Issuu on Google+

Jag ljuger bara p책 fredagar

Mats Berggren

jag ljuger bara p책 fredagar opal


Mats Berggrens tidigare ungdomsböcker: Orent ackord, 1987 Kalsonger med gröna älgar, 1991 Trosor med röda rosor, 1995 Blåögd, 1999 Behå med vita spetsar, 2000 Sent ute, 2001 (tills. med Bawer Coskun) Det finns inga skridskor i öknen, 2002 En enda kväll, 2006 Sista berättelsen om oss, 2008 Språkresan, 2011 Besök Mats Berggrens hemsida: www.matsberggren.com

www.opal.se

© Mats Berggren, 2013 Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design AB Bokförlaget Opal AB Printed by Scandbook, Sweden, 2013 ISBN: 978-91-7299-577-2


Mats Berggren

Jag ljuger bara på f­redagar En ungdomsroman

Med tack till Johan Althoff Urban Bergsten Rebecca Berggren John Gustafsson Jon Jordås Ylva Karlsson Felicia Ohly Fabian Sandberg


1. Sprickan blev synlig på allvar efter det att jag hade den där urspårade festen hemma hos morsan när hon och Olle var bortresta – och jag egentligen bodde hos farsan. Men den märktes för första gången veckan innan, vid det öppna huset på Östra Reals gymnasium. Morsan hade släpat in farsan och mig i ett klassrum där en effektiv kvinnlig lärare med hästsvans och glasögon i pannan presenterade skolans ekonomiska program med ju­ ridikinriktning. Hon räknade upp tjugo varianter av juridik som elev­ erna skulle läsa och ställde frågor till två tjejer som gick på programmet. Ja, svarade de, det var mycket plugg, men det fick man räkna med. Till sist klickade läraren fram en text på tavlan där det stod: ”Är det jobbigt att plugga på gymnasiet? Ja!” Det kan bero på att vi var över hundra personer i ett vanligt klassrum och att luften tog slut, men jag blev trött. Väldigt, väldigt trött. Redan på vägen ut från klassrummet satte morsan i gång. ”Det här verkar väl bra, dom sa ju att det är bredare än det vanliga ekonomiprogrammet, du håller fler dörrar öppna, om du höjer i några ämnen kommer du säkert in.” Orden forsade ur henne, hon hämtade knappt andan. Jag blev ännu tröttare, orkade inte ens svara. 5


Det fick henne bara att skruva på ordkranen ännu mera. Hon upprepade ungefär samma meningar en gång till, men fortare. ”Alla höjer på våren i nian, det klarar du”, lade hon till. Hon såg på mig. Det var som om hon först nu märkte min sömniga min. ”Alexander”, sa hon. Att hon använde hela namnet borde ha varit en varning för både farsan och mig, annars kallar hon mig alltid Alex. ”Hör du på? Det här är en bra skola.” ”Lägg av nu”, sa farsan. ”Det viktiga är att Alex väljer nåt han trivs med.” Morsan exploderade direkt, vräkte ur sig att det var ty­ piskt honom, det såg man ju hur det hade gått för ho­ nom, men det höll inte i dagens samhälle, allt blev hårdare och hårdare, det fanns varken jobb eller bostäder till dem som inte hade en utbildning, det gällde att skaffa sig en bra grund från början, man fick inga nya chanser. Vid det laget stod vi i trappan, mitt bland alla ungdo­ mar och föräldrar som vimlade förbi. Det var svårt att höra i sorlet, ljuden studsade mot de höga valven, men det fick henne bara att höja rösten. Farsan svarade att det skulle ordna sig, men jag stannade inte för att lyssna på fortsättningen. I stället rusade jag ned för trappan så fort det bara gick i trängseln och lämnade den traditionstyngda, hundraåriga tegelbyggnaden för alltid. Vi hade åkt dit alla tre i morsans bil, men jag struntade i att bli skjutsad och tog tunnelbanan tillbaka hem till farsan. Det var tyst i lägenheten när jag kom dit – så när som på tunga andetag från farsans och Katarinas sovrum. Min bonusmorsa Katarina hade lagt mina halvsyskon 6


Klara och Kalle och det hade som vanligt slutat med att alla tre somnat i dubbelsängen. Katarina är brevbärare, stiger upp tidigt och håller ald­ rig ut särskilt länge om kvällarna. Jag var hungrig, gick ut i köket och bredde några mackor. Innan jag hade hunnit ta den första tuggan smög farsan in genom ytterdörren. Så snart han hade fått av sig kängorna och ytterkläderna började han gå runt för att plocka undan. Han gjorde alltid det. Plockade och plockade. Han och Katarina är besatta av att hålla ordning och kräver att jag ska hjälpa till. De säger att det är nödvändigt när vi är så många i en treochenhalva. I själva verket är de pedanter. Hos dem skulle jag aldrig våga ha fest. Deras röntgen­ blickar skulle upptäcka minsta spår på några sekunder. Att han plockade var alltså det mest normala han kun­ de göra. Men det fanns något påträngande i hans rörelser. Han närmade sig pryl för pryl, under pockande tystnad. Han ville något. Jag hade mest lust att fly in i mitt rum, men kunde inte ta med mig mackorna. Farsan och Katarina gillade inte att man åt på rummet. ”Vad mörkt du har”, sa han när han hade plockat sig fram till köket. ”Man ser ju ingenting.” Jag hade nöjt mig med en liten lampa ovanför en av bänkarna. Han tände lysröret i taket och pekade på osten. ”Hur många gånger ska jag behöva säga att du ska lägga den på en tallrik?” Jag hade gjort som vi gjorde hemma hos morsan, låtit den ligga ovanpå plastpåsen. Inte för att jag tyckte att jag 7


behövde försvara mig, hans och Katarinas regler var ju inte skapade av Gud, men jag var ändå på väg att öppna mun­ nen för att påpeka att jag bara tagit mig en snabb macka och tänkte sätta in osten i kylskåpet igen när han fortsatte: ”Jag vet att hon är skitjobbig.” Det var då jag märkte sprickan för första gången. Morsan kunde hacka på farsan för att han inte hade kommit någonstans i livet. Han arbetade på samma grupp­ boende som när de träffades och drömde fortfarande om att bli författare. Fattade han inte att det aldrig skulle bli något av det? Men när det gällde mig och hur jag hade det klagade ingen av dem någonsin på den andra så att jag hörde det. Nu efteråt tycker jag förstås att det var blåögt för att inte säga korkat, men jag hade inte förstått att det fanns konflikter mellan dem, motsättningar som de hade dolt för mig i alla år. Jag antar att jag ville tro att de inte exis­ terade och hade viftat bort alla tecken som tydde på att de gjorde det. Att han hade sagt emot morsan på det öppna huset var tillräckligt ovant. När han nu visade att han stod på min sida mot henne var det inte bara överraskande, utan snara­ re en chock, ett yxhugg som gick rakt igenom mitt trygga, invanda liv. Jag blev som förlamad, kunde inte tänka, visste inte vad jag skulle säga. ”Du vet att jag tycker att skolan är ditt ansvar och ingen annans”, fortsatte han. ”Mamma måste finna sig i det.” Jag ville inte höra mer, reste mig från stolen, kastade den sista mackhalvan i soporna och satte av mot mitt rum. Han ropade något efter mig som jag inte uppfattade in­

8


nan han kom ihåg att han inte fick väcka de andra och tystnade. Jag stängde dörren om mig, satte på mig hörlurarna och gömde mig i datorn. Trots allt tyckte jag att det var skönt att jag var hos ho­ nom och inte hos morsan den kvällen. Om sexton dagar skulle jag fylla sexton år. Men redan en vecka senare skulle jag lura t-shirten av honom.

[- - - ]

9


3. Egentligen handlade alltihop om Julia. Julia som var ordförande i elevrådet och kunde snacka inför en fullsatt aula så att hundratals struliga högstadieele­ ver satt tysta. Julia som inte pratade som om hon försökte verka vux­ en, inte var en minipolitiker med mundiarré, utan använde samma språk som vi. Det var därför alla lyssnade. Julia som sket i vad alla märkeshetsande, betygsjagande snobbar tyckte. Som inte var punkare eller emo eller något annat, inte använde svart kajal, inte hade någon uppseen­ deväckande hårfärg – utan en helt egen stil. Jag är analfabet när det gäller mode, tycker att det är det mest ointressanta som finns, men jag ser ju hur folk ser ut. Vad de försöker tala om med det de har på sig. Jag vet inte var hon fick kläderna ifrån – antagligen syd­ de hon dem själv eller pusslade ihop olika fynd från second handaffärer – men det de talade om var att hon gjorde som hon ville. Det var som en filmstjärneförälskelse. Hon var ouppnåelig. Kuggfråga: Om skolans coolaste tjej troligtvis inte ens vet om att man existerar, hur får man henne att lägga märke till en? Ett svar: Man anordnar en fest när det är tomt hemma hos morsan och ber sin bästa kompis – som sitter i elev­ rådsstyrelsen – att tipsa henne om festen. 18


Ett svar. Men fel svar. Viktor blev min bästa kompis i fyran, när han började i min klass på Eriksdalsskolan. Redan första rasten fann vi varandra. Ibland undrar jag vad det var som gjorde att jag genast kände att vi var på samma våglängd. Jag hade upplevt mig som lite udda ett tag. Inte direkt utanför, men eftersom jag har uselt bollsinne blev jag all­ tid vald sist när vi skulle spela fotboll eller hockey. I min klass var det vad vi sysselsatte oss med varenda rast och inte sällan också efter skolan. Jag var alltid back och stod och hängde nere vid eget mål medan de andra kämpade om bollen eller pucken i andra änden av planen. Ingen räknade med mig, jag fick inte mycket respekt och hade i regel ganska tråkigt. Viktor ville inte ens vara med och han skämdes inte över det. ”Jag har inte dåligt bollsinne”, sa han. ”Jag har inget bollsinne.” Han sa sådana saker. Det var nog det första jag lade märke till hos honom. Hans humor. Plötsligt var jag inte ens i närheten av fotbollsplanen på rasterna, stod i stället och snackade med Viktor i en annan del av skolgården. Det andra jag lade märke till var att han var bra på att rita, som vi sa i den åldern. Det är en stor underdrift. Hans teckningar var bättre än alla andras. Så snart han fick tillfälle ritade och ritade han, när han hade tid över el­ ler medan lärarna pratade. De lät honom hållas, insåg snart 19


att han var minst lika uppmärksam som resten av klassen. Att högerhanden var upptagen hindrade honom inte från att lyssna, tvärtom. Redan då verkade det vara självklart att han skulle bli tecknare eller konstnär. Länge var jag avundsjuk på honom. Jag skulle också vil­ ja ha den talangen. Den målmedvetenheten. ”Äh”, sa han. ”Du är ju bra på att skriva.” Det var jag också. Svenska var mitt favoritämne, jag fyll­ de glatt sida efter sida när det var dags för uppsats, tyckte det var kul – och fick alltid beröm av fröken. Men i mina ögon var det inte alls samma sak. Det var en skolgrej och inte något andra beundrade en för. Annars gjorde vi ungefär det som alla killar gör tillsam­ mans. Spelade data- och TV-spel. Byggde med lego. Hade en Warhammerperiod. Lyssnade på musik. Byggde en koja på hans land. Låg på en filt och läste serietidningar eller böcker. Allt utom bollspel. De hade gått fem och ett halvt år. Vi gick numera på Åsö grundskola och Viktor satt som sagt i elevrådsstyrelsen. Det var han som gjorde affischerna och layoutade skoltid­ ningen, ja, varenda webbsida eller liten papperslapp som de gav ifrån sig. Som ni redan har förstått tecknade han inte bara för hand numera utan hade tagit med sig sitt bildsinne in i datorn. Nu skulle han alltså få ett betydelsefullt förtroendeupp­ drag. Jag ville inte att Viktor skulle ana vad som rörde sig inom mig när jag bad honom tipsa Julia om festen. 20


Utan att verka för angelägen måste jag få honom att nämna den för henne på ett redaktionsmöte för skoltid­ ningen som jag visste att de skulle ha på torsdagen. Jag tog upp det en kväll i början av veckan när vi satt hemma hos honom och jobbade med SO-arbetet, samti­ digt som vi finslipade planen för fredagen. Egentligen var det inte mycket att förbereda. Alla tar ju med sig det de vill dricka. Själva skulle vi fixa några öl och en flaska vodka hos en langare som Viktor brukade ringa. Musik skulle vi få genom att koppla min laptop till hans högtalare. Större delen av tiden ägnade vi åt att försöka fundera ut hur vi skulle förvissa oss om att morsan, Olle och Fredrik hade kommit i väg. Det smidigaste för dem skulle vara att åka direkt efter jobbet, men Fredrik hade antagligen trä­ ning – och då kunde man inte vara säker på att de inte höll på fredagshögtiden för att ge sig av senare, när de dessutom slapp rusningstrafiken söderut – om det nu fanns någon rusningstrafik på vintern. Jag kunde inte gärna fråga om Fredriks träning. Om jag plötsligt visade mig intresserad skulle de bli misstänk­ samma. Vi kom fram till att Viktor skulle patrullera fram och tillbaka längs Götgatan för att bevaka när ljusen släcktes i lägenheten. Då skulle han sms:a mig. Jag skulle låtsas att jag gick över till honom och rusa dit så fort som möjligt. Vi ville vara där åtminstone en timme före de andra för att hinna plocka in allt som kunde gå sönder i morsans och Olles sovrum och låsa dörren. Sedan måste vi skicka i väg alla i tid för att kunna röja och ställa tillbaka allt innan det var dags att springa hem till farsan och låtsas som om inget hade hänt. 21


Han var noga med tider, jag skulle vara innanför dörren senast tolv, men om jag bara var det och inte verkade full höll han inget förhör. Tolv var en sämre tid än vad alla andra jag kände hade. Morsan hade samma krav – hemma tolv och aldrig sova över hos kompisar. Båda två hade ett lager av historier om hur folk de kände blivit lurade vid sina tonårsbarns över­ nattningar. Det hjälpte inte ens att ha kontakt med föräld­ rarna där tonåringen skulle tillbringa natten, man kunde inte lita på dem heller, de kanske inte alls hade koll eller blev lurade de också. Jag hade tjatat i månader om det. Varför skulle just jag gå genom staden ensam i natten? Var det inte säkrare att jag gjorde sällskap med någon annan lite senare eller sov över? Hur skulle jag någonsin kunna visa att jag gick att lita på om de aldrig prövade mig? Jag hade lirkat, manipulerat och försökt spela ut dem mot varandra – låtsats att jag fick för den andra eller att jag gick till morsan när jag var hos farsan och i själva verket tänkte stanna med mina kompisar, men inget hade hjälpt. Allt annat kunde vara olika, ingen av dem lade sig i hur den andra hade det, men när det gällde den här typen av regler snackade de ihop sig och var som en mur. Så snart jag kom med mina påståenden ringde de varandra, hur sent det än var och var de än befann sig. I förbifarten, som om jag kom att tänka på det i stunden, mumlade jag att jag hade bjudit in mina närmaste kompi­ sar på Facebook, sisådär femton skulle vi bli om alla kom, men det var lite dåligt med tjejer. Kunde han inte nämna festen för Julia? Hade de inte redaktionsmöte snart? Hon kanske kunde ta med sig några andra? 22


Det var det bästa jag hade kommit på, men det var na­ turligtvis en konstig tanke. Varför just hon av alla männi­ skor? Vi kände ju inte varandra, hon hade på sin höjd sett i ögonvrån någon gång att Viktor gick förbi i korridoren tillsammans med en tönt utan utstrålning. Det måste ha lyst hopplös förälskelse om mig. Men Viktor visade inte med en min att han såg det, kom inte ens med en av sina – mer eller mindre – roliga kommentarer. Han svarade bara att visst kunde han det. Från den veckan minns jag annars bara engelskaprovet – som gick bra – och de öppna husen. På Nacka gymnasium, Thorildsplan och Kärrtorp. Mest kommer jag ihåg trängseln. Alla förvirrade ungdomar och föräldrar som stressar runt och försöker begripa något. De stackars utkommenderade eleverna som ska svara på frågor och göra reklam för sin skola och sitt program. Jag stirrade på de oändliga listorna med ämnen och po­ äng och undrade vad jag skulle titta efter. Såg klassrummen trevliga ut? Hurdan var färgen på väg­ garna? Hur verkade lärarna? Om livet är en tävling visste jag inte vilken gren jag ville ställa upp i. Eller om jag skulle bojkotta alltihop och försöka hitta en helt annan väg. På torsdagskvällen låg jag på sängen hemma hos morsan och bläddrade planlöst i gymnasiebroschyrer när det ring­ de på dörren. Fredrik hade just kommit från träningen, vände i hallen och öppnade. 23


”Alexandra”, ropade han. ”Det är Viktoria.” Jag gav honom fingret. Han försvann in i duschen. Viktor hade knappt hunnit in i mitt rum förrän han började rapportera. Jodå, han hade sagt det till henne, passade på när mötet var slut och de andra hade gått. ”Hon frågade: Vem?” Han väntade in mitt ansiktsuttryck och skrattade. ”Nejdå, hon sa att hon inte vet vad hon ska göra i mor­ gon, men hon kanske kommer. Jag gav henne portkoden.” Han verkade ivrig. De hade alltså varit kvar ensamma efter mötet. Jag slog undan tanken, hade inte tid med den, vi måste göra färdigt SO-arbetet. Om buddhismen.

24


”För morsan får jag vara ute så här länge!” ”Bo hos henne då”, skrek farsan. ”Gör det. Bo hos henne. Om det nu är så jävla bra där.” ”Jamen, visst”, sa jag. ”Då gör jag det.” Jag tog väskan, slet på mig jackan, tryckte ner fötterna i kängorna och rusade ut utan att knyta dem. Alexander har bott varannan vecka hos mamma och pappa i många år. Hans båda hem är ganska olika, men det tycker han inte är något problem, för honom är det självklart. Efter en turbulent helg blir föräldrarna osams om vilka regler som ska gälla. Med ens kryllar det av konflikter som de har dolt för honom – om hur det var när han var liten, om hur det är i den andras hem, om hans framtid. För Alexander blir det en chock som sätter hela hans trygga liv i gungning. Mitt i deras bråk söker han sin egen väg – samtidigt som han måste ta reda på varför Julia, skolans coolaste tjej, plötsligt vill träffa honom.

opal


9789172995772