9789172993259

Inledning

Jag trodde aldrig vi skulle uppleva ett större äventyr än förra sommaren. Då åkte hela familjen iväg i en gammal bil med husvagn på släp. Vår familj, det är min mamma Bella och Bobbies mamma Sivan och våra syskon Sven-­Ingvar, Rose, Bird och BH. Vi skulle hälsa på våra pappor. Min pappa bor i Italien och Bobbies på Jamaica. Så tyvärr var det inte dom papporna vi skulle hälsa på. Jag berättade om den färden i min förra bok Papparesan. Trodde väl att livet efter den resan skulle bli lugnare, och inte lika fattigt heller efter vårt oväntade arv. Men det hände en hel del den här sommaren också. Här ska ni få höra om våra nya äventyr till havs med segelbåten Black Bird.

Maria Herngren Eva Swedenmark

Umberto

5 Opal

© Maria Herngren & Eva Swedenmark www.go.to/emmavall Omslag och illustrationer av Boel Werner Bokförlaget Opal AB www.opal.se ISBN: 978-91-7299-325-9 Tryckt hos ScandBook, Sverige, 2009

Maria Herngren • Eva Swedenmark

Till havs med

Black Bird Illustrerad av Boel Werner

Opal

Kapitel 1

För ett år sedan skrek våra mammor av lycka över att Sivan ärvt en gammal bil och husvagn när vi satt i vår lilla lägenhet i Gävle. Vi drömde om att äntligen få ge oss iväg på utlandssemester, vår första, och under en hel sommar.

Världen låg öppen för oss. Medelhavet hägrade.

På vägen skulle vi dessutom hälsa på några av våra pappor. De av oss barn som hade sådana alltså, det vill säga alla utom jag som inte kände till min då. Bobbie, som snart fyller tretton år precis som jag, hade förstås sin pappa för långt bort. Till Jamaica kunde vi knappast åka med sex barn och två mammor i en gammal Amazon och en liten husvagnsbubbla.

Men till Medelhavet kom vi till slut och en riktig pappa­ resa blev det också, även för mig. Dessutom lyckades vi otroligt nog bli miljonärer på kuppen.

Nu sitter vi här med nästan tre miljoner kvar efter att ha satt sprätt på ett par hundratusen på gamla skulder, lite prylar och några resor till våra pappor. Men våra mammor deppar! De påstår att tre miljoner inte räcker till två lägenheter i Stockholm. ”Vi kan väl bo i en stor lägenhet tillsammans?” föreslog Bobbie. ”Vi är ju ändå hos varandra hela tiden.”

Ja, det är vi. Vi äter tillsammans, ser på teve tillsammans, firar jul och födelsedagar tillsammans och bråkar tillsammans, precis som vilken familj som helst.

Våra mammor har hängt ihop sedan BB, där jag och 6

Bobbie föddes samma dag. Vi är alltså inte släkt men känner oss nästan som tvillingar och som syskon allihop. Bobbies småsyskon Sven-Ingvar som är nio och Bird som är sex år. Och mina syskon, Rose elva år och BH fem.

Själv heter jag Umberto, efter min italienska pappa som försvann långt innan jag föddes, men som jag nu hittat. Våra pappor ser väldigt olika ut och har gett oss barn olika färger på ögon, hår och hud, men de är alla musiker, precis som min mamma Bella. Som alla vi barn också förresten.

Tillsammans har vi ett band ”Bella Bambini” som vi uppträtt med på både gator och på jazzklubb i Köpenhamn. Det är egentligen bara Bobbies mamma Sivan som inte platsar i vår musikgrupp. Hennes sångröst är rökraspig och inte spelar hon något instrument heller. Min mamma Bella där­ emot kan sjunga och är en jäkel på att rocka med dragspel.

Hon vill till Stockholm både för att kunna satsa på musiken och för att vi alla ska komma lite närmare våra pappor. Sivan har drömmar om en liten affär på Söder där hon ska sälja sina smycken istället för att knega på sjukhus. ”Ska vi inte flytta till pappa?” undrade BH nu oroligt.

Hennes underläpp darrade och ögonen var våta.

Hennes pappa Ruben är den enda av våra pappor som bor i Stockholm. Men från den staden går det lättare för oss alla att resa till våra pappor. Birds pappa Ezra kan säkert spela på jazzklubbar i Stockholm några månader om året ­istället för i Köpenhamn. Dit åker han sedan flera år från New York där han bor. Rose skulle kunna ta tåget på egen hand till sin pappa Rolle i Göteborg så ofta hon vill och Sven-Ingvar som flyttade till sin pappa i Karlstad i höstas skulle kunna hälsa

7

på oss lättare. Jag och Bobbie skulle också kunna flyga till våra pappor lite smidigare och de till oss.

Vi jublade alla över flyttplanerna i våras när vi äntligen kom på vad vi skulle göra med våra miljoner: Flytta från Gävle, söderut, om än bara till Stockholm. ”Där kan vi tjäna en massa pengar!” hade Bird utropat. ”Ja, i Gamla Stan”, hade BH tjoat och dansat runt på vårt köksgolv. De båda drömde om tivoli, leksaksaffärer och biografer. Bobbie hade hakat på om alla klädaffärer och vilka skolor vi skulle kunna välja om ett par år. ”Tänk Fryshusets gymnasium, dans och sång varenda dag!”

Jag hade tittat på dem och fingrat lite tafatt på mitt munspel, undrat om det verkligen fanns skolor för sådana instrument. ”Du ska gå filmskola så klart”, hade Bobbie sagt och tittat på filmkameran jag fått i julklapp.

Jag filmar jämt.

Ansikte efter ansikte dök upp i min lins. Jag zoomade in dem en efter en vid vårt köksbord. Alla såg dystra ut.

Särskilt våra mammor som skulle ha stormat hem till vår söndagsmiddag bubblande av entusiasm efter en helg i Stockholm, med nya lägenheter på gång.

Våra lägenheter i Gävle var redan uppsagda och fyllda med flyttkartonger. ”Jag fattar inte hur någon har råd att bo i den där stan”, suckade Sivan. ”Tre miljoner räcker ju ingen vart!” fortsatte Bella. ”Men nog måste det finnas lägenheter för tre miljoner?” sa Bobbie. ”Eller ett eget hus lite utanför stan?” föreslog Rose.

8

”Det lär i så fall bli lååångt utanför stan om det inte ska vara en pyttelägenhet eller en rivningskåk”, sa Sivan bistert. ”Husvagnen då?” undrade Bird och fick genast förtjust medhåll av BH. De hade tjatat hela våren om att vi borde åka på husvagnssemester denna sommar också. Det ville ingen av oss andra, förutom Rose. Hon ville att hennes pappa skulle fixa i ordning en gammal skrotbuss han hade så att våra pappor också skulle kunna åka med. På en ”riktig papparesa”, som hon sa.

Mammorna, jag och Bobbie var inte lika glada åt den idén. Det hade varit trångt nog för ett år sedan och nu hade vi alla vuxit och blivit större. Alla pappor på en gång skulle bli för mycket. För många vuxna som alla skulle lägga sig i.

Jag och Bobbie hade en annan idé. Men vi visste inte riktigt hur vi skulle locka våra mammor med på den. ”Husbåt då?” sa Bobbie lite nonchalant, samtidigt som hon kikade på mig.

Var det här verkligen rätt läge? tänkte jag och tittade på min mamma.

Bella var dyster och såg ut som om hon inte hört ­förslaget ens. Men Sivan tittade till på sin dotter och sedan var det som om hennes blick försvann långt bort i fjärran. ”Husbåt …” mumlade hon först svagt, sedan satte hon sig kapprakt upp och viftade med handen framför Bella. ”Husbåt!? Hörde du? Det är ju en fantastisk idé. Som någon av dom vi såg vid Skeppsholmen när vi fikade på Moderna museet.”

Nu vaknade min mamma också till liv, sakta drogs allt

9

10

11

på henne uppåt: ögonen, mungiporna, kindknotorna, axlarna. Hon ställde sig upp och energin lyste om henne. ”Jag ringer Ruben på en gång. Han känner säkert någon som vet om det finns en båt till salu”, sa Bella. ”Eller att hyra? Vi behöver ju bara ha den över sommaren, tills vi hittar något hus eller lägenhet”, fortsatte Sivan. ”Hur ska vi få plats med allt det här i en båt?” undrade Rose och svepte med handen ut över vårt flyttkaos.

Mammorna såg för ett ögonblick bekymrade ut innan Sivan förklarade att sådant kan man magasinera så länge.

Sagt och gjort. Bella ringde Ruben och tre timmar senare ringde han tillbaka och berättade att det fanns en båt just på Skeppsholmen att hyra över sommaren. En Nauticat 33 som hette Black Bird. ”Som Beatleslåten”, sa Sivan och började sjunga med sin raspiga röst: ”Blackbird singing in the dead of night.”

Bobbie tittade på mig med ett förvånat uttryck i ansiktet.

Mammorna hade köpt vår hemliga dröm om att skaffa en båt utan att vi behövt argumentera för det.

Vi hade inte ens behövt påpeka att vi kunde en del om båtar och sjöliv efter våra lov tillsammans med våra pappor. Jimmy hade tagit med Bobbie på sin segelbåt och lärt henne navigera längs Jamaicas kust och jag hade fått hänga med min pappa i Medelhavet utanför Sardinien i hans morbrors gamla fiskebåt.

Bella sjöng glatt vidare på Beatleslåten om koltrastar och Sivan kvittrade lyckligt att nu skulle säkert Sven-Ingvar vilja flytta hem till oss igen. ”En båt där han kan sitta och fiska hela sommaren, då vill han nog komma”, sa hon längtansfullt.

Vi hade faktiskt saknat Sven-Ingvar allihop i vinter, till 12

och med Bobbie som annars ofta retat sig på sin bror. Ingen av oss hade trott på allvar att han skulle bli kvar särskilt länge i Karlstad hos sin pappa sedan han fått den bisarra idén att flytta dit. Vi hade ju sett hur han hade det där förra sommaren. Ingvar Svenning hade visat sig vara rena lyckoträffen i jämförelse med sin nya värmländska fru. Men Sven-Ingvar hade blivit kvar där, hela vintern. ”Black Bird!” utbrast Rose. ”Det låter ju nästan som Black Pearl, fartyget i piratfilmerna.”

Min syster hade rätt, Black Bird var ett perfekt namn på en båt. Jag kunde nästan inte filma dem längre. Jag ville göra precis som de, sjunga och dansa runt bordet.

En båt, en Black Bird. Jag ville se den med en gång. ”Hur ser en Nauticat ut?” frågade jag Bobbie. ”Vi kollar på nätet”, föreslog hon.

Numera ägde vi en dator. Det var en av de saker vi kostat på oss, förutom att äta mindre tomatsås och mer riktig köttfärssås till våra pastamiddagar.

Bobbie kollade på datorn med oss alla hängande över henne och skärmen. ”Titta!” ropade Bella. ”Där är en som också heter Black Bird.”

Det var inte bara en Black Bird – utan just vår Black Bird, som vi skulle kunna få hyra, insåg vi sedan. ”Oj!” Sivan sa det vi alla tänkte.

Den båten ville vi verkligen ha!

13

Kapitel 2 ”Om vi bara visste hur den här motorn funkar kunde vi ta en liten, liten tur med båten”, föreslog Bobbie. ”Jag kan”, sa Rose och tittade på oss. ”Stockholm känns som en småstad!” Jag tågade nonchalant Umberto, Bobbie, Rose och deras tre syskon ska bara ta i täten för mina syskon. en”Du liten tur med Blacki Bird. de åker mallar dig motorseglaren bara för att du varit Rom”,Men sa Rose. längre längre förbi Vaxholm ända till Möja. Att ”Romoch är en riktigbort, stad.” fixa och navigera med hjälp av sjökort de bra.

Jagmat hade varit där med min pappa under klarar påsklovet.

SeVärre är det att hålla mammorna Bella och Sivan ovetande dan hade jag haft ledigt från skolan två veckor till. Först om deras äventyr. motorn lägger av ärettfrågan om de hade rektorn vägrat,När men vem kan hindra barn från att hinna pappatid? tillbaka tillDet Skeppsholmen innan sett de takommer igen liteatt förlorad hade min mamma blirUnder upptäckta. till. de veckorna var vi på Sardinien och åkte i min farbror Micheles fiskebåt.

Maria Herngren och EvapåSwedenmark har skrivitframde ”Kolla!”

Bobbie pekade alla Waxholmsbåtarna spännande barndeckarna och Sixten tillsamför Grand hotell.

Jag glömdeom att Sunna ta storebrorsrollen och blev mans med Annica Wennström.

När de tre skriver ihop lika fascinerad som hon av båtarna. kallar de sig för Emma Vall. ”Stockholms skärgård, det vore något. Där har vi aldrig varit. I sommar blir det nog vår tur”, sa jag. ”Och då tar vi vår egen båt.” Bobbie lät stolt.

Bird och BH skuttade fram vilt längs kajen bland alla turister. Jag vet inte vad som skulle vara värst, att de trillade i eller kom bort.

Det var vår första dag i Stockholm. Vi skulle träffa BHs pappa Ruben vid bron till Skeppsholmen hade vi bestämt.

Bella skulle dessutom träffa Mick, Rubens producent, som lovat att hon kanske, kanske skulle få spela in en skiva med sin dragspelsrock.

ISBN: 978-91-7299-325-9 Vi barn hade först fikat i Kungsträdgården på ett ställe

14