9789185763160

en grrrroman

m an dari n s tu n der Lilian B채ckman

2008.

en månad kvar till julafton. Zeb är smal. Han är så innihelvete smal och Bruce är dummare än vanligt mot honom. Direkt elak. När Zeb har gosat in en plats kommer Bruce och både biter och stöter bort honom. Vi har beställt tid hos veterinären för att kolla varför Bruce är dum mot Zeb. Och så kan vi passa på att vaccinera dom. Zeb har inte ätit bra dom sista två veckorna. Det är säkert hans tandsten.

Det blir jobbigt om dom påtalar det igen. Zeb kissar mycket också. Vi kanske får byta ut fodret, och veterinären kommer definitivt att säga nått om tandstenen.

Det är årets första snöstorm ute och sommardäck på bilen, så det får bli taxi. Vi sitter i vänthallen och Bruce går omkring och kindmarkerar. Vi får komma in i ett undersökningsrum, men det är för litet så vi byter till ett större. Veterinären kommer in. Tittar på Bruce och säger : Frisk katt. Tar ut Zeb från korgen. Vi berättar om kräkningar, kiss och att Bruce är elak mot honom. Hon lyfter på Zebs skinn och konstaterar att han är uttorkad. Lyssnar med stetoskopet och säger att han har blåsljud på hjärtat, säger : Den här katten är mycket sjuk.

20081124

Men tandstenen och fodret, tänker jag, varför säger hon inget om dom. Vi ska ju bara byta foder för helvete. Hon säger att vi måste ta prover på Zeb. Jag är inte med. Dom sätter en tratt på Zebs huvud för att kunna ge honom en spruta. Jag får hålla i honom i en filt, men klarar det inte. En djursjukvårdare håller i honom och en annan rakar hans ben och tar blodprov. Zeb gillar inte att vara hos veterinären. Han gillar att ligga hemma på filten med lammtryck, den som mamma och pappa köpte på Gotland.

Vi sitter i väntrummet och väntar. Veterinären kommer tillbaka och berättar att Zeb har kronisk njursvikt och mindre än 25 procent kvar av njurarna. 620 i nått värde som normalt ska ligga på 160 ! Dom vill döda honom på en gång.

Jag går inte med på det. Aldrig ! Veterinären säger att Zeb har en till två veckor kvar att leva. Vi måste lova att avliva honom under dom veckorna. Det kan ha betydelse att han är inavlad, en äkta motherfucker faktiskt. Det var sonen som satte på morsan. Dubbelt dåliga gener.

Jag köper den mjukaste mjukmaten som finns och gråter när jag betalar. Jag gråter hela vägen hem. Zeb ser ut som en kamel, fast på ena frambenet. Hans dropp har ramlat ner där. Han är glad och äter av mjukmaten. Jag känner mig

snål. Han får inte mjukmat så ofta. Zeb har sin matplats till vänster om mitt tangentbord. Det blev så när Bruce åt upp hans mat. Då fick han den säkraste matplatsen, hos mig.

Men nu ska han dö. Dö, dö, dö. Döden håller sakta men säkert på att slicka i sig ännu en älskling.

Jag gråter i mörkret och bannar mig själv. Varför har jag inte märkt nått ? Varför har jag låtit hans sjukdom gå så långt ? Jag kanske gråter över allt ont i hela världen. Jag kan inte jobba, bokomslagen och illustrationerna får vänta. Och den där festen, jag vill inte ha den på lördag. Jag kan inte ha fest här, det är lika omöjligt som amen i moskén. Jag hatar döden. Men Bruce går fri, han har reagerat som en normal katt som inte vill ha sjukdom i boet. Varför tog jag inte hans beteende på allvar, varför kollade jag inte upp det ? Hade en bokrensning för några veckor sen och tänkte kasta alla kattböcker med sjukdomar i. Eftersom våra aldrig skulle dö. Jo, men dom skulle aldrig dö nu.

Magnus orkar inte höra min gråt, går ut och lägger sig i soffan. Jag skriker : Ska du lämna mig nu när det är så svårt ?

20081125

löningsdag. Det går inte. Från att ha varit en i princip vanlig veterinärkontroll med årsvaccin och en vanlig tillsägelse om tandsten och kanske byte av foder till att bli ett dödsbesked utan vaccin, för det behövdes inte längre. Jag vet inte om djur blir chockade, jag blev det.

Ringer en veterinär som avlivar hemma. Tänker på människors rätt att få välja att dö. I djurens värld, jag menar i människornas värld, avlivas ju även friska djur. Det är bra för Bruce om han får se Zeb död. Djur måste se den döda, annars fattar dom inte att den är död. Jag gråter när jag pratar med veterinären, beställer en tid till på torsdag. Då håller jag mig inom ramen av schysthet.

Mamma kommer. Zeb gillade min mamma och hon ville ha honom. Vi tänkte nästan ge honom till henne i höstas, men det gick inte. Jag kunde inte ge bort Zeb. Och nu har en jävla död kommit i stället. Jag gråter och tvättar i tvättstugan. Hittar mer än fem kräk på olika ställen hemma.

Tittar på den lilla smala röda katten och gråter. Springer ner och lägger i vittvätt, kommer tillbaka, Bruce ligger på Zebs uppvärmda plats. Zeb ligger i korgen, Zeb lägger sig på konstiga ställen på golvet. Han är iskall. Jag gråter så mycket att hela huvudet skakar inombords. Snoret rinner.

Grönt kräk från Zeb. Han går in på kattoaletten och kräks.

Mamma säger att vi måste påskynda avlivningen. Du ser, han mår inte bra. Jag tvättar också Zebs korgtyg, så att han ska ha det fint dom sista dagarna. När vi var hos veterinären såg jag en pälsänger i korgen. Det är därför jag gör rent, superrent. Ringer till vår vanliga veterinär och säger att vi måste komma i dag. Vi kan inte vänta på torsdagens hemdödarveterinär. Dom har en tid klockan tre och jag tar den.

Ringer till Magnus och försöker säga att han måste försöka komma hem tidigare, då står Zeb på alla fyra och kissar ner mattan. Han försöker inte ens krafsa undan kisset. Zeb försöker dricka vatten. Men det går inte. Jag går fram och försöker hjälpa, men vet inte hur man gör. Jag får panik.

Men drick, drick då Zeb. Driiiiiiick ! Försök att stanna kvar hos mig. Ringer veterinären igen och försöker få fram att vi måste komma tidigare än tre. Dom säger att vi får komma när vi vill, dom gör i ordning ett rum. Zeb ligger redan i korgen och jag försöker säga till Bruce att det här är sista gången du ser Zeb. Alla försök är finito.

Tårarna forsar. Taxin dröjer och Zeb är redan kall. Vill bära upp honom hem igen, räkna tillbaka till i somras eller förrförra gången vi var hos veterinären. Varför såg dom inget då ? Det snöar ute, jag skiter i om taxichauffören kör av vägen på Alviksbron.

I det lilla rummet ligger en vit filt på britsen. Vi tar ut Zeb från korgen och veterinären tittar på Zeb och pratar med honom. Säger att dom aldrig skulle ha lämnat honom till oss om dom hade vetat att det skulle gå så här fort. Djursjukvårdaren börjar raka Zeb. Han gör inget motstånd. Det är ett blåmärke på frambenet och han ser ut att redan vara rakad där. Kan det vara Bruce som gjort det blått ? Hon rakar det andra frambenet. Sätter i kanyl nummer ett, den med bara sömnmedel. Zeb ligger på mage med framlutat huvud. Nosen ligger i filten och jag håller hans små fuktiga tassar. Dom med rosa trampdynor. Jag gråter, jag hatar döden. Jag frågar om vi måste ta spruta nummer två. Kan vi inte bara sluta här och åka hem igen ?

Dödensjukvårdaren tittar på mig och säger att det här är bäst för Zeb. Mamma och Magnus står bredvid, dom säger likadant. Faen jag skiter i vad som är bäst för honom. Fast det gör jag inte. Dödensjukvårdaren säger att han fortfarande har fin päls. Zeb sover lätt nu, snart är han borta. Hon lägger ner honom på sidan och börjar med dödenmedlet, spruta nummer två. Det är grönt. Bara för att dom aldrig ska ta fel, en säkerhetsgrej. Den Gröna döden. Jag tänker att hela det här är fel. Ni gör fel. Han har ju bara tandsten.

Fattar ni inte. tandsten, och behöver kanske nytt foder.

Dödensjukvårdaren lyssnar så att inte hjärtljudet finns kvar. Då klockan är tio över två ringer det på min mobil.

Det ringer sällan på min mobil, för jag hatar mobiler. Att jag är så dålig att jag inte har stängt av den när vi ska döda Zeb. Vilken hädelse. Och jag är så puckad att jag svarar.

Som tur var är det Maria och hon vet att Zeb är sjuk, för jag skickade ut ett mejl där jag berättade att han hade en till två veckor kvar att leva. I verkligheten var det inte ens ett dygn.

Magnus går ut. Jag och mamma stannar kvar, jag kramar Zeb hela tiden, känner på hans tunga, på tanden och pussar hans päls. Den är fortfarande len. Den kunde döden inte ta.

Fuck you döden ! Jag vill ta hem Zeb, jag vill stoppa upp honom. Jag blir ensam med honom, tar hans päls som dom rakade av. Precis som om det blir bättre då. Som om det underlättar min sorg. I åtta år fick vi ha honom. Han skulle ju bli 14–15 år, det stod så i alla böcker.

Hemma löper tankarna amok. Gick hans hjärta sönder på nyårsafton 2000, när jag tvingade med honom ut för att titta på fyrverkerierna ? Jag ville ha med honom överallt.

Zeb var mitt livselixir. Jag har aldrig haft barnlängtan. Jag har alltid velat ha katt. Så när jag efter 13 års väntan skaffar en katt och döper honom till Zeb Macahan då är det på riktigt, så innihelvete.

Jag skriver ett mejl och trycker på send : Det gick fortare än vad alla någonsin kunnat ana. Hemdödardoktorn var beställd tills på torsdag, men med tanke på hans vingliga ben, okontrollerade kissningar, kräkningar och en törst som inte gick att släcka tog vi beslutet att inte låta Zeb lida. Klockan 14.10 fick han en dödenspruta. Efteråt var hans päls lika len som när han levde.

Jag vet ingen katt som gjort så många bokomslag som han, vet ingen katt som ätit bredvid datorn, alltid till vänster om tangentbordet. Vet ingen katt som har kunnat hoppa upp på den höga paneldivanen som han. Och jag vet ingen annan katt som alltid kommer att vara den ständiga sekrereteraren gällande replaymejl. Att han fortfarande är det.

Jag är för jävla ledsen faktiskt, för han var en fin typ som jag träffade nästan varje dag i åtta år. Och ni som fick träffa honom, grattis till att ni fick det.

Mjaou Lilian och Bruce på kontoret Och Magnus såklart

Jag kan inte äta på kvällen, jag kan inte ens ta till mig Bruce, han som gjort allt rätt. Han som vi skulle ha tagit på allvar.

Han hade rätt hela tiden. Jag vill bara ha Zeb. Ligger vaken och gråter. Magnus håller om mig. Jag gråter så att dräglet rinner ner på kudden. Till slut somnar jag.

I dag gråter jag ännu mer. Skriver på min facebooksida att Zeb är död. Får några kommentarer om stöd och kram. Tittar mejl.

Bestämmer mig också för att jag inte ska gå Luciatåg hos bokuppdragsgivarna. Det som blivit en tradition, senast var jag en Elvis Presley-lucia. Det är över nu. Happy days ! På kvällen sätter bostadsgänget upp julgranen på innergården.

Jag är inte med.

20081126

På morgonen hör både Bruce och jag Zeb. Jag äter en mandarin. Grannen Kitty, även kallad granen, kommer in och » stör « min sorg. Hon säger att det är bra att störa sorgen. Att det är så man gör för att bygga upp sig själv.

Man kan störa sorgen genom att äta en mandarin. I dag är det villkorsändring på vårt bostadslån. Det känns inte. Fuck you bankkrisen ! Jag har sorg efter min katt. Sally och Lennart, också grannar, kommer med en blomma i kruka med hempåklistrade snäckor.

Jag har gråtit bort ett ryggskott. Min tårflod är uttårkad.

Mina tårkanaler är borta. Zeb kom med glädje i december och försvann i totalt mörker i den svartaste månaden på jorden.

Grannar, alltså granar. Vi kallar varandra för granar, till skillnad från mandarinförklaringen har jag ingen aning om varför. Kan vara ett sms-stavfel, kan vara att granar ger världen syre och jultomten nått att hålla i när hans paket är schlutt.

20081127

Bruce går omkring på arbetsbordet. Jag säger : Du är en fiiin katt. Hans våta nos nuddar min tinning. Jag biter lite i hans tatuerade öra. Libä-kontoret har världens hårigaste dator.

Nu ligger 7,2 kilo på min handled. Det är svårt att skriva.

20090223

fettisdagen. När jag går in och ska ändra texten i mitt automatiska mejlsvar så hittar jag det här från i hösta s: » Zeeeb, Zeeeeeb, är vår vd fortfarande på Bokmässan i Göteborg ? « » Näe, hon är i ett annat land, Zpanien. Där är det jättevarmt. « » När ska det bli varmt i Sverige igen ? « » Om typ åtta månader. « » Men bossen kommer väl hem innan dess ? « » Jaaa, och du kan zmz : a henne dygnet runt. « Alltid på Libäkontoret från medarbetarna Bruce Willis och Zeb Macahan

Kommer också på att det har gått tretton veckor sen Zeb dog.

Nittioen dagar. Allt blir så oändligt och ultimat sorgligt. Det spänner i bröstkorgen, men jag är inte tillåtande mot tårarna i dag. Tänk att han var en så innihelvete bra inspiratör. Tänk att han levde när jag ändrade detta senast. Bestämmer mig för att låta Zeb fortsätta stå som avsändare i dom automatiska mejlsvaren. Sakligt och vetenskapligt vet jag att han är min största replayinspiratör. Om fyra nätter byter jag ut pepparkakssnön mot gnistrande vit sandstrand.

20090224

mandarinstunder Copyright © Lilian Bäckman 2011 illustration, foto och grafisk form : Lilian Bäckman tryck : Bulls Graphics, Litauen 2011 isbn : 978–91–85763–16–0 x publishing ab www.xpublishing.se