INGEN TAR skit!
ingen Tar skit
i de lättkränktas land
David Eberhard
David Eberhard
www.prismabok.se
Av författaren till bästsäljaren ”I trygghetsnarkomanernas land”
ingen Tar skit
i de l채ttkr채nktas land David Eberhard
Av David Eberhard har tidigare utgivits: I trygghetsnarkomanernas land 2006
Prisma Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.prismabok.se Prisma ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2009 David Eberhard och Prisma, Stockholm Omslagsdesign: Lars-Erik Öby Omslagsfoto: Thron Ullberg
Tryckt hos ScandBook AB, Smedjebacken 2009 ISBN 978-91-518-5233-1
”If life seems jolly rotten there’s something you’ve forgotten and that’s to laugh and smile and dance and sing. When you’re feeling in the dumps don’t be silly chumps just purse your lips and whistle – that’s the thing. And … always look on the bright side of life … Always look on the light side of life …” Eric Idle (ur filmen Ett herrans liv)
Erkännande Mycket i boken bygger på resonemang från Ett oskrivet blad av Steven Pinker
Till Linda, som tagit en massa skit fÜr att jag skulle kunna skriva den här boken
INNEHÅLLSFÖRTECKNING Inledning Om de kränkta människorna De kränkta offrens stat Om offentlig upprättelse Om att sätta stopp Om förväntningar Om att sticka ut Det var inte bättre förr Om en stark stat som svar på jante Om livets vedermödor Om kärlek och trygghet Om att rasera Upprättelse till vilket pris som helst Om undantag som gör avtryck Om vardagsproblem Om rättigheter och skyldigheter Om myndigheter och ombudsmän Om kontroll Att överleva motgångar Om arv och miljö Om rädsla Om meningen med livet Om onda cirklar Brist på uppfostran Om vaddering
9 13 19 19 28 32 35 39 39 43 45 48 51 51 59 62 67 77 81 81 87 90 95 101 101
Om skolan och abdikerade föräldrar Om tonåren Den växande överklassen Om att förtjäna det bästa Om pengar Om humor som biter Om kungahuset Om solidaritet Vidskepelse Om det obegripliga Om viktiga vänner och oviktiga fiender Om våra vänner myndigheterna Smittsamma sjukdomsbilder Om mätmetoder Om osynliga fiender Om uppväxt och hämnd Om hur långt ifrån verkligheten vi lever Om den globala världens skräck Förenklingar och konspirationer Om psykoanalys Om queerteori Om kvinnor och män Om myggor och tigrar Om konspirationer Om obegripligheter Avslutning Om provocerande självklarheter och en ljusnande framtid
104 110 115 115 121 129 136 140 147 147 159 165 167 167 169 172 180 186 191 191 204 211 222 225 231 235 235
DE KRÄNKTA OFFRENS STAT Om offentlig upprättelse
Ordet kränkt är idag nyckeln till upprättelse. Inte från den som har förorättat oss, utan genom samhällets försorg. Om man är kränkt kan man ge igen med samhällets makt i ryggen. Därför gäller det att vara först med att bli kränkt, för om man inte hinner först kanske ens motståndare får all sympati. Vi ser det allt oftare i massmedierna. Missbruket av ordet kränkt blir aldrig tydligare än där. Det kan betyda förorättad, sårad, ledsen – men ofta ingenting. Bortsett att den kränkte får utrymme i pressen, för det betyder ju ändå något … Om man googlar ordet kränkt får man drygt 350 000 träffar. Bakom dessa döljer sig allt från ren tortyr till coachingföretaget Communiceras definition på emotionell kränkning: Vi definierar en emotionell kränkning, när personer i vår närhet, avsiktligt eller oavsiktligt inte förser oss med den omtanke, omvårdnad och skydd som vi har rätt till. Enligt en sådan definition kan man bli kränkt av att en ytlig bekant på gatan oavsiktligt inte lagt märke till en och därför inte hälsat. På nätet kan man också följa den hätska debatten om serie figuren Tintins kränkningar av svarta. Man kan läsa att doku 19
såpakändisen Natasha Peyre blivit kränkt av att ett humorprogram sprutat vatten i ansiktet på henne. Och i nätupplagan av Expressen kunde man den 8 januari 2008 i en artikel av journalisten Petter Maaherra läsa: Lärarinna fick trädildo i present av elever Pojkarna hade tillverkat dildon i slöjden och slagit in den i tidningspapper från en porrtidning. De överlämnade den till lärarinnan på Alla hjärtans dag 2006. Effekten av pojkstrecket blev att eleverna polisanmäldes för sexuellt ofredande. Åtal väcktes och ledde till rättegång. I Expressens artikel står det: När pojkarna fattade vad de ställt till med bad de om ursäkt åt lärarinnan, en av dem kom med blommor. Men lärarinnan godtog inte ursäkterna utan polisanmälde händelsen. – Hårdporrbilder och dildos har inget med pojkstreck att göra. Det är en kränkning mot mig som lärare och kvinna, säger hon åt polisen. Listan på allt som folk känner sig kränkta av och anmäler kan göras hur lång som helst. Vi tål inga oförrätter. Och vad värre är kan vi uppenbarligen inte heller hämnas på annat sätt än att offentliggöra eller polisanmäla det vi varit utsatta för. För femtio år sedan hade lärarinnan skickat eleverna till rektorn och sedan hade de säkert inte velat göra fler trädildos under det skolåret. Men utan betygssystem (i vare sig enskilda ämnen eller i ordning), utan mandat att skicka ut eleverna när de stör och utan möjlighet till några disciplinära åtgärder överhuvudtaget, hade lärarinnan i artikeln ingen annan möjlighet än att göra en av två saker: Låta händelsen passera eller polisanmäla. Hon valde fel. 20
Då Sveriges Television visade julkalendern ”LasseMajas Detektivbyrå” 2006 blev det folkstorm; tidningarnas insändarsidor fylldes av utspel av indignerade och kränkta medborgare som ondgjorde sig över att det inte fanns någon tomte med i programmet. Tittare rasade också när filmen En andra chans avbröts strax före slutscenerna. Det var en fråga som upprörde stora delar av befolkningen så till den grad att det blev en förstasidesnyhet den 25 november 2007. En nyhet som inte endast togs upp i lösnummersäljande kvällstidningar utan också i Svenska Dagbladet. På deras hemsida kommenterades följande text av hundratals arga insändare: Fick inte spelas klart Tusentals tittare hade i går bänkat sig för att se filmen ”En andra chans” med Nicolas Cage. Strax före klockan elva inträffade misstaget. Tålmodigt hade kanalens tittare hängt med under alla reklamavbrott för att se slutet av filmen. Men mitt i det gripande slutet avbröts filmen av reklam för att sedan aldrig mer komma tillbaka. TV4 snuvade därmed tittarna på slutet av ”En andra chans”. Växeln blev i går nedringd av arga tittare och i dag diskuterades misstaget i TV4:s morgonsoffa. Peter Lindström, TV4:s kanal- och tablådirektör beklagar felet. – Vi vet inte vad som hände, ett tekniskt fel. Det är fruktansvärt illa och det är klart att många känner sig lurade, säger Peter Lindström. – Jag satt själv och tittade på filmen och det är otroligt störande att inte kunna se slutet. Vi ska nu undersöka felet och se till att det inte händer igen. TV 4 ska nu gottgöra sina tittare genom att reprisera hela 21
filmen den 23/12. Slutet av filmen kan även ses i dag efter nyhetsmorgon och 20.25 ikväll samt även på TV4:s webbsida. Det är kanske inte så konstigt att växeln blev nedringd av arga tevetittare, men är det verkligen en nyhet för en dagstidning att slutet på ett teveprogram inte visas? Och om det nu är en nyhet, är det ett problem? Snart sagt minsta lilla händelse upprör folk så till den milda grad att de anser sig personligen kränkta. Det kan vara alltifrån ett teveprogram till att någon har kört om en på motorvägen. En av mina vänner bevittnade häromåret en fullkomligt surrealistisk scen. Han befann sig i en kinesisk butik i sin hemstad Göteborg. När han väntar på sin tur att bli expedierad får han syn på en synnerligen agiterad och till synes mycket kränkt svensk kvinna i femtioårsåldern. Kvinnan har på sig en cykelhjälm inne i butiken och samtalar högljutt med den kinesiska expediten. – S-märkt, skriker hon. Är lampan S-märkt? – S-märkt? svarar expediten. – S-märkt! Lampan måste vara S-märkt. Det måste du ju begripa! Vad är det här för något? Det var det värsta jag varit med om. De båda fortsätter sin enformiga diskussion under en god stund och min kompis står och skrattar för sig själv. Hela episoden är så parodisk att han inte kan låta bli. Kvinnan däremot blir alltmer surmulen och det hela slutar med att hon förnärmad stegar ut ur butiken. Visserligen kan jag inte svära på att den svenska kvinnan verkligen ansåg sig bli kränkt, men nog illustrerar det hur olika förhållningssätt kan skapa såväl onödiga konfrontationer som meningslösa diskussioner. I trygghetsnarkomanernas tidevarv 22
kan medborgare till och med bli kränkta av att en lampa saknar säkerhetsmärkning. Den kinesiska expediten var dock knappast upprörd, trots att det var hon som fick allt ovett. Sannolikt hade hon varit med om värre. I mitt dagliga jobb träffar jag mängder med människor som faktiskt varit med om betydligt värre saker än att lamporna i butikerna inte är S-märkta. Skulle man fråga dem om vad som krävs för att man ska bli riktigt kränkt skulle svaren låta helt annorlunda. Det är det som är så paradoxalt med att arbeta inom den moderna psykiatrin. Väntrummen och korridorerna svämmar över av personer som vill komma till rätta med sina personliga motgångar men som inte verkar kunna tänka sig att be anhöriga om råd och stöd ens för de mest triviala frågor. Mitt ibland dem sitter samtidigt medmänniskor som gång på gång blivit så misshandlade av livet att det är svårt att förstå för en utomstående. Men det är i allmänhet inte den senare gruppen som klagar. De bär sin erfarenhet med plågat jämnmod alltmedan grannen, vars hund har gått bort, kräver sin rätt att få psykoterapi mitt i natten och vägrar acceptera en väntetid på en timme. Och två rum längre bort sitter en människa som tror att han blir bestrålad av ufon eftersom han är Elvis Presley. Och den killen klagar inte. Han anser sig inte ens sjuk. Massmedierna spär utan tvekan på föreställningen om att vi alla är kränkta. Dels genom att man lättare kommer till tals om man anser sig kränkt – en kränkt människa (i synnerhet om den kränkte kämpar mot en ”elak myndighet”) är ju en ”bra story”, dels spär massmedierna ofta på känslan av att vi alla är kränkta genom att förstora den utsattes känslor och därmed få en ännu bättre ”nyhet”. Jan Guillou pryder tidningen Expressens framsida den 23 augusti 2007. Rubriken lyder: 23
Guillou kränkt av säkerhetsvakt på flygplats ”Han tog mig på snorren” Frågan är om Jan Guillou verkligen blev kränkt. Inne i tidningen berättar han snarare att han blev arg. Han säger på presskonferensen inför TV-programmet ”På spåret”: ”Jag började bli irriterad och då trappade han upp och gav mig olika hotelser och tog mig på snorren” (…) ”Jag blev förbannad och då bara hånflinade han” Ingenstans står det att Jan Guillou verkligen kände sig kränkt. Förbannad – absolut, men kränkt – nej. Detta är ett av otaliga exempel på att man inom massmedierna, liksom i psykoanalysen, använder en urvattnad betydelse av ordet kränkt. Och så sprids den definitionen snabbt. Människor upplever sig kränkta av allt svagare skäl, vilket i sin tur leder till att journalisterna rapporterar om det allt oftare. Så uppstår en norm som säger att det är okej att känna sig kränkt för allt möjligt, och då börjar journalisterna dra sina egna slutsatser. Och vad är mer naturligt än att Jan Guillou skulle bli kränkt av att en säkerhetsvakt på flygplatsen tafsar på hans könsorgan. Han måste ju bli kränkt för sådan är normen – alldeles oavsett om han blev det eller inte. När man på detta sätt vidgar begreppet uppstår problem inom såväl psykiatrin som alla andra samhällsinstanser. För är man kränkt förväntas man ju faktiskt agera. Kanske till och med att anmäla någon för trakasserier. Så risken är att våra ombudsmän får fler och fler ärenden av mindre och mindre dignitet. En förklaring till dagens överanvändning av ordet kränkt är alltså att ordets betydelse har förskjutits. Det handlar inte längre om rena övergrepp utan om att människor – som i Jan Guillous fall – blir förbannade eller ledsna eller känner andra betydligt 24
mer normala och hanterbara känslor. Tyvärr är det dock inte hela förklaringen. Jag vill mena att en av de viktigaste orsakerna till att folk beskriver sig som kränkta är att de faktiskt känner sig kränkta. Detta trots att känslan inte borde uppkomma av de minimala trauman som de påstått kränkta blivit utsatta för. Sportmissbrukare kränkt av trailer I SvT-trailern för kanalens vintersportsatsning (vintern 2007–2008, förf. anmärkning) skryter anonyma sportmissbrukare om hur många dagar de klarar sig utan sport. Kränkande anser sportberoende Anders Andersson7 och menar att kanalen skämtar om ett handikapp. SvT:s sportchef menar att trailern är gjord med värme.8 Människor blir också kränkta när de ställs inför konsekvenserna av val de själva gjort, men där resultaten inte blivit som man tänkt sig. I dagens samhälle har vi tutat i alla att de kan bli vad de vill. Alltså ska vi alla ha samma förutsättningar. Dogmen blir att den som exempelvis lyckats bli läkare, civilingenjör eller advokat, blev det enbart för att han eller hon var plugghäst på högstadiet, inte på grund av en särskild begåvning. I en sådan miljö är en reaktion som denna inte särskilt förvånande: Dyslektiker kränkt – lärarna förstår inte En dyslektiker på psykologprogrammet känner sig kränkt. Lärarna förstår inte vad hon skriver och klagar på språkfel. Nu anmäler hon skolan till Handikappombudsmannen. Den aktuella studenten har redan pluggat flera år på universitetet (…) Hon har också fått hjälp genom att hon fått 7 Mannen heter egentligen något annat (förf. ändring). 8 Aftonbladet text-tv 15 december 2007
25
mer tid på sig att göra tentor och extra handledning, plus fler hemtentor. Men trots det känner hon sig diskriminerad – lärarna förstod inte vad hon skrev i en tenta för ett drygt år sedan. (…) När studenten sedan ifrågasatte det betyget (Underkänt, förf. anmärkning) ifrågasatte studierektorn hennes val av planerat yrke eftersom man måste skriva mycket som psykolog.9 Episoden får mig att tänka på mitt eget yrkesval. Som yngre hade jag drömmen att bli fotbollsproffs. Så här i efterhand kan jag ju tycka att jag gav upp lite för lätt. Visserligen orkade jag inte träna efter att jag flyttade till Lund vid tretton års ålder. Visserligen hade jag inte tillräckligt mycket talang oavsett om jag fortsatt att träna. Men rättigheten då? Vi har ju alla rätten att bli vad vi vill. Jag borde klagat på Svenska Fotbollförbundet när jag sedan som artonåring åter började spela fotboll (i division sex). Varför fick inte jag spela i landslaget? Förr blev man känd för att ha åstadkommit något. Nu räcker det med att vara kränkt. Känslan delas av en fjärdedel av befolkningen – och även statsministrar är det.10 Så lyder ingressen till en artikel av Fredrik Kullberg i ICA-kuriren. Han beskriver sedan ett stort antal exempel på vad man i det moderna Sverige blir kränkt av. Barn blir kränkta av att en schacktävling som de tränat inför en hel höst blir inställd. Schlagersångerskan Kikki Danielsson blev kränkt av viktmobbning, en känd vissångare blev kränkt när dennes tv-show lades ner och Carola Häggkvist 9 Expressen, Petter Maaherra 23 april 2008 10 ICA kuriren, Fredrik Kullberg februari 2007
26
blev kränkt av att en tv-kanal visade när hon talade i tungor. I artikeln intervjuas också konstnären Magnus Bärtås som i tolv års tid samlat ihop 1200 tidningsurklipp om kränkta människor. Han ser den ökande frekvensen av upplevda kränkningar som ett tecken på välstånd. En tolkning jag är benägen att hålla med om. Såtillvida anknyter den moderna människans känsla av att vara förfördelad till det fenomen jag beskrev i boken I trygghetsnarkomanernas land (Prisma 2006): den moderna människans överdrivna och stundtals patologiska vilja att söka trygghet och säkerhet. Man kan tycka att en stor del av problemet faller tillbaka på massmedierna och att det bara handlar om att söka sensationer. Naturligtvis är rubriken Moralkakorna är kränkande11 i Britta Svenssons krönika smaskigare än om det hade stått Äntligen får mellanstadieelever gratis vaccin mot livmoderhalscancer, vilket sanno likt skulle ha gett en sannare bild av vad den förvägrade mellan stadieelevens mamma och pappa faktiskt kände. Nämligen lättnad över att äntligen kunna vaccinera barnen och något irriterad och missmodig över att staten inte sanktionerat detta tidigare. Men även om diverse olika skribenter eller intervjuoffer känner missmod eller i andra sammanhang upplever en känsla av att bli trampade på, kan man ofta konstatera att någonting inte stämmer. Borde den som säger sig vara kränkt egentligen vara ledsen överhuvudtaget? Även om man använder en extremt snäv definition av kränkt och kallar allting annat för olust, finns det anledning att fråga sig om det inte är väl lätt att känna sig stött för saker. Ordet kränkt är ett synnerligen starkt ord som egentligen inte borde användas annat än i sammanhang då någon blivit mycket grovt förnedrad. Med ett historiskt perspektiv på mänskliga umbäranden kan man inte annat än skratta åt allsköns oförrätter nutidens medborgare anser sig vara utsatta för. 11 Expressen, Britta Svensson 27 februari 2008
27