Att gå in i väggen Har du inte gjort det, så kan du inte förstå. Det är fullständigt obegripligt – även för den som lever i det. Att plötsligt inte kunna de mest basala saker, som att klä sig eller skriva ett brev. Att absolut inte kunna gå till affären eller ens vistas bland andra människor. Att inte orka gå uppför en trappa, eller bära en matkasse, eller gå på stan. Det är tungt. Dessutom är det av någon anledning skamfullt. För de flesta som hamnar i det här är högpresterande människor. De har alltid gjort, fyllt sig själva med egenvärde genom sina prestationer. Och när kroppen tar det ifrån dem, blir de förintade. Det är en resa i ödmjukhet. Plötsligt måste man lära sig att be om hjälp, helt enkelt för att man inte klarar sig själv längre. Och man måste inse att vissa saker är för svåra, att man inte kommer att fixa dem – kanske inte på flera år, kanske aldrig. Dessutom måste man förstå att man aldrig kommer att bli densamma. Oh – det är en svår resa! Välmenande personer säger "men ryck upp dig, det är ju vår". Den utbrända tänker då "hade jag orkat, så hade jag lappat till dig". Det är som att säga till en rullstolsbunden "ryck upp dig och gå". Man kan inte, helt enkelt. Det finns inte en möjlighet. Under min utbrändhet hade jag fullt upp: Jag letade efter vägar till ett nytt liv. Så småningom hittade jag dem, men det tog tid. Det tog LÅNG tid. Många omkring mig trodde att jag skulle bli sjukpensionär. Det trodde aldrig jag. Jag var säker på att jag skulle hitta rätt, men det fick ta den tid det tog. 13
Och jag tror att det är nyckeln: Man måste hitta sin egen väg. Folk omkring en utbränd person gör bra i att låta denna leta. Ge dem lite tid, pressa dem inte. Bli inte otålig, jaga inte upp dem. Och försök visa att du fortfarande bryr dig! Det är riktigt viktigt. För visst kan jag förstå att det är obekvämt att känna en person som är så svag och mår så dåligt. Visst kan jag förstå att det är jobbigt att se på en spillra av en god vän, och inte förstå varför och hur förändringen sker. Vem ska hon eller han bli? Kanske måste ni lära känna varandra igen. I så fall: Se det som en utmaning! Säkert gillar du den nya personen också. Och om inte så har ni i alla fall försökt. Att gå in i väggen är nämligen just det: Att komma till vägs ände. Man kan inte gå vidare, för det är stopp. Man måste hitta en ny väg, en ny livsstil, nya mål och en ny mening med livet. Det gör man inte i en handvändning.
14
1 Vad hände? ”Det finns inget värre än aktiv dumhet.” Johann Wolfgang von Goethe
Plötsligt ligger du där på golvet. Du är yr, vilsen, har ont. Vad hände, tänker du. Har jag blivit påkörd? När du lyfter blicken ser du den: Väggen, som du just har sprungit in i. Egentligen förstår du varför du mår så dåligt, men samtidigt är du chockad: Varför gick det inte den här gången? Du har ju klarat att göra det här i så många år… Det första du upplever är chock. Om du har någon som helst möjlighet att undvika att göra så dumt att du går in i väggen, så lyckönskar jag dig. Om inte: Börja med att beskriva vad du har gjort, så att du förstår vad du inte ska göra om. Den texten blir en tvärvänd instruktionstext: Vad man INTE ska göra. Se det som en vägbeskrivning till ett ställe som du inte vill gå till. Det är bra att veta vad man ska akta sig för, så att man vet hur fienden ser ut och vad man ska undvika. Lite som Ronja Rövardotter, när hon hoppade över Helvetesgapet. Jag skrev ner min vägbeskrivning till Helvetesgapet. När jag läste den, tänkte jag: Men hur kunde jag vara så dum? Det säger ju sig själv att ett sådant beteende inte håller i längden. Faktum är att det är oerhört fascinerande att det gick så pass länge… Så här gick min resa rakt in i den berömda väggen till: Först grundade jag under studietiden med en undermålig kost och mycket träning. Lite anorexi på det, med självsvält och överträning, och sedan var jag på väg. När jag sedan började jobba, var det med dans. Oerhört krävande fysiskt. Givetvis också en psykisk påfrestning att starta eget, svårt att betala räkningarna, ständiga ekonomiska 15
utmaningar de första åren. Och därmed vågade jag inte säga nej till något. ”Köra fem pass per dag utan rast? Inga problem! Koreografi och regi till i snitt 4 produktioner om året dessutom? Jag klarar det. Och administration av ett antal anställda, 600 danselever och bokföring till det? Inga pix.” Jag fick ont i kroppen. Muskelkramper, svullna leder, problem med magen, var ofta förkyld. Skadade mig fysiskt och körde ändå. Sorg, ilska, ångest – alla känslor stod på vänt. Jag hann inte med dem, hade fullt upp att springa vidare i mitt (egenskapade) ekorrhjul. Och jag såg ingen väg ut. Hyreskontrakt på flera år, ett instabilt sjukförsäkringssystem för företagare och otrygghet var mina drivkrafter i stället för glädje och lust. Semester var en lyx jag inte kunde unna mig, tyckte jag. Jag åt ett mål mat om dagen, för det var vad jag hann med. Och då var det mikrovärmd färdigmat. Sedan blev det en hel del socker också, eftersom jag blev trött mellan passen. Efter ett tag var jag så utmattad, att jag grät hela förmiddagarna innan jobbet. Ibland fick jag gå ut från klasser och snabbgråta lite på toaletten också. Efter några år började jag få väldigt ont i kroppen. Kroppsdel för kroppsdel strejkade. Vänster knä började låsa sig och värka, höfterna uppförde sig märklig och en dag – givetvis då vi hade en av de årliga, stora dansuppvisningarna och jag skulle få ordning på 400 barn, ungdomar och vuxna – låste sig ena armen över huvudet när jag tog på mig en sport-BH. Någon sorts nackspärr. Där stod jag med armen i vinkel och tuttarna nakna. Maken fick klä på mig och vid uppvisningens välkomsttal stod jag och pratade med armen vilande på huvudet. Jag åt lite vitaminer på måfå, sökte hjälp inom sjukvård och alternativvård, gjorde sockerutrensning och candidautrensning, slutade med kaffe. Sommaren 2000 började allt gå åt rätt håll, tyckte jag. Det var också den sommaren jag gifte mig och åkte på en hel veckas bröllopsresa! 16
En månad senare blev jag påkörd av en full kines. Min bil blev intryckt och vriden, knuffades in i en alm. Resultatet blev ett intryckt höftben och en whiplash. Jag var sängliggande i två veckor. Sedan krävde sjukförsäkringssystemet att jag skulle återgå i tjänst, trots att alla var eniga om att jag inte kunde dansa. Jag skulle ”omplaceras” och få ”andra uppgifter”. På ett företag med en enda heltidstjänst, nämligen min danslärartjänst? Det fanns inga andra uppgifter, så det var bara att köra. Händerna i fickorna, för jag svimmade om armarna hängde ner. Nackkrage, inga hastiga rörelser och 17 dansklasser i veckan. Nu började jag gå på sista versen, men det var inte stopp där… Jag blev gravid. Jajamen. Svår foglossning från tredje månaden. Givetvis hade jag också grav näringsbrist, men det förstod jag inte då. Jag var bara oerhört trött. Jag undervisade till och med sjunde månaden och gick hem och väntade på bäbis, fortfarande med händerna i fickorna. Det är svårt att föda barn. Jag var inte så bra på det. Den vackra bäbisen kom ändå ut, med hjälp av klocka och våld, men vid det laget hade något slagit slint i mitt huvud. Jag kände ingenting. Jag ville ingenting. Jag tittade på mitt barn och förstod inte vem det var och vad jag skulle göra med honom. Kanske var det en förlossningsdepression, kanske bara någon sorts utmattning. Att med en whiplash i grunden amma, vara föräldraledig och driva en dansskola via sms är inte att rekommendera. Dessutom fick jag helt plötsligt gå tillbaka till jobbet (med bäbis i babysitter) efter fyra månader, eftersom min anställda vikarie sjukskrev sig. Ett år efter förlossningen kraschade jag. Det var så märkligt… Den dagen det hände var jag i Göteborg och hade precis tittat på min lillasysters doktorsdisputation. Det var första gången utan barn, jag hade bara mig själv att tänka på. Någonting inne i hjärnan brast. Först gick tiden oerhört långsamt. Jag hann med galet mycket saker, utan att visarna knappt rörde sig. Sedan kunde jag inte se mig själv i 17
speglar och skyltfönster. Alla andra som passerade, såg jag i reflektionen, men inte mig själv. För att råda bot på problemet gick jag och köpte helt nya kläder, från topp till tå. Riggad i den nya stassen gjorde jag ett nytt försök. Jag var fortfarande osynlig. Trots ännu ett klädtrick – ny outfit igen – såg jag mig inte. Då blev jag orolig. Jag kände att något var fel, väldigt fel, och försökte ringa hem, men kunde inte riktigt prata. Resten av dagen satt jag på Göteborgs station och skrev osammanhängande saker i en dagbok jag hade med mig. Det var som om den boken var min livlina, det enda som var verkligt och begripligt. När jag kom hem, ringde maken farbror doktorn. Dagen efter blev jag sjukskriven på heltid. Och så förblev det i fem år.
18
Pippi Långstrump Här ser ni världens starkaste tjej! Tiddelipom Och piddelipej Jo, det var jag: Pippi Långstrump. Min idol och förebild. Tjej, stark, rättvis, lite tokig, självständig, egen, rolig – och ensam. Redan när jag var barn försökte jag vara hon. När klasskompisarna smetade in min cykel med lera varje dag sa jag ingenting till någon. Jag bara ledde hem cykeln, drog fram slangen och spolade av leran. Sedan cyklade jag dit nästa dag igen. De fick ju inte vinna! Och när man skulle måla julmotiv på glasrutorna in till grupprummet, och en pojke i klassen valde att skriva "jag hatar Karin", vilket inte var så juligt, så sa jag: "Ja, han har rätt till sin åsikt. Låt det stå kvar." Jag var stark. Jag klarade mig. Som sextonåring kände jag mig vuxen. Jag tog ansvar för mitt skolarbete, medverkan i en freds- och miljöförening, 15 danstimmar i veckan, månatliga besök hos chiropraktorer samt en ganska omfattande tandreglering. Det gick. När jag flyttade till en ny stad för att studera, klarade jag mig fint. På cykel lärde jag mig hitta, letade upp en dansskola och lärde känna staden. Jag fick nya vänner, gjorde nya erfarenheter, hjälpte andra tillrätta och tog parti för de svaga. Pippi Långstrump var mitt namn, tjolahej. Att starta en egen dansskola kan ju inte vara så svårt! Först drog jag igång inhyrd i en källarlokal. Sedan renoverade jag och en vän en lokal, skaffade solarium och körde igång på allvar. Ett par år senare hade jag vuxit ur lokalen och satte mig för att göra om en dubbelt så stor lokal – över en sommar. Två månader innan öppning kom en målarmästare förbi och beräknade då att det var heltidsjobb för tre gubbar i ett halvår. Jag gjorde det själv och var färdig i tid, samtidigt som jag tog emot anmälningar till alla grupper och planerade höstens musikteateruppsättning. Tiddelipom. 19
Fast jag var trött. Och ensam. Det kändes precis hopplöst att vara jag, men jag hade inget annat sätt att vara. Sedan drev jag dansskola på allvar. Jag undervisade på heltid, skötte administrationen, arbetsledde, marknadsförde, bokförde, hade telefontid två timmar varje dag och städade lokalerna. Jag jobbade extra också, som koreograf och regissör. Det var inte lätt. Man var tvungen att vara väldigt snabb. Och att inte äta sådär värst ofta. Eller göra något samtidigt som man åt. Sov gjorde jag, säkert fem-sex timmar per dygn. Jag tror att folk omkring mig försökte säga till mig att tagga ner. När jag hade kraschat sa en vän: "Enda chansen att man kunde umgås med dig, var ju att komma till dansskolan. Och där kunde du ju inte sitta ner ens fem minuter. Du hoppade upp och ner, svarade i telefon, kramade om lärare, pratade med barn, planerade lektioner... Du var liksom inte där." Tänk, jag såg inte det alls. Och jag var så nöjd, för jag var så DUKTIG. Jag träffade folk varje vecka som ville vara som jag. Reportrar, vänner, små barn... De var så imponerade. Problemet var bara att de inte såg det andra. De såg inte när jag grät hela förmiddagarna. De behövde inte släpa sig hem vid kl 23 med ont i varenda muskel. De gick inte upp varje lördags- och söndagsmorgon och var kreativa arbetsledare för musikaluppsättningar. De hörde inte när jag smet ut mitt i danslektionerna och hade ångest på toaletten. Pippi Långstrumps flätor började sloka. Och även om andra ville vara jag, så ville inte jag det längre. Problemet var att jag hade målat in mig i ett hörn. Jag hade ett långt hyreskontrakt på lokalen. Det fanns ingen möjlighet att anställa någon annan som gjorde mitt jobb (eller delar av det). Dessutom hade jag aldrig tagit ut min examen från högskolan, så jag kunde ju inte få ett vanligt jobb.
20
Pippi satt i skiten, helt enkelt. Och allting bara virvlade på, tills det gick rejält åt pipsvängen. Då var det minsann inte så mycket tiddelipom längre. Det lärde mig vikten av att vara svag och sårbar. Men resan dit höll på att ta kål på mig.
21
Barn, barn, barn... Om någon hade berättat för mig – jag menar berättat på riktigt – hur det är att ha barn, så hade jag aldrig kommit till skott. Livet Med Barn är oerhört annorlunda än Livet Utan Barn, och för egen del var jag inte beredd på förändringen. Ingenting på föräldrautbildningen nämnde något om att livet skulle ställas på huvudet. Inte stod det i böckerna jag läste heller. Där var man helt upptagen med att diskutera overallens fördelar jämfört med byxor och tröja – alltså på en helt annan nivå. Jag tror det eventuellt är en plan... Kanske är det så, att detta är en väl bevarad hemlighet. En komplott (kanske på riksnivå), för att se till att folk verkligen bidrar till befolkningsutvecklingen. Om folk verkligen visste hur det var, skulle det inte födas så många barn, det är jag övertygad om. För vi som föddes på 70-talet var vana att ha fokus på oss själva. Våra föräldrar, 40-talisterna, brukar kallas generation narcissism. Vi, deras barn, lärde oss snabbt antingen att inte vara i vägen, att vara självgående – eller så blev vi precis som de. Vi blev självständiga, men också värdelösa på att be om hjälp. När jag blev mamma var jag helt inkörd på mitt eget sätt att leva. Äta frukost och ett mål lagad mat per dag. Sova lite någon gång på dygnet, när det passade. Jobba mycket, på oregelbunden arbetstid. Umgås med vilka jag ville, när jag ville, på vilket sätt jag ville. Kunna följa impulser varje dag; vart jag skulle gå, vad jag skulle äta, hur jag planerade min tid. Livet gick helt enkelt oerhört smidigt. Mannen och jag samordnade oss ibland, och annars sågs vi väl när vi sågs. Och så kom då detta barn. En vacker och stillsam pojke. Man får vad man klarar av, säger de. Med tanke på hur fin och lugn och klok han var, klarade vi nog inte av så mycket... Ändå ställdes hela världen på ända. Plötsligt bestämde detta lilla knyte allt! 22
Han skulle äta varannan timme, inte sova så värst mycket (och inte när jag ville vila), komma ut i frisk luft, bajsa 11 gånger per dag och spy ner sig åtminstone två gånger. Hela livet förändrades! I början var jag arg. Inte nog med att jag var mjölkko och bajsrensare på heltid, jag hann varken duscha eller gå på toa mellan varven. Med fett hår hängande i ögonen, svetten klibbande under armarna av allt kånkande på Buddha-bebisen och kläder från 1900-frys-ihjäl (som inte passade längre) undrade jag: När ska jag hinna bli jag igen? Senare blev jag ledsen. Den här mammakvinnan som jag låtsades vara var ju inte jag. Borta var mitt impulsiva liv. Buddha-bebisen ville minsann ha allt på bestämda klockslag. Äta, skita, sova, äta, skita, sova. Man fick vara glad om man lyckades klämma in en bilresa till närmaste by för att handla. Och vad man än skulle företa sig, var det plötsligt ett Projekt. Att bara packa för en halv dag på stan kunde ta 30 minuter. Och under tiden hade Buddha-bebisen bajsat och blivit hungrig igen... Lättast var förstås att sitta hemma och uggla, men då kände jag mig som en fånge. Borta var idén med att följa sin inre klocka. Det dröjde nog minst 3 år innan jag kände hunger. Bäbisar äter ju hela tiden, och det är lätt hänt att man själv också hänger på... Frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, kvällsmat, mellanmål. Jag var mätt hela tiden fastän ingenting smakade. Borta var nattsömnen. Att amma varannan timme varje natt är inte toppen varken för skönheten eller humöret. Lägg lite falsk krupp till det, med vaknätter på balkongen, och en sparkande Buddha-bebis på MIN SIDA i sängen, så har du bilden klar för dig. Borta var jobbet – och med det också självförtroendet. Jag hade byggt upp min personlighet på vad jag gjorde, det vill säga vad jag presterade. När det inte längre fanns möjlighet att prestera, var jag plötsligt ingen. Att kunna byta blöjor jättesnabbt räckte liksom inte. Vad värre var: Jag hade inget eget värde. Det enda jag var bra till, var som "värdträd" för den lilla Buddha-bäbis-parasiten.
23
Borta var halva umgängeskretsen, den utan barn. De ville inte längre träffas – det är ju så jobbigt med barn. "Du sitter ju inte ner och hinner aldrig prata, bara passar upp på bäbisen. Ring mig när du har mer tid." Japp – om 20 år då? Jag vill här passa på att göra ett inlägg: JAG ÄLSKADE MIN BUDDHA-BEBIS! Det är bara det att jag inte riktigt tyckte att det räckte att vara hans mamma. Bara. Hela tiden. Det är helt enkelt inte riktigt jag. När jag lyfte några av dessa funderingar (i recenserad form) på Barnavårdscentralen, ville de ge mig piller. Jag hade en förlossningsdepression. Minst. Fast jag trodde nog mer att jag bara var omogen. Och det hade de inga piller för. När jag berättar delar av mina upplevelser för folk som ännu inte har skaffat barn, blir de förskräckta. "När man lyssnar på dig, känns det som om man aldrig ska skaffa barn." Tja, vad ska jag säga? Jag tycker faktiskt att det är fantastiskt härligt att ha gjort den resan, men jag hade varit lyckligare om jag hade förberett mig bättre på den. Man kanske skulle skriva en bok: 100 saker att tänka på innan du skaffar barn. Fast då kanske det inte bleve så många ungar.
24