9789147099504

S

Berglund, Larsson, Lundgren

k k

c cc c Att söka kunskap

c

Best.nr 47-09950-4 Tryck.nr 47-09950-4

– islamisk utbildning och pedagogik i historia och nutid ≈

c

c

högskola, Göran Larsson, docent vid Göteborgs universitet och Ulf P. Lundgren, professor em. i pedagogik vid Uppsala universitet. Övriga medverkande är Sebastian Günther, professor i arabiska och islamiska studier vid universitet i Göttingen, Tyskland, Ulrika ­Mårtensson, førsteamanuensis vid Norges Teknisk-Naturviten­ skaplige Universitet i Trondheim och professor Jan Hjärpe, profes­ sor em. i islamologi vid Lunds universitet.

Att söka kunskap

c

Bokens huvudredaktörer är Jenny Berglund, lektor vid Södertörns

Jenny Berglund Göran Larsson Ulf P. Lundgren

Liber

A

tt söka kunskap – islamisk utbildning och pedagogik i historia och nutid fokuserar på betydelsen av kunskap om islamisk utbildningshistoria i ett mångkulturellt samhälle.

I sex fristående kapitel ges en bred översikt av islamisk utbildning, från äldre texter om islamisk utbildningsteori och didaktik till den senaste klassrumsforskningen om islamisk religionsundervisning.

Frågor som rör religion, liberalism, makt och demokrati diskuteras ur såväl historiska, nationella som internationella perspektiv.

I den nya lärarutbildningen betonas utbildningshistoria samt vikten att belysa mer än bara det västerländska perspektivet, och den svenska skolan står inför utmaningen att vidga sina inter­ nationella utblickar. Både verksamma och blivande lärare behöver se skolan och sina studier i ett globalt och ett historiskt perspek­ tiv för ökad förståelse av internationella förhållanden och mång­ kulturella klassrum.

Att söka kunskap – islamisk utbildning och pedagogik i historia och nutid riktar sig främst till lärarstudenter men även till studenter på grundnivå i religionsvetenskap och angränsande ämnen samt till läsare med ett allmänt intresse av utbildning och lärande.

Red. Jenny Berglund Göran Larsson Ulf P. Lundgren

Att söka kunskap – islamisk utbildning och pedagogik i historia och nutid

¢ liber

ISBN 978-91-47-09950-4 © 2010 Författarna och Liber AB S. Günthers artikel s. 9–40 : Originaltitel ”Be Masters in that You Teach and Continue to Learn: Medieval Muslim Thinkers on Educational Theory”.

Källa: Comparative Education Review, v50 n3 p367-388 Aug 2006. Utgivare: University of Chicago Press, Chicago.

förläggare: Anna Maria Thunman redaktör: Eva Sundmyr projektledare: Maria Emtell översättning s. –: Per Larson grafisk form och omslag: Birgitta Dahlkild produktion: Jürgen Borchert

Första upplagan 1 repro: Repro 8 AB, Stockholm tryck: Sahara Printing, Egypten 2011

kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner/universitet.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig erlägga ersättning till upphovsman/ rättsinnehavare.

Liber AB, 113 98 Stockholm. tfn 08-690 90 00 www.liber.se Kundservice 08-690 93 30, fax 08-690 93 01 kundservice.liber@liber.se

Innehåll

Förord

6

1 Behärska vad du lär ut och fortsätt att lära: Medeltida .

muslimska tänkare om utbildningsteori

9

av sebastian günther översättning: per larson Undervisning och läroplansutveckling i tidig islam: Ibn Sahnun (817–870) 13 Slutledning och bevisföring eller innantilläsning som inlärningsteknik: Al-Jahiz (ca 776–868) 16 Studentcentrerat lärande och konsten att undervisa: Al-Farabi (d. 950) 19 Närmare detaljer om psykologi och undervisning av barn: Ibn Sina (Avicenna, 980–1037) 23 Vägledning kontra korrigering och uppföranderegler för studenter och lärare: Al-Ghazali (1058–1111) 29 Avslutning 36

2 Att organisera omvärlden – några drag i det medeltida .

europeiska utbildningstänkandet

41

av ulf p. lundgren Skolan som institution 43 En allmän skola 44 En skola för eliten 46 Bildning och lärande 46 Det romerska skolsystemets förfall och framväxten av ett nytt 47 Den tidiga kristendomen och det romerska utbildningssystemet 49 Kloster och klosterskolor 50 Dom- och katedralskolor 51

Ett medeltida skolväsende 51 Samhällsståndens skolor 53 Universiteten 54 Avslutning 57 Referenser 60

3 Liberala förväntningar på islamutbildning 63 .

av ulrika mårtensson Liberal demokrati 65 ”Good governance” 66 Universalism 69 Habermas: Religion i den offentliga debatten 75 Debattens utmaningar för troende och icke-troende medborgare 78 Koranen som offentlig överläggning 81 Koranens tillkomst och tolkning 85 Avslutning 94 Referenser 97

4 Likabehandling eller kontroll? .

– Om imam- och islamlärarutbildningar av göran larsson En bakgrund 102 Vem är imam? 103 Utbildningssystemet utvecklas 106 En svensk fråga 109 En europeisk fråga 116 Utbildning av imamer och islamlärare 118 Avslutning 124 Referenser 127

101

5 Selektiva traditioner i svensk islamisk .

religionsundervisning

132

av jenny berglund Muslimer i Sverige 133 Religionsundervisning i Sverige 136 Islamisk religionsundervisning i Sverige 137 IRU på några svenska muslimska skolor 139 Koranundervisning 140 Memorering och recitation utan översättning 141 Tävlingar 144 Koranens estetiska dimension 146 Ibland räcker det med att läsa 147 Översätt och förklara orden 149 Islamisering av naturvetenskap 151 Etik och moral 153 Vardagsnära dilemman 154 Etik genom religiösa berättelser 158 Sångens betydelse 160 Sång som del av firandet av Id al-Adha 160 Halal-pop 164 Avslutning 169 Referenser 171

6 Slutord – en islamologs pedagogiska reflektioner 177 .

av jan hjärpe Berättelsernas betydelse för känslan av tillhörighet 178 Perspektiv på traditionsförmedling: maktfrågan 180 Konflikt på grund av bristande pedagogik? 181 Register

183

Förord

D

enna bok är resultatet av ett forskningssamarbete om utbildningshistoria. Bakgrunden var ett intresse för en historisk komparativ studie om utbildningstänkande och pedagogik inom två traditioner: den västerländska kristna och den arabisk-islamiska traditionen. Genom Kungliga Vetenskapssamhället i Uppsala erhöll Ulf P. Lundgren ett bidrag för forskarutbyte med professorn i arabiska och islamiska studier Sebastian Günther vid universitetet i Göttingen. I detta forskarsamarbete ingick högskolelektor Jenny Berglund, Södertörns högskola, docent Göran Larsson, Göteborgs universitet och førsteamanuensis Ulrika Mårtensson, Norges Teknisk-Naturvitenskaplige Universitet i Trondheim.

I samband med en utbildningshistorisk konferens i Uppsala 2009 arrangerade vi ett tema kring islamisk utbildningshistoria. De bidrag som där lades fram har bearbetats och presenteras i denna volym, undantaget andra kapitlet och det avslutande kapitlet av professor emeritus i islamologi Jan Hjärpe, Lunds universitet.

Det finns få arbeten på svenska om muslimsk utbildningsfilosofi och utbildningstänkande. Vi har i två kapitel valt att presentera några grundläggande drag i medeltida pedagogik i muslimsk och kristen tradition. Kapitlen bygger inte på ett komparativt perspektiv, men öppnar för reflektioner kring hur olika tankelinjer kan ha påverkat varandra. I tre kapitel tar vi upp förväntningar på islamutbildning, utredningar och diskussioner om imam- och islamutbildning samt traditioner i islamundervisning.

Vår förhoppning är att boken ska komma till användning i högskoleundervisning. Den utredning som låg till grund för den lärarutbildning som kommer att påbörjas 2011 framhåller dels att det är nödvändigt att i lärarutbildningen ge ett historiskt perspektiv, dels behovet av internationalisering. I ett mångkulturellt samhälle och en globaliserad värld är det viktigt att lärare har kunskap om olika utbildningstraditioner, inte bara den västerländskt kristna. Detta har betydelse både för mötet med enskilda elever och för internationella kontakter. Medvetenhet om hur 6

tidigare generationer i olika delar av världen har resonerat om utbildning och lärande kan utöver förståelse bidra till nya idéer av betydelse för undervisning i olika sammanhang och ett fördjupat perspektiv på pedagogik och utbildningshistoria.

Bokens första kapitel – Behärska vad du lär ut och fortsätt att lära: Medeltida muslimska tänkare om utbildningsteori – av Sebastian Günther är, som titeln anger, en beskrivning av några framträdande pedagogiska tänkare och filosofer. Texten tar upp några gestalter som under medeltiden formade olika pedagogiska och didaktiska tankar och teorier inom den arabiskislamiska världen. ”Bristande medvetenhet om det förflutnas pedagogiska landvinningar”, menar Günther, ”innebär en risk att inte förstå vad som är verkliga framsteg inom utbildningsområdet och vad som är ren upprepning.” De tänkare som Günther lyfter fram var pedagoger och didaktiker som levde från 800-talet till och med 1100-talet. Det är sex personers verk som presenteras och diskuteras. I kapitlets avslutning pekas på några senare västerländska filosofer och pedagoger som uttryckt liknande tankar.

Günther visar bland annat att dessa pedagogiska tänkare resonerade om betydelsen av ”livslångt lärande” och ”individualisering” på ett sätt som i flera avseenden liknar den diskussion som förs om utbildning i dag.

I det andra kapitlet Att organisera omvärlden – några drag i det medeltida europeiska utbildningstänkandet beskrivs några huvuddrag i den västerländska kristna utbildningstraditionen. Det är en form av parallell berättelse till det första kapitlet.

Det tredje kapitlet är skrivet av Ulrika Mårtensson – Liberala förväntningar på islamutbildning. Texten presenterar en analys av förutsättningar för och förväntningar på islamisk utbildning i ett liberalt och pluralistiskt samhälle. Utifrån olika definitioner av liberal demokrati och universalism nyttjar Mårtensson Habermas analys om den roll religionen har i offentligheten och den offentliga diskursen. Koranen som retorik och politisk teori behandlas liksom tolkningar och dess tillkomst. Kapitlet avslutas med en diskussion kring frågan om vilka förväntningar som kan finnas på islamisk utbildning i ett liberalt och mångkulturellt samhälle.

Det därpå följande kapitlet – Likabehandling eller kontroll? Om imam- och islamlärarutbildningar – av Göran Larsson presenterar en analys av förut7

sättningarna och motiven för en statlig imamutbildning i Sverige. Larsson som arbetat med den utredning som dåvarande utbildningsministern Lars Leijonberg initierade presenterar utredningens1 förslag och sätter in den i sitt samhälleliga sammanhang. Samtidigt som utbildning och religionsfrihet är en rättighet är det tydligt att diskussionen om imamutbildningar ofta knyts till frågor om säkerhet, kontroll och en ökad rädsla för islamiskt motiverad terrorism. Kapitlet ger både en historisk beskrivning av imamutbildningar och en bild av hur diskussionen om imamutbildningar ser ut i dagens Europa.

Det femte kapitlet är skrivet av Jenny Berglund – Selektiva traditioner i svensk islamisk religionsundervisning. Med selektiva traditioner avses hur val av innehåll och arbetssätt formas över tid till en tradition. Det kan gälla hur undervisningen läggs upp, vilka material som används eller vilken repertoar som väljs i praktiken. Här beskrivs muslimsk undervisning i Sverige. Berglund beskriver utifrån empiriska studier hur olika selektiva traditioner kan urskiljas i några svenska muslimska fristående skolor. I kapitlets avslutning visas på hur några av de traditioner som observerats knyter an till de tankar om pedagogik och didaktik som Günther i sitt kapitel pekar på.

Boken avslutas med ett kapitel av Jan Hjärpe – Slutord – en islamologs pedagogiska reflektioner. Här sätter Hjärpe in de pedagogiska frågor som rests tidigare i boken dels i ett perspektiv av återskapande av en kultur från en generation till en annan och dels i ett maktperspektiv. Betydelsen av att utveckla såväl ett inomperspektiv som ett utanförperspektiv i studiet av religionshistoria understryks. ”Till dels sammanfaller de. Det gäller den gemensamma problematiken att ge kunskap som ger ord och kategorier för de erfarenheter som den studerande kommer att möta, kunskaper med prognosvärde. Detta gäller i hög grad utanförperspektivet: kunskaper som gör att man kan förstå och förutse ’den andres’ reaktioner.” Därmed knyter Hjärpe an till den pågående diskussionen om yttrandefriheten och dess gränser.

Jenny Berglund, Göran Larsson och Ulf P. Lundgren Stockholm, Göteborg och Uppsala, augusti 2010 1

8

SOU 2009:52. Staten och imamerna. Religion, integration, autonomi. Stockholm: Fritzes.

1. Behärska vad du lär ut och fortsätt att lära: Medeltida muslimska tänkare om utbildningsteori 2

av Sebastian Günther översättning: Per Larson

¢B

ristande medvetenhet om det förflutnas pedagogiska landvinningar innebär en risk att inte förstå vad som är verkliga framsteg inom utbildningsområdet och vad som är ren upprepning. Utan kunskap om undervisningens historia riskerar vi med andra ord att inte uppnå tidigare generationers förståelse- och resonemangsnivå, samtidigt som vi själva är fullt upptagna av självpostulerade problem vars lösningar sedan länge har varit tillgängliga i de historiska kunskapsförråden.

Titeln anspelar på sura 3, vers 79 i den engelska översättningen av Koranen: ”Be you masters in that you teach the Scripture and in that you yourselves study [it].” (I den svenska översättningen av Koranen: ”Bli Guds hängivna tjänare som undervisar [andra] och fördjupar sin egen kunskap i Skriften.”) Artikeln presenterar några inledande resultat från forskningen för min bok med den preliminära titeln ”Medieval Muslim Thinkers on Education: Insights into Islam’s Classical Pedagogical Theories”, planerad att färdigställas 2012. Den första och andra avdelningen i artikeln återvänder till vissa teman som också diskuterades i en tidigare artikel (se not 8). Alla årtal anges i den kristna tideräkningen (v.t.). Arabiska uttryck har återgivits med en förenklad translitterering. Två olika diakritiska tecken används för att skilja mellan den arabiska konsonanten hamza (’), en tonlös luftstöt, och ayn (‘), ett laryngalt tonande frikativ. Alla översättingar har gjorts från författarens egna engelska översättningar från arabiskan, utom direkta citat ur Koranen, där Mohammed Knut Bernströms svenska översättning i Koranens budskap har använts.

2

9

En del av problemet är att det i den samtida västerländska utbildningsforskningen finns en tendens att försumma teorier, filosofier och intellektuella rörelser med ursprung i andra kulturer och civilisationer än de västerländska. Västerländska utbildningsstudier ägnar sig till exempel ofta åt de grekisk-romerska och judisk-kristna grundvalarna för en eurocentrisk lärdomshistoria, medan andra kulturers och civilisationers utbildningsmässiga begrepp och metoder inte får tillräcklig uppmärksamhet. Detta är lite förvånande med tanke på de komplexa utmaningar som de västerländska samhällena står inför i början av det tredje årtusendet.

Den ökande etniska och religiösa mångfalden bland befolkningarna i nästan alla större nordamerikanska och europeiska städer (och i de flesta grundskolor och gymnasieskolor) tycks i själva verket påkalla en förändrad inställning till utbildning, såväl nationellt som internationellt, och detta ganska brådskande. Samtidigt tycks det nödvändigt att erkänna att studiet av utbildningsmässiga idéer utgör ett av de viktigaste verktygen för att bättre förstå andra kulturer, civilisationer och religioner än ”vår egen”.

Den senare punkten är av flera skäl särskilt relevant för islam: en västerländsk, kritisk, fördomsfri och systematisk studie av islams olika värderingar, grundprinciper och trossatser – i synnerhet relaterade till de utbildningsteorier och utbildningsmässiga filosofier som har utvecklats av muslimska lärda – är ett trängande och verkligt behov. Denna artikel är alltså avsedd att belysa ett spektrum av utbildningsmässiga frågor i islamiskt tänkande, vilket – på grund av dess universella relevans – kan vara av intresse inte bara för specialister utan också för en bredare läsekrets. Artikeln har följande uppläggning. Först ger den ett begrepp om de utbildningsmässiga synvinklar och filosofier som förespråkas av några framstående medeltida islamiska tänkare. Dessa ger en inblick i grunderna för det utbildningsmässiga tänkandet i islam och visar att medeltida islamiska lärda har gett viktiga och ursprungliga bidrag till olika områden inom pedagogik och didaktik.

Därefter riktas uppmärksamheten på det faktum att många av synpunkterna om utbildning inom ”klassisk islam” bara går att förstå på rätt sätt genom ett moget övervägande både av de närmare detaljerna för deras utveckling inom den islamiska ramen och av deras plats inom den allmänna idéhistoriska utvecklingen i den antika och medeltida medelhavsvärlden. Avslutningsvis 10

är förhoppningen att denna artikel ska hjälpa till att uppenbara rikedomen, sofistikationen och mångfalden i de lärda diskussioner som har förts inom islam beträffande utbildningsteori och utbildningspraktik, samt visa hur ”gångbara” och ”moderna” vissa av de utbildningsmässiga idéer är som har utvecklats av medeltida muslimska lärda.

En livslång strävan att lära är ett karaktäristiskt ideal i islamisk fromhet, och detta ideal ligger bakom föreställningen om ”islamisk” utbildning.

Primärt fokus för denna föreställning var att fostra individerna i religiös övertygelse, men området utvidgades till att även omfatta världsliga discipliner, litteratur och vetenskap, med syfte att i den muslimska gemenskapen utveckla helt integrerade personligheter förankrade i islams dygder. Denna allmänna föreställning har att göra med teorin och praktiken i såväl den grundläggande som den högre utbildningen i islam. Detta är tydligt i Koranen och i den profetiska traditionens litteratur (hadith). Den senare innehåller uttalanden tillskrivna profeten Muhammed som till exempel ”Att skaffa sig kunskap är en plikt för varje muslim, både kvinna och man”; ”Sök kunskap från den dag du föds till den dag du dör” och ”Sök kunskap, även om den finns i Kina”.3 Dessutom citeras ‘Ali ibn Abi Talib, profeten Muhammeds svärson och en synnerligen viktig person för shiiterna, som lär ha sagt: ”Lärande är människans ära, och de visa är ledstjärnorna på vägen till sanning … Kunskap är människans hopp om det odödliga livet.

Människan dör men visdomen lever för evigt.”4 Den högaktning som kunskap och utbildning visas i islam är inte mindre tydlig i de otaliga ordspråken, aforismerna och visdomsorden, liksom i de

Mycket av den vitala utbildningsmässiga potentialen i den profetiska traditionen, dvs. islams auktoritativa religiösa litteratur, står i skuld till ”modellkaraktären” för de händelser och budskap som ingår i de redogörelser som sägs bevara vad profeten Muhammed sade, gjorde eller förlät. För föreställningar om lärande i Koranen, se P. E. Walker, ”Knowledge and Learning” i The Encyclopaedia of the Qur’an, red. Jane D. McAuliffe, 5 volymer (Leiden: Brill, 2001–2005), 3, s. 1–5; och Sebastian Günther, ”Teaching”, ibid., 5, s. 200–205.

3

Citerat av al-Ghazali i hans Återupplivandet av de religiösa vetenskaperna (Ihya’ ‘ulum al-din); jfr The Book of Knowledge, Being a Translation with Notes of the Kitab al-‘ilm of al-Ghazzali’s (sic) Ihya’ ‘ulum al-din, översättning Nabih Amin Faris (Lahore: S. M. Ashraf, 1962), s. 14.

4

11

poetiska och prosaiska texterna i Mellanösterns litteratur.5 Detta är naturligtvis särskilt framträdande i de talrika medeltida arbeten som ägnas åt pedagogiska och didaktiska frågor. Dessa arbeten förklarar och analyserar – med utgångspunkt i de anvisningar som föreskrivs i Koranen och i den profetiska traditionens litteratur – undervisningsmetoder, de sätt varpå lärandet äger rum eller bör äga rum, syftet med utbildning och hur utbildningsmässiga mål ska uppnås. De omfattar såväl studenternas som lärarnas handlingar och uppträdande, deras (moraliska) kvaliteter, deras relationer till varandra i utbildningsprocessen, didaktik (inklusive organiseringen av och innehållet i lärandet och undervisningsplanen) samt metoder och hjälpmedel för att förmedla och förvärva kunskap.

Två allmänna observationer går att göra beträffande dessa medeltida arabiska texter om utbildning i islam. För det första hade element från forntida arabisk och persisk kultur och – vilket är mycket viktigt – det grekisk-hellenistiska arvet kreativt anpassats och införlivats i den islamiska utbildningsteorin. Detta är särskilt tydligt hos de muslimska filosofer som ägnade sig åt de olika stadierna i utvecklingen av den mänskliga karaktären och personligheten, utbildningen av barn och den högre utbildningen. För det andra fanns det från 700-talet till 1500-talet en oavbruten arabisk-islamisk lärdomstradition som hade att göra med pedagogiska och didaktiska frågor och som återspeglade en rad lärda personers teologiska ståndpunkter, etniska ursprung eller geografiska anknytning. De medeltida muslimska lärda som skrev om utbildning bestod av teologer, filosofer, jurister, litterära författare, hadith-lärda och vetenskapsmän. Trots att många av dem undervisade var ingen av dem specialist på utbildning. Icke desto mindre har deras idéer och filosofier om utbildning i hög grad bidragit till det vi kan kalla islams klassiska pedagogiska tradition.

Se Franz Rosenthal, Knowledge Triumphant: The Concept of Knowledge in Medieval Islam (Leiden: Brill, 1970).

5

12

Undervisning och läroplansutveckling i tidig islam: Ibn Sahnun (817–870) Den förste muslimske lärde som skrev en ”handbok” för undervisning var uppenbarligen Muhammad ibn Sahnun, arabisk jurist och chefsdomare (qadi) för malikiterna på 800-talet.6 Han föddes och levde merparten av sitt liv i Kairouan (al-Qayrawan), en stad i norra Tunisien och en av islams heliga städer som på Ibn Sahnuns tid var ett blomstrande ekonomiskt, administrativt, kulturellt och intellektuellt centrum för de västra områdena (Maghreb) av det islamiska riket.

Ibn Sahnuns bok om undervisning bär titeln Uppföranderegler för lärare (Adab al-mu‘allimin).7 Boken är en juridisk avhandling som ur en (konservativ) malikitisk lärds synvinkel tar upp frågor som lärare i de lägre klasserna kan ha mött i sin undervisning. Trots att boken skrevs för mer än tusen år sedan har detta arbete en anmärkningsvärd betydelse för pedagogikens historia. Den ger oss en föreställning om begynnelsen till utbildningsteori och läroplansutveckling i islam, samtidigt som den visar att vissa problem relaterade till 800-talet fortfarande angår oss i dag. De första fyra kapitlen i Uppföranderegler för lärare grundar sig på islamiska profetiska traditioner som tar upp förtjänsterna och fördelarna med att undervisa och lära KoraMalikiter är anhängare av en av de fyra rättskolorna (singular: madhhab) i sunniislam som har fått sitt namn efter deras huvudimam, den rättslärde Malik ibn Anas (ca 716–796) från staden Medina. Denna skola poängterar det som praktiserades av det lokala samhället i Medina. Den föredrar en strikt förtröstan på den profetiska traditionen (hadith) framför traditionella uppfattningar och analogislut (qiyas). De övriga tre rättsskolorna är den hanafitska (som fått sitt namn av Abu Hanifa, ca 700– 767, och utvecklats ur hans undervisning), den shafiitiska (som har fått sitt namn av dess grundare Abu ‘Abdallah al-Shafi‘i, 767–820, och bygger på hans undervisning) och den hanbaliska (som har fått sitt namn efter Ahmad ibn Hanbal, 780–855, och baseras på hans undervisning).

6

Muhammad ibn Sahnun, Adab al-mu‘allimin, red. Muhammad al‘Arusi al-Matwi, omtryckt i ‘Abd al-Rahman ‘Uthman Hijazi, Al-Madhhab al-tarbawi ‘inda Ibn Sahnun (Beirut: Mu’assasat al-Risala, 1986), s. 111–128; fransk översättning av Gérard Lecomte, ”Le livre des règles de conduite des maîtres d’école par Ibn Sahnun”, Revue des études Islamiques 21 (1953), s. 77–105.

7

13

nen och med lärarnas rättvisa behandling av eleverna. De återstående sex kapitlen presenterar frågor som Ibn Sahnun ställde och som besvarades av hans far Sahnun – en mycket respekterad jurist vid den tiden och fortfarande i dag betraktad som en huvudsaklig auktoritet inom malikitisk lag.

Ibn Sahnun förser de medeltida grundskolelärarna med en rad specifika instruktioner och regler som sträcker sig från aspekter på läroplanen och examineringen till praktiska juridiska råd i frågor som tillsättning och betalning av lärare, undervisningens organisering och lärarens arbete med eleverna i skolan, tillsynen av eleverna i skolan och lärarens ansvar när eleverna är på väg hem från skolan, den rättvisa behandlingen av eleverna (inklusive hur man till exempel hanterar problem mellan elever), klassrummet och undervisningsutrustningen samt elevernas examen.8 Den läroplan som Ibn Sahnun hänvisar till är i viss mån representativ för den medeltida islamiska grundskolan (som tar emot barn vid sex eller sju års ålder). Den omfattar de obligatoriska ämnen som ska läras, till exempel exakt uttal och utantilläsning av Koranen, religionsutövningens plikter, kunskap i att läsa och skriva samt gott uppförande eftersom detta är skyldigheter mot Gud. Ämnen som rekommenderas är dessutom grunderna i det arabiska språket och den arabiska grammatiken, välskrivning, aritmetik, poesi – under förutsättning att verserna är moraliskt anständiga – och ordspråk, historiska referat och legender (om forntida araber) samt muntlig framställning. Ibn Sahnun citerar maximer som attribueras till profeten Muhammed, vilka poängterar den avgörande betydelse som religiöst orienterad skolundervisning i islam har för lärandet och utantillläsningen av Koranen (precis som man i det medeltida Europa poängterade bibelstudier): De bästa av er är de som lär sig Koranen och undervisar om den.

För den som lär sig Koranen i ungdomen kommer Koranen att bli en del av hans kött och blod. Den som lär sig Koranen i hög ålder Sebastian Günther, ”Advice for Teachers: The 9th Century Muslim Scholars Ibn Sahnun and al-Jahiz on Pedagogy and Didactics”, i Ideas, Images, and Methods of Portrayal: Insights into Classical Arabic Literature and Islam, red. Sebastian Günther (Leiden: Brill, 2005), s. 95–110.

8

14

och inte ger upp kommer [emellertid] att bli dubbelt belönad, även när den flyr [hans minne].

Du måste [ägna dig åt och] använda Koranen, för den utplånar hyckleri på samma sätt som elden utplånar rosten från järnet.9

På flera ställen i denna bok poängterar Ibn Sahnun att anspråkslöshet, tålamod och passion för arbetet med barn är oumbärliga kvalifikationer för lärare. Dessa synpunkter grundar han återigen på maximer från den islamiska profetiska traditionen. Han klargör också att fysisk bestraffning utgör en del av korrigeringen av barns uppförande i islam under medeltiden, men är emellertid tydlig om att bestraffningen inte får gå för långt och att barnet inte får bli allvarligt skadat.

När det gäller de praktiska sidorna av undervisningen och lärandet ger Ibn Sahnun lärarna rådet att uppmuntra eleverna att studera individuellt och tillsammans med andra, men att också skapa situationer som utmanar deras tankar. Han föreslår till exempel att eleverna dikterar för varandra och att de mer avancerade eleverna skulle ha nytta av att skriva brev åt vuxna.

En rättvis tävlan mellan eleverna är något som uttryckligen uppmuntras, eftersom det enligt författaren bidrar till att forma elevernas karaktär och deras allmänna intellektuella utveckling.

Andra regler och föreskrifter gäller en rad olika frågor. Muslimska lärare får till exempel rådet att inte undervisa unga flickor tillsammans med pojkar eftersom blandade klasser fördärvar unga människor. Detta uttalande tycks underförstå två saker: för det första att undervisningen inte begränsade sig till pojkar, för det andra att samundervisning i viss mån förekom i grundskolorna. Ibn Sahnun säger dessutom, citerande sin far, att lärare inte ska undervisa kristnas barn i Koranen. Detta tycks antyda a) att muslimska och kristna barn gick tillsammans i samma klasser och b) att Ibn Sahnun tog Koranens befallning bokstavligt: ”Tvång skall inte förekomma i trosfrågor” (Koranen 2:256).10 9

Ibn Sahnun, Adab al-mu‘allimin, s. 113–114; se också Günther, ”Advice”, s. 101.

10 Trots att de flesta medeltida muslimska lärdas texter om undervisning uteslutande

tar upp undervisning av manliga elever, finns det tydliga belägg – i synnerhet i historiska och biografiska källor – för att flickor och kvinnor inte vid någon tidpunkt var helt

15

Slutledning och bevisföring eller innantilläsning som inlärningsteknik: Al-Jahiz (ca 776–868) En bok om lärare som skilde sig avsevärt från Ibn Sahnuns skrevs av alJahiz, en berömd skriftställare och mutazila-teolog.11 Al-Jahiz, troligen av etiopisk härkomst, var född i Basra i Irak, den etniskt och intellektuellt brokiga stad som formade hans tankar och inspirerade honom genom livet och den lärda karriären.

Till skillnad från Ibn Sahnuns juridiska text för grundskolelärare så tar en stor del av al-Jahiz Boken om lärare (Kitab al-Mu‘allimin) upp frågor om lärande och undervisning på de högre nivåerna ur en litterär-filosofisk synvinkel.12 I denna essä försvarar al-Jahiz inte bara skollärarna, utan han lyfter faktiskt fram dem och poängterar deras överlägsenhet över alla andra kategorier av lärare och handledare – en uppskattning som inte syns i samhället som helhet, där statusen som skollärare i själva verket var ganska låg. Al-Jahiz skildrar lärarna som kunniga, flitiga och hårt arbetande människor som är passionerade yrkesmänniskor och som lider med sina utestängda från grundläggande eller högre utbildning. Inte heller var flickor alltid begränsade till en moralisk utbildning inom familjens hägn.

11 Mutazila är namnet på en av de tidigaste och viktigaste skolorna inom spekulativ

teologi (kalam). Den fick stöd av den regerande abbasidiska dynastin (750–1258) under kaliferna al-Ma’mun, al-Mu‘tasim och al-Wathiq (813–847), men förlorade sitt stöd under kalifen al-Mutawakkil (847–861). Den fortsatte emellertid att vara teologiskt kreativ, men förlorade gradvis sin dominans till den asharitiska teologiska skolan.

Mu‘tazila är känd för att sätta rationell bevisföring och dialektik i centrum för sina doktriner. I början av 1900-talet ”återupptäcktes” mutazila, i synnerhet i Egypten. Se Daniel Gimaret, ”Mu‘tazila” i Encyclopaedia of Islam, ny utgåva (Leiden: Brill, 1954–), 7, s. 783–793.

12 Amr ibn Bahr al-Basri al-Jahiz, Kitab al Mu‘allimin, i Kitaban li-l-Jahiz: Kitab alMu‘allimin wa-Kitab fi l-radd ‘ala al-mushabbiha [Två essäer av av-Jahiz: ”Om skollärare” och ”Motargument mot antropomorfister”], med en inledande studie, kommenterad och redigerad av Ibrahim Geries (Ibrahim Jiryis), 1:a utg. (Tel Aviv: Department of Arabic Language and Litterature, Tel Aviv University [också ‘Akka: Matba‘at al-Suruji] 1980), s. 57–87.

16

studenter när de inte gör förväntade framsteg. Föräldrarna ska därför inte klandra lärarna när ett barn har det svårt i skolan, de bör i stället överväga sitt barns mentala förmåga.

Intressant nog poängterar al-Jahiz vikten av lärarens arbete genom att betona den grundläggande inverkan som skriften har haft på den mänskliga civilisationen och genom att tala om skrivande och registrering av data – tillsammans med kalkylering – som de ”pelare” varpå den nuvarande och den framtida civilisationen och ”denna världs välgång” vilar. Han slår fast att de stora oberoende tänkarna och forskarna i det förgångna tyckte illa om memorering eftersom det får ”intellektet att ignorera distinktioner” och uteslutande förlita sig på vad föregångarna åstadkom utan att försöka nå fram till egna slutsatser. Al-Jahiz säger att ett bra minne ändå behövs och är värdefullt för lärandet som process; annars skulle inte resultatet av något studium bli varaktigt. Han konstaterar: De ledande lärda, de som behärskade konsten att slutleda deduktivt och tänka [oberoende], tyckte illa om överdriven memorering på grund av [ens] beroende av det och att det gjorde sinnet likgiltigt för rationella bedömningar, [i så hög grad] att de sa: ”Memorering hämmar intellektet.” [De tyckte illa om det] eftersom den som ägnar sig åt memorering bara är en imitatör, medan deduktiv slutledning är det som leder den som ägnar sig åt det till avsedd visshet och stark förtröstan.

Det sanna påståendet och det lovvärda omdömet är att när [en student] lär sig enbart genom memorering så skadar detta den deduktiva slutledningen; och när han enbart använder deduktiv slutledning så skadar detta lärandet genom memorering – även om memorering har en mer ärorik rang [än deduktiv slutledning].

Så när han försummar rationella reflektioner så kommer idéerna inte snabbt till honom, och när han försummar memorering så fastnar [dessa idéer] inte i hans minne eller stannar kvar länge i hans hjärta.

Memoreringens natur är en annan än den deduktiva slutledningens. Vad båda [memorering och deduktiv slutledning] emellertid

17

handlar om och stödjer är något som man är överens om: det är att frigöra tanken och att [få studenten att] önska bara en enda sak [alltså lärande]. Genom dessa två [det vill säga frigörande av tanken och önskan att bara lära sig] uppnår man fullkomlighet och dygderna visar sig.13

Al-Jahiz räknar upp de huvudsakliga ämnen som eleverna ska lära sig i följande ordning: skrivning, aritmetik, juridik, religionens grundpelare, Koranen, grammatik, prosodi och poesi. Ytterligare ämnen som ska ingå i undervisningen är logisk argumentation för livets alla situationer liksom polo, bågskytte, ridkonst, musik, schack och andra spel. Al-Jahiz föreslår också att man låter studenterna bekanta sig med berömda författares resonemang, deras eleganta skrivsätt och genomtänkta ordförråd. Dessutom måste studenterna få lära sig hur man uttrycker sig på ett sätt som människor kan förstå utan behov av ytterligare tolkningar eller kommentarer.

De måste också förstå att innehållet har företräde framför stilen. Lärare får därför rådet att till sina klasser tillhandahålla goda exempel och välja idéer som inte skyms av alltför hög komplexitet eller som breder ut sig i en alltför lång utläggning.

När det gäller den faktiska undervisnings- och utbildningsprocessen ger al-Jahiz lärarna rådet att i synnerhet ta hänsyn till studenternas mentala förmåga; alltså att lärare ska använda ett språk som är begripligt för studenterna. Dessutom ska lärarna behandla studenterna på ett vänligt och mycket kärleksfullt sätt och försöka nå studenternas hjärtan när det gäller innehållet i det som lärs ut. Al-Jahiz avslutar boken om lärare med ett inspirerande avsnitt om fördelen med att behandla studenterna vänligt.

Han råder läsarna att behandla studenterna med stor omsorg, varsamhet och vänlighet och inte tvinga dem så att de får motvilja mot ett gott uppförande, och att inte försumma dem eftersom studenter, som al-Jahiz säger, ”förtjänar din omsorg och hårda ansträngning”.14 13 Ibid., s. 62–63. Se också Günther, ”Advice”, s. 122.

14 Al-Jahiz, Kitab al-Mu‘allimin, s. 86–87. Se också Sebastian Günther, ”Al-Jahiz

and the Poetics of Teaching”, i Al-Jahiz: A Humanist for Our Time, red. Tarif Khalidi (Beirut: Orient-Institute, 2006) och ”Praise the Book! Al-Jahiz and Ibn Qutayba on the

18

Studentcentrerat lärande och konsten att undervisa: Al-Farabi (d. 950) Abu Nasr al-Farabi (känd som Alfarabius eller Avennasar i det medeltida Europa) betraktas som en av de mest inflytelserika filosoferna och kanske den förste verkligt framstående logikern i islam.15 Medeltida muslimska tänkare hänvisar till honom som den ”andre läraren”; den förste var Aristoteles. Al-Farabi var av turkisk härkomst. Han var född i Turkestan, men levde många år i Bagdad i Irak och i Aleppo i Syrien. Han dog i Damaskus i en ålder av 80 år eller mer.

Al-Farabi var bland de första muslimska lärda som föreslog en integrerad läroplan för den högre utbildningen med både ”utländska” och ”religiösa” vetenskaper; de utländska var de som grundade sig på grekisk filosofi och vetenskap och de religiösa var de som baserade sig på Koranen och dess tolkning.16 Den läroplan som al-Farabi föreställde sig ”avbildade universums hierarkiska struktur och fastställde distinktionen mellan mänsklig

Excellence of the Written Word in Medieval Islam”, Jerusamlen Studies in Arabic and Islam (Franz Rosenthal Memorial Volume) 31 (2006).

15 Al-Farabi trodde att ”det mänskliga förståndet är överlägset religiös tro, och

därför bara tilldelat en sekundär plats i de olika uppenbarade religionerna, vilka – med hans synsätt – tillhandahåller en infallsvinkel till sanningen för icke-filosofer genom symboler”. Ur hans synvinkel är den ”filosofiska sanningen universellt giltig, medan dessa symboler varierar från nation till nation” som ett verk av filosofer-profeter – av vilka Muhammed, islams profet, var en. Se R. Walzer, ”Al-Farabi” i Encyclopaedia of Islam, 2, s. 778–781.

16 Detta synsätt är särskilt påtagligt i al-Farabis Uppräkning av vetenskaperna; se

Abu Nasr Muhammad ibn Muhammad al-Farabi. Ihsa’ al-‘ulum, red. ‘Uthman Amin, 3:e utg. (Kairo: Maktabat al-Anglu al-Misriyya, 1986); en tysk översättning (baserad på en latinsk 1100-talsöversättning av Ihsa’) publicerades av E. Wiedemann, ”Über al-Farabis Aufzählung der Wissenschaften (De Scientiis)”, i Aufsätze zur arabischen Wissenschaftsgeschichte: Mit einem Vorwort und Indices herausgegeben von Wolfdietrich Fischer, av Eilhard Wiedemann, 2 volymer (Hildesheim: Olms, 1970), 1, s. 323–350.

En sammanfattning finns i Seyyed Hossein Nasr, Science and Civilization in Islam, med förord av Giorgio de Santillana (Cambridge, MA: Harvard University Press, 1968), s. 60–62.

19

och gudomlig kunskap”.17 Denna infallsvinkel till studier blev emellertid inte något viktigt inslag i den högre formella utbildningen i islam, men den hade inflytande på filosofer som – i deras privata studiekretsar – i viss mån följde den.18 Vissa idéer i al-Farabis teori om undervisning ingår i hans avhandling Bevisföringen (al-Burhan) och de utgör en del av hans diskussion om logik.19 Han börjar avhandlingen med att slå fast att arabiska termer som ta‘lim och talqin (båda med den huvudsakliga betydelsen ”undervisning” och ”handledning”) ofta används på ett inexakt sätt och ibland omväxlande med det som kan kallas ”[allmän] utbildning” och ”förfining av karaktären” (ta‘dib) eller ”tillvänjning” (ta‘wid). Al-Farabi specificerar sedan att ta‘lim resulterar i förståelse eller en fallenhet att skaffa sig förståelse, medan talqin, vars strävan inte är att förvärva kunskap, resulterar i en förstärkt karaktär som åstadkommer handling. Det inexakta bruket av dessa termer hindrar människor från att på rätt sätt skilja mellan de olika metoder som är nödvändiga för att förvärva kunskap, vanor, färdigheter eller starka karak-

17 Charles Michael Stanton, Higher Learning in Islam: The Classical Period, A.D. 700– 1300 (Savage, MD: Rowman & Littlefield, 1990), s. 84.

18 Ibid., s. 84. Se också David C. Reisman, ”Al-Farabi and the Philosophical

Curriculum”, i The Cambridge Companion to Arabic Philosophy, red. Peter Adamson och Richard C. Taylor (Cambridge: Cambridge University Press, 2005), s. 52–71. Sebastian Günther, ”Education: Islamic Education”, i New Dictionary of the History of Ideas, red.

Maryanne Cline Horowitz (Detroit: Scribner’s, 2005), 2, s. 640–645 och den insiktsfulla artikeln av Asma Afsaruddin, ”Muslim Views on Education: Parameters, Purviews, and Possibilities”, Journal of Catholic Legal Studies 44, nr 1 (2005), s. 143–178.

19 Al-Burhan är den arabiska motsvarigheten till Analytica Posteriora eller Apodeictica,

som är det namn Aristoteles verk Andra analytiken var känt under i de medeltida arabiska källorna. Detta var ett av de mest kommenterade och parafraserade verken av Aristoteles bland de medeltida muslimska lärda. Al-Farabis al-Burhan är en av de tidigaste av dessa parafraseringar. Jämför M. Fakhry, i Al-Mantiq ‘inda al-Farabi: Kitab al-Burhan wa-Kitab Shara’it al-yaqin ma‘a ta‘aliq Ibn Bajja ‘ala l-Burhan, red.

Majid Fakhry (Beirut: Dar al-Mashriq, 1987), 1 (introduktionen). Se också Michael E. Marmura, ”The Fortuna of the Posterior Analytics in the Arabic Middle East” i Probing in Islamic Philosophy: Studies in the Philosophies of Ibn Sina, al-Ghazali and Other Major Muslim Thinkers (Binghamton, NY: Global Academic Publishing, 2005), s. 355–373.

20

S

Berglund, Larsson, Lundgren

k k

c cc c Att söka kunskap

c

Best.nr 47-09950-4 Tryck.nr 47-09950-4

– islamisk utbildning och pedagogik i historia och nutid ≈

c

c

högskola, Göran Larsson, docent vid Göteborgs universitet och Ulf P. Lundgren, professor em. i pedagogik vid Uppsala universitet. Övriga medverkande är Sebastian Günther, professor i arabiska och islamiska studier vid universitet i Göttingen, Tyskland, Ulrika ­Mårtensson, førsteamanuensis vid Norges Teknisk-Naturviten­ skaplige Universitet i Trondheim och professor Jan Hjärpe, profes­ sor em. i islamologi vid Lunds universitet.

Att söka kunskap

c

Bokens huvudredaktörer är Jenny Berglund, lektor vid Södertörns

Jenny Berglund Göran Larsson Ulf P. Lundgren

Liber

A

tt söka kunskap – islamisk utbildning och pedagogik i historia och nutid fokuserar på betydelsen av kunskap om islamisk utbildningshistoria i ett mångkulturellt samhälle.

I sex fristående kapitel ges en bred översikt av islamisk utbildning, från äldre texter om islamisk utbildningsteori och didaktik till den senaste klassrumsforskningen om islamisk religionsundervisning.

Frågor som rör religion, liberalism, makt och demokrati diskuteras ur såväl historiska, nationella som internationella perspektiv.

I den nya lärarutbildningen betonas utbildningshistoria samt vikten att belysa mer än bara det västerländska perspektivet, och den svenska skolan står inför utmaningen att vidga sina inter­ nationella utblickar. Både verksamma och blivande lärare behöver se skolan och sina studier i ett globalt och ett historiskt perspek­ tiv för ökad förståelse av internationella förhållanden och mång­ kulturella klassrum.

Att söka kunskap – islamisk utbildning och pedagogik i historia och nutid riktar sig främst till lärarstudenter men även till studenter på grundnivå i religionsvetenskap och angränsande ämnen samt till läsare med ett allmänt intresse av utbildning och lärande.