till sin advokatpraktik i New York, men han blev istället beordrad att resa till Europa för att delta i den planerade krigsförbrytarrättegången. Under förberedelserna hade Amen insett att Göring inte fick underskattas som brottsmisstänkt. Rapporterna från den amerikanska Sjunde arméns förhörscentrum i Augsburg och från det interneringsläger i luxemburgska Bad Mondorf, där Göring hade suttit inspärrad under de föregående månaderna, var fulla av varningar. Av naturliga skäl var hatet mot nazistledarna nästan gränslöst i de länder som hade drabbats av kriget och av nazisternas terror. Bilderna av vandrande skelett och likhögar i de befriade koncentrationslägren framkallade en våg av fasa och avsky i omvärlden. För de allierade utgjorde Göring världens värsta levande brottsling och i en gallupundersökning som gjordes strax efter krigsslutet önskade en överväldigande majoritet av den amerikanska hemmaopinionen att han skulle avrättas eller få något annat hårt straff. Näst efter Hitler hade Göring varit den mest kände av Tredje rikets ledare, men i de länder som hade kämpat mot Tyskland under kriget gick bilden av honom isär, även om alla var överens om att han inte var någon ängel. Åtskilliga böcker som porträtterade de tyska ledarna hade getts ut i de anglosaxiska länderna både före och under kriget. I många av dessa betonades Görings sammansatta personlighet som sades innehålla allt från harmlös fåfänga och okomplicerad gladlynthet till illvillig grymhet. ”Hermann Göring är den dugligaste mannen i nazistpartiet efter Hitler”, konstaterade exempelvis Chicagojournalisten Wallace R. Deuel 1942, och gjorde iakttagelsen att de flesta betraktare hade missförstått Görings karaktär. Åtskilliga hade, enligt Deuel, uppfattat Göring som en folklig, lyxälskande lätting med konservativa åsikter, men hade därmed missat att han var en ytterst intelligent motståndare, kapabel till ”hänsynslös, vild brutalitet”.4 Den tyske exilpolitikern Hermann Rauschning hävdade däremot att Göring inte alls var någon komplicerad figur, utan tvärtom den ”mest osammansatte individen” i det nazistiska ledargarnityret, därför att han inte hade några egna idéer eller någon egen livssyn utan bara drevs av ”en naiv avsaknad av hämningar”.5 Douglas Reed karaktäriserade honom däremot i en artikel 1939 som ”full av paradoxer, men kristallklar, en man med motsägelsefulla drag men utan mystik”.6 Den österrikiske socialisten Adolf Sturmthal, som befann sig i landsflykt


konsten att förhöra göring

21

i USA, beskrev 1943 Göring för amerikanska läsare som föga mer än ”en äventyrare med ringa ansvarskänsla, på vilken våldet per se utövar en stark lockelse”.7 Samma år avpolletterade den amerikanske reportern John T. Whitaker Luftwaffechefen med de tre orden ”knarkare, mördare, krigshetsare”.8 I en hemlig OSS-rapport om Hitlers personlighet nöjde man sig med två ord för att beskriva Göring – ”amoraliskt odjur” – och på Görings katalogkort i det brittiska registret över krigsförbrytare tyckte någon att det räckte med ett enda – ”svindlare”.9 Flera icke-tyska politiska bedömare (framför allt i brittiska Foreign Office) hade ända fram till 1939 uppfattat Göring som ett realistiskt alternativ till Hitler. De såg honom som den ende av de nazistiska underhuggarna som hade en stark och självständig position i Tredje riket samt en egen politisk dagordning. Denna uppfattning fanns bland både brittiska statsmän och diplomater som försökte förhandla med Tredje riket samt även bland de löst organiserade intellektuella motståndskretsarna i Tyskland, vilka under en kort period rent av påstås ha lekt med tanken att sätta Göring vid statsrodret.10 Alla som satte sitt hopp till Göring misstog sig dock djupt; i grund och botten var han Hitlers man och fogade sig alltid efter dennes vilja. Det förmodligen välvilligaste och kanske mest anmärkningsvärda porträttet av Göring som levererades av en representant för Tysklands fiender under kriget, stod den brittiske Berlinambassadören sir Nevile Henderson för. När hans memoarer kom ut samma år som Dunkerque, slaget om Storbritannien och blitzen utsattes han föga förvånande för hård kritik av sina landsmän på grund av de positiva omdömena om Göring: Av alla de stora nazistledarna tyckte jag att Hermann Göring var den absolut mest sympatiske. Det kan ha varit han som var huvudansvarig för branden i riksdagshuset 1933; och han var helt säkert en av dem som i egenskap av Hitlers pålitligaste anhängare anförtroddes uppdraget att rensa upp i Berlin vid Röhmutrensningen 1934. Under alla kriser, liksom i krig, är han helt hänsynslös. En gång sa han till mig att de britter som han verkligen beundrade var de som han kallade för piraterna, såsom Francis Drake; och han förebrådde oss för att ha blivit alltför ”avbrutaliserade”. Han var själv en typisk, barbarisk sjörövare; men han hade vissa tilltalande egenskaper; och jag måste uppriktigt säga att jag personligen verkligen tyckte om honom.11

Ju längre kriget led, desto mer sällan syntes Göring till i offentligheten och redan 1942 spekulerades det på den allierade sidan om att han skulle ha


22

göring

placerats i husarrest av en misstänksam och avundsjuk Hitler, men det dök också upp påståenden om att han hade försvunnit så långt in i drogdimmorna och lyxen på sin mastodontlika egendom Carinhall att han inte hittade ut igen.12 Av allt att döma betraktade en hel del personer den förhatlige Göring som en sorglös och rosenkindad vällusting med lika mycket manlig utstrålning som en av sultanens eunucker. Frågan är dock om inte Charlie Chaplins satir över nazistledarna i filmen ”Diktatorn”, som hösten 1940 gick upp på de amerikanska biograferna, också starkt hade bidragit till att forma populäruppfattningen om Göring. Där får diktatorn Adenoid Hynkel (spelad av Chaplin själv) nämligen dras med den tjocke och inkompetente krigsministern Herring, som har hela bröstkorgen täckt av medaljer – och dessutom en stor på ryggen – och som presenterar den ena befängda militära uppfinningen efter den andra för den alltmer irriterade diktatorn, vilken efter varje misslyckad förevisning rycker loss en medalj från Herrings vapenrock. Med tanke på filmkonstens svåröverskattade inflytande över sinnena betraktade många amerikaner förmodligen den riktige Göring som en humorlös kopia av minister Herring – komisk, men ändå inget att skratta åt efter allt som hänt. De som förväxlade honom med Chaplins figur eller trodde att han bara var en avtrubbad morfinist fick dock snabbt ändra uppfattning. Chefen för den amerikanska Sjunde arméns förhörscentrum i Augsburg, major Paul Kubala, konstaterade i en av sina första rapporter att Göring inte var ”den komiske figur vilken han så många gånger har utmålats som i tidningsrapporter. Han är varken dum eller någon idiot i Shakespeares bemärkelse, utan överlag kylig och beräknande. Han kan genast greppa de principfrågor som diskuteras. Han ska definitivt inte underskattas.”13 När Göring strax efter tillfångatagandet i början av maj fördes till Augsburg hade han börjat ana att general Eisenhower förmodligen inte skulle ta emot honom, skaka hand med honom och låta udda vara jämnt. Förhörscentrumet, Seventh Army Interrogation Center (SAIC), var en av de viktigaste allierade uppsamlingsplatserna för misstänkta krigsförbrytare, och här skulle Göring få återse flera gamla kolleger och personliga fiender. Göring försökte dock fortfarande hålla hoppet vid liv, trots att hans fångvaktare vid ankomsten hade tagit ifrån honom de båda dekorationer han alltid bar, Storkorset av järnkorset och Pour le Mérite, samt den väldiga juvelbesatta marskalkstaven. Befälhavaren för amerikanska Sjunde armén, general Patch, hade personligen uppmanat Göring att lämna ifrån sig staven.


konsten att förhöra göring

23

”General, jag kan inte ge er den”, svarade Göring förnärmat. ”Den är en symbol för min auktoritet.” ”Ni har inte längre någon makt”, högg Patch av. ”Ge hit den!”14 Genast skrev Göring ett protestbrev till general Eisenhower och begärde att få tillbaka staven. Utan resultat. Marskalkstaven finns nuförtiden att beskåda på den amerikanska militärakademin West Points museum. Efter att sålunda ha befriats från de yttre tecknen på sin värdighet hade han förts till en liten tvårumslägenhet utan toalett i ett arbetarkvarter i utkanten av staden. ”Nu förstår jag vad som var mitt livs största misstag: att jag inte gick samma väg som Adolf Hitler”, grymtade han till den amerikanske officeren som visade honom till hans inkvartering.15 Den spartanska inredningen betraktade han som en stor förödmjukelse. ”I flera timmar vankade chefen av och an i det lilla rummet”, mindes senare hans betjänt Robert Kropp. Betjänten hörde honom också mumla ”Eisenhower”, som om han fortfarande hoppades på att kunna inleda förhandlingar med den allierade överbefälhavaren.16 På kvällen blev Göring inbjuden till chefen för förhörscentrumet på en drink. Även flera andra amerikanska officerare var där och det hela utvecklades till ett glatt dryckeslag med skämt, glam och allmän förbrödring, där riksmarskalken var i sitt esse. Detta var det första av flera cocktailpartyn som den prominente fången var hedersgäst på och som stod i stark kontrast till de rutinmässiga förhören på dagarna. Officerarnas festande med Göring berodde emellertid inte på aningslöshet och malplacerad sportsmannaanda, utan var en av metoderna som användes för att få tyska krigsfångar att sänka garden och lossa tungans band. Och Göring pratade hela tiden. Han trollband de fascinerade officerarna med sina historier om Hitler, om kriget och om vad som hade utspelat sig i maktens korridorer. Förhörsledarna hade dock inte tillgång till några tyska dokument och Göring, som under den sorglösa ytan behöll sin vaksamhet, tog bara upp sådant som han frivilligt ville berätta. Förhören och umgänget gav dock amerikanerna viktiga insikter om hur Göring fungerade, vilka känslomässiga strängar de kunde spela på och vilken typ av frågor han helst undvek. Föga överraskande hade han till en början förnekat all delaktighet i judeförföljelserna, koncentrationslägren och grymheterna i de ockuperade områdena, men han hade ändå sagt ”tillräckligt mycket som visar att han är lika ansvarig för politiken i Tyskland och för själva kriget som alla andra [höga tyska ledare]”. Hans behov av att alltid


24

göring

stå i centrum och hans ständiga försiktighet bakom den lättsamma fasaden undgick inte heller amerikanerna, som även fann hans yttre motbjudande: Göring är hela tiden en skådespelare som inte gör sin publik besviken. Hans fåfänga gränsar till det sjukliga, vilket exemplifieras av den pärlgrå uniformen, de tunga, massiva guldepåletterna och en enorm diamantring på höger hand.17

Trots allt visade han sig som sagt vara väldigt pratglad och svarade mycket gärna på de flesta frågor. ”Även om han i många rapporter har utmålats som halvgalen ger Göring intryck av att vara en mycket intelligent och slug man med ett charmerande sätt och vissa kunskaper om konst. Han är mycket pratsam och när han väl har börjat lägga ut texten om sina favoritämnen kan man knappt få stopp på honom”, menade major Kubala.18 Det fanns föga respekt och vänskap mellan Tredje rikets högsta ledare, upptäckte de allierade underrättelseofficerarna snabbt. Det enda som hade hållit dem samman verkade vara dyrkan av Führern. Bakom taggtråden ägnade de sig åt att smutskasta varandra för gamla oförrätters skull, och särskilt stor förbittring kände åtskilliga av dem mot den svulstige riksmarskalken. ”Det var en lat jävel, han bar ansvaret och kunde göra precis som han ville. Jag önskar honom inte något gott”, muttrade exempelvis den desillusionerade SS-generalen Josef ”Sepp” Dietrich, som en gång i tiden hade varit chef för Hitlers livvakt.19 Den gravt alkoholiserade ledaren för den Tyska arbetsfronten, Robert Ley, kallade Göring för en ”varböld” och en ”inbilsk, egoistisk pratmakare”.20 Riksmarskalken kallade i sin tur Ley för en svamlande fyllbult och fällde inga tårar när denne senare hängde sig i sin cell strax före krigsförbrytarrättegången. En annan av fångarna i Augsburg var Max Amann, en enarmad och hetlevrad nazistveteran med ett frånstötande bulldoggansikte. Han hade varit nazistpartiets egen tidningskung och klagade inför amerikanerna över de män som enligt hans mening hade störtat Führern och Tyskland i fördärvet – Hermann Göring hade han ett särskilt ont öga till. ”Göring var ingen nationalsocialist, men var alltid den store världsmannen”, sa han sarkastiskt. ”Han hade aldrig någon kontakt med små partimedlemmar. Det var han som ledde in Hitler i kriget genom att ge honom ett felaktigt intryck av Luftwaffes styrka, vilken Hitler satte stort hopp till”, knotade han just som Göring av en slump fördes förbi av vakter.


konsten att förhöra göring

25

Vid åsynen av den fallne riksmarskalken störtade Amann upp från stolen och pekade ursinnigt ut genom fönstret mot denne: ”Den där fete slusken borde ni hänga. Han är ansvarig för kriget och för min sons död. Det är han som är det, inte vi små människor!”21 Hur Göring reagerade på Amanns utbrott – om han blev varse det – förtäljer dock inte historien. Under de första veckorna av fångenskapen klamrade sig Göring ännu fast vid hoppet om att han skulle kunna räkna med en framträdande plats i Tyskland så fort dammet hade lagt sig. Till sin forne motståndare i flygkriget, general Carl A. Spaatz, gav han ett signerat porträtt med inskriften: ”Krig är som en fotbollsmatch, den som förlorar skakar hand med motståndaren och sedan är allt glömt.”22 Göring pratade om det kommunistiska hotet och underströk att Tyskland ”tydligt och utan reservationer” måste ställa sig på västmakternas sida i den kommande öst-västkonflikten som han (och flera andra tyska ledare med honom) förutspådde. Med tanke på demarkationslinjen mellan Röda armén och de västallierades trupper stakade han ut det nya Tysklands östgräns: ”Det gäller förmodligen enbart ett Tyskland väster om Elbe … Den andra delen kommer hur som helst inte att styras av oss.”23 Kapten Albert Zoller, en fransk officer som tjänstgjorde vid förhörscent­ rumet i Augsburg, konstaterade att Göring länge inbillade sig att han skulle slippa en rättegång och sysselsatte sig med tankar på sin politiska framtid. En morgon erbjöd han sig att bilda en tysk regering och började ställa frågor om vilka ministrar och statssekreterare som också satt internerade i lägret. ”Deras antal räcker till för att bilda en ny regering”, sa han sedan. ”Vilken regering?” undrade Zoller förbluffat. ”Det som amiral Dönitz håller på med däruppe i Schleswig-Holstein strider definitivt mot lagen. Hitler bröt mot författningen när han utsåg honom till sin efterträdare efter sitt självmord.” Ur en av sina väskor tog han sedan upp ett officiellt dokument om successionsordningen, vilket bar Hitlers signatur. ”Jag föreslår följande”, fortsatte riksmarskalken. ”Med ert godkännande kommer jag att sammankalla de här närvarande ministrarna inför er. Jag kommer att visa dem detta dokument, vars äkthet är oomtvistad, och därefter låta mig utropas till ny tysk regeringschef.” Zoller kvävde en fnissning och berättade sedan om Görings befängda planer för major Kubala, som bestämde att de skulle spela med i komedin


26

göring

för att se om det kunde ge några nyttiga inblickar. Snart hade några gamla ministrar samlats ihop – ekonomiministern Funk, inrikesministern Frick, postministern Ohnesorge och Lammers, chefen för rikskansliet – men till Görings stora förvåning lyssnade dessa bara förstrött på vad han hade att säga. När Göring hade talat färdigt förklarade Lammers och Ohnesorge för honom hur löjligt hans hugskott var. ”Mötet avslutades hastigt”, kommenterade Zoller.24 På kvällen den 20 maj fick Göring beskedet att han skulle förflyttas. ”Äntligen, Robert, flyger jag nu till general Eisenhower!” sa han till sin betjänt.25 Följande morgon fördes han med en Piper Cub mot okända mål. Först hade han tvekat att placera sin stora kroppshydda i den lilla flygmaskinen och det var inte förrän en hög amerikansk officer hade garanterat att den var flygduglig som han gav med sig. Anblicken av mottagningskommittén på landningsplatsen fick honom att blekna på nytt. Inga höga officerare från Eisenhowers stab stod i stram givakt för honom, ingen flott stabsbil väntade, utan bara en pluton militärpoliser uppställda i halvcirkel kring planet med kulsprutepistolerna i högsta hugg. En ordinär täckt armélastbil stod redo att frakta honom till slutdestinationen, som visade sig vara ett välbevakat interneringsläger för de allra högsta tyska ledarna, som var inrymt i ett dystert hotell i Mondorf-les-Bains (på tyska Bad Mondorf) i Luxemburg. Säkerhetsåtgärderna kring denna plats var extremt rigorösa. ”För att komma in här behöver man en passersedel från Gud Fader och så är någon tvungen att intyga underskriften”, sa en sergeant ur vaktstyrkan till en besökare.26 Göring var så nervös när han leddes in genom porten till detta taggtrådsomgärdade byggnadskomplex att han hela tiden upprepade: ”Jag tror att ni kommer att döda mig i morgon!” Han skrevs in i en liggare som fånge nummer 13 och fick ett litet rum på fjärde våningen med utsikt över de omgivande grönskande fälten. Alla fångar var inkvarterade i spartanska rum som hade länsats på sin tidigare bekväma hotellinredning. Enbart en enkel militär brits, en stol och ett bord var de reglementerade inventarierna. Fönsterglasen hade avlägsnats och ersatts av galler. Även mattor och gardiner var borta, liksom fönsterbrädorna. Lägrets officiella namn var Central Continental Prisoner of War Enclosure No. 32, men de amerikanska soldaterna döpte det kort och gott till ”Ashcan” (soptunnan). Sammanlagt 86 personer från det högsta ledarskik-


konsten att förhöra göring

27

tet i Hitlertyskland satt inspärrade i ”Ashcan” mellan maj och augusti 1945 och förhördes av de allierades underrättelsetjänster. Nästan alla de främsta ledarna som hade överlevt krigsslutet, var där. Den förste ”hotellgästen” var den blodbesudlade nazistiske rikskommissarien för det ockuperade Holland, doktor Arthur Seyss-Inquart, som hade anlänt redan den 13 maj, men allteftersom kompletterades gästlistan med nya namn. Chefen för det militära överkommandot OKW, fältmarskalk Wilhelm Keitel, och den tidigare inrikesministern Wilhelm Frick dök snart upp, och det gjorde även den virrige partifilosofen Rosenberg, ekonomiministern Funk, finansministern Schwerin von Krosigk samt jordbruksministern Darré, för att nämna några. Marinchefen Dönitz hade förts dit sedan hans kortlivade regering i Flensburg hade upplösts av britterna. Utrikesministern Joachim von Ribbentrop fördes dit i pyjamas sedan britterna hade upptäckt hans gömställe i Hamburg, och han bröt samman när han fick reda på att de allierade betraktade honom som en krigsförbrytare: ”En brottsling? Jag, en brottsling?” Den tidigare generalguvernören för det hemsökta Polen, Hans Frank, bars in i lägret på bår efter ett självmordsförsök, endast iförd underkläder. Till de äldsta fångarna hörde nazistpartiets kassör, den 69-årige Franz Xaver Schwarz, och den 76-årige generalen Franz von Epp, som hade varit riksståthållare i München. Görings rum låg mittemot den tidigare utrikesministern von Ribbentrops och möblemanget i de båda rummen var identiskt, observerade besökare, med undantag av att Göring hade fått en större fåtölj. Den första stolen brakade nämligen ihop under hans tyngd. Genomsökningen av hela hans voluminösa bagage tog nästan en eftermiddag för vakterna, som påträffade guldföremål beströdda med ädelstenar, dyrbara klockor, exklusiva toalettsaker och livsmedel. Bland annat hittades också tusentals kodeinpiller, som innehöll en mild morfindos. I en burk snabbkaffe upptäcktes dessutom en cyankaliumkapsel av den typ som åtskilliga nazistledare bar på sig för att slippa gripas levande. Han gav ingen förklaring till varför han inte hade använt den. Lägrets kommendant, överste Burton C. Andrus från Denver, Colorado, var bekymrad över sin nye fånges fysiska skick och pillermissbruk. Han konstaterade att Göring var ”så nedgången på grund av sina laster att han saknade normala människors moraliska uthållighet”. Andrus var ett uppblåst kaserngårdslejon som föraktfullt beskrev fångarna som ”a bunch of krauts”. Ur hans synvinkel var de redan skyldiga och han införde ett hårt reglemente med regler som uppfattades som småsinta petig-


28

göring

heter av fångarna. Åtskilliga av dem behövde tuktas, ansåg Andrus, eftersom de inte kunde glömma sin tidigare ställning, utan fortfarande verkade tro att de var mäktiga ministrar och viktiga fältmarskalkar, vana att befalla och bli behandlade därefter. Förhörsledarna som arbetade i lägret var dock kritiska mot Andrus attityd, som knappast underlättade deras ansträngningar att få fångarna att prata. Mellan Göring och Andrus skar det sig genast och Göring kallade föraktfullt kommendanten för ”brandkårsöversten” på grund av dennes skinande blanka hjälm.27 Kudde tilläts han inte använda på natten och efter en och en halv vecka i Mondorf blev han även av med sin betjänt. När han hade kommit fram till att det hjälpte föga att klaga på den förödmjukande behandlingen fann han sig i situationen och utstod med stoiskt lugn förhållandena långt bättre än många av sina medfångar. Hans galghumor övergav honom aldrig i detta läge. När han exempelvis fick klart för sig att den förnäme ungerske riksföreståndaren Nicholas Horthy också befann sig i lägret och tvingades äta den amerikanska arméns vanliga soldatranson som alla andra, skrockade han förtjust: ”Jag skulle gärna ha velat se Horthys min när ni serverade honom det här! Jag har ätit soldatransoner hela mitt liv. Men den där figuren fick cordon bleu-rätter redan som barn. Blev han grön i ansiktet vid åsynen av det här?”28 Trots sin hårda attityd var Andrus i grund och botten en hygglig man, vilken oavsett sina personliga känslor för fångarna, ville få dem i bästa möjliga fysiska och psykiska skick inför rättegången. Han gav därför bland annat order om att Görings morfinmissbruk skulle stävjas och satte honom på diet för att minska hans midjemått. ”När Göring kom till mig i Mondorf, var han en fånigt leende slusk med två resväskor fulla av kodeintabletter. Jag trodde han var en knarkhandlare. Men vi vande honom av med drogen och gjorde en man av honom”, skröt Andrus senare.29 Underrättelseofficeren och psykiatern Douglas M. Kelley kunde dock fastställa att påståendena om Görings morfinmissbruk inte helt stämde överens med verkligheten. Senare tog major Kelley åt sig äran för att ha avvant Göring från pillren, men det arbetet hade redan inletts av en tysk läkare i lägret före hans ankomst till Mondorf. Kelley var dock överraskad över att pillrens verkan var så svag. ”I själva verket innehöll dessa små tabletter bara en liten mängd kodein och 100 stycken, Görings genomsnittliga dagsdos, var lika med 190–250 milligram morfin. Detta är inte någon ovanligt stor dos. Det var inte tillräckligt


konsten att förhöra göring

29

för att påverka hans mentala förmåga på något sätt”, konstaterade Kelley.30 Riksmarskalken anförtrodde honom att han 1937 hade börjat ta kodeinpillren mot tandvärk och att han hade brukat dem ända sedan dess, men major Kelley menade att beroendet gick att likställa med en vanlig kedjerökares, som behöver hålla fingrarna sysselsatta. Avvänjningen var därför en relativt enkel procedur och mer av psykologisk art, menade Kelley senare. Han övertygade Göring om att denne skulle klara biffen genom att framhålla att han hade starkare karaktär än Ribbentrop, vilket var exakt vad Göring tyckte om att höra. ”Jag kan intyga att hans beroende inte var så allvarligt. Om så hade varit fallet hade jag aldrig kunnat avvänja honom på det sätt jag gjorde. Jag använde en enkel, rak avvänjningsmetod och skar ned dosen dag för dag tills inga mer droger var tillåtna. Under hela den tiden hade Göring inget särskilt att klaga på annat än vissa smärtor som lätt avhjälptes med lugnande medel.”31 Emellanåt verkade han dock sjuklig och svag och drabbades av gråtattacker, vilket förmodligen berodde mindre på avvänjningen från pillren och mer på depression eller rädsla. Det var ofta soligt och fint väder under fångarnas vistelse i Mondorf. En del av dem sågs promenera runt i grupper bland de gamla träden i parken medan andra solade sig på terrassen. Deras tillvaro var ganska behaglig i skenet av den misär som miljontals krigsoffer just då genomled runtom i Europa. Göring kunde emellanåt ogenerat visa sig i sin blommiga sidenpyjamas, ta emot besökare och hålla hov. Fortfarande fick han uniformerna rengjorda och stövlarna putsade av en kalfaktor – och han kunde fortfarande få sina piller. De medfångar som ville umgås med Göring var emellertid lätt räknade, vilket av allt att döma skakade honom i hans tro på sin egen storhet. Han isolerades dock inte i lika hög grad som den vedervärdige antisemitiske propagandisten Streicher som resten av fångarna inte ville ta i med tång, med undantag av Ley. Bland fångarna i ”Ashcan” bildades snabbt olika kotterier, exempelvis höll sig generalerna för sig själva och beblandade sig väldigt ogärna med de nazistiska partiledarna, medan exempelvis diplomater och byråkrater formade egna små klickar som undvek samröre med varandra. Samtidigt stred Göring och Dönitz om vem som hade högst status, eftersom riksmarskalken vägrade att acceptera att storamiralen hade blivit utsedd till Hitlers efterträdare. Bråken handlade framför allt om vem som skulle sitta vid matbordets kortända och tvisten löstes så småningom genom att de bägge stridstupparna fick varsitt bord att presidera över. Dessutom undvek


30

göring

de fortsättningsvis att mötas i dörröppningen, eftersom det annars blev gräl om vem som skulle få gå före den andre. Oförfärat klagade riksmarskalken vid middagsbordet på att maten var dålig – samtidigt som halva Europa svalt. ”Jag gav mina hundar bättre mat än så”, grymtade han. En tysk krigsfånge som arbetade som servitör gav honom genast svar på tal: ”Om så är fallet fick era hundar bättre mat än de tyska soldaterna”, vilket bragte Göring i ett ögonblicks förlägenhet.32 Personalen i lägret märkte snabbt att Göring var alert och humoristisk. Han var sarkastisk mot Andrus, briljerade som berättare, skrattade åt sig själv och medgav öppet ansvar för vissa brott. En filmvisning med fasansfulla sekvenser från koncentrationslägret Buchenwald lämnade honom emellertid synbarligen oberörd. För att försöka gaska upp de andra sa han högt: ”Det var den sortens filmer som vi brukade visa för våra ryska krigsfångar.”33 Ett häftigt sommaroväder avslöjade emellertid att Göring var rädd för åska och han drabbades till och med av något som liknade en lindrig hjärtinfarkt, som gjorde honom sängliggande några dagar. En annan sängvistelse i Mondorf berodde på en släng av bronkit. På vissa håll uppkom då frågan om ifall Göring faktiskt var tillräckligt frisk för att ställas inför rätta, vilket läkarna försäkrade var fallet. Andrus visade gärna upp lägret och dess fångar för tillresta allierade dignitärer och reportrar som ville stilla sin nyfikenhet. Hermann Göring var huvudnumret på denna rundtur i lejonkulan och han besvarade oftast uppmärksamheten med ett sammanbitet leende. En av besökarna var Erika Mann, dotter till den landsflyktige Nobelpristagaren Thomas Mann och reporter för en brittisk tidning. I efterhand fick hon veta att Göring hade blivit mycket upprörd när han hade fått reda på vem hon var. Om hon bara hade presenterat sig för honom ”så hade han förklarat allt och om han hade haft hand om fallet Mann så hade han skött saken annorlunda. En tysk av T. M.:s format hade säkerligen kunnat anpassas till Tredje riket”, refererade hon Görings oförbätterliga reaktion i ett brev till sin mor.34 I Mondorf förhördes fångarna regelbundet och en av förhörsledarna, major Kenneth W. Hechler, från den amerikanska arméns krigshistoriska avdelning, blev varse att Göring redan hade fått ett öknamn bland vakterna – ”Fat Stuff ” (fetknoppen). När majoren ringde ned till vakten för att kalla på Göring hörde han hur ropet ”Skicka upp Fat Stuff till major Hechler!”


konsten att förhöra göring

31

fortplantades från mun till mun genom korridoren och till nästa våning, med samma tonfall som om det handlade om en vanlig matbeställning. När Göring kom in i rummet hälsade majoren honom med ett respektfullt ”Morgen, Herr Reichsmarschall”, eftersom han insåg att han måste lägga sina personliga antipatier åt sidan för att få bra svar. Men Göring var ändå besvärlig att hantera, tyckte Hechler. Han försökte ofta avvika från ämnet för att prata om hur överste Andrus pinade honom med småaktigheter. Fälttåget mot Frankrike 1940 var ett annat av hans favoritteman som han gärna styrde kosan mot så fort han fick tillfälle och de aldrig förverkligade planerna på att erövra Gibraltar i början av kriget älskade han också att dröja sig kvar vid. Under månaderna före ankomsten till Nürnberg förhördes Göring många gånger av amerikanska underrättelseofficerare och representanter för olika myndigheter och organisationer. Många var nyfikna på Görings version av vad som hade utspelat sig bakom kulisserna under Tredje rikets tolvåriga historia. Utfrågningarna var ofta ganska sakliga till sin natur och handlade bland annat om utrikespolitiken, Hitlers erövringsplaner och den tyska ekonomin. En av underrättelseofficerarna bedömde att Göring var både ett villigt vittne och en professionell lögnare och misstänkte att denne fortfarande satt med ”några ess i rockärmen för att ha en förhandlingsposition om och när det behövs”.35 Major Hechler trodde däremot inte att Göring medvetet förvanskade historien. Enligt Hechler var Göring synnerligen dålig på att ljuga: ”I själva verket var det helt uppenbart när Göring ljög eller började skrävla. Han var nästan som en kastare [i baseboll] som avslöjade sig varje gång han skulle göra en skruvboll. Man observerade en märklig snedvridning i hans änglalika leende, ett högre och gutturalare uttal av orden, ett vidlyftigt gestikulerande med händerna, en generösare kryddning med humor i hans kommentarer. Även om Göring generellt sett var en god aktör kunde hans skådespeleri inte dölja det.”36 Hechler noterade även att Göring ömsom kläckte ur sig yviga skämt, ömsom kom med tankeväckande analyser, exempelvis beträffande striderna i Normandie 1944. När han emellertid hade en åsikt som inte stämde överens med fakta fanns det dock inga bevis eller motargument i världen som kunde rubba honom, upptäckte Hechler också: ”Till exempel var Göring övertygad om att ett av hans bombplan hade skadat Remagenbron efter att vi hade erövrat den [i mars 1945]. Eftersom jag hade vistats i Remagen i hela tio dagar för att göra muntliga intervjuer efter erövringen av bron […] kunde jag definitivt tala om för Göring att den inte hade skadats av någon


32

göring

tysk bomb. Han vägrade emellertid att acceptera detta och fortsatte att insistera på att hans fotobevis var överlägsna mina erfarenheter och de muntliga vittnesmålen från dem som hade befunnit sig vid bron.”37 Göring pratade helst i generella termer och målade Tredje rikets historia med den breda penseln. ”Han har inget sinne för detaljer och anser dem tydligen vara under hans värdighet”, löd en kommentar om honom.38 Allra mest tycktes han trivas när han fick diskutera utrikespolitiska frågor, storslagna planer och de dramatiska vändpunkterna i Tredje rikets historia. ”För det första hade Görings ord varit lag så länge att han var van vid att göra breda, svepande uttalanden och inte tillät att någon ifrågasatte hans auktoritet”, konstaterade major Hechler. ”Han lämnade detaljerna åt underordnade. Han ställde frågorna till andra och besvarade dem sällan själv. Keitel var lite av samma sort. [Generalerna] Jodl och Warlimont å andra sidan var skogshuggarna och vattenbärarna som var tvungna att veta svaren. De måste förutse varenda eventuell fråga från Hitler, Göring och Keitel och snabbt kunna lägga fram informationen, koncist och korrekt. Sålunda var det lättare att intervjua Jodl och Warlimont och dessutom hade informationen som vi fick från dem vanligtvis mer kött på benen.”39 Så länge Göring pratade om Tredje riket, Luftwaffe, kriget och andra tyska ledare bedömdes han vara trovärdig. Helt annorlunda var det så fort förhörsledarna kom in på hans privata förhållanden och kapital. ”Sluge Hermann funderar nu bara på vad han kan göra för att rädda en del av sin personliga förmögenhet”, löd slutsatsen på ett ställe i de tidigaste rapporterna.40 Allt sattes under lupp och de monotona sessionerna i förhörsrummet tråkade ofta ut honom. Särskilt när de kom att handla om saker som för honom var självklarheter. Inte sällan undvek han med ett brett leende att ge raka svar på det som utfrågarna ville veta, som om han lekte katt och råtta med dem. Ibland gav han dem bara delar av svaret för att hålla dem på halster.41 ”Hur länge tror ni att ni skulle vara i livet om vi överlämnade er åt ryssarna?” frågade en av förhörsledarna Göring vid ett tillfälle. ”Inte så länge”, var hans lakoniska svar, och när en delegation sovjetiska officerare med bistra miner dök upp i Mondorf blev han likblek och trodde att hans sista stund var kommen. Han lugnade sig först när han förstod att de inte hade kommit för att hämta honom, utan bara tänkte ställa frågor. Som alltid kunde han koppla på sin charm och humor som om man vred på en vattenkran och snart hördes högljudda skrattsalvor inifrån förhörsrummet. Ryssarna såg inte längre lika sammanbitna ut när de kom ut ur rummet,


konsten att förhöra göring

33

men exakt hur Göring bar sig åt för att roa sina ärkefiender framgår tyvärr inte av det bevarade sovjetiska förhörsprotokollet. De frågor som ryssarna ställde gav honom dock en viss försmak av vad som väntade i Nürnberg. Utöver detta var det så gott som enbart amerikanska representanter som ställde frågor till Göring. Britterna avstod från att förhöra honom med motiveringen att utfrågningarna skulle underlätta för honom att lägga upp sitt försvar i den kommande krigsförbrytarrättegången. Resultaten av de amerikanska förhören med Göring och de andra fångarna berodde på samspelet i förhörsrummet där faktorer som personkemi, översättningsproblem, otillräckliga efterforskningar och kulturkrockar ofta spelade in. Flera av tolkarna som användes under förberedelserna för Nürnbergrättegången var så usla att vissa av förhörsprotokollen bitvis är obegripliga. När misstagen uppdagades byttes de värsta tolkarna ut. Illa ställt var det också med en del av förhörsledarna som totalt saknade kunskaper om Tysklands historia och samhälle samt tysk mentalitet, vilket ledde till missförstånd och bortkastad tid. Även om överste Amen var en skarp förhörsledare lämnade delar av hans medarbetarstab således mycket övrigt att önska. Flera av förhörsledarna hade en bakgrund som duktiga advokater, men de flesta av dem behärskade inte tyska eller ämnet som var på tapeten. ”Vanligtvis kom de till förhören med listor på frågor på engelska, vilka ställdes till vittnet på tyska via en tolk, som sedan översatte svaren till engelska åt förhörsledaren. Frågorna återspeglade ofta i sig själva deras okunnighet och förhörsledarna var ofta ur stånd att följa upp svaren med följdfrågor”, minns Telford Taylor, som ingick i det amerikanska åklagarteamet.42 Överstelöjtnant Murray I. Gurfein, som förhörde Göring om fyraårsplanen och maktkampen med ekonomiministern Schacht och vars tyska språkkunskaper var goda, tillhörde undantagen. Däremot fick Thomas J. Dodds insatser i förhörsrummet Taylor att emellanåt ta sig för pannan, som den gången då Dodd beordrade fram fältmarskalken von Brauchitsch till ett förhör, men av misstag fick dennes cirka 30 år yngre son (som hade varit Görings adjutant) framför sig och inte insåg att det hade skett en förväxling.43 En stor tillgång i överste Amens arbete med att få fram bevis mot de anklagade, och i synnerhet mot Göring, var emellertid en person som talade tyska lika bra som riksmarskalken själv.


34

göring

”God morgon, herr Göring, jag undrar om ni kommer ihåg mig? Det är länge sedan vi träffades senast”, sa Robert W. Kempner och Göring trodde förmodligen att han såg ett spöke. Kempner hade 1933 varit en ung, lovande åklagare i Berlin, men hade fått sparken av Göring personligen när denne rensade ut icke önskvärda ämbetsmän efter att nazisterna hade kommit till makten. Före 1933 hade Kempner haft en hög profil som författare av flera antinazistiska skrifter och han hade även försökt ställa Hitler inför rätta för högförräderi, men nazistsympatisörer inom rättsväsendet hade satt käppar i hjulet för de ansträngningarna. Det var emellertid inte bara detta som gjorde honom till persona non grata för Göring. Minst lika illa i nazisternas ögon var hans judiska bakgrund och Göring hade vid deras förra möte skällt ut honom efter noter. ”Ni ska vara glad för att jag inte låter kasta er i fängelse. Försvinn ur min åsyn. Jag vill aldrig se er igen”, röt Göring åt honom innan deras vägar skildes åt.44 Ödet ville dock annorlunda. Efter att ha suttit fängslad ett par månader i koncentrationsläger lyckades Kempner 1935 lämna Tyskland och blev så småningom rådgivare åt det amerikanska justitiedepartementet. Från och med 1943 arbetade han för United Nations War Crimes Commission (som alltså grundades två år före FN), med att samla bevis mot bland annat Göring. Efter krigsslutet var rollerna plötsligt ombytta när Kempner fick vara med om att åtala sin forne chef. Tafatt gav Göring honom ”ett slags ursäkt” för att han hade gett honom sparken, men blev uppriktigt förvånad när Kempner svarade att han var ganska tacksam över att ha förlorat sin post så tidigt. Annars hade han förmodligen slutat sina dagar i en gaskammare, betonade han. ”Uppenbart förbluffad över mitt svar visade sig andremannen i Tredje riket härefter öppen för mina förhör”, erinrade sig Kempner senare.45 Flera av de amerikanska underrättelseofficerare som dessförinnan hade frågat ut Göring i Augsburg och Mondorf hade också tysk bakgrund, däribland överstelöjtnant Eric M. Warburg – en judisk bankir från Hamburg som hade lyckats fly från Tyskland i slutet av 1930-talet och som under andra världskriget arbetade inom den amerikanska militära underrättelsetjänsten. Han presenterade sig för Göring som en svensk-amerikansk officer och påstod sig ha känt Görings första hustru.46 Bland de officerare som hade med Göring att göra i Augsburg fanns även en viss löjtnant Rolf Wartenberg som också var en tyskjudisk flykting. Det var många som ville ställa frågor till Göring, däribland underrättelsefolk, historiker och ekonomiska experter. Och när riksmarskalken var på gott


konsten att förhöra göring

35

humör blev varje pratstund med honom spännande, erinrade sig den unge amerikanske underrättelseofficeren John Dolibois: ”Den enklaste nazisten att förhöra var Hermann Göring. […] Tidigt under spelets gång kom jag fram till att ingen lurade Göring. Han var en duglig, slug ledare, briljant och modig, hänsynslös och girig. Emellanåt var det nästan ett nöje att vistas i hans sällskap. Vid andra tillfällen var han bara en plåga. Men varenda timme som man tillbringade med honom var intressant.”47 Vid sådana tillfällen älskade Göring att prata, men ibland tjurade han och gnällde över att alla jagade honom. Fast John Dolibois insåg snabbt att det ofta räckte med att kittla hans fåfänga lite grand för att få honom på andra tankar. ”Inte undra på, herr Göring. När allt kommer omkring är ni den högst uppsatte av alla ledare i det här fängelset. Ni är den officielle talesmannen för det Tredje riket, den mest insatte …”, kunde amerikanen smörja honom, vilket sällan förfelade sin verkan. ”Tankfullt nickade han och höll med”, mindes Dolibois, ”men jag märkte också att han skrockade för sig själv. Jag tror inte att vi lurade honom det minsta.”48 I samband med krigsslutet hade det uppstått en dispyt mellan regeringarna i London, Washington och Moskva om hur de största nazistiska krigsförbrytarna skulle behandlas. Om Churchill hade fått bestämma skulle de främsta ledarna för Tredje riket ha arkebuserats utan krus strax efter gripandena, men den amerikanske presidenten Roosevelt drev igenom idén om en ordentlig rättegång för att klarlägga den historiska skulden. Överraskande nog stöddes det amerikanska förslaget av Stalin, som dock hade egna idéer om hur rättegångar borde gå till. I början av augusti blev Göring informerad om att de allierade hade enats om att hålla en rättegång mot honom och mot flera andra medlemmar av det tyska ledargarnityret. Därefter fördes han och de andra åtalade per flygplan till Nürnberg, där rättegången skulle hållas i justitiepalatset som av en slump hade överlevt de allierade bombräderna. När planet passerade över Rhen sa Göring muntert till de övriga: ”Ta en rejäl titt – det är sista gången som ni får se den!” Det var en kommentar som inte uppskattades av alla hans reskamrater. Vid ankomsten till Nürnbergfängelset, som låg i anslutning till justitiepalatset, placerades Göring i cell nummer fem och upptäckte till sin besvikelse att han inte hade blivit kvitt överste Andrus som hade utsetts till ansvarig för bevakningen av fångarna.


36

göring

Tiden i Mondorf hade emellertid återgett Göring hans gamla krafter eftersom han hade befriats från pillermissbruket och tappat så många kilon att hans uniform hade fått sys in ordentligt. Vid tillfångatagandet hade han vägt 140 kilo, men när han kom till Nürnbergfängelset var han nere i 100. Piggare och alertare än på många år var han stridslysten och fast besluten att utnyttja rättssalen till att återupprätta den tyska allmänhetens sympati för nazismen och honom själv. Bantningskuren och avvänjningen hade väckt hans forna skärpa och de allierade som mötte honom i fängelset fick erfara att han var en formidabel motståndare. På läkarmottagningen i ”Ashcan” hade han entusiastiskt skildrat för den tyske doktorn Ludwig Pflücker hur han i rättssalens strålkastarsken tänkte utslunga anklagelser mot de allierade om det fruktansvärda bombkriget mot Tyskland. ”Fortfarande var han helt omedveten om de dokument som åklagarna skulle konfrontera honom med”, erinrade sig Pflücker senare.49 Trots pratet om sina politiska framtidsplaner var förmodligen Göring den av de anklagade som tydligast insåg vilket öde som väntade. Till major Kelley hade han sagt att han var säker på att bli avrättad. I kontorsrummen i justitiepalatset släcktes lamporna sent. Arbetet pågick för fullt med att sovra fram bevisning och snickra på åtalet. Jakten på bevis mot de anklagade följde två parallella spår: dokumenten och vittnesmålen. Nästan omgående hade det dock uppstått konflikter om var någonstans krigsförbrytartribunalen borde lägga tyngdpunkten. I början av sommaren hade John H. Amen anlänt till Europa i sällskap med Robert H. Jackson, som skulle bli chefsåklagare vid Nürnbergtribunalen. De öppnade två små kontor i Paris och London, vilka sysslade med att samla in användbara bevis. När tribunalen hade inrättats i Nürnberg flyttade huvuddelen av personalen vid dessa kontor dit. Medan Amen blev chef för tribunalens förhörsavdelning, leddes dokumentavdelningen av en annan jurist, överste Robert G. Storey, och snart trätte de bägge männen med varandra om huruvida dokumenten eller vittnesmålen skulle spela störst roll. Amen ansåg att vittnesmålen skulle vara mer spektakulära än travar av dokument på tråkig kanslityska, medan Storey framhöll att dokumenten var avgörande för att binda de misstänkta vid brotten. De blev så pass osams att de nästan slutade prata med varandra och samarbetet mellan de båda avdelningarna gnisslade.50 Till exempel tillät Amen enbart att medarbetare från hans egen avdelning förhörde fångarna, vilket ledde till att dokumentavdelningens


konsten att förhöra göring

37

frågor måste förmedlas till en förhörsledare som inte var insatt i vad saken gällde. Omvänt tycks förhörsavdelningen inte heller ha fått tillgång till alla dokument för att kunna konfrontera de misstänkta på ett effektivt sätt. Om det sistnämnda berodde på samarbetssvårigheter, administrativt kaos eller en medveten strategi från tribunalens sida att inte avfyra den bästa ammunitionen i förtid är delvis oklart. För Amen och hans avdelning gällde det hur som helst att få fram avgörande bekännelser och vittnesmål. Amen tog personligen hand om Görings fall och under veckorna före rättegången utspelades en intellektuell och dialektisk kraftmätning mellan de båda kontrahenterna i justitiepalatsets förhörsrum nummer ett. Fångarnas tillvaro i Nürnbergfängelset blev snabbt ännu mer monoton och övervakad än vad den hade varit i Mondorf, eftersom de satt inlåsta i solkiga fängelseceller största delen av tiden och inte längre hade tillåtelse att prata med varandra. De tilltalades inte längre med ”herr”, efternamn eller sina gamla titlar och tvingades sova på rygg med händerna på täcket och med lampan tänd så att vakterna hela tiden kunde se dem genom observationsluckan i dörren. Dessutom tvingades fångarna städa sina celler själva under överinseende av Andrus vakter. Förhören var nästan de enda avbrotten i tristessen för fångarna. Britterna stod fast vid sin ståndpunkt att inte förhöra Göring och de andra anklagade, medan ryssarna och fransmännen led en så stor brist på personal att de ofta tvingades ta hjälp av amerikanerna. Således skedde även ryska förhör med Göring i Nürnberg i närvaro av amerikansk personal. De var dock inte särskilt givande. När den sovjetiske generalen Alexandrov exempelvis började ställa frågor om Hitlers bok Mein Kampf kontrade Göring med att ”eftersom ni har boken kan ni titta själva vad som står i den”, varefter förhöret avbröts.51 De tidigare förhören som Göring hade utsatts för i Augsburg och Mondorf hade snarare påmint om rena intervjuer eller avspända samtal. Amen skulle däremot utan att tveka gå i klinch med riksmarskalken för att få honom på gaffeln. Göring andades fortfarande tungt efter trapporna mellan fängelsecellen och förhörsrummet och hans ljusblå uniform såg sjaskig och säckig ut på grund av alla kilon som han hade tappat i fångenskapen. Amen som bara hade sett Göring på fotografier ansåg föraktfullt att han hade blivit så smal att ”hans uniform mer liknade en klänning för gravida kvinnor”.52 Tolken Sonnenfeldt noterade dock att ögonen i det bleka och plufsiga


38

göring

ansiktet var livliga och vakna, med ögonbrynen lätt höjda, vilket förrådde tyskens nyfikenhet. Trots omständigheterna märktes det tydligt att Göring hade varit en person som var van vid att befalla och något av denna utstrålning fanns fortfarande kvar hos honom. Sonnenfeldt hann dock inte djuploda sina känslor innan Amen började avfyra de första frågorna. Men Göring, som behärskade lite grand engelska, började genast krångla. Han avbröt Sonnenfeldt och kritiserade översättningen, vilket hans motparter uppfattade som ett försök att få dem ur jämvikt. ”Låt honom inte avbryta dig”, viskade Amen till Sonnenfeldt, varvid tolken bad om tillstånd att få lära Göring en läxa. ”Varsågod”, sa Amen. ”Herr Gering”, sa tolken och spände ögonen i fången. (”Gering” betyder på tyska ”liten”, ”futtig” eller ”obetydlig”.) ”När jag översätter överstens frågor till tyska och era svar till engelska håller ni tyst tills jag är klar. Ni avbryter mig inte. När stenografen har antecknat min översättning kan ni tala om för mig huruvida ni har synpunkter på den, och då kommer jag att avgöra om det är nödvändigt att ta hänsyn till era kommentarer. Om ni vill bli förhörd utan tolk så säg bara till, så kommer jag bara att lyssna och korrigera er.” Riksmarskalken såg på tolken med förbryllad blick: ”Mitt namn är Göring, inte Gering.” ”Jag är chefstolk här och om ni inte avbryter mig igen så kommer jag aldrig mer att uttala ert namn felaktigt, herr Göring.” Därefter vände sig Sonnenfeldt till Amen och anmälde: ”Fången Göring kommer att besvara era frågor.”53 Långt senare fick Sonnenfeldt på omvägar höra att han hade blivit Görings favorittolk. Atmosfären i förhörsrummet var inte precis hjärtlig under Amens många förhör med Göring. Ofta verkade Göring krasslig, men översten misstänkte att Göring bara låtsades vara sjuk. ”Vid sådana tillfällen var han sur och tillknäppt. Han var väldigt självmedveten, pompös, egenkär och betedde sig som om han ansåg att det var en skymf att bli förhörd av en överste och inte av general Marshall eller en person vars rang gick att jämställa med hans egen.”54 Överstens taktik var att hålla Göring i strama tyglar, observerade Sonnenfeldt, eftersom riksmarskalken annars lätt svävade ut i ovidkommande betraktelser och försökte ta kommandot. Därför ställde Amen ofta bara


konsten att förhöra göring

39

frågor om det som han redan visste svaret på genom erövrade dokument, för att få Göring att bekräfta dokumentens äkthet. Emellertid kom Göring snabbt underfund med Amens metod och höll ibland tillbaka information för att tvinga översten att först visa vilka trumf han hade på hand. Om dokumentet visade sig bära hans egen underskrift eller om det kom från någon av hans staber eller myndigheter tog han oftast utan vidare på sig ansvaret för det. Vid ett tillfälle under förhören förlorade Amen tålamodet med Görings taktik:

amen : Jag försöker vänja er av med att alltid vilja se ett dokument innan ni svarar på någon av frågorna som jag ställer till er, om det går för sig. göring: Översten har dokumenten att ställa frågor kring och jag har inget annat att stödja mig på än mitt minne. Ni måste ta hänsyn till att under de åren hade jag många saker att tänka på och jag gjorde så mycket att det nästan är omöjligt [att minnas allt]. Jag kan inte tänka på alla detaljerna. Detta är särskilt besvärligt när jag måste slå fast en tidpunkt för när någonting inträffade. Jag kan komma ihåg fakta, men det är tiden jag inte minns. amen : Ni har ett valspråk som lyder: ”Visa mig dokumentet och jag ska erkänna att jag har undertecknat det.” göring: Det är omöjligt för mig att uppge tidpunkter efter fem, sex eller sju år utan hjälp eller stöd. Om jag tar en titt på dokumentet kan jag tala om för er huruvida det är äkta eller inte.55

På detta sätt försökte han lista ut hur mycket de allierade förhörsledarna egentligen kände till om de ljusskyggaste delarna av hans karriär. När en amerikansk underrättelseofficer i Mondorf anklagade honom för att ljuga utbrast han: ”När allt kommer omkring är jag inte så dum att jag försöker dölja saker som är välkända.”56 Flera av hans medåtalade var dock inte lika klarsynta. Görings försvar för sina handlingar var under de tidiga förhören ganska enkelt och påminde till stor del om de flesta andra tyska ledares, mindes Amen senare: Han hade bara lytt Hitlers order och hade aldrig haft några alternativ – även om de bevarade förhörsprotokollen visar att han gärna diskuterade de chanser som han ansåg att Hitler hade missat. Vidare såg han inget konstigt med alla de missgärningar han hade begått, eftersom han hävdade att det bara rörde sig om sådant som ledare i alla länder sysslade med. Han visade inga betänkligheter och försvarade allt som hade hänt, med undantag av judeutrotningen, som han påstod att han inte hade känt till.


40

göring

John Dolibois bekräftade att Göring sällan eller aldrig duckade för ansvaret, men misstänkte att detta åtminstone till viss del berodde på ett slags paradoxal karaktärssvaghet hos honom: ”Det som verkligen gjorde Göring intressant – om än oförutsägbar – att förhöra, var hans villighet, nästan iver att ta på sig ansvaret. […] Han var stolt över att ha varit Hitlers aktive företrädare och en av de främsta ledarna. I allt detta verkade det nästan som om han erkände vad som helst för att inte förlora sin plats i rampljuset.”57 Till skillnad från de andra anklagade ansåg sig emellertid Göring ha varit mycket smartare än Hitler och om denne bara hade lyssnat mer på hans råd och idéer så skulle Tyskland ha vunnit kriget, resonerade han. Detta var inte bara Amens allmänna intryck utan samma sak framgår också av förhören med Göring strax efter kapitulationen.58 Precis som de andra förhörda tyska ledarna var Göring alltid snabb med att påpeka vilka meningsskiljaktigheter som han hade haft med Hitler – som om detta skulle ställa honom i en bättre dager – och han försökte distansera sig från större delen av det nazistiska etablissemanget: ”Han fördömer utan tvekan den en gång älskade Führern. Hittills har han inte sagt ett gott ord om någon av dennes tidigare hantlangare, vare sig de är döda eller lever.”59 Snart skulle han sitta tillsammans med flera av dessa på de anklagades bänk i den stora Nürnbergrättegången. Protokollen från Amens sammandrabbningar med Göring innehåller nästan inga moraliska resonemang kring nazistiska illgärningar. Dels var Amen aldrig intresserad av denna sida av saken, utan bara av kalla fakta, dels undvek Göring medvetet att ge sig in i diskussioner om moralfrågor. Riksmarskalken poängterade uttryckligen att han inte ville diskutera den dimensionen av sina gärningar, vilket låg helt i linje med hans brutala personlighet. Även i förhörsrummet, utan någon annan publik än Amen och dennes assistenter, koketterade han med sin hårdhet och ville framstå som den starke realpolitikern i Machiavellis anda, för vilken inga skrupler fick stå i vägen för målet. Huruvida han faktiskt hade läst Machiavelli är emellertid en annan sak. Trots den kärva atmosfären upptäckte även överste Amen Görings humoristiska sida och särskilt ett av dennes skämt stannade kvar i hans minne: ”Jag skulle vilja gratulera er till fördelningen av de olika arbetsuppgifterna under den här rättegången. Till exempel har engelsmännen tilldelats frågan om kolonisering av områden med hjälp av våld och tvång. Inga är bättre kvalificerade för den uppgiften än britterna. Fransmännen har fått ta hand om konstplundringen. Eftersom fransmännen äger all plundrad konst


konsten att förhöra göring

41

från hela världen, det mesta av det i Paris, är de absolut experter på detta område. Ryssarna har tilldelats brotten mot mänskligheten. Om det finns något folk i världen som är fullt kvalificerat och fullmatat med kunskap om det ämnet, så är det ryssarna. Amerikanerna håller som vanligt i showen och betalar notan.”60 Sedan höll han sig för magen och bullrade med vidöppen mun av skratt åt sitt eget skämt. Huruvida Amen ens drog på munnen framgår inte, men översten såg under förhören till att Göring inte hade så mycket annat att skratta åt.


9789186297756