9789185011506

Till min dotter, Siri Lo

©2008 pocky och salka hallström bornold grafisk form:

sweden graphics

omslagets foto: kia naddermier represented by chantal hoogvliet paris/www.chantal.tv illustrationerna på sid 48, 172, 212 och 240 av sara teleman tryck: scandbook ab, falun 2008 www.pocky.se info@pocky.se isbn: 978-91-85011-50-6

Förord // Salka : I’m saying goodbye

5

1. Stjärnorna – ikonerna // 1. Karl Lagerfeld: Die Kaiser

// 2. Viktor & RolFilip: V & R &Tilda Swinton

// 3. Hussein Chalayan: Morgon i Chalayan-land

// 4. Hussein Chalayan: Natt i Chalayan-land

// 5. Rei Kawakubo: Opus Rei

// 6. Alexander McQueen: Granne med döden

// 7. Stella McCartney: McModeskaparen

// 8. Julie Verhoeven: Vem är den där tjejen?

// 9. Sophia Kokosalaki: Grekisk grace

// 10. Jun Takahashi: Under ytan

// 11. Dai Fujiwara: Mr Miyake

// 12. Eley Kishimoto: Paret Cacharel

9 21 33 43 49 57 67 73 77 83 89 97

2. Belgian blues // 1. Ann Demeulemeester: Ann av Antwerpen

// 2. Dries Van Noten: Skräddare, inte modeskapare

// 3. Véronique Branquinho: Miss Benelux

// 4. Haider Ackermann: Elitfeministen // 5. Bruno Pieters: Arg ung couture // 6. AF Vandevorst: Tvillingsjälar

105 113 119 123 129 135

3. Made in Italy // 1. Angela Missoni: Hem till byn // 2. Antonio Berardi: Från Sicilien till London

// 3. Ennio Capasa: I nationens intresse // 4. Renzo Rosso: Dollar för denim

139 145 151 161

4. Paris chic // 1. Anne Valerie Hash: Huset Hash 165

// 2. Benoît Méléard: En strumpa, salladsskål – eller en sko? 173

// 3. Louis Vuitton: Den siste väskmakaren 181

// 4. Gaspard Yurkievich: Sex, glitz och galna hästar 191

// 5. Yazbukey: Sagosystrar 199 5. Fashionvetarna // 1. Carine Roitfeld: Bonjour, sveltesse

// 2. Valerie Steele: Doktor mode

// 3. Caroline Evans: Diagnos på 90-talet

203 213 217

6. Mode på gränsen // 1. Ines Kaag och Desirée Heiss: Bless

// 2. As Four: New York-kvartetten

// 3. Wendy & Jim: Helmuts baby

// 4. Russell Sage: Salvage chic

221 229 235 241

Förord // Salka : I’m saying goodbye I’m saying goodbye. Säger Marie Antoinette/Kirsten Dunst i scenen där vagnen tar henne från Versailles för sista gången. Det tänker jag också när planet lyfter från Charles de Gaulle: Goodbye, Paris. Adjö fyrverkerier. Tack och hej sanslösa lyx, märkliga teater. Marie Antoinette är trött. Sveper in sig i klänningsprasslet. I’m saying goodbye. Tills nästa gång.

Den här volymen är ett slags memoarer. Sedan tio år reser jag upp och ner med det där planet. Idén om Paris-modet som Europas äldsta stjärnsystem, fött i en ondare tid än vår, är med mig. Kaiser Karl, prins Hedi, Ann av Antwerpen. Det är ingen slump att modeskapare ofta blir adlade av pressen.

Jakten efter det ouppnåeliga, dyrkan av ensamma genier, de rituella sammankomsterna, de hårt skiktade hierarkierna – systemet är äldre än oss själva. Det skulle kunna kollapsa, men nej: det överlever bloggar, snabbkopierande lågpriskedjor, popkulturella trender. Paris är fortfarande modets huvudstad, en vatikanstat som fortsätter sända dekret över världen. Mystiskt nog.

Vem är jag i Paris? Ingen alls, förstås. Ingen köper fashion i Stockholm. Sverige är inte Japan, inte Ryssland heller. Vad är det då, Switzerland? Brukar de undra. Non, jag har inte varit majestät i Carrousel du Louvre, modeveckans högborg.

En liten page, snarare. Längst bak på visningarna, kanske bakom en pelare.

Modets centralgestalter är naturligtvis de som skapar mode. En modeskapares existensberättigande hänger på förmågan att förstå vilka vi vill vara, inte idag eller imorgon, utan om ett par år. Det är en förmåga som är lika gåtfull som sällsynt, och därför vill varje modejournalist in i deras hjärnor. Åt vilket håll ska de ta oss härnäst, vad i världen får dem att ticka just nu?

Det har varit min egen särskilda sport i livet att jaga ner dem, och vid det här laget har jag mött mina big five i Avenue Montaignes salonger, källarskrubbar i Antwerpen, lyxfabriker i italienska bergsbyar. Hos superstjärnan Karl Lagerfeld fick jag audiens, just audiens, mitt emellan Amanda Harlech och tysk riks-tv. Medieskygga Bless träffade jag på andra

sidan Seine, på en offentlig toalett i Palais de Tokyo. I en studio vid Porte de Clignancourt mötte jag en barskrapad Benoît Méléard, desperat efter cigaretter.

Vad har jag förstått? Mycket om modeskapandets konst.

En del om ensamhet också. På vägen har det blivit en samling berättelser. På håll och sida vid sida tycks de bilda ett mönster, ett träd av livsöden och trassliga relationer. Det är som ett rike, en sorts skenvärld. Gammal som fan. Ny varje dag.

Nu ger jag den till dig, kära läsare. Enjoy!

1. Stjärnorna – ikonerna // 1. Karl Lagerfeld: Die Kaiser De säger att 7L är som The Factory: ett hangout för stjärnor och popfolk, surrande kring ett Odödligt Geni. Men Warhol är Warhol, odödlig i popålderns New York. Lagerfeld är något annat: något uråldrigt i samtida skepnad. Karl Lagerfeld är beviset på att hovstaten Frankrike aldrig upphört att existera utan lever upp några gånger om året i stans palats under täcknamnet Modeveckan, komplett med baler, kindpussar och farliga förbindelser. Om kungariket fortfarande lever, så är Karl dess Louis XVI: ett tag var han till och med oskiljbar från sin solfjäder.

Första gången jag ser Karl Lagerfeld på nära håll är det som om en 200-årig dauphin går genom rummet: knivskarp silhuett, hög skjortkrage, rokokosvans i nacken och fingrarna så fulla av ringar att han knappt kan röra dem. »Je viens tout de suite« (»Jag kommer snart«), säger han och lämnar oss i chockskadad tystnad: Karl was here.

Och 7L? Butiken mot gatan ser ut som en parisisk boklåda brukar, även om somliga av oss vet att det bara är ett förgemak till Karl Lagerfelds högkvarter. Studion där han plåtar porträtt av inte alltför okända Lagerfeld-fans som Nicole Kidman (som tomboy i Dreams) eller Mick Jagger (bondage-surrad i samma bok). Förlaget där han ger ut böcker av folk som Hedi Slimane (Berlin) och Odile Gilbert (Her Style). Jag råkar komma ett dygn för tidigt och hittar ett gammalt par som svassar runt bland böckerna: en mikroskopisk kvinna och en mikroskopisk man.

De pruttar med läpparna: »Karl? Vi har ingen aning.« Så jag väntar. Och väntar.

I glasskåpet närmast skyltfönstret står Karls egna böcker.

De är många, och består inte bara av Nicole Kidman-porträtt utan också av grovkorniga studier av tomma hus och vackra, halvt övermänskliga män. I Waterdance vältrar sig en karl med marmorvit statykropp i grunt vatten. I Escape from Circumstances flyr samma karl naken uppför en stentrappa, och lämnar skuggan av ett par grekiska lårmuskler efter sig. Andra böcker visar mer oväntade sidor. Som S.L.ED, en poetisk liten bildessä om en Steinway-flygel. »I love the German word ›flügel‹ for the grand piano«, skriver Karl, »because music has wings.« Som modeskapare är Karl en stadig leverantör av blän-

dande mode för italienska Fendi, parisiska Chanel, det egna Lagerfeld Gallery och för det mesta ett par tre modemärken till. Där andra designer till nöds får till två kollektioner om året, gör han minst åtta – sex prêt-à-porter-kollektioner och två för haute couture-veckan. Och även om Karls ständiga nytolkningar av Chanel lyckas göra världens mest uttjatade lilla jacka relevant igen för varje säsong, så är det den Marlene Dietrich-coola, vattenkammade Lagerfeld Gallery-looken med grafiska strömlinjer och fina skrädderier som ligger honom närmast om hjärtat.

Karls begåvning kommer i så ymniga massor att det spiller över i hans fotografi, och faktiskt också i en del texter. Om hans talang har det sagts att den inte bara består av känslig trendnäsa och briljanta skärningar, utan också av en besatthet av nuet: hans förakt för nostalgi är välkänt. I en artikel för Interview ställde han diagnos på Paris, som han menar har potential först när staden går bortom stereotyperna – andra världskrigets St Germain des Prés, Faths och Diors dagar, Sartres existentialism och Mitterands skrytbyggen: »Paris should not become a museum as a city.« Något nytt låg i luften, menade Karl: »Being in Paris suddenly gives the feeling that we are in the right place.« Det var tre år sedan. Kanske var det den då nyligen tillsatte herrmodedesignern på Dior, Hedi Slimane, som fick Karl att vädra morgonluft. Karl, singel sedan mångårige partnern Jacques gick bort i slutet av 80-talet, lär ha blivit förälskad – inte minst i Hedis krautrockiga design.

Sedan dess bär han enbart Dior Homme.

26 timmar efter min första vända i bokhandeln når jag det inre rummet på 7 Rue de Lille, där Karl och hans sidekick Caroline tar emot, mitt emellan Amanda Harlech och tysk riks-tv.

Jag är här som enda svenska journalist, hitbjuden på grund av samarbetet med H&M. Karl visar sig vara mindre övernaturlig på en armlängds avstånd: blicken bakom de svarta glasen är vänlig. Han pekar på min bandspelare.

– Man ska aldrig lita på de där sakerna, hein? Nej, nej, nej.

Jag litar mer på mitt minne, säger han och knackar sig med klirrande klor mot huvudet.

Det inre rummet är ändå inte en helt osvettig plats att vara på. Vänlig blick eller inte: Karl är en krävande konversatör. När

10

samtalet blixtrar till spetsar både Karl och Caroline öronen som nyfikna katter. Frågor på gränsen till klichéer får dem däremot att himla med ögonen. Caroline sneglar på klockan medan Karl gör trumvirvlar med fingrarna mot bordet, som för att säga: Kom igen nu, förvåna mig. Roligast har Caroline när Karl hugger till. Det är ett spel dem emellan: ju mer dräpande han är, desto högre skrattar hon.

Karls tunga, vass som en Lagerfeld Gallery-dräkt, lär vara ett arv från modern. I brist på biografier har många sökt nyckeln till Lagerfeld, den på en gång disciplinerade och fantasifulle maestron, i hans barndom – i det överklasshem i Hamburg där Karl växte upp som ende sonen. Det sägs att lady Lagerfeld älskade mode och parfymer och att hon, på gammalgermanskt vis, villkorade sin moderskärlek. Karl citerar henne fortfarande i var och varannan intervju: grymma, men dråpliga repliker. »Kan du anstränga dig att tala ordentligt? Du må vara sex år gammal men jag är det inte, så du får anstränga dig om du vill tala med mig«, lär hon ha sagt till barnet Karl. Karl utvecklade lydigt racertunga, och lärde sig flera språk innan skolåldern. »Du borde inte röka. Dina händer är väldigt fula, och de syns när du röker«, ska hon ha sagt till den unge Karl, som inte bara lät bli att röka. Vid 66 års ålder berömmer han sig av att ha en klarare hjärna än någonsin, och förklarar det med det faktum att han aldrig rökt, druckit eller tagit droger. Lady Lagerfeldhistorierna öppnar fler dörrar. Som svar på sonens fråga om varför det låg en planka över dammen i trädgården, ska hon ha sagt: »Den finns där utifall att guldfisken skulle vilja gå upp och ta en promenad.« Hon gjorde också Karl till en hängiven bokläsare genom att låta honom läsa sina godnattsagor själv.

Färre är anekdoterna om herr Lagerfeld. Man vet inte så mycket mer än att han var 60 år vid Karls födelse, och ska ha gjort sig en förmögenhet på att sälja pulvermjölk till Frankrike.

– Mina föräldrars familjer var protestanter och katoliker och talade aldrig mer med varandra, så jag vet inget alls om det där, svarar Karl något kryptiskt på min fråga om ryktet att hans far skulle ha varit svensk.

– Men namnet låter svenskt, eller hur? Ja, ja, ja. Man skulle kunna tro att jag ändrat t:et till ett d för att det låter bättre, eller hur?

11

Det här H&M-samarbetet är den absoluta motsatsen till vad du vanligtvis gör, på Chanel och Fendi och ditt eget modehus. Varför gör du det egentligen?

– Det jag tycker om i livet är just motsatserna, förstår du. Det som finns där emellan är tråkigt. Jag skulle inte säga »billigt« för jag avskyr det ordet.

I en av dina böcker, The House in the Trees skriver du att »this house was built to change the behaviour of men.« Tror du att mode också rymmer den möjligheten?

– Javisst, på sätt och vis. Visst, visst, visst. Men det kan inte ändras var femte minut. Och mode kan inte ändra allt på ett par månader, eller hur? Utvecklingen är något långsam. Visst kan stora förändringar ske, men då måste det påverka allt och alla och sen, efter tio år, kommer något helt annat. New Lookepoken, då modet kunde förändra allt – det är över. Idag finns så många olika slags designer, så många olika sorters livsstilar, så många olika människor, så det kan omöjligt ske på samma sätt som då.

Vad för slags mode tror du är den tyngsta maktfaktorn, prêt-à-porter eller lågpriskedjor som H&M?

– En kombination av de båda! Prêt-à-porter på catwalken är en bra imagebyggare. H&M gör inte visningar på samma sätt, hela deras grej är lite annorlunda, men i slutänden har de hittat sin egen stil. Det är inget plagiat av andras kläder och kreationer, utan de har en egen stil nu – och det är just det jag tycker gör dem så bra. Jag tycker att Margareta är ett slags geni.

Jaså, varför då?

– Hon har en talang för att se saker, att göra dem på sitt sätt, att jobba med folk, att låta dem göra vad de är bra på ... jag tycker hon är verkligt fantastisk, och jag har tyckt om att jobba med henne.

– Du förstår, hon pratar inte så mycket. Hon bara gör. Det finns så många som bara pratar och pratar och pratar och inte gör. Det här är folk som gör saker.

Du har varit modeskapare i ett halvt sekel. För det var 1955 som du vann den där internationella modetävlingen, eller hur?

– Nej, nej. Det var 1954. Jag började jobba i januari 1955.

Men jag firar inga jubileer, sånt struntar jag i.

Och nu, efter ett halvt sekel i branschen ...

– Det kommer jag inte ihåg. Jag bryr mig inte. För det är mycket roligare nu, tycker du inte?

12

Men om du ser tillbaka ...?

– Det gör jag inte. Jag avskyr att se tillbaka. Det var en annan planet. Frågar du mig om modevärlden nu och då, så skulle jag säga att det är som skillnaden mellan Venus och Mars.

Och vilka är de stora framstegen som skett?

– Den-stora-omvälvning-som-skett-i-modevärlden. Folk var pretentiösa på den tiden, lyx var ett falsarium. Folk tror att den tidens lyx var den yppersta, men nej, det var det inte: det var ganska eländigt. 50-talets glamour är påhitt från böcker, det var inte glamouröst alls att leva då jämfört med idag. Folk har inomhuspool och jag vet inte vad, människor i allmänhet lever i alla fall ett bättre liv. I 50-talets Frankrike hade folk sällan ens badrum. Och allt det där glöms bort.

– Det är lustigt, häromdagen var det en amerikansk förläggare som frågade mig om jag kunde skriva en bok. Inte några memoarer eller något om mig, för sådant gör jag inte, utan om modets födelse. När jag tänkte på det, tänkte jag mest på hur folk har en fullständigt falsk bild som de tagit från filmer och liknande, för modevärlden i sig var eländig. Gatan var ful.

Folk var dåligt stylade och smutsiga, där fanns knappt färg eller makeup. Kanske fanns där lite charm, men jag tror inte att de som inte har så mycket pengar idag skulle vilja leva på det sättet.

Och hur ser du på modets tillstånd idag?

– Idag finns en öppenhet, en synlighet och kanske en viss överexponering – inklusive av mig själv – men det är roligt det med, eller hur?

– Det är lustigt, för jag har överlevt så många. Det är en mycket besynnerlig känsla. Men jag har ingen känsla alls av att tiden går. Jag liksom svävar i en dimension där ingen tid existerar. Det är mycket besynnerligt!

Det är onekligen en unik position. Du har varit på toppen av världens mest nyckfulla bransch i 50 år.

– Ja, och jag måste erkänna att jag tycker att det är mycket besynnerligt. Och jag har inte ens ansträngt mig för att vara trendig. Du förstår, för att överleva i den här branschen måste du vara din egen trend.

– Jag tycker att livet är spännande. Jag tycker om att gå vidare, och jag vill att saker ska förändras. Jag är inte fäst vid något som har med det förflutna att göra, faktum är att jag

13

avskyr det förflutna – för att det är ett förflutet. Och framtiden, du vet ... vad hette den där engelska låten som spelades för två år sedan ... Tomorrow May Never Happen? Vi vet hur modet är idag, men hur det ser ut imorgon – det vet vi inte.

– Och en av hemligheterna – om det finns något sådant som hemligheter – är att jag alltid tänker att allt jag gjort skulle kunnat göras bättre, att nästa kollektion kan bli bättre. Jag är aldrig nöjd. Jag gör vad jag kan, men jag betraktar det inte som fullständigt. Jag har saker att uppnå, och jag måste anstränga mig för att bli bättre. Efter så många år kan man tycka att det är ett skämt, men för mig är det allvar, det är det sätt som jag arbetar på, det sätt som jag känner mig inuti och det sätt som jag tycker att man ska vara på.

– När du når den punkt att du känner dig nöjd – då gör du bäst i att lägga av, tycker du inte?

Din nästa bok bygger på Oscar Wildes Dorian Grays porträtt, eller hur?

– Åh, har du redan sett det?

– Jag gör den boken som fotograf. Dessförinnan kommer en annan bok ut, ett speciellt porträtt av Baskien. Men de böcker som jag gör publicerar jag inte själv. På mitt egna förlag, 7L, publicerar jag inte mina egna böcker. Sådant gör jag inte. På 7L publicerar jag senaste boken av Hedi Slimane, och nästa stora sak vi gör den här hösten är tio år med Interview, från första numret 1969 till 1979. Det är sju volymer, 43 kilo, det kommer med en liten vagn för ingen kan kånka runt på 43 kilo böcker.

Alla vill ha den. Det blir dyrt, men spännande, eller hur?

Och din version av Dorian Gray, hur är den?

– Han är gift den här gången. Så det är inte bara herr Dorian Gray som det handlar om, utan också om fru Dorian Gray, historien om ett par som tror att de kan behålla sin ungdom och skönhet hela sina liv och lever ett utsvävande liv, för att sedan upptäcka att deras foton förändrats och när de ser det så begår de självmord. Det var en modestory för Interview, med Eva Herzigova som fru Dorian Gray. Jag är ledsen att jag inte har den här, för den är rolig.

– Jag älskar den boken. Jag älskar hur allt är oförändrat på ytan, och att människor kan dölja att förändringar ändå sker. Och vid en viss given tidpunkt så kan de inte dölja något längre. Det är just vad mode handlar om: den där ytan.

14

Du måste ha träffat många Dorian Gray genom åren?

– Jag sköljer ur mig allt så att jag kan förbli fullständigt ren, som ett vitt papper. Du förstår, det är som med en berömd incident då en kvinna frågade Greta Garbo om sommaren som hon spenderade i Sorrento 1938 med en berömd dirigent. Garbo vände sig bort och sa: »Jag minns inte. Jag var inte lycklig.« Det är inte så att jag varit olycklig, men jag har aldrig varit nöjd. Jag är aldrig nöjd med mig själv. Kampen fortsätter! Även om jag kämpar under angenäma omständigheter.

– Jag tycker inte att man ska vara nöjd. Jag tycker – barnsligt och dumt nog – att jag alltid, fortfarande, kan bli bättre.

Nästa foto kan bli bättre, nästa kollektion kan bli bättre, nästa bok ... jag är lycklig som kan göra det som jag vill göra. Böcker, mode, foto – mina tre favoritsaker. Om jag skulle nöja mig med det jag gör, då skulle det bli farligt och oangenämt. Du kan inte leva och verka i den här branschen om du är nöjd med den plats du befinner dig på för ögonblicket. Däremot kan du vara vagt intresserad och inte alltför säker på din framtid.

Om vi då ägnar oss åt ögonblicket – vilka kvinnor inspireras du av just nu?

– Alla! Alla från Nicole Kidman till Carine Roitfeld.

– Jag tror på moderedaktörer som är inspirerande. Jag tycker att mode ska bli betraktat av den typen av intresserade kvinnor. Jag tycker också om människor med personlighet och en personlig stil.

– Ögonblicket inspirerar mig också. Inspiration har inga regler, bara att du håller ögonen öppna och tycker om det du ser. Du måste ha ett kvalitetsperspektiv, till och med när du går över gatan. Inget är mer eländigt än människor som är blasé. De ser ingenting.

För ett par år sedan skrev du en kort essä i Interview om sakernas tillstånd i Paris.

– Det var tre år sedan. Det jag skrev i den artikeln tror jag fortfarande på. Saken är bara den, att jag skrev artikeln innan 11 september. Världen har förändrats sedan dess. Även om det fortfarande, på sätt och vis, är sant så har en del människor fallit i sömn igen eller tagit upp den franska vanan av att gå på rutin. Nu måste vi skruva upp tempot igen.

Och hur är Paris idag som modestad, enligt dig?

– Det är den bästa plattformen för att ta sig upp till ytan.

15

Den unga generationen då, vad tycker du om den?

– Vad menar du, den unga generationen? Jag vet vilka jag tycker är duktiga, jag bryr mig inte om hur gamla de är så länge de är bra!

– Det finns några som är riktigt bra. Somliga är hundra procent efter, andra är pretentiösa och har problem på grund av det, för de tror att de är överbegåvade konstnärer och inte modeskapare. Men några är riktigt bra, som Olivier Theyskens och Nicolas Ghesquière, visst är de mycket bra? De är inte många, men de är bra.

Räknas Hedi Slimane dit?

– Fråga inte mig, jag bär bara hans kläder.

Med tanke på din vana att alltid slänga bort saker – din garderob består alltså fortfarande av Dior Homme?

– Åh, ta bara hela Slimane-kollektionen och där har du min garderob. Jag är en shoppare, förstår du. Jag är en person som tycker om att köpa kläder. Och jag är inte lycklig i något annat än Dior. Ibland köper jag saker från andra designer men jag ger bort dem till vänner. Jag älskar också Libertine. De är alla fantastiska, unika saker, alla olika. Ibland bär jag Watanabe, men hans ärmar är för stora för mig. Jag tycker om Slimanes ärmar, de är tighta. De är som det jag gör för Lagerfeld, mina jackor har alltid smala långa ärmar. Men inget är bättre för mig än Dior. Dior skapar en bra silhuett och passar mig, jag kan ta en 46:a och den passar mig perfekt. Jag avskyr att prova ut saker, förr i världen var man tvungen att gå till italienska skräddare och de gjorde vackra kläder men nu behöver vi dem inte längre, eller hur?

Apropå din personliga smak – du har sagt att den formades av stumfilmer och tysk expressionism.

– Ja, ja, ja. Min favoritfilm är The Cabinet of Dr Caligari. Den drabbade mig för att den har två huvudkaraktärer: sömngångaren och doktorn. Jag är båda, jag är båda.

– Min personliga smak ändras mycket men har ändå en oföränderlig bas: min grafiska standard, och min Dr Caligaripersonlighet.

På vilket sätt är du både sömngångaren och doktorn?

– Doktorn skickar ju ut sömngångaren för att begå brott, visst? Jag begår visserligen inte brott, men i mig finns något av

16

doktorns manipulerande intellekt, som skickar sömngångaren – som för mig är silhuetten – att begå brott.

Det är alltså inte Anita som är din sömngångare?

– Anita? Hon är en klädmakare från Chloé-tiden. Jag tror vi har jobbat ihop i 40 år. Hon är ett geni. Hon är ett geni för att det finns få couture-utbildade personer som både kan göra kappor och klänningar. Men hon har ett speciellt handlag.

Hon gör Lagerfeld åt mig, hon reste till Stockholm för att göra H&M tillsammans med det svenska teamet. Jag måste säga att jag tycker att relationen med H&M var perfekt på varje nivå.

– Jag tycker om människor som är effektiva.

Det är något som jag måste fråga dig om Coco. Jag har gjort min research men ändå inte lyckats förstå om du någonsin träffade henne personligen. Gjorde du någonsin det?

– Aldrig. Nej, varför skulle jag?

– Jag tyckte att hon var enormt bra, inte vad hon gjorde mot slutet av sitt liv men på 50-talet och särskilt på 30- och 20-talen. Jag fascinerades av henne, men inte att jag för en sekund trodde att det skulle bli jag som gjorde hennes modehus ännu större än på hennes tid. Detta trodde jag aldrig. Jag var den första som uppdaterade ett gammalt modemärke, och nu gör de samma sak allihop – Gucci, YSL ... de vet precis vad de håller på med.

Coco sa en hel del smarta saker om mode och stil.

– Ja, varav mycket blivit ganska daterat vid det här laget, tycker du inte? Jag är rätt bra på citat, jag med.

Alright. Ge mig din definition av mode, då.

– Mode är vad folk har på sig.

Och stil?

– Stil? Det finns inte nog med stil för den här världens invånare. Inte alla är förunnade en personlig stil, och det är därför som stilikoner behövs.

– Skönhet är beroende av mode. Skönhetsidealen från Belle époque skulle till exempel inte fungera idag.

Hur ser ditt liv ut nu? För några år sedan sålde du ut hela ditt hem vid en berömd auktion på Christie’s. Var är din bas idag, är det fortfarande Paris?

– Jag är inte förtjust i den borgerliga idén om en bas. Jag är europé, jag är hemma vart jag än reser. Ett hotellrum kan vara min bas, jag är fri på det sättet. För mig är det inget problem med att leva så.

17

– Jag sålde mitt hus för att bli av med saker. Det är fantastiskt att samla på saker. Men att äga är inte att samla, att äga är det som gör saker tråkiga. Jag tycker om saker som saknar historia.

Inte som jag: jag har alltför mycket historia.

– För det första vill jag inte leva ett normalt liv. Men normalt sett så jobbar jag hemma, vad nu det innebär, på morgonen – förbereder skisser, ringer telefonsamtal, skriver brev. Sedan, på eftermiddagen, går jag ut för att göra utprovningar och shoppa. Jag går inte ut så ofta på kvällen. Jag hatar att gå ut mer än två eller tre gånger i veckan, jag behöver tid för att fixa saker, läsa och vara fri och jag vill inte behöva titta på klockan på kvällen. Är det sant att dina bästa idéer kommer till dig i drömmen?

– Ja, alldeles sant. Jag tänker inte på det när jag somnar.

Detta är något underligt, för sedan ser jag saker så klart framför mig som jag ser dig nu. Det är mycket bisarrt.

– Det har blivit värre med tiden, också. Men du kan inte räkna med att det ska ske. Ibland händer det ofta, andra gånger händer det inte alls. Du kan inte räkna med att nästa kollektion kommer att bli bra därför att den kommer komma till dig i drömmen. Nej, nej, nej. I den stund du säger det, så är du som en kvinna som aldrig blir gravid när hon vill bli det, men blir gravid när hon inte vill bli det.

Men när sover du? Inom ett par veckor ska du göra visningar för Fendi, Chanel och Lagerfeld Gallery.

– Det är mitt jobb. Men du vet förstås redan att jag aldrig druckit, aldrig rökt, aldrig tagit droger. Inte för att jag hade något emot det, utan för att jag inte var intresserad. Så kanske har jag inte använt upp mina batterier på det sätt som andra gör. Kanske är de fortfarande lite laddade.

På kvällen är det fest till Karl Lagerfelds ära, på restaurang Georges V som ligger på Centre Pompidous tak. I en av glastunnlarna står kollektionen uppnålad på dockor: inte alltför långt från Lagerfeld Gallery med eleganta, svartvita kostym- och fracklekar i höghalsade, androgyna modeller. När Karl och modellen Erin Watson gör entré förstår jag varför Karl mumlade ett »hopefully« som svar på mitt »vi ses väl ikväll?.« Det är som om

18

George W Bush själv trillat in genom dörren. Kameramännen och journalisterna bildar genast en ogenomtränglig ring omkring dem, en mur av kroppar som skrikande och svärande krälar över varandra och förflyttar sig med en meter i minuten genom lokalen. Inte förrän de når vip-båset någon timme senare går det att få syn på Karl och Erin.

Slut på smakprovet!

Köp boken på pocky.se eller närmaste bokhandel.