9789172235366 by Smakprov Media AB

ISBN 978-91–7223–536-6 ISBN 978-91-7223-536-6

Jure förlag, Artillerigatan 67, 114 45 Stockholm. Tel 08-662 00 80, fax 08-662 00 86. www.jure.se

9 789172 235366

Norrmalmstorgsdramat – den sanna historien Eric Rönnegård

Många har försökt skildra den sanna bilden av Norrmalmstorgsdramat. Den tidigare polisintendenten Eric Rönnegård, som själv var med, ger i den här boken polisens bild av det som hände. Med tillgång till en tidigare okänd granskningsrapport, som polismästare Kurt Lindroth tog initiativ till efter händelserna, ges i boken en unik skildring av vad som hände de sex dygnen i augusti 1973. Granskarnas uppgift var att dokumentera händelserna och analysera dem för att polisen skulle kunna dra lärdom inför framtida liknande händelser. De redovisade mycket stora brister i beredskap, organisation och chefskap. Det saknades beredskapsplan och utbildade och tränade chefer. Det fanns helt enkelt ingen krisberedskap. Polisen tvingades därför improvisera. Polisens strategi under händelserna pendlade mellan förhandling och försök att skjuta rånaren. Bristerna i polisens chefskap skapade en vilda västern-miljö, där avsågade hagelgevär och älgstudsare kom att användas för att beväpna polisen. I boken beskrivs också hur polisen efter bankdramat har haft svårt att lära av sina misstag, och bristerna har därför upprepats gång på gång under de fyrtio år som gått, till exempel vid: −− terrorattentatet mot västtyska ambassaden 1975, −− mordet på Olof Palme 1986, −− dödsskjutningarna vid Stureplan 1994, −− polismorden i Malexander 1999, −− mordet på Anna Lindh 2003, och −− helikopterrånet i Stockholm 2009. Rikspolisstyrelsen redovisade i januari 2013 en rapport som visar att polisen också idag saknar ”nödvändig” kompetens att hantera oväntade grova vålds- och terroristbrott. Detta med anledning av en utvärdering av självmordsbombaren i Sverige 2010 och terrorattentaten i Norge 2011.

Eric Rönnegård

Norrmalmstorgsdramat – den sanna historien

Norrmalmstorgsdramat â&#x20AC;&#x201C; den sanna historien

Norrmalmstorgsdramat – den sanna historien Eric Rönnegård

Adress till förlaget: Jure Förlag AB Östermalmsgatan 84 114 50 Stockholm Beställningar: Jure bokhandel Artillerigatan 67 114 45 Stockholm Tel: 08-662 00 80, fax: 08-662 00 86 order@jure.se www.jure.se Att mångfaldiga innehållet i denna bok, helt eller delvis, utan medgivande av Jure Förlag AB, är förbjudet enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande såsom tryckning, kopiering, bandinspelning etc. Norrmalmstorgsdramat – den sanna historien © Eric Rönnegård och Jure Förlag AB, Stockholm 2013 ISBN 978-91-7223-536-6 Grafisk form och produktion: Tina Selander, Textfokus Tryck: Elanders AB, Stockholm 2013

Innehåll

Förord 9 1. Vad är en kris?

– vad krävs då av polisen?

2. Terrorattentaten i Norge 2011

– extrem kris för hela norska nationen

3. Dokumentär berättelse om Norrmalmstorgsdramat – minut för minut

– med mina tillägg, analyser och kommentarer Torsdagen 23 augusti 18 Ingemar Warpefeldt skadades allvarligt 20 Morgan Rylander anlände till banken 22 Sven Thorander anlände till banken 23 Regeringen arbetade i krisorganisation 26 Justitieombudsmannens beslut 32 Justitiedepartementets promemoria 1974-01-22 33 Fler och bättre vapen 38 Fredagen 24 augusti 46 Lördagen 25 augusti 56 Jag började tjänstgöra som ordningspolis på Norrmalmstorg 66 Söndagen 26 augusti 68 Borrningar påbörjades 70 Clark Olofsson räddade livet på Dag Halldin 72 Ryktesspridningen bland poliserna 73 Stockholmssyndromet 74 Måndagen 27 augusti 75 Hans Thunberg fick uppdraget att skjuta rånaren 75 Rånarens hot med strypsnaror fortsatte 79 Avsågade hagelgevär skulle användas 81

Rånaren 83 Tisdagen 28 augusti 85 Olle Abrahamsson skadades allvarligt 90 Onsdagen 29 augusti 1973 103 Från mina samtal med Stig Sandström 108 Granskning av varför gasen inte fungerade 112

4. Polismästaren blev nationalhjälte

115

5. Polismästaren tillsatte granskningsgrupp

119

6. Brottsutredningen och avkunnade domar

121

Ingemar Krusell kritiserade krishanteringen 121 Tingsrättsdomen 124 Hovrättsdomen 124 Domskälen till den frikännande domen i kort sammanfattning 124

7. Granskningsgruppens analyser och förslag till reformer

126

– med mina bedömningar i syfte att lära för framtiden Polisinsatsens organisation hade stora brister 127 Beredskapsplan saknades 130 Ledningsgruppen förde inte protokoll 132 Medierna kritiserade polisledningens information 133 Chefernas information till poliserna var bristfällig 134 Funktion för personalhantering saknades 135 Poliser tilldelades förstärkningsvapen, men var inte utbildade för dem 136 Handhavandet av precisionsvapen hade stora brister 137 Central piketpolis föreslogs 137 Särskild utrustning 138

8. Polismästaren mörkade granskningsgruppens rapport

139

9. Terroristattentatet mot västtyska ambassaden 1975

141

Den bristfälliga krishanteringen upprepades

149

10. Åren efter terroristattentatet mot västtyska ambassaden

150

11. Mordet på statsminister Olof Palme 1986

152

Granskningskommissionens sammanfattning av Juristkommissionens första rapport 156 Kommissionerna 158 Det viktigaste polisen hade att lära av statsministermordet 159 6

12. Åren efter statsministermordet

161

Dödsskjutningarna vid Stureplan 1994 163 Polismorden i Malexander 1999 rågade måttet 164 Mordet på utrikesminister Anna Lindh 2003 165 Helikopterrånet i Stockholm 2009 166 Summering 167

13. Polisen saknar också idag kompetens att hantera grova våldsoch terroristbrott 168 Självmordsbombaren i Stockholm 11 december 2010

Om författaren

171

174

Förord

Det är i år fyrtio år sedan Norrmalmstorgsdramat starkt berörde svenska folket. Efter mordet på statsminister Olof Palme är det vårt lands i modern tid mest uppmärksammade extraordinära, särskilda händelse. En ”särskild händelse” innebär att polisens uppgift bedöms bli så omfattande eller krävande att en polischef måste ges uppgiften att organisera och leda en polisinsats i särskild ordning. Polisen måste kraftsamla sina resurser för att kunna klara uppgiften. Det gäller speciellt särskilda händelser, som är extraordinära och som forskare definierar som ”kriser”. Norrmalmstorg var en kris där alla kriterier var uppfyllda med råge. Jag skall i boken dokumentera, granska och redovisa erfarenheter från Norrmalmstorgskrisen 1973, då det finns mycket att lära. Den händelsen har, under de fyrtio år som gått, uppmärksammats på många sätt, i form av böcker, artiklar, filmer, forskningsrapporter, även internationellt. Vid 10-tiden torsdagen 23 augusti 1973 gick en beväpnad rånare in på Kreditbanken vid Norrmalmstorg i Stockholm. Han tog gisslan och kom sedan att utkämpa ett ställningskrig mot samhället, som kom att pågå oupphörligt i nästan sex dygn. Det är få kriser i vårt land, som polisen har haft ansvaret att hantera och som så tydligt uppfyller definitionen av en kris. Det visar vad som då oundgängligen krävs av polisen. Det är första skälet till att jag valt att dokumentera och analysera just den krisen. Det andra skälet, till valet av den polisinsatsen, är att jag fick en rapport i min hand när jag tjänstgjorde som polisintendent vid Stockholmspolisen. Det var en granskningsrapport rörande händelserna vid Norrmalmstorg, som hade utarbetats av en arbetsgrupp inom Stockholmpolisen på uppdrag av polismästaren. Uppgiften hade varit ”att utreda händelserna från polisiär operativ synpunkt i syfte att lära för framtiden”. Rapporten redovisades till polismästaren 2 maj 1974. Den var upprättad och undertecknad av ledamöterna och sekreteraren i arbetsgruppen och blev därmed allmän och offentlig handling. Men den blev aldrig diarieförd och finns därför idag inte arkiverad hos Riksarkivet. Sekreterare i arbetsgruppen var den idag pensionerade länspolismästaren Stig Gidlund. 9

Jag har valt att i boken följa granskningsrapportens beskrivning av polisinsatsen under de nästan sex dygn som polisinsatsen pågick. Den ger en struktur att följa händelseutvecklingen ur ett polisperspektiv. Granskningsrapportens ”beskrivning med klockangivelser i tidsföljd” blir det skelett som byggs på med andra uppgifter. Där ingår mina egna sakuppgifter, synpunkter samt analyser och uppgifter från andra källor. Krisperspektivet och polisens syfte med lärandeperspektivet, har fått styra innehållet i boken. Det tredje skälet till att jag valt Norrmalmstorgskrisen är att jag själv deltog som ordningspolis och insatspolis de fyra sista dygnen. Den sista dagen, före och under upplösningen, var jag med inne i bankhallen, utrustad med skyddsväst, gasmask och k-pist. Det fjärde skälet till att jag skrivit boken nu är, som jag inledningsvis nämnde, att det i augusti i år är fyrtio år sedan dramat vid Norrmalmstorg spelades upp för svenska folket och en församlad världspress. Då det gällde polisens externa samverkansparter under krishanteringen vid Norrmalmstorg, intog regeringen en särställning. Därför beskriver jag i boken hur den samverkan utvecklade sig under krisen. Krisen förstärktes av att bankrånet inträffade i slutfasen av en valrörelse. Det stressade politikerna. Valrörelsen stod stilla, då det enda som intresserade väljarna var vad som hände vid Norrmalmstorg. Då den bristfälliga krishanteringen vid Norrmalmstorg genom granskningsgruppens rapport fanns dokumenterad 1974, har jag i boken valt att fortsätta följa spåren av bankdramat fram till idag, fyrtio år efter dramat 1973. Tog man tillvara erfarenheterna och lärde av dem? Allvarliga särskilda händelser och kriser har passerat under de fyrtio åren: Terrorattentatet mot västtyska ambassaden 1975, mordet på statsminister Olof Palme 1986, dödsskjutningarna vid Stureplan i Stockholm 1994, polismorden i Malexander 1999, mordet på utrikesminister Anna Lindh 2003, Helikopterrånet mot G4S i Stockholm 2009 och självmordsbombaren i Stockholm 11 december 2010. Att hantera terroristangrepp, människorov med grov utpressning (gisslanbrott), ministermord, grova våldsbrott och andra extraordinära händelser är en av samhällets absolut viktigaste kärnuppgifter, där ansvaret ligger hos polisen. Den dystra sanning jag visar i boken är att polisens beredskap idag är i stort sett lika usel som vid Norrmalmstorg 1973. En av svensk polis allvarligaste brister är den till synes nedärvda oförmågan, att vara en lärande organisation. Polischefer liksom politiker har kommit och gått nu i 40 år efter Norrmalmstorg. Men ”inkompetensen”, att strategiskt och övergripande operativt planera och leda oväntade extraordinära händelser och kriser, den består. Detta då de högsta polischeferna i vardagslag är i huvudsak adminis10

tratörer i avsaknad av polisoperativ chefskompetens och dessutom saknar utbildning och inte är övade för uppgiften att leda polisinsats vid särskild händelse. De källor jag har haft har varit många. Mina egna kunskaper och erfarenheter har utgjort bottenplattan för mitt skrivande, då jag arbetat med särskilda händelser sedan mordet på Olof Palme 1986. Jag har till exempel nyttjat rapporter, promemorior, domar, regelverk och mängder av artiklar och flera böcker. Jag har under researcharbetet samtalat och rådgjort med flera tidigare poliskolleger om Norrmalmstorg. Flera av poliserna har påtalat hur det i krishanteringen vid Norrmalmstorg växte fram en ”vilda västern-kultur”. Något jag själv kan bekräfta. Det var frånvaron av chefskap som var grunden för den. Det lämnade ett för stort utrymme för de enskilda polisernas egna initiativ. Under de sex dygnen går den kulturen att följa i den dokumentära beskrivningen. Användning av avsågade hagelgevär, älgstudsare med halvmantlad ammunition och andra anmärkningsvärda aktioner förekom. Tre böcker har jag haft särskilt stor nytta av och jag tackar författarna till dessa: – Carl Persson ”Utan omsvep – Ett liv i maktens centrum”, i samarbete med Anders Sundelin, Norstedt (1990). – Per Svensson i samarbete med Håkan Lindhe ”Dramat på Norrmalmstorg 23 till 28 augusti 1973”, Bonnier Fakta (2003). – Dan Hansén och Ahn-Za Hagström ”I krisen prövas ordningsmakten”, Jure (2004). De allvarligaste terrorattentaten i Norden efter andra världskriget, ägde rum i Norge 22 juli 2011. En ensam terrorist sprängde regeringskvarteret (åtta döda) och tog sig sedan till den lilla ön Utøya där han avrättade 69 ungdomar. En kommission har efterhandsgranskat bland annat polisens arbete de första timmarna, den så kallade 22 juli-kommissionen. Ibland använder jag uppgifter från kommissionsrapporten (NOU 2012:14) i boken för att bättre åskådliggöra och analysera mina teser och slutsatser. Attentaten i Norge hade lika väl kunnat äga rum i Sverige. De måste ses som exempel på en synnerligen allvarlig kris, som också svensk polis måste ha beredskap att kunna hantera, utan kaos och tillkortakommande. Hade attentaten i Norge ägt rum i Sverige, skulle sannolikt svensk polis inte ha klarat krishanteringen bättre än norsk polis, de första viktiga timmarna. Det finns också ett fjärde skäl till att jag känt ett behov av att skriva boken. Det är min bakgrund. Jag är polis i botten, jur. kand., tingsmeriterad och polischefsutbildad. I mitt arbete som polisintendent i Stockholm har jag sedan 11

mordet på statsministern arbetat också med ”särskilda händelser”, utarbetat strategier och regelverk, utbildat polischefer, själv arbetat som kommenderingschef vid sådana händelser, och för Rikspolisstyrelsen bland annat lett inspektioner. Jag är nu pensionerad. Därför har jag också själv del i ansvaret för den svenska polisens brister, när det gäller att hantera särskilda händelser. Jag vill i boken visa att svensk polis dras med ett långdraget problem, en oförmåga att klara av oväntade särskilda händelser de första viktiga timmarna. Och i synnerhet gäller det särskilda händelser som är att anse som kriser. Det innebär att Sverige i allt väsentligt saknar beredskap för sådana händelser. Problemet har fått olika uttryck under olika tider, men är ändå förvånansvärt konstant. Det handlar i grunden om att det ”måste finnas utarbetade planverk som cheferna är utbildade och kontinuerligt övade på att kunna hantera”. Den bristen var central när Norrmalmstorgsdramat spelades upp. Den bristen har vi också idag. Det är det jag försöker beskriva och analysera i boken. Borde det inte idag finnas tillräcklig kunskap för att kunna säkert konstatera, att det är ”nödvändigt och angeläget” att polisen ”lär av de fyrtio åriga erfarenheterna” och börjar göra något verkningsfullt åt det grundläggande problemet vid särskilda händelser? Eric Rönnegård Tidigare polisintendent vid Stockholmspolisen

1. Vad är en kris?

– vad krävs då av polisen? Kriser kommer oväntat och utvecklas snabbt och oförutsägbart. Varje kris har sitt eget unika förlopp. Det är många aktörer involverade. Aktörerna upplever att viktiga intressen står på spel. Och att det brådskar med att få kontroll över situationen, samtidigt som den reguljära beslutsprocessen inte fungerar. I det akuta skedet av en ”särskild händelse”, som också utgör en kris, krävs att särskilt cheferna klarar att fatta beslut under extrem tidsbrist och press. Situationen är mycket stressframkallande, då det upplevs att något väsentligt måste offras eller riskeras. Grundläggande värden står på spel, såsom människoliv eller nationella säkerhetsintressen. Samtidigt präglas hela situationen av stor osäkerhet. Utmärkande är också att det som händer engagerar politiker på central nivå. Media visar stort intresse för händelsen. Det som vid en kris skapar problem för cheferna är tidsnöden och den allmänna osäkerheten. En kris kommer plötsligt och oväntat och det krävs då av cheferna, att de måste agera på ett mycket osäkert kunskapsunderlag, samtidigt som de utsätts för en psykisk press. (Källa: Dan Hansén och AhnZa Hagström). Blir det akuta skedet utdraget över flera dygn, riskerar cheferna och övrig personal, att belastningen på dem kan bli mycket stor. De kan komma att utsättas för trötthet, som riskerar övergå i utmattning. Avlösningar bör därför planeras med prioritet. För en framgångsrik krishantering krävs, förutom en effektiv organisation, både mänskliga och materiella resurser, kompetens, väl fungerande kommunikationer och teknologi samt viktigast av allt, ett ”effektivt väl fungerande ledarskap”. Brister och tillkortakommanden förklaras ofta med stor arbetspress, bristande rutiner, svag ledning, för litet utbildning och övningar samt dålig organisationskultur. 22 juli-kommissionen i Norge framhöll med skärpa att ”hanteringen av en kris inte kan bygga på improvisationer”. Det krävs långsiktighet, planläggning

och övningar. Det krävs kompetens, erfarenhet och flexibilitet till att hantera de olika situationer som kan och kommer att uppstå. Det mest centrala för att lyckas vid krishantering är ett kompetent ledarskap, där det råder tydliga ansvarsgränser och kommandolinjer mellan chefsnivåerna, också sidoordnat. (Källa: 22 juli-kommissionen).

2. Terrorattentaten i Norge 2011

Regeringsbyggnaden Høyblocka sex timmar efter sprängningen av gödselbomben. Foto: Fartein Rudjord/AP Photo/Scanpix

– extrem kris för hela norska nationen Den efter andra världskriget allvarligaste nationella kris-händelsen i Norden ägde rum i Norge. Fredagen 22 juli 2011 placerade ”soloterroristen” Anders Behring Breivik en 950 kilo tung konstgödselbomb i en varubil på Grubbegata vid Einar Gerhardsens plass i regeringskvarteret i Oslo.

Bomben exploderade kl. 15.25. Huvudbyggnaden i regeringskvarteret (Høyblocka) skadades allvarligt, med bland annat statsministerns kansli och justitiedepartementet. Där låg också krisenhetens lokaler. Därför kunde inte den enhetens lokaler användas för sitt ändamål vid krishanteringen. Byggnader hade skadats upp till 100 meter från bilbomben. Den sprängde en krater i utrymmena under markplanet. Det räddade troligen huvudbyggnaden från att rasa ihop. Fönsterrutor skadades upp till 500 meter från explosionen. En vanlig arbetsdag arbetade där 3 100 personer. Vid explosionen var de extremt få, 320 personer. Hade attentatet mot kvarteret skett några timmar tidigare, med full bemanning, hade dödstalen varit ”dramatiskt” större. Nu stannade dödstalet på åtta, med ytterligare nio allvarligt skadade och runt 200 lindrigt skadade. Terroristen Breivik åkte direkt efter att ha parkerat bombbilen vid rege ringskvarteret till en plats, ungefär fyra mil från centrala Oslo, för att där ta sig med båt till den lilla ön Utøya, där 564 socialdemokratiska ungdomar befann sig på sommarläger. Då han anlände till ön (kl.17.17), två timmar efter explosionen i Oslo, började han, att med ett halvautomatiskt gevär och en pistol avrätta ungdomar. Antalet döda blev 69 innan han greps av polis efter ungefär en timme, efter första larmet till polisen. Men ytterligare 33 ungdomar skottskadades också, flera allvarligt. En kommission fick i uppdrag att granska hur det norska samhället och särskilt polisen hade förberett sig och hur de skötte krishanteringen. Norska regeringen tillsatte således en tid efter attentaten en granskningskommission, den så kallade 22 juli-kommissionen. Kommissionens uppdrag var att ”samla fakta, osminkat och ärligt”. Vad skedde 22/7? Varför skedde det? Hur kunde samhället låta det ske? Kommissionens uppgift var att granska vad som hände ”för att kunna dra lärdom av händelsen”. Detta med sikte på att det norska samhället skulle kunna stå bäst möjligt rustat till att avvärja och ingripa vid eventuellt framtida angrepp. Samtidigt som samhället värnar öppenhet och demokrati. Statstjänstemän hade plikt att förklara sig för kommissionen under straffansvar – om det bevisades att de lämnat oriktiga uppgifter. Svaret på dessa frågor var viktiga för att det norska samhället och i synnerhet polisen måste få underlag för att kunna dra lärdom för framtiden. Det var en kommission med starkt nordiskt inslag den norska regeringen hade tillsatt. I den fanns ledamöter också från både Danmark och Finland. Kommissionen överlämnade sin rapport till statsministern 13 augusti 2012 (NOU 2012:14). 16

3. Dokumentär berättelse om Norrmalmstorgsdramat – minut för minut

– med mina tillägg, analyser och kommentarer En tid efter Norrmalmstorgsdramats upplösning tillsatte polismästare Kurt Lindroth en granskningsgrupp. Den skulle dels dokumentärt redovisa händelseutvecklingen och polisinsatsen under de sex dygn dramat pågick, dels kritiskt granska polisens krishantering från polisiär operativ synpunkt. Uppdraget var vidare att redovisa förslag till reformer. Granskningsgruppen överlämnade sin rapport till polismästaren 2 maj 1974. I detta avsnitt redovisas granskningsgruppens uppgift att ”dokumentärt redovisa händelseutvecklingen och polisinsatsen under de närmare sex dygn dramat pågick”. De andra två uppgifterna i utredningsuppdraget – att kritiskt granska krishanteringen och redovisa förslag till reformer – behandlar jag senare i avsnitt 7. I polismästarens ledningsgrupp fördes inget protokoll de fem första dygnen. Det var en brist som allvarligt försvårade polismästarens ledning av polisinsatsen under det akuta skedet, när krisen pågick. Trots den bristen fanns det goda möjligheter för granskningsgruppen att dokumentärt i efterhand rekonstruera krishanteringen ”angående inträffade händelser, beslut och åtgärder”. Polismästaren hade flera högre chefer som medhjälpare och rådgivare i ledningsgruppen. Flera av dem hade fört egna minnesanteckningar. Granskarna hade genom samtal med dem fått del av deras uppgifter. Dessutom förde en grupp på ledningscentralen i polishuset på Kungsholmen ett enkelt protokoll rörande händelser relaterade till händelserna vid Norrmalmstorg – i den mån de fick kunskap om sådana.

Granskningsgruppens ledamöter hade dessutom själva arbetat i insatsen vid Norrmalmstorg. Också det underlättade arbetet för dem med att rekonst ruera händelseutvecklingen dokumentärt. Granskningsgruppens rapport har varit en viktig, för att inte säga avgörande tillgång för mig i arbetet med boken. Rapportens tidsangivelser, redovisade i fetstil, har gett stadga åt beskrivningarna i boken. Det har gett en händelsestruktur, som jag kunnat bygga ut med egna sakuppgifter, synpunkter och analyser samt uppgifter från andra källor.

Torsdagen 23 augusti Torsdagen den 23 augusti klockan 10.02 kom en maskerad man in på Kreditbanken vid Norrmalmstorg i Stockholm. Han hade svartsminkat ansikte, peruk och glasögon. Han bar på en stor bag och en k-pist, som han gömde i sina kläder till dess han kom in i bankhallen. I sin bag förvarade han sprängdeg, tändhattar, stubintråd, transistorradio, k-pistammunition, kniv, tvättlina, peruker, sminkgrejer, bilatlas, karta över Stockholm, två walkie-talkies, broderns pass, passfoto, klister, glasögon, munskydd, tre par vantar, rakappa rat samt klädbyte. Så snart han kom in i bankhallen avlossade han några skott utan att skada någon, varefter han på engelska beordrade de närvarande att lägga sig ner på golvet. Därefter placerade han transistorradion på bankdisken, satte på P3 samt skruvade upp volymen. Överfallslarmet utlöstes och strax därefter slog polisens ledningscentral larm med anrop till alla tillgängliga enheter. En kort stund senare inkom meddelande till våldsroteln om att skottlossning ägt rum. Flera polisbilar som fanns i närheten, nåddes av larmet.

Bagens inneh책ll.

Foto: Polismuseet

Ingemar Warpefeldt skadades allvarligt Kriminalinspektör Ingemar Warpefeldt på spaningsroteln var en av de första poliser som anlände till banken. Han begav sig först upp i den övre våningen och gick sedan ner för den trappa som leder till bankhallen, ”snacktrappan”, som den senare kom att kallas. I bankhallen fick han kontakt med rånaren som på engelska frågade om han var polis. Warpefeldt svarade ja och uppmanade rånaren att kasta ifrån sig k-pisten. Warpefeldt höll sin tjänstepistol Walter 7,65 i handen. Rånaren skrek då ”ner”, gick ner på knä och sköt i snabb följd två skott mot Warpefeldt. Det ena träffade och trasade sönder hans högra hand som han hållit pistolen med. Två poliser som var med Warpefeldt i trappan hann retirera utan att träffas. Warpefeldt fick bestående allvarliga men av skadan och kunde aldrig återgå i aktiv polistjänst. Klockan 10.09. Avspärrningar började sättas upp på Norrmalmstorg. Klockan 10.10. Flera chefer kallades till Norrmalmstorg. Ungefär 20 poliser från spaningsroteln kallades till Kreditbanken. Vid 12-tiden befann sig 45 kriminalpoliser i banklokalen och dess närhet. Klockan 10.15. Chefen för Klarapolisen, poliskommissarie Göte Jägenstedt beordrades till platsen som chef för ordningspoliserna i den yttre polisstyrkan. Det föranstaltades även om att gas och skyddsutrustning skulle föras till platsen. Ledningscentralen underrättade Storstockholms Lokaltrafik (SL) om det inträffade och meddelade att SL-trafiken måste bort från Norrmalmstorg, främst på grund av den risk som förelåg för utomstående, att utsättas för skottlossning. Genom ledningscentralen rekvirerades också två ambulanser till Smålandsgatan/Hamngatan.

Poliser anlände tidigt till banken. Där gavs utrymme för improvisationer och individuella initiativ.

Foto: SVT Bild/Scanpix

Morgan Rylander anlände till banken Kriminalinspektör Morgan Rylander anlände till banken ungefär kl. 10.25. Han tillhörde de 20 spanare som redan kl. 10.10 beordrades till banken. Han tog sig in på andra våningen i banken. Han lånade en tjänstepistol som han stoppade ner i byxlinningen under jeansjackan. Han gick ner för den så kal lade snacktrappan. Ropade och fick på det sättet kontakt med rånaren. Rånaren frågade och fick svaret att Rylander var polis. Men han måste visa för rånaren att han inte var beväpnad och tursamt nog såg då inte rånaren pistolen. Rånaren krävde, sammanfattningsvis under dagen, och då i första hand, att den på fångvårdsanstalten i Norrköping intagne Clark Olofsson skulle friges och föras till honom på banken. Vidare krävde han tre miljoner kronor, hälften i svensk valuta och hälften i utländsk. Också en fulltankad snabbgående bil och två pistoler tillhörde hans krav. Slutligen krävde han fri lejd för sig själv och Olofsson och att två kvinnor, som han höll som gisslan, skulle följa dem i flyktbilen. Clark Olofsson var en av landets mest ökända brottslingar. Han tillhörde adeln bland de yrkeskriminella. Han hade bland annat varit med redan vid ett inbrott i Nyköping 1966, då polisen Ragnar Sandahl mördades. Jakten på gärningsmännen då, som engagerade hela landet, pågick i fyra veckor innan Olofsson greps i Göteborg. Han hotade då och sköt mot polismännen. För det dömdes han för mordförsök på poliserna och ett rån i Stockholm. Senast hade han blivit omskriven när han några veckor före dramat vid Norrmalmstorg hade gjort ett misslyckat försök att spränga sig ut ur Kalmarfängelset. Han satt därför isolerad på fängelset i Norrköping. Rånaren ville att Rylander skulle vidarebefordra hans krav till sina chefer, vilket denne också gjorde. Rylander blev under den första dagen en länk i kedjan mellan rånaren och polisledningen. Rånaren fick ett slags förtroende för honom, men hotade honom samtidigt ibland på ett oberäkneligt sätt med k-pisten. Av Rylanders vittnesmål i tingsrätten framgår att rånaren inte kunde hantera situationen med att ha kontroll på gisslan och poliser som fanns litet överallt i banken. Han blev stundtals mycket stressad. Han måste få hjälp. Han blev extra stressad av att både pengar och Olofsson dröjde. Han stördes mycket av att den tidsfrist han ställt för att få dit Olofsson inte hölls. Till exempel när han plötsligt siktade på Rylanders hjärta med fingret på avtryckaren och säger: ”Tror du att jag skulle missa?” ”Varför skulle du det?”, replikerade Rylander. Sedan såg sig rånaren om och sänkte k-pisten och så var det inte mer med det. Rylander satte sig i en fåtölj centralt i bankhallen. ”Därefter medverkade Rylander, med tillstånd av rånaren, till att åtskilliga banktjänstemän fick lämna banksalen”. 22

Rånaren gjorde klart för Rylander ”att om det skulle visa sig nödvändigt ämnade han inte tveka att skjuta en polis”. Rylander var i bankhallen hos rånaren i stort sett under tiden klockan 10.30–16.00. (Källa: bl.a. tingsrättsdomen). Jag finner det anmärkningsvärt att polisledningen inte bättre utnyttjade Morgan Rylanders kunskaper rörande rånarens status och mentala skick under torsdagen. Ingen hade objektivt sett bättre förutsättningar att bedöma det än han, som vistades nära honom i sex timmar. Han hade kunnat följa hur rånaren mellan sina aggressiva utbrott för att få igenom sina krav, ändå pysslade om och månade sig om sina gisslan. De var ju hans livförsäkring. Då rånaren under torsdagen uppehöll sig med gisslan i bankhallen rörde han sig oupphörligt hållande k-pisten i färdigställning och någon av flickorna i gisslan som sköld. Den sannolika anledningen var att han annars riskerade bli skjuten av någon av poliserna som med eller utan arbetsledning och styrning från chefer försökte få rånaren inom skotthåll. Det fanns prickskyttar som hade honom på kornet, men inte vågade avlossa skottet för risken att skada gisslan.

Sven Thorander anlände till banken Chefen för våldsroteln, kriminalkommissarie Sven Thorander anlände till banken kl. 10.30. Han blev då informerad om rånarens krav. Han sökte då från bankens direktionsvåning kontakt med justitieminister Lennart Geijer. Men denne var inte anträffbar. Thorander framförde då rånarens krav till en tjänsteman på departementet, som var rättschefen Staffan Vängby. Thorander gick ner för trappan till bankhallen och sammanträffade med den k-pistbeväpnade rånaren i bankhallen. Där fanns också tre kvinnor bundna kring händer och fötter och fem bankanställda till som var gisslan. Enligt Thorander gav rånaren intryck av att vara ”uppskärrad, irriterad och ur balans”. På rånarens begäran måste Thorander ta av sig kavajen. Detta för att han skulle kunna se om Thorander var beväpnad. Då Thorander sedan började gå fram mot rånaren stampade denne i golvet och sade på engelska ”stopp där!”. Rånaren krävde på nytt att Clark Olofsson skulle föras till honom i banken. Tidsfristen hade han utsträckt till ungefär kl. 13.30. Thorander kom att besöka rånaren flera gånger. För att bland annat förse gisslan med cigaretter och passionsdricka. Han skänkte dem också, enligt tingsrättsdomen, sin egen cigarettändare. Varje gång han kom ner fick han på nytt visa upp att han inte hade något vapen.

Men så kom Thorander vid ett besök i hallen på ett sätt att driva på förhandlingen. Han ringde till fängelset i Norrköping. Där fick han kontakt med tillförordnade anstaltsdirektören Gunilla Arnerdal. Clark Olofsson hade kallats och befann sig på hennes tjänsterum. Då Thorander hade Olofsson i telefonen och skulle överlämna luren till rånaren, kommenderade denne under k-pisthot: ”Lägg telefonluren på golvet och backa!” Rånaren tog inte luren förrän Thorander var så långt borta att han inte kunde höra vad rånaren och Olofsson avhandlade. Klockan 10.36. Chefen för kriminalavdelningen, polisöverintendent Dag Halldin och chefen för spaningsroteln, kriminalkommissarie Stig Norman anlände till Norrmalmstorg. Då befann sig spaningssektionens personal redan på platsen. Rånaren, som var synlig utifrån, rörde sig hela tiden i bankhallen och han hade därvid gisslan som sköld. Kikarspaning sattes in från pressbyråns kiosk på Norrmalmstorg. Från kiosken hade polisen insyn i bankhallen. Därefter kom underrättelse per telefon till pressbyråkiosken att Sven Thorander befann sig inne i bankhallen. Området utanför banken säkrades av ordningspolis, som placerades ut på strategiskt viktiga platser. Klockan 10.45. Stig Norman erhöll telefonkontakt med bankpersonal, som uppehöll sig i banken. Flera samtal utväxlades även med poliser i bankens lokaler. Telefonvakt sattes ut i pressbyråkiosken. Rånaren framförde kravet att Clark Olofsson skulle komma till platsen inom två timmar. Klockan 10.56. Thorander kontaktade ledningscentralen och framförde önskemål om att Halldin skulle ringa honom. Han meddelade därvid, att gärningsmannen som talade engelska höll ett antal bankanställda som gisslan samt att denne då krävde att Clark Olofsson skulle släppas så han kunde komma till honom i banken inom 2,5 timmar. Därmed kom rånarens tidsfrist att sträcka sig till ungefär kl. 13.30. Klockan 11.02. Polismästare Kurt Lindroth anlände till Norrmalmstorg. Sedan polismästaren informerats om ”förhandlingarna” kontaktades justitieministern varefter regeringen beslutade enligt rånarens krav, att Clark Olofsson under bevakning skulle föras från fångvårdsanstalten i Norrköping upp till allmänna häktet i Stockholm. Polismästaren hade ett personligt samtal med justitieministern, som meddelade att rånarens krav beträffande Olofsson fick tillgodoses ”endast under

förutsättning att gisslan överlämnades till polisen”. Enligt granskningsrapporten gjorde polismästaren med anledning därav följande bedömning: ”En av grundförutsättningarna för den fortsatta polisiära aktionen blev därmed att rånaren inte skulle få ta med sig någon gisslan. Detta villkor innebar enligt polismästarens bedömning att den fortsatta aktionen blev utomordentligt svår att genomföra. Ett annat ställningstagande skulle dock enligt polismästarens mening innebära att rättssamhället helt kapitulerade inför våld och hot om våld. Polismästaren har vidare uppgett att bortsett från beslutet angående Olofsson ingrep varken regeringen eller rikspolisstyrelse i det polisiära handlandet. Ansvaret för aktionen vilade helt på polismästaren och Stockholmspolisen.” Klockan 11.10. Önskemål framfördes från Halldin om att flera bärbara radioapparater skulle föras till Norrmalmstorg, vilket verkställdes omgående. Klockan 11.25. Fyra ambulanser ställdes upp vid Smålandsgatan. Klockan 11.30. Rånaren flyttade med gisslan från mitten av bankhallen till dess norra del och försvann därmed ur polisernas synfält. Personal från spaningssektionen under ledning av Stig Norman tog sig in i banklokalen genom porten vid Norrmalmstorg 4. Klockan 11.35. Chefen för ordningsavdelningen, polisöverintendent Åke Åkesson och polisintendent Rune Wall anlände till Norrmalmstorg. Klockan 12.00. Två helikoptrar ställdes upp på Bromma flygplats för att hållas i reserv. Klockan 12.10. Polisintendent Jack Malm observerade kriminalpolisen Morgan Rylander vid disken mitt i bankhallen. Rylander samtalade därvid med rånaren som ”gapade och skrek”. Klockan 12.10–16.00. Polisledningen överlade i bankens lokaler. Under denna tidrymd fördes även samtal mellan å ena sidan rånaren och å andra sidan Lindroth, polisläkaren Nils Bejerot samt Thorander vid flera tillfällen. Thorander observerade då några personer liggande på golvet bakom den stora disken – sannolikt bankpersonal. Han kunde inte avgöra om dessa personer var livlösa eller bara sökte undgå upptäckt av rånaren genom att ligga stilla. Klockan 12.39. En buss med de av rånaren begärda pengarna i svensk valuta (1,5 miljoner) fördes från Riksbanken till polisledningen vid Norrmalmstorg. 25

Morgan Rylander överlämnade dessa pengar, uppdelade på tre påsar, till rånaren som blev ursinnig då han såg att det var nya sedlar. Han vägrade ta emot dem. Han krävde med stor ilska beloppet i gamla sedlar. Gamla sedlar till motsvarande värde anskaffades därför och överlämnades senare till rånaren. Klockan 12.44. Tre av gisslan släpptes. Det fanns då fortfarande sex personer kvar i gisslan. Klockan 12.47. En buss med pengarna ställdes upp utanför Hotell Stockholm och vidare order avvaktades. Det bör ha varit pengarna som rånaren ”reklamerade” då beloppet utgjordes av nya sedlar. Klockan 12.56. Helikoptrarna på Bromma flygplats gjordes startklara. Klockan 13.10. Rikspolisstyrelsen meddelade att samtliga polishelikoptrar i hela landet stod uppställda i full beredskap. Klockan 13.14. Ledningscentralen meddelade trafikledartornet på Bromma flygplats att en militärhelikopter över city borde avvisas. Klockan 13.17. Våldsroteln meddelade, att det inkommit ett anonymt meddelande av följande lydelse: ”Vi skall ta banken Stureplan också”. Klockan 13.25. Justitiedepartementet var i kontakt med polismästaren i ledningsbussen. Klockan 13.38. Meddelande inkom att polisassistent Torgny Wallström, som var den polisman, som anlände först till banken, saknades. Enligt poliskommissarie Yngve Bjernstad torde Wallström befinna sig i banklokalerna. Klockan 14.23. Meddelande kom inifrån banklokalerna att Wallström ej hade kunnat anträffas. Klockan 14.51. Meddelande kom att Wallström befann sig i bankens kassavalv. Tolv personer, däribland Wallström, påträffades i västra valvet och slussades ut via hisstrappan.

Regeringen arbetade i krisorganisation Regeringen hade tidigt övergått till att arbeta i två krisorganisationer med anledning av rånet. Den ena fanns i statsrådsberedningen under ledning av statsminister Olof Palme. I den ingick bland andra statssekreterare Thage G. 26

Peterson och rikspolischefen Carl Persson som rådgivare och informatör, med biträde av RPS:s överdirektör Åke Magnusson och polisintendent Rune Johannesson. Carl Persson beskrev i sin bok regeringens roll som otydlig, då händelsen ju i första hand var polisiär. Men en fråga som kom att aktualiseras blev ett exklusivt regeringsärende. Det var rånarens krav att Clark Olofsson skulle överföras från interneringen han avtjänade i Norrköping till rånaren i Kreditbanken i Stockholm. Rikspolischefen Carl Persson beskrev regeringens krisarbete: ”Olof Palme var den som direkt och på plats höll ihop regeringens arbete dessa dygn. Han sov på en soffa inne på sitt rum och satt under dagarna och förberedde sig för vad han skulle säga vid kungens bortgång, parallellt med diskussionerna kring Norrmalmstorg och de löpande regeringsärendena – alltmedan valrörelsen gick i stå. Palme var oerhört pressad. Han ville ha ett så snabbt slut som möjligt på gisslandramat. Han kände hur kraven på hårdare tag mot brottsligheten växte för varje timme som gick, något som inte tjänade socialdemokratin. Han ville tillbaks till en normal valrörelse. Gunnar Sträng kom tillbaka från ett valmöte. Jag tror det var byggnadsarbetare han hade talat för. Några statsråd, som satt inne i konseljsalen och hängde, undrar hur det hade gått. Vilka frågor hade de tagit upp? – Fan, de var ju bara intresserade av Norrmalmstorg, svarade Sträng. – Vad sade dom då? – ’Skjut dom djävlarna!’ ” Den andra krisorganisationen fanns i justitiedepartementet under ledning av justitieminister Lennart Geijer. I den ledningsgruppen ingick statssekreterare Ove Rainer, tillförordnade statssekreteraren Ulf Nordensson, departementsrådet Per Järmsten, rättschefen Staffan Vängby samt kansliråden Gösta Welander och Johan Leche. Med den farliga och prekära situation som en nervös och oberäknelig rånare utgjorde ansåg gruppen i justitie departementet, att Clark Olofsson borde som en beredskapsåtgärd flyttas till Stockholm. Strax efter mötet i justitiedepartementet begav sig justitieministern till Olof Palmes rum för överläggningar. Även statsministern ansåg att det i detta läge var klokast att, som en försiktighetsåtgärd, gå rånaren till mötes. Men ett villkor var att Olofsson skulle få gå in i banklokalen ”endast om gisslan dessförinnan lämnades ut”.

ISBN 978-91–7223–536-6 ISBN 978-91-7223-536-6

Jure förlag, Artillerigatan 67, 114 45 Stockholm. Tel 08-662 00 80, fax 08-662 00 86. www.jure.se

9 789172 235366

Norrmalmstorgsdramat – den sanna historien Eric Rönnegård

Eric Rönnegård

Norrmalmstorgsdramat – den sanna historien