9789164202741

Av Helene Tursten har tidigare utkommit: Den krossade tanghästen 1998 Nattrond 1999 Tatuerad torso 2000 Glasdjävulen 2002 Kvinnan i hissen och andra mystiska historier 2003 Guldkalven 2004 Eldsdansen 2005 En man med litet ansikte 2007

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN 978-91-642-0274-1 © Helene Tursten 2008 Utgiven av Piratförlaget Omslagsform: Ola Carlson Omslagsfotografi: Hallmark Institut/IndexStock/Scanpix Tryckt i Finland hos WS Bookwell 2008

d e t va r e n l e k a n d e labrador som hittade henne. Hunden var ung och blev först väldigt glad när han hade funnit en kompis som gömt sig så lurigt. Sekunden efteråt registrerade hans känsliga nos den underliga lukten. Spännande, frän och skrämmande. Han började skälla upphetsat och cirklade hukande allt närmare den intressanta doften. När husse kallade in honom – ”Elroy! Elroy, kom hit!” – snappade han åt sig en tygbit som låg på marken. Glatt struttade han iväg till husse med fyndet i munnen. Det blev en kort kamp mellan hund och husse innan Elroy släppte ifrån sig sin trofé. Mannen rös när han såg på de trasiga och blodiga stringtrosorna av svart spets som han höll i händerna. På den lilla trekanten framtill stod det ”Sunday”, runt ordet löpte en bård av röda rosenknoppar.

Kroppen låg nedklämd i en klippskreva i berget. Mördaren hade slängt över några stenar och grenar för att försöka dölja den.

– Sommarens flickmord kom alltså redan i början av maj. Och för säkerhets skull två stycken. Samma dag, suckade kriminalinspektör Jonny Blom.

Hans kollegor nickade och såg uppgivna ut. Två sådana mord på en gång skulle innebära en mycket hög belastning på avdelningen. Speciellt som gängkriget hade börjat trappas upp rejält igen. Det hade varit relativt lugnt på den fronten under 18

februari och nästan hela mars, men under påskveckan hade de fått dra igång två mordutredningar inom tre dagar. Offren var två män, den ene var en trettiofyraårig trebarnsfar och den andre en tjugotreårig rookie. Båda hade tillhört de stridande parterna, det kriminella nätverket Asir respektive mc-gänget Bandidos.

I utredningen ingick också en bilsprängning, om än endast med smärre personskador. Bilen hade tillhört en smågangster som bedrev sin verksamhet under täckmanteln krögare. Troligen hade han inte velat betala priset för ett av mc-gängens beskydd. Vilket av gängen det gällde var inte klarlagt. De personer som frivilligt eller ofrivilligt blir indragna i mc-gängens verksamheter talar aldrig med polisen. En viss självbevarelsedrift har de flesta människor. Ställningen var just nu jämn mellan Asir och Bandidos, med en förlust per gäng. Frågan var inte om vedergällningen skulle komma, utan när. Och vem som skulle slå till först.

Kriminalinspektör Irene Huss hörde bara på med ett halvt öra. Hon hade fortfarande bilden av den döda Alexandra på näthinnan. När hon hade tittat på flickans ansikte noterade hon det som den preliminära obduktionsrapporten senare hade bekräftat: flickan hade någon typ av plastrep hårt åtdraget runt halsen. En tunn tvättlina, kanske. Utan tvekan rörde det sig om ett mord.

Mötet med föräldrarna dagen innan hade varit precis så jobbigt som sådana möten brukar vara. Under eftermiddagen skulle Irene och Jonny åka ut till Torslanda för att försöka prata med dem igen. De tänkte också ta en titt på flickans rum.

Teknikerna skulle förhoppningsvis bli klara med det under förmiddagen.

Dörren till korridoren stod öppen. Kriminalarna satt och väntade på att deras chef Efva Thylqvist skulle komma in.

19

Med stor sannolikhet skulle hennes biträdande kommissarie anlända samtidigt. Den biträdande kommissarien var Tommy Persson, Irenes gamla kurskamrat från polishögskolan.

Efter avslutad examen hade Irene och Tommy hamnat i centrala Göteborg och varit arbetskamrater i mer än tjugo år.

De hade stått varandra mycket nära genom åren. Ovanligt nära, för att vara kollegor av olika kön. Det hade gett upphov till en del rykten. Tack vare att dessa rykten faktiskt varit helt grundlösa hade deras vänskap bestått. Innan Tommy och Agneta skilde sig för fyra år sedan hade familjerna umgåtts ofta. Ibland hade de tillbringat semestrarna tillsammans. De hade varit gudföräldrar åt varandras barn. Under arton års tid hade hon och Tommy också delat tjänsterum på våldet. Ända fram till för ett år sedan, då deras gamle chef, kommissarie Sven Andersson, hade gått över till cold case-gruppen och avdelningen hade fått en ny chef.

Irenes och Tommys gemensamma arbetsrum låg i slutet av avdelningens korridorsystem, längst bort från ytterdörren.

Kommissarie Efva Thylqvist hade velat ha sin biträdande kommissarie närmare sig. Efter en raskt genomförd rockad befann sig Tommy Persson numera i rummet bredvid kommissariens. Och alltså i andra ändan av korridornätet, från sitt gamla rum räknat. ”Det blir väl skönt för dej att efter så många år äntligen få ett eget rum”, hade Efva Thylqvist sagt och placerat sin välmanikyrerade hand lätt på Irenes arm.

Irene hade inte alls tyckt att det kändes skönt med eget rum, bara ensamt. Nu skulle hon inte längre ha någon att prata med eller bolla sina uppslag med. Det hade krävts stor självövervinnelse från Irenes sida för att hålla tillbaka reflexen att skaka av sig kommissariens beröring.

Det var det som var knepigt med kommissarie Efva Thyl20

qvist. I början hade alla fått ett väldigt gott intryck av den nya chefen. Hon hade verkat vänlig och uppriktigt intresserad av sina nya medarbetare. Efter ett tag insåg Irene att hennes intresse framförallt gällde männen. Mot dem log hon alltid och hon tog sig tid att föra engagerade samtal med dem. Alla killarna på avdelningen gillade henne skarpt. Efva Thylqvist var en snygg brunett i fyrtioårsåldern, med tjockt axellångt hår. Hennes figur var slank men ändå kurvig. Hon kunde verkligen bära upp även den mest strikta dräkt eller kostym. Blusarna och topparna hon bar under kavajerna var dock för det mesta djupt urringade. Hon var alltid klädd i högklackat. Irene antog att det var för att kompensera den ringa längden. Själv kände Irene sig klumpig med sina hundraåttio centimeter i strumplästen när hon stod bredvid sin nätta chef. De var nästan jämngamla, fast Irene var något eller några år äldre. Ryktet förtäljde att Efva Thylqvist hade varit gift i början av sin poliskarriär, men att maken hade försvunnit på ett tidigt stadium.

De hade i alla fall inte haft några barn. Det glunkades om några kärleksaffärer med högre chefer, varav några varit gifta.

Sanningshalten i dessa rykten gick naturligtvis inte att kontrollera, eftersom de var just bara rykten. I sina positiva stunder brukade Irene tänka att det var exakt sådant skvaller som brukade drabba kvinnor när de gick om männen i karriären.

Däremellan höll hon inte alls för otroligt att det låg en viss sanningshalt i ryktena. Däremot var det helt klart så att kommissarie Thylqvist hade gjort en ovanligt bra karriär. Irene brukade trösta sig med tanken att hon knappast skulle nöja sig med att vara kvar på våldet fram till sin pensionering.

Irene hade redan efter någon månad märkt att hennes nya chef alltmer sällan ville ha hennes åsikter i olika frågor. Kommissarien tog nästan aldrig kontakt med Irene personligen, inte ens om det var något speciellt. Oftast skickade hon bara 21

ett mejl. En gång hade Irene försiktigt undrat varför hon mejlade. Småleende hade Efva Thylqvist sagt: ”För att slippa springa hela vägen bort till dej.”

Om ett uppdrag verkade det minsta rutinbetonat hade det en förutsägbar förmåga att hamna på Irenes bord. Gradvis hade Irene börjat känna sig alltmer marginaliserad. Självförtroendet hade fått sig en knäck, det insåg hon. Men ibland ljusnade det och hon fick åter delta i det operativa arbetet. Som igår, när anmälan om den döda flickan i Nötsund hade inkommit. Fast det berodde troligen mest på att inga andra än hon och Jonny hade funnits tillgängliga för att åka ut på larmet.

En annan orsak till att Irene kände sig ensam var säkert att Birgitta Moberg-Rauhala hade tjänstledigt från avdelningen.

Hösten innan hade hon börjat på universitetet för att läsa juridik. Hon hade minst ett år kvar. Därefter kunde hon börja söka högre tjänster inom polisen. När de hade träffats över en hastig lunch för knappt en månad sedan hade Birgitta antytt att hon kanske skulle fortsätta studierna ännu längre. Hon funderade på att utbilda sig till advokat eller åklagare. Det gick bra för henne och hon hade fått läslust. Hennes make Hannu Rauhala fanns kvar på avdelningen och enligt Birgitta stöttade han henne vilket beslut hon än tog. Deras son Timo var snart fem år och de hade bestämt sig för att inte skaffa fler barn.

Sorgen hade varit alldeles för stor efter det sena missfallet som Birgitta hade fått för några år sedan. Hannu hade som vanligt inte sagt något till kollegorna på avdelningen. Den isblonde tornedalsfinnen hade varit lika outgrundlig som vanligt.

Irene var just nu den enda kvinnliga inspektören på avdelningen. Hon misstänkte att det passade kommissarie Efva Thylqvist förträffligt.

Just som hon tänkte tanken klev kommissarien in i rummet, tätt följd av Tommy Persson.

22

– Godmorgon allesammans. Alla fått kaffe?

Efva Thylqvist svepte med blicken runt bordet och log.

Irene noterade att kommissariens ögon snabbt gled förbi henne. Det såg onekligen ut som om hon undvek ögonkontakt med Irene. Hon verkade inte ens låtsas om att hon fanns i rummet. Däremot dröjde kommissariens blick kvar vid Fredrik Stridhs snygga ansikte. Han var nygift och skulle bli pappa i slutet av augusti. Till allas förvåning hade avdelningens evige ungkarl och tjejtjusare fallit pladask för en sjuksköterska under en semestertripp till Barcelona förra våren. Allt hade sedan gått i rasande fart: giftermål på nyårsafton, inflyttning i större lägenhet och nu en liten bebis på väg.

I det ögonblicket vaknade en märklig känsla inom Irene.

Hon kände vagt igen den och förstod att den hade legat och pyrt inom henne ett tag. Det tog en stund innan hon kunde identifiera den. Vrede. Det var ren och skär vrede. I nästa sekund fattade hon ett beslut. Det fick bära eller brista, hon tänkte inte längre bli behandlad som en lägre stående varelse av Efva Thylqvist. Hon tänkte inte längre finna sig i den där kvinnans nedvärderande behandling. Fast det skulle inte bli lätt. Kommissarie Thylqvist var boss och hon skulle inte tveka att utnyttja det om hon kände sig hotad.

Framför sig på bordet hade Jonny Blom lagt pappren med det preliminära obduktionsutlåtandet avseende Alexandra Hallwiin. Irene böjde sig fram över bordet och nappade åt sig högen. Hon gjorde det så snabbt att han inte hann reagera.

Han gav henne en förargad blick och öppnade munnen som om han tänkte protestera. Irene bara smålog lugnande åt honom. Missnöjet i hans ögon ersattes gradvis med en viss förvirring. Innan han hann säga något tog kommissarien till orda: – Då kör vi igång.

Hon log och såg på Fredrik Stridh.

23

– Nåt nytt om bilbomben?

Han såg ut att vara nöjd med att ha hennes uppmärksamhet och svarade raskt: – Nej. Men vi har ett nytt vittne som jag ska träffa idag. En man som var ute med hunden såg en Merca av äldre modell parkerad alldeles bredvid Roger ”Holken” Hanssons sprillans nya Jaguar. Tidpunkten är intressant. Cirka kvart över elva.

Holken kom ut från restaurangen i vanlig tid, typ strax efter halv två. Och som vi vet så small det när han öppnade dörren.

– Hur svår var egentligen skadan som han fick i foten? undrade kommissarie Thylqvist.

– Bara ett köttsår. Bombens sprängkraft var riktad åt passagerarsidan på bilen. Troligen var den felapterad.

– Jävla klantarslen som aldrig kan göra nåt ordentligt, sa Jonny Blom halvhögt.

Efva Thylqvist drog lätt på smilbanden och flyttade över sin uppmärksamhet mot honom.

– Har det kommit in nåt i Alexandrafallet?

Innan Jonny hann svara tog Irene initiativet.

– Jodå. Vi har fått in ett preliminärt obduktionsutlåtande nu på morgonen. Rättsmedicin återkommer senare i eftermiddag med fler detaljer. Definitiva besked får vi först om några dar, sa hon.

Hastigt kikade hon ner på pappren som låg framför henne.

– Identifieringen mot tandkort och tandröntgen är klar. Det är Alexandra Hallwiin. Hon försvann på valborgsmässoafton och enligt utlåtandet är det ganska troligt att hon hamnade i vattnet under det första dygnet. Hon hade alltså legat i vattnet cirka fyra dygn. Runt halsen hade Alexandra en hårt åtdragen tunn elkabel när hon hittades. Dödsorsaken är med största sannolikhet strypning. Hon var endast iklädd en svart spetsbehå. På lårens insidor samt kring brösten och upp mot halsen 24

syns flera centimeterdjupa knivsår. Dock är det inte frågan om stickskador utan gärningsmannen har snarare ristat med kniven. Runt ändtarmen finns skador som tyder på penetration med ett trubbigt föremål. Likaså kring vagina. Även om inte obduktionen är klar så syns det att kroppen har utsatts för kraftigt sexuellt våld. Även i underlivet ses knivskador. Rättsläkaren tycker att det ser ut som om mördaren har försökt att göra ett mönster med kniven.

Irene avslutade läsningen och såg upp från pappren. Efva Thylqvist iakttog henne med uttryckslös min. Slutligen vände hon sig mot Jonny och frågade: – Fortfarande inga vittnen som har sett Alexandra efter det att hon lämnade hemmet strax före sex på valborgsmässoafton?

– Nej, svarade Irene rappt innan Jonny hann öppna munnen.

Utan att se på Irene sa kommissarien med neutralt tonfall: – Jonny håller alltså i Alexandrautredningen.

Sedan vände hon sig snabbt mot Hannu Rauhala: – Vad har vi fått fram om den andra flickan?

– Också identifierad med hjälp av tanddata. Moa Olsson.

Född den 2 september 1992. Femton år, svarade Hannu.

Alexandra Hallwiin var ganska exakt ett år yngre än Moa, tänkte Irene.

– Hon bodde inte långt ifrån fyndplatsen. Två och en halv kilometer fågelvägen. Salviagatan. Kroppen hittades i skogsområdet vid Gårdstensbergen. Det är ett stort friluftsområde med motionsbanor. Men det var kallt och regnigt veckan före och under hela valborgshelgen. Inte mycket folk i området.

Enligt mamman försvann Moa hemifrån helgen före valborg.

Antagligen söndagen den 28. Mamman heter Kicki Olsson.

Förtidspensionär. Psykiska problem och alkoholmissbruk.

Hon kom hem vid niotiden på söndagsmorgonen och minns inte om Moa var hemma. Men hon tror det.

25

– När anmäldes hon försvunnen?

– På tisdagen.

– Hon har alltså varit försvunnen i … sju eller åtta dar, sa kommissarien och såg fundersam ut några sekunder.

– Vem anmälde? fortsatte hon.

– Mamman. Då hade hon väl börjat nyktra till, svarade Hannu torrt.

– Det är alltså stora alkoholproblem där, konstaterade kommissarien.

– Ja. Det fanns en äldre bror som körde ihjäl sej för tre år sen. Sjutton år. Körkortslös och berusad. Bilen stals vid Angereds torg en kvart före smällen. Efter det har Kicki Olsson inte kunnat jobba.

– Vad arbetade hon med?

– Städade på Ikea i Bäckebol.

Kommissarien såg begrundande på honom.

– Finns det nån pappa i familjen?

– Ingen som bor där. Barnen har olika fäder.

– Hmm. Papporna får kollas upp. Båda två. Och se om mamman har fått tag på nån ny karl. Kolla honom också i så fall. Vad säger rättsmedicinarna om dödsorsaken?

– Inget säkert besked. Förruttnelseförändringar hade satt in. Djur har varit framme. Entomologiska prover är tagna.

Enligt medicinarnas bedömning har hon troligen legat där minst en vecka. Hon verkar ha utsatts för kraftigt sexuellt våld.

Vissa av skadornas utseende tyder på det. Hon var helt naken.

Hunden som hittade kroppen kom med hennes trosor i munnen. Dom hade fallit av när mördaren släpade upp henne på berget för att gömma henne i bergsskrevan.

– Berget? Klättrade han upp på ett berg med en död kropp? utbrast Jonny misstroget.

– En bergsknalle. Det går en liten stig upp, sa Hannu.

26

– Kan man köra bil fram till den där bergsknallen? undrade Tommy Persson.

– Ja. Det finns en parkeringsplats knappt hundra meter från fyndplatsen. Och det går en promenadväg därifrån och fram till kullen. Den är fullt farbar. Grusbelagd. Teknikerna har säkrat flera olika hjulspår. Problemet är allt regnande efter att hon försvann.

Kommissarien nickade att hon förstod att det kunde innebära problem. Hon ryckte till när Irene plötsligt begärde ordet igen.

– Det känns som om det är lite mycket just nu. Alla pågående utredningar som blir liggande på hög och så dom här nya utredningarna … Jag undrar när vi får en ersättare för Birgitta? frågade hon lugnt.

– Den diskussionen har vi inte tid med nu, klippte kommissarien av.

– Men jag tror att vi alla skulle vilja veta nåt om möjligheten att få in förstärkning, fortsatte Irene.

– Robert Backman kunde bara lånas ut till oss under tre månader, svarade Efva Thylqvist snävt.

– Ja. Men det var före jul. Därefter har vi inte haft nån för Birgitta.

Du sparar pengar, tänkte Irene och ansträngde sig för att inte ansiktsuttrycket skulle avslöja hennes tankar. Efva Thylqvist började se besvärad ut.

– Det är inte så lätt eftersom semestrarna börjar i juni, värjde hon sig.

– Jag håller med Irene. Vi har haft ett alldeles för hårt tryck på oss sen nyår och under hela våren. Det behövs en ersättare så snart som möjligt.

Till Irenes förvåning och tacksamhet var det Tommy som höll med henne. Kommissarien var nu uppenbart besvärad och lyckades inte dölja sin irritation.

27

– Alla avdelningar har samma problem! Det finns ingen att få. Birgitta Mobergs tjänstledighet går ut i augusti. Då kanske hon kommer tillbaka, sa hon.

– Det gör hon inte, påpekade Hannu.

Han om någon borde veta. Inte ens Efva Thylqvist tänkte försöka argumentera mot honom. Istället sken hon plötsligt upp och sa i vänlig ton: – Jaså, har hon bestämt sej för att fortsätta studera? Men då måste vi anpassa oss efter detta nya faktum.

Kommissarien behöll sitt mjuka leende.

Precis som om du inte redan kände till det, tänkte Irene.

Både hon och Hannu visste att Birgitta hade begärt förlängning av sin tjänstledighet för flera veckor sedan.

Det sprakade till i interntelefonen.

– Hallå! Är ni där? Kommissarie Thylqvist? sa en kvinnlig röst.

– Ja. Jag är här, svarade kommissarien och lutade sig fram mot lådan på bordet.

– Det kom precis in ett larm. Dom har hittat ett lik vid Korsvägen. Inmurad i nån källare. Kan ni skicka nån som kikar på det?

Ingen i rummet rörde sig eller ens blinkade. Samtliga stirrade förstummade på den själlösa grå plastlådan som om den plötsligt hade förvandlats till en väsande huggorm.

28