Issuu on Google+

– Vad är det? undrade Leila. – Ser du inte? ropade Henke. Vi kan inte gå ner där! Vad var det som hände därnere egentligen? Leila såg ett svagt gulrött sken som lyste upp gången. Så snabbt hon kunde skrev hon ett sms: ”KOD 45. HJÄLP!” I Branden, som är den fjärde boken i KOD 45, får läsaren veta hur Leila tillsammans med sina nya vänner klarar sig undan en livsfarlig händelse. I deras nödsituation måste Leila pröva att använda KOD 45. Kommer det att fungera? Och vad betyder koden egentligen?

KO D 45 B R A N D E N • L E N A H U LTG R EN

– Åh, nej!

KOD 45 LE NA H U LTG R EN

Branden

I serien KOD 45 finns fyra böcker med tillhörande arbetsmaterial: • Vittnet

• Fällan

• Hemligheten

• Branden

• Arbetsbok 1

• Arbetsbok 2

Best.nr 47-08354-1 Tryck.nr 47-08354-1

tp4708354_Branden_Omslag.indd 1

10-04-27 10.20.54


ETT, ETT, TVÅ

– Vad är det som har hänt? Leila hade just kommit ner på gården och sett ambulansen åka iväg. Henke stod utanför porten och verkade både ledsen och orolig. – Vem var det? frågade Leila. Var det någon du kände, eller? – Det var KG, sa Henke. Han kunde nästan inte andas. Det var jätteläskigt. KG var Henkes livsfarliga storebror. På grund av honom hade Leila råkat illa ut mer än en gång. Ändå blev hon orolig, men mest för att hon tyckte synd om Henke. – Vad hände? – Han hade ätit något som han inte tålde, sa Henke och berättade att KG var allergisk mot en massa olika saker. – Läpparna och ögonen var alldeles svullna. När jag 3


kom hem kunde han nästan inte andas. Då ringde jag ambulansen. Han såg ut som E.T., om du vet vem det är? frågade Henke. Så klart Leila visste. – Din mamma då, vet hon vad som har hänt? undrade Leila. – Ja, hon jobbar helg, så hon går ner till akuten så fort han kommer dit. Henkes mamma arbetade på sjukhuset, det hade han berättat, men Leila visste inte vad hon jobbade med. Henke höll händerna i byxfickorna och sparkade ihop en hög grus som han plattade till med skon. Han brukade göra så när han var orolig eller arg. Leila ville stanna hos honom, men hon hade för bråttom. Aline och hon skulle träffas om tio minuter. – Vad ska du göra nu? frågade Henke och tittade på henne. – Jag och Aline ska gå och prova jeans, mina gamla är för korta. Kolla här! – Mm, mumlade Henke. Han såg besviken ut. – Jag är ledsen, men jag måste gå, sa Leila. – Okej, sa Henke. Vi ses! När Leila hade gått en bit kom hon på en sak. Henke 4


kunde kanske hänga med. Leila tog fram mobilen för att ringa till Aline och fråga om det var okej, men sedan ångrade hon sig. Det skulle nog inte vara så kul för honom att stå och vänta på dem medan de provade jeans. Hon och Henke fick ses på kvällen istället. På långt håll såg Leila att Aline inte mådde bra. Hon satt på huk på trottoaren och höll sig för magen. Några tanter hade stannat för att prata med henne. Leila hörde att de sa till Aline att det nog inte var så farligt och att det säkert skulle gå över snart. Tanterna gick när de märkte att Leila hade kommit dit. – Vad är det med dig? undrade Leila. Aline var alldeles blek i ansiktet. – Jag vet inte, stönade hon och kröp ihop ännu mer. Jag har så ont i magen. Det hade jag igår och i fredags också, fast inte så här …, aj! – Ska jag ringa efter din mamma och pappa? undrade Leila. – Det behövs nog inte, det går väl över. Aline försökte resa sig. Hon tog ett par försiktiga steg, men då fick hon så ont att hon vek sig dubbel och sjönk ner på trottoaren igen. 5


– Aj, aj, aj! Aline började gråta. Det gör så himla ont! Jag kan inte stå … – Vad är det med henne? frågade en annan gammal tant. Hon såg väldigt snäll ut. Är din vän sjuk? – Ja, men jag vet inte vad det är, svarade Leila och kände hur ögonen fylldes med tårar. Hon har så väldigt ont i magen. Tanten frågade Aline var i magen det gjorde ont. Aline var matt och hennes röst hördes knappt när hon svarade. – Skynda dig in i affären här bredvid och ring efter ambulansen, sa tanten till Leila. Jag är sjuksköterska, och din vän kan ha en inflammation i blindtarmen. Leila började springa mot ingången, men just när dörrarna öppnades kom hon på att hon hade mobilen med sig. Hon tog upp den medan hon rusade tillbaka. Sedan stod det helt still. Hon kom inte på vilket nummer det var. – Ett, ett, två, sa den gamla tanten. Parkgatan 12, utanför Hemköp. Säg att det kan vara blindtarmen! Leila blev kopplad hit och dit innan hon till slut fick prata med någon som lät som en sköterska. Leila försökte svara så gott hon kunde. Nej, Leila visste inte 6


om Aline hade feber. Och nej, Leila trodde inte att Aline hade kräkts. Leila blev irriterad. Varför var hon tvungen att svara på så många frågor? Aline fick ju ondare och ondare för varje sekund som gick. – Kan du inte bara skicka hit en ambulans? Snälla, skynda dig! snyftade Leila. Hon har jätteont. När sirenerna hördes körde bilarna undan och alla människor flyttade sig för att släppa fram ambulansen. Det kändes som att vara med i en film.

7


Först pratade en ambulansman med Aline medan en annan hämtade en sorts bår. De lyfte försiktigt över henne på den. Snart var Aline inne i ambulansen. Hon såg så liten och ensam ut där hon låg. – Följ med din vän du, sa tanten till Leila. Leila tvekade. Fick man verkligen göra det? Då ropade tanten till ambulansmannen: – Visst får den här flickan följa med sin kompis? Ambulanskillen var jättegullig. Han log mot Leila och sa att det var självklart. Han hjälpte henne in och visade var hon skulle sitta. Allt gick så snabbt. Innan Leila hade hunnit blinka var de på väg. Ambulansen körde väldigt fort, ändå gled den liksom fram genom trafiken. Det kändes inte alls som att åka bil, mer som att flyga. Aline blundade. Det såg ut som om hon sov. Rätt som det var fick hon riktigt ont igen och kröp ihop under den gula filten. Ambulansmannen tog febern och satte en klämma på hennes finger. Sedan ringde han till sjukhuset och berättade att de var på väg. Det var konstigt, men det verkade inte som om Aline märkte när ambulansmannen stack in ett litet plaströr i en ådra ovanpå handen. – Det här är för att du ska kunna få dropp om det 8


behövs. Man får inte äta eller dricka något när man har ont i magen. Kom ihåg det, sa han och tittade allvarligt på Leila. Leila visste vad dropp var. Hennes farmor hade fått det när hon låg på sjukhuset och inte kunde äta vanlig mat. – Kan hon inte ens få en värktablett? viskade Leila. Jag tycker så synd om henne. – Nej, inte förrän doktorn har undersökt henne. – Jag mår illa, stönade Aline plötsligt. Ambulansmannen gav henne genast en speciell påse, ifall. Sedan ordnade han båren så att hon låg med huvudet högre upp. Han strök bort luggen ur Alines panna. – Vi är snart framme nu, tröstade han. Allt kommer att gå så bra. Det lovar jag. Den gamla tanten hade haft rätt. Läkaren som undersökte Aline sa att det var blindtarmsinflammation. Hon skulle opereras meddetsamma. När en sköterska kom och hämtade Aline, orkade hon inte vinka till Leila. Hon bara lyfte handen lite grand och log.

9


Leila satt ensam i väntrummet på akuten. Hennes pappa skulle komma och hämta henne. Hon tittade på alla människor som gick in och ut genom dörrarna. En del var väldigt sjuka och fick komma in till undersökningsrummen genast. Andra fick sätta sig och vänta. Leila tyckte att det var konstigt att inte Alines föräldrar hade kommit än, men de hade kanske gått in någon annanstans. Rätt som det var fick Leila syn på någon hon kände igen. Hon måste ha gått förbi utan att ha sett honom, för han låg i en säng alldeles innanför glasväggarna där sjuksköterskorna satt. Leila var helt säker. Hon kände igen honom fast hans ögon och läppar var alldeles svullna. Han kände igen henne också, det syntes. Det var KG, Henkes livsfarliga storebrorsa.

10


JA ELLER NEJ?

– Såklart du hänger med! Det är grymt häftigt, sa Henke när de träffades på kvällen. Ja eller nej? Leila visste inte vad hon skulle svara. Varför måste allt roligt hända samma helg? Henke såg ut som en liten hundvalp som tiggde godis. – Jag vet inte …, sa Leila. Vi ska till Hiba på Valborgsmässoafton. Vi brukar alltid gå tillsammans till Slottsskogen och se när elden tänds. Det är så häftigt. Det är några som klär ut sig till häxor och andra hemska figurer. De kommer ut från skogen och slår på stora trummor och bär facklor i händerna. Sedan tänder de Valborgsmässobålet och så sjunger en kör och då blir det så där …, jättemysigt. – Okej, mumlade Henke besviket, fast du kan träffa dem närsomhelst, … faktiskt. – Ja, jag vet, men det är bara Valborg en gång om året, … faktiskt. 11


Henke sa inget. Han hade munkjacka, och nu tog han på sig huvan. Det började bli lite kallt, men Leila trodde att han inte ville visa hur besviken han blev. – Det är en annan sak också, fortsatte Leila. Igår kväll ringde Scott och sa att jag får följa med till Danmark på träningslägret. Det är helgen efter Valborg. De ska åka på torsdagen. I så fall måste jag ta ledigt från skolan. Scott sa att han redan hade frågat rektorn, och då hade hon lovat honom att jag skulle få ledigt. Fast hon inte hade pratat med Jonas. Henke suckade. Leila tyckte lite synd om honom. Egentligen var Leila inte säker på att hon ville åka med till Danmark. De andra i klubben var så mycket äldre. Alla var förstås schyssta mot henne, både killarna och tjejerna. Hon hade fått smeknamnet Maskot. Kanske för att tränaren hette Scott och för att hon var så liten jämfört med de andra i gruppen. ”Maskot, du måste följa med”, hade Alma sagt. ”Annars förlorar vi alla tävlingar.” Alma var världens gulligaste. Nästan som en storasyster. En gång hade Leila till exempel fått låna hennes schampo. En annan gång hade Alma tagit med sig en macka åt henne. 12


Henke puttade på Leila. – Hallå! Vad tänker du på? – Att jag måste fråga mamma och pappa om jag får, sa Leila. Det blir ganska dyrt om jag ska åka både på scoutlägret och till Danmark. – Har du inte frågat dem än? Henke såg ut som om han inte kunde tro att det var sant. Leila skakade på huvudet. – Nej, mumlade hon. – Nähä du, sa han, och han lät inte glad precis. Henke och Leila satt på deras ställe uppe på taket ovanför vinden. De var ihop. Henke hade frågat chans på henne i höstas, så fort hon hade sagt nej till Tobbe. Leila hade svarat ja, på ett villkor: Att Henke inte berättade det för någon! Då hade han blivit ledsen och undrat om hon skämdes för honom. Ändå var det precis tvärtom. Leila hade blivit alldeles överlycklig, men hon ville inte göra Aline besviken. Aline var ju också kär i Henke, men det visste han inte. Och Leila tänkte inte avslöja det för honom. Det fick Aline säga själv i så fall, om hon nu kunde bestämma sig för en. Hon gillade ju Ibra också. 13


Nu hade Leila och Henke vant sig vid att hålla det hemligt. Det var bara när de var för sig själva som de kramades eller höll varandra i handen, aldrig annars. Alla visste att de var kompisar, men ingen kunde ana att de var ihop. Det var vår och det var första gången de var på taket sedan i höstas. Ända till för några dagar sedan hade det varit antingen frost eller regn. Då hade de inte vågat gå upp hit. Taket blev väldigt halt när det var vått. Henke tog hennes hand i sin som han brukade. Hans hand var stor och varm.

14


ISBN 978-91-47-08354-1 © 2010 Lena Hultgren och Liber AB Redaktion: Sofia Warsén, Caroline Hjorth Produktion: Bertil Stålenmark Form: Toula van Rooij Omslag: Toula van Rooij (form), Jens Grönberg (illustration) Illustrationer: Jens Grönberg Första upplagan 1 Repro: Repro 8 AB, Stockholm Tryck: Kina 2010

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat enligt upphovsrättslagen. Kopiering utöver lärarens rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUSavtal är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningssamordnare, t.ex. kommuner/universitet. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare.

Liber AB, 113 98 Stockholm Tfn 08-690 92 00 www.liber.se Kundservice tfn 08-690 93 30, fax 08-690 93 01 e-post: kundservice.liber@liber.se

112


– Vad är det? undrade Leila. – Ser du inte? ropade Henke. Vi kan inte gå ner där! Vad var det som hände därnere egentligen? Leila såg ett svagt gulrött sken som lyste upp gången. Så snabbt hon kunde skrev hon ett sms: ”KOD 45. HJÄLP!” I Branden, som är den fjärde boken i KOD 45, får läsaren veta hur Leila tillsammans med sina nya vänner klarar sig undan en livsfarlig händelse. I deras nödsituation måste Leila pröva att använda KOD 45. Kommer det att fungera? Och vad betyder koden egentligen?

KO D 45 B R A N D E N • L E N A H U LTG R EN

– Åh, nej!

KOD 45 LE NA H U LTG R EN

Branden

I serien KOD 45 finns fyra böcker med tillhörande arbetsmaterial: • Vittnet

• Fällan

• Hemligheten

• Branden

• Arbetsbok 1

• Arbetsbok 2

Best.nr 47-08354-1 Tryck.nr 47-08354-1

tp4708354_Branden_Omslag.indd 1

10-04-27 10.20.54


9789147083541