9789174631111

Page 1


Att gĂ„ in i vĂ€ggen Har du inte gjort det, sĂ„ kan du inte förstĂ„. Det Ă€r fullstĂ€ndigt obegripligt – Ă€ven för den som lever i det. Att plötsligt inte kunna de mest basala saker, som att klĂ€ sig eller skriva ett brev. Att absolut inte kunna gĂ„ till affĂ€ren eller ens vistas bland andra mĂ€nniskor. Att inte orka gĂ„ uppför en trappa, eller bĂ€ra en matkasse, eller gĂ„ pĂ„ stan. Det Ă€r tungt. Dessutom Ă€r det av nĂ„gon anledning skamfullt. För de flesta som hamnar i det hĂ€r Ă€r högpresterande mĂ€nniskor. De har alltid gjort, fyllt sig sjĂ€lva med egenvĂ€rde genom sina prestationer. Och nĂ€r kroppen tar det ifrĂ„n dem, blir de förintade. Det Ă€r en resa i ödmjukhet. Plötsligt mĂ„ste man lĂ€ra sig att be om hjĂ€lp, helt enkelt för att man inte klarar sig sjĂ€lv lĂ€ngre. Och man mĂ„ste inse att vissa saker Ă€r för svĂ„ra, att man inte kommer att fixa dem – kanske inte pĂ„ flera Ă„r, kanske aldrig. Dessutom mĂ„ste man förstĂ„ att man aldrig kommer att bli densamma. Oh – det Ă€r en svĂ„r resa! VĂ€lmenande personer sĂ€ger "men ryck upp dig, det Ă€r ju vĂ„r". Den utbrĂ€nda tĂ€nker dĂ„ "hade jag orkat, sĂ„ hade jag lappat till dig". Det Ă€r som att sĂ€ga till en rullstolsbunden "ryck upp dig och gĂ„". Man kan inte, helt enkelt. Det finns inte en möjlighet. Under min utbrĂ€ndhet hade jag fullt upp: Jag letade efter vĂ€gar till ett nytt liv. SĂ„ smĂ„ningom hittade jag dem, men det tog tid. Det tog LÅNG tid. MĂ„nga omkring mig trodde att jag skulle bli sjukpensionĂ€r. Det trodde aldrig jag. Jag var sĂ€ker pĂ„ att jag skulle hitta rĂ€tt, men det fick ta den tid det tog. 13


Och jag tror att det Àr nyckeln: Man mÄste hitta sin egen vÀg. Folk omkring en utbrÀnd person gör bra i att lÄta denna leta. Ge dem lite tid, pressa dem inte. Bli inte otÄlig, jaga inte upp dem. Och försök visa att du fortfarande bryr dig! Det Àr riktigt viktigt. För visst kan jag förstÄ att det Àr obekvÀmt att kÀnna en person som Àr sÄ svag och mÄr sÄ dÄligt. Visst kan jag förstÄ att det Àr jobbigt att se pÄ en spillra av en god vÀn, och inte förstÄ varför och hur förÀndringen sker. Vem ska hon eller han bli? Kanske mÄste ni lÀra kÀnna varandra igen. I sÄ fall: Se det som en utmaning! SÀkert gillar du den nya personen ocksÄ. Och om inte sÄ har ni i alla fall försökt. Att gÄ in i vÀggen Àr nÀmligen just det: Att komma till vÀgs Ànde. Man kan inte gÄ vidare, för det Àr stopp. Man mÄste hitta en ny vÀg, en ny livsstil, nya mÄl och en ny mening med livet. Det gör man inte i en handvÀndning.

14


1 Vad hĂ€nde? ”Det finns inget vĂ€rre Ă€n aktiv dumhet.” Johann Wolfgang von Goethe

Plötsligt ligger du dĂ€r pĂ„ golvet. Du Ă€r yr, vilsen, har ont. Vad hĂ€nde, tĂ€nker du. Har jag blivit pĂ„körd? NĂ€r du lyfter blicken ser du den: VĂ€ggen, som du just har sprungit in i. Egentligen förstĂ„r du varför du mĂ„r sĂ„ dĂ„ligt, men samtidigt Ă€r du chockad: Varför gick det inte den hĂ€r gĂ„ngen? Du har ju klarat att göra det hĂ€r i sĂ„ mĂ„nga Ă„r
 Det första du upplever Ă€r chock. Om du har nĂ„gon som helst möjlighet att undvika att göra sĂ„ dumt att du gĂ„r in i vĂ€ggen, sĂ„ lyckönskar jag dig. Om inte: Börja med att beskriva vad du har gjort, sĂ„ att du förstĂ„r vad du inte ska göra om. Den texten blir en tvĂ€rvĂ€nd instruktionstext: Vad man INTE ska göra. Se det som en vĂ€gbeskrivning till ett stĂ€lle som du inte vill gĂ„ till. Det Ă€r bra att veta vad man ska akta sig för, sĂ„ att man vet hur fienden ser ut och vad man ska undvika. Lite som Ronja Rövardotter, nĂ€r hon hoppade över Helvetesgapet. Jag skrev ner min vĂ€gbeskrivning till Helvetesgapet. NĂ€r jag lĂ€ste den, tĂ€nkte jag: Men hur kunde jag vara sĂ„ dum? Det sĂ€ger ju sig sjĂ€lv att ett sĂ„dant beteende inte hĂ„ller i lĂ€ngden. Faktum Ă€r att det Ă€r oerhört fascinerande att det gick sĂ„ pass lĂ€nge
 SĂ„ hĂ€r gick min resa rakt in i den berömda vĂ€ggen till: Först grundade jag under studietiden med en undermĂ„lig kost och mycket trĂ€ning. Lite anorexi pĂ„ det, med sjĂ€lvsvĂ€lt och övertrĂ€ning, och sedan var jag pĂ„ vĂ€g. NĂ€r jag sedan började jobba, var det med dans. Oerhört krĂ€vande fysiskt. Givetvis ocksĂ„ en psykisk pĂ„frestning att starta eget, svĂ„rt att betala rĂ€kningarna, stĂ€ndiga ekonomiska 15


utmaningar de första Ă„ren. Och dĂ€rmed vĂ„gade jag inte sĂ€ga nej till nĂ„got. ”Köra fem pass per dag utan rast? Inga problem! Koreografi och regi till i snitt 4 produktioner om Ă„ret dessutom? Jag klarar det. Och administration av ett antal anstĂ€llda, 600 danselever och bokföring till det? Inga pix.” Jag fick ont i kroppen. Muskelkramper, svullna leder, problem med magen, var ofta förkyld. Skadade mig fysiskt och körde Ă€ndĂ„. Sorg, ilska, Ă„ngest – alla kĂ€nslor stod pĂ„ vĂ€nt. Jag hann inte med dem, hade fullt upp att springa vidare i mitt (egenskapade) ekorrhjul. Och jag sĂ„g ingen vĂ€g ut. Hyreskontrakt pĂ„ flera Ă„r, ett instabilt sjukförsĂ€kringssystem för företagare och otrygghet var mina drivkrafter i stĂ€llet för glĂ€dje och lust. Semester var en lyx jag inte kunde unna mig, tyckte jag. Jag Ă„t ett mĂ„l mat om dagen, för det var vad jag hann med. Och dĂ„ var det mikrovĂ€rmd fĂ€rdigmat. Sedan blev det en hel del socker ocksĂ„, eftersom jag blev trött mellan passen. Efter ett tag var jag sĂ„ utmattad, att jag grĂ€t hela förmiddagarna innan jobbet. Ibland fick jag gĂ„ ut frĂ„n klasser och snabbgrĂ„ta lite pĂ„ toaletten ocksĂ„. Efter nĂ„gra Ă„r började jag fĂ„ vĂ€ldigt ont i kroppen. Kroppsdel för kroppsdel strejkade. VĂ€nster knĂ€ började lĂ„sa sig och vĂ€rka, höfterna uppförde sig mĂ€rklig och en dag – givetvis dĂ„ vi hade en av de Ă„rliga, stora dansuppvisningarna och jag skulle fĂ„ ordning pĂ„ 400 barn, ungdomar och vuxna – lĂ„ste sig ena armen över huvudet nĂ€r jag tog pĂ„ mig en sport-BH. NĂ„gon sorts nackspĂ€rr. DĂ€r stod jag med armen i vinkel och tuttarna nakna. Maken fick klĂ€ pĂ„ mig och vid uppvisningens vĂ€lkomsttal stod jag och pratade med armen vilande pĂ„ huvudet. Jag Ă„t lite vitaminer pĂ„ mĂ„fĂ„, sökte hjĂ€lp inom sjukvĂ„rd och alternativvĂ„rd, gjorde sockerutrensning och candidautrensning, slutade med kaffe. Sommaren 2000 började allt gĂ„ Ă„t rĂ€tt hĂ„ll, tyckte jag. Det var ocksĂ„ den sommaren jag gifte mig och Ă„kte pĂ„ en hel veckas bröllopsresa! 16


En mĂ„nad senare blev jag pĂ„körd av en full kines. Min bil blev intryckt och vriden, knuffades in i en alm. Resultatet blev ett intryckt höftben och en whiplash. Jag var sĂ€ngliggande i tvĂ„ veckor. Sedan krĂ€vde sjukförsĂ€kringssystemet att jag skulle Ă„tergĂ„ i tjĂ€nst, trots att alla var eniga om att jag inte kunde dansa. Jag skulle ”omplaceras” och fĂ„ ”andra uppgifter”. PĂ„ ett företag med en enda heltidstjĂ€nst, nĂ€mligen min danslĂ€rartjĂ€nst? Det fanns inga andra uppgifter, sĂ„ det var bara att köra. HĂ€nderna i fickorna, för jag svimmade om armarna hĂ€ngde ner. Nackkrage, inga hastiga rörelser och 17 dansklasser i veckan. Nu började jag gĂ„ pĂ„ sista versen, men det var inte stopp dĂ€r
 Jag blev gravid. Jajamen. SvĂ„r foglossning frĂ„n tredje mĂ„naden. Givetvis hade jag ocksĂ„ grav nĂ€ringsbrist, men det förstod jag inte dĂ„. Jag var bara oerhört trött. Jag undervisade till och med sjunde mĂ„naden och gick hem och vĂ€ntade pĂ„ bĂ€bis, fortfarande med hĂ€nderna i fickorna. Det Ă€r svĂ„rt att föda barn. Jag var inte sĂ„ bra pĂ„ det. Den vackra bĂ€bisen kom Ă€ndĂ„ ut, med hjĂ€lp av klocka och vĂ„ld, men vid det laget hade nĂ„got slagit slint i mitt huvud. Jag kĂ€nde ingenting. Jag ville ingenting. Jag tittade pĂ„ mitt barn och förstod inte vem det var och vad jag skulle göra med honom. Kanske var det en förlossningsdepression, kanske bara nĂ„gon sorts utmattning. Att med en whiplash i grunden amma, vara förĂ€ldraledig och driva en dansskola via sms Ă€r inte att rekommendera. Dessutom fick jag helt plötsligt gĂ„ tillbaka till jobbet (med bĂ€bis i babysitter) efter fyra mĂ„nader, eftersom min anstĂ€llda vikarie sjukskrev sig. Ett Ă„r efter förlossningen kraschade jag. Det var sĂ„ mĂ€rkligt
 Den dagen det hĂ€nde var jag i Göteborg och hade precis tittat pĂ„ min lillasysters doktorsdisputation. Det var första gĂ„ngen utan barn, jag hade bara mig sjĂ€lv att tĂ€nka pĂ„. NĂ„gonting inne i hjĂ€rnan brast. Först gick tiden oerhört lĂ„ngsamt. Jag hann med galet mycket saker, utan att visarna knappt rörde sig. Sedan kunde jag inte se mig sjĂ€lv i 17


speglar och skyltfönster. Alla andra som passerade, sĂ„g jag i reflektionen, men inte mig sjĂ€lv. För att rĂ„da bot pĂ„ problemet gick jag och köpte helt nya klĂ€der, frĂ„n topp till tĂ„. Riggad i den nya stassen gjorde jag ett nytt försök. Jag var fortfarande osynlig. Trots Ă€nnu ett klĂ€dtrick – ny outfit igen – sĂ„g jag mig inte. DĂ„ blev jag orolig. Jag kĂ€nde att nĂ„got var fel, vĂ€ldigt fel, och försökte ringa hem, men kunde inte riktigt prata. Resten av dagen satt jag pĂ„ Göteborgs station och skrev osammanhĂ€ngande saker i en dagbok jag hade med mig. Det var som om den boken var min livlina, det enda som var verkligt och begripligt. NĂ€r jag kom hem, ringde maken farbror doktorn. Dagen efter blev jag sjukskriven pĂ„ heltid. Och sĂ„ förblev det i fem Ă„r.

18


Pippi LĂ„ngstrump HĂ€r ser ni vĂ€rldens starkaste tjej! Tiddelipom Och piddelipej Jo, det var jag: Pippi LĂ„ngstrump. Min idol och förebild. Tjej, stark, rĂ€ttvis, lite tokig, sjĂ€lvstĂ€ndig, egen, rolig – och ensam. Redan nĂ€r jag var barn försökte jag vara hon. NĂ€r klasskompisarna smetade in min cykel med lera varje dag sa jag ingenting till nĂ„gon. Jag bara ledde hem cykeln, drog fram slangen och spolade av leran. Sedan cyklade jag dit nĂ€sta dag igen. De fick ju inte vinna! Och nĂ€r man skulle mĂ„la julmotiv pĂ„ glasrutorna in till grupprummet, och en pojke i klassen valde att skriva "jag hatar Karin", vilket inte var sĂ„ juligt, sĂ„ sa jag: "Ja, han har rĂ€tt till sin Ă„sikt. LĂ„t det stĂ„ kvar." Jag var stark. Jag klarade mig. Som sextonĂ„ring kĂ€nde jag mig vuxen. Jag tog ansvar för mitt skolarbete, medverkan i en freds- och miljöförening, 15 danstimmar i veckan, mĂ„natliga besök hos chiropraktorer samt en ganska omfattande tandreglering. Det gick. NĂ€r jag flyttade till en ny stad för att studera, klarade jag mig fint. PĂ„ cykel lĂ€rde jag mig hitta, letade upp en dansskola och lĂ€rde kĂ€nna staden. Jag fick nya vĂ€nner, gjorde nya erfarenheter, hjĂ€lpte andra tillrĂ€tta och tog parti för de svaga. Pippi LĂ„ngstrump var mitt namn, tjolahej. Att starta en egen dansskola kan ju inte vara sĂ„ svĂ„rt! Först drog jag igĂ„ng inhyrd i en kĂ€llarlokal. Sedan renoverade jag och en vĂ€n en lokal, skaffade solarium och körde igĂ„ng pĂ„ allvar. Ett par Ă„r senare hade jag vuxit ur lokalen och satte mig för att göra om en dubbelt sĂ„ stor lokal – över en sommar. TvĂ„ mĂ„nader innan öppning kom en mĂ„larmĂ€stare förbi och berĂ€knade dĂ„ att det var heltidsjobb för tre gubbar i ett halvĂ„r. Jag gjorde det sjĂ€lv och var fĂ€rdig i tid, samtidigt som jag tog emot anmĂ€lningar till alla grupper och planerade höstens musikteateruppsĂ€ttning. Tiddelipom. 19


Fast jag var trött. Och ensam. Det kÀndes precis hopplöst att vara jag, men jag hade inget annat sÀtt att vara. Sedan drev jag dansskola pÄ allvar. Jag undervisade pÄ heltid, skötte administrationen, arbetsledde, marknadsförde, bokförde, hade telefontid tvÄ timmar varje dag och stÀdade lokalerna. Jag jobbade extra ocksÄ, som koreograf och regissör. Det var inte lÀtt. Man var tvungen att vara vÀldigt snabb. Och att inte Àta sÄdÀr vÀrst ofta. Eller göra nÄgot samtidigt som man Ät. Sov gjorde jag, sÀkert fem-sex timmar per dygn. Jag tror att folk omkring mig försökte sÀga till mig att tagga ner. NÀr jag hade kraschat sa en vÀn: "Enda chansen att man kunde umgÄs med dig, var ju att komma till dansskolan. Och dÀr kunde du ju inte sitta ner ens fem minuter. Du hoppade upp och ner, svarade i telefon, kramade om lÀrare, pratade med barn, planerade lektioner... Du var liksom inte dÀr." TÀnk, jag sÄg inte det alls. Och jag var sÄ nöjd, för jag var sÄ DUKTIG. Jag trÀffade folk varje vecka som ville vara som jag. Reportrar, vÀnner, smÄ barn... De var sÄ imponerade. Problemet var bara att de inte sÄg det andra. De sÄg inte nÀr jag grÀt hela förmiddagarna. De behövde inte slÀpa sig hem vid kl 23 med ont i varenda muskel. De gick inte upp varje lördags- och söndagsmorgon och var kreativa arbetsledare för musikaluppsÀttningar. De hörde inte nÀr jag smet ut mitt i danslektionerna och hade Ängest pÄ toaletten. Pippi LÄngstrumps flÀtor började sloka. Och Àven om andra ville vara jag, sÄ ville inte jag det lÀngre. Problemet var att jag hade mÄlat in mig i ett hörn. Jag hade ett lÄngt hyreskontrakt pÄ lokalen. Det fanns ingen möjlighet att anstÀlla nÄgon annan som gjorde mitt jobb (eller delar av det). Dessutom hade jag aldrig tagit ut min examen frÄn högskolan, sÄ jag kunde ju inte fÄ ett vanligt jobb.

20


Pippi satt i skiten, helt enkelt. Och allting bara virvlade pÄ, tills det gick rejÀlt Ät pipsvÀngen. DÄ var det minsann inte sÄ mycket tiddelipom lÀngre. Det lÀrde mig vikten av att vara svag och sÄrbar. Men resan dit höll pÄ att ta kÄl pÄ mig.

21


Barn, barn, barn... Om nĂ„gon hade berĂ€ttat för mig – jag menar berĂ€ttat pĂ„ riktigt – hur det Ă€r att ha barn, sĂ„ hade jag aldrig kommit till skott. Livet Med Barn Ă€r oerhört annorlunda Ă€n Livet Utan Barn, och för egen del var jag inte beredd pĂ„ förĂ€ndringen. Ingenting pĂ„ förĂ€ldrautbildningen nĂ€mnde nĂ„got om att livet skulle stĂ€llas pĂ„ huvudet. Inte stod det i böckerna jag lĂ€ste heller. DĂ€r var man helt upptagen med att diskutera overallens fördelar jĂ€mfört med byxor och tröja – alltsĂ„ pĂ„ en helt annan nivĂ„. Jag tror det eventuellt Ă€r en plan... Kanske Ă€r det sĂ„, att detta Ă€r en vĂ€l bevarad hemlighet. En komplott (kanske pĂ„ riksnivĂ„), för att se till att folk verkligen bidrar till befolkningsutvecklingen. Om folk verkligen visste hur det var, skulle det inte födas sĂ„ mĂ„nga barn, det Ă€r jag övertygad om. För vi som föddes pĂ„ 70-talet var vana att ha fokus pĂ„ oss sjĂ€lva. VĂ„ra förĂ€ldrar, 40-talisterna, brukar kallas generation narcissism. Vi, deras barn, lĂ€rde oss snabbt antingen att inte vara i vĂ€gen, att vara sjĂ€lvgĂ„ende – eller sĂ„ blev vi precis som de. Vi blev sjĂ€lvstĂ€ndiga, men ocksĂ„ vĂ€rdelösa pĂ„ att be om hjĂ€lp. NĂ€r jag blev mamma var jag helt inkörd pĂ„ mitt eget sĂ€tt att leva. Äta frukost och ett mĂ„l lagad mat per dag. Sova lite nĂ„gon gĂ„ng pĂ„ dygnet, nĂ€r det passade. Jobba mycket, pĂ„ oregelbunden arbetstid. UmgĂ„s med vilka jag ville, nĂ€r jag ville, pĂ„ vilket sĂ€tt jag ville. Kunna följa impulser varje dag; vart jag skulle gĂ„, vad jag skulle Ă€ta, hur jag planerade min tid. Livet gick helt enkelt oerhört smidigt. Mannen och jag samordnade oss ibland, och annars sĂ„gs vi vĂ€l nĂ€r vi sĂ„gs. Och sĂ„ kom dĂ„ detta barn. En vacker och stillsam pojke. Man fĂ„r vad man klarar av, sĂ€ger de. Med tanke pĂ„ hur fin och lugn och klok han var, klarade vi nog inte av sĂ„ mycket... ÄndĂ„ stĂ€lldes hela vĂ€rlden pĂ„ Ă€nda. Plötsligt bestĂ€mde detta lilla knyte allt! 22


Han skulle Ă€ta varannan timme, inte sova sĂ„ vĂ€rst mycket (och inte nĂ€r jag ville vila), komma ut i frisk luft, bajsa 11 gĂ„nger per dag och spy ner sig Ă„tminstone tvĂ„ gĂ„nger. Hela livet förĂ€ndrades! I början var jag arg. Inte nog med att jag var mjölkko och bajsrensare pĂ„ heltid, jag hann varken duscha eller gĂ„ pĂ„ toa mellan varven. Med fett hĂ„r hĂ€ngande i ögonen, svetten klibbande under armarna av allt kĂ„nkande pĂ„ Buddha-bebisen och klĂ€der frĂ„n 1900-frys-ihjĂ€l (som inte passade lĂ€ngre) undrade jag: NĂ€r ska jag hinna bli jag igen? Senare blev jag ledsen. Den hĂ€r mammakvinnan som jag lĂ„tsades vara var ju inte jag. Borta var mitt impulsiva liv. Buddha-bebisen ville minsann ha allt pĂ„ bestĂ€mda klockslag. Äta, skita, sova, Ă€ta, skita, sova. Man fick vara glad om man lyckades klĂ€mma in en bilresa till nĂ€rmaste by för att handla. Och vad man Ă€n skulle företa sig, var det plötsligt ett Projekt. Att bara packa för en halv dag pĂ„ stan kunde ta 30 minuter. Och under tiden hade Buddha-bebisen bajsat och blivit hungrig igen... LĂ€ttast var förstĂ„s att sitta hemma och uggla, men dĂ„ kĂ€nde jag mig som en fĂ„nge. Borta var idĂ©n med att följa sin inre klocka. Det dröjde nog minst 3 Ă„r innan jag kĂ€nde hunger. BĂ€bisar Ă€ter ju hela tiden, och det Ă€r lĂ€tt hĂ€nt att man sjĂ€lv ocksĂ„ hĂ€nger pĂ„... Frukost, mellanmĂ„l, lunch, mellanmĂ„l, kvĂ€llsmat, mellanmĂ„l. Jag var mĂ€tt hela tiden fastĂ€n ingenting smakade. Borta var nattsömnen. Att amma varannan timme varje natt Ă€r inte toppen varken för skönheten eller humöret. LĂ€gg lite falsk krupp till det, med vaknĂ€tter pĂ„ balkongen, och en sparkande Buddha-bebis pĂ„ MIN SIDA i sĂ€ngen, sĂ„ har du bilden klar för dig. Borta var jobbet – och med det ocksĂ„ sjĂ€lvförtroendet. Jag hade byggt upp min personlighet pĂ„ vad jag gjorde, det vill sĂ€ga vad jag presterade. NĂ€r det inte lĂ€ngre fanns möjlighet att prestera, var jag plötsligt ingen. Att kunna byta blöjor jĂ€ttesnabbt rĂ€ckte liksom inte. Vad vĂ€rre var: Jag hade inget eget vĂ€rde. Det enda jag var bra till, var som "vĂ€rdtrĂ€d" för den lilla Buddha-bĂ€bis-parasiten.

23


Borta var halva umgĂ€ngeskretsen, den utan barn. De ville inte lĂ€ngre trĂ€ffas – det Ă€r ju sĂ„ jobbigt med barn. "Du sitter ju inte ner och hinner aldrig prata, bara passar upp pĂ„ bĂ€bisen. Ring mig nĂ€r du har mer tid." Japp – om 20 Ă„r dĂ„? Jag vill hĂ€r passa pĂ„ att göra ett inlĂ€gg: JAG ÄLSKADE MIN BUDDHA-BEBIS! Det Ă€r bara det att jag inte riktigt tyckte att det rĂ€ckte att vara hans mamma. Bara. Hela tiden. Det Ă€r helt enkelt inte riktigt jag. NĂ€r jag lyfte nĂ„gra av dessa funderingar (i recenserad form) pĂ„ BarnavĂ„rdscentralen, ville de ge mig piller. Jag hade en förlossningsdepression. Minst. Fast jag trodde nog mer att jag bara var omogen. Och det hade de inga piller för. NĂ€r jag berĂ€ttar delar av mina upplevelser för folk som Ă€nnu inte har skaffat barn, blir de förskrĂ€ckta. "NĂ€r man lyssnar pĂ„ dig, kĂ€nns det som om man aldrig ska skaffa barn." Tja, vad ska jag sĂ€ga? Jag tycker faktiskt att det Ă€r fantastiskt hĂ€rligt att ha gjort den resan, men jag hade varit lyckligare om jag hade förberett mig bĂ€ttre pĂ„ den. Man kanske skulle skriva en bok: 100 saker att tĂ€nka pĂ„ innan du skaffar barn. Fast dĂ„ kanske det inte bleve sĂ„ mĂ„nga ungar.

24



Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.