Page 1

after 5 days return to


jenny valentine

Trasig soppa

Vad skulle du gÜra om en person du inte kände gav dig nüt som visade sig vara ditt?


Jenny Valentine Üversättning Helena Ridelberg

Atrium


Till Molly och Ella, Jess och Emma, och Kate. Fantastiska systrar allihop.

www.atriumforlag.se

originalets titel Broken Soup text © Jenny Valentine, 2008 Först utgiven av Harper Collins Childrens Books, 2008. All rights reserved. Published by agreement with Leonhardt & Høier Literary Agency A/S, Copenhagen. översättning © Helena Ridelberg Första svenska utgåvan av Atrium Förlag, Umeå, 2011 omslagsformgivning © Atrium Förlag Tryckt av Bulls Graphics AB, Halmstad, 2011 isbn 978-91-86095-17-8 Denna bok är tryckt på FSC-märkt papper, för miljöns skull.


ett Det var inte mitt. Jag hade inte tappat det, men killen i kön sa att jag hade det. Det var ett fotonegativ, ett ensamt, alldeles repigt och nött. Jag kunde inte ens se vad det föreställde, för hans tumme och pekfinger höll för det mesta. Han räckte fram det till mig som om inget annat skulle hända förrän jag tog det, som om han inte hade något annat för sig än att vänta. Jag ville inte ta emot det. Det sa jag. Jag sa att jag inte ens ägde en kamera, men killen bara stod där med en sån där min som säger ”jag vet att jag har rätt”. Han hade ett snällt ansikte. Vänliga ögon, bred mun, allt det där. Det hade gått en flisa ur en av hans framtänder; det saknades en bit. Men ändå, ett snällt ansikte

5


är inte samma sak som en bra människa. Kommer man på sig själv med att tänka så måste man lägga av. Alla mina kompisar hade svårt att hålla sig för skratt bakom mig. Tjejen vid disken försökte ge mig min växel och alla i kön stirrade. Jag kunde inte fatta varför han gjorde sådär mot mig. Jag undrade om han ägnade dagarna åt att genera folk han inte kände. Han kanske gick omkring med en massa grejer i fickorna – inte bara negativ, utan också fingerborgar och kondomer och glasögon och handbojor. Jag kanske slapp undan lindrigt. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, så jag tackade, fast för vad vet jag inte, och jag rodnade som alltid, och gjorde en min mot mina kompisar, som om jag var med på skämtet. Sen tryckte jag ner negativet i väskan tillsammans med apelsinerna och mjölken och äggen, och han log. Hela vägen hem fick jag höra: ”Vad är det, Rowan?” och ”Få se” och ”Fint leende” – en flock måsar i skoluniform som skränade och pekade och hoppade omkring mig. Och jag gjorde som jag brukar och plockade isär det som nyss hade hänt i huvudet, tills det låg överallt i tusen bitar och jag inte kunde sätta ihop det igen. Jag ville veta varför han hade valt ut just

6


mig bland alla i affären, och om jag skulle vara glad för det eller inte. Jag funderade på det han hade sagt (du tappade det här … jovisst … jag är säker) och det jag hade gjort (betett mig som en kanin i strålkastarljuset, sagt emot, gett mig). Jag skrattade åt det på utsidan, men jag kände mig egentligen som en idiot. Jag hade ingen aning om att det kanske var nåt viktigt som hade hänt.

Jag heter Rowan Clark och jag är inte samma person som jag var där i affären, inte nu längre. Mitt namn betyder rönn, och man brukar säga att rönnen är ett träd som ska skydda mot allt ont. Förr i tiden, när man inte visste bättre, brukade folk göra kors av rönn för att hålla häxorna borta. Kanske gav mamma och pappa mig namnet med en bestämd avsikt, kanske inte, men det har inte varit till särskilt stor nytta. På den tiden drog min familj till sig allt som var dåligt likt en magnet, och det spelade ingen roll vad som stod i vägen. När jag kom hem med det jag hade handlat glömde jag bort negativet för det var för mycket att göra. Mamma låg och sov på soffan medan Stroma tittade på Fairly Odd Parents utan ljud. Stroma är min lillasyster. Hon är döpt efter en ö vid skotska nordkusten där det inte

7


längre bor några människor. Det fanns folk där fram till 1961 och en av dem var en avlägsen släkting till pappa. Sen blev det bara en ensam man i en fyr kvar, tills man fick fyren att fungera utan fyrvaktare och då gav sig han också iväg. Det är det Stroma och hennes namne har gemensamt, att de blir allt mer övergivna. Jag gjorde äggröra på rostat bröd, med apelsinklyftor och ett glas mjölk till. Medan vi åt frågade jag henne hur hon hade haft det under dagen, och hon sa att det hade varit jättebra för hon hade fått Veckans stjärna för att hon hade skrivit fem meningar med punkt och allt. Att få Veckans stjärna innebär att man får en medalj av papp och en kudde att sitta på under sagostunden, vilket tydligen är en stor sak om man är nästan sex. Jag frågade vilka hennes fem meningar var, och hon sa att de handlade om vad hon hade gjort under helgen. Jag sa: ”Vad gjorde vi?” och så rabblade hon upp dem medan hon räknade på fingrarna. ”Jag var i parken. Med mamma och pappa. Vi såg tigrar. Jag åt popcorn. Det var kul.” Fem lögner, men jag lät det passera, och efter en stund såg hon mig i ögonen och började prata om nåt annat, som jag inte riktigt hörde vad det var för hon hade munnen full av apelsin. Stroma och jag brukade föra

8


hela samtal med fulla munnar. Det var en av fördelarna med föräldrafria måltider. Det och att äta med fingrarna och ta efterrätten först om man hade lust. Efter middan gjorde hon en teckning av en tortyrkammare medan jag diskade. ”Det är vi som är och badar”, sa hon och pekade på floderna av blod och människorna som hängde från väggarna. Jag sa: ”Det kan vi göra på lördag om du vill”, vilket hon ville, men det visste jag redan. Hon bad mig att rita en enhörning, och trots att den mest liknade en noshörning och borde ha åkt i soporna, målade hon den rosa, av lojalitet, och kallade den för Tindra.

När Stroma var ren från topp till tå och hade satt på sig pyjamasen, vi hade läst en bok och hon var sömnig, frågade hon efter mamma. Precis som ett barn på 1800-talet, som får träffa en förälder när det är dags att säga godnatt men resten av tiden får nöja sig med tjänarna. Jag sa att det skulle dröja tio minuter tills mamma kom, för jag måste väcka henne först. Jag satte på ett kassettband med vaggvisor som Stroma hade lyssnat

9


på varje kväll i evigheter, och jag visste att hon antagligen skulle ha hunnit somna innan nån hann dit upp. Mamma avskydde att bli väckt. En kopp te repade inte ens ytan på hennes avsky. Man såg hur omvärlden intog hennes blick, blev verklig och drog ner henne igen med sin tyngd. Direkt när hon hade vaknat ville hon bara somna om. Jag visste att vi måste ha tålamod, och jag förstår verkligen att det var i sömnen hon kunde låtsas att hennes liv inte var skit, men jag tycker också att två levande döttrar borde ha varit nåt att hålla sig vaken för. Jag masserade hennes rygg en stund och sen sa jag att Stroma väntade. Hon föste undan mig och ställde sig upp och sa: ”Vad vill hon nu då?” som om det var hon som hade matat och badat och underhållit Stroma hela kvällen, och inte jag. Jag sa: ”Hon vill bara ha en godnattpuss”, och mamma himlade med ögonen och rörde sig mot trappan som om hela hennes kropp vore fastklistrad, som om det var det sista på hela jorden hon hade lust att göra. Jag iakttog henne och jag tänkte som jag brukade tänka – att vår gamla mamma var fången inuti den här nya mammans kropp, hjälplös som en prinsessa i ett torn, som en patient på operationsbordet vars narkos inte tagit

10


så att hon inte kan röra sig eller säga nåt eller påkalla nåns uppmärksamhet. Hon var bara tvungen att tillsammans med oss andra se på medan allt gick fruktansvärt fel. När alla andra nu var ute ur rummet och jag var klar med allt och fick ett ögonblick att hämta andan, mindes jag killen i affären och negativet som inte var mitt. Jag tog fram det för att titta på det. Jag hade egentligen aldrig sett ett negativ tidigare. Det var dubbelvikt och täckt av det damm som bor i botten på min väska. Det verkade så gammalmodigt, blankare på ena sidan än den andra, kantat av hål; ett klumpigt sätt att överföra en bild. Jag höll upp det mot en lampa. Det är svårt att ställa in blicken på nåt som är mörkt där det borde vara ljust. Det var som att titta på en havsvarelse eller en svamp, tills jag såg att det var en öppen mun och att jag höll det uppochner. Munnen var ljus där den borde vara som mörkast: längst bak i svalget. Det var ungefär allt jag kunde se; en öppen mun full av ljus och två liksom brinnande ögon, med vita pupiller och regnbågshinnorna fulla av gnistor mot de mörka ögongloberna. Det var ett ansikte som gav ifrån sig ljus inifrån, som strålade ut det genom ögonen, den öppna munnen och näsborrarna, som nån som andades ut en glödlampa.

11


”Alltså, den här boken är så himla fin och varm och glad och sorglig och spännande. I love it! Jag säger bara: läs läs läs!!” Johanna Lindbäck, Bokhora ”Det är Marian Keyes Är det någon där? fast för ungdomar. Det är som Innan jag dör av Jenny Downham, fast inte lika sorgligt. Fast ändå sorgligt så det räcker. Det är riktigt riktigt bra.” Boktoka www.atriumforlag.se

9789186095178  

u d a r r e t t s f jenny valentine Vad skulle du göra om en person du inte kände gav dig nåt som visade sig vara ditt? Atrium översättning...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you