9789186649906

Page 1


de bortglรถmda



sara

blÆdel

de bortglömda kriminalroman

Översät tning: ninni Holmqvist

massolit förlag


Av Sara Blædel har tidigare utgivits på annat förlag: Pulver (2006) Kalla mig Prinsessa (2007) Bara ett liv (2008) Aldrig mera fri (2009)

© Sara Blædel 2012. Utgåva enligt avtal med Nordin Agency AB. Originalets titel: De glemte piger Först publicerad av People’s Press, Danmark Översättning: Ninni Holmqvist Första tryckningen Omslagsform: Sofia Scheutz Design Omslagsfoto: Ella Patenall/CC (docka), Randyloodle/CC (flickor) Utgiven av Massolit Förlag www.massolit.se ISBN 978-91-86649-90-6


Min egen lilla moder jag längtar efter dig du skulle bara veta hur de misshandlar mig ty jag får ligga i sängen med bälte och handskar på en egen liten moder jag längtar efter dig Solborgs bog av Solborg Ruth Kristensen

de bortglömda

|5


borte kommer,

Borte kommer, dånade det i hennes öron, medan skogsbottnens grenar och stenar rev upp fötterna och skenbenen. Det susade i huvudet, och skräcken fick hjärtat att dra ihop sig. Hon sökte sig mot det enda ljus hon kunde se. Som en öppning i mörkret drog det vita skenet henne djupare in i skogen. Förvirrad och rädd tumlade hon flämtande fram mellan träden. Rädslan för mörkret satt som ett hårt grepp om halsen på henne. Så hade det varit ända sedan hon var liten och beordrades att släcka lampan och lägga sig och sova. Annars skulle Borte komma och ta henne. Borte, Borte, Borte, rungade det taktfast, och hon hann inte dra sig undan när en gren snärtade till henne i ansiktet. Hon stannade till och höll andan, stod knäpptyst och helt innesluten av det djupa mörkret från de höga träden som reste sig omkring henne. Benen darrade av utmattning. Skrämd av ljudet från sin egen gråt klev hon framåt med långsamma steg och blicken fasthakad vid ljuset längre fram. Det bländade henne när hon stirrade rakt in i det. Hon visste inte hur det hade gått till när hon hade kommit bort. Dörren hade stått på glänt, och de hade inte lagt märke till att hon ställde sig i öppningen. Hon hade blivit överväldigad av glädje när hon kände 6 | sara blÆdel


solen som värmde och lockade henne till sig, men det var flera timmar sedan och nu hade allting blivit kallt och otryggt istället. Vid ett tillfälle hade hungern fått henne att ge upp och hon hade satt sig ner, visste inte hur länge hon hade suttit. Skymningen hade fallit på medan förvirrande bildfragment snurrade i hennes huvud, och till slut fick hon ingen ro så hon reste sig upp igen. Hon var inte van vid avbrott i rutinerna, och det var inte bra att vara ensam. Absolut inte för den som hade blivit kvar. Hon ökade tempot och närmade sig det vita ljuset. Det drog i henne som en oemotståndlig kraft, och hon stängde ute smärtan och ljuden. Det hade hon blivit bra på. Men rädslan hade hon aldrig lärt sig hantera. Hon måste ta sig ut ur mörkret, annars skulle Borte komma och ta henne. Hon var nära nu, skulle bara lite längre fram och förbi de sista träden. Hjärtat slog lite lugnare när hon skymtade en sjö upplyst av månskenet. Just som hon skulle sänka farten, försvann plötsligt marken under hennes fötter.

de bortglömda

|7


fyra dagar. Det var den tid som hade gått sedan kvinnans kropp hittades i skogen, och polisen hade ännu inte lyckats identifiera henne. De hade fortfarande inte minsta spår att gå efter, och Louise Rick var frustrerad när hon på måndagsförmiddagen svängde in och parkerade utanför Rättsmedicinska institutet. Obduktionen hade börjat klockan tio, och det var några minuter över det som spaningsrotelns chef, Ragner Rønholt, hade kommit in på hennes rum och bett henne köra iväg för att assistera kollegan Eik Nordstrøm. Strax innan hade Rättsmedicinska meddelat att man bestämt sig för att uppgradera obduktionen så att det även togs mordprov för dna. Det var Louises andra vecka som verksamhetsledare för Särskilda spaningsgruppen, rotelns nyupprättade enhet. Varje år anmäldes sexton- till sjuttonhundra danskar saknade; många dök upp igen och en del hittades döda, men enligt rikspolisens uppskattning låg det brott bakom cirka fem av de ouppklarade efterlysningarna. Det var de fallen som hennes avdelning var satt att utreda. Louise klev ur och låste bilen. Hon förstod inte varför de 8 | sara blÆdel


behövde henne på obduktionen när Eik Nordstrøm redan var där. Hon hade ännu inte träffat honom, för han hade varit på semester de senaste fyra veckorna och var den enda på roteln som hon ännu inte hade hälsat på. Det var Louise som på fredagseftermiddagen hade gått igenom listan över saknade personer och konstaterat att ingen av de efterlysta kvinnorna stämde in på signalementet på kvinnan som de hade hittat i skogen. Kanske tyckte Rønholt bara att det var därför hon också borde vara närvarande när den avlidna undersöktes, tänkte hon, men det kunde också bero på att hon kom från våldsroteln och hade mer erfarenhet av obduktioner än hennes nya kollegor. Det var faktiskt trevligt att sättas på något som kändes lite hemvant efter en vecka på bortaplan. Louise hade helt glömt hur hopplöst det var att börja på ett nytt jobb. Man kom inte ihåg folks namn och visste inte var kopieringsmaskinen fanns. Första veckan hade hon ägnat åt att få fason på Råtthålet. Vilket jäkla namn, tänkte hon och hoppades att det inte skulle hänga sig kvar, för hon var redan lite trött på kollegornas käcka kommentarer om de outnyttjade lokalerna längst ner i korridoren. Dubbelkontoret låg mittemot köket, och det hade stått tomt sedan förra våren när Skadedjursbekämpningen hade fått bukt med en större invasion av råttfamiljer. Men nu var råttorna borta och ingen hade sett dem sedan dess, försäkrade hennes nya chef. Ragner Rønholt hade gjort vad han kunnat för att få den nya avdelningen i ordning. Det hade köpts in nya skrivbordsstolar, färska anslagstavlor och krukväxter. Polisinspektören hade själv en förkärlek för orkidéer, så han hade uppenbarligen ansett att det måste in lite grönt för att få liv i det oanvända kontorsrummet, och det var för all del ganska trevligt, hade Louise tänkt. Men det som på allvar betydde något för henne de bortglömda

|9


var att hon kände hans engagemang. Det var tydligt att Ragner Rønholt var mycket ivrig att dra igång sin nya underavdelning. De hade beviljats ett år för att bevisa att det fanns behov av den särskilda specialenheten, och Louise hade allt att vinna. Hon hade sagt adjö till våldsroteln, så om det nya jobbet inte blev permanent riskerade hon att hamna som lokal utredare var som helst i polisdistriktet. – Du bestämmer själv vem du vill ha med, hade Rønholt frikostigt sagt när han lade fram förslaget att hon skulle stå i spetsen för spaningsgruppen. Sedan dess hade hon funderat mycket på vilka som kunde vara lämpliga, och samtliga som hade hamnat på hennes lista var personer som hon hade jobbat med förut. Erfarna och kompetenta. Den första var Søren Velin från Mordkommissionen. Han var van vid att jobba i hela landet och hade bra kontakter på de lokala polisstationerna. Men han trivdes med sitt nuvarande jobb, så Louise visste inte hur lätt det skulle vara att få honom att flytta, och frågan var också om Rønholt skulle kunna matcha hans nuvarande lön. Sedan var det Sejr Gylling från bedrägeriroteln. Han tänkte kreativt och hade varit en fantastisk tillgång, men albinon tålde inte starkt dagsljus och hon var inte säker på om hon skulle stå ut med att jobba med för evigt nerrullade gardiner. Men det rådde inget tvivel om att han skulle vara den bästa att söka i internationella system med saknade och efterlysta. Till slut var det Lars Jørgensen, hennes senaste partner på våldsroteln. De kände varandra utan och innan, och det hade känts tryggt att arbeta tillsammans med honom. Hon tvivlade inte heller på att den här typen av arbete skulle passa riktigt bra för hans temperament och status som ensamstående pappa till två pojkar från Bolivia. Det fanns alltså flera bra möjligheter, Louise hade bara ännu 10 | sara blÆdel


inte bestämt sig för vem av dem hon först skulle kasta ut kroken efter.

Utanför dörren till obduktionssektionen fick hon syn på Åse från Kriminaltekniskt centrum. Den spensliga kvinnan satt på huk vid sin väska men reste sig och log när Louise kom fram till henne. – Vi tog några bilder åt er innan vi satte igång ordentligt, sa hon när de hade hälsat. Bara av ansiktet, ifall ni bestämmer er för att be allmänheten om hjälp att identifiera henne. – Ja, det verkar som att det mycket väl kan bli nödvändigt, medgav Louise, även om den sortens bilder alltid skapade oreda. En del ansåg att det var för makabert att visa ansikten av avlidna på det viset. Kriminalteknikerns gröna blick var allvarlig när hon nickade in mot obduktionssalarna. – Kvinnan där inne kommer inte att vara svår att känna igen om hon bara har några anhöriga, sa hon. Hela högra sidan av ansiktet är täckt av ett stort ärr som fortsätter ner över axeln, antagligen efter en brännskada, så om hon inte redan är efterlyst är nog en bild er bästa chans att få fram hennes identitet. Louise nickade men hann inte svara för i samma stund kom Flemming Larsen gående tillsammans med två laboratorietekniker. Den långe rättsmedicinaren log brett när han fick syn på Louise. – Men vad tusan, då hade vi trots allt inte sett det sista av dig! utbrast han glatt och kramade om henne. Jag var annars rädd att det var mig du försökte slippa ifrån, eftersom du plötsligt fick för dig att byta rotel. – Det trodde du inte alls, svarade hon och skakade leende på huvudet. de bortglömda

| 11


Louise hade känt Flemming Larsen under de åtta år hon hade varit på våldsroteln. Hon hade trivts med sitt jobb och egentligen räknat med att hon skulle bäras ut därifrån, men nu när Willumsen inte var där längre och Michael Stig hade utnämnts till ny gruppledare, hade hon utan ytterligare betänketid slagit till när Rønholt kommit med sitt erbjudande. – Är Eik Nordstrøm där inne? frågade Louise och nickade mot dörren till obduktionssalarna. – Eik vem? frågade Flemming och såg förvirrat på henne. – Eik Nordstrøm från spaningsroteln. – Honom har jag aldrig hört talas om, sa Flemming. Men kom så går vi in. Vi är klara med den utvändiga delen av obduktionen, så jag kan ge dig en resumé direkt. Louise undrade förvånat över varför kollegan inte var där medan hon höll upp dörren för Åse och de gick in i slussen där gummistövlar och rockar hängde på rad. – Vad vet vi om kvinnan? frågade hon medan hon tog på sig rock och hårnät. – Än så länge inte så mycket utöver att det var en skogs­ arbetare som hittade henne i torsdags förmiddag vid Avnsø på Mittsjälland, berättade Flemming och räckte henne ett grönt munskydd. Enligt likbesiktningen dog hon i onsdags eller under natten till torsdagen. Polisen tror att hon har ramlat eller halkat nerför ett stup på flera meter och landat olyckligt, fortsatte han. I fredags gjorde de en likbesiktning i Holbæk, och tillsammans med distriktsläkaren beslutade polisen där uppe att det skulle göras en obduktion. Och det, tillade han, är naturligtvis för att hon har dött ensam, men också för att vi inte har en aning om vem kvinnan är. Det var därför jag valde att uppgradera obduktionen så att vi får dna. Louise nickade och höll med. Dna och tandkort var alltid första steget mot en identifiering. Det hade varit trevligt om 12 | sara blÆdel


den där Eik Nordstrøm hade dykt upp så att en av dem kunde följa upp hos tandläkaren meddetsamma, tänkte hon irriterat. – Jag vågar nästan med säkerhet säga att det inte är en helt vanlig kvinna vi har att göra med, fortsatte Flemming och berättade att det var tydligt både med tanke på de kläder hon hade haft på sig innan de började och kroppens skick, som hade gåtts igenom under den utvändiga delen av obduktionen. – Eller, det är i alla fall inte en kvinna som har levt ett helt vanligt liv, rättade han sig. – Vi har kört hennes fingeravtryck i systemet, men det gav ingenting, tillade Åse. Jag tänker att hon kanske var utlänning. Flemming Larsen nickade och medgav att det absolut var en möjlighet. – Det står i alla fall klart att hon inte har deltagit i någon form av socialt liv på många år, preciserade han. Du kommer att förstå vad jag menar. Rättsmedicinaren gick före längs den vita plattlagda gången, där obduktionsbåsen låg på rad till höger om dem. I alla prången stod rättsmedicinare böjda över stålbänkar med avsjälade människokroppar, och Louise drog snabbt blicken till sig när hon i ögonvrån såg ett spädbarn på en av dem. – När vi röntgade den avlidnas huvud, innan vi satte igång med obduktionen, framgick det tydligt att det fanns djupa fåror i hennes hjärna, förklarade Flemming. Hon hade helt enkelt ett stort hålrumssystem, så det har inte funnits mycket aktivitet där inne. – Menar du att hon var förståndshandikappad? frågade Louise nyfiket. – Hon var i alla fall ingen ny Einstein. *

de bortglömda

| 13


I slutet av korridoren låg mordsalen. Detta innersta obduktionsrum var dubbelt så stort som de andra båsen, så att det skulle finnas plats för poliser och kriminaltekniker, men det var inrett på samma sätt med stålbänk, en bred vask och skarpa lampor. Louise kunde egentligen inte säga att kvinnan som låg mitt i rummet var ovårdad i betydelsen att hon var smutsig, men välvårdad var hon i alla fall inte. Håret var långt och tovigt, naglarna hade inte klippts på ett tag, men det som var mest iögonenfallande var ett stort ärr som täckte hennes ena kind och drog ner ögat lite, så att hon fick ett sorgset ansiktsuttryck. – Tandläkaren var minst sagt häpen när han var klar med undersökningen, sa Åse medan hon tog fram sin kamera. Han berättade att det är ytterst sällan han får se en uppsättning tänder som är så försummade. Kvinnans tänder är helt förstörda av karies, och de är väldigt skeva. Flemming nickade. – Det har uppenbarligen aldrig skett någon form av tandreglering, och hon har uttalad parodontit i överkäken, rabblade han. Hon har redan tappat flera av sina tänder. Louise hade tagit fram en hög pall som hon drog närmare när Flemming satte igång med den invändiga undersökningen. Organen hade redan skurits ut och lagts på en stålbricka vid vasken. – Vi har att göra med en fullvuxen kvinna, men jag har svårt att uppskatta hur gammal hon är, sa han medan han stod böjd över kroppen. Beträffande det framträdande ärret är jag övertygad om att det aldrig har behandlats. Det är en svår skada av äldre datum. Det kan möjligen också vara fråga om en frätskada. Det sista sa han eftertänksamt, uppenbarligen försjunken i tankar. – Det har inte gjorts någon transplantation, och det måste ha gjort ont så in i helvete när det hände. 14 | sara blÆdel


Louise nickade. Det hade varit hennes första tanke också. – Hon har dessutom ett gammalt ärr vid naveln, det kan vara kvar ända sedan barndomen, och vid något tillfälle har hon brutit ett underarmsben i vänster arm som inte har behandlats. Rättsmedicinaren tittade upp på dem medan han drog den första slutsatsen. – Allt det här säger mig att hon har varit väldigt försummad under hela livet och antagligen levt tämligen isolerat.

Louise betraktade kvinnans fötter. De var märkta av att hon hade gått utan fotbeklädnad. Tämligen långt dessutom, tänkte hon med blicken på de skadade fotsulorna och såren kring vristerna. Flemming vände åter blicken mot kvinnans kropp och fortsatte obduktionen under tystnad tills han efter en stund konstaterade att den avlidna hade brutit sju revben i vänstra sidan vid fallet utför stupet. – Det har samlats två och en halv liter blod i vänstra lungsäcken, upplyste han utan att titta upp. Och lungan har kollapsat. Louise hade tagit fram diktafonen och lagt den så att den spelade in Flemmings genomgång av den avlidna kvinnans kropp. Hela förloppet fotograferades av Åse, som samlade ihop det material som skulle med till Kriminaltekniskt centrum för undersökning. Proverna som Flemming tog under arbetets gång skickades sedan vidare till rättsgenetikerna. När han till slut hade sköljt de inre organen och gått igenom dem i tur och ordning, rätade han på sig och sa till Åse att han var klar. – Utöver de brutna revbenen och blodet i lungsäcken finns det inget tecken på våld, sammanfattade rättsmedicinaren och rullade av sig de tättsittande handskarna. Han slängde dem i sophinken innan han fortsatte: de bortglömda

| 15


– Mitt spontana bud är att hon har dött av de inre blödningarna. Han stod frånvarande och funderade ett ögonblick, sedan tillade han: – En detalj som kanske kan vara intressant är att jag är ganska övertygad om att kvinnan har haft samlag kort före sin död. Louise såg förvånat på honom. – Jag tror att det finns rester av sperma i hennes slida och på insidan av båda låren, förklarade han, men jag måste naturligtvis få det bekräftat, så jag får avvakta svaret på proverna innan jag kan säga det med säkerhet. Det kan ta en vecka. Hon nickade. Det kunde det mycket väl göra när det inte fanns något som tydde på att det låg ett brott bakom dödsfallet. Sedan reste hon sig och gick åter fram och betraktade kvinnans vanställda ansikte. – Om jag har rätt skulle det ju betyda att hon kanske inte har varit så ensam trots allt, sa Flemming innan han gick bort och ringde ner till teknikerna för att tala om att han var klar. – Men ändå tillräckligt ensam för att ingen ska ha haft anledning att efterlysa henne trots att hon varit död i snart en vecka, sa Louise. Hon väntade medan Åse packade ner sin utrustning, och sedan sa de hej då till Flemming, som hade gått bort till datorn i hörnet för att diktera alla detaljerna från obduktionen för sin rapport: kvinnans vikt, organens storlek och de skador som konstaterats. De lämnade obduktionssalen med en nick åt de två rätts­ medicinska teknikerna, som skulle sy ihop liket innan det kördes tillbaka till kylrummet i källaren.

16 | sara blÆdel