9789174245394

Peter Englander

o m konst en at t o d l a d et o m รถ j li ga

Innehåll

9. Förord

249. Krukodlat för terrass och orangeri 252. Odla i terrakottakruka

15. Alla tiders zonknäckeri

255. Vintervistet

19. Orangerier, ananashus och vinkaster

264. Förtydligande

25. Dagens zonknäckare

352. Slutord 27. Det äventyrliga odlandet

30. Zoner och härdighet

44. Stressfaktorer – sol, vind och vatten

47. Platsen – mikroklimatet

58. Jorden du ärvde

71. Vinterskydd

81. Växter på friland 85. Förtydligande

355. Register 364. Tack

Förord

V

arför kan vi inte låta bli att plantera det där trädet som egentligen hör hemma i Södern eller rosen som enligt etikettens varudeklaration bara kan odlas kustnära i Skåne?

Det spelar ingen roll i vilken trädgård i hela vårt avlånga land som jag dundrar in i. Det dröjer inte länge förrän den ivrige trädgårdsägaren vill visa sin stolthet. På vägen fram till klenoden passeras ytterst välmående rabatter, prunkande buskage och resliga träd. Och så där, framför oss, en tanig, ynklig liten sak och då utbrister trädgårdsägaren: »Titta jag har ett mullbärsträd!« Den oinvigde förstår inte ett jota. Brukar man inte titta upp på ett träd? Den lilla pinnen som sticker upp ur marken är omgiven av blommor som är avsevärt högre. Och vackrare. På väg till nästa förmodat tärda raritet pratar trädgårdsägaren entusiastiskt om odlingszoner, grus i jorden, läande häckar och drömmar om blanksvarta mullbär i morgonfilen. Den klarsynte börjar förstå.

Det där med trädgård är inte så enkelt. Men väldigt spännande.

Jag har sysslat med det till synes omöjliga i hela mitt trädgårdsliv. När jag bodde i Värmland planterade jag Austinrosor och nu på Österlen olivträd och granatäpplen. Någon undrade vad jag skulle odla om jag flyttade till Italien. Kanske thailändska växter. Åkomman är hur som helst kronisk och jag har fått kritik. Man har undrat varför jag inte kan nöja mig med svenska växter. Men sanningen är ju att körsbärsträdet, tulpanen och

8

om konsten att odl a det omö jliga

— Förord

Granatäpple, Punica granatum.

9

12

om konsten att odl a det omö jliga

— Förord

13

Citrusen i all ära, men det vete fåglarna om inte ananasen är den växt som mest förvridit huvudet på alla statusjagande trädgårdsmänniskor, i alla fall engelsmännen. Den förste europé som fick se en ananas sägs ha varit Christofer Columbus när han klev i land på en karibisk ö. I en övergiven by hittade han förutom kokkärl med mänskliga kroppsdelar också högar av färska ananaser. En något märklig meny kan tyckas, men smaken och doften av den taggiga och läderaktiga frukten fick ressällskapet att tappa hakan av förtjusning. När Columbus kom tillbaka till renässansens Europa väckte ananasen stor uppståndelse, inte minst för dess medicinska egenskaper. Förutom att hålla skörbjuggen stången ansågs den näringsrika frukten dessutom förhindra matsmältningsproblem, vilket säkert särskilt uppskattades. Engelsmännen struntade i det inhemska namnet yayama och döpte raskt frukten till pineapple, eftersom den liknade en tallkotte. Problemet med »talläpplet« var att frukten hann ruttna innan den nådde Europa. Inte heller kunde man odla den på plats hemma eftersom kunskap saknades om hur man skapade ett fuktigt, tropiskt klimat året runt. Det skulle dröja ett tag innan den holländske trädgårdsmästaren Henry Telende hittade en metod och med den var först att odla ananas på hemma­ plan, vilket var i Richmond i England där han arbetade. Han hade hört talas om att garvarbark avgav höga temperaturer när den jäste. Med denna upplysning byggde han sålunda en varmbänk, den första i England, driven av jäsande bark. För den som vill kopiera Henrys klimatanläggning så är det bara att gräva en grop i marken, cirka en och en halv meter djup, och klä sidorna med tegel. Botten täcks med cirka tre decimeter hästgödsel och ovanpå den en väsentligt större mängd garvarbark. Henrys grop, som var tre och en halv gånger två meter stor, krävde tre hundra skäppor. En engelsk skäppa vid den här tiden motsvarade cirka 38 liter, så matematiken stämmer. Det blir i alla fall en hel del kånkande. Har i skrivande stund inte hittat någon leverantör av garvarbark, men i alla fall.

Hur gick det med ananaserna då? Jo, både sticklingar och frö uppskattade den varma bädden och framåt hösten kunde de första

22

om konsten att odl a det omö jliga

— Alla tiders zonknäckeri

Orangeriet i Villa La Pietra.

Varmbänk

23

gäller en kompakt lerjord. Då är det som bekant lätt att man dränker plantan eftersom lerjorden är så skral i dräneringen. I mer normala jordar kan gropens diameter gott och väl motsvara jordklumpens dubbla. Oavsett hur stor grop man har valt att göra är det viktigt att inte fylla på med enbart planteringsjord i hålrummet mellan klump och sidor. Spara den befintliga jorden, komplettera med en mindre mängd mullhaltig köpejord och ös tillbaka blandningen i gropen. Zonknäckaren Ludvig Johansson i Skövde har en annan metod, en metod som också gagnar den late. Han gräver en grundare grop som bara motsvarar ungefär halva jordklumpens storlek, ställer dit trädet och fyller på med sand upp i höjd med jordklumpens ovansida. Han menar också att det är bra att blöta eller skölja ur jordklumpen ordentligt innan plantering, eftersom nyköpta träd och buskar – vars rotklumpar är proppade med näringsämnen – som bekant övervintrar bättre i en mager jord.

Plantering i hårdgjord yta

64

Ibland vill man plantera ett träd i en kompakt yta, där varje uns av matjord ersatts med bärlager och markbeläggning, exempelvis en terrass eller garageuppfart. Då är det oerhört väsentligt att ta uppgiften på allvar. Det finns ett par minor på vägen. Det spelar ingen roll hur bred eller stor grop du gräver om du inte når ner till Moder Jord. Du måste följaktligen gräva så djupt att du kan ta bort alla gruslager och annat som människan har tillfört. Vad som annars händer är att trädet eller busken fullständigt tappar sugen när rötterna efter ett antal år når botten av gropen och möter nämnda, gömda, glömda bärlager. Tänk också på att vissa träd, exempelvis magnolior, har grunda och mer vida rotsystem.

Då är det viktigt att du bereder marken även mer horisontellt.

Om du har ambitionen att plantera ett stort träd i en från början hårt packad markbeläggning måste du dimensionera planteringsgropen efter den storlek trädet tros uppnå. Att plantera en skogslönn på garageuppfarten är hart när omöjligt eftersom trädet på sikt kräver ett kolossalt utrymme för rotsystemet. Välj hellre ett väsentligt mindre träd.

om konsten att odl a det omö jliga

— Det äventyrliga odlandet

65

liter vatten vid varje vattning. Hipp, hipp, hurra! I sommar har jag gödningsvattnat mina terrasskrukor med just Blomstra. Banne mig om inte det blommar extra fint i år, särskilt eldkronan som jag brukar ha lite problem med.

Jag ska inte säga att den mer hårdföre zonknäckaren fnyser åt ovanstående rader, men nog ler vederbörande lite överseende åt allt engagemang i jordförbättring och diverse gödselpreparat.

För denna kategori handlar det om att odla i sand punkt slut. Ingen jordförbättring här inte. Näringsbristen i sanden kompenseras genom att täcka odlingen med grönmassa. Det är inte så dumt det heller, eftersom gräs och liknande innehåller alla de viktiga ingredienser som krävs för att växten ska växa, inte minst kväve.

För mig är den metoden inte så lysande eftersom jag inte har tillräckligt mycket grönmassa för att täckodla alla mina växter. Jag har heller ingen lust att åka iväg och hämta.

Väderkvarnspalm, Trachycarpus Fortunei.

Grönmassa

Vinterskydd Hittills har vi gått igenom det mesta inom zonknäckeriets underbara men arbetsamma värld. Nu återstår sista steget, nämligen att artificiellt skydda och på olika sätt täcka in dina växter mot vinterkylan. Det väntar en hel del arbete och kanske också en del kritik.

De mer rättrogna odlarna kommer att kalla dig för fuskare. Jag har till och med kallats för kvacksalvare när jag på en föreläsning uppåt landet rekommenderade en blåregnstörstande trädgårdsamatör att täcka in den ranka skönheten med vinterfiberduk. Det var ganska kul faktiskt. Jag vet inte om det där att artificiellt skydda växter är mer fusk än annat pyssel i trädgården. Det är ju inte så att vi är direkt passiva och låter naturen ha sin gång. Vi göder, vattnar, vändgräver, bekämpar insekter, klipper, beskär, delar och stöttar mot blåsten. Allt det där anses fullt normalt. Varför kan jag inte få klä på mina växter lite vinterkläder?

70

om konsten att odl a det omö jliga

— Det äventyrliga odlandet

71

Kiwi Actinidia deliciosa

ursprung: Kina höjd: 10 meter typ: lövfällande blomning: juni–juli zon: I

142

För några år sedan blommade äntligen min Jenny. Det är så hon heter, kiwin som inte behöver en man utan lever sitt liv som singel. I växtvärlden betyder det att hon är självfertil och det är inte så vanligt i kiwivärlden. Oftast krävs det både en hon- och hanplanta för blommor och frukt. Dilemmat med Jenny är att hon trots blomning inte hinner producera mogna bär. Våra som­ rar och höstar är helt enkelt för korta och svala. För mig är det inte hela världen. Som klättrare är hon nästan oöverträffad. De lianliknande rankorna hivar sig upp, upp och iväg. Tittar man närmare är allt snyggt på kiwin – och också lite lustigt. Den röd­ bruna, fjuniga stammen härbärgerar runda, friska, hjärtforma­ de blad som sitter som på parad utan att skava mot varandra.

Blommorna är små och krämvita och sitter i små klungor här och var. De ludna frukterna som sakta men säkert sväller i om­ fång, i alla fall om man odlar i växthus, ser ungefär ut som livs­ medelsbutikens fast mindre.

Den ludna och delikata frukten har sitt ursprung i Kina. I början av 1900-talet hittade den vägen till Nya Zeeland där man drog igång kommersiella odlingar. Inledningsvis fick den populärnamnet kinesiskt krusbär med hänvis­ ning till fruktens ursprung och likhet med bäret i fråga. Under andra världskriget fattade amerikaner stationerade på ön tycke för den syrliga frukten och det dröjde inte länge förrän det kinesiska krusbäret började exporteras till det stora landet i väst. Efter några år ändrades namnet till kiwifrukt efter Nya Zeelands nationalfågel kiwi, som precis som frukten är liten och brunaktig. Namnbytet sporrades

om konsten att odl a det omö jliga

— Växter på friland

143

Korstörne Gleditsia triacanthos Som en ljusgrön slöja sträcker sig korstörnet mot en knallblå himmel och när solen sjunker framåt kvällen kastar det skira ormbunkslika bladverket sitt intrikata skuggspel mot den vitkal­ kade muren, i alla fall om det är fint väder och du råkar ha en så­ dan mur. De flesta kallar den nog för det vetenskapliga namnet gleditsia och inte korstörne som är det svenska. Namnet har den fått på grund av grenarnas vassa taggar som kan bli upp till två decimeter långa. Det kan ju kännas som ett osympatiskt karak­ tärsdrag, men tornarna är trädets försvar mot diverse betande djur. Det är därför främst de nedre regionerna av trädet utrustats med de sylvassa utväxterna, antagligen för att det inte finns någ­ ra giraffer i Amerika. Oftast väljer vi någon taggfri namnsort som Gleditsia triacanthos var. inermis, som blir knappa fem me­ ter i Sverige och växer ganska långsamt. Ännu vanligare – och också ett ännu bättre val – är den tillika tornlösa ’Sunburst’ som verkligen briserar i solen med sitt gula utspring på våren. Längre fram skiftar färgen till alltmer ljusgrön, vilket kan vara en god egenskap för den som tycker att gult är fult. Det skira bladverket släpper igenom solljus, vilket gör att trädet passar fint framför huset, utan att skugga fasaden för mycket. Likaså kontrasterar det ljusa bladverket synnerligen vackert mot mörkt gröna blad.

Min favoritkombo är att låta gleditsians krona sväva över en stramt klippt ligusterhäck.

Gleditsian är en liten tuffing som tål torka, mager jord, blåst, salt, kalk, luftföroreningar och faktiskt en del kyla, kan­ ske ända upp i zon III i sommarvarma lägen. Den växer hyfsat fort, men blir inte långlivad. Fast det beror ju på vad man jämför

150

om konsten att odl a det omö jliga

— Växter på friland

ursprung: Nordamerika höjd: 3 meter typ: lövfällande blomning: juni zon: I–II (III)

151

Persimon Diospyros virginiana

ursprung: Nordamerika höjd: 8 meter typ: lövfällande blomning: juli zon: I (II)

190

Tre olika namn har Diospyros virginiana hos oss. Persimon är kanske det vanligaste, men den kallas också kaki eller sharon.

Sistnämnda är framodlad i Israel och den du ser i fruktdisken. Be­ nämningen persimon kommer från den amerikanska ursprungs­ befolkningens ord för frukt, trots att persimonen botaniskt sett faktiskt är ett bär. Ett stort bär och inte en frukt, som man lätt kan tro. Den påminner lite om en stor orangegul tomat, som ju för­ resten också är ett bär.

Det sägs att det går att förutsäga vintervädret med hjälp av persimonen. Är kärnan skedformad faller massor av blöt snö. Är kärnan mer i form av en gaffel kan du förvänta dig en vinter med pudersnö, och är den mer knivformad blir vintern följaktligen knivig med hård och isande vind. För en säker prognos bör du använda en mogen frukt som också är lokalt odlad. Kan bli svårt längre upp i zonerna, men det är helt säkert något för SMHI. Persimonträdet kan bli över fem meter högt, kanske till och med tio meter, här hos oss. I sin ursprungsmiljö i de nordameri­ kanska skogarna når det hela fyrtio meter. Lite skillnad! Blom­ ningen sker i mitten av juli med i allmänhet vita blommor. En del träd kan ståta med rosa eller röda, men det är mer sällsynt. För att få mogna bär krävs en lång, varm sommar och höst eftersom bäret mognar sent – en vädertyp som vi inte riktigt har här uppe i Norden. Jag har till och med sett persimoner i Italien som inte är helt mogna ens i slutet av september, och där är det ju hyggligt varmt länge.

Nordamerikansk persimon är oftast ympad på Diospyros virginiana och får också anses härdigast. På kontinenten använ­

om konsten att odl a det omö jliga

— Växter på friland

191

pletteras med en stor dos fatalism. Fast å andra sidan, vad vet vi egentligen? Alla som har testat att odla en pinje på friland räcker upp en hand.

Läge, jord, vatten och näring Frilandsplantering av ett pinjeträd kräver en riktigt varm plats i lägsta odlingszonen. Allra helst bör du plantera ett stort exempl­ ar från början. Med hänvisning till den uppenbara risken i pro­ jektet kan du därför också förlora en bra slant redan första vin­ tern. Plantering i sand är nog en absolut förutsättning, vilket i sin tur betyder regelbunden vattning.

Beskärning Här handlar det om att klippa bort dött och vinterskadat material.

Du kan också hålla pinjen som ett litet krukodlat träd för terrass och orangeri. Den vill med andra ord stå ute så länge som möjligt under säsongen, för att sedan under vintern vila svalt och ljust.

Bonsaiodling är inte riktigt min grej, men jag har sett ursnygga exemplar.

zonknäckeri Zon I Soligt, varmt, vindskyd­ dat läge i sand. Plantera ett så stort exemplar som möjligt. Täck marken mot tjäle. Håll tummarna för några milda vintrar på rad. Gardera med vin­ terfiberduk, alternativt treskiktsbubbelplast.

198

om konsten att odl a det omö jliga

Zon II– Krukodling med vinter­ viste i frostfritt, svalt och ljust utrymme.

— Växter på friland

199

varon. Om du inte dränker den. Just vattningen kan vara en mina.

Tänk kamel så går det bra. Den dricker kopiöst när tillfälle ges och lagrar som bekant överskottet i sina pucklar. Samma för agaven som vid häftiga regn bygger upp en reserv i de tjocka bladen. På sommaren ska du följaktligen iscensätta sporadiska skyfall när du vattnar agaven. När du framåt hösten lyfter eller rullar in din agave i vintervistet blir både armar och rygg varse fenomenet, eftersom den då oftast är blytung av all lagrad vätska. Det betyder i sin tur att du under vintern måste vara riktigt snål med vattenkannan.

Den äventyrlige zonknäckaren som allra helst vill gräva ner sin agave i marken måste i tur och ordning vara mantalsskriven i zon I, välja den härdigaste arten, plantera i sand, klä sin agave med fordrade vinterkläder och dessutom bygga ett tak som ser till att rötterna håller sig fnösktorra hela vintern. Enligt agavekretsar i zonknäckarbranschen (se snowpalm.dyndns.org) är Agave parryi ssp. neomexicana, Agave utahensis var. eborispina och Agave montana hyggligt härdiga, bara för att nämna några.

Skötsel VÅR: Plantera om i ny kruka när den första håller på att sprängas av rötter och agavebarn som trängs längs krukkanten. Blanda i grus eller lecakulor i köpejorden för dräneringens skull. Passa också på att skörda eventuella småplantor. Skär bort dem med kniv och plantera i småkrukor.

SOMMAR: Egentligen kan du ställa agaven var som helst, bara det är en varm plats. Vattna kopiöst och vänta ett par veckor innan nästa skyfall. Om du vill att den ska öka i storlek snabbare adderar du näring vid vattningarna.

HÖST/VINTER: Ställ in före nattfrosten. Svalt och ljust i en temperatur som helst överstiger fem grader. Vattna minimalt. Möjligen kan du öka framåt senvintern.

272

om konsten att odl a det omö jliga

— Krukodlat för terrass och orangeri

273

308

om konsten att odl a det omö jliga

— Krukodlat för terrass och orangeri

309