9789155261979

På den magiska skolan Trolldomsakademien kan vad som helst hända!

Mysterierna hopar sig när de tre vännerna Miranda, Orville under ett dundrande oväder dyker ett svävande skepp täckt av is upp, precis ovanför skolan.

Var kom skeppet ifrån? Varför vägrar lärarna att prata om det? Och vem är den mystiska figuren som smyger omkring i skolan? Vad ska hända med Mirandas ovanliga krafter?

Och kommer den argsinta draken Potopor någonsin att lära sig att flyga?

Ett nytt spännande mysterium med gänget på landets näst bästa magiskola! Med fantastiska illustrationer av författaren Peter Bergting.

PETER BERGTING

och Emmi börjar en ny termin på Trolldomsakademien. Mitt

ISBN 978-91-552-6197-9

9 789155 261979

Isskeppet_tb.indd 1

2015-04-20 10.50

Detta dokument 채r ett bevis p책 att

har antagits till Trolldomsakademien i Morwhayle

scurvley briskit, prefekt

grigori unfangsaxe, studiev채gledare

TROLLDOMSAK ADEMIEN ISSKEPPET

Mer av Peter Bergting från Bokförlaget Semic Legenden om Morwhayle: Häxmästaren Demonprinsessan Dödens stad Trolldomsakademien: Eldhäxan Isskeppet

© Peter Bergting och Bokförlaget Semic 2015 www.semic.se Omslagsillustration och illustrationer i inlagan av Peter Bergting Formgivning: Monica Sundberg Tryckt hos ScandBook, Falun 2015 ISBN 978-91-552-6197-9

PETER BERGTING

PETER BERGTING

Peter Bergting har skrivit fem ungdomsromaner och tre serieromaner. Hans senaste bokserie Legenden om Mor­ whayle har även blivit ett mycket populärt rollspel.

Som illustratör har han g jort omslag till hundratals böcker, bland annat Ringarnas herre, Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter.

När han inte skriver eller ritar spelar han elgitarr och har inte gett upp drömmen om att någon gång bli rockstjärna.

För närvarande jobbar Peter som serietecknare åt förlaget Dark Horse Comics i USA med serien Baltimore av Mike Mignola och Chris Golden.

SAGT OM MORWHAYLE OCH TROLLDOMSAK ADEMIEN

”Bergting är nämligen mycket bra på tjejer med såväl jobbiga, mörka som hjältemodiga sidor. De är helgjutna personer, gärna med starka mormödrar i bakgrunden och betydligt svagare och virrigare manliga side kicks.”

– H A N N A H Ö G L U N D/ E X P R E S S E N

”… visst kommer jag att läsa även seriens nästa två delar.”

– BELLA STENBERG, GÖTEBORGSPOSTEN

”En spännande bok med fascinerande vackra miljöer och ett gripande språk som utan tvekan är ett starkt alternativ till Harry Potter-böckerna!”

– D E A N S A C I R O V I C , T H E S W E D I S H R O W L I N G FA N C L U B

Glatt stökig skriftlig debut av den skicklige illustratören Peter Bergting.

Miljön påminner lite om Nick Perumovs ”Svärdets väktare”, men är roligare. Bland annat finner sig en förvånad hund vara indragen i kampen mellan gott och ont, och en drake kräver skadestånd för mardrömmar efter att ha fått ett svärd i halsen.

– L O T TA O L S S O N , D N

”Den här boken håller samma kvalitet som Bergtings tidigare serie, men är mer lättsam. Beskrivningarna av miljöer och personer är målande och omsorgsfulla … En bra bok som kommer att uppskattas av äventyrslystna killar och tjejer.”

– A N N A - K A R I N N Ä R K L I N G , B TJ

Tack till Simon J. Berger och Magnus Edlund för de­ ras kunskaper i drakfysionomi. Sofia Olivares för hennes fantastiska historia om kalkonerna. Johanna Strömqvist, min uthålliga redaktör. Johan Emriks­ son för impromptu kajakutflykter mitt i natten utan vilka boken hade varit ett helt kapitel fattigare. Mina döttrar Tilde och Amelíe (som förmodligen inte kom­ mer att läsa den här boken heller). Min fru Sofia, (som inte får läsa boken, men som förtjänar ett tack ändå) för att hon står ut med mig när jag skriver.

T’sain ryckte på axlarna. ”Jag har inte levt länge, och jag är inte någon vis man.

Men jag vet att alla har rätt att leva.”

JACK VANCE, MAZIRIAN, MAGIKERN

PERSONGALLERI

Miranda Mörkmåra Miranda har alltid känt sig utanför och funderat över efter vem hon egentligen är. De senaste åren har hon låtsats vara odöd. Tack vare sina vänner på akademien har hon fått nytt självförtroende och börjar känna sig som en i gänget. Miranda har förmågan klarsyn och kan se det som hänt bara genom att vidröra ett föremål. Kanske är det samma förmåga som g jort att Miranda alltid haft en koppling till döden och de dödas rike. Spöken och odöda skrämmer henne inte, i stället känner hon ett slags släktskap med dem.

» 10 «

Orville Briskit Orville är brorson till prefekten Scurvley Briskit och har på nåder bott på skolan under flera år. Förra året blev Orville, helt utan Scur­v­ leys inblandning, antagen till skolan. Orville har under tiden han bott där lärt sig huset utan och innan, smugit sig in på lektioner och studerat magi i smyg. Han kan lite av varje, men vill egentligen inte bli magiker. Hans stora passion är dansen, något han smyger med, även inför Emmi och Miranda.

Emmi Knyppelhaus af Gyldenstråhle Emmi kommer från en fin familj som hamnat på glid. Emmi har fått stipendium eftersom hennes familj inte kan betala skolavgifterna.

Hon oroar sig ständigt för att det ska hända något som gör att hon kastas ut från skolan. Hon är dock en av de mest framstående elever som gått på skolan, hon har bara inte insett det själv än.

» 11 «

Malda Stern Malda växte upp som halvsyster i familjen Krill innan hon togs om hand av sin riktige far, den onde häxmästaren. De flyttade till Murlegh, dödens stad. När häxmästaren dog försökte Malda på egen hand att återuppväcka honom. Efter flera, hisnande äventyr fick hon under några månader sitta på demontronen som prinsessa. Men när jordens undergång närmade sig var hon tvungen att välja mellan gott och ont. Hon har numera lagt äventyrandet på hyllan och ytterst motvilligt accepterat att bli anställd som lärare på akademien.

Scurvley Briskit Scurvley Briskit har en lång och komplicerad bakgrund.

Han har varit sk yldig till ­Mor­whayles förstörelse och minst två gånger varit nära att orsaka jordens undergång.

Han är mycket intelligent och förmodligen även galen. Men han är en skicklig magiker och vill inget hellre än att se akademien blomstra och få det rykte som den förtjänar.

Hans trassliga förflutna fortsätter dock att sätta käppar i hjulet för honom.

» 12 «

» 13 «

Middag

Middag

Tillämpad mörkermagi

Förminskningsmagi (Ng’feeluphz-klck)

Nekromanti II (Malda Stern)

Dans, Historia, Offensiv magi (Mäster Udo)

Lunch

Lunch

Lunch

Middag

Arbete i trädgården

Praktisk magi (Oswald Dostokovitj)

Flygmagi (Sergei Kowalchuk)

Frukost

ON SDAG

Frukost

T I SDAG

Frukost

M Å N DAG

SCHEMA

Middag Astrologi I

Nekromanti II

Teoretisk interplanetär magi

Lunch

Elementarmagi I

Målerimagi II

Frukost

F R E DAG

Middag

Musikmagi I (Lenora)

Malströmsteori II

Lunch

Frukost, sedan fria studier

Idrott

T OR SDAG

PROLOG ÅR 598 ENLIGT DEN GÄNGSE TIDE­R ÄKNINGEN (EFTER GOORL-OM)

egelfartyget Vidfarne reste sig över det skummande havet, balanserade på en brottsjö och störtade sedan ner i vågorna igen. Fören kom upp medan iskallt vatten sköljde över däck. Skeppet tvingade sig genom bränningarna. Det var som om havet g jorde allt det kunde för att dra ner skonaren i det svarta djupet. Gång på gång slog vågor över däck medan besättningen kämpade för att hålla rak kurs. Masterna knakade när stormen rev i seglen men Vidfarne var byggt för hårdare väder än så och verkade nästan ha en egen vilja där det red genom natten. En stor bläckfisk gled förvirrat runt på däck. Alla försök att göra sig av med blötdjuret hade resulterat i att de som närmat sig blivit nersprutade med svart, illaluktande bläck.

Vidfarne hade gett sig av från Morwhayle i gryningen, medan havet fortfarande var spegelblankt. Besättningens humör hade varit på topp. Stormkråkor hade visser­

» 15 «

ligen flugit runt fyrarna som kantade inloppet till stadens hamn, men allt tydde ändå på att det skulle bli en fin dag till havs. Strax efter lunch hade mörka moln dragit in från nordväst och nu gick vågorna höga.

Seglen smällde när vinden piskade dem med saltvatten. Janos Turing, skeppets kapten, en enarmad man i långrock och fårat ansikte såg mot horisonten där vågorna gick ännu högre. Han vände sig om mot en man med välansat skägg och korkskruvsmustascher, som långsamt tog sig fram över däck. Vinden ryckte i mannens mantel. På insidan glimmade fodret till av renaste guld. ”Ärkemagiker, Betamax! Du borde inte vara här­ uppe!” ropade kaptenen. ”Det är inte säkert!” ”Det är inte säkert under däck heller”, svarade magikern. Hans ögon tycktes glöda av en inre eld när han svepte manteln runt sig och drog ner huvan så att bara nästippen syntes. ”Land i sikte!” ropade förste styrman och gick åt sidan när bläckfisken gled förbi. ”Vi är framme vid Ensliga ön!”

Ur stormen uppenbarade sig svarta klippor, lika karga och ogästvänliga som vattnet som omgav dem. Längre upp reste sig ruiner som g jorde att platsen påminde om en väldig drake som sk jutit rygg under vattnet.

Segel revades, rodret lades om och skeppet gick mot vinden, in mot ön. ”Vi går förbi så nära vi vågar”, fortsatte kaptenen med magikern i släptåg. ”Det här är förrädiska vatten även när det är lugnt. Går man för nära krossas man mot grynnorna. Går man för långt ut så sugs man ner i

» 16 «

en virvelström! Men när vi kommit runt är vi i lä och vi kan lossa vad det än är du har i lasten!” ”Tack”, svarade magikern. ”Vår resa har inte varit förgäves.”

I samma stund sprang en flicka upp från nedre däck.

Orden kom i stötar när hon lämnade sitt meddelande: ”Vet du. En lår. Sönder!” ”Lugna ner dig! Vad är det?” frågade kaptenen.

Men flickan svarade inte. Hon såg på magikern med skräck i ögonen medan hon hämtade andan. ”Svara!” kommenderade kaptenen. ”Vet du. Jag såg en skymt av något. Vår last … den är full av monster!” ”Jag kan förklara”, sade magikern hastigt.

En besättningsman drog en kniv från sitt bälte och skyndade sig ner under däck. ”Monster?” frågade kaptenen och satte sin högra hand över stumpen där hans vänstra arm skulle ha varit.

Tyget var samlat i en knut strax under axeln. ”Förklara snabbt!” fortsatte han medan ögonen smalnade till två streck. ”Vad är det vi har i lasten?”

En vindstöt fick deras kläder att fladdra vilt medan iskallt vatten sprutade över dem. Innan ärkemagiker Betamax hunnit svara kom besättningsmannen upp igen. Men nu var han täckt av frost och hans läppar var blåfrusna. Kniven föll från hans hand och satte sig i en planka. Bladet var vitt av iskristaller. ”Hon har rätt”, stammade mannen. ”En av lårarna har gått sönder”, fortsatte han medan tänderna hackade. ”En mystisk köld sprider sig där nere. En…” Mer hann mannen inte säga. Inför deras ögon frös

» 17 «

han till is. Från nedre däck, uppför trapporna spred sig iskristaller i ett märkligt mönster. Bläckfisken kände prövande på isen med en tentakel och hoppade sedan överbord.

Kaptenen tog tag i magikerns mantel och drog honom intill sig. ”Vad är det som händer?” ”Köldformeln, den som skulle hålla monstren sövda!

Den sprider sig!”

En efter en blev besättningen till is. Skeppsflickan klättrade upp i stormasten medan iskristaller närmade sig, sprakande och knastrande. Förste styrman var på väg till livbåtarna men hann bara halvvägs innan han också frös till is. ”Det här är ditt verk!” röt kaptenen till Betamax.

Han kapade repen till en livbåt som föll ner i havet. ”Jag ska ta hand om det”, viskade Betamax. Han klev över relingen och klättrade mot livbåten. ”Jag ska …”

Han såg sig om över axeln. Bakom honom stod kapten Turing, vit i ansiktet och med ögon av is. Högt uppe i masten satt skeppsflickan. Betamax höjde handen. ”En sista formel”, viskade han och slöt ögonen. ”Skeppet och dess last måste räddas.”

Runt hans rynkiga fingrar klättrade purpurfärgade blixtar.

» 18 «

K APITEL 1 EX AKT PÅ DAGEN, TREHUNDR A ÅR SENAR E … ÅR 898 ENLIGT DEN GÄNGSE TIDER ÄKNINGEN (EFTER GOORL-OM)

iranda ramlade ur sängen. Åskan som väckt henne skakade fortfarande fönsterrutan. ”Vad var det där!” ropade hon och trasslade sig ur täcket. En blixt följd av en knall fick henne att skrika till. ”Allvarligt!”

Allt som var av metall i rummet, sängknoppar, föns­ ter­hakar – allt sprakade av elektricitet. Hon trasslade sig ur täcket och skyndade till fönstret. En ny blixt lyste upp hennes bleka ansikte och mörka ögon i fönster­ rutan. Skrämd av mig själv, tänkte hon. Nu har det gått för långt.

Mullret ekade mellan husväggarna och ännu en blixt for över staden, så stark den här gången att hon bländades till och med inne i rummet.

Det här är inte vanlig åska, tänkte hon och rusade ut i korridoren. Samtidigt kom Emmi och Orville ut från sina rum. Längre bort i korridoren öppnades dörrar

» 19 «

och fler elever tittade yrvaket ut. Alla elever hade pyjamas eller nattsärkar på sig. Emmis bronsfärgade hår stod rakt ut från huvudet. ”Emmi, ditt hår …” sade Orville. ”Det spretar åt alla håll!”

Runt knapparna i pojkens nattsk jorta lekte tunna strimmor elektricitet. Han förde sin hand till Emmis huvud och det kopparfärgade håret knastrade mot hans fingrar. ”Det är alldeles statiskt!” ”Bort med tassarna!” sade Emmi och lutade sig bort från Orville medan hon höjde ett varnande finger. Hennes mandelformade ögon smalnade och Orville backade.

Hon kände försiktigt på håret och spärrade upp ögonen. ”Oj, vad har hänt?” fortsatte hon och försökte platta till det utan att lyckas. ”Vad är det som pågår?” frågade Miranda. ”Jag har aldrig sett åskan gå på det här sättet!”

Det mullrade dovt, men ovädret verkade ha stillat sig för stunden i alla fall. De andra eleverna i korridoren gick in i sina rum igen.

Orville öppnade ett fönster och lutade sig ut. Det snöade. Däruppe skymtade en svart skugga bakom molnen. Han drog handen genom de bruna lockarna. ”Det är något däruppe”, viskade han och blinkade när snöflingor landade i ögonen.

Molnen delade på sig och högt över Trolldomsakademien hängde ett skepp, helt täckt av is. Trasiga segel fladdrade i vinden och tampar böljade tyst fram och tillbaka. Snöflingor dalade mot marken, yrde runt och drev in genom det öppna fönstret. Några blixtar kråmade sig runt skeppet innan allt blev stilla.

» 20 «

”Ett skepp!” sade Orville. Hans andedräkt bildade moln och han virade armarna runt sig mot kylan som svepte in genom fönstret. Nu trängdes Emmi och Miranda på var sin sida om honom för att se. ”Ja, du har rätt. Ett skepp!” utbrast Miranda. ”Men hur kan det flyga?” ville Emmi veta. ”Svävar det? Tänk om det ramlar ner!”

I nästa stund ven ett ankare förbi utanför fönstret och dundrade ner i taket på byggnaden tvärs över gården.

Takpannor föll mot skolgården där de krossades mot kullerstenarna. Ett tjockt rep sträcktes från ankaret, upp till skeppet. ”Där förstördes biblioteket igen”, sade Orville uppgivet. ”Kom, vi går upp så vi kan se bättre!” sade Emmi.

Hon öppnade dörren i slutet av korridoren.

En kort, ranglig trappa senare var de uppe på taket och ute på en plattform, omgiven av ett lågt staket. En av husets skorstenar stack upp i mitten och ett tiotal antenner i olika längder spretade mot himlen. Överallt stod mätutrustning under ett lager med snö. Några glödande tuber pulserade av energi och smälte snön som föll på dem. Långt där nere bredde Morwhayles vita tak ut sig. Från skorstenar böljade rök, men det lyste bara i några få fönster. Ungefär tjugo meter över dem svävade en tremastad skonare. En galjonsfigur i trä före­ ställande en storbystad kvinna med långt, yvigt hår prydde fören. Hon, precis som resten av skeppet, var täckt av is och långa istappar hängde från hennes böljande klänning. Ankarlinan löpte hela vägen från skeppet ner till bibliotekets tak.

» 21 «

”Det svävar verkligen”, sade Miranda. ”Ja, men frågan är hur?” sade Orville.

Skeppets namn var målat på sidan, men bara några bok­stäver gick att se genom isen. ”Vid… far… någonting ”, läste Miranda. ”Ankaret gick verkligen rakt ner i biblioteket”, konstaterade Orville. ”Och det som var nyrenoverat …”

Klockan på ett av stadsvaktens torn slog fyra slag.

De ekade fortfarande när Miranda rynkade pannan och satte höger hand bakom örat. ”Jag hör steg”, konstaterade hon. ”Någon mer är på väg upp! Göm er!”

Scurvley Briskit, prefekt på skolan, klev upp på plattformen. Hans svarta lockar fladdrade i vinden och den tjocka mustaschen blev snabbt vit av snö. ”För sent”, konstaterade Emmi. ”Men tack ändå, Miranda. Kanske nästa gång.”

Bakom Scurvley kom en magiker med glödlampor i mustascherna. Han var nästan lika bred som han var lång och hade uppenbara problem att pressa sig upp genom luckan. Sist kom Malda Stern, tillfällig lärare i nekro­manti och före detta demonprinsessa. Tydligen hade även de tre precis vaknat. Magikern med glödlamporna hade en fotsid nattsärk på sig och en lång mössa på huvudet. Briskit hade en morgonrock slarvigt knuten runt midjan och Malda var klädd i en svart pyjamas med små vita fladdermöss på. Hon körde fingrarna genom sitt blonda hår och såg på eleverna. ”Vad gör ni här?” frågade hon misstänksamt. ”Jag sa ju att vi hade gått fel”, sade Emmi och daskade till Orville i nacken. ”Höger efter korridoren. Höger,

» 22 «

» 23 «

inte vänster!” Hon gäspade och sträckte armarna högt upp i luften. ”Vi var trötta, vi har läst och pluggat hårt, väldigt hårt hela kvällen och …” Hon gäspade igen och höll högerhanden för munnen. ”Och gick vilse”, fyllde Orville i. ”Men det är väl inte förbjudet att vara på taket, eller?”

Malda lutade huvudet åt sidan och höjde ögonbrynen. ”Mitt i natten?”

Det här var dumt, tänkte Miranda och knäppte nervöst händerna bakom ryggen. Prefekten och Malda skulle aldrig tro på dem. Det var kallt och hon huttrade till när en snödroppe smälte och rann mellan skulderbladen.

Scurvley såg på de tre eleverna utan att säga ett ord och vände sedan blicken mot himlen. Han stod kvar en lång stund innan trollkarlen med glödlamporna tog mod till sig och viskade: ”Legenden var sann!”

Scurvley Briskit höjde handen och trollkarlen tystnade. ”Har ni sett något, Orville?” ”Nej, farbror Scurvley”, svarade Orville. ”Miranda såg delar av namnet. Vidfar–någonting”. ”Det räcker”, avbröt Scurvley Briskit. ”Inte ett ord till, Orville!”

Prefekten höll ut händerna i riktning mot skeppet och spretade med fingrarna. Han blundade och läste några ord. Molnen verkade skimra innan de bredde ut sig likt ett täcke över taken. ”Fata Morgana”, viskade Orville. ”Det är en hägringsformel, den döljer skeppet!”

» 24 «

”Vad händer nu, Scurvley?” frågade Malda, men prefekten vände ryggen åt henne. ”Vad väntar ni på? Ner med er!” kommenderade han eleverna. Emmi, Miranda och Orville skyndade sig nerför trapporna. Bakom kom Orvilles farbror, den andra magikern och Malda. ”Scurvley!” envisades Malda. ”Vad händer nu, din gamla fågelskrämma? Svara mig!”

Men Scurvley gick nerför trapporna utan att svara.

Han föste dem ut i korridoren och lade en hand på Orvilles axel. ”Inte ett ord om vad ni sett till de andra eleverna”, viskade han allvarligt. ”Det här är inget ni diskuterar.

Förstått?” ”Men varför?” försökte Orville. ”Förstått?” fräste Scurvley Briskit så kraftfullt att lite spott landade på Orvilles nattsk jorta. ”Ni har lektioner och läxor att tänka på och behöver inte bekymra er om något annat! Vi sköter det här!” ”Förstått”, sade Orville skamset.

En dörr öppnades på glänt och ett sömnigt ansikte tittade ut. Scurvley viftade till med handen och dörren smällde igen. Från andra sidan hördes ett kvävt ”aj!”

Scurvley vred runt fingrarna i luften och dörren låstes. ”Men alltså …” började Emmi, men tystades av prefektens handskbeklädda pekfinger framför hennes näsa. ”Inga men!” viskade han. ”Inga alltså!” Han satte en pipa i munnen och tuggade på den medan han klappade fickorna i jakt på tobak, men gav upp. ”Förbålt”, mumlade han.

Bakom stod Malda. Hade hon varit lite argare hade

» 25 «

det kommit rök ur öronen på henne, tänkte Miranda.

Det var något på gång här, något stort och viktigt. Jag bara måste få veta, tänkte hon och sträckte försiktigt ut handen. Utan att Scurvley märkte det rörde hon vid hans morgonrock. Sidentyget var svalt och mjukt mot hennes fingrar. Hennes förmåga att se det som hänt bara genom att röra vid ett föremål eller en person var både en gåva och en förbannelse. Men ibland var den bra att ha. Hon slöt ögonen och koncentrerade sig. Även om hon alltid haft förmågan hade skolan på något sätt g jort den tydligare, lättare att kontrollera.

Bilderna kom direkt: Hon såg det som hänt – men suddigt – som genom en smutsig spegel. Scurvley var nyvaken och letade efter tofflor medan trollkarlen med glödlampor i mustascherna pratade upprört. Scurvley såg förfärad ut men hann med att stoppa en pipa i fickan. Tändstickorna glömde han på nattygsbordet. Hon kunde inte höra vad de sade. Ljud brukade gå bra, men tal var svårare att uppfatta i hennes klarsyner. Plötsligt kom Malda in i rummet och de tystnade. Hon var arg och pekade anklagande på Scurvley innan alla tre stormade ut. En känsla dröjde sig kvar. Rädsla. Scurvley var rädd för något. En hemlighet som inte fick avslöjas men som precis … ”Miranda Mörkmåra”, sade Scurvley Briskit. ”Har du något att tillägga?” ”Nej”, svarade hon och blundade hårt under luggen. ”Kan du vara snäll och släppa min morgonrock då?”

Hon släppte och tog ett steg bort från prefekten. Hon hade blivit påkommen – men det hade varit värt det. ”Kom ihåg”, sade Scurvley. ”Ni har inget med det

» 26 «

här att göra! Glöm allt ni sett så fort ni kan. Annars kan vi se till så att vi glömmer det åt er.”

Emmi och Miranda nickade men Malda ställde sig framför prefekten och spärrade vägen för honom. ”Men jag tänker inte glömma vad jag har sett!” ”Jodå”, sade Scurvley. ”Flytta på dig!” ”Du anlitade mig för att lösa mysteriet med eldhäxan!” sade Malda och stack ett pekfinger i bröstkorgen på honom. ”Varför skulle inte jag kunna lösa det här också?” ”För att det här inte är ett mysterium som behöver lösas!” morrade Scurvley och sträckte på sig så han nästan lutade över Malda. ”Det är ett problem som vi sköter själva. Vi behöver ingen hjälp!”

Men Malda gav sig inte. ”Du ljuger så att tapeterna lossnar. Och försök inte med dina härskartekniker.” Hon sträckte också på sig men nådde bara magikern till bröstkorgen. Men det hon saknade i längd vägdes gott och väl upp av hur arg hon var. ”Det finns en legend om skolan som tystats ner i århundraden. En gammal hemlighet, något som inte får avslöjas!” Hon gnuggade pannan med fingertopparna. ”Jag vet att jag läst något om det i en gammal bok, hemma i Murlegh. Innan allt brann ner.” ”Jag har sagt allt jag tänker säga om det här, Malda!” sade Scurvley och gick mot trapphuset. ”Så lätt blir du inte av med mig”, hotade Malda och gick efter.

De kunde höra dem bråka hela vägen nerför trapporna. Den kvarvarande magikern låste dörren som ledde upp till taket och lommade efter mot trapphuset. ”Ett nytt mysterium”, viskade Orville och drog Mi-

» 27 «

randa och Emmi med sig mot ett fönster. ”Något för oss att lösa!” ”Eller inte? Varför kan vi inte bara låta dem ta hand om det själva?” frågade Emmi. ”Några av landets tyngsta magiker, i vissa fall bokstavligt talat, är lärare på skolan. De borde kunna hantera det.”

Orville log. ”Litar du på att de kan ta hand om det?

Kom ihåg hur det gick sist.”

» 28 «

K APITEL 2

pprörda röster hördes från gården. Miranda tryckte ansiktet mot fönstret. ”Jag kan se dem därnere på gården! Malda fortsätter tjata, ser det ut som. Jag kan inte höra vad de säger. Äsch!” Hon gnuggade bort imma från fönstret. ”Malda går i väg nu! Snön yr runt kängorna på henne. Hon verkar ännu argare, om det ens är möjligt!” ”Desto större anledning för oss att inte lägga oss i”, sade Emmi. ”Om inte ens Malda får veta. Vissa saker ska man hålla sig borta ifrån.” ”Du har säkert rätt i det”, svarade Miranda och satte sig på golvet bredvid fönstret. ”Det här är en hemlighet som går så djupt att de inte vågar berätta för någon.”

Hon såg allvarligt på de andra. ”Jag rörde vid Scurvleys morgonrock. Jag såg hur de bråkade innan Malda kom in. Och jag kände hur rädd han var för att bli avslöjad.

Det är en hemlighet som vilar tungt över akademien.”

» 29 «

”Tala tystare”, sade Orville och pekade på de andra dörrarna i korridoren. ”Men vad kan skeppet ha med skolan att göra?” undrade Miranda. Hon sträckte ut benen och blåste på luggen. ”Jag tror det ligger något i det du sa, Miranda”, svarade Orville. ”Säkert är det så att bara en liten grupp u­tvalda känner till hemligheten.”

Orville trummade med fingrarna på fönsterkarmen. ”Malda nämnde ju att hon trodde att hon visste vad det var för skepp. Vi kan väl göra lite egna efterforskningar och hjälpa Malda. Uppenbarligen vill de inte att någon ska få reda på vad det är eller vad det har med skolan att göra. Hon förtjänar det, hon stack ut hakan för vår skull förra terminen.”

Emmi suckade och lade truligt armarna i kors. ”Kommer ni ihåg hur lugnt och skönt allt var precis innan vinterlovet?” frågade hon och slog ut med händerna. ”Vi hann knappt öppna väskorna förrän det blev kaos igen. Vad är det här för skola egentligen? Jag kanske borde ha börjat på den i Idilre ändå när jag hade chansen.” ”Men då hade du ju inte haft oss”, sade Miranda och flinade. ”Vi hör ihop – även om du inte gillar det.” ”Jag gillar er”, mumlade Emmi. ”Vi har inte så mycket att börja med”, sade Orville. ”Men vi har i alla fall något, även om det bara är en del av namnet.” ”Och vi behöver någonstans att mötas”, sade Miranda. ”Inte här. Och det sitter förmodligen ett ankare i bibliotekets golv, så där kan vi inte vara.”

» 30 «

Orville gned hakspetsen med tummen och pekfingret. ”Sant, och vi behöver någonstans att vara där ingen kan hitta oss. Kommer ni ihåg rummen i väggarna?” frågade han. ”Det finns övergivna rum vi kan använda.

Rum som ingen använder längre, eller ens känner till.

Och jag vet ett som skulle vara perfekt!” ”Lugn nu”, förmanade Emmi. ”Är vi säkra på att vi vill göra det här? Mysteriet med eldhäxan var faktiskt väldigt, väldigt farligt. Jag är inte helt säker på att jag vill ha fler äventyr just nu. Jag vet inte hur ni känner för det, men jag har fortfarande mardrömmar!” Hon spretade med fingrarna. ”De där otäcka trähänderna med alla kugghjul och fjädrar! Terminen har knappt börjat än och ni vill redan sätta tänderna i ett nytt mysterium!”

Miranda nickade hoppfullt och pressade fram ett leende. ”För Maldas skull.” ”Inte speciellt tungt vägande argument om ni frågar mig”, sade Emmi. ”Sist försökte hon döda oss.”

Orville log. ”Det var faktiskt inte Malda, det var ju eldhäxan som såg ut som Malda. Och du måste nog göra något åt håret”, sade han. ”Var det åskan? Varken mitt eller Mirandas hår ser ut så där.”

Miranda kände på Emmis spretande hårstrån som sprakade av statisk elektricitet. ”Lägg av”, fräste Emmi. ”Det kittlar! Jag kanske använde en formel på det för att platta till det innan jag gick till sängs! Det blir inte så här snyggt av sig självt om ni nu trodde det. Åskan måste ha utlöst något, jag vet inte. Det är som om håret samlar energi.” ”Du ska nog inte använda magi på det igen”, sade

» 31 «

Orville. ”Det kan bli kortslutning.” ”Just snyggt”, muttrade Emmi medan håret sprakade oroväckande. Hon suckade. ”Ja ja, vi gör väl det här då.” ”Kan vi byta om först? Jag vill inte gå runt i pyjamas”, sade Miranda. ”Det är väl ingen idé att gå och lägga sig.”

När de kom ut i korridoren igen hade Emmi en av sina skolböcker med sig, en anteckningsbok och ett pennfodral. ”Jag får inte komma försent till min lektion sedan”, sade hon buttert. ”Vad är klockan egentligen?” frågade Miranda och gäspade. ”Jag behöver kaffe om vi ska göra det här.

Mycket kaffe.” ”Stadsvaktens klocka slog fyra när vi var uppe på taket. Den är kanske halv fem på morgonen”, svarade Orville. Vi hinner leta några timmar innan frukost.”

Han höll ut armarna. ”Här, ta mina händer”.

Miranda slöt sin bleka hand om Orvilles vänstra och blundade. På andra sidan g jorde Emmi likadant. Miranda kunde höra det mjuka ljudet av Orvilles skor när han tog dansstegen som med magi skulle föra dem genom huset. Dansmagi, tänkte hon. Hon log lite när k jolen lyfte sig av en osynlig kraft och håret fladdrade till.

Luften blev ljum och en svag bris förde med sig lukten av gammalt trä och olja. Hon hade gärna haft en liknande förmåga. Hennes egen förmåga var ofta bara skrämmande. Förra terminen hade hon sett en lärare dödas av en vattenelementar bara genom att ta i ett dörrhandtag. Hon skulle aldrig erkänna det för sina två

» 32 «

bästa vänner på skolan, men hon tänkte ofta på det hon sett. Det var inte bara Emmi som plågades av deras förra äventyr. ”Du kan öppna ögonen nu”, sade Orville.

Miranda märkte inte ens att han släppt hennes hand och hon slog upp ögonen. Hon var tvungen att blinka.

Hon kunde inte tro på det hon såg. Inte kunde väl det här vara inuti Trolldomsakademien?

De befann sig i ett fyrkantigt schakt. Miranda såg ut från en balkong. Från den ena sidan till den andra var det ungefär tolv meter. På bägge sidor av balkongen gick smala korridorer utmed väggarna tills de möttes på den andra sidan.

Nedanför Miranda låg våning efter våning av gamla bokhyllor, fyllda med dammiga böcker. På varje våning fanns en öppen dörr bakom vilken en smal trappa ledde till nästa nivå. Längs med bokhyllorna hängde tjocka rötter. Hon följde dem med blicken men kunde inte se var

» 33 «

de började eller slutade, eller om schaktet ens hade någon botten. Fanns det ett träd däruppe? Hon fick svindel och tog ett steg bakåt, rakt in i Emmi som redan plockat ut en bok hon bläddrade i. Hon hade ytterligare två böcker under den ena armen. Det luktade gammal och mustigt. Trä, papper och läder om vartannat. Ett skimmer låg i luften. Förmodligen av allt damm, insåg Miranda. Ljuset från takkronan lyckades knappt med att lysa upp mer än de närmaste hyllorna. Resten försvann in i ett mörkt dis där dammkornen glimmade som nattfjärilar. ”Otroligt”, mumlade Emmi. Hon hade redan ryckt ut en ny bok och studerade den. ”Frankavillas förbanna­ de bestiarium i förstautgåva! Vet ni hur värdefull den här är!” Hon verkade inte alls intresserad av den fantastiska utsikten.

Trägolvet knakade oroväckande under dem. Det kändes som om balkongen de stod på gungade. Miranda tog ytterligare några steg bakåt, bort från balkongen, så att hon hade ryggen mot en bokhylla. Till höger och vänster om henne löpte avsatsen. Bara ett rangligt räckte skiljde dem från avgrunden.

Ovanför dem fortsatte våningarna så långt det gick att se. Ett komplicerat nätverk av koppartrådar, lindade i flagnande tyg, gick kors och tvärs mellan hyllorna. Ljusstakar dinglade här och där. Lampor pulserade med ett mjukt, orange ljus. Överallt låg döda löv och i ett hörn en tom råttfälla med en liten lapp i. Miranda plockade upp lappen. ”’Bra försök! Tack för osten!’” läste hon. ”Undertecknat: ’Emhyrril av älvornas rike.’”

Miranda log och lade tillbaka lappen. En flock tjocka

» 34 «

fladdermöss betraktade dem nyfiket från en balkong några våningar upp. ”Inte så illa, eller hur?” sade Orville stolt. ”Var är vi?” Miranda drog med fingret över en hylla med bokryggar. ”På Trolldomsakademien, fortfarande”, svarade Orville. ”Det som ryms bakom väggarna i det här huset förvånar mig inte längre. Jag hittade det här schaktet för några år sedan när jag trodde att jag redan hade sett alla hemliga rum.” ”Är det ett bibliotek?” frågade Miranda och snurrade runt för att se så mycket som möjligt. ”Det här kunde du ha fått visa i höstas.” ”Jag kan väl inte visa allt på en gång. Och vi hade ju faktiskt fullt upp. Det här är någon sorts arkiv, tror jag”, svarade Orville. ”Det är så många böcker och så gamla.

En del går knappt att läsa längre. De faller sönder bara man tar i dem. Det verkar inte som om någon har varit här på hundratals år. Förutom jag då. Och jag kan fortfarande se spåren i dammet från första gången jag var här.”

Emmi stoppade in boken hon studerat i bokhyllan och tog ut en ny. Miranda såg på Orville men hans ansikte var inte så fullt av glädje som hans röst hade varit. Han såg vemodig ut.

Orville fascinerade henne. Han hade växt upp på skolan och var brorson till prefekten Scurvley Briskit.

Nu var han elev här. Ibland kändes det som om han väntat i flera år på den dagen han skulle få vänner i sin egen ålder. Att äntligen kunna dela husets alla hemligheter med någon. Han verkade ofta så sorgsen. Som om

» 35 «

alla förväntningar han byggt upp inte hade uppfyllts. Saker kanske inte blev som han tänkt sig. ”Så vi är säkra här?” frågade hon och log mot Orville. ”Ingen som kommer och stör oss eller försöker jaga oss?”

Han besvarade leendet. Det var varmt, och äkta. ”Nej, jag är helt säker på att ingen vet hur man tar sig hit längre. Kom, det finns ett studierum längre ner som vi kan använda”, sade han upprymt. ”Vad finns det ännu längre ner då?” undrade Miranda. Hon vågade knappt luta sig ut över kanten igen. ”Det är väldigt mörkt där nere?” ”Jag sänkte ner en lampa en gång”, svarade Orville. ”Jag sänkte ner den tills den inte syntes längre. Jag klättrade efter och var tvungen att svinga mig över gångarna ibland för att hyllor hade fallit huller om buller. Trapporna tog slut tio våningar ner. Jag kunde se lampan som en liten prick långt där nere. En rad av hyllor hade fallit sönder och nästan förvandlats till damm så jag kom inte längre ner. Lösa boksidor täckte vägen.” Orville log generat. ”Jag fastnade och lyckades nästan orsaka ett jordskred, ja av sidor alltså.”

Emmi såg på Orville och stampade till med kängan.

Golvet knarrade och svajade faktiskt. Lite längre bort ramlade en knopp av räcket och försvann ner i mörkret utan ett ljud. ”Ett bokskred. Det låter faktiskt inte speciellt säkert här. Jag undrar om vi ändå inte skulle hitta någon bättre plats att utforska mysteriet med isskeppet”, sade hon. ”Tänk om vi sätter igång ett skred och ramlar ner i det här hålet. Det ser ju ut att sakna botten.”

» 36 «

”Jag kan känna efter”, sade Miranda. ”Bara för att vara på den säkra sidan, Orville.”

Miranda höll hårt i det nötta räcket framför sig. Träet var blankpolerat och kändes nästan som sammet mot hennes handflator. Hon slöt ögonen och fick direkt bilder av gamla magiker som strosade runt med böcker under armarna. Någon som drog en kärra med gamla luntor, en annan som skrev med fjäderpenna i en tjock bok. Hon log lite och släppte taget. Känslan hade varit varm, omfamnande nästan. Det fanns inget som hotade dem här.

Men varför kom det då en kall vind från det svarta hålet under dem? Fanns det något där nere i mörkret?

» 37 «

På den magiska skolan Trolldomsakademien kan vad som helst hända!

Mysterierna hopar sig när de tre vännerna Miranda, Orville under ett dundrande oväder dyker ett svävande skepp täckt av is upp, precis ovanför skolan.

Var kom skeppet ifrån? Varför vägrar lärarna att prata om det? Och vem är den mystiska figuren som smyger omkring i skolan? Vad ska hända med Mirandas ovanliga krafter?

Och kommer den argsinta draken Potopor någonsin att lära sig att flyga?

Ett nytt spännande mysterium med gänget på landets näst bästa magiskola! Med fantastiska illustrationer av författaren Peter Bergting.

PETER BERGTING

och Emmi börjar en ny termin på Trolldomsakademien. Mitt

ISBN 978-91-552-6197-9

9 789155 261979

Isskeppet_tb.indd 1

2015-04-20 10.50