9789527005187

Lena Linderborg

Ensam tant i Ryssland

LENA LINDERBORG

Förlagsaktiebolaget Scriptum www.scriptum.fi Boken har utgivits med stöd av Svenska kulturfonden och FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande © Lena Linderborg ISBN 978-952-7005-18-7 Omslag och grafisk form: Ann-Sofie Hammarström/Lilla blå tornet Omslagsfoto: pixhill.com Tryck: Oy Nord Print Ab, Tallinn 2014

Tillägnas Elena, Emma och Milena, mina stÜttepelare i S:t Petersburg

H

on hade jobbat i nästan trettio år på Finlandssvenska Organisationen (FISOR) då ett oväntat erbjudande slog ned som en bomb i hennes välordnade och rutinfyllda liv. Det tog ett bra tag innan hon hade hämtat sig så pass att hon kunde skriva på Facebook: Lissu Lundberg har fått nytt jobb och ska flytta till Ryssland :) Meddelandet utlöste en flodvåg av gratulationer, men också en hel del förbryllade kommentarer. Å vilken underbar nyhet. Men du kan väl inte ryska?

Nej, det var alldeles sant. Lissu kunde inte ryska. Inte heller innehade hon någon toppost på FISOR, tvärtom var hon en högst ordinär sekreterare, eller assistent som det hette nuförtiden, och hade aldrig gjort något väsen av sig. Men det som var det mest häpnadsväckande i det hela var Lissus ålder. Hon skulle snart fylla femtiofyra, en ålder då kvinnors värde på arbetsmarknaden vanligen närmade sig nollstrecket – och ändå hade just hon blivit headhuntad av det ärevördiga rekryteringsföretaget Finlandssvenska Huvuden.

Men det fanns en förklaring.

Lissus nya arbetsgivare var den välkända tankesmedjan Enigma, som administrerades av den penningstinna men relativt okända Enigmafonden. Dagen efter pangbeskedet satt Lissu redan i konferensrummet i Enigmas lokaliteter i Helsingfors centrum och fick instruktioner av tankesmedjans verksamhetsledare Brita BrennerMäkinen.

– Du förstår, vi här på Enigma har ju gamla traditioner när det gäller Ryssland, sa Brita. Och vi har länge varit bekymrade över fin-

7

landssvenskarnas totala ointresse för Ryssland. Vi tror att finlandssvenskarna helt enkelt inte förstår ”det ryska”, om vi säger så.

Brita ritade citationstecken i luften och fortsatte: – Det är här du kommer in i bilden. Ditt uppdrag är helt enkelt att lära finlandssvenskarna förstå det ryska bättre än vad de gör nu.

Helt enkelt! tänkte Lissu. Högt sa hon: – Att förstå det ryska. Jaha, ja.

– Utgångspunkten är att Ryssland fortfarande är en gåta insvept i ett mysterium. Som är insvept i ytterligare någonting – vad var det nu igen? Enigma, på engelska, naturligtvis. Just nu minns jag inte exakt hur uttrycket lyder på svenska, men vi kan googla det senare.

Det var i alla fall Churchill som myntade uttrycket på sin tid. Han var ju engelsman. Men vi finländare tycker likadant än i denna dag, fastän vi är närmaste granne med Ryssland. Och alldeles särskilt gäller det oss finlandssvenskar. Det är det som Enigma vill ha reda på – varför är det så här, och går det att göra något åt saken.

– Men det finns ju en hel del Rysslandskännare i Finland. Varför frågar ni inte dem? undrade Lissu.

– Du sa det själv! utropade Brita. Det är bara experterna som känner till vårt grannland. Vanliga människor har ingen aning. Enigma vill veta hur ”det ryska” upplevs av en vanlig människa, en som aldrig har haft något med Ryssland att göra förut.

Nu började det så smått gå upp för Lissu varför hon ansågs lämplig för jobbet. Den person som söktes för uppdraget skulle veta så lite som möjligt om Ryssland. Man sökte någon som kunde ryska högst elementärt och överhuvudtaget inte var särskilt bevandrad i ut­rikes­ ärenden. Dessutom skulle det tydligen vara en ganska slätstruken person som inte hade någon speciell begåvning på något som helst område. Den beskrivningen passade exakt in på Lissu.

I samma stund slog det henne att hon inte alls var så obevandrad i ”det ryska” som Brita trodde.

– Ja, en viss relation till Ryssland har jag ju, sa hon snabbt. Hon var omutligt ärlig till sin natur. Jag har ju läst klassikerna. I läse­ cirkeln har vi just gått igenom Dostojevskij, Bulgakov och Gogol.

8

– Precis! Flygande katter. Springande näsor. Och yxmördare!

Magi och barbari, där har vi finländarens bild av Ryssland i ett nötskal, suckade Brita och viftade med sitt halvätna wienerbröd så att det flög små smördegsflagor runt om i konferensrummet.

Lissu tyckte att Brita verkade rätt sympatisk, trots sin högt uppsatta ställning i den penningstarka Enigmafonden. Hon var prydlig i veckad kjol på typiskt finlandssvenskt fondvis, men Lissu fick ett obestämt intryck av att hennes prydlighet i vilket ögonblick som helst nästan omärkligt kunde sätta igång och erodera.

– Ja, och så var jag i Leningrad på åttiotalet, tillade Lissu envist.

På kvinnors vis ville hon absolut inte ta emot ett toppjobb på falska premisser, hellre förringade hon sina kunskaper en aning. Eller förstorade upp dem, i det här fallet.

Brita tittade ner i sina anteckningar.

– Bra, bra, sa hon tankspritt. Det var vi allihop, eller hur.

– Fast den gången måste jag medge att jag såg en kaffekopp som tog ett skutt ner från bordet och kraschlandade på golvet. Utan att någon rörde vid den, sa Lissu men ångrade sig genast. Ett avslöjande av det här slaget kunde bli nådastöten för den raketkarriär som precis hade tagit fart. Brita ville ju uttryckligen röja undan finlandssvenskarnas fördomar om Ryssland som irrationellt och skrämmande, inte förstärka dem.

Brita tittade upp på Lissu med lätt höjda ögonbryn.

– Jaså? Ja, om det är så att det faktiskt är magi du hittar i Ryssland, så kan det inte hjälpas. Vi kan ju inte bestämma på förhand vilket resultat vi ska få av undersökningen. Fast kaffekoppar som skuttar ner från bord, det vet jag inte om jag skulle kalla magi. Tror du inte att vi alla såg saker som skuttade omkring ganska vilt i Ryssland på den tiden? Inte bara koppar. Glas också, flaskor. Skära elefanter, till och med, hörde man talas om.

Hon skrattade en stund åt sitt eget skämt. Så slog hon ut med händerna.

– Allt klart? Grejen i handsken, som det heter på finlandssvenska?

Hon skrattade igen. Tydligen var hon på ett strålande humör.

9

Lissu nickade. Överraskande nog verkade Brita oerhört nöjd med henne. Ändå kändes det som att det var något hon glömt att fråga om, men hon kom i hastigheten inte på vad. Nåja, hon kunde ju mejla. Dessutom hade Brita föreslagit att de skulle bli vänner på Face­book, för då var det jättelätt att hålla kontakt.

*** FISOR hade visserligen en hel del samarbete med Enigmafonden och dess tankesmedja, men det hade råkat sig så att Lissu inte hade haft så mycket att göra med just de projekten. Hon hade därför varit tvungen att googla Enigma innan hon träffade Brita. Det visade sig att fonden hade en intressant historia.

Enigma grundades redan år 1923 av en rysk flykting, Anastasia Fjodorovna Melodinskaja, som med knapp nöd hade undkommit bolsjevikernas masslakt på adeln under revolutionens första blodiga dagar. Anastasia hade lyckligtvis i god tid hunnit smuggla ut en massa juveler och det var med hjälp av den förmögenheten som hon sedermera grundade Enigma.

Anastasia var intresserad av psykologi och Enigmas projekt hade därför vanligen en psykologisk dimension. Men i Finland hade politiken alltid väckt ett större intresse än psykologin. Tankesmedjan förde en tynande tillvaro särskilt under 60- och 70-talen, då forskningsprojekt i stil med ”Socialismens inverkan på det ryska psyket” inte alls verkade ligga rätt i tiden.

Efter Sovjetunionens fall köpte Enigma upp Anastasias stilfulla men ruskigt förfallna palats i centrum av S:t Petersburg, och där inredde man på nittiotalet ett antal bekväma residensbostäder för forskare, författare och andra som var intresserade av det ryska psyket. Dessutom fanns det ett bibliotek med konferensutrymmen, där man ordnade möten och föreläsningar. Nu, när det fanns ett luxu­ öst residens mitt i staden och möjlighet till rundhänta stipendier, hade intresset för den ryska psykologin mirakulöst börjat blomstra upp bland kulturfolket i Finland.

Det var här, mitt i det gamla S:t Petersburg, som Lissu skulle

10

inleda sin nya karriär. Hon satt framför datorn och tittade på bilderna av det tjusiga skära palatset med tjocka pelare och en rad oberört stirrande stuckaturfigurer uppe vid takranden. Var detta sant?

Hände det verkligen henne? Hon kopierade bilden av palatset till sin Facebookstatus och skrev: Lissu Lundberg gör palatsrevolution! Här ser ni mitt nya hem :) Den uppdateringen föll nog inom ramen för vad man kunde kalla FB-skryt, tänkte hon sedan ångerfullt. Men folk lade ju jämt ut skrytsamma bilder på sina hus, barn och hundar. Själv brukade Lissu på sin höjd lägga ut någon enstaka bild på ett bakverk.

Kommentarerna rasslade genast in.

Lyckost där!

Inte alls avundsjuk! ;) Njuuut!

Lissu tryckte omsorgsfullt in ett ”gilla” på varje kommentar, även om uppmaningen ”Njut!” som var så populär på Facebook alltid hade förefallit henne problematisk. Kunde man njuta på befallning?

Hur gjorde man då? De som uppmanade en att njuta borde bifoga någon form av instruktioner, tyckte hon.

De övermodiga statusuppdateringarna följdes rätt snart av ett bakslag. Lissu började gruva sig för sitt uppdrag. Tänk om hon inte skulle lyckas utföra det. Tänk om hon aldrig kom underfund med det ryska.

Och hur skulle hon klara sig ensam i en storstad där hon inte kände en själ och inte ens kunde språket?

Och framför allt, tänk om hon blev sjuk. I teve såg hon en kuslig informationspuff: ”Känner du dig konstig? Gå in på vår hemsida och kolla – du kan ha utvecklat diabetes typ 2!” Lissu fick för sig att det var just vad hon hade gjort – utvecklat diabetes typ 2. Hon hade fått en underlig, bultande huvudvärk och kände sig definitivt konstig.

Eller var huvudvärken kanske i stället det första tecknet på en kommande hjärnblödning?

För sjutton, hur skulle hon kunna resa till Ryssland? Vore det inte vettigare att hålla sig på tio minuters ambulansavstånd från HUCS,

11

världens bästa sjukhus? Nu började hon känna sig förkyld också.

Förkylningar var symptom på psykiska besvär, det hade Lissu alltid varit övertygad om. Hon kunde inte fatta att folk skrev om sina förkylningar på Facebook. Lika gärna kunde man skriva att man närmade sig ett nervöst sammanbrott.

Förkylningen fick i alla fall Lissu att fatta mod, eftersom hon drog slutsatsen att hennes besvär var av psykisk natur, och då led hon alltså inte av en dödlig somatisk sjukdom. I så fall var det bara att bita ihop och gå vidare, sa hon till sig själv. Hon anmälde sig omedelbart till en Arbiskurs i ryska. Där lärde hon sig alfabetet och några grundläggande uttryck som hon utan tvekan skulle ha stor nytta av i sitt nya hemland. Frasen ”Var vänlig och tillkalla en ambulans” övade hon på tills hon kunde den i sömnen.

12

S

å var det då dags. Det var den första januari 2012 och Lissu hoppade på det nya snabbgående Allegrotåget som tog sina passagerare från Helsingfors till S:t Petersburg på tre timmar. Under hela den tiden satt hon nervöst och pluggade alfabetet. Plötsligt var de ryska bokstäverna som bortblåsta ur hennes skalle, trots att hon hade kunnat dem som ett rinnande vatten på Arbislektionen.

Var det u som var i? Var p lika med r? Och y, för sjutton, vad var det för en bokstav nu igen? Så fruktansvärt opraktiskt. Varför kunde ryssarna och finländarna inte ens ha ett gemensamt alfabet? Hon skulle förmodligen aldrig lära sig ryska. Full av missmod packade hon ner böckerna i väskan. Tåget var framme.

Brita hade sagt att Lissu naturligtvis fick åka taxi från Finlandsstationen till Enigmapalatset. Men Lissu gillade inte att åka taxi. Det berodde på att hon tillhörde den socialpsykologiska kategorin B, vilket hade framkommit under en retreatdag som FISOR hade ordnat för sina anställda. En konsult från Sverige hade berättat att det fanns tre grupper av människor: grupp A som var pragmatiska och sociala, grupp B som var empatiska och översociala, och grupp C som var ignoranta och osociala. Lissu var alltså en B-människa, empatisk och översocial, vilket bland annat betydde att hon inte stod ut med sociala tystnader. I taxibilar kände hon alltid ett starkt tvång att konversera med chauffören, och därför var det enklare att åka buss.

Eller metro, i det här fallet. En av de fraser Lissu hade pluggat in lydde: Ursäkta, var är metron? Frasen visade sig fungera väldigt bra, och inom kort var hon på väg nerför den oändliga rulltrappan. Med ena handen höll hon ett krampaktigt tag i sin enorma kappsäck,

13

med den andra klämde hon till låset på sin handväska så inte fick­­tjuvarna skulle kunna sticka ner sina långa fingrar i den. Vilken rulltrappa! Man kunde inte se slutet på den, långt där nere försvann den i ett dunkel. Matt lysande gula lampor åkte förbi, människomassor gled emot, på väg uppåt. I högtalarna dånade en röst på ryska. En känsla av overklighet grep Lissu, hon befann sig verkligen inte i den trivsamma orangefärgade lilla Helsingforsmetron just nu, hon hade kastats in i en främmande värld.

Så stod hon nere på perrongen. Folk skuffade henne från alla håll, men själv hade hon stannat upp, som förtrollad. Orörlig glodde hon rakt framåt. Mitt framför henne på stationsväggen fanns ett stort konstverk i metall, en relief med inskriptionen ”1958”. Lissu blev oförklarligt gripen. 1958 var hennes födelseår. Reliefen kändes som en välkomsthälsning, ett tecken på att staden var välvilligt inställd till henne. Med ens kändes den okända staden inte längre lika skrämmande.

Fylld av tillförsikt baxade hon in sin kappsäck i metrovagnen. En vänlig mansröst ekade över hennes huvud, förmodligen informerade den om att tåget strax skulle sätta sig i rörelse. Dörrarna åkte fast med en smäll.

En stund senare dök hon upp ur underjorden och stod på Nevskij Prospekt, huvudgatan i S:t Petersburg. Mörkret hade redan lagt sig över staden, men det var kamouflerat av blinkningar från otaliga färggranna ljuspunkter. Bredvid henne stod en jättestor blinkande julgran. Över gatan hängde blinkande girlanger, husens fönster blinkade, väggarna blinkade, torn och tinnar blinkade så långt ögat nådde. Lissu stod stilla och glodde. En människomassa vällde fram, den delade på sig kring henne som floden delar sig kring en sten.

14

E

n imponerande trappa bredde ut sig från Enigmapalatsets magnifika dörr ned till gatan. Palatset var ännu vackrare i verkligheten än på nätet, och precis som allting annat i den här staden var det belyst från alla håll och kanter. De uttråkade stenfigurerna uppe vid taket stirrade ut i vinterkvällen. Långsamt gick Lissu uppför den väldiga trappan, släpande på den tunga kappsäcken. Den bastanta dörren var ett konstverk i sig, utsirad med blommor och ornament. Tyvärr gick den inte att öppna. Lissu ryckte och slet men den var orubblig. Hon tryckte hårt på en ringklocka som såg ut att härstamma från Katarina den storas tid. Den verkade inte fungera.

I instruktionerna stod det att hon skulle få nyckeln till sitt rum av palatsets vaktmästare. Men hur hon skulle komma in i själva palatset stod det inget om.

Vad gjorde man i en sådan här situation? I Finland ringde man till servicebolaget. Men fanns det servicebolag i Ryssland? Och fanns det i så fall speciella servicebolag för palats? Hur fick man reda på numret i så fall?

En känsla av desperation bemäktigade sig Lissu. Hon måste få hjälp.

Skulle hon helt enkelt fråga första bästa person hon fick syn på? Det verkade vara den enda möjligheten. Kunde hon lämna kapp­säcken uppe på trappan och försöka hejda någon hjälpsam människa i folkmassan nere på gatan?

Då såg hon att det stod en gubbe och viftade nedanför trappan.

Det måste vara vaktmästaren. Vilken lättnad! Mödosamt släpade hon kappsäcken tillbaka ner för trappan. Gubben pekade på en mycket liten och osynlig dörr bakom ett utsprång snett nedanför trappan.

15

– Vilken tur att du dök upp, utbrast Lissu på engelska. Hon hade lust att omfamna den räddande ängeln. Att tillbringa natten sittande på en kappsäck utanför palatset hade varit en trist option.

– Tala ryska, sa den gamle mannen kort.

Så mycket ryska hade Lissu hunnit lära sig på Arbiskursen att hon uppfattade budskapet.

– Tyvärr, jag kan inte så mycket ryska ännu, sa hon på engelska och log charmigt.

Mannen sa inte ett ord men såg ytterst irriterad ut. Vresigt slängde han fram tre blanketter som Lissu skulle fylla i, varpå han äntligen tog fram nyckeln.

Illa till mods släpade Lissu upp kappsäcken till vindsvåningen, där residensbostäderna fanns.

Ryssarna är surmulna och kan inte engelska, skulle hon minsann skriva i rapporten. Tanken piggade upp henne även om hon insåg att utlåtandet var något förhastat. Hon hade ju faktiskt bara träffat 1 ryss av cirka 140 miljoner. Och när hon sedan steg in i sitt rum glömde hon definitivt bort den oartige gubben. Rummet var så vackert med sirliga gamla möbler och romantiska tavlor på vägg­ arna föreställande blommor och landskap. Exakt den typ av gammaldags inredning som Lissu gillade. Men det som fullkomligt tog andan av henne var utsikten. Hon stirrade ut över en glittrande kanal kantad av sagoaktiga hus som speglade sig i vattnet, hus efter hus, alla lika uråldriga, skimrande som ett pärlband i mörkret. Inte ett enda fult nybygge bröt den perfekta harmonin.

Utanför fönstret hördes en rad skarpa smällar. Ett bländande fyrverkeri lyste upp natthimlen. Nu måste hon illa kvickt få igång datorn och uppdatera. ”Lissu Lundberg har anlänt till det magiska Petersburg”, skrev hon på Facebook och blev snabbt översköljd av gillanden.

*** Följande morgon när Lissu hade druckit kaffe i det lilla residens­ kök­et plockade hon fram pappret med instruktionerna som hon fått av Brita. De bestod av fyra punkter.

16

1. Ringa in det ryska 2. Sätt det i relation till det finlandssvenska – VAD HAR GÅTT FEL? 3. Positivt och negativt, ur båda synvinklarna 4. Lösningsförslag

Efter att flera gånger ha läst igenom de fyra punkterna kände Lissu sig övertygad om att Brita inte var någon särskilt pedantisk personlighet. Hennes spontana intryck att Brita inte hade allt under så perfekt kontroll som det kunde verka höll kanske streck. Vilka båda synvinklar? Och vad hade gått fel med vad? Men framför allt punkt ett.

Ringa in det ryska. Det hela verkade otroligt flummigt.

Men å andra sidan, de nästan osynliga sprickorna i Britas prydlighet kunde helt enkelt vara tecken på kreativitet och själslig öppenhet. En kreativitet som Lissu själv saknade. I sitt liv hittills hade hon faktiskt inte behövt någon kreativitet, hennes uppgift hade alltid varit att sammanfatta, presentera, rapportera.

Och, slog det henne, det var ju precis vad hennes nya uppdrag gick ut på. Här behövdes ingen kreativitet, nu var det bara för henne att kasta sig ut i den ryska verkligheten och ringa in den som den gick och stod.

Tyvärr var hon tvungen att passera den sure vaktmästaren för att komma ut i den ryska verkligheten. Han satt vid en mottagningsdisk innanför dörren och tittade på en liten teveapparat som var placerad mittemot hans stol. Hade han suttit här hela natten? Han verkade ännu surare idag och kastade en ogillande blick på henne då hon passerade. Hon log i alla fall empatiskt mot honom och slank snabbt ut genom dörren.

17

18

9 789527 005187