9789127141322

Det här är historien om Gabriella och Johanna.

Och personerna runt dem. Och världen de levde i.

Och världen som den världen i sin tur levde i.

ISBN 978-91-27-14132-2

OMSLAG: SARA R. ACEDO

9 789127 141322

Luuk_GUD_ORIG.indd 1

MARTIN LUUK GUD HAR FÖR MYCKET TID

FOTO: MARIA ÖSTLIN

MARTIN LUUK (född 1968) har tidigare givit ut kortprosa, senast Ingen jag vet är i mitt träd (2012). Han är en av medlemmarna i Killinggänget och har senast turnerat med föreställningen Får man göra slut med sitt syskon? tillsammans med sin bror Kristian. Gud har för mycket tid är hans debutroman.

Jag tror inte alls på de som säger att Gud inte har tid med oss, att vi är för många, för meningslösa. Visst, vi är många, vi är meningslösa, men jag tror inte att Gud har för lite tid, jag tror han har för mycket tid. Gud är lika uttråkad som vi. Han är som ett litet bortskämt rödhårigt barn som sitter med benen utsträckta på golvet och klämmer myror mellan fingrarna.

GUD HAR FÖR MYCKET TID ROMAN

MARTIN LUUK

»Martin Luuk, manusförfattare i den svenska humorgruppen Killinggänget, skriver ångestladdat och hudlöst i tre hastigt utgivna prosaböcker på det nystartade bokförlaget Loyal Press.

I den första av dem – Jag ska sluta träffa folk och börja umgås via kommunikéer – klipper författaren av banden till alla sina vänner och meddelar att han härmed kommer att kontakta dem endast med små handnumrerade böcker som är formgivna som sjutumssinglar. I handen känns de som vackert formgivna fanzines. Men innehållet är omtumlande.« Philip Teir, Hufvudstadsbladet

»Kära Martin. Jag sitter här på DN Kultur och läser ditt vansinniga brev till din kompis Andres i London, som nu har kommit ut i bokform.

Brevet alltså, inte Andres. Och kanske ska det kallas häfte, inte bok.

Hur som helst, det är toppen och får mig att fundera på Ove som var även min matematiklärare under de hemska åren i Tibble gymnasium. Och på kärlek, vänskap, åldrande, kultur- och indieelit, och över huvud taget på den här eviga ökenvandringen under kompakt polarmörker. Tack och hej då.« Dagens Nyheter om Kära Ballongis

2015-03-30 13:17

PROLOG

Det här är historien om Gabriella och Johanna. Och personerna runt dem. Och världen de levde i. Och världen som den världen i sin tur levde i.

Universum kan te sig som en uppsättning ryska gummor. Man vet inte alltid vilken värld man tillhör och man vet inte alltid vilken värld som styr. Man vet inte om man vill klättra inåt eller utåt. Man vet inte om man vill klättra alls. Eller bara lägga sig ner och kura ihop sig i ett hörn.

Ingenting är rätt. Och ingenting är fel. Men om det finns en högre sanning så kanske visst någonting är mer rätt än det andra. Är det vår sak då att ta reda på denna ”högre sanning”? Eller är det den högre sanningens sak att komma ner och meddela sin sanning till oss?

Såna här saker kan spela en stor roll i en människas liv.

Om man är väldigt ensam kan de till och med spela en lite för stor roll i en människas liv. I ett vanligt liv så handlar det mesta däremot om relationer. Främst till dem man håller av mest. Föräldrar, syskon. Vänner. Men jag ska inte sitta här och berätta för er vad som är viktigt i ett liv. Jag ska berätta en historia.

Historien om Johanna och Gabriella. Och personerna runt dem.

7

INLEDNING

Från platsen där jag sitter ser jag ner över stan. Jag är på många sätt lyckligt lottad, ändå känner jag mig inte lycklig. Det var många år sedan jag var lycklig. Lycka är svårt att sätta fingret på, vi hetsas alla till lycka varje dag. Men jag tar det där med ro. Det finns annat i livet än lycka.

Jag själv har ganska lätt för att dyka ner i mitt arbete, till exempel.

Jag jobbar på Arkivet, där allting samlas efter alla som lever och har levt.

Jag förstår inte riktigt varför allt ska samlas på. ”Så att allt inte ska ha varit förgäves”, sa en chef till mig när jag började. Är det då en bedrift att ha levat? Jag är inte säker på att jag tycker det. Jag sätter mig mödosamt in i dessa liv och öden och nästan utan undantag så känner jag att, nej, inte heller denna gång var det nåt särskilt att hurra för, inte heller denna gång var det en bedrift att ha levat.

Denna historia om Johanna och Gabriella har däremot intresserat mig på ett personligt plan. Jag känner mig genuint engagerad i deras liv och ser fram emot att få dela med mig av mina upptäckter.

8

I

Gabriella sitter på huk och tittar på svanarna. Vid viken, precis i utkanten av Rålambshovsparken. Hon har länge hämtat inspiration hos svanarna. Hon känner att de är högre stående djur än vi.

De glider runt i Riddarfjärden. Ståtliga, vita. Oansträngt eleganta. Tills de blir trängda, då kan de visa prov på en väldig aggressivitet. ”Tssschhhh”, väser de och slår med sina stora vita vingar som vore de paddlar.

Försiktigt försiktigt, nästan omärkligt, vandrar hon ut i vattnet, plockar fram sin fångstkrok och lägger den runt svanens hals. Den börjar flaxa och väsa och då tar hon med andra handen fram sin laxhåv och vips har hon fångat in den.

Hon skyndar sig upp på land och lägger svanen i bagen, den är lång och rymlig och svanen måste bara böja lite på halsen för att få plats. Men den gillar det inte, så klart.

Bagen skakar och det kommer arga, hemska ljud från den.

Gabriella vet att det inte är en optimal plats för en svan, så hon skyndar sig hem. Raskt raskt raskt längs Norr Mälarstrand. För att inte väcka uppmärksamhet hälsar hon glatt på alla hon passerar.

Hon svänger in på Polhemsgatan och in på nr 13, Alma 9

Detthows hus för ensamstående kvinnor. Hon kommer upp i lägenheten, tar av sig sin kappa och sina skor. Skyndar sig att ta med bagen till köket så att hon snart kan befria svanen. Lockar försiktigt, men ändå bestämt, ut den ur bagen.

– Såja, såja …

Hon klappar den lite på huvudet, svanen rycker och river och slåss. Hon pussar på den snabbt och slänger in den i rummet som gränsar till köket. Rummet är fullt av andra svanar. Även den här kommer en dag att vänja sig.

Gabriella är femtiofem år gammal. Hon är i livets mitt.

Eller kanske strax förbi livets mitt.

10

II

Gabriella och Johanna träffades redan när de var små. De var redan då lite annorlunda än de andra.

Jag tror att människan har ett stort behov och en stor längtan efter förklaring. Det är något i våra hjärnor som trivs i det linjära. Men tillvaron är inte linjär. Den är som ett myller av prickar som kastats ut från ett tak. Ändå försöker vår hjärna så gott det går att söka mönster i dessa prickar. Det är inget fel i det, men jag tänker mig att en modernare värld, en modernare tid, skulle vara förtjänt av en annan dramaturgi än den linjära. Kanske en spattig dramaturgi. En som hoppar från prick till prick till synes utan rim eller reson.

Båda var taniga, med lätt pojkaktiga kroppar. Johanna hade långt stripigt hår. Åtminstone ibland. Gabriella var krullig. Ibland kammade hon ut det lite och då blev det halvlockigt. Gabriella satt längst fram, Johanna satt längst bak. Ibland satt de på andra platser också. De hade andra vänner i början. Men inga nära vänner. Inga lojala vänner.

Det har man sällan när man är sju. Man är fruktansvärt ombytlig. Man saknar karaktär, skulle man kunna säga. Åtminstone de flesta. Ingen vill vara utanför. Såvida man inte är på insidan fast i periferin och blir skrattad åt och 11

slagen. Då tar man hellre klivet utanför helt. Både Gabriella och Johanna var på olika sätt på insidan fast i periferin, men ingen blev väl slagen direkt. Inte heller retad så mycket.

Johanna blev dragen i håret av nån kille nån gång. Och det hände att vissa kastade saker på Gabriella; ihopknycklade papperslappar, suddgummin, tuggummin också, där hon satt längst fram och svarade rätt på frågorna. Ja, hon var faktiskt väldigt bra i skolan. Riktigt duktig. Snabb i huvudet, kunde vrida på en sak och sen genast se den från ett annat håll. Det kunde vara mycket intressant om man kunde hänga med. Och mycket störande om man inte kunde det.

Johanna hade också ett bra huvud. Men på ett annat sätt. Hon var mer lat, lät huvudet ägna sig mest åt det som direkt intresserade henne. Kläder, musik; att måla, teckna, knåda lera.

Så när Gabriella kom fram till henne under en teckningslektion och sa ”Jag gillar den röda flaggan du gjort, det röda är blod”, så fattade inte Johanna ett dugg. Hon hade inte tänkt nånting när hon gjorde flaggan, bara fyllt i tomrummet på pappret. Ändå visste hon att det var med Gabriella hon skulle vara.

Johanna var mer konventionellt snygg. Hon hade alltid coola kläder på sig, som hon ärvt av sin storasyster. Andra tjejer kom fram och frågade om de fick låna hennes svarta läppstift. Hon orkade inte hoppa hopprep, men kunde tänka sig att stå och veva med repet när de andra hoppade. Hon gjorde det helt utan hjärta och engagemang. Alla andra såg det som att hon var den tuffaste tjejen i hela skolan, hon utstrålade en sån total nonchalans. Tolvåriga 12

killar kunde komma fram och fråga om hon hade cigaretter. Hon sa: ”Jag är bara sju år gammal.”

Och det tyckte också Gabriella var stentufft. Hon tyckte alla andra var tråkiga. De var på en för låg nivå för henne.

Ingen annan fick henne att stanna upp. Ingen annan entusiasmerade henne, eller stimulerade henne. Det var därför hon gick fram till Johanna. Hon tog sin brådmogna intel­ lektuella skärpa och stapplade fram till henne. Drog ett kort andetag och sa: – Jag gillar den röda flaggan du gjort. Bry dig inte om vad de andra säger, jag är den enda som förstår den. Det röda är blod. Och blod är seger och blod är sorg. Och ingen vet vilket som är vilket.

Johanna fattade ingenting, men blev oerhört stolt.

När de väl funnit varandra hamnade de smått utanför.

Där var det kallt och stenigt. Men klart och stilla. Allting syntes på ett sätt som det inte hade gjort från insidan. Allting syntes så klart.

13

III

Ögonläkaren dr Wasserman tar emot den snart åttaårige Sebastian.

Han drar fram en penna ur bröstfickan. Håller den framför Sebastians ögon.

– Jag vill nu att du följer pennan med dina pupiller, säger dr Wasserman.

Han rättar sig själv.

– Med dina ögon. Utan att röra på huvudet.

Han för pennan åt höger och åt vänster. Upp och ner.

Runt och runt. I en åtta. Sebastian gör som han blir tillsagd. Plötsligt börjar dr Wasserman att tala. Entonigt, nästan sömnigt.

– När jag knäpper med fingrarna kommer du att glömma att vi haft det här samtalet, men du kommer aldrig att glömma mig. Du kommer att älska mig så länge du lever.

Du kommer att åtrå mig och drömma om hur jag ser ut naken. Men det kommer du aldrig att få veta. Du kommer i ditt liv att ha ett flertal relationer med både kvinnor och män, men ingen av dem kommer att vara tillfredsställande, de kommer alla att falna i jämförelse med drömmen om mig. Efter ett tag kommer du att tröttna och gå vidare till nästa person, men inte heller där kommer 14

du att få någon tillfredsställelse. Du kommer att gå från blomma till blomma tills du inser att du bara kan bli hel tillsammans med mig, men mig kommer du aldrig att få.

Jag kommer att vara din stora lycka och din stora sorg, sen kommer jag att dö och du kommer att sörja mig så länge du lever.

15

IV

När de hade varit vänner ett tag, en höst och en vinter, drog Gabriella med Johanna till en övergiven plats dit hon själv brukade gå när hon ville vara i fred. En liten eländig plätt i slutet av Tantolunden precis under västra Årstabron. Vattnet var skitigt och luktade illa, det flöt omkring frigolitbitar och ingen annan människa var nånsin där.

Där kunde Gabriella sitta och drömma sig bort. Drömma om ett liv som hon skulle leva en dag. Ett vuxet liv borta från allt det här. Ett vuxet liv där hon bestämde och där hon hade bestämt bort allt som var plågsamt med det här livet.

Ett liv som var kul. Ett liv som inte gick att räkna ut, men som hon ändå brukade sitta just här och försöka räkna ut.

För hon tänkte att om hon ringade in det, så kanske det skulle vara enklare att ta ut riktningen. Det skulle vara roligt, äventyrligt, intressant. Och det som inte föll henne i smaken skulle hon antingen strunta i eller lära sig att förändra.

Hela Gabriella var fylld med drömmar och optimism, fast det inte märktes utåt. Utåt var hon jämt skeptisk, kritisk. Så pass mycket att folk var rädda för henne. Och de 16

försökte ofta efterlikna henne. I en viss ålder ger det makt att vara negativ. Det är svårt att visa entusiasm om man vet att någon kommer att riva upp det och håna det framför ögonen på dig. Gabriella var en sådan person, men som sagt, hon var också en drömmare.

Johanna ville verka lika svart och insiktsfull som Gabriella.

– Kommer det alltid att vara så här? frågade Johanna.

– Ja. – Ska vi knyta stora stora stenblock vid våra fötter och vada ut i vattnet?

– Nej. Då vinner dom, sa Gabriella.

– Vilka dom?

– Dom som har gjort det här. Dom som vill att vi ska dö.

– Men dom har ju redan vunnit.

– Nej. För en dag ska vi cykla in i solen.

Hon pekade upp mot Årstadal där solen nu stod högt på himlen.

– Och därifrån kommer allt att se annorlunda ut. Folk tror att livet handlar om det här …

Gabriella pekade ner mot smutsen och bråtet.

– Men vi ska krossa det här. För livet handlar om det här …

Hon pekade mot huvudet …

– Och det här …

Mot hjärtat …

– Och du och jag kommer inte att vara klara förrän vi cyklat in i solen och då kommer allt det här … Återigen pekade Gabriella ner mot smutsen.

– … att se fantastiskt ut.

17

– Tror du?

– Jag tror inte, jag vet. Men du måste vara trogen mig.

Du måste vara trogen den här pakten. För vi kan inte cykla in i solen ensamma, vi måste göra det tillsammans.

Johanna log.

– Är du med? frågade Gabriella.

– Jag är med, sa Johanna.

Gabriella log, men vände sig snabbt om för att inte avslöja fullt hur glad hon var. Hon sparkade till en burk som låg på marken.

– Bra. Nu kommer du aldrig att bli kvitt mig.

18

V

Jag ser mig själv som ung, i mitt arbetsrum på Bastugatan.

Ung och redan så förstörd. Jag sitter bakom mitt skrivbord, axlarna upphöjda i en oavslappnad pose. Trevligt vågigt hår, det har jag alltid haft. Och det har överlevt mitt åldrande. Man kan ta ifrån mig mycket, men mitt vågiga hår har jag fått behålla. Och så är jag lite uppklädd, trots att ingen kan se mig. Den lilla lila scarfen fick åka på även idag. Jag talar i min diktafon.

– Livet är vackert och kaotiskt och går inte att greppa.

Om man försöker greppa det faller det samman. Om man försöker greppa det stannar det upp och blir livlöst.

Jag sträcker mig efter mitt vattenglas. Tar en klunk.

Jag betraktar mitt yngre jag genom den åldrande mannens osentimentala ögon, jag blir generad. När jag var yngre var detta mitt ideal. Att tala i kompakta koncentrerade sentenser. Jag skulle tala sällan och allt jag sa skulle vara klokt. Folk skulle invänta mitt nästa yttrande och de skulle glädjas med mig även om jag så bara satt tyst, för det gav dem en känsla av spänning, det var kittlande att bara vara nära mig, för de visste att det när som helst kunde komma något häpnadsväckande ur mig. Nu när jag 19

blivit äldre så pladdrar jag på lite mer. Det är som om jag börjar känna att tiden håller på att rinna ut och att jag inte längre hinner sitta tyst.

20

VI

På sommarlovet året de fyllde fjorton åkte Johanna till Frankrike med sin mamma. Hon skulle bara vara borta i tre veckor, men Gabriella skickade ändå brev till henne.

Hon ville vara säker på att inte bli bortglömd under resan.

Hon ville också berätta om en ny upptäckt hon gjort, inspirerad av Johannas frånvaro.

Kära Johanna, Jag saknar dig så, men det vet du redan. Men jag klarar mig, det vet du också. Jag trodde att jag skulle gå ner mig under din frånvaro, det har varit precis tvärtom.

När jag tittar på världen nu så ser jag bara alla tomrum, alla håligheter. När du och jag träffades tyckte jag att det var ett problem, att livet var bristfälligt och att det var ett handikapp. Men nu ser jag att det finns så mycket att göra, jag kan inte se hur vi ska hinna med allt.

Varenda hålighet, varenda brist kan fyllas igen och/eller ersättas med något bättre. Vi kan hålla på hela livet och ändå kommer det finnas mängder kvar att göra. Men vi har att göra, det är ett som är säkert … Och hur mycket skönare är inte den känslan än den mätta känslan av att 21

allt redan är gjort. Ingenting är gjort, hela framtiden ligger framför oss!

Kom hem fort nu så att vi kan forma den tillsammans! Älskar dig!

Tusen kramar, Gabriella

Det här är början på en ny progressiv tid i deras vänskap.

Ur askan av deras barndoms nihilism föds plötsligt tanken på att de kan göra nytta. Nu ska de bara lista ut vad just de vill göra. Johanna har fortsatt att måla och efter sommaren i Frankrike vet hon att det är konstnär hon vill bli. Hon var inte särskilt imponerad av Mona Lisan som de fick köa oerhört länge för och ändå knappt se skymten av. Däremot fick ett annat mästerverk henne att reagera, ”Marats död” av David. Den talade direkt till henne och det var tavlor av den kalibern som hon själv ville måla. Målningen föreställer den mördade revolutionsledaren Marat som ligger död i sitt badkar, men för Johanna kunde det inte röra sig om någonting annat än ett självmord.

Gabriella å sin sida kände på ett barns vis en väldig närhet till naturen och djuren och föraktade människans sätt att missbruka dem. Hon gick med i Grön Ungdom och var med på några möten, men hon kände sig också lite vilsen i miljörörelsen. Hon såg inte det långsiktiga målet.

Hon kunde ibland tycka att det bara handlade om att bevara. Och själv kände hon en febrig drift att förändra, att förnya, att röra sig framåt.

22

Men trots sina olika drivkrafter hade Johanna och Gabriella ändå mycket gemensamt. Pakten hölls ständigt vid liv och för att besegla sin vänskap och sin gemenskap så radade de kontinuerligt upp sina ideal. Vilka de såg upp till, vartåt de strävade, vilka de såg ner på, vilka de ville bort ifrån. De visste att de själva inte var fullkomliga, men de anade att de skulle ha större chans att bli det om de skaffade sig förebilder. De dyrkade det fullkomliga, men de dyrkade också det trasiga, för i det trasiga fanns det plats för det andra att komma in. Det magiska. Det som var bortom människans förmåga.

Här är några av dem som fick plats i deras kanon: Boudicca, Marie Curie, Mary Shelley, Sojourner Truth, Theodora av Bysans, Merle Oberon, Lucy Parsons, Mae West, Charlotte Brontë, Ada Lovelace, Selma Lagerlöf, Greta Garbo, Leslie Kaplan, Eleonora av Akvitanien, Teresa av Ávila, Norma Winstone, Leigh Bowery, Trojan, Hannah Arendt, Edith Sitwell, Policarpa Salavarrieta, Hatshepsut, Emmeline Pankhurst, Jacques-Louis David, Buenaventura Durruti, Aphra Behn, Qiū Jĭn, Sarah Kane, Anne Sexton, Eva Dahlbeck, Mary Wollstonecraft, Bette Davis, Errico Malatesta, Viv Albertine, Michael Clarke, John Rechy, Leslie Feinberg, Siouxsie Sioux, Kropotkin, Sonja Kovalevsky, Emma Goldman, Lady Saw, Sakajawea, Nefertiti, Jane Goodall, Nadezhda Nikolaevna Ladygina-Kohts, Jean-Michel Basquiat, Birgit Cullberg, Nina Hagen, Kerstin Thorvall, Isadora Duncan, Emily Davison, Leila Khaled, Jeanne d’Arc, Virginia Woolf, Angela Davis, Siri Derkert, Stuart Sutcliffe, Vivian Maier, Koulla Kakoulli, Mary Ellen Mark, Shakespeare, Robespierre, Pelé, Diane Arbus, Maria Callas, Frida Kahlo, Vaslav Nijinsky, Annie Oakley, Courtney 23

Love, Diana Ross, Ida Noddack, Maria Goeppert-Mayer, Cecilia Payne-Gaposchkin, Barbara McClintock, Rosalind Franklin, Hedy Lamarr, Lilian Bland, Louise Brooks, Radclyffe Hall, Wendy Carlos, Elizabeth Gurley Flynn, Annie Smith Peck, Douglas Sirk, Federico García Lorca, Rainer Maria Rilke, Annie Diamond, Pier Paolo Pasolini, Sandra Bernhard, Cher, Phoolan Devi, Alice Stokes Paul, Ari Up, Émilie du Châtelet, Katharine Hepburn, Elizabeth Cotten, Pete Shelley, Dian Fossey, Hypatia, Anna Vermina, Frida Vermina, Voltairine de Cleyre, Jane Digby, Missy Elliott, Lisa “Left Eye” Lopes, Meredith Monk, Leonora Carrington, Rosa Luxemburg, Anna LoPizzo, Rani Lakshmibai, Yma Sumac, Oum Kalthoum, Guy Debord, Margaret Sanger, Jimmy Scott, Lou Andreas-Salomé, Camille Claudel, Kristina Lugn, Marie-Louise Ekman, Lucy Eldine Gonzalez Parsons, George Gurdjieff, Jenny Saville, Christine de Pizan, Una Baines, Brix Smith, Claudette Colvin, Karin Boye, Khadija bint Khuwaylid, Marc Bolan, Little Richard, Gilda Radner, Carina Rydberg, Valerie Solanas, Gudrun Ensslin, Harriet Taylor Mill, Nancy Cunard, Stephanie Kwolek, Yoko Ono, Debbie Harry, Nellie Bly, Annette Peacock, Eddie Cochran, Grace Jones, Marina Abramović, Mary Kingsley, Laurie Anderson, Joan Jett, Comandante Ramona, Artemisia Gentileschi, Vivienne Westwood, Billie Jean King, Gertrude Stein, Märta Tikkanen, Agnes von Krusenstjerna, Niki de Saint Phalle, Sylvia Plath, Sylvester, Irena Sendler, Harper Lee, Wu Zetian, Lena Cronqvist, Nina Simone, Linda Skugge, Renate Bauer, Erich von Stroheim, Liv Strömquist.

24

Det här är historien om Gabriella och Johanna.

Och personerna runt dem. Och världen de levde i.

Och världen som den världen i sin tur levde i.

ISBN 978-91-27-14132-2

OMSLAG: SARA R. ACEDO

9 789127 141322

Luuk_GUD_ORIG.indd 1

MARTIN LUUK GUD HAR FÖR MYCKET TID

FOTO: MARIA ÖSTLIN

MARTIN LUUK (född 1968) har tidigare givit ut kortprosa, senast Ingen jag vet är i mitt träd (2012). Han är en av medlemmarna i Killinggänget och har senast turnerat med föreställningen Får man göra slut med sitt syskon? tillsammans med sin bror Kristian. Gud har för mycket tid är hans debutroman.

Jag tror inte alls på de som säger att Gud inte har tid med oss, att vi är för många, för meningslösa. Visst, vi är många, vi är meningslösa, men jag tror inte att Gud har för lite tid, jag tror han har för mycket tid. Gud är lika uttråkad som vi. Han är som ett litet bortskämt rödhårigt barn som sitter med benen utsträckta på golvet och klämmer myror mellan fingrarna.

GUD HAR FÖR MYCKET TID ROMAN

MARTIN LUUK

»Martin Luuk, manusförfattare i den svenska humorgruppen Killinggänget, skriver ångestladdat och hudlöst i tre hastigt utgivna prosaböcker på det nystartade bokförlaget Loyal Press.

I den första av dem – Jag ska sluta träffa folk och börja umgås via kommunikéer – klipper författaren av banden till alla sina vänner och meddelar att han härmed kommer att kontakta dem endast med små handnumrerade böcker som är formgivna som sjutumssinglar. I handen känns de som vackert formgivna fanzines. Men innehållet är omtumlande.« Philip Teir, Hufvudstadsbladet

»Kära Martin. Jag sitter här på DN Kultur och läser ditt vansinniga brev till din kompis Andres i London, som nu har kommit ut i bokform.

Brevet alltså, inte Andres. Och kanske ska det kallas häfte, inte bok.

Hur som helst, det är toppen och får mig att fundera på Ove som var även min matematiklärare under de hemska åren i Tibble gymnasium. Och på kärlek, vänskap, åldrande, kultur- och indieelit, och över huvud taget på den här eviga ökenvandringen under kompakt polarmörker. Tack och hej då.« Dagens Nyheter om Kära Ballongis

2015-03-30 13:17