9789132159909

Översättning Carla Wiberg

Blaodsbarn.indd 3

11-06-13 12.20.56

1 De första intrycken var grått ljus, ingen smärta och vissheten att han var död. Ett uppehåll. En skiftning från grått till guld.

Smärtan var borta men något annat var närvarande. Och med det följde … tvivel.

Det här var inte döden. Men det var inte heller liv. Det var något som han inte kände igen, och den närvaro han hade anat var nu en skepnad, en tveklöst bestämd gestalt i detta obestämda. Ännu ett uppehåll. Vem eller vad som gjorde uppehållet viss­ te han inte – han själv eller skepnaden. Kanske båda. Han kände på sig att den var medveten om honom. Mer ljus, en djupare guldton: varken behagligt eller obehagligt, bara guld.

Sedan en röst. ”Det är en kille på typ femton år.”

Ett minne glimmade till. Inget minne av rösten – han hade ingen aning om vem det kunde vara, förutom att det var en tjej – utan ett minne av honom själv. En kille på typ femton år. Det hade han glömt. Men han fick inte tid att grubbla, för nu sa tjejen något mer. ”Jag känner ingen puls.”

Det var något med hennes röst som han gillade, något mu­ sikaliskt. Det tog honom en liten stund att upptäcka att det där

9

Blaodsbarn.indd 9

11-06-13 12.20.56

gjorde starkare intryck på honom än den plötsliga insikten att han hade haft rätt från början: han måste vara död i alla fall.

Ny paus, och nu förstod han. Hon pratade i telefon. Uppe­ hållen betydde att hon lyssnade på den hon talade med. ”Ja”, sa hon. ”Jag har lagt honom på sidan.”

Samma musikaliska röst. Han undrade vem hon var, hur hon såg ut, hur gammal hon var. Kanske var hon en kvinnlig motsvarighet till honom själv: en tjej på typ femton år. Det lät så. Inte för att det spelade någon roll. Han var ju död.

Nu sa hon något om ett träd. ”En stor lönn. Det går inte att ta fel på den. Den står vid avtagsvägen till Havensmouth.” Tystnad. Sedan: ”Nej, det gick inte.”

Vad var det som inte gick? undrade han, och det svarade hon snabbt på. ”Jag har försökt. Jag har kört mun-mot-mun och tryckt på bröstkorgen, men ingenting hjälper.”

Tystnad igen. Han lyssnade till den, medveten om att hon fanns helt nära, fast det enda han såg i havet av guld var hennes skugga som flöt på ytan. Det var inget mänskligt med den, bara det svaga ljudet av rösten som svävade helt underligt över den.

Nu uppfattade han ett nytt ljud någonstans ovanför sig.

Fågelsång.

En enda fågel, såvitt han kunde bedöma, men en skicklig sångare. Den drillade virtuost och han lyssnade, och undran vällde upp i honom som en flodvåg. Han anade en flod av min­ nen också, men de var otydliga – ord och bilder som rörde sig för snabbt. Han klamrade sig fast vid fågelsången.

Fågel, sa han sig. Då frågade hon: ”Hör du den?”

10

Blaodsbarn.indd 10

11-06-13 12.20.56

En förändring i rösten, en ny riktning. Nu var det honom hon vände sig till. ”Du sa ’fågel’. Hör du den?”

Han lyssnade till sången, märkte att guldet rörde sig, såg att diset lättade, kände en plötslig tyngd inom sig. Han spanade i det skiftande ljuset, sökte efter den främmande gestalten, och där var den – något av en paradox, mörk och ljus på samma gång, snarare en vålnad än en människa. ”Ser du mig?” frågade hon.

Men han hade tappat bort henne. Nu var hon försvunnen i guldet igen. Hon sa något mer. ”Han lever. Jag hörde att han sa nåt.”

Telefonen igen. ”Jag hörde honom, helt klart”, sa hon.

Lång tystnad den här gången. Nu hördes inte ens fågeln. Han försökte tänka, försökte förstå, men ingenting hängde ihop. En tjej på typ femton år, sa han sig. En tjej på typ femton. ”Nu gjorde han det igen”, sa hon plötsligt. ”Jag hörde det.

Han sa nåt om en tjej. Precis som om han pratade med nån.”

Men det blev han bara ännu mer förvirrad av. Han hade inte hört att han sa något högt, hade inte känt att munnen rörde sig och ingen annan del av kroppen heller – han hade över huvud taget ingen känsel i kroppen. Såvitt han kunde uppfatta var han bara en tanke. Minnet av en kille. Den enda mänskliga röst han hade hört dittills var hennes, och här kom den igen: ”Han sa nåt om en tjej, det är säkert.” Ett nytt uppehåll, och sedan: ”Nej, fortfarande ingen puls. Jag har kollat den hela tiden medan vi har pratat.”

Det har du inte alls, tänkte han. Det skulle jag ha känt. ”Nu sa han nåt mer!” sa hon. ”Det hörde jag. Han sa: ’Det

11

Blaodsbarn.indd 11

11-06-13 12.20.56

har du inte alls.’ Han försöker kommunicera.” På nytt ändrade rösten riktning och han förstod att hon vände sig till honom igen. ”Hör du mig?”

Ja, ja, tänkte han, och den här gången hörde han sina egna ord. ”Ja, ja.” ”Jag visste väl det!” Samma musikaliska röst. ”Känner du det här?”

Något varmt, något mjukt. ”Hand”, mumlade han. ”Ja. Min hand om din handled. Försök öppna ögonen.”

Han hade trott att de var öppna – men nej, hon hade rätt.

Han måste ha blundat och sedan glömt bort det. Han slog upp ögonen igen. Blicken mötte fortfarande guld, skuggor som gick i ett med varandra, och nu såg han hennes gestalt igen, eller någon del av den. Han kunde fortfarande inte urskilja ansiktet eller dragen, bara hennes spöklika konturer när hon böjde sig över honom.

Men nu började de andra sinnena fungera. Han kände varm luft mot huden, märkte att skymningen föll över honom. Han såg silhuetten av ett träd, hörde fågeln högt där uppe. Plötsligt blev han ivrig. Han skulle överleva. Han skulle klara sig!

Då förändrades allt.

Först kom smärtan. Den forsade fram genom honom som en tidvattensvåg och skingrade tankar, förhoppningar, känslor.

Sedan mörkret. Det släckte allt som fanns kvar. Han hörde att hon skrek i telefonen. ”Fort! Han är på väg bort igen!”

Mer smärta, mer mörker, fler skrik från henne. ”Vad ska jag göra? Vad ska jag göra?”

Men det fanns inget som hon kunde göra. Det visste han.

12

Blaodsbarn.indd 12

11-06-13 12.20.56

Mer smärta – skarpa, obarmhärtiga kramper som verkade nå in överallt. Men så upphörde de plötsligt, och nu upplevde han något nytt: en kväljande skälvning djupt inom sig.

Han anade vad som skulle komma och höll emot, men det hjälpte inte. Han hade inga krafter kvar, orkade inte kämpa emot. En ny skälvning. Något rörde sig inom honom, och det var inte kroppen. Han hatade den där känslan. Den var nästan värre än smärtan. På nytt försökte han stå emot.

Det gjorde ingen skillnad. Rörelsen fortsatte, blev snabbare.

Nu gled han genom mörker, uppfattade inget annat än ljud: hennes gråt, fågelsången, motorbuller – avlägset men hela tiden starkare och starkare – och så hennes röst igen. Den var nära och lät enträgen, och han visste att det var honom den talade till. ”Förlåt.” Hon nästan gnällde fram det. ”Förlåt, förlåt.”

Han ville svara, säga något – vad som helst – men fick inte fram några ord, och det kom inget mer från henne. Nu hörde han bara fågeln, och motorn, och så … mansröster. ”För fan, han har ingen puls!” ”Var är tjejen?” ”Ingen aning. Hon måste ha stuckit.” ”Jag hämtar grejerna.”

På nytt försökte han säga något, men det kom inget nu hel­ ler. Rösterna hade redan börjat bli svagare. Han hörde dem ett par sekunder till. Sedan var de borta. Och likaså fågelsången, motorljudet, allt. Han svävade i en värld där han varken hörde eller såg.

Då framträdde någonting i mörkret.

En ljusglimt, som om en gardin hade dragits undan, och plötsligt såg han vägen nedanför sig, trädet, fågeln högt uppe

13

Blaodsbarn.indd 13

11-06-13 12.20.56

i kronan – en knubbig taltrast – och långt där nere vid trä­ dets rötter en ambulans och två män som böjde sig över en kropp.

Hans egen.

Men han var redan på väg bort från dem, upp, upp, upp, och mörkret slöt sig om honom igen – inte samma mörker som förut utan djupblått som havet. Han stirrade ut i det. Det var vackert, men han visste att han måste stå emot. Fast det var lika omöjligt som förut. Havet sög in honom.

Den här gången gjorde han inga försök att kämpa emot. Han visste att det inte var någon idé. Det enda han kunde göra var att hålla fast vid de minnen av sig själv han hade kvar – en kille på typ femton år, en kille på typ femton år – och den bilden svävade med ett tag. Sedan bleknade den bort och färgerna skiftade igen.

Mörkare blått, sedan svart, sedan en rödaktig dimma … och därmed försvann allt utom rädslan. Stora klumpiga skepnader trängde sig fram i dunklet. Han hade ingen aning om vad de var. När han försökte skrika åt dem hördes inte ett ljud. Skep­ naderna antog fastare former, blev tydligare, fick skuggor som klarnade till ansikten.

Så många att de inte gick att räkna. De trängde sig nära: hemska, förvridna varelser som stirrade på honom med in­ sjunkna ögon. Han fäktade med armarna, försökte hålla dem ifrån sig. De trängde sig på, kvävande nära … och så föränd­ rades allt igen.

En tumlande virvel av smärta, ett ryck, en skakning. Sedan strömmade han bakåt och färger rusade förbi ovanför honom – rött blandat med svart och sedan blått igen – och plötsligt såg han rakt på ett ansikte.

14

Blaodsbarn.indd 14

11-06-13 12.20.56

En tjej på typ femton år, med svart hår och blå ögon som stirrade så stort att de var som själva havet. Han betraktade henne och försökte förstå vem hon var. Någonting i hans medvetande sa honom att det inte var hon som hade ringt efter ambulansen. ”Vem är du?” kände han att han sa.

Hon svarade inte, bara iakttog honom med ögon som blev större och större. Han hoppades att hon var vänligt inställd.

Hon var vacker men skrämmande. Nu började hon försvinna.

Han ansträngde sig för att hålla kvar bilden av henne, men det gick inte. Hon gled bort … eller också var det han som gjorde det.

Någonting snuddade vid honom – något fast, lätt, envetet.

Han anade att det kom från henne, men han fick inte tid att tänka. Nu var han snabbt på väg bort från henne, och havet slukade honom på nytt.

En ny beröring … en till … och plötsligt förstod han. Hon kämpade för honom, försökte dra honom tillbaka. Den här gången kämpade han själv också. Han visste vart havet ledde och han ville inte dit igen.

Men han hade inga krafter kvar. Mot sin vilja rusade han bort från henne, genom det blå, genom det svarta, in i det rödgrumliga. Det slöt sig om honom på nytt, kvävde ljuset. En tunnel öppnade sig framför honom. Skuggansiktena trängde sig på igen. ”Bort med er”, muttrade han. ”Bort.”

De klamrade sig fast vid honom och gapade. ”Håll er undan”, bönföll han.

Munnarna gapade större och större, och så hörde han ett skrik. Det lät som om det kom inifrån honom – men han viss­

15

Blaodsbarn.indd 15

11-06-13 12.20.56

te att det var hon med de blå ögonen som skrek. Och inte av rädsla. Det var en order. ”Kom tillbaka!” befallde hon.

En våg av smärta vällde fram genom honom och skingrades till ingenting. Skuggansiktena försvann och tunneln med dem, men det grumliga blev kvar – fast nu var det ett tomrum, ett ofantligt rött tomrum som han svävade i. För övrigt återstod inget annat än ljudet av en fågel som sjöng någonstans långt borta.

Och nu gled det också bort.

16

Blaodsbarn.indd 16

11-06-13 12.20.56

2 ”Will”, sa en röst.

Ordet hängde framför honom. Han hade ingen aning om vad det betydde. Mörkret slöt sig om det som andetag. En an­ nan röst sa: ”Är det som jag inbillar mig, eller har högra ögat öppnat sig lite?”

En tredje röst: ”Svart hår, blå ögon.” ”Hörde ni?” Den första rösten igen, starkare, närmare. ”Han sa nåt!” ”Jag hörde det”, sa den andra rösten. ”Will … ser du oss?

Hör du oss?”

Han försökte tänka. Rösterna lät snälla men han kände inte alls igen dem. Den första var en man, den andra en kvinna.

Den tredje hade tydligen varit hans egen, fast han inte kom ihåg att han hade sagt något. Han kom inte ihåg något alls … förutom … ”Svart hår, blå ögon”, hörde han att han sa. ”Will?” sa mannen.

Varför kallade de honom Will? ”Svart hår, blå ögon”, sa kvinnan. ”Det var det han sa.” ”Han menar väl nån i personalen”, sa mannen. ”Antagligen

17

Blaodsbarn.indd 17

11-06-13 12.20.56

Philippa. Han måste ha öppnat ögonen och sett henne.” ”Philippa!” ropade kvinnan.

Steg. Sedan en annan kvinnoröst. ”Har det hänt nåt?” ”Han pratar”, sa mannen. ”Och nån gång måste han ha öpp­ nat ögonen. Han har beskrivit dig. Titta på högra ögat. Visst är det mer öppet än förut!” ”Jag vet inte riktigt, mr Bly.” ”Men han har beskrivit dig.” ”Är det säkert?” ”Ja. ’Svart hår, blå ögon’, sa han. Julie hörde det också. Visst gjorde du det!” ”Jo”, sa den första kvinnorösten. Det blev tyst en liten stund.

Sedan: ”Will, hör du mig? Det är mamma. Och pappa är också här. Om du klarar av att öppna ögonen så ser du oss.”

Han försökte säga något, göra något, men det var som om ingenting fungerade. Det var bara mörkt.

Will.

Det sa honom ingenting. Det gjorde inte ”Bly” heller, och inte de där människorna. De menade väl, det märktes, men de var inte mamma och pappa. Mamma och pappa var inte alls som de där båda. Mamma och pappa var …

Han blev osäker.

Mamma och pappa var …

Men det var ingen idé. Han kom inte längre ihåg vad mamma och pappa var. Han kände på sig att de fanns. Men hurdana de var visste han inte. Han letade i minnet efter deras ansikten.

Ingenting dök upp. ”Vi är här, Will”, sa mannen. ”Vi är här hos dig. Du har varit med om en olycka och legat i koma, men du kommer att bli

18

Blaodsbarn.indd 18

11-06-13 12.20.56

bra igen. Du kommer att klara det här. Och mamma och jag ska hjälpa dig.”

Bilden kom tillbaka, den enda bild han kom ihåg.

Svart hår, blå ögon – och nu ett svagt ljus som spred sig som tidvatten. ”Nu öppnar han ögonen”, sa mannen.

Och plötsligt fanns de där: mannen, kvinnan, sjuksköter­ skan med svart hår och blå ögon. Tre ansikten. Tre främmande människor. De log mot honom.

Han visste inte om han log mot dem. Just nu var han inte säker på någonting. Han stirrade på dem en liten stund innan han sakta blev medveten om resten av omgivningarna: väg­ garna och taket i sjukhusrummet, sängen, stolarna, apparaterna som pep och blinkade strax bredvid.

Hon som hette Julie tog hans hand. ”Will”, sa hon lågt. Ögonen fylldes av tårar. ”Tänk att du har kommit tillbaka till oss!”

Mannen böjde sig framåt. ”Du ska inte känna dig tvungen att säga nåt. Du måste vara väldigt förvirrad.” ”Ligg bara tyst, om du vill”, sa kvinnan.

Han stirrade på dem. De tog tydligen för givet att han hette Will, att han visste vem han var och vilka de var. Han märkte att sköterskan iakttog honom noga. ”Will”, sa hon plötsligt till honom, ”vet du vilka de här män­ niskorna är?” ”Det är klart att han gör”, sa mannen.

Sköterskan böjde sig över honom. ”Minns du din mamma och pappa? Minns du vem du är?

Minns du nånting alls?”

19

Blaodsbarn.indd 19

11-06-13 12.20.56

”Svart hår, blå ögon”, sa han.

Det kom utan ansträngning. Han hörde orden tydligt. Skö­ terskan rynkade pannan. ”Är det mig du beskriver? Mitt hår och mina ögon? Eller nån annan?”

Det var inte sköterskan. Så mycket visste han. Hon kastade en blick på de båda andra. ”Att döma av hans ansiktsuttryck så tror jag inte att han menar mig. Det kanske är nån som har med olyckan att göra.

Föraren, kanske. Eller flickan som ringde efter ambulans och smet därifrån.”

Flickan.

En ny bild dök upp i huvudet. En tjej … nej, två tjejer. Två stycken, utan tvekan: den som han hade hört men inte sett – det måste vara henne de pratade om – och så den andra …

Hon som var vacker och skrämmande. Hon med det svarta håret och de blå ögonen.

På nytt vände han blicken mot de tre ansiktena. Hon som hette Julie grät fortfarande. Plötsligt fick han lust att ge henne något. Han kramade hennes hand. ”Will”, sa hon.

Hon kysste honom mjukt på kinden, lät sin egen kind vila mot den. ”Ta det lugnt nu, Julie”, sa mannen. ”Inte för mycket på en gång.”

Kvinnan drog sig undan en liten bit. ”Jag hämtar doktor Paige”, sa sköterskan och gick. ”Will”, sa mannen, ”jag förstår att det känns väldigt konstigt, men … kan du ge oss nåt slags tecken, nåt som visar om …”

Han tvekade. ”… om du vet vilka vi är?”

20

Blaodsbarn.indd 20

11-06-13 12.20.56

”Chris”, sa kvinnan, ”fråga inte om det.” ”Vi måste få veta.” Mannen sneglade på henne och vände tillbaka blicken. ”Will … Kan du … kan du visa oss det på nåt sätt?”

Han kände att han rörde lite på huvudet. Kvinnan flämtade till. ”Chris!” ”Ta det lugnt, Julie.” ”Han känner inte igen oss!” ”Julie …” ”Han skakade på huvudet. Han vet inte vilka vi är!” ”Såja, såja.” Mannens röst lät lugn, men han verkade osäker på vad han skulle göra. Kvinnan tittade bort och bet sig i tum­ men. Mannen lade handen på hennes axel, men hon skakade av sig den. Han vände sig mot sängen igen. ”Will … det ordnar sig. Det kommer tillbaka, alltihop. Det tar lite tid, bara.” ”Ja!” Kvinnan vände tvärt på huvudet igen. ”Han har rätt.

Det bara …” Hon andades ryckigt. ”Det tar bara lite tid. Snart är du bra igen.”

Han såg på dem och visste inte vad han borde känna. På sätt och vis ville han att de skulle gå därifrån så att han fick tänka, men på samma gång ville han att de skulle stanna kvar.

Han tyckte om dem. De var snälla. Det var bara det att han inte kände dem. Kvinnan lugnade sig lite och smekte honom över håret. ”Det kommer tillbaka”, viskade hon.

Han gled undan med blicken. ”Svart hår, blå ögon”, mumlade han. ”Det kanske är föraren han menar”, sa mannen.

21

Blaodsbarn.indd 21

11-06-13 12.20.56

Kvinnan sa ingenting. ”Will”, sa mannen, ”trötta inte ut dig. Men när du är redo, när du känner att du orkar, så försök komma ihåg.” Han gjorde en paus. ”Du har blivit påkörd eller överkörd. Det är i alla fall vad polisen tror. Ingen vet riktigt säkert. Du har blåmärken på ryggen och huvudet. Det ser ut som en smitningsolycka, men vi vet inte vem som gjorde det eller hur det gick till. Så om du kan minnas nåt … av föraren, kanske. Kan det vara den som körde på dig som hade svart hår och blå ögon?” ”Eller var det flickan?” sa kvinnan.

Han såg från den ena till den andra. Tankarna stod stilla, munnen rörde sig inte heller. ”Det var en flicka där, Will, och hon räddade nog livet på dig.

Du låg strax intill ett träd vid avtagsvägen till Havensmouth.

Hon fick fram din mobil och ringde efter ambulansen, men hon vägrade uppge sitt namn eller säga nåt om sig själv. Och när ambulansen kom fram hade hon försvunnit. Det är därför polisen vill ha kontakt med henne. Hon kanske vet nåt om vad som hände.” ”Chris”, sa kvinnan. ”Vi tröttar ut honom.” ”Förlåt, Will”, sa mannen. ”Jag tänkte mig inte för.”

Kvinnan böjde sig över sängen igen. ”Du orkar inte med det här än, lilla gubben … eller hur?”

Nej, instämde han inom sig, det gjorde han inte. Men det de sa hade tvingat fram nya bilder i huvudet: avtagsväg, mobil, träd …

Ett träd, ja. En lönn. Och något annat, något som han inte kunde placera. Han försökte locka fram bilder ur det nära för­ flutna: avtagsvägen, trädet – och så kom den. Det var en fågel som sjöng också. Han hade sett en skymt av den uppe i trädet,

22

Blaodsbarn.indd 22

11-06-13 12.20.56

och så hade det blivit mörkt, och sedan hade han sett tjejen.

Och skuggansiktena.

Nu hörde han steg i korridoren. Mannen och kvinnan tittade nervöst på varandra. Sedan böjde de sig snabbt framåt båda två, som drivna av samma impuls. ”Will”, sa kvinnan med låg röst, nästan förtroligt. ”Jag vet att du känner dig vilsen, men … vi är din mamma och pappa, och du heter Will, och när vi får hem dig ska vi bevisa det för dig. Vem du är och vilka vi är.” ”Vi ställer upp för dig”, sa mannen. ”Vi ska hjälpa dig att börja lita på oss igen.” ”För vi förstår att du inte gör det nu”, sa kvinnan.

De hade fel, tänkte han. Det gjorde han visst. Han kunde till och med föreställa sig att han skulle kunna älska dem en vacker dag. Han visste bara inte vilka de var. Stegen kom närmare. ”Will”, sa kvinnan. ”Vill du hjälpa oss med en sak? Skulle du vilja … jag menar … även om du inte tror att vi är din mamma och pappa …” Hon tvekade. ”Kan du tänka dig att låtsas att vi är det?”

Han såg på dem, såg rädslan i deras ansikten. ”Ja”, svarade han.

23

Blaodsbarn.indd 23

11-06-13 12.20.56

3 Långa dagar, ännu längre nätter. Besök av mamma, pappa, sjukhuspersonalen, polisen: namn och ansikten som kom och gick. Någon sorts samtal, långa rader av meningar som inte betydde något och inte ledde någon vart, och från hans sida oftast tystnad. Orden hade kommit strömmande i huvudet igen, men nu när de fanns där upptäckte han att han inte hade någon större lust att använda dem.

Utan minne verkade de meningslösa.

Inte för att alla minnen var borta. Det verkade som om han kände till en hel del. Han visste vad en stol var för något, och ett bord och en säng. Han kunde tvätta sig själv och äta själv och knyta skorna. Men hans egen historia var borta. Han sökte efter den inom sig – vem han var, var han hade kommit ifrån, vad han hade gjort, vilka människor som fanns i hans liv – men fann bara ett tomrum.

Det blev ännu värre av sömnbristen. Som mest kunde han sova två tre timmar per natt, och inte ens det gav någon lindring, för skuggansiktena som hade förföljt honom förut kom nu till honom i drömmen. Det bultade i huvudet där blåmärkena satt.

Han kämpade sig igenom fem dygn … sex, sju, åtta. ”Will?”

24

Blaodsbarn.indd 24

11-06-13 12.20.56

Mammas ögon såg på honom. De verkade bleka trots att morgonsolen snuddade vid hennes ansikte när den lyste in i sjukhusrummet. ”Nu är det dags, vännen”, sa hon.

Han stirrade på henne och upptäckte plötsligt att han var påklädd och stod bredvid sängen. Av någon anledning hade han glömt bort att han skulle åka hem i dag. Pappa stod i närhe­ ten och såg på honom med tre personer ur sjukhuspersonalen strax bakom sig. ”Började tankarna vandra nu igen, Will?” sa han. ”Ja.” ”Är du säker på att du orkar med det här?”

Han nickade. Han var bergsäker, tusen gånger om. En natt till på sjukhuset skulle göra honom galen. Han hade bara glömt bort sig ett ögonblick … igen. ”Jag är klar”, sa han och vände sig till personalen. ”Tack.”

Philippa log. ”Lycka till.”

Tafatta avsked. Sedan hasa genom korridoren, ut ur sjuk­ husbyggnaden, ut på parkeringen. ”Det här är vår bil”, sa mamma. ”Känner du igen den?”

Han skakade på huvudet. ”Det gör inget”, sa hon och öppnade den främre passage­ rardörren. ”Sitt här, du, så sitter jag bak.”

Han klev in, stängde dörren och satt där, stum. Mamma och pappa satte sig också i bilen. Han såg på dem, medveten om att de ville att han skulle säga något. ”Tack”, sa han.

Det lät lika stelt som det hade gjort när han tackade sjuk­ huspersonalen, och han visste att det inte var vad mamma och

25

Blaodsbarn.indd 25

11-06-13 12.20.56

pappa ville att han skulle säga. Men mer klarade han inte av just nu. Pappa satte på sig bilbältet och vände sig till honom. ”Will …?”

Will såg på honom. ”Bältet”, sa mamma bakom honom.

Han tittade ner på det. Ännu ett förvanskat minne. Han hade så många nu, fler än han kunde räkna, och för varje dag blev de fler: minnen av att öppna, stänga, sätta på, stänga av.

Hur man gjorde.

Varför kom han ihåg hur man gjorde, men inte människor, platser, vem han var? Han stirrade på bilbältet, och plötsligt hatade han det. Han visste precis hur det fungerade, och det kändes sjukt att det var så välbekant när mamma och pappa fortfarande var helt främmande.

Men de var hans mamma och pappa. Det hade de bevisat för honom. De hade tagit med sig en hel resväska full med fo­ ton och dokument och andra saker till sjukhuset. De var hans föräldrar. Pappa var privatlärare i matte, mamma i engelska.

Båda jobbade hemifrån.

Och själv var han Will.

Eller rättare sagt William Edward Patrick Bly, som det stod i passet. Han bodde i en villa som hette The Four Winds i den lilla badorten Havensmouth men hade inget minne av någondera.

Kanske skulle han känna igen både Havensmouth och huset när han fick se dem. Fast det tvivlade han på.

Utan ett ord satte han på sig bältet. ”Bra”, sa pappa och startade motorn.

De körde ut från sjukhusparkeringen och vidare in i stan.

Will stirrade på gatorna som gled förbi utanför rutan. Det här var inte Havensmouth, hade mamma sagt. Det var en annan

26

Blaodsbarn.indd 26

11-06-13 12.20.56

stad, en större stad med ett sjukhus som var bättre rustat att vårda patienter som låg i koma.

Han såg inget som verkade bekant. Den förre Will måste ha känt igen sig här, och om denna försvunna person någonsin kom tillbaka så skulle stan säkert också göra det. Men än så länge var den ett främmande land.

Den såg mysig ut i alla fall. Stenlagda gator, gamla hus, en kyrka, ett salutorg, en känsla av liv och rörelse utan jäkt. Han försökte komma ihåg vad stan hette – det hade mamma sagt så sent som i går, eller var det i förrgår? Men namnet dök inte upp. Han spanade efter någon vägskylt. ”Hur är det, Will?” sa mamma i baksätet. ”Bra”, sa han, och så: ”Stan …” ”Vad då, raring?” ”Vad … heter … stan?” ”Newton Barnet”, svarade hon. ”Det sa jag häromdan, minns du väl.” ”Ja.” ”De körde dig till Newton Barnet därför att sjukhuset är större här.”

Han sa ingenting. Mamma rörde vid hans axel. ”Ge det tid, bara.”

De åkte tvärs igenom stan och ut i andra änden. Han såg sig omkring igen, hoppades att få se något som han kände igen.

Men det kändes fortfarande som ett främmande land – inga hus längre, bara en lång uppförsbacke medan vägen blev smalare, barrskog på båda sidor, och så småningom planade marken ut, skogen glesnade och en slätt bredde ut sig framför dem.

Han betraktade den medan de susade fram: ett vidsträckt öppet landskap med grönt gräs, böljande vidder till vänster och

27

Blaodsbarn.indd 27

11-06-13 12.20.57

långt borta till höger en antydan till blått som skymtade över marken och gick i ett med himlen. Pappa nickade ditåt. ”Havet ligger däråt”, sa han.

Will stirrade.

Havet. Han försökte se det för sin inre syn. Vad ordet hav betydde hade han fullt klart för sig, men deras hav – sitt eget hav – kunde han inte föreställa sig. Annars var havet lätt att tänka sig, fast varje gång han gjorde det nu för tiden tänkte han på den där tjejens ansikte.

Havet kanske hade samma blå färg som hennes ögon. Det visste han inte. Ibland verkade hon så nära trots att han inte såg henne. När skuggansiktena dök upp i drömmen kände han att hon var med, och så var det en sak till som han hade kommit ihåg nu.

Hon hade ropat tillbaka honom från döden.

Landskapet fortsatte att flyga förbi: åkrar, ängar, stengärds­ gårdar, stängsel, här och där en bondgård men för övrigt ett hav av grönt. I en korsning pekade en skylt åt höger. Havensmouth 11 km stod det.

Pappa kastade en blick på honom när han svängde åt det hållet. ”Det var inte här. Som olyckan hände, menar jag.” ”Jag vet.” ”Gör du?” ”Ja.” ”Beror det på att du har en minnesbild av platsen där det hände? Det trodde jag inte att du hade. Jag trodde att alltihop var borta.”

Will rynkade pannan. Han visste inte vad han skulle säga.

Han hade inte försökt beskriva platsen för någon. För det för­

28

Blaodsbarn.indd 28

11-06-13 12.20.57

sta hade han inte haft lust att prata och för det andra var det inte mycket han var säker på. Han visste inte varför han var så övertygad om att korsningen där de nyss hade svängt av inte var olycksplatsen. ”Will”, sa pappa. ”Du har inte svarat på frågan.” ”Tjata inte på honom”, sa mamma. ”Tvinga honom inte att prata om han inte vill.”

Will vände sig om där han satt och mötte mammas blick.

Hon log. ”Du behöver inte säga nåt”, sa hon. ”Inte om du inte vill. Ta det så sakteliga. Allt som du har glömt, det kommer … du vet …” ”Det kommer tillbaka”, sa pappa.

Will vände bort blicken. Han visste att det inte fanns några garantier. Doktor Paige hade varit uppfriskande ärlig: i vissa fall kommer allt tillbaka, i andra fall kommer en del tillbaka, i några fall kommer ingenting tillbaka. Man får hantera det så gott man kan. Och det får de anhöriga också.

Punkt, slut.

Eller början, tänkte han. Början på ett nytt liv som han inte hade valt och inte ville ha. Men om han inte kunde få tillbaka det gamla så fick han väl nöja sig med det här.

De åkte vidare. Vägen blev smalare och kurvorna fler för varje kilometer. Skog till vänster, högre och öppnare mark till höger med gårdar och fält, och på nytt det blå diset över horisonten. Pappa pekade på det. ”Där borta får du snart se havet. Känner du igen nåt av det här?”

Det gjorde han inte. Han hade hoppats att han skulle göra det, men det var fortfarande ett främmande land. Han stirrade ut genom rutan.

29

Blaodsbarn.indd 29

11-06-13 12.20.57

”Brukar jag … vara här?” sa han. ”Ibland vet vi inte vart du tar vägen”, sa mamma. ”Du har alltid varit rätt självständig av dig. Men vi är snart hemma nu, och du kan mycket väl ha gett dig av åt det här hållet på dina utflykter. Och du har åkt den här vägen med oss några gånger sen vi flyttade till Havensmouth.” ”Några gånger?” Will vände på huvudet igen och såg på henne. ”Bara några?” ”Det är bara fem månader sen vi flyttade hit.” ”Å.”

Mamma rodnade. ”Förlåt, Will. Jag var säker på att vi hade berättat det, och jag glömmer hela tiden bort att du har svårt att komma ihåg.”

Han sa inget. ”Will”, sa pappa, ”nu vill jag att du tittar rakt fram. Efter nästa krök kommer nåt som du kanske känner igen. Och i så fall vill jag att du talar om det för oss.”

Han riktade blicken framåt. Gårdarna och det öppna land­ skapet hade försvunnit från högra sidan av vägen. Nu var det skog på båda sidor. Pappa saktade in när de kom närmare kurvan. På nytt kände Will mammas hand på axeln. Han stelnade till lite och hon tog bort den. Pappa växlade ner till trean och sedan tvåan. ”Var beredd”, sa han.

De kröp runt kröken, och där, en liten bit bort, ledde en smal väg åt höger in i skogen. En vägskylt med texten Havensmouth 3 km pekade åt det hållet. Strax bredvid skylten stod ett träd.

Strax före avtagsvägen körde pappa in till vägkanten och stängde av motorn. Det blev tyst i bilen. Will stirrade på den lilla vägen.

30

Blaodsbarn.indd 30

11-06-13 12.20.57

”Känner du igen nånting?” sa mamma.

Han kände igen trädet. Inget annat. ”Trädet”, sa han med låg röst. ”Lönnen?” ”Ja, och …”

Han avbröt sig. Det var … något mer. Han började fumla med dörren. ”Vill du gå ur?” sa pappa. ”Ja.” ”Dra i handtaget. Vänta, jag ska visa dig.”

Men nu hade han kommit på det. Han slog upp bildörren, klev ur och började springa mot trädet. Bakom sig hörde han att mamma och pappa skyndade efter. ”Vad är det?” ropade mamma.

Framme vid lönnen stannade han och lyssnade. Mamma och pappa kom ifatt honom. Båda lät andfådda. ”Vad är det?” sa pappa. ”Fågel”, sa han. ”Jag … jag hör den. Samma sång.”

Den hördes klart och tydligt – samma drillande melodi som förut, inte i det här trädet utan någonstans djupt inne i skogen.

Mamma och pappa lyssnade. ”Det är en taltrast”, sa pappa till sist. ”Är du säker på det?” sa mamma.

Will hörde dem knappt. Han lyssnade fortfarande till fågeln.

Den fortsatte att sjunga i flera minuter. Sedan tystnade den.

Plötsligt rös han. ”Det kanske är ett tecken”, sa mamma. ”Ett gott tecken för dig, Will.”

Han tittade upp på trädet och huttrade till igen. ”Kanske det”, sa han och gick tillbaka till bilen.

31

Blaodsbarn.indd 31

11-06-13 12.20.57

4 Det gick långsamt nu. Vägen var smal med träd på båda si­ dor. Han kände inte igen dem. Han visste vad det var för slags träd – lönn, hästkastanj, ek, bok – men just de här träden var främmande för honom, precis som människorna han såg längs vägen.

Ansikten vändes mot dem när bilen närmade sig: en gammal gubbe med vitt hår, en grupp kvinnor, ett par som höll varandra i hand, två tonårskillar på cykel. Alla stirrade. Ingen log. ”Var inte orolig”, sa pappa. ”Det är bara naturligt att folk blir lite ställda när de får se dig. Alla har hört talas om olyckan. Och de har säkert hört … du vet … att du har tappat minnet.”

Han sa ingenting. Han kollade in fler ansikten längre fram på vägen: tonåringar igen, två killar och en tjej i hans egen ålder.

De kom strosande emot honom, men i sista ögonblicket drog de sig ut på vägrenen och väntade på att bilen skulle köra förbi.

Den längste av killarna hade en bandana om huvudet och såg ut som en ledartyp. Den andre hade kort rödblont hår och såg lite trögtänkt ut. Tjejen stod med huvudet nerböjt och tände en cigarrett, men Will såg en skymt av mattbrunt hår när bilen rullade förbi. Båda killarna stirrade på honom. ”Ta inte vid dig”, sa pappa. ”Folk kan bete sig lite konstigt när de inte vet hur de ska reagera.”

32

Blaodsbarn.indd 32

11-06-13 12.20.57

Will vände sig om i sätet och spanade genom bakrutan. De tre gestalterna gick vidare med ryggen mot honom – men killen med bandanan kastade plötsligt en blick över axeln som om han kände att Will iakttog honom, och deras blickar möttes igen. ”Will”, sa mamma.

Han såg på henne. ”Nu kommer vi in i stan”, sa hon. ”Utsikten är väldigt fin.”

Han tittade forskande på henne. Någonting i hennes ansikts­ uttryck avslöjade att hon inte sa det hon menade. Han kastade en ny blick på killen, som hade vänt sig framåt igen. Nu gick alla tre vidare med målmedvetna steg. ”Du får inte missa den”, sa mamma.

Han såg på henne igen. Hon var inte intresserad av utsikten, det märktes. Det var något annat. Han fick ett intryck av att hon försökte vända bort hans uppmärksamhet från något an­ nat – tonåringarna, antagligen. ”Vad var det där för några?” sa han. ”De där tre.” ”Bara några ungdomar härifrån Havensmouth.” ”Var beredd nu”, sa pappa. ”Jag vill veta om du känner igen nånting här framför oss.”

Will vände sig framåt igen och fick se att pappa hade kört in till vägkanten men lät motorn gå på tomgång. Det var något med mamma och pappa som kändes fel, men han kunde inte sätta fingret på vad. Han såg sig omkring.

Skogen hade glesnat och det verkade som om de var nära krönet på backen som de hade åkt uppför ända sedan de svängde in på avtagsvägen. Han tittade på mamma och pappa igen. Det var fortfarande något som verkade konstigt. Det var som om de hade blivit försiktigare gentemot honom sedan ortsborna började visa sig.

33

Blaodsbarn.indd 33

11-06-13 12.20.57

”Vad stannar vi för?” sa han.

Pappa log – ett onaturligt glatt leende. ”Ville inte att du skulle missa utsikten över stan”, sa han. ”Du hade vänt dig åt andra hållet. Jag vill att du ska se det här.

Det är fint, precis som mamma säger.”

Will rynkade pannan. Pappa ljög också. Det var helt up­ penbart. Pappas ansikte verkade lika spänt som mammas. Det var möjligt att de ville att han skulle njuta av utsikten, men han fick ett mycket starkare intryck av att bilen stod här bara för att de egentligen inte ville åka in i stan med honom över huvud taget … och att det hade något med alla de där människornas reaktioner att göra. ”Beredd?” sa pappa.

Will svarade inte. Han såg på vägen som ledde upp till back­ krönet. Han kunde tänka sig en del av det som låg på andra sidan, men han kunde inte se det. Den förre Will hade lärt känna Havensmouth, men hur det än hade varit för honom så måste det vara annorlunda nu. ”Nu kör vi”, sa mamma.

Pappa körde vidare och bilen rullade uppför den sista biten av backen. Will väntade. Han såg fortfarande inget annat än himmel bortom horisonten, det där egendomligt disiga blå som han hade lagt märke till på avstånd, men så kom de plötsligt upp på backkrönet och panoramat bredde ut sig nedanför.

Pappa stannade bilen igen. ”Förstår du nu vad jag menade … om utsikten?”

Samma överdrivet glada leende, och nu lät rösten överdrivet glad också. Will såg ut över den andra sidan av åsen. Nedanför honom bredde havet ut sig bort mot horisonten, och närmast havet såg han en sandstrand som sträckte sig nästan ett par

34

Blaodsbarn.indd 34

11-06-13 12.20.57

kilometer bort till en klippudde med en annan strand på andra sidan. Båda stränderna gick över i höga sandklitter som bredde ut sig ända upp mot skogen som de hade kört igenom.

Till vänster låg en liten hamn med fiskebåtar och fritidsbåtar, och innanför den trängdes en pub, en kyrka, affärer och andra byggnader i Havensmouths centrum. Längre åt vänster reste sig en hög kulle med villor och stugor här och där på sluttningarna och högst upp ett stort vitt hus med en sorts park omkring.

Vid den närmaste stranden låg en annan, mycket mindre kulle som nästan nådde upp i nivå med klitterna. Också på den låg det ett hus med en stor trädgård högst upp. Will spanade åt alla håll och försökte minnas.

Alltihop var helt obekant – mysigt men obekant. Och det var något mer med det här stället som inte kändes rätt. Det var något med det som oroade honom. Varför visste han inte.

Han stirrade på havet, stränderna, sandklitterna, villorna, havet igen. ”Visst är det fint!” sa mamma.

Han tittade på henne, visste fortfarande inte vad det var för fel. ”Kan vi åka nu?” sa han.

De rullade nerför backen. Fler ansikten dök upp vid vägen och glodde precis som de andra hade gjort. Han tittade noga på de nya människorna: ett gäng fritidsfiskare, killar som spelade fotboll på en gräsplätt, en tjej med ett hopprep, en gubbe som var ute med hunden. Ansikten som stirrade på honom som om han var ett spöke.

De var inte skrämmande, inte som skuggansiktena, men det var något oroande med dem och han gillade dem inte. Han tänkte på tjejen med svart hår och blå ögon. Hon var skräm­

35

Blaodsbarn.indd 35

11-06-13 12.20.57

mande fast på ett annat sätt än ansiktena. Han önskade att han hade sett henne nu i stället för de här stirrande liken.

De kom in på vägen som ledde till centrum, men till Wills förvåning svängde pappa åt höger och körde uppför den mind­ re av kullarna, den som låg närmast klitterna. ”Känner du igen dig här?” frågade han.

Will skakade på huvudet. Men han kom ihåg huset som han hade sett där uppe nyss, och nu kunde han gissa vad det var. ”Nu kommer vi till The Four Winds”, sa han. ”Precis”, sa pappa.

De fortsatte uppför den vindlande vägen, och plötsligt kom de till en grind. Will tittade in genom den och såg ett stort, lite vanvårdat hus med en långsträckt trädgård till höger. Bortom den sträckte sig klitterna bort mot udden i slutet av stranden.

Mamma klev ur bilen och öppnade grinden. ”Nu så”, sa pappa och körde in.

Will såg på honom. Pappas röst lät fortfarande spänd och mamma verkade lika nervös när hon böjde sig ner och öpp­ nade passagerardörren åt Will. Han fick lust att påpeka att han kunde göra det själv, men hon drog upp dörren innan han hann säga något. ”The Four Winds”, sa hon.

Nu kändes det värre än någonsin. Han hade sovit för lite, han hade tappat minnet – och nu pratade mamma och pappa med honom som om han var gäst i huset. Han rynkade pan­ nan. Det var kanske det han hade blivit: gäst i sitt eget hem, gäst i sitt eget liv.

Han klev ur bilen och blev stående och såg sig omkring. Det blåste hårt här uppe, men varmt också, och det var han glad för.

Han hade börjat huttra igen. Mamma rörde vid hans arm.

36

Blaodsbarn.indd 36

11-06-13 12.20.57

”Försök låtsas att det är hemma”, sa hon och log mot honom. ”Även om det inte känns så.”

På något sätt fick han också fram ett leende. ”Kom så går vi in”, sa hon.

Han följde efter henne in i huset medan pappa körde in bilen i garaget. Hallen bredde ut sig framför honom – ännu ett okänt ställe. Han blev lättad när mamma inte frågade om han kände igen något. Hon bara visade honom köket, vardags­ rummet, arbetsrummet och uterummet. Sedan gick hon före uppför trappan. ”Här är ditt rum”, sa hon.

Hennes röst lät spänd. Hon sköt upp dörren och han tittade in. Ett stort rum, luftigt och ljust – säng till vänster, skrivbord till höger. En glasdörr i väggen mitt emot ledde ut på en balkong som vette mot stranden.

Papper överallt.

På golvet, skrivbordet, sängen … en del i travar, andra utströdda. Redan nu såg han att det var teckningar. Men inte nog med det. Väggarna var också fulla med teckningar – och inte vilka teckningar som helst. Det var samma bild på allihop, upprepad intill besatthet.

Tjejens ansikte.

Hon stirrade på honom från varenda vägg och vartenda papper inom synhåll. Det gick inte att ta fel på vem det var. Till och med i svartvitt syntes det att det var tjejen med det svarta håret och de blå ögonen – och det var ögonen som avslöjade henne. De var överdrivet stora.

Han kom ihåg att de liksom hade spärrats upp mer och mer, fyllt hela ansiktet med blått. I de här tecknade ögonen fanns det inget blått – det var bara blyertsskisser –men ändå kändes det

37

Blaodsbarn.indd 37

11-06-13 12.20.57

som om han såg in i ett stort hav. Det var hon. Ingen tvekan.

Tjejen som hade kallat tillbaka honom från döden, lika vacker och skrämmande som då.

Han vände på huvudet och såg på mamma. ”Vi har lämnat allting precis som det var”, sa hon och lät lite ursäktande. ”Du blir alltid så arg när vi försöker städa.

Sån har du alltid varit när det gäller dina teckningar. Vi … vi tyckte inte att vi borde plocka undan nånting även om du låg på sjukhus.”

Hon gjorde en paus, såg forskande på honom och fort­ satte: ”Det är dina egna teckningar, Will, ifall det är det du undrar.

Det är du som har ritat dem. Visste du det?” ”Jag gissade.” ”Men visste du?”

Han sa inget. Han kom inte ihåg att han hade ritat dem. Han kom inte ihåg att han hade ritat över huvud taget. ”Förr försökte vi vänja dig av med att rita på väggarna”, sa hon. ”Det har du alltid gjort, ända sen du var liten, och till sist gav vi upp. Du har alltid verkat ha ett behov av att rita det du har i huvudet. Och sen vi kom till Havensmouth är det den här flickan du har haft i huvudet. Du har aldrig velat berätta för oss vem hon är, och nu kommer du väl inte ihåg det.”

Han sa inget nu heller. Nu ville han bara vara i fred. Han mås­ te få tänka. Han märkte att mamma iakttog honom noga. ”Will”, sa hon. ”Vill du ha en stund för dig själv?”

Han nickade tacksamt. ”Jag tänkte väl det”, sa hon. ”Jag känner igen tecknen. Då går jag ner ett tag. Medan du orienterar dig igen. Fast, du …”

Hon kastade en blick på balkongdörren.

38

Blaodsbarn.indd 38

11-06-13 12.20.57

”Jag ska ta det försiktigt på balkongen.”

Hon log. ”Det är rätt långt till marken, bara. Du har väl glömt det, men huset ligger högt. Så var snäll och akta dig om du går dit ut.” ”Okej.”

Hon gav honom en puss och gick. Han väntade tills han hörde att hon pratade med pappa där nere. Sedan stängde han dörren, satte sig på sängen och knöt händerna hårt. Nu kändes allting helt galet. Av någon anledning hade det inte fallit honom in att han kunde ha känt eller sett den här tjejen före olyckan.

Nu stod det klart att hon hade funnits i hans liv redan då … eller i den förre Wills liv.

Men inte i mammas eller pappas, annat än på de här teck­ ningarna. De hade uppenbarligen ingen aning om vem hon var. Han stirrade på ansiktet på väggarna och de kringströdda papperen. Vem var hon? Hur hade hon kunnat komma till ho­ nom i dödsögonblicket? Och varför hade hon gjort det? Han reste sig och gick bort till balkongdörren.

Genom glasrutan såg han själva balkongen och sedan sand­ stranden med udden i bortre änden. Han tryckte ner hand­ taget och försökte öppna dörren. Den var låst. Han vred om nyckeln och försökte igen. Nu gick dörren upp och han gick ut på balkongen.

Som vanligt kände han inte igen någonting. Han gick fram till räcket och lutade sig mot det. Nedanför sig hade han ett lodrätt stup ner till strandstigen vid kullens fot. Bortom stigen bredde sanden ut sig. Havet drev hårt mot stranden. Han såg ut över den, spanade efter människor, men ingen syntes till.

Så stelnade han till. Utanför tidvattensgränsen syntes mär­

39

Blaodsbarn.indd 39

11-06-13 12.20.57

ken i sanden. Han granskade dem, följde deras former med blicken … och grep ofrivilligt hårdare om balkongräcket.

För där nere på stranden såg han ännu en teckning, ritad i sanden – inte särskilt bra, och havet hade redan börjat slicka bort den. Men bilden var tydlig ändå. Precis som på hans egna teckningar var det de överdrivet stora ögonen som sa allt.

Det här var också tjejens ansikte.

40

Blaodsbarn.indd 40

11-06-13 12.20.57