__MAIN_TEXT__

Page 1


Av Kristina Ohlsson: Askungar 2009 Tusenskönor 2010 Änglavakter 2011 Paradisoffer 2012

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN 978-91-642-0408-0

© Kristina Ohlsson 2013 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Nina Leino PdeR® Omslagsfoto: Getty Images/Bloomberg Tryckt i Finland hos Bookwell 2013


***

R

ä d s l a n ko m m e d mörkret. Han hatade nätterna. Avståndet mellan hans eget rum och tryggheten som hägrade i föräldrarnas kändes oändligt långt. Många var de gånger då han hellre gömde sig under täcket än vågade sig ut i den nedsläckta korridoren utanför sovrumsdörren. Han märkte på sin mamma att hans nattskräck bekymrade henne. Det hände att han skrek högt när han drömde mardrömmar. Då kom hon alltid springande. Strök honom över pannan och viskade att allt var bra. Tände lampan på nattduksbordet och drog upp rullgardinen i hans fönster. – Det finns ingenting här, David. Ingenting som kan göra dig illa. Titta så får du se. Och så ville hon det som alla föräldrar vill. Att han skulle titta själv. Se att det inte fanns några faror där ute. Men David var inte rädd för sådant som gick att se med blotta ögat. Han var rädd för sådant som inte gick att uppfatta förrän det var för sent. För faror som rörde sig med mörkret som beskyddare och med tystnaden som sällskap. David var rädd för faran som inte gick att skydda sig emot. Det var Avital som berättade det för honom. Berättade om pojken som hatade barn och som väntade på dem i det karga landskap som bredde ut sig kring byn där de bodde. Han kallades Papperspojken. – Han sover på dagen och vaknar när solen går ner, viskade Avital en dag när de gömde sig i hans trädkoja för att David inte skulle behöva gå hem. Då väljer han ut ett barn som han vill ta och så gör han det. David kände hur magen drog ihop sig. – Hur väljer han? viskade han. – Det vet man aldrig. Det enda man vet är att ingen går säker.

5


David försökte svälja sin rädsla. – Du bara hittar på. Trädkojans golv var så hårt och vinden alldeles för kall. Han hade bara shorts och en kortärmad tröja på sig och kände att han började frysa. – Det gör jag inte alls! Avital hade alltid varit den djärve av dem. Aldrig rädd och alltid redo att ta strid för vad han tyckte eller ville ha. Men han var också en god vän. Det hade Davids pappa sagt flera gånger. Att Avital skulle bli en bra man och en god soldat när han blev stor. En sådan som gjorde rätt och inte fel, som ställde upp för sina vänner och för sitt folk. Vad pappa tänkte om David sa han inte, men David trodde att det var något annat än det han tänkte om Avital. – Han kommer om natten när vi sover. Han väntar utanför fönstret och när vi minst anar det, kommer han in och tar oss. Så passa dig för att sova med fönstret öppet, sa Avital. De orden satte sig som spikar i Davids huvud och blev omöjliga att dra ut. Fönstret måste hädanefter vara stängt. Men när sommaren kom och den torra hettan rullade in över landet fick mamma nog. – Man kan bli sjuk av värme, David. Du måste släppa in den svalare nattluften. Han lät henne öppna fönstret och sedan väntade han på att hon själv skulle gå och lägga sig. När huset blivit tyst, smög han upp och stängde det igen. Först då kunde han somna. Fast riktigt säker var man ändå inte. Det förklarade Avital en tid senare. – När han blir arg, blir han stark, sa han till David. Då finns det inga dörrar, inga väggar och inga fönster som kan hålla honom borta. Det enda man kan göra är att hoppas. – Hoppas på vadå? – Att han väljer någon annan. Det avgjorde saken. Efter det blev Davids rädsla för att sova ensam

6


större än den skräck han kände inför tanken på att ta sig bort till föräldrarnas sovrum. Varje natt smög han in till dem. De enda gångerna han blev avvisad var när hans lillasyster hann före. – Kom min vän, viskade mamma och så fick han krypa ner under hennes täcke. Men han sov inte. Inte mer än enstaka timmar i gryningen och det skapade nya problem. Han hade nyss börjat skolan och nu somnade han på lektionerna. Lärarna blev oroliga och ringde till hans föräldrar som tog honom till doktorn. – Pojken är utmattad, sa läkaren. Låt honom vila några dagar så blir han som ny igen. David fick stanna hemma från skolan och Avital kom med läxorna och berättade vad de gjort under dagen. David önskade att fröken skickat någon annan. Han hade försökt undvika Avital så att han inte skulle berätta fler hemska historier. Men det var som om det inte var meningen att han skulle komma undan. Precis när Avital dragit igen blixtlåsen på sin ryggsäck och reste sig från Davids sängkant för att gå hem, sa han: – Har du sett honom än? Om nätterna? David skakade häftigt på huvudet. – Jag tror han kommer snart, sa Avital. Det skulle dröja innan han fick rätt. Hela decennier hann passera. David och Avital lämnade byn de vuxit upp i och hamnade som genom en slump på samma kibbutz. Sedan kom han. Papperspojken. Ett barn försvann från kibbutzen. I tio dagar och tio nätter sökte de vuxna tillsammans med poliser och militärer efter honom. Till sist fann man hans kropp, så illa tilltygad att man inte ville berätta för de andra barnen vad han råkat ut för. Men de visste ändå. David och Avital, vuxna män vid det här laget, såg på varandra och möttes i ett tyst samförstånd. De visste vad pojken råkat ut för. Det var Papperspojken som tagit honom. Och det var bara en tidsfråga innan han skulle komma tillbaka.

7


SLU T E T Fragment I


K

v i n n a n s o m ä n n u inte vet att helvetet väntar runt hörnet går med bestämda steg på trottoaren. Snö faller från den mörka himlen och lägger sig som frusen änglagråt på hennes axlar och huvud. I handen håller hon ett violinfodral. Dagen har varit lång och hon vill hem. Hem till sin familj. Till barnen som sover och till maken som väntar med vin och pizza. Kanske känner hon till och med en känsla av frid. För ett drama som pågått under lång tid verkar ha nått sitt slut. Inte förrän nu känner hon hur det tyngt henne. Att få lägga det bakom sig kommer att förändra så mycket. Hennes steg är långa och hon går snabbare när hon närmar sig sina kvarter. Där ska hon tillåta sig själv att komma till ro. Återhämta sig. Samla kraft. Hon längtar och går ännu fortare. Så hör hon det. Ljudet som skär genom vinterns tystnad träffar henne med samma kraft som ett hammarslag. Höga sirener och mängder med blåljus. Motorerna vrålar när de kommer ikapp henne och sedan vräker sig förbi. Och med ens vet hon vart de är på väg. Hem till henne. Hon springer det fortaste hon någonsin gjort. Hon springer för livet och hon rör sig mot döden. Stegen blir tysta mot snön och hennes andedräkt blir till tjock rök. Hon rundar ett sista gathörn och ser det blåa ljuset flämta mot närliggande huskroppar. Det är folk överallt. Män

11


och kvinnor i uniform, på trottoarerna och ute i gatan. Höga röster och upprörda ansikten. Någon gråter öppet och ytterligare någon skriker åt en bilförare att han får för fan parkera någon annanstans. Så får de syn på henne. Hon är ett godståg på raksträcka, omöjlig att hejda. Någon gör ändå ett försök men missar henne med en millimeters marginal. Hon kastar sig in genom den öppna porten och rusar uppför trapporna. Och där tar det stopp. Smällen när hon dånar in i den andres kropp blir hård och hon faller mitt i ett trappsteg. Försöker ta sig upp men hålls nere av armar som inbillar sig att de är starkare än en hotad mors. – Du får inte gå in just nu. Om du väntar lite… Men hon väntar inte. Utan att själv förstå hur det går till fäller hon honom med ett enda slag mot skrevet, reser sig och springer vidare. Hör hans röst eka i trapphuset: – Jag missade henne! Ta henne! Snart är hon uppe för alla trappor. Snart står hon vid sin egen dörr. Snart ska hon få veta vad som hänt. Att hennes man och barn är döda. Att ingen finns kvar. Tyst kommer hon att stå på tröskeln till rummet där de vilar, se den febrila aktivitet som pågår omkring dem för att rädda vad som räddas kan, trots att allt är för sent. Och det är så alla som är där kommer att minnas den scenen. Att hon stod tyst i dörröppningen med snö på kappan och en violin i handen.

12


T I D IG A R E


Fรถrsta dagen Onsdag 25 januari, 2012


T

vå u p p d r a g h a d e Efraim Kiel haft med sig. Det första var att identifiera och rekrytera en ny säkerhetschef till en av de judiska församlingarna i Stockholm, Salomonförsamlingen. Det andra valde han att inte tänka så mycket på. När båda genomförts, skulle han åka hem till Israel. Eller vidare. Han visste sällan hur långa hans resor skulle bli. Det borde inte ha varit så svårt. Det brukade inte vara särskilt svårt. Hur många gånger hade han inte sänts iväg på liknande uppdrag? Många. Och hur många gånger hade han stött på motsvarande svårigheter? Inte en enda. Salomonförsamlingen i Stockholm hade själv vänt sig till kontakter i Jerusalem. Det hade inträffat en rad oroväckande incidenter det senaste året. Församlingen hade varit föremål för upprepat sabotage. I flera fall hade det varit tal om rena attentat och de hade även riktat sig mot församlingens skola. Varför säkerhetsläget förändrats i just Stockholm visste man inte, och det var inte heller intressant. Vad som var viktigt var att se över hur säkerheten kunde förbättras. Man hade kommit fram till att en del av lösningen var att anställa en bättre kvalificerad säkerhetschef. Det hade blivit Efraims uppgift att få fram en sådan. Efraim visste vad han ville ha. En god ledare. För att ett team skulle fungera var det viktigt att det hade en tydlig och handlingskraftig förgrundsgestalt. Någon med integritet och känsla för prioriteringar och strategiska beslut. Men framför allt måste ledaren vara en respekterad sådan. Inga meriter i världen kompenserade för sidor som framkallade förakt hos dem som ledaren var satt att styra och samordna.

17


Hittills hade de haft svårt att hitta en person som besatt alla dessa kvaliteter. Alltid var det något som saknades. Oftast integritet och tillräckligt med operativ erfarenhet. Sökande efter sökande till tjänsten föll bort. Och nu höll tiden på att rinna ut för Efraim Kiel. – Vi har ju en kandidat som är idealisk för uppdraget. Varför kan vi inte ta honom? Frågan kom från Salomonförsamlingens generalsekreterare som satt mittemot Efraim. – För att han inte kan tillträda tjänsten förrän till sommaren, sa Efraim. Det är för sent. Ni kan inte vara utan säkerhetschef i ett halvår. Det går bara inte. Han vände blicken mot fönstret och såg på snön som föll från himlens mörka moln och pudrade marken vit. Stockholm i januari var mycket olikt Tel Aviv. Där hade han suttit ute och druckit vin bara några kvällar tidigare. Svenskarna hade förstås sina egna seder och ritualer. Efraim hade förstått att det hände att de satt i snön och grillade korv och drack varm choklad. Om man bortsåg från att han inte åt fläsk, och att han för övrigt heller inte skulle få för sig att blanda mjölk och kött, tyckte han fortfarande att det var en fånig tradition. – Vi måste hitta någon annan, sa han och ansträngde sig för att hålla en diplomatisk ton. Någon med bred erfarenhet som kan börja omgående. Generalsekreteraren fingrade på ansökningarna som han hade framför sig. Det var inte särskilt många som sökt tjänsten, men rent numerärt borde det ha varit ett tillräckligt underlag för rekrytering. Efraim visste att generalsekreteraren haft mycket att stå i den senaste månaden. Både församlingen och Salomonskolan hade flyttat till nya lokaler i fastigheter belägna mittemot varandra på Nybrogatan. Det hade inte varit en lång flytt, tidigare hade de hållit till på Artillerigatan, men den hade ändå kostat tid och energi. Bäst för alla vore om de fick komma till ro. Om bara deras favoritkandidat kunnat tillträda tidigare. Efraim var i och för sig inte helt ointresserad av en lösning som innebar att tjänsten tillsattes tillfälligt fram till sommaren, men de måste fortfarande ha en solid kandidat. En församling utan säkerhetschef var en naken och sårbar sådan.

18


Utan att kunna förklara det hade Efraim den bestämda känslan av att just den här församlingen inte skulle klara sig särskilt länge. Rastlöst sträckte han sig efter ansökningshandlingarna. Han kunde dem utantill vid det här laget. – Det kom faktiskt in en ansökan till idag, sa generalsekreteraren tveksamt. Eller flera stycken. Från en konsultfirma som specialiserar sig på strategiskt säkerhetsarbete. Efraim höjde på ögonbrynen. – Jaså? – Jag vill hävda att bara en av kandidaterna skulle kunna vara aktuell. Men dels kom ansökan för sent och dels vet jag inte riktigt om personen i fråga är lämplig. Att ansökan kom för sent tyckte Efraim var ovidkommande, men lämplighetsaspekten var mer intressant. – Varför är han olämplig? Eller hon? – Han. Det är en han. Och han är inte en av oss. – Du menar att han är en goj? – Ja. Således en icke-judisk kandidat till tjänsten som säkerhetschef för en judisk församling. – Varför nämner du hans ansökan om han ändå inte passar oss? Generalsekreteraren svarade inte utan reste sig och gick ut ur rummet. Han kom tillbaka med en pappersakt i handen. – För att han har vissa kvaliteter och erfarenheter som gjorde mig nyfiken, framför allt om vi skulle behöva tillsätta tjänsten tillfälligt. Och där står vi som bekant nu. Jag kollade upp hans bakgrund och fann flera saker som är viktiga. Hårda pappersark bytte händer och en ny idé tog form. – En före detta polis som närmar sig fyrtio. Fru och två små barn. Bor ute i Spånga, de flyttade ut ur stan i samband med att han blev av med jobbet. Gjorde värnplikten hos kustjägarna och verkar sedan ha flirtat med tanken på att bli officer, för han dröjde sig kvar i militären. Sedan kom han in på PHS och avancerade snabbt inom polisen. Blev rekordung befordrad till kriminalinspektör och slapp undan med bara ett fåtal år i yttre tjänst

19


innan han handplockades till en särskild utredningsgrupp vid Stockholmspolisen. Den som leddes av en kriminalkommissarie vid namn Alex Recht. Efraim såg upp från pappren. – Alex Recht. Varför känner jag igen det namnet? – För att han figurerade en del i tidningarna i höstas i samband med flygplanskapningen. Hans son var styrman på planet. – Just det. Efraim nickade för sig själv. Flygplanskapningen hade varit omskriven även i israelisk press. Han riktade åter fokus på pappren han hade i sin hand. Informationen som generalsekreteraren rabblat upp stämde med vad mannen själv uppgivit i sin ansökan. En uppgift saknades det dock svar på. – Du nämnde att han sparkats från polisen. – Ja. – Och ändå kan du tänka dig att anställa honom? Förstår du inte att man måste skämma ut sig rejält för att bli av med polisbrickan i ett land som Sverige? Jodå, det förstod generalsekreteraren. – Jag skulle vilja hävda att det finns särskilt ömmande omständigheter i det här fallet. – Berätta. Generalsekreteraren gjorde en konstpaus. – Han förlorade brickan efter att ha skjutit sin brors mördare i tjänsten. Efraim såg länge på generalsekreteraren innan han tittade på mannens ansökan igen. Peder Rydh. Kunde han vara mannen som församlingen behövde? Då avbröts de i sitt samtal av generalsekreterarens assistent som knackade på dörren, öppnade den och klev in. – Ni måste komma, sa hon. Det har hänt något förfärligt. De ringer från Salomonskolan och säger att en förskolelärare blivit skjuten.

20


L

a r m e t f r å n S a l o m o n s k o l a n på Östermalm gick först inte att förstå. En förskolelärare hade blivit skjuten. Inför barn och föräldrar. Sannolikt av en krypskytt som måste ha befunnit sig på ett tak på andra sidan gatan. Obegripligt. För kriminalkommissarie Alex Recht var Salomonförsamlingen en okänd värld. Det enda han visste var att den var en av Stockholms judiska församlingar. Han förstod inte varför fallet med den skjutna lärarinnan hamnade på hans bord. Om brottet var antisemitiskt borde det utredas av rikskrims särskilda team som sysslade med hatbrott. Kanske borde till och med Säpo kopplas in. Men varför Alex arbetsgrupp, ny som den var och ännu inte redo för större utmaningar? Dessutom – och än viktigare: Vem hade anledning att skjuta en förskolelärare i dagsljus inför en samling vuxna och skolungar? – Hennes nye sambo, sa Alex chef och slängde en datautskrift på hans skrivbord. Detta är inget hatbrott även om det redan står så i tidningarnas nätupplagor. Det här är kopplat till grov organiserad brottslighet och om du lyfter på några stenar är jag säker på att du kommer att se att stackars fröken som fick ett skott i ryggen inte är hälften så ren som snön hon vilar i. Alex plockade upp datautskriften som var ett utdrag ur brottsregistret. – Är det här hennes sambo? – Japp. Alltför bekanta ord trängdes på pappret. Narkotikabrott. Olaga hot. Hot mot tjänsteman. Våldsamt motstånd. Grov stöld. Väpnat rån. Koppleri.

21


– Har vi hittat någonting på fröken själv? – Inte ett piss. Hon förekommer inte ens i misstankeregistret. – Då kan hon trots allt vara vit som snö och bara en kvinna med sällsynt dåligt omdöme. Och otur. – Jag lämnar det åt dig att utreda. Ta reda på om detta handlar om henne eller hennes kille. Eller möjligen båda. Och gör det fort. Alex lyfte blicken från pappret. – Har vi bråttom? – Salomonförsamlingen är en mycket driftig aktör i säkerhetsfrågor. De kommer inte att invänta våra svar om de inte kommer tillräckligt snabbt, utan dra igång sin egen utredning. Hur som helst kommer de att kräva ett stort polisiärt engagemang och dessutom göra det offentligt. Alex strök sig över hakan. – Fast inte om vi berättar att deras fröken levde tillsammans med en tungt kriminellt belastad man? sa han. Då kommer det snarare att se ut som om de rekryterar potentiellt farliga personer och det kan ju inte vara bra för deras varumärke. Hans chef var redan på väg ut ur rummet. – Precis. Så se till att sätta dig i kontakt med dem så fort som möjligt. Åk över och snacka med dem. Och ta med dig Fredrika. – Hon är ledig i eftermiddag, sa Alex. Men jag ringer henne ikväll och drar vad som hänt. Chefen rynkade pannan. – Det där bestämmer du förstås själv, men finns det inte skäl att ringa och be henne avbryta ledigheten? Om hon är i stan, förstås. – Visst är hon i stan, sa Alex. Och visst kan jag ringa henne. Men hon lär inte svara. – Har det hänt något? – Hon repar med orkestern. – Orkestern? Vad spelar hon för något? – Violin. Och det har jag förstått att hon mår bra av, så det ändrar vi inte på. Efter att ha varit borta från polisen i snart två år var Fredrika Bergman äntligen tillbaka. På Kungsholmen. Hos Alex. Där han hela tiden tyckt

22


att hon borde vara. Inte tänkte han börja bråka om några speltimmar hit eller dit då. Han fick påbörja ärendet själv. Läraren hade levt med en man som tilldragit sig många faror. Det var en given ingång för utredningen. – Förklara för mig varför jag ska ha det här, sa Alex. Jag sysslar inte med grov organiserad brottslighet. – Östermalmspolisen har bett om förstärkning på utredningssidan, sa hans chef. Jag har lovat att du ska ge dem ett handtag. Om kopplingen till grov organiserad brottslighet går att styrka, skickar du bara ärendet vidare till rikskrim. Så enkelt det lät. Bara skicka ärendet vidare i systemet. Fan visste hur enkelt det skulle bli. Alex mindes den förra unika utredningsgruppen han lett. Den hade flutit som en manet mellan rikskrim, länskrim och Stockholmspolisen. På pappret tillhört Stockholmspolisen men i realiteten tjänat flera herrar. Alex hade gillat det. Om han fick bestämma, skulle den nya gruppen inte bli annorlunda. – Jag skickar ut en radiobil för att plocka in hennes sambo om han är hemma, sa Alex. Jag vill höra vad han har att säga och utesluta honom som misstänkt. – Jag tror inte att det var han personligen som gjorde det, sa chefen. Det är för rått. – Jag håller med. Det luktar hämnd eller annan skit. Men lik förbannat måste vi prata med karln. Han om någon måste veta vems kula det var hon fick i ryggen.

23


B

a r a e n t i m m e hade gått sedan hon lämnade polishuset på Kungsholmen och begav sig till sin spelning. En timme, men nu fanns inte jobbet längre. Inte heller hennes familj eller vänner. Inte där och då. Inte i det vakuum som skapades när hon lade violinen tillrätta på axeln och låste fast den under hakan. Musiken bar henne som om hon fått vingar. Hon flög högt över alla de andra, låtsades att hon var ensam i universum. Det var en farlig tanke. Solister gjorde sig sällan bra i större ensembler. Men för ett ögonblick – ett enda förbannat ögonblick – ville Fredrika Bergman känna smaken av livet hon aldrig fick och se en skymt av kvinnan hon aldrig blev. Tredje veckan på den nygamla eran. Fredrika hade hela sitt vuxna liv sörjt den karriär som violinist som hon aldrig fick och heller aldrig skulle få. Och hon hade inte bara sörjt. Hon hade sökt med ljus och lykta efter en alternativ framtid. I ruinerna av allt som en gång varit hennes, hade hon vandrat runt som en förlorad själ och undrat vart hon skulle ta vägen. För som barn och tonåring hade hon levt för musiken. Musiken var hennes kall. Den förutan var livet inget särskilt värt. Det blir aldrig som man tänkt sig. Det kan bli bättre, men ganska ofta blir det sämre. Ibland kom minnet över henne. Lika ovälkommet som regn från en sommarhimmel. Minnet av en bil som fick sladd, kom över i fel körbana, krockade och voltade. Med barn i baksätet, föräldrar i framsätet och skidor på taket. Hon kom ihåg de våldsamma sekunder då allting slets sönder och tystnaden som följde. Ärren fanns kvar. Varje dag kunde hon se dem på sin arm. Vita linjer som vittnade om varför hon blivit oförmögen att öva det nödvändiga antalet timmar per dag. I förtvivlan och affekt

24


slängde hon violinen på det förgångnas kyrkogård och blev någon annan. Och nu spelade hon igen. Det var hennes mamma som hittat stråkensemblen åt henne. Sagt att ”Här Fredrika, har du din chans”. Som om Fredrika, som var gift med en tjugofem år äldre man och hade två små barn, hade en massa timmar över som bara låg och skräpade och väntade på att tas i bruk. Men den som söker han finner och sedan tre veckor fanns musiken åter i hennes liv. För första gången på tjugo år kände Fredrika någonting som liknade harmoni. Mannen och barnen gjorde sitt för att hennes hjärta skulle kännas helt. Jobbet fungerade. Så hade det aldrig varit tidigare. Det hade varit en stökig process att komma fram till det. Fallet med det kapade flygplanet några månader tidigare hade varit avgörande. Fredrika tvingades temporärt tillbaka till polisen av sin dåvarande arbetsgivare på justitiedepartementet. Och insåg var hon hörde hemma och ville vara. På polisen. Den första januari var hon tillbaka. Hos Alex Recht i en ny utredningsgrupp. Som i stort påminde om den som hon varit en del av för några år sedan. Så mycket var sig likt trots att så mycket var så annorlunda. Harmoni. Ett ord som skulle ha gjort henne illamående bara ett par år tidigare. Men inte nu. Nu hade det fått en ny betydelse, lade sig som bomull runt hennes själ och skapade gnistor i hennes ögon. Fredrika Bergman hade funnit frid. Åtminstone för stunden.

25

Profile for Smakprov Media AB

9789164204080  

9789164204080  

Profile for smakprov