9789170374234

maria hamberg

Drรถmfabriken

Ordfront Stockholm 2010

'U|PIDEULNHQ LQODJD LQGG

Av Maria Hamberg har tidigare utgivits: På väg till natten (Bäckströms 2002) Några gjorde hålen (Bäckströms 2004) Greklandssommaren (Ordfront 2008)

Maria Hamberg: Drömfabriken Ordfront förlag, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se

forlaget@ordfront.se

© Maria Hamberg 2010 Omslag: Jan Cervin Grafisk form: Kristoffer Nylén Författarporträtt: Idha Lindhag Tryck: Scandbook, Falun 2010 ISBN 978-91-7037-423-4

'U|PIDEULNHQ LQODJD LQGG

»Det finns landskap i Sverige som är oskildrade i litteraturen och därmed i djupare mening saknar självbild. […] Litteraturens frånvaro är en svårare brist än människorna själva vet om. Först när konstnärliga skildringar föreligger blir ett landskap synligt för urinnevånarna.« Helmer Grundström

'U|PIDEULNHQ LQODJD LQGG

'U|PIDEULNHQ LQODJD LQGG

Prolog AL L A STOD S O M VA NL IGT nästan på varandra för att komma åt

att göra sitt jobb. Mutterdragarna slamrade. Slangarna pös och skrek.

Han som var satt att driva på ropade kommandon och invektiv för att det inte skulle bli stopp. Ur en transistor i hyllan vid sidan av det löpande bandet skrålade Carola allt vad hon orkade på högsta volym, ändå hördes det knappt.

Framför hyllan som radion stod på, alldeles intill stoppknappen, stod en kille och bakade en snus. Han höll locket och dosan i ena näven och andra näven halvt nere i snuset. Överläppen var redo att ta emot prillan och gapade välkomnande. Med ögonen följde han dem som klättrade, klev och kröp runt bilen som långsamt drogs framåt.

Så fort prillan var på plats skulle han hoppa in bland de andra igen, därför gällde det att veta hur långt de hunnit och var det skulle finnas en glipa för honom att glida in och göra sitt jobb. Medan han uppmärksamt spanade mot dem som arbetade följde han samtidigt lika uppmärksamt med i texten till »Främling«. Han gillade både Carola och låten som just vunnit Melodifestivalen, det var därför han ställt sig just vid hyllan för att baka sin snus.

En kille tappade en burk med smörjfett uppochner. Mitt på golvet, mitt emellan bilarna. Han blev alldeles kladdig om händerna när han plockade upp burken. Han gick till sopbingen och försökte ta bort det värsta kletet med trassel. Hans tjej stod framåtböjd och satte fast trycktankarna, hon kivades lite med honom för att han var klantig.

Det var en alldeles vanlig eftermiddag i bilfabriken.

En bit därifrån kom det en slipsgrupp gående ute i truckgången.

De var mycket intresserade, de stannade och frågade guiden gång på gång. De ville veta allt: hur många lastbilar som producerades per dag, hur många underleverantörer, hur många länder. De frågade om stålet i balkarna och hur varmt det var i boxen där färgen härdades, 7

'U|PIDEULNHQ LQODJD LQGG

de ville till och med veta varfÜr momentnycklarna var märkta i olika färger. En karl gjorde guiden alldeles svettig, han gav sig aldrig. När han fütt svar pü en omÜjlig früga kom han med ytterligare en. Det verkade inte finnas nügot slut pü vetgirigheten.

Den unge guiden tog av den rÜda jackan med fÜretagsemblemet, rÜd fÜr att signalera att det var särskilt fint folk i antügande. Lajnarbetarna hade fütt veta att de skulle vara artiga och tillmÜtesgüende när besÜksgrupper visades runt av guider i rÜda jackor, det kunde finnas en stororder i nügons innerficka. Det fick inte hällas diesel eller spolarvätska om det fanns risk fÜr stänk; oljefläckar och smÜrjfett müste ovillkorligen avlägsnas frün golvet. MontÜrerna hade till och med fütt veta att de inte fick vrüla svordomar eller kasta verktyg när de hÜga herrarna var i närheten, helst skulle volymen i radioapparaterna skruvas ned ocksü. Det skulle arbetas som om besÜkarna inte vore där, fÜr att visa hur verkligheten inte süg ut.

Men guiden tog av sig den rÜda jackan. Den vetgirige hade fütt honom att bÜrja svettas. Kondensen under nylonjackan trängde genom skjortan, och han var rädd om pressvecken pü ärmarna. Han tog av sig jackan, rättade till slipsknuten och pekade sig vidare längs med produktionen.

När gruppen kom fram till stället där han som lyssnade pü Carola och bakade en snus och en annan som fÜrsÜkte torka sig ren frün fett, lät guiden besÜkarna studera produktionen i närbild.

Den frügvise blev helt i extas. Han for runt och kikade Üver axeln pü montÜrerna, bÜjde sig Üver bilramen fÜr att kunna se insidan i halvfärdigt skick. Nyfiket stoppade han in huvudet under hjulhuset och var nära att fü hÜrnet av passagerardÜrren i huvudet när han reste sig. Han stod i vägen när tjejen som retat killen med kladdiga händer ställde sig upp och backade rakt in i honom. Flickan bÜrjade ursäkta sig fÜr fläcken hon orsakat pü hans skjorta, men han hÜll upp büda händerna, viftade med alla fingrarna och log. Ingen skada skedd!

Guiden var fÜrtvivlad Üver rÜran i sin besÜksgrupp. Hans uppgift var att hülla ihop den och svara pü frügor, men ocksü att se till att inget farligt hände. Just nu befann sig flera av kostymerna utom hans kontroll. Han bÜrjade svänga med büda armarna Üver huvudet, den 8

'U|PIDEULNHQ LQODJD LQGG

röda jackan fladdrade. I falsett, för att överrösta larmet, ropade han att alla skulle komma tillbaka.

Driftledaren, pådrivaren, han som hade ansvaret för just den delen av monteringslinan, nickade bistert att det var på tiden. Längre än tjugofem, trettio sekunder hade inte montörerna tid att vara artiga.

Då skulle de komma efter. Då kunde det bli stopp.

Den frågvise var på väg tillbaka till guiden när han såg att en av montörerna, han som just fått bort det värsta av fettet, öppnade dörren till förarsätet på bilen bakom. Killen skulle klättra upp i hytten.

Den frågvise tvärvände och satte iväg, fast besluten att inte missa något. Mitt framför fronten halkade han i fettfläcken och tappade balansen.

Han som tappat ut fettet, som nu befann sig bakom vindrutan, såg hur besökaren desperat försökte hålla sig upprätt, han liksom sparkade med fötterna åt olika håll. Deras blickar möttes genom glaset. Montören drabbades också av panik, ljudet försvann, tiden stannade, han försökte hålla mannen stående genom att nagla fast sina ögon i honom. Krampaktigt stirrade de in i varandras vidöppna pupiller. Men så var det som om något annat tog över. Skärpan i mannens blick blev annorlunda, liksom faddare. Montören tappade taget, och mannens blick åkte upp mot ögonlocken och försvann. Ögonvitorna var det sista killen i hytten såg innan huvudet sjönk. Långsamt gled huvudet med sina vita tomma ögonglober nedåt, mot golvet, försvann nedanför instrumentbrädan, utom synhåll för killen inne i hytten.

Han som stod och lyssnade på Carola medan han bakade en snus såg bakifrån hur mannen halkade i fettfläcken. Han såg hur dåligt fäste han fick när båda finskosulorna blivit inkletade med fett. Han förstod att karln skulle ramla, han hade inte en chans. Men så var det som om han slutade kämpa emot, han blev alldeles mjuk i knäna och sjönk ihop till en liten hög framför fronten på bilen.

Driftledaren hade också sett fallet, han tittade ängsligt på guiden, som tittade lika ängsligt tillbaka. Guiden höjde axlarna mot öronen, höll ut armarna, vände handflatorna mot driftledaren i en vet-intevad-jag-ska-göra-gest.

9

'U|PIDEULNHQ LQODJD LQGG

Det gick en halv sekund.

Det gick en hel sekund, fortfarande gjorde ingen någonting. Allt stod stilla och mannen låg kvar på golvet.

Men så blev guiden medveten om sin roll, han drog djupt efter andan och vände sig till de övriga besökarna som hade flockat sig kring honom, de hade hört hans falsettrop. De stod med ryggarna mot mannen som låg på golvet, märkte inte att han fattades. De var besökare, de tänkte inte på att bullret avtagit och att flickrösten i radion nu helt dominerade: »… där bortom himlen finns en evighet …« Montörerna som krupit, klättrat, klivit och skruvat stod stilla. De gick dit från sina bilar, de tittade på han som låg. De glodde som om de inte förstod vad de såg.

Men linan rörde sig obevekligt framåt. Sakta segade den sig fram, ett hack i taget. För varje hack kom bilen ytterligare några centimeter närmare mannen som fortfarande låg utan att röra sig.

Plötsligt blev det liv i killen som lagt in en snus. Han kastade sig mot stolpen med den röda stoppknappen och stannade det löpande bandet innan mannen blev överkörd av bilchassit. Sedan blev det stiltje igen.

De övriga besökarna stod fortfarande kvar och blev informerade om produktionen på just det här avsnittet. Det var lika tyst i verkstan som om det hade varit rast, men besökarna visste inte det. De hörde äntligen guiden lite bättre, även om några irriterade sig på radion.

Så plöjde någon i brun kofta en väg genom flocken av blåklädda. Det var chefsingenjören. Det hade indikerats stopp inne på hans kontor. Röda lampan hade blinkat, det var bråttom. Sådana gånger tog det honom aldrig många sekunder att ta sig från sitt kontor och ut på linan för att se vad som var fel. Alla i klungan kunde höra hur han häftigt och länge drog efter andan när han kom fram och såg mannen ligga på betonggolvet. När han fyllt och tömt lungorna två eller tre gånger, drog han åt sig ännu mera luft och sa lågt, tydligt och långsamt: »För helvete! Se till att få undan kroppen! Och dra ur stoppet!« De blåklädda tittade på honom. Nyss hade de inte förstått vad de sett, nu förstod de inte vad de hörde.

10

'U|PIDEULNHQ LQODJD LQGG

»Men så rappa på då!« skrek han i den bruna koftan. »Ut med bilarna, för helvete! Ut med bilarna!« Motvilligt gick driftledaren och snusaren, som inte längre lyssnade på Carola, fram till mannen. De böjde sig tveksamt över honom som låg så stilla i sin skräddarsydda kostym. De visste inte hur de skulle göra. På ABC-kursen, Andning, Blodtillförsel, Chock, som företaget höll förra året hade de fått lära sig att aldrig flytta skadade.

Den här mannen hade kanske slagit sig allvarligt när han ramlade, han var medvetslös. »Ska vi inte vänta på ambulansen?« undrade snusaren. Han höll händerna utsträckta som för att ta tag i den liggande, men tvekade, ville inte. »Det tar för lång tid. Se till att få undan honom så vi kan köra igång igen. Du kan … du kan …« hackade ingenjören, »Du kan … eh … vänta med honom tills sjuktransporten kommer.« Snusaren och driftledaren tog tag i var sitt ben på den livlöse och drog honom efter golvet till sidan av lajn under överinseende av näst högste chefen och alla arbetskamrater. Det blev ett ljust, fettblänkande spår där kostymryggen släpade över den osopade betongen.

Han som suttit i hytten, han som spillt ut fettet, backade några steg och sprang sedan iväg. Han kräktes över en golvbrunn innan han kom fram till toaletten.

Hon som fläckat ner mannens skjorta, hon som var ihop med honom som spillt ut fettet, blev tvungen att vända bort blicken när mannens huvud guppade till då det drogs över lajnspåret. Det var otäckt att se in i mannens munhåla. Men hon hade redan hunnit se både munhålan och tungan, det rann lite saliv ut ur mungipan och nerför kinden. Slipsen halkade från bröstkorgen och hängde ner på golvet.

Nyss hade han sett snäll ut när han skrattande försäkrat henne att det inte varit hennes fel att de krockat. Nu såg han bara hemsk ut. Hon blundade, men såg det i alla fall.

Guiden passade på att leda undan besökarna från lajn när det blivit tomt mellan bilarna. Han ställde sig själv mitt på fettfläcken, höll ut ena handen och vinkade fram gruppen. Han liknade en trafikpolis.

När alla besökare slussats förbi och befann sig ute i truckgången på 11

'U|PIDEULNHQ LQODJD LQGG

behörigt avstånd, då klev chefsingenjören fram till guiden, nöp honom i armen och väste: »Du! Nu ligger du jävligt illa till. Hur i helvete skulle jag kunna veta vad slags folk du var ute med när du inte hade jackan på dig?«

'U|PIDEULNHQ LQODJD LQGG

I Jag hittade dagsljus igen, på golvet visade José, han sa att han hittat en massa skruvar, på golvet som jag tappat, men sina egna hittar han inte.

Jag tog dagsljuset, stoppade det i skon i hålet som jag fyllt med lim.

Jag har fångat dagen.

Okänd fabrikspoet Spridd via internpost

'U|PIDEULNHQ LQODJD LQGG

'U|PIDEULNHQ LQODJD LQGG

SPINKIG A UNGA GRABBAR. En hel hög med pojkar. De rör sig till-

sammans, som satt de ihop med gummisnodd. Ibland glesar sig klumpen lite och en tunn rygg där kotpiggarna sticker ut ur bomullströjan blir synlig, men så dras gummibandet ihop igen, killen försvinner in i mitten av gänget, blir en del av människohopen vars armar och ben sticker ut åt alla håll. Det låter om dem när de kommer. Någon håller upp en skiftnyckel och låter den studsa mot rören i taket på källarkulverten. Flera sparkar på elementen längs med väggen, eller på väggen själv, fundamentet. Tillsammans fyller grabbarna hela gången. En liten farbror som just kommit ut ur sitt omklädningsrum väntar tyst och osedd på att klungan ska passera innan han på väg mot samma mål börjar tassa bakom dem.

Grabbarna skrävlar och hoppar, skriker och garvar. De som nyss utanför porten gick och funderade för sig själva, eller stillsamt småpratade med den de samåkt med, de är ombytta nu. Sina civila jag har de låst in bakom plåtdörren. Iklädda fabriksmunderingen är det full fart som gäller. De kommer uppför trappan, allihop på en gång, gratulerar varandra till lördagskvällens erövringar och pikar den som inget fått. De svär i otakt över att arbetsplatsen står kvar, och jämför minnesluckorna efter fredagsfyllan. Alla är värst, utom Mats som inte har några luckor alls, bara ett svart hål i skallen.

Kloink, kloink, kloink låter det i stämpelklockan när grabbarna en efter en trycker ned sina kort under skylten Välkommen till Alcatraz.

De läser den inte, kommenterar den inte. De ser den överhuvudtaget inte. Skylten har hängt där sedan förra gången de kom tillbaka från semestern. Det är ett pallmellanlägg, en stor fyrkantig masonitskiva som någon plockat från botten av en lastpall och med stor svart tuschpenna mödosamt plitat ned ångesten på. Den var rolig då, förra året, nu är den en del av tristessen. Nu är det ingen som ser den.

15

'U|PIDEULNHQ LQODJD LQGG

Var och en av grabbarna bemödar sig om att noga kontrollera att klockmaskinen stansat hål och skrivit rätt tid i rätt ruta. Sådant har ingen råd att skämta om, det blir en paus i gafflandet. Sedan stormar de pausrummet. De fyller kylskåpet med sina frukostmackor och matlådor med gårdagsmat, kastar ryggsäckar och plastpåsar huller om buller i hörnet framför städskåpet. Hela rummet blir fullt av grabbar.

Tidigkommarna, de män och kvinnor som redan sitter vid olika bord, de som mediterar för sig själva en sista stund innan dagen börjar eller talar lågmält med varandra över morgontidningen, överröstas och blir avbrutna i sitt tänkande. De blir åskådare. Någon suckar och viker ihop tidningen. Andra utbyter resignerade ögonkast. En höjer på ögonbrynet och sveper sista klunken. Friden är slut. Dagen har börjat.

Thabo, som varken är ung eller spinkig, har suttit tyst bland de andra och bläddrat i en gammal Aftonbladet. När grabbarna ramlar in reser han sig och möter dem med high five. Han dunkas i ryggen och får en resumé av gängets helg, sedan han gift sig följer han inte längre med på krogrundorna. Adama ställde det som krav. »Du måste leva som en riktig man«, sa hon, »inte som en ung pojke!« Men innan hon kom till Sverige, när han fortfarande var ensam, brukade han gå ut.

Fast inte på fredagarna. Inte sedan han började på fabriken och fick veta att det fanns en moské.

Han kom fortfarande ihåg den där dagen för nästan sex år sedan.

Han var nyanställd, hade bara jobbat någon vecka på fabriken när han en dag kom ner i omklädningsrummet för att hämta något ur sitt skåp och nästan klev på en man som låg och bad. Mannen for upp, började rulla ihop sin bönematta och urskulda sig för att han varit i vägen. Men Thabo omfamnade honom. »Jag har inte vetat att det fanns andra som var muslimer«, sa Thabo och nästan grät.

Mannen hette Mustafa och kom från Algeriet. Han arbetade på samma avdelning, fast på löpande bandet. Thabo hade inte sett honom förut. Han hade haft fullt upp med att lära sig sitt jobb på en fast station där man satte ihop trycktankspaket till bilarna. Han hade inte haft tid att se sig omkring, det här var den första rasten han inte 16

'U|PIDEULNHQ LQODJD LQGG

behövde arbeta på för att klara takten. Innan han börjat på fabriken hade han bott i Västervik, hos en svensk familj han träffat i Gambia.

När de gick i kyrkan hade han följt med, lite för att de blev så glada men mest för att i alla fall komma någon Gud nära. Han hade inte vågat tro att han skulle kunna träffa några muslimer i det här landet. »Vi har till och med en moské. Vill du komma?« undrade Mustafa.

Om han ville! Han gick dit varje fredag. Det var svårt i början, även där var han den ende som var svart. Han pratade wallof, fulani och engelska, men ingen vardagsarabiska, ingen turkiska och bara lite svenska. Men han var bland bröder.

När första ramadan inföll fick Thabo bekymmer. Han visste inte vad Gud tyckte om att han följde med grabbarna ut på lördagarna.

Han hade aldrig druckit alkohol, och tänkte inte börja, men Gud kanske inte gillade att han umgicks med dem som gjorde så när det var ramadan? Han försökte fråga imamen, men han kunde bara arabiska, och tolk ville Thabo inte ha. Då frågade han Gud på wallof och fick till svar att alla människor behöver sällskap, så länge som han levde ensam fick han umgås med otrogna, men inte bete sig som dem.

Han fastade, gick i moskén och fortsatte följa med till krogen på lördagarna. När grabbarna märkte att han inte åt mat på dagarna försökte han förklara. De skrattade åt honom och trodde honom inte. »Du smygäter nog på toa när ingen ser dig!« sa de. Men han fick vara deras kompis, det gjorde inget att han inte drack. De trodde att han inte ville. De visste inte att han inte fick.

Adama kisade med ögonen och sa med sin allra djupaste röst: »Du måste leva som en riktig man.« Hon svalde och visade den ljusa tungan när hon fortsatte: »Annars följer jag inte med.« Hon hade sett tillräckligt av karlar som satt och drack hela dagarna, hon krävde att han skulle lova på sin mors och fars heder att inte vanära dem. Han såg henne djupt in i ögonen och lovade, och kände att det var sant.

Många gånger hade han hört grabbarna prata om kvinnor. Han hade skrattat med, men i den stunden som han lovat Adama att vara hennes man visste han att han inte ville att grabbarna skulle prata om henne. De skulle inte få skoja och skämta om henne, hon var bättre än så. Därför har han aldrig sagt sin frus namn på jobbet. Ingen vet 17

'U|PIDEULNHQ LQODJD LQGG

vad hon heter, eller hur hon ser ut. Bara att hon finns, det är ju fÜr hennes skull han inte längre fÜljer med dem pü krogen.

Men Fatou! När Fatou fÜddes hade han varit sü glad att han skuttat, sü stora känslor gick inte att hülla kvar pü insidan. Han trodde han skulle sprängas och han berättade fÜr alla hur fin hon var. Det drÜjde inte länge fÜrrän han üngrade sig. En eftermiddag när han satt pü toaletten hÜrde han en rÜst utanfÜr dÜrren som pratade om blünegrer, som kommer hit och ynglar av sig.

Numera fÜrsÜker han helt undvika att prata om sitt privata liv, och han har märkt att det är münga som gÜr likadant. Inte bara invandrare.

Pü vägen ut, efter att ha hälsat pü alla och kommenterat det han fütt veta samt klappat Mats farbroderligt i ryggen fÜr att fÜrmü honom att sluta supa sü fÜrfärligt, frügar Thabo om inte Svenne kommit. Han var inte i omklädningsrummet, mer vet inte jag. Peter rycker pü axlarna och sträcker sig efter den ena av kaffekannorna där det fortfarande finns nügra droppar. Ge fan i vüran bryggare, vrülar dü Gunilla. Det där är tjejernas! De andra kvinnorna vid Gunillas bord tittar lika fÜrgrymmat pü honom som fÜrsÜker stjäla smübarnsmammornas kaffe. Men ingen säger nügot när han tÜmmer den andra. Det är finnarnas, det är ingen inne i pausrummet och fÜrsvarar dem. De är ute i verkstan, pü sina platser.

'U|PIDEULNHQ LQODJD LQGG

G U N I L LA R E S E R S I G när sätt-igång-brölet ljuder. Hon och de an-

dra som följer uppmaningen från taket rör sig långsamt, motvilligt, men ändå framåt. De går mot de platser de befann sig på innan de gick på helgledighet, mot de kvadratmetrar de anvisats och ska stå på till dess att det brölar nästa gång. I dörren stannar hon till och glor ilsket mot grabbarna längst nere i rummet som inte gör en min av att resa sig. Perka ser henne, vilket är meningen, men han bryr sig inte. »Ni rör inte kaffet«, säger hon medan hon stoppar in hörselpropparna samtidigt som hon håller upp dörren med hela kroppen.

Genom propparna hör hon hur de skrattar åt henne innan dörren faller igen.

Gunilla grimaserar för sig själv sedan dörren fallit igen. Jävla glin, tänker hon.

Det är drygt två år sedan hon tog jobb på bilfabriken. Den gången var hon nyss hemkommen efter att ha rest runt i USA ett halvår, hon brukade göra så, varva jobb med långa resor. Ta ett bra betalt jobb och slita tills pengarna på kontot växt lagom för en långresa, sedan säga upp sig och ge sig iväg. Hon hade redan varit i Sydamerika ett par gånger, en gång i USA och nu sist i Thailand. Men till Thailand for hon utan att säga upp sig. Konjunkturen hade svängt efter Kuwaitkriget, det var inte lika lätt att få jobb. Dessutom hade hon blivit äldre. För att få jobb på bilfabriken hade hon fått ringa och tjata på personalavdelningen massor av gånger, i det närmaste krypa. Trots det fick hon, som var både licenserad svetsare, truckförare med flera behörigheter och dessutom hade erfarenhet som mekaniker, trots allt det fick hon bara ett sketet montörsjobb som det tog henne en vecka att lära sig, två att kunna utantill och bara några månader att börja ledas.

19

'U|PIDEULNHQ LQODJD LQGG

Ändå vågade hon inte säga upp sig när hon bestämt sig för att åka till Thailand. Vågade inte stå utan. Istället hade hon förhandlat sig till åtta veckors semester. Det fanns inte nog med jobb i våras, alla gick och drog benen efter sig om dagarna och det gick rykten om permitteringar. Lennartsson gav henne gladeligen ledigt både under juli och augusti. Utrustad med en liten ryggsäck, några underbyxor och tröjor gav hon sig iväg. Tanken var att ta sig runt bland byar i djungeln och ut på några öar.

Gunilla hade sina gamla blå shorts, nötta och helt urblekta av solen. Upptill ett linne hon sytt för flera år sedan och inte förmått kasta. De andra tröjorna i ryggan hade hon handtvättat tills de liknade disktrasor och sedan hade hon slängt dem. Det kostade bara några kronor för en ny T-shirt, för en med batiktryck kunde hon betala en tia, aldrig mer. Men linnet hade hon sparat, tyget var så fint, mörkt blått med blomklasar. Det var av viskos, lite blankt, och torkade på nolltid. Hon stod där och kände sig trött efter djungelmarschen och lite melankolisk för att ledigheten snart var slut. Ändå hade han sett henne bland alla andra som stod och trängdes under solskyddet och väntade på bussen.

Alla hade ryggsäckar och fula hattar nedtryckta över solblekt hår.

Gunilla hade dessutom bränt sig på näsan och smort in sig med någon fet salva som bydoktorn joxat ihop. Hon hade känt sig allt annat än vacker, bara ohyggligt trött. Ändå gick han genom hela hopen av människor, förbi några fantastiskt vackra fransyskor och fram till henne.

Det var heller inte bara hon som reste ensam. Flera andra tjejer stod också för sig själva och väntade. Några av amerikanskorna hon varit ute på djungeltur med stod längst fram och gjorde sig synliga.

Gunilla hade sett hur de raggat kvällen innan på stranden. Verkligen raggat. De hade pratat en hel del medan de fotvandrat tillsammans och Gunilla hade hunnit bli ordentligt led på deras så kallade feminism, som vore det kvinnokamp att ha sex med var och varannan.

Hon var glad att gå i sällskap med några, men hade tänkt att om hon skulle göra om det skulle det bli med några som höll klaffen.

Själv hade Gunilla gått runt med vidöppna ögon för att ta in så 20

'U|PIDEULNHQ LQODJD LQGG

mycket som möjligt, och fotograferat. Gjort slut på massor av film.

Allt var så grönt. Ljuset hade varit sagolikt: grönt, fuktigt och skimrande. Och alldeles lagom, hon behövde inte ha solglasögonen på, men inte heller använda specialfilm. Där det någon gång fattades ett enstaka blad eller träd i lövtaket stod solstrålen som en pelare rakt ned mot marken, den borrade sig fast och liksom brände ut en fläck att stå på. Hon provade och provade men trodde sig inte ha lyckats fånga det. Och alla djungelljuden! Nästan lika högt som på verkstan, fast mjukare, det fanns ett djup i ljudet som gav känslan av att vara i ett stort rum, som en katedral. Då och då kunde det bli helt tyst, helt magiskt. Två, tre sekunders alldeles tyst avvaktan, fåglarna, insekterna, till och med löven stod stilla och höll andan.

Men ofta tjattrade tjejerna i gruppen så mycket att varken aporna eller det tysta hördes. De första dagarna hade guiden försökt säga till några gånger, sedan ryckt på axlarna och tittat beklagande på Gunilla.

Han kunde ingen engelska men de såg på varandra i samförstånd då och då. Hon gick närmast honom hela tiden, tänkte att det var bästa sättet att hinna få en glimt av de fåglar, fjärilar och apor han visade innan de blev skrämda av människorna. Men växterna kunde inte gå sin väg, dem hann hon både se och plåta.

De amerikanska tjejerna måste ha sett honom med en gång och genast varit beredda att »give him a try«. Gunilla hade bara sett att det stått en väldigt lång kille lite vid sidan av busskuren, men inte tänkt mer på det förrän han kom fram och frågade om hon skulle till Bangkok, om han fick göra henne sällskap.

Det var precis vad hon inte ville. Hon var trött och inte ett dugg intresserad av någon karl. Hon hade varit på djungelvandring i tre veckor, upp och ner för berg på små vägar och stigar mellan olika byar.

På ett ställe, där de skulle paddla kanot, hade det regnat och strömmen hade gjort det närapå omöjligt att ta sig åt det håll de skulle. De hade fått slita flera timmar, guiden hade manat på dem på thai, själva hade de peppat varandra på engelska. Hon hade fortfarande träningsvärk i överarmarna.

Hon försökte verka avvisande när han frågade om han fick sitta 21

'U|PIDEULNHQ LQODJD LQGG

bredvid henne. Dessutom skulle hon inte till Bangkok, utan till kusten. Hon tyckte att de kunde vänta och se hur bussen såg ut, alla säten kanske inte skulle bli upptagna. »Bussar i Thailand kan bli väldigt fullsatta«, sa han. »Tro mig, jag vet. Det bästa är att ha en strategi för hur man tar sig ombord. Jag har inga andra avsikter än att få en sittplats till Bangkok. Jag är väldigt trött och behöver lugn och ro«, fortsatte han som om han läst hennes tankar.

Hon såg på honom. Han verkade mena vad han sagt, han såg rätt trött ut. Liksom blek under solbrännan. »Okej«, sa hon då. »Om det visar sig att du har rätt så är det okej. Vi kan sitta tillsammans. Men min erfarenhet av thailändska bussar är att de kan vara gamla och ha skitiga fönster och väldigt smala sitsar. Jag vill kunna se ut. Du får bli den som sitter på ett halvt säte i gången.« Han log och sa att det var det minsta problemet. Han var så lång att han helst satt så han kunde sträcka ut benen, om det gick. Men det var inte alltid det gick, »det kan bli väldigt fullt.« Sedan lade han till att det brukade vara luftkonditionerade, moderna bussar på den här sträckan. »Har du åkt den ofta?« hörde hon sig själv säga, inte så lite skeptiskt. Hon hade sett den australiska flaggan på hans ryggsäck, han var säkert lika mycket turist som hon själv. »Tillräckligt många för att veta«, sa han långsamt och betonade varje stavelse.

Ja, ja, tänkte hon. Trot den som vill. Men hon brydde sig inte om att svara.

Han fick rätt. Det blev kaos. Värsta Tokyo. I samma stund som bussen körde fram översvämmades busshållplatsen av thailändare.

De hade hållit sig i skuggan medan de väntade istället för att som alla ljushyllta utlänningar stå under plåttaket och bli upphettade. På en sekund förvandlades denna flämtande väntan till något som liknade en marknadsplats. Thailändarna var vana. Effektivt trängde de sig genom vimlet, turisterna med all sin packning, ryggsäckar, påsar och paket, hamnade längst bak i folkmassan. Då högg han tag i hennes ryggsäck och sa till henne att klämma sig fram, han skulle ta hand om 22

'U|PIDEULNHQ LQODJD LQGG

bådas packning. Det var inte läge att börja förhandla, hon gjorde som han sa, trängde sig mellan alla kroppar med sina bilbyggarmuskler och lyckades ta ett säte åt dem. Han kom dit efter en stund med böjt huvud för att inte slå i taket. »Jag heter Charlie«, sa han när han satte sig. »Hur uttalar man ditt namn? Gonija?« Och när han satt sig tillrätta i sätet: »Jag är biolog, från Sydney, har just kommit tillbaka från en längre exkursion i det inre av Thailand. Vi har varit ett helt team från universitetet som undersökt floran häruppe. Och«, lade han till, »jag är väldigt trött.« Hon blev intresserad. Hon hade aldrig träffat någon växtbiolog, eller biolog alls, och under sin egen djungeltur hade hon sett så mycket som fascinerat henne att hon började fråga ut honom. Fast hon velat vara för sig själv. Kanhända var det samma med honom. Han hade ju sagt det där om att han var trött, kanske för att markera ointresse.

Han ville sitta någonstans, det var allt, men skulle de ändå tillbringa en hel dag intill varandra kunde de i alla fall presentera sig. Men när hon började fråga, när hon ville veta något om de växter hon sett, då kunde han inte hålla sig. Han började berätta om olika växtarter, och hur de hotades av turism och miljöförstöring.

Teamet han var en del av hade i flera månader samlat frön och plantor till en genbank för att rädda dem. Några plantor han var speciellt stolt över måste hållas under vatten hela tiden, berättade han.

De måste få nytt vatten flera gånger om dygnet, eftersom deras växtplatser var i bottnen på rinnande kalla bäckar i bergen. Bäckanemoner hade funnits både på Borneo, Fiji och i större delen av Indonesiens övärld förut, men alla plantager, all kalhuggning och all turism hade tagit kål på dem. Att de skulle hitta några exemplar så här långt upp i Thailand hade ingen av dem trott. »Men är det inte för varmt vatten i såna där behållare?« Han gav henne ett snabbt ögonkast innan han svarade. Uppskattande, tyckte hon. »Vi håller dem kalla med kolsyresnö. Det är därför jag måste åka före. Jag ska förbereda mottagandet på institutionen, så att de inte dör när vi väl kommer fram.« 23

'U|PIDEULNHQ LQODJD LQGG

Gunilla tyckte att det var riktigt spännande att höra honom berätta, även om hon inte förstod allt. Det var första gången hon pratade med någon från Australien, hans engelska var speciell, och så var det en massa facktermer hon inte begrep.

Han såg lite underlig ut när hon berättade att hon arbetade på en bilfabrik. Som montör. »Intressant«, sa han och böjde sig fram för att knyta upp skorna.

Sedan sa han inget på en lång stund, en timme kanske. Inte hon heller. Hon låg med sätet bakåtfällt och kikade på landskapet som flöt förbi utanför. Men så förvånade han henne genom att plötsligt fråga om det var vanligt med den sortens jobb för tjejer i Sverige.

Plötsligt hörde hon sig själv berätta saker hon aldrig sagt till någon.

Om hur hon blev negligerad av basarna, hur de kunde se henne rakt i ögonen när hon föreslog en lösning på något problem, se ut som om de lyssnade och sedan fråga grabbarna och tacka när de upprepade det hon sagt. Hennes röst berättade om hur helt reducerad som människa hon kände sig därinne. Gunilla hade aldrig formulerat det högt förut, men nu berättade hon till och med om den gången de tejpat fast porrbilder på hennes stämpelkort och undrat om hon känt igen sig. Han reagerade precis rätt, han svalde och såg allvarlig ut. Det var lätt att prata, det gick av sig självt.

På ett ställe passerade de ett jättelikt bygge. Det skulle nog bli en ny turistort, de sjok av betong och glas som sattes ihop såg ut som om det skulle bli hotell och bungalower. Det var lyftkranar överallt, och massor av byggnadsarbetare med bar överkropp, på taken och längs väggarna på huskropparna som reste sig ur backen. Fram och tillbaka på nybrutna vägar körde lastbilar med material. Hon skrattade och sa att det var den sortens lastbilar som hon byggde, och att de just nu hjälpte till att förstöra miljön för hans blommor.

Då blev han tyst och funderade en stund. »Jag är en människa i världen. Jag gör det jag kan, så får andra göra det dom kan, men alla måste hjälpa till!« Han rörde händerna när han pratade, blev ivrig.

Plötsligt hade han viftat till och råkat nudda henne.

Gunilla kände hur varm hon blev, hon var inte beredd.

Inte han heller, han rodnade under solbrännan och avbröt sig tvärt.

24

'U|PIDEULNHQ LQODJD LQGG

Så tittade han henne i ögonen, rakt in i ögonen, så länge att hon blev generad, men hon tittade inte bort. Då lade han handen på hennes knä.

Det var flera timmars bussresa mellan byn där de klev på och stället där hon tänkt kliva av för att byta. Gunilla gjorde inte det. Istället åkte hon med honom hela vägen till Bangkok. De bodde på hotell tills han åkte. Då var det bara två dagar kvar tills hon skulle resa hem.

Hon blev kvar på hotellet.

De delade på kostnaderna, Charlie hade knappt några anslag kvar och kunde inte låta universitetet betala för ett dubbelrum. Båda övertrasserade sina konton.

Jag har i alla fall fast jobb när jag kommer hem, tänkte hon och drog kortet. Fram till nästa lön fick hon väl leva på havregrynsgröt.

Det kunde det vara värt. Huvudsaken att hon inte sumpade hyran.

Lägenheten var hennes enda fasta punkt. Och jobbet. Övertid brukade inte vara något problem. Fast det fanns olika sorters. Bara en sort gav några pengar. Första hösten, då hon kommit från USA, då hade det varit övertid hela tiden. »Justeringsövertid« hette det, men kallades på golvet flexövertid. Hon visste inte vad det var, men var glad att det var så mycket, då skulle det gå snabbt att jobba ihop den skuld hon hade kvar från Amerikaresan. Killarna på linan hade cyniskt informerat: »Här måste du jobba gratis när cheferna säger till. Men du får spara övertiden som tid. Timme mot timme. Du kan ta ut den sen, när dom säger till! När produktionen går ner så skickar dom hem oss, utan betalning. Bra va?« Hon hade trott att de skojade. Men det var alldeles sant. Varje tisdag och torsdag hade arbetstiden förlängts med två eller tre timmar.

Och ingen fick en krona för besväret. Ibland hade Lennartsson köpt bananer och kexchoklad för att de skulle orka kvällen igenom. Då var det meningen att de skulle bli tacksamma. För omtanken. Hon visste att man kunde byta »justeringskompen« mot pengar, såg hur den växte på lönebeskeden, såg möjligheten till nya resor. Men så blev det färre order på vårkanten. Linan slutade gå redan klockan elva vissa fredagar. Eller startade inte alls. Hela fabriken hölls stängd.

25

'U|PIDEULNHQ LQODJD LQGG

Den som ingen justeringskomp hade fick vara där och sopa, men den som hade timmar att ta ut måste göra det. Hennes buffert krympte.

All övertiden till ingen nytta! När sommaren kom var hon lika pank som efter USA, bankkontot låg fortfarande på minus. Hon lyckades lura till sig ett underhållsjobb, hade smort vajrar och block på linan i fyra veckor. Veckorna hon sparat hade hon hoppats kunna ta ut efter jul, men då fick hon inte. Då var det mycket att göra. Ingen beviljades ledighet. Inte av något slag. Inte ens Janne som kommit in på filmkurs i Kalix! Det räknades inte som studier, hette det, han skulle betala själv. Och han vågade inte säga upp sig. Han avstod och hoppades komma in en gång till.

I slutet av våren dog plötsligt marknaden. Och Lennartsson gav henne långledigt. Fast Janne hade det inte hjälpt, då hade filmkursen redan startat.

Pladask är Gunilla tillbaka i verkligheten igen. Peter går förbi och bröstar sig och försöker visa magrutorna genom den tighta T-shirten.

Han verkar inbilla sig att hon är intresserad av honom och hans tatueringar! Hon fnyser nästan när hon tänker på hur han försökte sno Susannes kaffe nyss.

Det är Gunillas förtjänst att tjejerna har en egen kanna. När hon började på fabriken kokade alla ihop, men efter ett tag kom hon på att det bara var tjejerna och någon enstaka gubbe som alls brydde sig om att sköta om kaffet. De flesta grabbar gled bara med. »Varför går ni med på det här?« »Ja men, vi har alltid fikat ihop med killarna«, sa nån av tjejerna när hon undrade varför det var så. »Vadå fikat ihop. Bjudit menar du? Det är ju bara vi som sätter på, en del av grabbarna köper väl inte ens.« Hon fick de andra brudarna med sig. De ockuperade en bryggare och deklarerade att inga killar fick vara med. Grabbarna hånskrattade och sa att det bara var bra, syjuntor drack alldeles för mycket.

Det blev markant mycket billigare, nu behövde hon bara köpa med sig ett halvt kilo i månaden.

Hon fnissar lite för sig själv när hon kommer att tänka på killen 26

'U|PIDEULNHQ LQODJD LQGG

som trodde att det bara var att ta för sig. Det var innan de skaffat tjejkaffe. Han hade nog aldrig jobbat någonstans förut, men gick bara fram och hällde upp. En full balja. Hon sa att han gärna fick vara med i kaffegänget, men att då måste han också både köpa och koka. »Är det så? Är det inte bara att ta?« Men den dagen det var hans tur att koka fanns inget kaffe. »Det är du som glömt«, sa Gunilla och spände ögonen i honom. »Ja, men jag måste ju jobba.« »Jaha! Och vad tror du att vi gör här om dagarna då?« Anna-Greta som stått bredvid tyckte att hon var för hård, men Gunilla hade hunnit bli less på allt klemande med dessa smågrabbar.

Det är inte så att Gunilla hatar karlar, som vissa tror. Hon har nästan bara jobbat ihop med män, och det har aldrig varit några problem.

Men stilen som är här, den är vidrig.

Som nu. Gunilla ser bort mot grabbgänget som till slut tagit sig ut ur pausrummet, men Perka och Thabo fajtas med var sin bunt stripes en bit bort istället för att jobba.

Perka är i hennes grupp, han borde stå på sin plats nu. Hon himlar med ögonen för sig själv när hon ser dem. »Varför hetsa upp sig?« säger Hasse med ett litet skratt när han hänger upp skärmkonsolen på andra sidan ramen. »Du vet väl hur smågrabbar är?« Själv har Hasse slutat supa skallen i bitar, men det är inte länge sedan han brukade göra av med halva lönen lördag efter löning. »Vet jag väl, men jag tycker det är orättvist. Det är inga tjejer som kan hålla på och slira som dom där!« Nu är det Hasse som gör en min. Båda vet att det inte är lönt. De har diskuterat tillräckligt många gånger. Gunilla säger inget mer. Hon hade inte tänkt säga något, hon hade bara visat vad hon tyckte. De arbetar vidare under tystnad, och utan att ropa på Perka som fortsätter fäktas med Thabo.

Striden går ut på att vifta bort plastremsorna ur den andres hand.

Stripsen yr i luften, hamnar i drivor på golvet runt fötterna på dem.

De tjuter i triumf och försöker hetsa varandra.

27

'U|PIDEULNHQ LQODJD LQGG

Du är värdelÜs! Jag blir mästare! Kom igen, bättre kan du! Thabo hÜrs lüng väg, hans skratt skallrar i morgontrÜtta Üron.

Och sü jubel frün üsküdarna när Perka müttar en sving som gÜr att Thabos näve tÜms helt och hüllet. Av dem som bÜrjat jobba och für stripes haglande Üver sig är det ingen som protesterar. Men münga grimaserar som Gunilla nyss gjorde. Tro inte att vi ska städa efter er, muttrar nügon surt. Det hÜrs knappt, det är bara de alldeles intill som hÜr, och de har inte varit med och skräpat ned.

Vid andra bilar är det ocksü luckor efter dem som inte ställt sig där de borde vara. Alla är inte lika snälla som Hasse. Det har bÜrjat skrikas frün olika hüll efter dem som inte gÜr vad de borde. SlÜfock. Kom hit nu! Leka für ni gÜra hemma. Här ska vi jobba!

'U|PIDEULNHQ LQODJD LQGG

LENNARTSSON GÅR GENOM VERKSTAN på sin väg till kontoret.

Klockan har hunnit bli fem i halv åtta och bullret har kommit upp i produktionsnivå. Han kryssar mellan hyllor och bänkar, går runt lagerpallar och sopbingar. Till skillnad från andra som kommer sent gör han ingen hemlighet av det. Han går fullt synlig och hälsar sig genom verkstan. Mitt för Hasses, Perkas och Gunillas bil kommer han ut på lajn precis i början av sitt förmansområde.

Perka som sett Lennartsson komma ångande på håll är nu fullt sysselsatt med att trycka fast luftslangen till en mutterdragare, men han ger sig tid att nicka till Lennartsson innan han tar itu med fästet som hängt odraget i väntan på honom.

Gunilla och Hasse hinner inte upp från sina obekväma ställningar förrän Lennartsson passerat. »Jävlars, va snabb han var. Jag hade behövt snacka med honom«, säger Hasse och dyker ner igen bakom urkopplingsventilen.

Det är många som sett Lennartsson på håll. Vetskapen att han anlänt sköljer genom verkstan, alla känner av det och låter arbetet verka vara huvudsak. Invektiven som nyss flög genom luften blir till blängar och blickar. Den som var på väg att svara något dräpande bidar sin tid, tillfället är borta men hela dagen är kvar att ge igen på. Alla brottningsmatcher har upphört, det enda som skvallrar om fajten nyss är att det ligger högar av stripes spridda över golvet.

Lennartsson pickar på närmsta rygg: »Du, ta och sopa upp det där. Någon kan halka och ramla.« Ryggen som nyss muttrat rätar upp sig för att hämta en sopkvast för att avlägsna det han själv inte spillt.

Det var i samband med att han blev befordrad till förman som Lennartsson började utnyttja flextiden. Tidigare, när alla kallade honom 29

'U|PIDEULNHQ LQODJD LQGG

Lelle, när han själv stod på golvet, höll han tiderna minutiöst. Men han har märkt att sovmorgnar är ett ypperligt sätt att sköta jobbet på, han får en blick över läget redan innan han kommer fram till skrivbordet. Han sätter en ära i att gå förbi varenda kotte, att visa upp sig och säga hej. Alldeles i början, när han var ny som produktionsledare, då sa han ett ord till var och en, men det blev för jobbigt i längden.

Alla svarade inte när han morsade och det blev svårt att komma på något nytt att säga varje dag. Dessutom mindes han inte vilka som varit där och inte. Numera hejar och hälsar han sig genom verkstan, förbi alla på sitt område men utan att stanna.

Om det inte, som nu, är smutsigt på golvet. Då stannar han och ser till att det åtgärdas. Han vet att många av grabbarna på linan tycker att han är petig, men sedan han sett mannen som halkade i en stor fettfläck och fick hjärtinfarkt på köpet är han livrädd för arbetsplatsolyckor. Det var mer än tio år sedan, tolv om man ska vara noga, men chocken hade satt djupa spår. Chefsingenjören försökte ju faktiskt göra honom ansvarig! Han var guide, och därmed ansvarig för besökarnas säkerhet, sa ingenjören. Då, mitt i skräcken, hade han känt sig skyldig, och rädd. Det tog lång tid innan han förstod att ingenjören varit ännu räddare, men Lennartsson vaknade fortfarande kallsvettig ibland när det var mycket på jobbet. Nuförtiden har han verkligen ett ansvar, som skulle kunna utkrävas. Det är därför han håller på och tjatar om städning hela tiden.

Efter hälsningsrundan hör det till rutinen att han samlar sina driftledare framför stämpelklockan. Driftledarna är utvalda, duktiga montörer. De ska hålla produktionen flytande, vara länk mellan golv och kontor, se till att Lennartsson vet vad som händer. Utom hörhåll för alla andra ställer de sig tillsammans framför korten och utbyter förtroenden om namnen. Lennartsson klarar sig inte utan dem. Särskilt Lille-Lelle inne på förmonteringen, han är en klippa. Lennartsson grimaserar bekymrat när Lille-Lelle säger att Svenne inte dykt upp, och undrar om Lille-Lelle klarar sig med folk tills Svenne förhoppningsvis kommer. »Jag fixar det, det får gå på något sätt«, lugnar Lille-Lelle.

Lennartsson går vidare. När han passerar Gustavssons område ser 30

'U|PIDEULNHQ LQODJD LQGG

han att killarna på linan inte använder den nya lyften som det varit sådant gnäll om. Den kostade flera hundratusen men hänger nu oanvänd på sin krok. Han går långsammare och sträcker på halsen för att riktigt hinna se vilka det är som jobbar utan. Firman ska inte behöva betala trasiga ryggar om folk inte använder lyftverktygen, tänker han. Det är den sortens information Lennartsson samlar på, den kan vara bra att ha.

Han har ingen direkt utbildning, har inte ens tagit studenten. Han började på bilfabriken direkt efter skolan, och tog sig uppåt den vanliga, hårda vägen. Men numera är det förändrat. De senaste åren har firman börjat anställa civilingenjörer som arbetsledare. De går in med lika hög grundlön som han själv har, om inte mer, fast de inte kan någonting om produktionen. De är unga och hungriga, sägs det. Själv har han börjat känna av konkurrensen, det gäller att kunna hävda sig inför högre ort. Han kan känna sig väldigt utanför när de unga, nya produktionsledarna skämtar om lärare på KTH som även chefen haft, eller när någon från konstruktion kommer ner för att diskutera ritningar och använder begrepp som ingen vanlig dödlig begriper.

Lennartsson kan produktionen i fabriken utan och innan, kan i sömnen berätta om både styrapparater och växellådor, ingen av de nya har sådan kunskap. De är valhänta om de blir satta att hantera en skiftnyckel. Men det räcker inte längre att ha valkar i nävarna, det krävs mer. Det finns arbetsledare som blivit degraderade. Inte till golvet, så långt har det inte gått, men omplacerade till något förråd eller undanskymd verksamhet utan betydelse. Kalle, hans kompis från förmanskursen blev chef över sophanteringen! De brukade alltid äta lunch tillsammans, numera undviker de varandra. Det är så pinsamt.

Vad ska man säga? Låtsas att det är en befordran?

Hittills har Lennartsson klarat sig med sin strategi att vara den som vet allt. På det sättet har han ändå kunnat hänga med i diskussionerna nere på informationsmötena på chefskontoret. Han går runt överallt och har kunnat trumfa några gånger genom att lägga förslag till förbättringar och effektivisering av produktionen på andras områden.

Att hålla rätt på vem som prasslar med vem, vem som är kommunist och vem som stämplar åt andra, vilka som tar långa raster eller 31

'U|PIDEULNHQ LQODJD LQGG

sover i hytterna på de färdigmonterade bilarna längst nere på lajn på luncherna, hör också till sådant han lägger på minnet. Han vet vad det kan användas till. Och det han inte ser själv, det ser hans driftledare.

Som tack för hjälpen sticker han till dem små favörer, företagsjackor eller extra tilldelning av strumpor, och knusslar inte vid lönerevision.

Hans egen gamla bas gjorde likadant, hjälpte honom att komma undan de värsta jobben, lovordade honom för högre chefer. »Coacha« heter det när allt ska vara på engelska. Lennartssons gamla bas skulle bara ha fnyst och sagt att det alltid gått bra att lotsa folk genom livet och att han tänkte fortsätta med det. Och så skulle han ha glott surt på den som påpekade att han inte höll sig till koncernspråket. Själv hade Lennartsson trott att han skulle få samma pondus, men det vill sig inte riktigt. Fast han fått så mycket uppmuntran och »lotsning«. Gubbens ledord var: »Gör dina misstag till fördelar.« Det var så han sa till Lennartsson efter den där olycksaliga guideturen också. »Nå, så får vi ordna något annat«, sa han och gjorde Lennartsson till driftledare. »Det var ju inte ditt fel att karln dog! Nu har du erfarenheter som ingen annan. Se det så. Gör dina misstag till fördelar.« Lennartsson vill att företagsandan ska leva vidare. Men sådant bryr sig inga killar från KTH om. De har inte vuxit upp här inne, de ser produktionsledarjobbet enbart som en karriärpinne.

Och nu drar det ihop till allvarliga förändringar. Konkurrensen har fått Lennartsson att börja på Komvux. Det håller inte längre att inte kunna det som ska vara koncernspråk. Varannan kväll sitter han kvar på kontoret och pluggar glosor, varannan är han på Komvux.

Några av driftledarna gör samma sak, men de går företagets internskola. Lennartsson vill inte gå där, tänk om han skulle skriva sämre än dem han basar över!

Och det som det nu flaggas för verkar vara mer än bara nymodigheter. Hela produktionen ska dokumenteras, digitaliseras och internationaliseras heter det. Allt, precis allt från konstruktion ned till minsta mutter. Ledningen har anslagit miljoner för att genomföra det.

Det är inget han kan ta lätt på, det är ingen nyck. Han måste lära sig, både engelskan och datorn.

32

'U|PIDEULNHQ LQODJD LQGG

Just när han öppnar dörren till rummet med alla skrivbord hör han hur en luftslang smäller läck. Ljudet kommer från hans eget område.

Några sekunder står han med handtaget i näven och undrar om han måste gå tillbaka. Men så ser han Perka springa över truckgången på väg mot gallerdurkstrappan och upp till kompressorkranen. Bra kille, tänker han och tar steget in till sina kollegor.

'U|PIDEULNHQ LQODJD LQGG

SVENNE HASTAR ÖVER den fulla parkeringen från busshållplatsen

en bit bort. Han har missat matarbussen inne i stan med bara några steg. Nu är han försenad igen!

Borta vid skogskanten står solen och lyser parallellt med marken.

Han måste kisa för att alls kunna se. Det är inte bara solen, även de många bilarna bländar och blänker ikapp mot hans trötta ögon.

Svenne hade suttit uppe halva natten och spelat Civilization. Han hade köpt det i lördags men fick inte igång det, hela lördagen gick åt för att installera. Han var så förbannad att han nästan gav upp. Varje gång han gått igenom hela proceduren frös datorn när han satte igång spelet. Och han kom inte på vad det var för fel. Han läste instruktionen tills han kunde den fram- och baklänges, gjorde om installationen från början samtidigt som han pratade högt för sig själv för att inte göra några misstag, men inte förrän han formaterat om datorn fick han till det. Då hade han till och med öppnat burken och dammsugit kretskortet ifall det var där felet låg. Vilket retat grannen ovanför till vansinne. Det var en petnoga gubbe som inte tolererade minsta knäpp i väggarna efter tio. Svennes dammsugare var av billigaste sorten, den lät förskräckligt, det visste han, men det var ju bara en liten stund. Men trots att han dammsugit mindre än tio minuter hade grannen stått utanför ytterdörren och vrålat när han dragit ur sladden. »Vandal«, hade han skrikit, det yrde spott om honom. Svenne hade inte lyssnat så noga, men snällt stått kvar i dörren. En gång hade han käftat emot och slagit igen dörren, och sedan hade han fått brev av hyresvärden så den tabben gjorde han inte om. Nu spelade han alltid ångerfull och tog emot utskällningen utan att knysta.

Då han kom tillbaka efter utskällningen och spelet funkade visste han fortfarande inte vad som varit fel från början. Det hade varit 34

'U|PIDEULNHQ LQODJD LQGG

väldigt mycket damm. Fast mest troligt var det spelet självt. Det var lite väl stort, fyra disketter, antagligen behövdes hela ramminnet för att dra igång det. Det fortsatte hacka, men var kul ändå. Innan han lade sig på lördagen hade han hunnit bygga upp ett land. Hela söndagen hade han fortsatt spela, det var ren självdisciplin som till slut fått honom att quitta någon gång efter två och törna in. I morse, när väckaren gjorde det klart att det var måndag igen, var han mitt inne i en dröm om att det var tomt i hans »granary« och en främmande flotta närmade sig. Han slog närapå ihjäl väckaren.

Fyra år har han jobbat på fabriken, och fått mindre och mindre lust att gå dit. Inte blev det lättare sedan han flyttade hemifrån, nu har han ju ingen som drar upp honom på morgnarna eller som tomtar fram frukost.

Men pengar är en nödvändighet. Svenne småspringer, drar in magen mellan bilarna, håller undan för backspeglar som sticker ut. Plötsligt är han nära att trampa på Mustafa som ligger på rygg under sin nya Mercedes och bankar.

Svenne vet hur stolt Mustafa är över sin nya bil. Säkert ett år surrade han om hur bra det var att köpa bil i Tyskland. Sedan tidigt i våras har han inte gjort annat än jämfört och pratat priser och olika modeller. Han kom med tidningarna till Svenne, bad honom hjälpa till med översättningen. Alla tidningarna var på engelska. Första dagen efter semestern drog han ut Svenne på parkeringen för att visa den glänsande dyrgripen. Han hade kört hem den från Tyskland, full med hela familjen, olivolja och konstiga delikatesser. Han visade alla finesser: luftkonditionering, taklucka, elektriska backspeglar och allt vad det var. Svenne var inte så intresserad, hade inte ens körkort, men det var roligt med Mustafas glädje. Och han verkade tycka att Svenne var delaktig. Han sprang runt, öppnade dörrar och skrattade: »Titta här! Har du sett? Kom hit och kolla, kolla det här!« När de stod där och beundrade kom några andra också fram. Av deras kommentarer förstod Svenne att det verkligen var något alldeles extra med Mustafas bil, men det verkar överdrivet att ligga och meka på arbetstid.

35

'U|PIDEULNHQ LQODJD LQGG