iska! g lo yrk o eksk k n e ari r FĂśolid s
dagboken med
kyrkoalmanacka 2015–2016 Tema: Nattvarden
Innehåll ARTIKLAR PÅ ÅRETS TEMA ”NATTVARDEN” Ett ekologiskt och solidariskt dukat altare ..................1 Nils-Henrik Nilsson och Göran Lomaeus
Kärlekens måltid..................................................... 6–7
Andra årgångens bibeltexter med kyrkliga symboler och förklaringar för varje kyrkhelg Planeringskalender 2015–2016...............................2–5
Lena Petersson, präst, studierektor
Anteckningssidor..............................................135–136
Vi sjunger med änglarna – nattvardens psalmer ....................................... 39–41
Solens upp- och nedgång 1 dec 2015 – 22 nov 2016 Sön- och helgdagar år 2017 ...................................137
Jonas Jonson, biskop emeritus
Färdkost ..............................................................52–54 Åke Bonnier, biskop
Nattvardens instiftelse och innebörd i Nya testamentet ...............................................60–62 Bengt Holmberg, professor emeritus
Nattvardsfirande med många betydelser ........76–78 Boel Hössjer Sundman, präst, teol dr
Från katakomber till tomma stolar ....................93–99 Elisabeth Svalin Gunnarsson, kulturvetare, författare
”Kan vi inte fira mässa?” .................................104–105 Anna Davidsson Bremborg, präst, docent
Brödet och vinet i nattvarden ........................... 114–116
Livsgnistor
Personliga reflektioner kring varje sön-och helgdags rubrik och/eller texter, andra årgångens läsningar:
Julkretsen (29 november – 23 januari) Gunilla Lindén, präst, författare
Påskkretsen (24 januari – 21 maj)
Per Harling, präst, författare, kompositör
Trefaldighetstiden (22 maj – 26 november)
Johan Dalman, biskop (22 maj – 27 augusti) Johan Tyrberg, biskop (28 augusti – 26 november)
Liturgiska rekommendationer i kyrkorummet Nils-Henrik Nilsson, kyrkoherde, teol dr
Borgå/ekumeniska bönens underlag Jenny Sjögreen, präst, ekumenisk handläggare
Nils-Henrik Nilsson, kyrkoherde, teol dr
”Min nattvard” – tretton korta berättelser
Anders Nordberg sid 18, Amanda Carlshamre sid 20, Dogge Doggelito sid 21, Cecilia Redner sid 24, Martin Lönnebo sid 32, Cecilia Melder sid 43, Eva Brunne sid 55, Olle Carlsson sid 56, Göran Skytte sid 63, Hanna Johnselius sid 70, Arne Fritzson sid 74, Therese Olgarsson sid 84, Göran Agrell sid 121.
ÅRLIGEN ÅTERKOMMANDE ARTIKLAR Ett altare i harmoni med Skapelsen ................... 10–14 Per Håkansson, pensionerad kyrkoherde, Torrid Bengtsson, stiftskonsulent, Monica Romberg, grafisk tecknare.
Hänt i Svenska kyrkan 2014–2015 ..................... 26–31 Ewa Almqvist, Svenska kyrkans pressekreterare
Hänt i Equmeniakyrkan 2014–2015 ...................34–35 Lasse Svensson, kyrkoledare Equmeniakyrkan
För livets skull! ....................................................................86–88 Vår havande jord – dagbokens klimatserie del 9 Anders Wejryd, ärkebiskop emeritus, agronomie doktor
Se människan – närvaro och mening Svenska kyrkan på bokmässan i Göteborg .....110–111 Mikael Ringlander, präst. Erika Hedenström, Svenska kyrkans kultursekreterare. Båda är projektledare för Se människan.
Kyrklig ordlista .................................................127–129 Carl Henrik Martling, docent
Psalmförslagslista kyrkoåret 2015–2016 ........130–134 Ragnar Håkanson, musikkonsulent, kyrkomusiker
Dagboken med kyrkoalmanacka utges i samarbete med Verbum AB och Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation Redaktion och formgivning: Göran Lomaeus Box 58, 178 02 Drottningholm, tel 070-334 51 38 Copyright © 2015 Göran Lomaeus och namngivna författare Bibelcitat ur Bibel 2000 © med tillstånd av Svenska Bibelsällskapet Fotografer/Konstnärer: Göran Lomaeus: omslag, sid 2–5 (Maria di Trasteverekyrkan i Rom), 6, 52, 55, 104 och samtliga anteckningssidor. Clara Romberg: sid 10–14. Magnus Aronson/IKON: sid 26–28, 31 och 111. Per Myrehed: sid 29. Kristina Anshelm: sid 41. Klara Eriksson: sid 60 foto av Olle Hjortzbergs altartavla i Osby kyrka. Shutterstock: sid 86. Sid 93: Fresk: Domitillas katakomber Rom (100-t e Kr). Mosaik: Sant' Apollinaire Nuovo (500-tal). Bokillustration: The Augustine Gospels (500-tal). Sid 94: Målning: Dieric Bouts (1464–67). Sint-Pieterskerk i Leuven. Målning: Giotto di Bondone (1320–1325). Sid 95: Fresk: Domenico Ghirlandaio (1486). San Marco, Florens. Fresk: Detalj. Domenico Ghirlandaio (1486). San Marco, Florens. Fresk: Detalj. Domenico Ghirlandaio (1480). Ognissanti, Florens. Sid 96: Oljetempera på al secco. Leonardo da Vinci (1495–98). Milano. Sid 97: Fresk. Sant'Angelo in Formis, Capua (ca 1085). Sid 98: Målning: Pieter Pourbus (1548). Groeninge Museum i Brügge. Kistebrev: Den Heliga Nattvarden, foto Hans Koegel © Nordiska museet. Väggbonad: Sven Erlandsson (1828), foto Mats Landin © Nordiska museet. Sid 99: Målning: Lucas Cranach d.ä. (1547). St. Marienkyrkan, Wittenberg. Målning: okänd, Bolivia. Wikipedia: sid 114, 116. Tryckt av Hylte Tryck AB, Hyltebruk 2015 ISSN 1101-721 X ISBN 978-91-526-3458-5 Alla rättigheter reserverade. Enligt lagen om upphovsrätt är det förbjudet utan medgivande av Kommunikations ab Karl-Henrik Lomaeus att mångfaldiga, helt eller delvis, innehållet i denna bok. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, scanning etc av både illustrationer och text. Dagboken kan beställas genom: Verbums webbutik: www.verbum.se eller via mail: order@verbum.se Verbum AB Box 22543 104 22 Stockholm Telefon 08-743 65 10
dagboken med kyrkoalmanacka 2015–2016
Ett ekologiskt och solidariskt dukat altare Det första som fångar en kyrkobesökares blick är oftast altaret. Även i gudstjänsterna är det altaret vi naturligt ser på och samlas kring. Därför är det viktigt att tänka på hur vi sköter det och vilka signaler vi sänder ut med dess dukning. I de allra flesta kyrkor är altaret mycket välskött med rena vackra altardukar, ett antependium eller altarbrun. Ljusstakar står antingen på eller vid sidan av altaret. Blomsterarrangemang finns i vaser eller på piedestaler. Ett kors eller krucifix är ofta placerat i centrum på altaret, och där dukar vi till nattvard för att påminnas om Jesu försoningsgärning som vi får del av i måltiden. Altaret är på många sätt en mötesplats mellan Gud och oss människor, en plats där vi i tacksamhet överlämnar till Gud det finaste vi har. En plats där Gud räcker oss sin nåd i överflöd och dit vi kommer med glädje. Människor i kyrkan har i alla tider gjort just så. Nu för tiden drar vi litet på munnen när vi kommer till kyrkor i länder runt Medelhavet som har kulörta glödlampor som utsmyckning på altaret eller plastblommor vid korset. Vi glömmer då att detta en gång varit det nyaste och finaste man kunde ställa fram för att visa sin tacksamhet. Idag tänker vi mer på naturen och en hållbar utveckling. Därför är det viktigt, både för vår trovärdighet och för den glädje vi visar Gud, att altarets dukning uttrycker det vi står för när det gäller ekologi och solidaritet med andra. Det kan se hur vackert ut som helst på altaret, men om blommorna flugits in från sådana blomsterodlingar i andra världsdelar där gifter och bekämpningsmedel används och där de människor som förutom hälsoriskerna fått arbeta under dåliga förhållanden i övrigt, då ger inte altarets dukning uttryck för den omsorg om Guds skapelse som vi
idag förkunnar. Inte heller om stearinljusen tillverkats med metoder som är farliga för miljön och om altardukarna tvättats med medel som på sikt kommer att skada naturen. Dagboken kommer från och med denna årgång att lägga stor tonvikt vid ett mer ekologiskt och solidariskt tänkesätt när det gäller altarets dukning. Vi introducerar begreppet ekoblomster med symbolen på kyrksidorna. Här finns tips på hur valet av blommor till altaret kan göras mer ekologiskt. För inspiration och idéer läs artikeln ”Ett altare i harmoni med Skapelsen” på sidorna 10–14. I våra kyrkor ska det märkas och kännas att vi tar ansvar för Skapelsen och är solidariska med våra medmänniskors arbetsvillkor. Vår tacksamhet till Gud ska inte medföra att naturen förstörs eller att människor utnyttjas. Det är därför med stor förhoppning vi ber församlingarna att se närmare på altarets dukning. Att inte lämna beställningar till blomsterleverantörer, ljustillverkare och tvätterier utan att veta hur detta påverkar naturen eller människors levnadsvillkor. Att konsekvent välja produkter och metoder som skonar miljön och stöder människors rätt till drägliga arbetsförhållanden är hållbara val. Även om villkoren och odlingsmöjligheterna ser väldigt olika ut i Sverige är det viktigt att det vi ställer fram på altaret uttrycker något av oss själva och det vi står för. Att det helst är något från den lokala församlingen och som hör samman med den miljö där kyrkan är byggd och gudstjänsten firas. Ett uttryck för just vår tacksamhet!
.. Goran Lomaeus & Nils-Henrik Nilsson
Första söndagen i advent 29/11 Advent kommer av latinets adventus, som betyder ankomst. Adventus Domini – Herrens ankomst. Första söndagen i advent är inte endast den första av fyra adventssöndagar utan inleder även hela kyrkoåret. Korset med sin krona påminner om kyrkans Herre, världens konung, som denna dag rider in i Jerusalem. På kyrkoårets första dag får han den hyllning som är honom värdig: Hosianna, Davids son. Han är med i varje gudstjänst i sin kyrka.
november/december 2015
julkretsen
sön 29 Sune
mån 30 Anders Andreas
tis 1
Oskar Ossian
ons 2
Beata Beatrice
tor 3 Lydia
fre 4
Barbara Barbro
lör 5 Sven
Dagens rubrik: Ett nådens år Liturgisk färg: vit. Den vita färgen byts till violett eller blå efter klockan 18. Altaret: altarljus sex, altarblommor vita. Adventsstaken med fyra ljus placeras på lämplig plats framme i koret och har ett brinnande ljus. Ekoblomster under advent: vita/röda nejlikor eller tulpaner, vita krysantemum, ranunkler, anemoner och fresia. stomme; vintergröna träd och buskar/tall, gran, harginst. Se sidorna 1 och 10–14 för idéer och inspiration. Övrigt: denna söndag fram t o m sjätte söndagen efter trettondedagen samt på kyndelsmässodagen och jungfru Marie bebådelsedag används julseriens musik. Första söndagen i advent har ingen oktav.
Under kyrkoåret 2015–2016 används andra årgångens bibeltexter. I högmässan läses tre texter. Som gammaltestamentlig läsning kan dagens psaltarpsalm komma i fråga när predikan skall utgå från denna. Predikan utgår från en eller flera av de lästa texterna. Används alternativ text som predikotext, läses denna i samband med predikan. I sådana fall utgår antingen den gammaltestamentliga läsningen eller episteln. Gammaltestamentlig läsning: Sakarja 9:9–10. Epistel: Uppenbarelseboken 3:20–22. Evangelium: Matteusevangeliet 21:1–9. Alternativ text: Johannesevangeliet 18:36–37. Psaltarpsalm: Psaltaren 24. Borgåbönen: För stiftet Saint Edmundsbury and Ipswich, England, och stiftet Aberdeen and Orkney, Skottland. Psalmförslag: 103, 39:1–3, 423, 106:1–4, 107, 111:1–4, 104:1–7, 105, 108, 421, 422, 857, 609, 736, 56 Ks, 65 Ks. Utförligare sammanställning se sid 130. livsgnista
Gunilla Lindén
När jag var barn hände det att mina föräldrar ställde fram en extra tallrik på matbordet. Utifall att det skulle komma någon mer. Ibland stod tallriken kvar där, oanvänd. Men ibland hände det. Det knackade på dörren! Någon som steg in i våra liv, i vår vardag och åt med oss. Det var som om det var lika nytt varje gång. En gång hände det att Jesus red in i Jerusalem, in i människors liv, i vardagen och åt med dem. Han rider fortsatt in i våra liv. Gud, vi ber dig, rid in i våra hjärtan, in i vår vardag, dela bröd och vin med oss. I Jesu namn. Amen
Söndagen efter nyår 3/1 I Jerusalems tempel stod den sju-armade ljusstaken. Den är en symbol för Guds hus och för det gamla förbundets folk. Mose fick befallningen av Gud att göra ljusstaken av rent guld (Andra Moseboken 25:31 ff). Dess sju brinnande lampor kan tolkas som Guds närvaro i templet veckans alla dagar. Jesus använder sjutalet när han lär sina lärjungar att bedja. Herrens bön är uppbyggd av sju böner. Även när han talar om förlåtelsen använder han sjutalet.
Dagens rubrik: Guds hus
Epistel: Romarbrevet 12:1–2. Evangelium: Markusevangeliet 11:15–19. Psaltarpsalm: Psaltaren 84:2–5. Borgåbönen: För Chichester stift, England, och S:t Michels stift, Finland. Psalmförslag: 56, 404, 922, 396, 927, 120:4, 923, 924, 57, 61, 370, 409, 33 Ks, 36 Ks. Uförligare sammanställning se sid 130. livsgnista
Gunilla Lindén
För några år sedan gjordes det en undersökning som visade att det är fler som ber än som tror på Gud. Björn Afzelius sjunger i låten Två ljus: ”Du vet att jag aldrig har trott på nån Gud, men ibland går jag in i Hans hus. Så när skymningen faller i morgon så går jag till kyrkan och tänder två ljus.” Kanske är det så att bönen under stundom föregår tron. Ibland reflekterar jag över det när jag står där vid kyrkan, att bakom många av dessa fönster ber människor. Och att det kanske inte är så stor skillnad mellan Guds hus och människors hus. Kanske är det så att bönen kan uttrycka ett hopp, ett hopp om att det finns någon som trots allt hör mig, som trots allt bär mig, också när jag inte kan tro. Gud, vi söker dig ibland trevande, kanske genom att tända ett ljus eller två. Kom, bo hos oss, var oss nära! Amen
januari 2016
Ibland när jag arbetar sent på kvällen brukar jag stå vid kyrkan, Guds hus, och titta ut över några av husen i församlingen. Ofta lyser det i många fönster, i andra är det släckt. Det händer att jag funderar på vilka människor som bor där inne, i de rum som ömsom flödar av ljus och ömsom är nedsläckta. En del känner jag vid namn, andra är okända.
julkretsen
Liturgisk färg: vit (motiverat av ”jultolften”) Altaret: altarljus fyra, altarblommor vita. se sid 8. Övrigt: denna söndag har tidigt i den allmänkyrkliga traditionen kallats ”Söndagen före epifania” (trettondedagen), för att markera epifaniafestens betydelse.
Gammaltestamentlig läsning: Jesaja 55:5–7.
sön 3 Alfred Alfrida
mån 4 Rut
tis 5
Hanna Hannele
ons 6 Kasper Melker Baltsar
tor 7
August Augusta
fre 8
Erland
lör 9
Gunder Gunnar
För en ekologisk solidarisk kyrka Ett altare i harmoni med Skapelsen text: Per Håkansson, Torrid Bengtsson och Monica Romberg illustrationer: Clara Romberg Nattvardens måltid och gemenskap är en bild eller rättare sagt ett liturgiskt uttryck för hela Skapelsens upprättelse, därför att i Kristus är livets helhet återupprättat. Blommorna som vi placerar på altaret borde få vara en del av denna upprättelse. När Kirsebergskyrkan i Malmö år 2008 arbetade med miljödiplomeringen steg III ville vi undersöka det vi ställde fram på altaret. Varifrån kom blommorna, vinet och oblaterna?
vandlas till en blomsterrabatt. Under höst och vinter införskaffar vi miljömärkta blommor.
Under denna tid köpte vi våra blommor från den närmsta blomsteraffären. När vi undersökte var och hur dessa blommor producerades blev vi minst sagt upprörda. Större delen av de blommor vi köper och som inte är Fairtrade eller Rättvisemärkta är vanligtvis producerade i Tanzania, Kenya eller Colombia. Blommorna produceras på ett sätt som inte är hälsosamt för naturen och inte heller för de människor som är involverade i arbetet. Det används oerhört mycket bekämpningsmedel till odlingarna. Oftast är lönerna urusla och likaså arbetsförhållandena, och i en del fall förekommer barnarbete. Därutöver långa transporter. Att producera blommor under sådana förhållanden är varken klimatsmart eller hållbart ur såväl mänsklig som miljömässig aspekt. Det var både miljö- och rättviseaspekten som gjorde att vi avstod från att köpa dessa importerade blommor och istället anlägga en egen blomsterodling. Vid varje församlingshus eller kyrka brukar det finnas en gräsmatta eller ett område med täckande buskage som kan om-
Montbretia, zinnia och septembersolros
BLOMMORNA OCH DESS SKÖNHET Varje blomma med sin form och sin skönhet inbjuder oss att dela livets glädje inför Skaparen själv. Det är mot denna bakgrund vi har att visa respekt och vördnad för allt liv i Skapelsen. När vi väljer ut och hanterar blommor, bör vi göra det på ett sätt som visar omsorg om naturen och hushållar med dess resurser. Därför förespråkar vi att församlingarna under växtsäsongen själva odlar de blommor som används till altaret och församlingshemmet, och under resten av året bara köper rättvisemärkta eller miljömärkta blommor. Vasen och proportionerna För att framhäva blommornas skönhet och form är det av betydelse att det finns harmoni i relationen mellan vas, blommor och kyrkorum. Storleken på själva blommorna bör stå i proportion till kyrkorummet. Till en domkyrkas oftast väl tilltagna vas bör man kanske hellre välja en pion än en liten ranunkel, vilken däremot kan passa utmärkt i den lilla landsortskyrkan. Det är viktigt att ha detta i åtanke då man köper eller plockar blommor. När man arrangerar blommorna är det en bra grundprincip att de i någon mån ska motsvara vasens höjd och form. Sedan kan man låta fantasin flöda fritt. Att skapa blomsterarrangemang I blomsterarrangemangen låter man en stomme av grönt eller kvistar, ge stadga och utfyllnad. En sådan gör att det behövs färre blommor och att dessa får komma mer till sin rätt. Stommens beståndsdelar varierar med årstiderna och kan utgöras av både vilda och odlade växter. Under vinter, vår och höst har stommen störst betydelse, medan man under sommaren gärna kan vara frikostig och låta blommorna dominera. På vintern kan man ta till vara en mängd olika vintergröna växter såsom gran, tall, enris, harginst (harris), mur-
gröna och blåbärsris. Använd gärna vinterkala kvistar från lövträd, fruktträd och buskar. Vinterståndare, dvs fröställningar från årets blomning och vippor från till exempel gräs är också tacksamma. När våren kommer med vårblommor och lövträden knoppas, då stundar en härlig tid för blomsterkonstnären. Under sommaren kan blommorna och deras blad till stor del få vara stöd för varandra, men gräs och gräsvippor får gärna smygas in här och där. Hösten bjuder på vackra färger. Då kan man använda nyponbeklädda rosenkvistar, hagtorn och taggiga slångrenar, med eller utan bär. Stommen utgör så gott som alltid höjden och formen i ett arrangemang. Det är sällan en blomma får bli högsta punkten. I stommen sticks blommor in efter hand. För att få balans i blomsterarrangemanget får man prova sig fram genom att variera och anpassa höjden på blommorna. Arrangemanget bör spegla vasen. Detta betyder inte att stommen och blommorna ska ha vasens form, utan mer ge en känsla av balans. Det är viktigt att hitta rätt tyngdpunkt i arrangemanget, som inte får vara för högt men inte heller för lågt. En lågt placerad blomma måste kanske kompenseras genom att kvistar får spreta uppåt. Det innebär ett skulpterande och det är svårt att i ord beskriva hur ett arrangemang ska se ut. Var och en måste öva sin blick och gå på sin intuition för vad som är balans och harmoni. Nejlikor i tall och al
Juldagen 25/12 En kungakrona och en krubba visar det motsägelsefulla i julens evangelium. Guds son, himmelens konung, lämnar sin makt och härlighet för att födas som ett barn i ett stall. Den upphöjde och fullkomlige kommer till världen som ett hemlöst barn i ett ockuperat land. Dessa två symboler – den himmelska kronan och den jordiska krubban – beskriver Jesu liv.
Gammaltestamentlig läsning: Jesaja 9:2–7.
Dagens rubrik: Jesu födelse
Ekumeniska bönen: För Sveriges kristna råd (SKR) och dess medlemskyrkor.
Liturgisk färg: vit. Altaret: altarljus sex, altarblommor vita och röda. se sid 8. Övrigt: kyrkoårets Kristusfester har vitt som sin liturgiska färg. Undantaget är pingstdagen – den tredje stora Kristusfesten – vilken har röd liturgisk färg. Den vita liturgiska färgen symboliserar renhet, rättfärdighet, oskuld, helighet, seger, glädje och fest.
Min nattvard... Amanda Carlshamre ”Ett enda bröd och en enda mänsklighet” Gud kommer till oss som människa, Jesus föds och vår tro får ljus och blir verklighet. Jesus kommer till oss som ett barn, som du och jag, och stannar kvar på jorden i nattvarden. Min känsla inför att få ta emot nattvard varierar, liksom min närhet till Gud. I perioder har det känts som att jag krampaktigt vill hålla fast vid det mänskliga, det faktiska, det som går att ta på, som att jag behöver nattvarden för att klara dagen. I perioder är jag endast tacksam för att jag får ta emot och vara en del av nattvardens mysterium. Och ibland har handlingen inte så stor inverkan på mig i själva ögonblicket men i det större perspektivet känns det nödvändigt för min vardagstro. För mig har nattvarden blivit en påminnelse och ett redskap för att närma mig trons mysterium. Nattvarden gör mig nyfiken på det som jag inte kan förstå. Nattvardens mysterium. Trons gåva är ett mysterium. Jag minns första gången jag tog emot nattvard och kände en liten, liten aning om innebörden av handlingen. Jag blev överväldigad när det gick från att vara rutin till något jag gjorde för min egen skull. Jag fick ta emot och stanna upp ett ögonblick och tacka Gud. Jag minns ett pass från min konfirmationsläsning där vi arbetade med bönen Vår Fader. Ledaren bad oss lyssna på bönen, be bönen och välja en strof som vi ville fundera en stund på. Jag valde två: ”Låt din vilja ske” och ”Ge oss idag det bröd vi behöver”. Det bröd vi behöver… För mig handlar den strofen om två sorters bröd. Det innefattar både mat för dagen och det andliga brödet, den andliga näring och påfyllnad jag behöver. Nattvarden ger mig idag båda delarna för att den också är något vi får ta emot tillsammans med andra. Jag har fastnat för Olof Hartmans böneord ”ett enda bröd och en enda mänsklighet” sedan jag hörde tackbönen för första gången. I det enkla, i nattvarden, får vi möta varandra, oss själva och Gud. Vi möts i det genuina och det som inte ger någon av oss ett försprång på något sätt. Vi måste se oss för dem vi är och dem vi hoppas på att bli, i våra olika sammanhang och med våra olika förutsättningar, och göra som Jesus: Välkomna varandra till bords. Vi är en enda mänsklighet!
Epistel: Första Johannesbrevet 1:1–4. Evangelium: Lukasevangeliet 2:1–20. Alternativ text: Johannesevangeliet 1:1–14. Info om helgdagar med alternativ text se sid 8. Psaltarpsalm: Psaltaren 72:1–7.
Psalmförslag: 119, 73, 391, 120, 122, 127, 431, 113, 121, 124, 125:13–15, 430, 858, 933. Uförligare sammanställning se sid 130.
livsgnista
Gunilla Lindén
Ibland tänker jag på Jan Andersson i Skrolycka. Det är Selma Lagerlöf som berättar om honom i sin bok Kejsaren av Portugallien. Jag ser framför mig när han står utanför stugan och väntar på att hans hustru ska föda. Så kommer barnmorskan ut med ett litet knyte och lägger det i hans famn. Jan förstår inte riktigt vad han ska göra med barnet. Men plötsligt rusar hjärtat i hans bröst och han vill lämna ifrån sig den lilla. Han har aldrig älskat någon så att hjärtat börjat banka och kroppen känts sjuk. Men barnet väcker kärleken i honom. När barnet föds in i hans värld aktiveras hans ansvarstagande och omsorg. När Gud föds in i världen som ett barn tänker jag att Gud vill väcka vår omsorg och kärlek. Kanske kan inget annat röra vid våra hjärtan som ett litet nyfött barn. Det vädjar till oss om kärlek genom sin existens. Gud, du som vill väcka vår kärlek, låt oss förundras över varje liv och ta emot dig när du möter oss. Amen
Annandag jul eller den helige Stefanos dag 26/12
Dagens rubrik: Martyrerna Liturgisk färg: röd. Altaret: altarljus fyra (symboliserar de fyra evangelierna), altarblommor röda. se sid 8. Övrigt: de åtta dagarna från juldagen till nyårsdagen har vit liturgisk färg, utom Stefanos dag och värnlösa (oskyldiga) barns dag, som har röd.
Min nattvard... Dogge Doggelito När jag tänker på nattvarden tänker jag på en tavla, nämligen Nattvarden av Leonardo da Vinci. Men inte själva originalet, som fortfarande befinner sig i klostret Santa Maria delle Grazie i Italien, utan en enkel kopia, med en kraftig och snirkligt förgylld ram, som jag inhandlat för mina sparpengar på loppmarknaden i Skärholmen. Det skulle bli min fina julklapp till mamma. Hon förstod genast vilken fin gåva det var och hängde upp den vid vårt matbord. Där fick den hänga kvar många år efter det att jag hade flyttat hemifrån. Numera förgyller den källarförrådet. Jag tänker också på psalm 398 som lyder: ”Brödet är ett, brutet för alla...” och det är det som jag älskar med nattvarden: gemenskapen och att vi delar bröd i kärlek. Alla är välkomna till Jesu måltid! Vi står i en ring där andra halvan delas av våra kära döda anhöriga. Jag kan då hålla min mormor i handen om jag står nära ena kanten, för nattvarden speglar den stora måltiden i himmelen. Jesus gav påskmåltiden en helt ny innebörd. Efter rannsakning av vårt inre kan vi få förlåtelse och börja om på nytt. Jesus sade: Jag är livets bröd och den som tror på mig skall inte förgås utan ha ett evigt liv. Det handlar om andlig näring: Jag är det levande brödet... Om vi tar det kristna budskapet på allvar skulle ingen behöva svälta på jorden. Det finns bröd så att det räcker till alla, men fördelningen är inte rättvis. Allteftersom kristendomen breder ut sig i världen, kan man hoppas att vi delar med oss av såväl det andliga brödet som det materiella. Bröd är ju en symbol för kärlek, en praktisk kärlek som vi kan visa våra systrar och bröder på jorden. Det blev också slutet för djuroffer, eftersom Jesus kallar sig det sista offerlammet. Vi dricker vin och äter bröd istället för att slakta offerdjur i nattvarden. Den sista måltiden är ett tecken till oss om den gemenskap och kärlek som Jesus kände till sina lärjungar och i förlängningen till alla människor. Därför brast förhänget i templet på tredje dagen för att visa att förbundsarken med sin visdom står öppen för alla folk. Jag slutar med några ord från psalm 398: ”Vi reser ett tecken, rättvisans tecken, MÅLTID DELAD MED ALLA!”
Gammaltestamentlig läsning: Jeremia 20:7–11. Epistel: Apostlagärningarna 7:55–8:8. Evangelium: Lukasevangeliet 12:49–53. Psaltarpsalm: Psaltaren 46:1–8. Ekumeniska bönen: För Oberoende Filippinska kyrkan. Psalmförslag: 1:3 alt. 7, 119:3–4, 163, 393, 720:1–3, 30, 49, 172, 53:3–4, 88, 272:6–9, 477. Uförligare sammanställning se sid 130. livsgnista
Gunilla Lindén
”Martyrernas blod är kyrkans bästa utsäde.” Så skrev kyrkofadern Tertullianus omkring år 200. Han levde under en tid då kristna förföljdes och dödades. Martyrerna, de i den tidiga kristna kyrkan som avrättades för sin tros skull. Ibland talar vi om martyrer som någonting avlägset, något fjärran som knappast längre rör oss. Men runt om i världen vet många kristna att martyrskap inte är ett historiskt fenomen. Vi möter kanske främst martyrskapet genom tevenyheterna. Kanske tänker vi inte ens på att det är det vi ser i de gråtande barnen i flyktinglägret, de döda kropparna som läggs i massgravar, kvinnorna som våldtagits. Runt om i världen förföljs människor för sin tros skull, fråntas sina grundläggande rättigheter, plågas till döds. Tertullianus ord känns avlägsna. Vad gott kan detta lidande göra för kyrkan? Det är ju kyrkan själv, människorna, som blöder. Kanske kan vi i lidandet påminna oss om hur de första kristna räknade med att Gud ständigt fanns närvarande i livet. Hur förtröstan på Gud kan bära inte bara ur svårigheter utan också i svårigheter. Gud är vår tillflykt och vår styrka, en hjälp i nöden, som aldrig sviker. Amen
december 2015/januari 2016
Martyrernas monogram är från kyrkans första århundraden då de kristna förföljdes för sin tros skull. På deras gravar i katakomberna går det att finna detta tecken, som innehåller bokstäverna i ordet ”martyr”, grekiskans martys som betyder ”vittne”. Med sitt blod vittnar de om honom som föddes i Betlehem. En gammal text säger: I går blev Kristus född på jorden, för att Stefanos i dag skulle födas i himlen. Annandag jul är Stefanos – den förste martyrens – himmelska födelsedag, dvs dödsdag.
Från katakomber till tomma stolar text: Elisabeth Svalin Gunnarsson I alla kulturer och tider har måltiden och mötet runt den varit ett sammanhållande kitt. Vi har suttit i lägereldens trygga cirkel, legat till bords som romarna eller anpassat oss till 1800-talets stränga etikett och bordskultur, men måltidens innebörd har hållit oss samman. Måltiden är platsen där familjebanden skapas i hemmet och församlingens gemenskap i kyrkan. Här närs inte bara kroppen utan också själen och vi möter varandra som människor, familj och medlemmar i en församling. Vid altarbordet blir den enkla vardagen upphöjd till något mycket större när brödet och vinet delas till Kristi åminnelse. Måltiden har varit en sammanhållande länk i församlingen sedan den första skärtorsdagen och genom konstens bilder av nattvarden kan vi följa förändringar i kyrka och samhälle över tiden. Gästernas placering, dukning, stämningen vid bordet, måltidens anledning – allt vi kan vara känsliga för och fundera över. De första bilderna
Fresk i Domitillas katakomber
Den viktigaste källan till konstens bilder är utan tvekan Johannesevangeliet, dess detaljerade beskrivning av händelserna den sista kvällen och måltiden som Jesus delar med sina lärjungar. Utifrån den har olika tema uppstått med dramatik, stillhet, skeenden. Ett huvudtema har självklart alltid varit agapemåltiden – måltiden då man i nattvarden delade bröd för att symbolisera den kristna
kärleken och gemenskapen. Det avbildas i den första kända nattvardsbilden, en delvis förstörd väggmålning från 100-talet i Domitillas katakomber i Rom. För dåtidens insatta lästes bilden säkert som en föraning om den himmelska måltid som en gång skulle komma.
En annan tidig bild är en mosaik från 500-talets Ravenna och kyrkan Sant' Apollinaire Nuovo. Här har fisk ställts fram på bordet och man ser Jesus och apostlarna liggande till bords på romerskt vis. Under antiken och den byzantinska tiden dukas sedan allt fler saker upp på bordet. Fisken blir ett påskalamm och får sällskap av andra matfat. Brödet byter också skepnad från ett vanligt matbröd till den faktiska hostian (oblaten). Den äldsta kända bokillustrationen av nattvarden finns i de Augustinska evangelierna (The Augustine Gospels) i Cambridge. Augustinus medförde boken från Rom till Canterbury 597. Nattvardsfirandet är tydligt – man ser hur brödet och vinet delas. Märkligt nog visas bara åtta apostlar, kanske fanns det inte plats för fler?
Nattvardens instiftande Det ögonblick då brödet och vinet förvandlas till Kristi kropp och blod ser man olika på inom den kristna kyrkan. Men att det är oerhört viktigt oavsett hur man tolkar det faktiska skeendet, visar de många bilderna. Med stort allvar och en särskild stillhet skildras den stund då brödet och vinet delas för första gången. Man ser det tydligt i flamländaren Dieric Bouts målning från 1464–67. Den tillkom på uppdrag av De Heliga Sakramentens brödraskap för Sint-Pieterskerk i Leuven och är iscensatt i ett högreståndshem med lärjungarna vackert klädda i veckade mantlar. Här är instiftandet och firandet av nattvarden i fokus. Jesus i mitten har tagit prästens roll och trots att vanligt bröd ligger på bordet vid varje lärjunge, är det en oblat han helgar över en praktfull kalk. Bredvid honom står ett utsirat ciborium (oblatskrin). Vördnad och stillhet vilar över bilden, men på sedvanligt vis, i profil och med ryggen vänd mot oss, ser vi den svartmuskige Judas på väg att ta på manteln och gå, så förräderiets tema finns trots allt med i denna bild. De fyra tjänarna som syns i utkanterna tros vara ur brödraskapet som beställt bilden.
Måltiden flyttar in i matsalen Bilder från 1200–1300-talet visar nästan alltid lärjungarna sittande runt ett bord. Här är det naturligt att känna sig som deltagare, att sjunka ner bredvid någon av dem och ta del av måltiden. Några av deltagarna vänder ryggen mot oss, vilket gav dåtidens konstnärer problem med gloriorna som ofta målades på lärjungarna och som då skymde dem som satt bakom.
Ett exempel på detta är Giottos målning (1320– 1325) för Santa Croce i Florens. Där sitter Jesus vid bortre änden av bordet med lärjungarna samlade runt det. Judas sträcker sin hand mot brödet i samma stund som Jesus och utmärks av att han saknar gloria. Giotto var inte bara bland de första att måla i en mer realistisk stil, han framställde också måltiden i ett verkligt rum, inte bara mot en tom bakgrund, vilket ger bilden en varmare känsla. Den stil som Giotto påbörjade blev genomgående hos senare renässanskonstnärer. I Florens och på många andra platser i Europa beställde klostren nattvardsmålningar för sina refektorier – matsalar. Då vidgas perspektivet på ett intressant sätt när de ätande bröderna bjuds in att ta del av den himmelska måltiden samtidigt med sin vardagliga, jordiska måltid.
Första söndagen i fastan 14/2 Dagens symbol består av ett kors och en orm. Ormen knyter an till berättelsen om syndafallet, där ormen representerar det onda som får människan att svika Gud. Under det israeliska folkets ökenvandring från Egypten blev många dödade av giftiga ormar. Då sade Gud till Mose, att han skulle göra en orm av koppar och sätta upp den på en stång. Alla som såg upp på ormen blev räddade. Ormen på stången förebildar korset. Det talar om lidande och död, men är en symbol för frälsning.
Psaltarpsalm: Psaltaren 31:2–6. Borgåbönen: För Worcester stift, England, och Hamar stift, Norge.
Liturgisk färg: violett (eller blå enligt nordisk tradition). Altaret: altarljus två.
livsgnista
februari 2016
påskkretsen
Ekoblomster under fastan: gärna torkade blommor i dova färger. Anemoner, rosor. Stomme: torra kvistar från lövträd, slånbärsgrenar, törne. Se sidorna 1 och 10–14 för idéer och inspiration. Övrigt: från denna söndag fram t o m långfredagen används fasteseriens mässmusik. Dagens namn enligt Evangelieboken är Invocavit (me et exaudiam eum). ”Han har åkallat” (mig, och jag svarar honom). Orden är hämtade från Psaltaren 91:15 i söndagens medeltida introitus.
mån 15 Sigfrid**
tis 16 Julia Julius
ons 17
Alexandra Sandra
tor 18 Frida Fritiof
fre 19
Vivianne
Evangelium: Matteusevangeliet 16:21–23.
Dagens rubrik: Prövningens stund
sön 14
lör 20
Epistel: Jakobsbrevet 1:12–15.
Psalmförslag: 136, 274, 536, 567, 45, 425, 175:3–6, 551:2–4, 568:3–4, 229, 252, 358, 566, 569, 803, 845. Utförligare sammanställning se sid 131.
Valentin*
Ella Gabriella
Gammaltestamentlig läsning: Första Moseboken 4:3–7.
* Valentin (14 februari) firas till minne av en präst i Rom, som blev martyr på 300-talet. ”Alla hjärtans dag” firas denna dag.
** Sigfrid (15 februari) var en missionsbiskop från York. Han är Smålands och Västergötlands apostel. Han dog i Växjö år 1067.
Per Harling
Sverige är unikt i världens kristenhet, eftersom vi bytt ordet frestelse mot prövning i Herrens bön. På de flesta språk ber man fortfarande om att inte bli inledd i frestelse. Det är skillnad på prövning och frestelse. En prövning är inte en frestelse, men en prövning kan leda till frestelser. I dagens evangelietext blir lärjungen Petrus både frestad och prövad. När Jesus berättade om sitt förestående lidande och död ville inte Petrus tro detta, utan frestades att värna om Jesu liv. Förståeligt! Jesu svar är chockerande hårt. Petrus, som av Jesus just blivit utsedd att bli den klippa, på vilken kyrkan skall byggas, blir nu kallad för Satan! Den frestelse som Petrus plötsligt faller för är att han slutar att följa Jesus, för att i stället vilja gå före honom. Ständigt står frestelsens ambitioner i motsats till kärlekens väg. Frestelsen säger: Du är vad du har. Kärleken säger: Du har vad du är. Frestelsen säger: Tro vad du ser. Kärleken säger: Se lite mer. Frestelsen säger: Kräv bara ditt! Kärleken säger: Här är allt mitt! Frestelsen säger: Makt ger dig allt! Kärleken säger: Var jordens salt. Amen
Anteckningar under fastetiden
- 45 -
Påskdagen 27/3
mars/april 2016
påskkretsen
sön 27 Ralf Rudolf
mån 28 Malkolm Morgan
tis 29 Jens Jonas
ons 30
Holger Holmfrid
tor 31 Ester
fre 1
Harald Hervor
lör 2
Gudmund Ingemund
En gammal symbol för uppståndelsen är fågel Fenix. Enligt legenden uppstod han ur sin egen aska till nytt liv. På långfredagen avrättades Kristus på korset och lades i en grav. På tredje dagen uppstod han från de döda till nytt liv. Han ger människan tron på livet efter döden – det eviga livet. Påskdagen är Dominica resurrectionis, uppståndelsens söndag.
Gammaltestamentlig läsning: Jesaja 25:6–9.
Dagens rubrik: Kristus är uppstånden
Psalmförslag: 146, 153, 464, 869, 936, 154, 465, 149, 466, 147, 150, 151, 871, 156, 463, 612, 741, 91 Ks, 93 Ks. Utförligare sammanställning se sid 132.
Liturgisk färg: vit. Altaret: altarljus sex, altarblommor – påskliljor och ev nyutsprunget löv. Om församlingen ej firat påsknattsmässa börjar högtidsgudstjänsten med procession under klockringning. Altarets prydnader bärs fram och altaret ”kläds”. Altarskåpens dörrar öppnas. Det stora påskljuset på evangeliesidan – altarets norra sida – tänds under läsning av påskevangeliet. Fördärvsmakterna – ondskan – finns i norr enligt Daniel i Gamla testamentet. Processionskorset ställs som ett segertecken mot ondskan på norra sidan eller bakom altaret. Övrigt: påskseriens mässmusik används i påsknattsmässan och fram t o m annandag pingst.
Epistel: Första Korinthierbrevet 15:53–57. Evangelium: Matteusevangeliet 28:1–20. Psaltarpsalm: Psaltaren 118:15–24. Borgåbönen: För Lunds stift, Ely stift, England och stiftet Cashel and Ossory, Irland.
livsgnista
Per Harling
Man hade talat om påsken i kyrkans barngrupp. Varje barn fick ta med sig hem var sitt påskägg i hårdpapp med uppgiften att fylla ägget med någon god uppståndelsesymbol. Ägget är ju en gammal symbol för uppståndelsen, eller snarare för den stängda graven. Men därinne växer ett nytt liv, som när det är dags ska spränga skalet. Ett av barnen i gruppen var Peter, ett barn med Downs syndrom. Vid nästa träff lade man fram alla påskäggen. Några barn hade lagt nyplockade vårblommor i äggen. I andra ägg fanns godis. Något barn hade till och med hittat ett kors och lagt det i sitt ägg. När alla ägg visades upp ropade man: Åh! Vad fint! Och man applåderade varandra. Det sista ägget var Peters. När hans ägg öppnades var det tomt. Ingen sa: Åh! Vad fint! Och ingen applåderade. På frågan från fröken varför hans ägg var tomt var Peters svar kort och koncist: ”Men graven var ju tom. Ingen fanns där.” Då bröt applåderna fram. En kort tid efteråt blev Peter mycket sjuk och dog en alltför tidig död. Barnen från kyrkans barntimmar kom med på begravningen och alla bar de med sig var sitt påskägg, som de lade på Peters kista. Och alla påskäggen var tomma…
Välsignelse över jorden Välsignelse över jorden vår vackra blå planet vårt hem i kosmos. Välsignelse över all god vilja alla handlingar i uppriktighet och kärlek. Välsignelse över ljuset i människornas hjärtan. Må det växa sig starkt ta mörkret i famn föda fred och försoning. Margareta Melin
För livets skull!
Vår havande jord – Dagbokens klimatserie del 9 text: Anders Wejryd En människa eller annan varelse föds och ett liv kommer in från evigheten. När en människa dör och livet flyr undan för oss går livet bort igen, till något ogripbart. Det är svårt att värja sig emot tanken att detta ogripbara är något annat, ett annat rike, och inte bara ingenting. Avskedsögonblicket är heligt. Hon som dör är inte ett medel. Hon är. Hon var. Hon är igen. Det som har värde i sig och den som har värde i sig är helig. Flera av oss har antagligen starka upplevelser av händelser som dessa. De har format och formar vår livssyn. Låt oss vårda oss om dem, för livets skull. Att minnas sådana här upplevelser stärker den andliga sidan i oss. Det påminner oss både om vår litenhet och om det heligas närhet. Men för en hållbar livssyn räcker det knappast bara med litenhet inför Gud och att det heliga är något helt annat än livet nu. Vi rår inte på Gud. En sådan Gud vore inte mycket att ha. Då vore Gud bara en förstärkare av oss själva eller en projektion. Gud är Gud om än alla vore döda. Gud finns före allt. Men det är också Gud som finns i allt, eftersom Gud upprätthåller allt det vi gradvis upptäcker och inser genom naturvetenskap och all annan forskning och erfarenhetsuppbyggnad. För livets skull. Eftersom Gud fanns före allt så är det Gud som är en – en och densamma, den som de många religionerna söker. Om människors olika religioner hade kommit först, så funnes det många Gud. Nu är Gud först. Men vi söker och ser olika och tar emot och för vidare olika bilder av Gud. Kristna tror att Jesus Kristus har gett oss möjligheter till en gudsbild som är så nära sanningen som en jordisk bild kan bli. Gud är som Jesus – Jesus Kristus är Sonen i Treenigheten.
Det högsta blir då också det lägsta och innersta. En vanlighet och en helighet i samma person. En Gud som äter och är beroende av sin omgivning och av sin hälsa och ork, begränsad av det vi är begränsade av – men ändå Gud bland oss. När vi som lever nu ska vara säkra på att möta Gud så får vi två tydliga anvisningar: Att möta och bistå medmänniskan (domsliknelsen i Matteusevangeliet 28) och i nattvarden. Båda mötesplatserna är konkreta, materiella. Det påtagliga rymmer det andliga, det begränsade rymmer det oändliga. För livets skull. Brödet och vinet i nattvarden borde bränna, både i handen och i munnen. Det är Guds närvaro. Helig. Annorlunda. Andlig – och alldeles materiell och verklig. ”Detta är min kropp… Detta är mitt blod…” Jesus har sagt det. Men det är bröd och vin, sådant som naturen ger och som människors arbete förädlar, som bär fram Gud. Nattvarden är förlåtelse och förbindelse. Den är fullt ut andlig – men också alldeles materiell! Det som vi ser som något ganska vanligt blir bärare av det heligaste, Guds egen närvaro. Det är paradoxalt, att i ett sammanhang där bara det bästa ska vara gott nog, så är det brödet och vinet, i sig så vanliga, som får bli bärarna. Det vanliga får bli det heligaste och så blir det brödet och vinet som blir det bästa – det som är gott nog för Guds närvaro! Världen är inte densamma efter Jesus. När det heliga tagit världen och materien så tydligt i sin tjänst och låter materia bli helig närvaro, så kan vi inte se på naturen och det påtagliga bara som medel. Jesus har helgat världen för livets skull. Det betyder inte att vi ska tassa på tå. Vi människor har ansvar för att ta ansvar. Att vara människa är att vara nästan som Gud. Det står i Bibeln. Det betyder en väldig massa ansvar.
Alla helgons dag 5/11 En krona med ett palmblad och en lagerkvist är symbolen för dem som vunnit himlens frid och segerns krona. Med palmbladet hyllar de Kristus. Lagerkvisten är ett tecken på evigt liv. Kronan talar om att de nu får dela Kristi seger. Helgonen har under sitt liv på jorden visat på Guds kärlek i Kristus. De har blivit förebilder både när det gäller tro och goda gärningar. De är föregångare på trons väg till himlens salighet.
Gammaltestamentlig läsning: Jesaja 60:18–22.
Dagens rubrik: Helgonen
Psalmförslag: 171, 174, 488, 72, 397, 1:7–9, 16, 172, 801, 915, 321, 484, 127 Ks. Uförligare sammanställning se sid 134.
Liturgisk färg: vit. Altaret: altarljus fyra, altarblommor vita och röda – vita för att markera härlighetens nya värld, röda för att markera kampen och martyriet i denna värld. se sid 75. Övrigt: vid helgdagsreformen 1772 i Sverige fastställdes att allhelgonadagen skulle kallas ”alla helgons dag”. Allhelgonadagen firades ursprungligen den 1 november.
Min nattvard... Göran Agrell Nattvarden är för mig konkretionen av evangeliet. Om jag möter Jesus i berättelserna om vad han gjorde och sade eller i predikan, så kan det lätt gå förbi mig, som om det gällde någon annan. Men nattvarden, brödet och vinet som jag tar emot, äter och dricker, det känns som något just jag får. Blir erbjuden det och får det – just jag, ett svagt och bristfullt jag. Och jag behöver det. Nattvarden är till för sådana som mig. Bara den som inte vill vara syndare är ovärdig att ta emot nattvarden, lär Luther ha sagt. Nattvarden ses ibland som ett synligt ord som förkunnar syndernas förlåtelse. Men för mig är det mer – Jesus vill i nattvarden förena sig med mig. Han vill införliva sig med mig. Det finns för mig ett slags mystik i detta att vi blir ett – jag och Jesus, utan att det är jag som medverkar till denna förening annat än att som en fågelunge gapa och äta. Ordet ”nattvard” är egentligen ett märkligt gammalt ord. Motsvarar väl ”kvällsvard, kvällsmåltid”, men tänker man på vilken kväll eller natt som avses, ”den natt då Jesus blev förrådd”, blir måltiden inte isolerad utan en del i ett större dramatiskt skeende. Den innehåller, som alla andra måltider, inte bara inmundigandet av det som serveras, utan så mycket mer – inbjudan, samvaron med andra gäster, tilltalet till den som bjuder... Nattvardsmåltiden skulle vara så mycket torftigare utan liturgins böner och sånger, där jag får relatera till Gud Fader som sänt sin Son att förenas med mig, och givetvis helt meningslös utan Jesu löften i instiftelseorden. Men måltiden är inte bara till för mig utan också för oss. Att vi alla som delar samma bröd blir en enda gemenskap, upplever jag inte minst i fridshälsningen. Det är inte ofta jag möter så glada ögon som då. Och detta har jag upplevt bortom alla språkgränser, t ex i mötet med indiankvinnor i Peru. Slutligen – Jesu kärlek till mig i nattvarden är lik all annan kärlek. Har jag mött den, tagit del av den, upplevt den, så vill jag upprepa detta möte även om det inte alltid är med glödande känslor utan ibland sker stillsamt återkommande i det liv jag lever.
Epistel: Hebreerbrevet 12:1–3. Evangelium: Matteusevangeliet 5:13–16. Psaltarpsalm: Psaltaren 126. Ekumeniska bönen: För Evangeliska kyrkan i Tyskland (EKD).
livsgnista
Johan Tyrberg
Idag finns mitt valspråk som biskop i evangelietexten. Jordens salt. Jesus säger att vi är jordens salt, inte att vi ska vara det. Däremot finns en risk att saltet mister sin sälta. Han säger också att vi är världens ljus, inte att vi ska vara det. Men vi kan dölja ljuset, på samma sätt som vi kan vara som ett salt som mist sin sälta. Varför vill man dölja det ljus man är? Jag tror att det kan bero på att man inte inser vilken betydelse man kan ha, och vad man har. Man ser sig inte själv på det sätt som Jesus ser. Kanske är det för att fokus flyttas till mig själv och min förmåga, istället för att se på vem Gud kan hjälpa mig att vara. När Gud får verka i oss formas vi till ljus och salt. När vi inte skäms för evangeliet, och lever i den kärlek Gud ger och väcker, blir vi lysande ljus och salt som märks. Det är inte säkert vi märker det själva, men Guds kärlek får konsekvenser. Låt den verka i dig och genom dig. Kanske är det så de människor levt som vi ibland kallar helgon.
Nattvardens instiftelse och innebörd i Nya testamentet text: Bengt Holmberg
Den äldsta berättelsen om Jesu instiftande av nattvarden är två verser i Första Korinthierbrevet 11. I kapitlets andra hälft (v. 17–34) går Paulus till rätta med de kristna i Korinth för att församlingens praxis utesluter de fattiga medlemmarna från »Herrens måltid» (grek. deipnon kyriakon; grekiskans deipnon betecknar dagens huvudmåltid, som normalt intogs på kvällen efter dagens arbete, så ”nattvard” är en träffande översättning). Mitt i resonemanget anför han den av mottagarna redan kända texten om hur Jesus instiftade denna heliga måltid (v. 23–25): Jag har själv tagit emot från Herren det som jag fört vidare till er: Den natten då herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: ”Detta är min kropp som offras för er. Gör detta till minne av mig.” Likaså tog han
bägaren efter måltiden och sade: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod. Var gång ni dricker av den, gör det till minne av mig.” Paulus markerar genom den inledande traderingsformeln, ”Jag har själv tagit emot (parelabon) från Herren det som jag fört vidare (paredōka) till er”, att han här citerar (Jesus) ord som han själv fick lära sig (”ta emot”) av den tidigaste kristna församlingen, sannolikt direkt efter sin egen omvändelse, ca år 32. Samma sak gäller den korthuggna tradition om Jesu död, begravning och uppståndelse som han (med inledande traderingsformel) citerar i Första Korinthierbrevet 15:3–7 som utgångspunkt för en lång argumentation om frågan ifall någon verkligen kan uppstå från de döda, och hur det skulle gå till.
- 60 -
Kyrklig ordlista av Carl Henrik Martling
A Absid halvcirkelformad eller månghörnig avslutning av koret i en kyrka. Advent eg. ankomst. Julens förberedelsetid, de fyra veckorna före jul. På 400- och 500-talen omfattade adventet sex veckor. Advent är en bottid, vilket bl a markeras med att den liturgiska färgen är blå eller violett. Första söndagen i advent har numer fått en stark glädjekaraktär, varför dess färg i allmänhet är vit. Denna dag börjar det nya kyrkoåret och är kyrkans nyårsdag. Advent tolkas ofta som ”väntan”. Adventstiden liksom de närmast föregående söndagarna domssöndagen och söndagen före domssöndagen talar om människans väntan på Kristus. Den språkliga likheten mellan ”väntan” och advent är en ren tillfällighet. Affusion begjutning med dopvatten. Detta tillvägagångssätt blev allt vanligare i Sverige från 1200-talet. Tidigare doppades barnet helt i dopvattnet (submersion) vilket förklarar varför gamla dopfuntar är så stora. Affusionen förespråkades i Sverige 1693. Agnostiker person som förnekar varje möjlighet till kunskap om det översinnliga. Agnus Dei Guds Lamm. Vanlig benämning på hymnen i nattvardsmässan som börjar ”O Guds Lamm som borttager världens synder”. Alba av lat. albus = vit. Ursprungligen gammalkyrklig dopdräkt, numer fotsid mässkjorta med krage (halslin), gördel och smala ärmar. Alban bäres under mässkruden eller tillsammans med stolan som läggs runt nacken och korsas över bröstet. Alla helgons dag allhelgonadagen infaller alltid första november men firas som kyrklig helgdag den första lördagen i november. Alla själars dag en åminnelsefest för de döda. Infaller egentligen 2 november. Efter den senaste kalenderreformen (1953) blev allhelgonahelgen en dubbelhelg och numer förläggs minnesgudstjänsterna till sön-
dagen efter alla helgons dag och benämns alla själars dag. Skiljandet mellan de två dagarna har sin grund i medvetandet om att ”alla helgon inte är döda och att alla döda inte är helgon”. Altarbrun smal nedhängande bård som täcker övre delen av altarets framsida. Ofta rikligt och dyrbart broderad. Altarduk vit duk som täcker altarbordet. Ska alltid vara av linne. Enligt gammal ordning ska det finnas tre altardukar, de två undre av grovt linne och den övre av fint. Den senare räcker ofta över altarets gavlar ned till golvet. Altare det bord där nattvarden tillreds på och firas. Altaret kom före kyrkorna, vilka ursprungligen byggdes som ett skydd för altaret. Det är kyrkorummets centrum och arkitektoniskt sett är hela kyrkorummet uppbyggt med riktning mot altaret. Altarljus har använts sedan 800-talet. De ska vara två, fyra eller högst sex. Antalet varieras i anslutning till söndagarnas karaktär. Alternatim växelvis sång eller läsning. Detta sätt att att läsa eller sjunga var mycket vanligt särskilt under reformationstiden och har nu på nytt tagits i bruk. Ambon pulpet från vilken textläsningen i högmässan ursprungligen framfördes. Ambonen är predikstolens ursprung. Amictus halslin, duk som bärs som krage till alban. Ampulla den latinska benämningen på den vinkanna vari nattvardsvinet förvaras på altaret. Andens frukter kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet, självbehärsknning. Antependium bonad eller broderad duk av tjockare tyg i liturgisk färg, som täcker altarets framsida. Antoniuskors kors med form som ett T. Apokalyps uppenbarelse. Med ”apokalypsen” avses oftast Johannes Uppenbarelsebok.
Apokryf beteckning för bibelbok som inte vunnit erkännande som rättesnöre, t ex Syraks bok och Tomasevangeliet. Askonsdag första dagen i fastan, onsdagen efter fastlagssöndagen. Förväxlas ofta med dymmelonsdagen, onsdagen i stilla veckan. B Baculum biskopsstav, kräkla. Basilika kyrka med tre eller fem skepp, avdelade genom kolonnrader. Befrielseteologi kristen (främst katolsk) politisk teologisk inriktning som uppkom på 1960-talet i länder med stora sociala och politiska orättvisor och militärdiktaturer. Benediction välsignelse. Blasfemi hädelse. Bursa fodral till corporalet, den duk på vilken nattvardsbrödet läggs. C Calix kalk, nattvardskalk. Casula mässhake. Canon fastställd norm, rättesnöre. Gamla och Nya testamentet är kanoniska, erkända som rättesnöre för det kristna livet. Celebrant den präst som förrättar mässan. Ciborium förvaringskärl för oblater. Cingulum bälte, gördel, som håller samman mässkjortan, alban. Clipeus ryggskölden på korkåpan. Coena Domini Herrens måltid, nattvarden. Colombarium gravkällare för askurnor. Consilium sammankomst, kyrkomöte. Corporale liten linneduk varpå nattvardsbrödet läggs under nattvardsmässan. Cuppa skål (på dopfunt och nattvardskalk). D Dalmatika liturgiskt plagg som bärs av diakonen i mässan. Dekalogen de tio budorden. Diaspora förskingring, utbreddhet.
Första söndagen i advent 29/11
103 Bereden väg för Herran 39:1–3 Jesus från Nasaret går här fram 423 Kom Jesus, kom Immanuel 106:1-4 Jerusalem höj upp din röst 107 Gör porten hög, gör dörren bred 111:1–4 Kristus kommer 104:1–7 Gläd dig du Kristi brud 105 Hosianna, Davids son 108 Gå, Sion din konung att möta 421 När vintermörkret kring oss står 422 O du som himlens stjärnor tänt 857 En enda vind 609 Advent är mörker och kyla 736 Ett litet barn av Davids hus 56 Adventstid kom till mitt... Kyrksång 65 Vinden susar i advent Kyrksång
Andra söndagen i advent 6/12
39:1–3 Jesus från Nasaret går här fram 490 Guds Son en gång i morgonglans 637 En gång i tidens morgon 107 Gör porten hög, gör dörren bred 174 Herre, när din dag är inne 422 O du som himlens stjärnor tänt 423 Kom Jesus, kom Immanuel 424 Jag höja vill till Gud min sång 425 Tidens mått har fyllts till randen 746 En dag skall Herrens skapardrömmar 856 Tänd ljus 609 Advent är mörker och kyla 59 Han kommer, han kommer Kyrksång 64 Vi tänder ett ljus i advent Kyrksång
Tredje söndagen i advent 13/12
103:2–4 Guds folk för dig han träder 107 Gör porten hög, gör dörren bred 111 Kristus kommer – Davids son 39:1–3 Jesus från Nasaret går här fram 893 Här vid ditt bord 106 Jerusalem, höj upp din röst 331 Ljus som liv åt världen gav 421 Guds folk inför din konung träd 426 Hör du rösten 856 Tänd ljus 609 Advent är mörker och kyla 61 Johannes, Johannes Kyrksång 64 Vi tänder ett ljus i advent Kyrksång
Fjärde söndagen i advent 20/12
480 Var hälsad, Herrens moder 400 Gud vare lovad 422:1–3 O du som himlens stjärnor tänt 478:2-4 Du pärla skön av himmelrik 432:3–4 Fröjdas med Maria alla 533:4–6 Då lyser fram 164 På tröskeln till Marias hem 478:2–4 Du pärla skön av himmelrik
mAtt välja psalmerm
Psalmen i vår evangeliskt lutherska kyrka har en central plats. Så har det varit ända sedan reformationen och psalmens ställning har genom våra fyra psalmböcker växt sig allt starkare. Vi har fått allt fler psalmer och allt fler psalmmelodier. 1695 års psalmbok innehöll 413 psalmer till hundratalet melodier. 1819 års psalmbok innehöll 500 psalmer och 1937 års psalmbok 600 psalmer. Idag kan vi för våra gudstjänster välja mellan över 1000 psalmer om vi räknar in barnpsalmboken Kyrksång. Dessutom har alltfler texter fått sina egna melodier. Det hör mer till undantagen att vi idag kan ha samma melodi till olika texter. Istället har en och annan psalm fått flera melodier. Detta gör att valet av psalm blir svårare, men samtidigt mer spännande. Årets förslag till psalmval är helt genomarbetad i jämförelse med tidigare år, som i stort sett byggde på boken Psalmvalslistan (2006). Många söndagar under kyrkoåret har sina speciella psalmer och dessa finns naturligtvis på den söndag där de hör hemma. Genomarbetningen handlar mer om att komplettera med fler psalmer. De flesta söndagar har här fått 14–18 förslag, varav några är hämtade från Psalmer i 2000-talet och vissa från Kyrksång. De första psalmförslagen för varje söndag har lovsångskaraktär och kan användas som ingångs- eller utgångspsalmer. Därefter följer offertoriepsalmer och psalmer som tydligare kommenterar söndagens tema. Slutligen följer några psalmer som passar för familjegudstjänster. Dessa är ibland hämtade ur psalmboken, ibland ur Kyrksång. 481 Alla källor springer fram i glädje 609 Advent är mörker och kyla 62 Stillnad och frusen sjö Kyrksång 101 Var inte rädd, du lilla Maria Kyrksång
Julnatten 24/12
115 O Betlehem, du lilla stad 116 Nu tändas tusen juleljus 427 Ringen I klockor, ja, ringen 861 Julvisa 113 Det är en ros utsprungen 392 Det helga bröd på altarbordet vilar 432 Prisad högt av herdars skara 433 In dulci jubilo 737 Ej upplysta gårdar 114 Stilla natt 123 Lyss till änglasångens ljud 128 Vid Betlehem en vinternatt 129 Och det hände vid den tiden 429 Herdar som på fälten vaktat 829 Det händer nu 860 A hymn of homelessness 117 När Jesusbarnet låg en gång 736 Ett litet barn av Davids hus 934 Tänk om jag hade fått vara med
Juldagen 25/12
119 Var hälsad sköna morgonstund 73 Vi till ditt altarbord bär fram 391 Mitt hjärta slår så underbart 120 Se natten flyr för dagens fröjd 122 Dagen är kommen 127 O du saliga, o du heliga 431 Dig vare lov, o Jesu Krist 113 Det är en ros utsprungen 121 När juldagsmorgon glimmar 124 En jungfru födde ett barn idag 125:13–15 Ack, Herre Jesus, hör min... 430 Var kristtrogen fröjde sig 858 För dem som vandrar i mörkret 933 Nu har Kristus kommit
Annandag jul 26/12
1:3 alt 7 Gud, vår Gud, vi lovar dig 119:3-4 Guds väsens avbild, och likväl 163 På lidande byggd är Guds kyrka 393 Du öppnar, o evige Fader 720:1–3 Med Gud och hans vänskap 30 Gud är trofast 49 Det är sant att Jesus lever 172 De skall gå till den heliga staden
53:3–4 Giv att vi för Gud må vandra 88 Räds ej bekänna Kristi namn 272:6–9 Vet hela Guds frid du behöver 477 Vårt fäste i all nöd är Gud
Söndagen efter jul 27/12
34:1–2 Vänligt över jorden glänser 122:1–3 Dagen är kommen 736 Ett litet barn av Davids hus 119:2–3 Guds väsens avbild 125:5–8 Om du förstått hans tecken rätt 123 Lyss till änglasångens ord 645 Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt 115 O Betlehem, du lilla stad 366:1–5 O Gud, ditt rike ingen ser 378:1–2 Gud hos dig är livets källa 432 Prisad högt av herdars skara 858 För dem som vandrar i mörkret 861 Julvisa 41 Vem är det som kommer på vägen 183 Vi är alla lika stora (2 årg) Kyrksång 199 Vi är en massa barn (2 årg) Kyrksång
Nyårsdagen 1/1 2016
194 Giv, o Jesus, fröjd och lycka 238 Jag lyfter mina händer 518 Hur härligt vittna land och sjö 793 Ett folk på väg 817 Med hjärtats tillit 42 Se, Jesus är ett tröstrikt namn 515 Hur snabbt, o Gud vår tid förgår 285 Det finns djup i Herrens godhet 717 Innan gryningen 809 Allting är Herrens 826 Gå med Gud 204 Kornet har sin vila 721 Trädet och grenen och frukten hör... 788 För livets skull 116 Gud, han är med mig Kyrksång 144 Herren är min herde Kyrksång
Söndagen efter nyår 3/1
56 Gammal är kyrkan 404 Så skön och ljuvlig är 922 Ett heligt arv är kyrkan 396 Gud är en av oss vid detta bord 927 Vårt altarbord är dukat 120:4 Hans kyrka, i sitt frö så späd 923 Herre, du har anförtrott 924 Tro, kyrka, tro 57 Sin enda grund har kyrkan 61 Lågorna är många 370 Tack, o Gud att i din kyrka 409 Du kallar oss till kyrkan 33 Guds dag Kyrksång 36 Lyckliga de som bor i ditt... Kyrksång
Trettondedag jul 6/1
131 Stå upp, o Sion, och lovsjung 134 Gläns över sjö och strand
ISBN 978-91-526-3458-5
9
789152 634585